20 december 2018

Procenträkning på liv

Som jag refererat till i tidigare inlägg så har WWF publicerat en rapport kallad Living planet 2018 som bland annat anger en "minskning av beståndet av vilda ryggradsdjur med 60 % sedan 1970." Ännu mer kritiskt anges minskningar på 89 % i Syd- och Mellan-Amerika.

För att förstå detta måste man begripa vad dom räknar procent på. Metoden de hänvisar till är publicerad av The Royal Society: The Living Planet Index från 2005. För att räkna procent behöver man lägga en baslinje. Om jag fattar rätt har man extrapolerat olika populationsserier till vissa baslinjeår. Vi får då uppskattade antal i en population av valda arter vid ett givet år som vi kan jämföra med ett annat år, i detta fall 1970 med 2014. Jag har sedan jag följde arbetet med riskvärdering av GMO undrat över "baslinjer" för naturpåverkan. Var 1970 ett särskilt representativt år? Hade inte naturen redan då påverkats av diverse artutrotningar som då inte kommer med i statistiken? Men så måste  man göra, man får välja en baslinje, och från 1970 har man användbara data.

För att räkna procent är det givetvis betydelsefullt att veta vad det är man räknar. Jag fattar det som att det är populations-serier som slås ihop, men lite oklart hur varje population har mätts, det är troligen olika metoder eftersom man ska samla så mycket data.

En viktig mening i artikeln från 2005 om LPI är denna: "Hotade arter av däggdjur och fåglar är något överrepresenterade i urvalet, men skillnaden är liten. ... Se figur 9." I figur 9 ser man 302 arter som är hotade på olika nivåer, och en stapel på 690 arter som inte är hotade. I diskussionen tar man upp hur "bias" kan uppkomma pga att de dataserier man har tillgång till för olika typer av biom inte nödvändigtvis blir representativa. De har ändå goda argument för att den totala bilden blir ganska rättvisande. Givet att siffrorna är så dramatiska är de alarmerande, sannolikt kan felen dessutom slå åt bägge håll. Anta att en ekologisk rubbning leder till en massiv expansion av en art som råkar vara med i urvalet, det skulle leda till att en akut minskning av ett ekosystems funktion döljs av en lokal populationsökning om just den arten är med i urvalet. Eftersom jag inte begriper hur de väger av de olika arternas relativa betydelse när de summerar vågar jag inte ha någon uppfattning om hur det slår på totalen.

Min slutsats blir att LPI ger en indikation på läget i olika regioner samt en övergripande dyster bild av den massutrotning som pågår men att det är ett trubbigt instrument för att förstå vad som verkligen händer. Ungefär som BNP. Fast en minskning av BNP på 60 procent skulle ge större rubriker.

16 december 2018

Shankara

En av hinduismens viktigaste filosofer kom från Malabarkusten. Adi Shankara, (Ādi Śaṅkara) som troligen levde kring år 700-800 e.Kr, var född nära Kochi i Kerala, i en by kallad Kaladi. Han var verksam runt om i Indien, det ingick i en hinduisk intellektuells roll att resa runt. Shankara ska enligt traditionen ha grundat tio ordnar varav minst fyra var knytna till en typ av lärdoms-säten i olika regioner, se Dashnam Sanyasins. Övriga ordnar tycks ha haft en bredare roll, de skulle vara "i bergen", "i staden" eller "i skogen".

I en tid när buddhism och jainism spreds allt mer i Indien kom Shankara att vara en av dem som återupplivade en hinduiskt tradition. Shankaras kombination av läsning av de klassiska skrifterna (vedanta, dvs läsning av upanishaderna osv), advaita (dvs monism, att världen enbart är brahman, världssjälen), och impulser från främst shivaism, men även vishnuism och yoga, blev en mycket framgångsrik syntes av den hinduiska traditionen.

New World Encyclopedia menar att han kan ha levt ca. 700-750.  Wikipedia anger 788-820 vilket var den tidigare akademiska dateringen men som sedan ifrågasatts. I boken "Shankara and Indian Philosophy" av Natalia Isayeva skriver hon att han tidigast kan ha levt 650 och senast 840. 
Platsens för hans död är också omdiskuterad. De som förestår "klostret/templet" (matha) i Kanchi (Tamil Nadu) menar att han dog där medan de som är aktiva i Sringeri (i Karnataka) uppger att han dog uppe i Himalaya på en plats nära templen i Badarinatha, som är ett av de fyra pilgrimsmålen Char Dham.

Det matha som ligger i Sringeri, Sringeri Sharada Peetham, är centrum för en tradition inom hinduismen som kallas Smarta och som räknar Adi Shankara som grundare. Det är en traditionen som förenar fem av de hinduiska gudarna och söker sätta kunskapens väg (jnana yoga) i relation till karma och bhakti yoga.

Det mest kända citatet från Shankara lyder ungefär:

"Brahman är ensam sant, och denna värld av mångfald är inte verklig (är mithya); Det enskilda jaget skiljer sig inte från Brahman."

Att det enskilda jaget (jiva-atman) är ett med världsanden (atman, brahman) är den grundläggande tesen i Shankaras filosofi, advaita vedanta. Två andra betydelsefulla filosofer inom vedanta har en annan syn, och deras skolor räknas då inte som advaita. Det är Ramanuja (1017 - 1137, från Tamil Nadu) och Madhvāchārya (1238-1317, från Karnataka).

25 november 2018

Klumpigt dödsbud


P1 har ett program som heter "veckans ord". Idag är "rödlistning" ordet, valt av Jenny Teleman. I Sverige har vi bland de starkt hotade rödlistade arterna en skalbaggeart, Blaps lethifera, en svartbagge.

Orsaken till massutrotningen av arter och den dramatiska totala nedgången av vilda djur som WWF rapporterat om är bland annat "förlust av livsmiljö". Jenny Teleman tycker det låter som en diktsamling av Kristina Lugn. Hon tycker att WWFs rapport fått fel namn, rapporten heter "Living planet 2018". Den kunde istället ha döpts efter svartbaggen. Lyssna när kulturradion tar upp ett av vår tids största misslyckanden.

https://sverigesradio.se/avsnitt/1188294

Kollam 825-1240

Kollam är en hamnstad i Kerala, känd från antiken. Hamnen besöktes av fenicier och romare. Ett äldre namn är Quilon. Hamnen får ökad betydelse av att den ligger bra till i förhållande till Punalurpasset på gränsen mellan Kerala och Tamil Nadu, en viktig intern handelsväg. Namnet Kollam kommer från sanskrits ord för peppar. Staden byggdes upp på nytt efter en brand 825 e. Kr. Den syriska biskopen Mar Sabor (Mar Abo)  får äran av att ha tagit initiativ till den nya hamnen. Den persiske handelsmannen Soleyman från Siraf var i Kollam ca 850 och beskrev staden som den enda hamnen längs Malabarkusten som besöktes av stora kinesiska skepp. Vilket var viktigt för honom för han var på väg till Guangzhou. En annan syrier eller persier, Mar Sapir Iso, kom till Kollam som kristen flykting och fick då en markdonation vars text finns bevarad ingraverad i kopparplattor. Tharisapalli-plattorna har bland annat ansetts beskriva hur regenten av Venadu (med huvudstaden Kollam) gav kristna kyrkor (syrisk-ortodoxa och/eller nestorianska) mark nära Kollam, vilket skedde under översyn av Chera-kungen Sthanu Ravi Varma. (r.844-883). Dvs Venad löd under Chera-dynastin. Chera var en av de tre stora tamilska dynastierna, i ständig kamp med Pandyas och Cholas.

Vidare framgår på kopparplattorna hur betydelsefulla handeslmännens gillen var, som Anchuvannam (främst judiskt men även kristna och muslimer) och Manigramam. Plattorna beskriver också ett råd av 600 personer som hade en roll som beskyddare av markdonationen, och visar på hur styret av Kollam var uppbyggt.

Den hinduiska bakhti-rörelsen var en viktig väckelsrörelse från 600-talet och framåt  och många tempel byggdes. Även matematik och astronomi gynnades, ett observatorium finns beskrivet kopplat till astronomen Sankaranarayana.

Venadu blir ett oberoende rike från att Rama Varma Kulasekkhara (av Cheradynastin, r. cirka 1090-1110) segrar över Chola. och flyttar huvudstaden. Detta finns belagt i Rameswarathukoil inskriptionen från 1102 , dvs att Venadu och Cheradynastierna sammansmälter. Sedan finns en regentföljd beskriven fram till Vira Ravi Kerala Varma Tiruvadi, 1214-1240, siste regenten innan Pandyas tar över dominansen i området.

Från 1250 blir då Calicut den mer betydande hamnen, så som beskrevs i förra inlägget.

Det är väldigt lite historiskt underlag att gå på men jag tycker man kan hävda att Venadu/Chera-dynastin med huvudstad i Kollam kan räknas som en stabil naturlig stat åtminstone mellan 1110 och 1240. Det fanns en struktur som möjliggjorde ordnade maktövertaganden och en byråkrati som kunde hantera att flera olika folkgrupper kunde bedriva handel i i Kollam och bygga sina religiösa byggnader bredvid varandra. Givetvis var detta ett ojämlikt samhälle, med kastväsende i den hinduiska befolkningen och tydliga klass-skillnader i de övriga grupperna. Och slavar. Och kungen stod sannolikt över lagarna, om han hade den religiösa gruppens (brahminernas) stöd kunde han göra som han ville. Sannolikt hade handeln en stabiliserande effekt, man visste att handeln kunde flytta till en annan hamn om situationen inte var någorlunda stabil i Kollam. Och när handeln flyttar på 1250-talet har det mer att göra med att Egypten blir viktigare än Bagdad i det stora handelsmönstret, inte de interna konflikterna.

10 november 2018

Malabarkusten 1220

Malabarkusten längs Indiens södra västkust är ett område som i alla tider spelat stor roll för den långväga handeln som kan kallas "södra Sidenvägen". Ordet "malabar" betyder "kullens sluttning" på malayalam, ett av de dravidiska språken som talas i regionen Kerala. "Kullen" är då de mäktiga västra Ghatsbergen vars högsta topp Anamudi når 2645 m.ö.h. Innanför kusten från Kochi i norr till Kollam (Quilon) i söder finns ett system av sjöar och vattenvägar som kallas "Kerala backwaters". Sjön Vembanadu i norra delen utgjorde en strategiskt viktig vattenväg kring Kochi. Keralas största flod, Periyar, rinner ut vid Kodungallur just norr om sjön. Ett tidigare inlägg om detta område skrev jag 2011.

Längs kusten finns många platser med hamnar. De antika hamnarna Muziris, som låg vid dagens Kodungallur 3 mil norr om Kochi, och Tyndis var betydelsefulla under antiken, de platserna finns med på Peutinger kartan. Man vet inte exakt var Tyndis låg, kanske låg det vid Ponnani.

Calicut, eller Kozhikode, kanske den historiskt mest kända hamnen vid Malabarkusten, låg 18 mil norr om Kochi. Bomull var en viktig exportvara, och en viss kvalité av bomullstyg fick namn efter hamnstaden - kalikå. Det arabiska namnet för bomull var al Qutn, vilket gett upphov till både "cotton" och "algodon". På svenska är kattun ett ord för en tunn bomullsväv som är ett kraftigare tyg än kalikå. Ordet bomull kommer av tyskans "baumwolle".

Själva bomullsproduktionen låg främst på den östra sidan av sydindien. Peppar var den vara som Malabarkusten själv var känd för, men kardemumma, ingefära och många andra kryddor var viktiga, liksom nötter, läkemedelsväxter, fina smyckes-stenar, metallarbeten osv. Den långväga handeln bestod givetvis av mängder av exotiska varor från Kina och Sydöstasien som lastades om. Från 1250 kom handeln även att bestå av en större andel bulkvaror som spannmål (ris), trävaror, vapen och hästar. Slavhandel pågick givetvis också.

Ännu längre norrut, och då är vi tillbaka i Karnataka, ligger ännu en betydande hamnstad, Mangaluru, som romarna och grekerna kallade Nithrias. En inblick i en judisk handlares liv i Mangalore får man i kapitlet om Abraham bin Yiju (kring 1120-1160) i "When Asia was the World" av Stewart Gordon. Judiska köpmän hade betydande inflytande över kryddhandeln fram till 1300-talet då muslimska köpmän från Egypten tog över huvudrollen. Paradesi-synagogan i Kochi är den äldsta synagogan som fortfarande är en aktiv helgedom. I nästa kapitel skildras Ibn Battutas resor och 1341 besökte han Cambay i Gujarat, Honar nära Mumbai, Calicut och Kochi, och här anges särskilt att han på alla ställen besökte sufiordnar. Han var även i Mangalore och noterade att där var det främst perser och jemeniter som handlade med peppar och ingefära.

Självklart var många hamnar aktiva samtidigt, men beroende på politiska förhållanden så var vissa viktigare än andra för den långväga handeln. En grov bild (förenklat hämtat från Janet Abu-Lughod) skulle vara att under antiken var Muziris viktigast, sedan kom Kollam att växa i betydelse under den tidiga arabiska epoken från 600-talet, när handeln mest utgick från Persiska viken. Förutom arabiska handelskolonier fanns även judiska och små kristna kolonier. Även kinesiska fartyg angjorde Kollam. Calicut blev viktigast från 1260 när handel från fartyg som kom direkt från Röda havet ökade i betydelse. Då hade Bagdad fallit och Kairo under mamlukerna hade stabiliserat sin makt. Araber och indier tog över handeln fram till Malacca, där de möttes av kinesiska fartyg som inte längre seglade till Indien. (Med vissa undantag, kändast de "sista" resorna under amiral Zheng He 1405-1435.) Kochi fick ett bättre hamnläge då floden Peryari ändrade sitt lopp 1341 och Muziris hamn ödelades. Det är till Calicut som Vasco da Gama kommer på första resan 1498. Zamorinen av Calicut (Samoothiri Raja, som betyder havets kung) attackerades sedan av portugiserna från 1502 och framåt men Calicut erövrades inte. Portugiserna valde att ha Goa och Kochi (Cochin) som sina viktigaste hamnar. Idag är Kochi en stad med 2 miljoner invånare, men även Kozhikode och Mangaluru är stora städer.

Keralas nuvarande huvudstad ligger längst ner i syd, och har det omständliga namnet Thiruvananthapuram. Staden fanns i antiken (Trivandrum) men när Cheras av Venad tog kontrollen över den på 900-talet hade de Kollam som huvudstad så på 1200-talet hade den inte så stor betydelse.

Slutsats: År 1220 var nog Kollam (Quilon) fortfarande den viktigaste hamnstaden längs Malabarkusten.

Se Keralas backwater på kunskapskanalen.






28 oktober 2018

Indiens västkust 1220

I inlägg före valborg 2017 hade jag tänkt mig att börja skriva om Malabarkusten. Men sedan kom mycket emellan, så nu behöver jag repetera Indiens historiska karta för att alls komma igång igen. Indien på 1200-talet tillåts inte mycket utrymme i de historiska kartböcker jag har. I John Haywoods atlas (Könemann 1999) syns Indien bara på världskartor år 120 e.Kr. och år 1530, ingen hjälp alls där. I Bonniers "Atlas över mänsklighetens historia" från 1991 finns en karta över Delhi-sultanatet på 1200-1300-talet, som även visar södra Indien. Där står Malabarkusten med den viktigaste hamnen Calicut utsatt. Över hela inlandet står det "Dvarasamudra". Norr om Malabarkusten står det Sindabur, som var det arabiska namnet för Goa. I söder står Madurai utsatt, det var en huvudort under den tamilska Pandya-dynastin.

Dwarasamudra var namnet på Hoysalarikets huvudstad, den stad som i inlägget 15 april 2017 benämns Halebidu. Dwara Samudra betyder "porten mot havet". Den kannadiska Hoysaladynastin är känd för sin tempelarkitektur, både hinduiska och jainistiska tempel.

På kartan står också Gulbarga utprickat. Det var en stad som erövrades av Hoysala. Den låg i norra delen av Karnataka och hade varit bas för tidigare dynastier. Delhisultanatet erövrade Hoysala 1311, och senare kom Gulbarga att bli platsen för bygget av Jama-moskén, ett bygge i stil med den stora moskén i Cordoba. Jama Masjid Gulbarga blev klart 1367.

Ett skäl att mina kartböcker inte är så detaljerade kan vara att alla dessa dynastier och städer avlöser varanna i snabb takt. Metropolitan musem beskriver detta i sin tidslinje. Stora tempelbyggen och många lokala riken, det liknar västeuropa under katedralbyggartiden. Men de små indiska rikena dukar under när sultanerna anfaller från norr. I "Millennium" skriver Felipe Fernandez-Armesto (sid 119) att i en historia för det första årtusendet e.Kr,  måste man ägna mycket utrymme åt Indien men att kring årtusendeskiftet, "med förvirrande plötslighet", tycktes visionen vändas inåt och sammanhållningen upplösas. Han refererar till Al-Biruni som sökte kunskap i Indien på 1020-talet men delvis blev besviken. De rika templen blev senare offer för plundrare från Afghanistan.

Som tidigare vänder jag mig till Talessman för karta. På hans karta för år 1200 ligger längs Indiens östkust inklämda mellan Yadavas och Hoysalas två små riken: Silahara och Kadamba. Shilaharas (940-1212) vid dagens Mombai störtades av Yadavas 1212. Kadambas vid Goa (960-1310) var en styrande dynasti med Gopakapattana som huvudstad. Och söder om Hoysala har har han ett rike han kallar Ceras bredvid Pandyas, vilket måste vara Cheras av Venad, i Kollam/Quilon. Cheras är en av de tre viktiga tamilska dynastierna, och de har gett namnet till regionen Kerala.

Jag uppfattar att inte heller Hoysala hade kontroll över kusten utan att där regerade Samoothiri som på engelska kallas Zamorin-dynastin. Samoothiris i Kozhikode var den dynasti som främst kom i konflikt med portugiserna när de på 1500-talet började etablera sig vid den indiska kusten.

Clive Pontings "World History" bekräftar bilden (sid 358) att de större rikena på Deccan inte hade så stor kontroll över kusten. Det är möjligt att det var bättre för ekonomin att låta de småkungar som hade förmåga att få handeln att löna sig att behålla kontrollen över hamnarna. Den viktigaste hamnen var Calicut då Quilon (dagens Kollam) förlorade i betydelse från 1200-talet. Samt hamnen Cambay i Gujarat för den sjötrafik som följde kusten.

Handelsmännens seglatser följde vindarnas säsonger. Skeppen kunde utgå från Röda havet eller Persiska viken i september, kryssa i nordostlig monsun till sydvästra Indien, fortsätta därifrån i sydvästlig monsun mot Bengalen i december och sedan med sydliga vindar upp mot Guangzhou (Kanton) och Quanzhou (Zaiton) i Kina. Var man framme där i april kunde man sedan åka tillbaka under hösten mot Indien och sedan vara tillbaka i Röda havet i maj. 18 månaders utflykt för hela resan.

I ett inlägg från 2011 skrev jag om "södra Sidenvägen år 600". Nu fortsätter jag med "södra Sidenvägen år 1220", och först på tur står att läsa på mer om hamnarna längs Malabarkusten.



8 september 2018

Pisa

I detta inlägg återkommer jag till Pisa, staden som jag passerade i den tänkta resa som började i ett inlägg 24 januari 2016. Jag tycker Pisa skulle vara mest känd för Leonardo da Pisa, Fibonacci (1170-1250), men han överskuggas av Galileo Galilei och av ett lutande torn. Någon enkel koppling mellan Fibonacci och Galilei kan jag inte göra, mer än att Pisa tidigt tycks ha satsat på utbildning. Pisas universitet grundas 1343. En tradition av lärande måste ha funnits, och av byggande. Leonardos talserie blev tydligen ingraverad i byggnader. Och det lutande tornets berömmelse till trots, det är helheten kring katedralen som gör att detta är "mirakeltorget". Duomon började byggas 1063, utanför stadsmuren, då staden var ohotad. Stilen, den pisa-romanska, förenar drag i lombardisk stil, med inslag från bysans och arabiska element. Pisa var en stad med många influenser.

Pisa var en maritim republik, en talassokrati. Historien känner flera av dessa, som den minoiska kulturen, och de ännu mer framgångsrika, fenicierna och sedan grekernas Aten. Bland de italienska kan nämnas, förutom de fyra stora - Venedig, Genua, Pisa och Amalfi -  även Ragusa (dagens Dubrovnik), Gaeta (norr om Neapel), Ancona (i regionen Marche) och Noli (nära Genua åt San Remo-hållet). I Norden kan Hansaförbundet ses som ett "makt över hav"-baserat rike.

Även i Sydostasien kan man hitta motsvarigheter. Min tänkte resa 1220, som i inlägg 15 april 2017 var på väg mot Malabarkusten, ska så småningom komma fram till Srivijaya (rike 650-1377) som också var en talassokrati, med makt över hav som grundläggande komponent. Den moderna avläggaren av detta är Singapore.

Pisas betydelse på haven var som störst under 1000- till 1200-talet, se karta. 1030 erövrades Kartago och 1052 erövrades Korsika. Pisa deltog mycket aktivt i första korståget och deras ärkebiskop Daiberto (Dagobert, död 1105) blev den andre patriarken av Jerusalem. En omstridd typ, men hans roll visar på den makt Pisas flotta av fartyg hade. I Konstantinopel kunde Pisa under en period få en position som mest gynnad handelspartner när kejsaren försökte hitta sätt att minska Venedigs ökande betydelse. Men Venedig kom tillbaka, ännu mer från 1204. Sedan växte Genoa i makt tack vare sitt bättre läge i förhållande till Milano óch handelsvägarna över Alperna. När Genoa vann sjöslaget vid Meloria 1284 så upphörde Pisas betydelse i Medelhavet. Men staden behöll sin roll som lärdomsstad.



7 augusti 2018

Den lysande republiken Lucca

Serenissima Repubblica Lucense är italienska namnet på republiken Lucca som fanns 1160-1805. Serenissima betyder lysande i meningen upphöjd och självständig. Den mest upphöjda av republikerna var givetvis "La Serenissima", republiken Venedig (697-1797), se tidigare inlägg.

Luccas status som oberoende comune fastställdes av markisen (markgreven) av Toscana Welf VI (1115-1191).  Ätten Welf var en tysk släkt som gifte in sig med det mäktiga italienska furstehuset Este.

Lucca ligger vid floden Serchio som rinner upp i de Toscanska appeninerna vid Monte Sillano (1864 m.ö.h.) och mynnar ut i Liguriska havet. Idag är Lucca provinshuvudstad med 90000 invånare, med en välbevarad ringmur och gammal stadskärna, vackra kyrkor och ett fint elliptiskt format torg, piazza Anfiteatro. Ett Visby i Italien om man så vill. Fast Luccas ringmur är en fästningsverk från renässansen, en bred konstruktion som man senare planterat träd på, det blir idag som en upphöjd park. Liknande tjocka murar byggdes t.ex. runt Nicosia på Cypern av republiken Venedig.

Familjen Este behöll kontrollen uppströms floden Serchio, området Garfagnana. (deras huvudsakliga makt låg i Veneto och Emilio-Romagna, se t.ex. markis Azzo VI d´Este, 1170-1212). Strider fördes mellan dem och Republiken Lucca om kontrollen av en försvarsanläggning i Castiglione di Garfagnana.

Dante (1265-1321) levde i Lucca under en del av sin exil, beskyddad av en storman vid namn Uguccione della Faggiuola. Den militärt mest framstående ledaren i Lucca var Ugucciones lärjunge Castruccio Castracani som manövrerade ut sin läromästare och sedan styrde Lucca 1316-1328. Han fick spela en huvudroll i Mary Shellys roman "Valperga", i rollen som tyrannen som försöker kuva republiken. Överlag tycks Luccas republik ha varit rätt beroende av diverse stormän i de omgivande mäktiga städerna Florens och Pisa. Luccas murar byggdes 1545-1650 som skydd mot främst familjen Medicis attacker.

Operakompositören Giacomo Puccini (1858-1924) växte upp i Lucca, och det märks när man besöker staden. Tyvärr är det inte Jussi Björling som sjunger på torget när man passerar som turist.

Kyrkan San Michele in Foro var fram till 1370 möteslokal för republikens Consiglio Maggiore. Fasaden pryds av vackert ordnade arkader med statyer och inläggningar. Vid torget kan man ta en kaffe eller en glass på Café Casali.

Katedralen Duomo di San Martino ligger mer ut mot muren. Den började byggas 1063. Kyrkan och det intilliggande muséet bevarar Luccas mest heliga föremål - det stora krucifixet Volto Santo di Lucca. I muséet finns guldklädda föremål som hör till statyn som står i ett litet "tempel", il tempietto, i kyrkan. I katedralen finns även ett fint gravmonument över adelsdamen Ilaria del Caretto, gjord av Jacopo della Quercia (1374-1438) i en stil som förebådar Michelangelos. Jacopo, som föddes i Siena, är mest berömd för att ha gjort den stora porten till katedralen San Petronio i Bologna.



14 juli 2018

Bologna

Bologna börjar sin historia som den etruskiska staden Felsina, grundad 510 f.Kr. Nära Bologna ligger byn Villanova som gett namn till en arkeologisk järnålderskultur som leder fram till den etruskiska kulturen. Från ca. 189 f.Kr. etableras den romerska staden Bononia. Kejsar Claudius (r. 41-54 e.Kr) gjorde staden till en mer betydande plats inom Romarriket. Sedan övergick staden till att bli en del av exarkatet i Ravenna. Exarkatet fanns från 584 till Ravennas fall 751, men Lombarderna naggade delar av exarkatet löpande under den tiden och Bologna togs 728. Bologna gavs sedan till Kyrkostaten av Karl den store. Tysk-romerska riket hade periodvis stort inflytande över Kyrkostaten. 1167 gick Bologna med i den lombardiska ligan, omnämnd i förra inlägget. Vid freden i Venedig och senare freden i Konstanz 1183 uppnåddes större självständighet gentemot den tysk-romerska kejsaren.
Den medeltida staden byggdes ovanpå den ursprungliga kvadratiska romerska planen men gatuplanen blev allt annat än regelbunden. Centralpunkten är det stora torget Piazza Maggiore, som idag domineras av den stora katedralen som började byggas 1390 och som fortfarande inte är klar - den är oavslutad!  Under 1100- och 1200-talet byggdes mängder av torn, upp mot 180 stycken, på det vis som var typiskt i Toscana och numera syns tydligast i den lilla staden San Gimignano. Idag är det två torn som finns kvar som är turistattraktionen - Asinellitornet heter det man får gå upp i. Men mer än tornen är det alla arkader som präglar Bologna och gör det trivsamt att gå runt i den gamla delen av staden.
Bolognas universitet anses ha grundats 1088 och blir då det äldsta universitet i västvärlden som fortfarande är verksamt. Grunddokumentet som beskriver universitetens roll anses vara "authenthica habitata", även benämnt "constitutio habitata", fastställt av Fredrik I Barbarossa år 1155 (eller 1158?). Dokumentet erkändes av påven Alexander III och gav universiteten en fri roll gentemot kyrka och stat.
Länken ovan listar personer som studerat eller undervisat i Bologna. Jag vill nämna två av humanismens förgrundsgestalter: Francesco Petrarca (1304-1374) och Umberto Eco (1932-2016). Flera betydande biologer och medicinare verkade i Bologna. Ulisse Aldrovandi (1522-1605) och Marcello Malpighi (1628-1694) är två exempel. Aldrovandi betraktades av Linné som en viktig föregångare inom naturalhistoria, hans herbarium var enormt och han grundade Bolognas botaniska trädgård. Malpighi var en mikroskopist som beskrev en rad biologiska fenomen som tidigare varit okända, t.ex. kapillärerna och de röda blodkropparna, och insekters motsvarighet till njurar - de malpighiska kärlen. Mycket betydelsefullt var det juridiska arbetet som utfördes i Bologna. De så kallade glossatorerna skrev kommentarer till den romerska Justinianska lagen som återupptäcktes på detta vis under 1100- och 1200-talet. Den mest betydelsefulla av dessa var Bulgarus (d. 1166) men den som sammanställde alltihop till den "stora glossen" var Franciscus Accursius (1182-1263).

5 juli 2018

Venedig, Bologna, Lucca och Pisa år 600 till 1220

Semestertider leder till en kort koll på några städer i det som idag är Italien, jag skriver som vanligt mest om tiden kring de utvalda åren 600 och 1220 e.Kr. Mellan Venedig och Pisa är det 33 mil. Över bron till Mestre, via Padua, över floden Po vid Ferrara, och vidare till Bologna, det är 15 mil. Från Bologna ska man upp i bergen som skiljer Emilia-Romagna från Toscana och sedan kommer man ner nära Florens men viker av i Prato för att komma till Lucca. Lucca ligger bara 2 mil norr om Pisa. Jag börjar med Venedig, så får de övriga städerna egna inlägg.

Venedig
Kanske var Venedig den plats på jorden som förändrade sig mest mellan år 600 och år 1220. År 600 var området en obygd av små öar i lagunen som bildas av alpflodernas delta (främst Po men norr därom t.ex. floderna Brenta och Piave). År 1220 var republiken Venedig ett imperium som styrde över tre åttondelar av det erövrade Bysantinska riket, och med rikedomar som bland mycket annat byggt Markusplatsen, med den vackra piazzan och katedralen San Marco (klar 1070).

Under orostider hade människor flyttat ut på öarna, till exempel när visigoter härjade år 400-410 och under hunnernas framfart. Staden Aquilea skövlades totalt av Attilas män år 452. Den låg på fastlandet norr om ön Grado, längst upp i Adriatiska havet. Många flydde till Grado och där etablerades ett biskopsdöme med en patriark. Längre söderut flydde man till öar som Lido, Torcello, Burano och Olivolo (numera den stadsdel i Venedig som heter Castello bakom Markus-katedralen). Ännu fler kom dit från Padova och Altino under trycket från Lombarder som erörade Norditalien från 568. Eftersom lombarderna stannade så kunde de som flytt inte åter komma till fastlandet. De fick istället organisera sig ute på öarna och den första enkla hertigdömet bildades enligt traditionen år 697. En "dux" valdes men på lokal dialekt blev det en doge. Totalt kom det att väljas 118 doges i republiken Venedigs historia, från år 697 till år 1797. Men, enligt Thomas F. Maddens vars "Venice, a new history", (Penguin 2012) jag nyttjar som referens, så var en doge inte en hertig. Han var mera en mycket mäktig ordförande för de valda ledarna, (fria män i ett råd kallat "Concio", som från 1143 blev Consilium Sapientium, även kallat Maggior Consiglio; "Venedigs stora råd"). Formellt var Venedig underställt exarkatet i Ravenna och relaktionerna med Bysans var mycket viktiga, men Venedig blev allt eftersom mer självständigt. När karolingerna tog över (vilket även ledde till att Kyrkostaten bildades) så lyckades de inte erövra Venedig men under angreppen kom man att fly till Rialto-området. Det blev sedan huvudstaden från 811, som byggdes ut med stöd från kejsaren i Konstantinopel. Här ligger grunden till Venedigs särart. Detta var inte ett feodalt samhälle med jordegendomar utan ekonomin baserades på sjöfart med handel, och försäljning av eget tillverkat salt. Och relationen med Bysans gjorde att påvens roll blev försvagad. Stölden av aposteln Marukus (San Marcos) reliker från Alexandria var ett propagandanummer som säkrade Venedigs status inom kristendomen och slutligen bröt patriarken i Aquileas anspråk på överhöghet. Den helige Markus ville verkligen vila i Venedig, relikerna brann upp vid en inbördes konflikt 976 men återfanns mirakulöst i en kyrkvägg. Venedig lyckades också genomföra sin egen investiturstrid snabbt och med tydligt resultat. Detaljerna finns på sidorna 80-84 i Thomas Maddens bok, jag nöjer mig med hans slutsats att från 1148 var separationen mellan kyrka och stat större i Venedig än någon annanstans i världen.
Jag tror mig inte om att kunna sammanfatta Venedigs väg till centralstyrd republik, det kan skrivas lika mycket om det som om grekernas antika politiska utveckling. Eventuella kopplingar däremellan skulle vara spännande att förstå eftersom Venedig hade så mycket kontakt med Bysans. Thomas Madden lyfter fram händelser kring år 1171 som avgörande. Då kejsaren av Bysans, Manuel I Komnenos, av olika skäl beslöt gynna Pisa och Genoa framför Venedig, genomförde Bysans ett koordinerat anfall mot Venedigs intressen i olika hamnar den 12 mars 1171. 20000 venetianer blev tillfångatagna. Doge Vitale II Michiel (doge mellan 1156 och 1172) och hans råd ville gå diplomatiskt fram men hela folkrepresentationen samlades i ett så kallat arengo och denna krävde en militär hämndaktion mot Bysans. Doge Michiel fann sig tvungen att följa den allmänna meningen men det skedde så halvhjärtat att Bysans vann sjökriget. Värre ändå, en pest drabbade flottan som sedan spred den vidare i Venedig när de återvände i reträtt. Missnöjet ledde till att Michiel knivmördades, medan hans råd valde att försiktigt kliva åt sidan. Ångern efteråt, skriver Thomas Madden (sid. 91) ledde till att det stora folkrådet inte utsåg en ny doge utan istället ett litet elvamannaråd av elektorer (utvalda bland de så kallade sapienti, "visa män") som fick mandat att välja ny doge. Thomas Madden kallar detta en revolution styrd av de rikaste familjerna för att uppnå en mer centraliserad och stabiliserande maktstruktur, något som passade för framgångsrik handel. Madden menar att här brösts "Myten om Venedig" - en plats där mäktiga doger styrde över självständiga människor. Istället skapades en mindre maktelit, som dock inte var en oligarki, utan det framstår som en liten regelstyrd byråkrati skapad för att gynna handeln. Jag fattar detta som att Venedig blivit en "stabil naturlig stat" enligt den indelning som jag tidigare redogjort för enligt en tidig Douglass North. Jämför de svaga stater som de andra stats-staterna i Italien uppvisade, med ständiga dramatiska fejder mellan olika familjer.
Med den interna organisationen på plats kunde Venedig spela en internationell roll som plattform för diplomati. År 1177 skedde det i stor skala, några av världens mäktiga kom till staden. Ett fredsavtal skrevs mellan tyskromerska kejsaren Fredrik I Barbarossa (r. 1155-1190) som en part och den andra parten var påven Alexander III (1159-1181), med deltagande av representanter för den normandiske kungen av Sicilien (William II, r. 1166-1189) och den lombardiske kungen. Även patriarken av Aquilea Ulrich II von Treven deltog bredvid Venedigs patriark Dandolo. Värd var doge Sebastiano Ziani (r. 1172-1178). Avtalet följde på slaget vid Legnano (nära Milano) 1176 där Fredrik I förlorat mot den Lombardiska stadsalliansen. Avtalet innebar att Fredrik gav upp sitt stöd till en antipåve och påven Alexander lyfte då sin bannbulla av Fredrik. Kyrkostaten och lombardiska ligans relation till tyskromerska imperiet reglerades. Lite senare (1183) bekräftades även freden med Siciliens normandiska styre. Venedig gynnades av fred på fastlandet och att handa med produkter från bland annat Milano. År 1200 hade Venedig cirka 100000 invånare, enligt Thomas Madden.Venedig spelade en betydelsefull roll i korstågen, främst som transportör av trupper. Detta urartade 1204 i skövlandet av Konstantinopel under det fjärde korståget. En kort översikt över korstågen finns i inlägg 28 juni 2013. Jag tycker inte Thomas Madden lyckas förmedla den tragedi som erövringen av Konstantinopel var, det känns som han ser det från Venedigs synvinkel. Han noterar att ett oräkneligt antal antika föremål förstördes, men den mänskliga och kulturella förödelsen var större än så. Miljonstaden Konstantinopel förvandlades till ett samhälle med cirka 40000 invånare (skriver Madden, jag tror han räknar med en stor omgivande befolkning i så fall. Mer rimligt är att invånarantalet låg kring 200000 år 1200. Det minskade rejält efter 1204 hursomhelst). Bokskatter i de stora biblioteken föröddes. Den bysantinska kulturen förödmjukades, säkert mer av frankernas framfart än av ventetianarnas men den skillnaden är svår att dra när de agerade som allierade.
Men ur Venedigs synvinkel; deras blinde doge Enrico Dandolo (r. 1192-1205), som anförde deras anfall, måste efter Marco Polo vara den mest märkliga personlighet som staden uppvisat, och de konstskatter och böcker som rövades till Venedig skapade ett kulturellt lyft där. (Det ska väl noteras att Venedigs bibliotek haft många andra tillfällen att skaffa sig böcker. Thomas Madden nämner särskilt en donation av metropolitanen av Nicea, kardinal Bessarion (1403-1472), som i sitt testamente lämnade över manuskript som blev grunden till biblioteket Marciana. Detta skedde då turkiska trupper under Mehmet II erövrat Konstantinopel 1453 och många greker fann för gott att fly till Venedig). Venedig blev efter 1204 ett imperium med Kreta som sin viktigaste utpost på andra sidan havet. För att se kartor över Venedigs besittningat, sök på "stato da mar". Palatsen längs Canal Grande byggdes. Det äldsta som finns kvar är Ca´ Farsetti. Och jag avslutar inlägget med att notera att Venedigs guldålder inleddes på 1200-talet. I en tid där tre extrema våldsapparater opererade - riddartidens korstågsfarare, de egyptiska mamlukerna och mongolerna - så blomstrar det framgångsrika Venedig genom handel över Medelhavet och Svarta havet. Först när sjövägarna runt Afrika och till Amerika upptäcktes bröts Venedigs roll som supermakt till havs.

Nästa inlägg ska handla om Bologna som är känt som platsen för västerlandets första universitet. Venedig tycks inte haft eget universitet men i närbelägna Padua (på italienska heter staden Padova) grundades ett universitet redan 1222. Notervärt är deras botaniska trädgård som fått status inom Unesco. Vid universitetet i Padova verkade bland andra Galileo Galilei (1564-1642) och här utbildades William Harvey (1578-1657) som var den förste som redogjorde för blodomloppet. Harvey drog slutsatsen att på något vis tar sig blodet från artärerna till venerna men kapillärerna upptäcktes för senare, år 1661, av Marcello Malpighi, men denne hör till inlägget om Bologna.




9 juni 2018

Märk världen

I ett "big history"-perspektiv har jag skrivit några inlägg rörande frågan om när medvetandet uppkom. Men det är en fråga som bara blir meningsfull om jag kan klargöra vad jag menar med medvetande och självmedvetande. För mig är en viktig referens i de funderingarna  Tor Nørretranders "Märk världen, en bok om vetenskap och intuition", som kom 1991 och Bonniers gav ut på svenska 1993.
"Märk världen" är en bra introduktion till Benjamin Libets forskning om att man fattar sina beslut en halv sekund innan ens självmedvetande informerar om dem. Men Tor Nørretrander kommer inte till slutsatsen att det skulle betyda att vårt självmedvetande inte har något inflytande. Han väljer ett språkbruk där "Jag" är självmedevetandet och "Mig" är det omedvetna medvetandet. Han skriver på sidan 362: " Liksom rättsfilosofins huvudproblem är jagets ansvar för miget kan existentialismens huvudproblem sägas vara jagets val av miget". Som dansk kan han sin Kirkegaard. Han skriver "Det egentliga och fulla existentiella allvaret betingas inte av vad man väljer, utan att man väljer. Det avgörande är att jaget vågar välja en möjlighet och stå för den som sin egen (även om den inte är det). " Jag tror att Jonathan Haidts bild av det tappra Jaget som sitter på den svårstyrda elefanten Miget är rätt träffande. Ångesten, äcklet och absurditeten som existentialisterna talar om, det kommer av Jaget som kämpar med sin roll som elefantförare. Jagets oro över att inte kunna acceptera miget. Eller ännu mer komplext, absurditeten uppkommer när jaget/miget ska anpassa sig till de motsägelsefulla eller orimliga krav som världen ställer. Kierkegaard har en lösning, han är religiös, och jag och mig kan förenas i ödmjukhet inför Gud. För de icke religiösa existentialisterna är efterrationaliseringen mycket svårare att få att gå ihop.
En svaghet i "Märk Världen" är att Tor Nørretranders var imponerad av psykologen Julian Jaynes (1920-1997) teori om att självmedvetandet uppkom så sent som för 3000 år sedan. Innan dess skulle hjärnan varit uppdelad i två delar och ens styrande tankar skulle ha uppfattats som externa, som om en yttre röst talade om för en vad som skulle göras. Mer exakt, skriver Nørretranders, var Solon i Aten (ca 640-558) den förste som använde det grekiska ordet noos i betydelsen självmedvetande. Detta känns på gränsen till fånigt. Det finns all anledning att imponeras av vad de gamla grekerna åstadkom utan att hamna i slutsatsen att det berodde på en enastående kognitiv förändring. För mig är det svårt att tänka att de människor som åstadkom grottmålningar för mer än 30000 år sedan inte hade ett självmedvetande. Vad jag förstår anses Julian Jaynes teorier inte giltiga inom modern psykologi  men jag behöver läsa mer medvetandehistoria för att kunna redogöra för detta.

28 april 2018

Angels fear

Mary Catherine Bateson (född 1939) skrev med stöd av Gregory Batesons efterlämnade anteckningar en bok som på svenska heter "Där änglar är rädda att gå" (Symposion, 1988). Gregory Bateson hade börjat med att skriva dialoger med sin dotter i "Mind and Nature" och efter hans död sammanställde hon efterlämnat material men skrev också till egna stycken och kapitel.

De bägge Batesons försöker redogöra för en tankevärld (en epistemologi) som är monistisk, men som inte är enfaldigt materiell. Bateson accepterar inte en cartesiansk dualism som delar in världen i "ande" och "materia". Men den materiella världen måste beskrivas med två olika språk, ett där tyngdpunkten ligger i substantiv, ting, och ett annat språk som betonar mönster och relationer. Bateson menar att det biologiska informationsystemet bygger på sådan kommunikation, och det är sådana system han kallar "Mind". Kapitel 17 i "Där änglar är rädda att gå" har Mary Catherine Bateson skrivit själv, utan att utgå från faderns anteckningar. Mary Catherine är också antropolog, och hon noterar att fadern utgick från en antropologisk ansats, även när han arbetade som biolog. En viktig punkt är att antropologer är tränade i att hålla flera kulturers begreppssystem aktuella och kunna diskutera dem både "inifrån" och "utifrån". Inne i en kultur är begrepp meningsfulla och därmed "verkliga" på ett vis som de inte behöver vara när man ser dem utifrån. Med det synsättet blir en biologisk organism till en kultur som går att beskriva etnografiskt.

Det gör att Bateson lånar in ord från religion och estetik och använder dem i sina biologiska och sociala beskrivningar. Han menar att det är begränsande att använda ord som låser tanken i en materiell beskrivning, som när man talar om "folk" eller "samhällskrafter" som om de enskilda aktörerna kan summeras ihop som gasmolekyler i en behållare. Med ett sådant tänk blir till exempel  "självmedvetandet" ett ting, som om det fanns något inom en som var ett fysiskt "Jag" separat från alla de processer som pågår i kroppen.

Bateson försöker därför att använda ord som "liknelse" och "sakrament" men ge dem en formell definition i vetenskaplig mening. "Liknelse" och "metafor" är estetiska begrepp som går att relatera till logisk analys. Sakrament är ett religiöst begrepp, som handlar om regler för att hålla något för heligt ("en helig metafor för en specifik religiös hållning"). I Batesons värld blir det "det yttre tecknet på en inre nådegåva". Det finns regler för att undvika information som bryter mot logiska nivåer i en struktur på ett sådant vis att det uppstår patologier. Jag kan inte påstå att jag förstår detta och det ingår i Gregory Batesons metod att inte förklara för tydligt, något Mary Catherine suckar över i några av dialogerna.

Viktigt för mig har ändå varit att detta synsätt leder till en slags vetenskapligt baserad vördnad för allt liv. Bateson (både far och dotter) lyfter fram respekt för större ekologiska sammanhang, och att våra nuvarande dominerande ideologier inte förmår ha ett språk som skapar sådan respekt. Jag kan inte redogöra för hela tankegången här. Och här finns problem, det är inte enkelt att låta vanliga ord få speciella betydelser, särskilt för oss som är oskolade i sådant tänkande. Vill jag förstå hur ord som "liknelse" och "sakrament" kan förstås läser jag hellre Torgny Lindgrens böcker. Djupet i den slags livets paradoxer som en författare som Torgny Lindgren kan skildra, ska kanske inte gå att bringa reda i, kvaliteten finns just därför där. Jag tror också makt har mycket större betydelse än vad Bateson redovisar, de som sträver efter makt har en förmåga att styra ords betydelse oavsett ur vilket sammanhang orden har hämtats.

Det jag vill komma fram till här är att det finns en koppling till frågan om "fria viljan" och moraliskt ansvar här. Den dataism som jag tog upp i tidigare inlägg är en systemsyn på tillvaron som är kraftfull men enfaldigt materiell. Vilket kan att leda vidare in i ännu värre patologier än det nuvarande tillväxtsamhällets sjuka. Jag tror att det finns ett sätt att ha en systemsyn och ändå behålla respekt för livet, och att Gregory Batesons idéer visade en väg åt det hållet. Men det var nog en för svår väg. Hans idéer har mest tagits upp av religiösa som vill återupprätta dualismen, och det var inte hans mening.

7 april 2018

Gregory Batesons "Mind"

Gregory Bateson ger en definition av "mind" som gör att man ser likheter och samband. Ett "mind" blir med Batesons definition ett fenomen som finns i många "komplexa adaptiva system", även om det begreppet har en vidare definition. Jag kallar det också ihopvävda "loopar". Ofta nog är det fråga om något levande men även tekniska system och sociala system som har återkopplingar kan uppfylla kriterierna. Vad jag förstår kan begreppet "intentionalitet" användas för alla sådana system.

Batesons definition innehåller sex kriterier som finns i kapitel 4 av "Mind and Nature" (1979) och upprepas i "Angels Fear" (på sidan 29 i svenska versionen "Där änglar är rädda att gå"). Tyvärr har den svenska översättaren valt ordet "ande" där Bateson skriver "mind", vilket för mig leder till helt vilseledande associationer. I ett tidigare inlägg lyfte jag ordet "håg" bara för att visa att det finns många ord som vagt försöker beskriva den typ av fenomen som uppstår. Antagligen är även "mind" ett ord som leder till associationer som engelskspråkiga har svårt att ta till sig.

Bateson har kommenterat sin definition i kapitel 8 av "Mind and Nature". I min sammanfattning:
1. Det handlar om relationer mellan delar. Det är organiseringen av delarna som är viktig, inte vad delarna består av.
2. Interaktionerna mellan delarna utlöses av skillnader. Det är mönster som meddelar betydelse. Det krävs alltså en skillnad mellan en del och en annan för att påverka en tredje del. Detta sker över tid.
3. Det går åt energi. Det är inte energin som styr, men åtminstone den (tredje) del som tar emot en signal behöver energi för sin reaktion.
4.  Processerna sker i loopar, eller ännu mer komplexa kedjor av återkopplingar.
5. All budskap är kodade. Effekterna av skillnaderna uppfattas som omvandlingar av tidigare händelser. Reglerna för sådana transformationer måste vara jämförelsevis stabila. Att det är fråga om koder gör att det liknar språk (eller är språk i de delar av systemen som kan tala). På biologiska nivåer finns ett forskningsområde som studerar detta som kallas biosemiotik.
6. Sist och viktigast: logisk typkategorisering förekommer. "Beskrivningar och klassificeringar av dessa transformationsprocesser avslöjar en hierarki av logiska typer immanenta i fenomenen". Exempel på dessa logiska typer är inlärning. På lägsta nivå sker en reaktion. På nästa nivå lär sig systemet något. På ännu nästa nivå lär sig systemet om hur det kan lära sig saker. Hela begreppsapparaten om logiska typer har Bateson hämtat från Bertrand Russels typteori.

För intentionaliteten finns en sådan hierarki som jag bekrivit i tidigare inlägg, baserat på Robin Dunbars teorier. Vid första gradens intentionalitet har man reagerat på något, man är medveten om något. Här befinner sig de flesta system, om man accepterar att kalla detta för "omedvetet medvetande". Vid andra graden kan man reagera på att någon annan reagerat på något. Dvs det budskap den andre tagit emot skapar ett budskap som du kan tolka. På en tredje nivå kan man förstå att den andre har en föreställning om intentionaliteten hos en tredje person. På denna nivå får man möjligheter till självmedvetenhet och social anpassning. På högre nivåer befinner sig bara människan och på de allra högsta nivåerna kanske bara vissa författare med uppövad förmåga att skapa känsla för andras nästlade loopar av förståelse.

Gregory Bateson själv gör inte mycket för att förklara hur han ser på hur hans teori skulle förklara självmedvetandet. På ett ställe (sid 118 i svenska upplagan av "Där änglar är rädda att gå", Symposion, 1988) står att "vi på något sätt och någonstans förstår att den fria viljan är nonsens". Tyvärr är han riktigt svår att begripa. När han ska förklara säger han "Doktrinen om den "fria viljan" förhåller sig till handling som föreställningen om "direkt seende" till perceptionen - men "direkt seende" gör perceptionen till något passivt. "Fri vilja" gör handlingen mera aktiv".

Innan har han omständligt förklarat hur vårt seende (perceptionen) skapas av förutbestämda strukturer i hjärnan som tolkar de signaler som kommer in från ögat. Vi kan normalt inte vara medvetna om dessa processer, det skulle störa seendet, så vi (vårt efterrationaliserande medvetande) föredrar att anse det vara "direkt". På liknande (omvänt) vis skulle alltså vårt självmedvetande aktivt göra oss självmedvetna om de processer som leder till handling. Bateson konstaterar (eller i alla fall citerar hans dotter Mary Catherine Bateson honom så, det är hon som sammanställt boken och skrivit vissa delar av den): "Antingen är dessa frågor nonsens - eller också innebär de arbete för ett helt liv....".





5 april 2018

Determinism

Kruxet med att beskriva självmedvetandet som jag gjorde i inlägget 25 februari, som en del av ett antal loopar som påverkar varandra i olika nivåer av komplexa system, är att det går att komma fram till att inga val sker, att allt bara snurrar på, och självmedvetende får ingen självständig roll. Även fast jag betonar att det är information som hanteras i systemet, så är det enkelt att hävda att varje läge föregås av ett annat läge, och då blir det svårt att se vad det är för skillnad mellan de val som görs i självmedvetandets system II, och de val som sker i de övriga systemen. Detta är en variant av determinism. Allt är inte förutsägbart eftersom det finns slumpmässiga förlopp, men inget utrymme finns för något "fritt val".

Mitt ordval "loop" anknyter till Douglas Hofstadters "I am a strange loop". Hans hyllningar till rekursiva processer i komplexa system (loopar) är omfattande, och "Gödel, Escher, Bach" (från 1979) ligger som en känslomässig grund till mina tankar om självmedvetandet. För mig är det just någonstans i dessa processer som jaget och den fria viljan uppkommer. Det gör att det är jobbigt att Hofstadter hör till dem som anser att "jag-känslan" och "fria viljan" är illusioner, och att han anser att det är den vetenskapliga hållningen.

Jag tycker verkligen att idén att fria viljan skulle vara en illusion är opraktisk. Med "fria viljan" menar jag då att det finns någon särart i den självmedvetna delen av systemkomplexet som motiverar att man ska ge det moraliskt ansvar. Jag tänker mig å ena sidan att det "omedvetna medvetandet" är rätt utbrett i hela systemkomplexet. Utan att jag riktigt begriper vad Gregory Bateson menar när han definierar ett "mind" som något som kan finnas i alla system som uppfyller vissa kriterier, så gillar jag den tanken. Det ökar min känsla av att vara en del av den omgivande naturen och samhället och min respekt och vördnad för allt liv. Men å andra sidan kvarstår för mig att den självmedvetna delen har en särskild position i detta. Jag tror inte Bateson menar att hans "mind" alltid bär på en liten andel självmedvetande, även om jag förstår att många läser honom så (Mind and Nature, Angels Fear, 1987).

Jag kan förstå om man i någon form av mental övning vill träna sig i att tänka bort det egna jaget och viljan. Sådana idéer finns till exempel inom buddhismen. Man kan också av olika skäl vilja tänka fatalistiskt. Råkar man befinna sig i en fara man inte kan ta sig ur är det skönt att tänka att "det går som det går". Men att definiera bort jaget och viljan på vetenskaplig grund och hävda en ren determinism är något annat. Då förstår jag inte hur man kan rädda kvar något moraliskt ansvar alls. Ordet "tack" tappar sin betydelse, vad tackar du för om det var ödesbestämt att du skulle bli bjuden?

Och så tycks inte heller de deterministiskt övertygade filosoferna/naturvetarna tänka. Istället menar till exempel Sam Harris i "Free will" (från 2012) att han blivit mer moraliskt tänkande av att ge upp tanken på en fri vilja. Hans lilla bok är välskriven men jag begriper inte hur han tänker. Jag tror att det har att göra med ordet "fri" som har en överdriven betydelse för Sam Harris, ungefär som han trodde att man var fri att göra vad som helst. För mig betyder "fri" bara att man är fri från ren determinism, att man har ett val, även om det är mycket begränsat.

Det finns alltså en motsättning här: antingen medger den naturvetenskapliga förklaringen inget annat än ren determinism, och då blir det ett mysterium hur moralen ska räddas. Eller så finns det en naturvetenskaplig förklaring till hur självmedvetandet skapar viljan, men vi vet ännu inte hur det går till.

Det finns ingen enighet om hur den subjektiva erfarenheten uppkommer i självmedvetandet, det är vad som kallats "det svåra problemet" (The hard problem, David Chalmers, 2005). Givet att det är oklart är det ännu svårare att avgöra vilken styrande funktion denna subjektiva erfarhenhet kan ha.

Liten ordlista:

Monism (materiell monism), att det bara finns en materiell verklighet. Dvs den världsbild som är det som vanlig naturvetenskap bygger på. Jag menar att "loop"-modellen antydd ovan är en monistisk modell, och  jag menar att självmedvetandet kan skapa "fri vilja" som ett resultat av biologisk och kulturell evolution, inom en monistisk världsbild.

Dualism. Då tror man att det finns två verkligheter, en materiell och en annan som kan innehålla själar och gudar och annat. För en dualist försvinner problemet med fria viljan, den finns hos själen. Kanske finns det en naturvetenskaplig möjlighet att påvisa dualism men det verkar osannolikt. Håller man öppet för den möjligheten är man agnostiker.

Determinism (hård determinism), att i varje situation handlar man som man är tvungen att göra av de förutsättningar som ges. (Den klassiska determinismen - att allt går att förutsäga om man vet starttillståndet, går inte att förena med kvantmekaniken).

Kompatiblism (mjuk determinism), man anser att världen är deterministisk men det går ändå att förena med fri vilja och moral. Tydligen sedan Hobbes (1588-1679) en vanlig hållning men inte så enkel att förstå.

Libertarianism. (som inte ska blandas ihop med den politiska inriktningen med samma namn). Som filosofisk hållning innebär libertarianism att man inte accepterar determinism, utan man menar att det i en given situation verkligen går att välja. Är man då materiell monist tvingas man hitta en förklaring till denna indeterminism.



2 april 2018

Mer om fri vilja - lästips Richard David Precht

Jag tycker att idén att fria viljan skulle vara en illusion är opraktisk. Det irriterar mig att vissa naturvetare/filosofer lägger fram en sådan idé eftersom det skapar onödig förvirring. Ska jag ta en grov liknelse är det som om en kemist skulle säga att pengars värde är en illusion eftersom de är gjorda av papper.
Pengar har ett värde, baserat på det förtroende vi har för dem. Pengar är en symbol för relationer, utbytesrelationer. Pengar är ett sätt att skicka runt information i ett ekonomiskt system. De vet kemisten. Säger hon/han att "pengars värde är en illusion" menar hon något annat än att pengar består av papper. Hon kanske menar att förtroendet för pengar kan försvinna snabbt. Och det är sant, men det betyder inte att värdet är en illusion. Det betyder snarare tvärtom att vi måste behålla förtroendet i de relationer som bygger pengars värde. Sen är det ett faktum att pengars värde varierar och svårigheten att hålla koll på deras reella värde kan göra att man tror att diverse illusionstrick pågår.

Nu tror jag de hjärnforskare och filosofer som menar att fria viljan är en illusion har en djupare tanke med det än så. Jag ska ta upp tre argument som jag hittat:
1. Att varje handling föregås av en omedveten signal, vilket skulle betyda att det omedvetna styr.
2. Att "jaget" som ska ha den "fria viljan" är splittrat.
3. Att allt är förutbestämt - determinism - så inget val är möjligt.

De försök som visar att hjärnan "vet" vad vi ska göra innan vi blir medvetna om det är väl belagda. Referens är främst Benjamin Libet (1916-2007) som i försök 1979 mätte upp en halv sekunds framförhållning för det omedvetna i förhållande till att ett beslut tas om att göra en enkel rörelse med handen. Men av någon anledning nämns inte i sammanhanget att det är lätt att konstatera att det omvända också händer hela tiden, det självmedvetna påverkar det omedvetna. Det kallas inlärning eller planering. För att ta ett övertydligt exempel. Det självmedvetna jaget tar som uppgift att lära sig multiplikationstabellen och snart nog kan det omedvetna leverera svaren. Det är en loop. Exakt hur påverkan sker vet vi inte, men det är inget mystiskt, neuronerna i hjärnan levererar i olika återkopplingar. Jag får erkänna att jag själv skrivit om "efterrationalisering" och att vi skapar  tillrättalagda bild av vad som hänt i olika skeenden, men givetvis är den omvända processen lika viktig. "För-rationalisering" låter konstigt, men det skulle kunna sammanfatta allt som den självmedvetna hjärnan gör för att få det omedvetna i rätt tillstånd för att något ska göras. I vissa fall får den självmedvetna delen av hjärnan försöka blockera handlingen under den halva sekund man har på sig, det går att träna upp en viss impulskontroll.

Att jaget är splittrat är ett bättre argument för att jaget inte skulle kunna ha en fri vilja. Om jaget är en illusion så är dess vilja det också. Den aspekten behandlas av Richard David Prechts i "Vem är jag? och i så fall hur många?", Norstedts, tyska originalet från 2007. Boken innehåller många läsvärda porträtt av filosofiska tänkare. Flera av dem är  tyskspråkiga, vilket i sig är bra som omväxling från alla anglosaxiska referenser. Och den innehåller vad jag tycker är en bra beskrivning av modern hjärnforskning som mycket riktigt beskriver "jaget" i termer av flera jag. (Se främst sidorna 55-62). Med detta har "jaget" fått en komplex beskrivning, vilket kanske inte är oväntat. Men Richard David Precht (född 1964) menar att det inte innebär att jaget är en illusion. Han noterar ett märkligt fenomen inom hjärnforskningen - somliga forskare ifrågasätter jaget men samtidigt undersöker de hur det uppkommer. Hjärnstrukturer anpassar sig efter födseln och vissa ledningsbanor omges med isoleringsskikt. Vid 18-24 månaders ålder uppkommer "jag-känslan". Det sker i kommunikation med andra, en "social" person utvecklas med mer eller mindre stor förmåga att ta ansvar för sina handlingar.

Precht tar fram en förespråkare för att jaget inte finns, fysikern och filosofen Ernst Mach (1838-1916). Ernst Mach är mest känd för Mach-talet som anger kvoten mellan hastigheten hos ett föremål och ljudhastigheten i dess omgivande medium. Ett flygplan som passerar ljudvallen är ett exempel på Mach 1. Men som filosof var han också viktig. Precht citerar hans uttryck "Jaget går inte att rädda". Ernst Mach var empirist, och en viktig föregångare var David Hume, även han tveksam till jagets existens. Det kan ligga något i det, rent empiriskt kanske inte jaget har något bra belägg. När Descartes tar för givet att "jag tänker", kanske han har fel. Något tänker. "Tänker, alltså finns tankar". Inte så slagkraftigt. Varför inte kalla detta något som tänker för "jag"? Det verkar praktiskt.

(Anm 20180625: Jämför filosfiska rummets program om självmedvetandet där de rättar sig och slutar prata om en illusion och istället kallar jaget en konstruktion. Och det vet vi att jaget är, det är en efterkonstruktion, på samma vis som allt annat som självmedvetandet bygger ihop).

Richard David Precht låter Benjamin Libet få gå i dialog med Arthur Schopenhauer (1788-1860). Schopenhauers vilja är något helt annat än jagets vilja. Den store pessismisten såg en metafysisk vilja i strid med sig själv. Precht avslutar dialogen med att Schopenhauer avfärdar Libet med en fnysning. För Schopenhauer är inte bara den fria viljan en illusion, all föreställning skapas av "Viljan" med stort V. Fnysningen var nog inte riktad enbart mot Libet.

Det tredje argumentet för att den fria viljan inte finns, som jag nämnde ovan, var determinismen. Då kan både jaget och viljan få finnas, men viljan är inte fri utan förutbestämd. Det får bli ett annat inlägg.

Kommentar 2019-03-06: "Free, why science hasn´t disproved free will", av Alfred R. Mele (Oxford UP, 2014) är en liten bok som går igenom frågan på ett lättbegripligt vis. Mele tar upp att det går att tolka Libets experiment på olika vis. Till exempel är det en fråga om vad man mäter i ett experiment där handlingen ska ske utan förberedelse jämfört med övervägda handlingar. Men viktigare är att han klargör hur olika definitioner av "fri vilja" gör att man kommer till olika slutsatser. Mele skiljer på "modest free will" som motsvarar det jag menar, så anser han att den definitivt finns. Sen har han något kan kallar "ambitious free will", där han menar att det i alla fall inte är bevisat att den inte finns, Den fria vilja som inte finns är den som tror att "fri vilja" betyder att man är helt fri från restriktioner i sina val, och det är man givetvis inte.

Kommentar 2020-09-06: I sista kapitlet i boken "Själens biologi och vår fria vilja" argumenterar Henrik Brändén för att den fria viljan finns på ungefär det sätt som jag vill göra. Hans slutsats kommer väl underbyggd i slutet av en välskriven populärvetenskaplig bok om hur människans hjärna fungerar. Möjligen tar han inte upp det medvetna beslutet att ägna sig åt inlärning inför framtida val så tydligt som jag skulle önska.

25 februari 2018

Den fria viljan att slå något ur hågen

Håg är ett gammalt fornnordiskt/germanskt ord med svårfångad betydelse. Det är något man kan ha, för har man den inte så är man håglös. Hågad, eller hugad, det är ett ord som fångar upp en vilja, men kopplad till en mer allmän sinnesstämning. Håg kan översättas med sinne, tanke, eller engelskans "mind". Jag vill lyfta fram detta gamla ord för att skapa associationer kring hur vi skapar begrepp för de svårfångade processer som vi alla kan iakttaga inombords. Klart är att man med en viljeyttring kan blockera det som man är hågad att göra, man kan "slå något ur hågen". Ibland vet man inte vad man vill, då är man tvehågsen. Ibland är man glad i hågen.

Finns det någon "fri håg"? Den "fria viljan" är ett omdiskuterat  begrepp, men aldrig har jag hört någon fundera om man är fri att välja sin håg. Hela resonemanget framstår som lustigt. Hågforskningen befinner sig i sin linda. Men det kan vara nyttigt att försöka tala om hågen, om inte annat så för att få ett annat ord än "vilja" att sortera tankarna med.

Min utgångspunkt är att olika mentala processer har en materiell grund och att det inte finns någon "själ" eller "ande" som inte är en funktion av hjärnan och nervsystemet. Den ursprungliga användningen av håg var kanske en förkristet begrepp för något som uppfattades som en "själ".  Men när jag i detta inlägg använder ordet håg så menar jag mera vardagsspråkligt att man har en känsla för att man vill göra något, och den är ett resultat av både omedvetna och självmedvetna processer inombords. Och starkt påverkad av yttre intryck, ens håg påverkas givetvis av biologiska och sociala faktorer. Mycket sammanflätat så finns alltså fyra olika system som samverkar, och som man behöver bra ord för. Jag tycker det blir konstigt när man med medvetande bara menar de tankar som ens självmedvetna jag har. Övriga delar av hjärnan och nervsystemet uppfattar jag som medvetet, det tar in information om omgivning och reagerar på det, minns saker osv. Att kalla det för "det omedvetna" känns språkligt fel, men det är vad jag förstår det vanliga ordet. Det "undermedvetna" är för starkt kopplat till vissa psykologiska teorier för att kunna användas neutralt. Man kan tala om "primära processer" eller "Systemnivå 1" även om det blir språkligt trist. Då blir ens självmedvetande betecknat som "systemnivå 2". Och hjärnans biologiska miljö blir "systemnivå 3" (gener, blodsockerhalt, virus osv)  medan den externa sociala miljön blir "systemnivå 4" (normer, vanor, osv). En numrering är ju alltid praktisk. Jag skriver "systemnivå" för jag menar att olika system verkar med relationer på de olika nivåerna, men på varje nivå finns en viss typ av interaktion samlad. Det gör att flera system påverkas av en inlärning som förändrar hur systemnivån arbetar. Detta ger en bild av "ihopvävda loopar".

Jag återkommer till Jonathan Haidts bild av medvetandet som en elefant som trögstyrt påverkas av sin förare. Elefanten är vårt omedvetna systemnivå 1, föraren som försöker få någon slags riktning på det hela är det självmedvetna systemnivå 2. Och de påverkas av sina biologiska förutsättningar (systemnivå 3) och av vad andra elefanter/förare gör (systemnivå 4).

Jag kan ta ett vardagsexempel. Jag uppträder håglöst, för att inte säga lättirriterat och ogint. Mitt självmedvetna jag reagerar på mycket negativa signaler från mitt omedvetna men väljer att tro att obehaget beror på något fel i omgivningen, därav diverse arga reaktioner från min sida. Mitt självmedvetna jag har dock tidigare planerat för situationen genom att köpa en chokladkaka. När det biologiska systemet skickar signaler om låg blodsockerhalt bearbetas de av det omedvetna systemet. Av någon anledning begriper dock inte mitt självmedvetna jag orsaks-sammanhanget förrän mitt omgivande sociala nätverk upplyser mig om, (mer eller mindre artigt) att jag måste ta och äta något. Varpå chokladkakan kommer väl till pass. (Exemplet är lite tillrättalagt, i många fall tvingas omgivningen fixa fram något ätbart för att få mig lugn).

Notera att hela exemplet handlar om signalering av information om en bristsituation, som leder till handling som återställer någon form av jämvikt i systemen. Alla system påverkar varandra i olika återkopplingar för att uppnå jämvikten. Det är inte så att det omedvetna styr, det bara bidrar med sin del efter sin förmåga. Det finns inte heller något deterministiskt i detta. Mitt självmedvetna jag spelar en viktig roll (om än inte ärofull) i att styrning uppnås. Framförallt finns en inlärning eller erfarenhet som gör att det självmedvetna jaget begriper vad som pågår efter att ha fått några tydliga anvisningar från närstående personer. Varpå det självmedvetna jaget lägger ner de onödiga konflikterna med sig själv och andra som är på väg att uppstå och äter choklad istället.

Minnet är alltså också en viktig komponent i detta. Det är därför det heter att man "kommer ihåg".


23 februari 2018

Yuval Noah Harari om fri vilja

Yuval Noah Harari skriver på sid 257 i Homo Deus (svenska utgåvan) om att liberaler sätter frihet högt för att de tror att människor har en fri vilja. Påstående att vi har en fri vilja utger sig för att vara ett faktautsaga, men (menar Harari) det motsägs av livsvetenskapernas senaste rön. Referensen är Gazzaniga "What is in charge?" Ecco 2011. Gazzaniga är känd för sin forskning om att hjärnhalvorna har olika syn på världen, vilket märks tydligt hos patienter där man skurit av kopplingen mellan dem.

I just detta sammanhang fokuserer Harari på liberalism men givetvis är den fria viljan en förutsättning för många tankesystem. Att påstå att vetenskapen på något vis bevisat att den fria viljan inte finns är väldigt långtgående. Grundfelet, som jag ser det, är att man antar att på grund av att hjärnan består av materia så måste den följa deterministiska lagar, men då begriper man inte vad ett komplext adaptitvt informationssystem kan göra. Om materian bara är bäraren av informationssystemet kan den rimligen åstadkomma en fri vilja. Men jag får återkomma till det, detta är krångligt.

Harari beskriver det som att en viss mänsklig handling kan reduceras till en kombination av deterministiskt bestämda processer i hjärnan i kombination med slump. Sen skriver han "den sista spiken i frihetens kista slås av evolutionsteorin". Han får det att låta som att det naturliga urvalet inte kan verka om inte alla val är uttryck för något i organismens genetiska kod. Han hänvisar till forskning om att handlingen sker innan vi tänkt ut den (Referens Chun Siong Soon et al, Nature neuroscience, samt Daniel Wegener The illusion of concious will" 2002 och Benjamin Libet.)
Sen går han vidare med militär utveckling av tDCS som Sally Adeee skrivit om i  New Scientist. 30 mars 2012.
Vidare gör han en poäng av att vi har "flera jag" så som Gazzanigas forskning visat, samt Kahnemans kallvatten-experiment om att bara sista upplevelsen räknas. Det "berättande jaget" skulle alltså vara mindre relevant än det "upplevande" jaget.
Han ser det som att vi kommer att uppge tanke på en fri vilja till följd av teknisk utveckling, sid 277, och undrar om "demokrati, fri marknad och mänskliga rättigheter" kan överleva detta?

Frågan om självmedvetande och fri vilja är filosofins "hårda fråga". Innan jag rör till detta allt för mycket vill jag lägga fram två enkla invändningar. Den ena är pragmatisk. Uppfattningen att den fria viljan finns fungerar och motsägs inte av att det pågår deterministiska och slumpmässiga processer i hjärnan. Utan att påstå att det finns ett jag som är "något annat" (t.ex. en själ) så går det mycket bra att föreställa sig att den efterrationalisering som sker i hjärnan som leder fram till självmedvetande, och som sedan via "det berättande jaget" kan reglera vad det "upplevande jaget " gör, att det är en fri vilja. Och detta motsägs inte av evolutionen, utan detta är en anpassning som visat sig ha överlevnadsvärde. Detta är en analogt med den pragmatiska verklighetsuppfattningen jag tog upp i inlägg om evolutionär epistemologi tidigare.

Den andra invändningen är en filosofisk definitionsfråga - hur ska vi definiera vad som kan utgöra "en fri vilja"? Jag förstår inte varför en komplex bild av hjärnan, där det finns flera olika processer igång samtidigt, som kan resultera i flera olika "jaguppfattningar" inte går att förena med uppfattningen att det finns en människa, som givet alla sociala och miljömässiga (biologiska) begränsningar, ändå är moraliskt ansvarig för sina val och har en fri vilja. Vi kan inte välja fritt, men det tror jag ingen som talar om fri vilja menar att vi kan. För att ta ett enkelt exempel, vårt självmedvetande kan inte välja att sluta andas, då tar djupare lager av hjärnan över kontrollen och tvingar fram ett andetag. Men det går att välja. För att vara drastisk, det går att välja att ta sitt liv. Det är ett val att fortsätta leva, på ett vis som det inte är för andra djur.

Jag associerar till en av det fria valets filosofer, Albert Camus. I en absurd värld kan en människa i en livskris tvingas göra ett val. Delar av ens medvetande vill fortsätta leva, men det kan finnas starka skäl att välja att avsluta livet och självmedvetandets fria vilja står då inför ett avgörande beslut.


7 februari 2018

Harari del III många frågor blir det

Yuval Noah Harari (YNH) bjuder in till att fundera över många frågor med sin "Homo Deus". Hans kategoriska stil talar på ett sätt emot det, han är inte den som redovisar olika förklaringar till historiska fenomen. Men istället blir det till provokationer, och det är nog hans syfte.

Så här följer några funderingar.

Varför tror han att frågor om svält, epidemier och konflikt är lösta? Behövs det för att kunna driva tesen om de nya frågorna, evigt liv, lycka och gudastatus? Det YNH kallar gudastatus syftar på olika former av uppgraderingar av mänskliga förmågor genom hopkoppling mellan människor och teknik (transhumans) eller genom genteknik.

Och varför tar han upp klimatfrågan och djurrättsfrågor inklusive artutrotning men han ger ingen överblick över alla de miljöhot som påverkar framtiden? Ganska enkelt kunde han hänvisat till de planetära gränsvärdena och fått ett helhetsgrepp på framtidens miljökriser. Kväve/fosfor-frågan och felaktig markanvändning är två områden som redan passerat kritiska gränsvärde som han borde tagit upp.

Djurrättsfrågorna har en särskild betydelse för YNH eftersom han vill tydliggöra det etiska problemet med att människan betraktar sig som "en högre stående art" som tar sig rätt att utnyttja andra arter - hur ska vi förhålla oss till nya transhumana organismer eller AI-system som är intelligentare än vi? Eller tvärtom, hur kommer de att förhålla sig till oss? Givet att de är intelligentare, kanske de kommer att vara mera humana än vad vi är djurvänliga?

YNH beskriver en övergång från animism till hierarkisk gudatro och sedan humanism i tre varianter: liberalism, socialism och "evolutionär humanism", för att slutligen hamna i teknohumanismen och dataismen . Detta skulle kunna karakteriseras av olika former av infrapolitik, om man utvecklar det begreppet. Är det meningsfullt att försöka göra det?

Varför kallar han det "evolutionär humanism" när han menar olika övermänniskoideologier? Jag tycker varken "evolutionär" eller "humanism" passar  bra. Jag förstår att han använder "humanism" för varje ideologi som utgår från människors egna värderingar (upplevelser x sensititivet), inte någon förment gudagiven regelbok. Jag ser dock inte någon fördel med att förknippa rasbiologiska idéer, även om det kommer i modern form, med ord som evolution och humanism, det riskerar bara att skapa förvirring.

Och varför inför han idén om att den fria viljan inte finns som om det vore någon slags etablerat vetenskaplig ståndpunkt? Vad blir då kvar av hans fina beskrivning av "intersubjektiva fenomen"? Och hans funderingar kring djur-rättigheter?. Hans hejiga sätt att skriva utan att ta upp olika synsätt blir uppenbart svagt här, särskilt som han är klar över att medvetandeforskningen inte på något vis har löst frågan om den fria viljan, eller ens vet hur den frågan ska kunna lösas.

Jag kan inte se att "dataismen" eller "teknohumanismen" som idéer är beroende av att den fria viljan inte finns. Däremot kanske flera förespråkare för dataism finner stöd i argument som framförs av de filosofer som hamnat i ståndpunkten att den fria viljan är en illusion. En del gör detta med det ärliga syftet att prova olika tänkbara världsbilder. Men det kan nog finnas de som har rätt obehagliga agendor. Möjligen lyfter YNH fram väldigt grumliga idéer till en ställning de inte förtjänar? Jag kan dock inte annat än tycka att han verkar vilja få oss att ställa många nyttiga frågor.

28 januari 2018

Dataism och antidataism, ny infrapolitik

Dataism är vad jag förstår ett nytt begrepp som Yuval Noah Harari (YNH) behandlar i "Homo Deus, En kort historik över morgondagen" (2015, på svenska N&K, 2017). I sista kapitlet tar han upp det han kallar datareligionen "dataism" som säger att universum består av dataflöden och att värdet av ett fenomen eller storhet avgörs av dess bidrag till databehandlingen. YNH har en mycket vid definition av religion, varje tankesystem som bidrar till organisering av storskaligt samarbete mellan människor anser han vara en religion. Dataismen är alltså inte nödvändigtvis en kult eller en ideologi. Det räcker att tanken att ökad databehandling har ett högre värde än andra värden blir etablerad bland makthavare och inflytesrika, inklusive de AI-system som kommer att styra allt mer. Jag föreställer mig en situation där de flesta storbankerna och viktiga fondbolag har styrelser och VD som nästan uteslutande baserar sina beslut på data-algortimer, kopplade till sökmotorer som sitter inne med detaljerade data kring människors beteenden. Om de kan övertyga oss om att det är bästa sättet att undvika finanskriser så lär vi uppfatta det som utmärkt. Jag tycker att istället för religion så är ett bättre ord att dataismen är en infrapolitik, så som jag skrev i inlägg 27 augusti 2017.
I slutorden till sin bok frågar YNH läsaren bland annat "Vad händer med samhället, politiken och vardagslivet när icke-medvetna men ytterst intelligent algoritmer känner oss bättre än vi känner oss själva?" Jag uppfattar att han vill skapa opinion för en antidataism, men som historiker gör han det genom att ställa frågor.

Även om "dataism" är ett nytt begrepp så är frågan inte ny. Som exempel så finns det ett anförande av Georg Henrik von Wright från 1972 som tar upp frågan. Han pratade för en konferens för Nord Data i Helsingfors och det han sa finns med i boken "Humanismen som livshållning". På filosofiskt manér gjorde han en exposé över logikens historia med fokus på det han kallade "kybernetiken". Von Wright (1916-2003) jämförde sedan ludditernas protest mot maskinerna som tog över deras arbete med de människor som är rädda för själva datatekniken. Det tog tid för en mogen socialdemokrati att etablera sin motmakt. Han trodde att det skulle komma att växa fram en politisk rörelse som likt den socialistiska rörelsen kunde ställa krav på rättvisa gentemot dem som ägde den nya datatekniken. Den finske filosofen anade att det skulle växa fram en "social humanism" som skulle ta avstånd från produktionsökningen som enda mått på förbättrade livsvillkor. Jag tycker nog det låter bättre än antidataism. Men lite googlande ger inga träffar på någon betydande rörelse med beteckningen "social humanism". Och Google har väl koll...

26 januari 2018

Homo Deus, del II, humanism som religion

Yuval Noah Harari (YNH) fortsätter sin "framtidshistorik" i "Homo Deus" med en snabb och egen syntes av allt vad religion och ideologi heter. Jag tror han vill lägga grunden för att prognostisera ideologiernas framtid men eftersom jag inte läst ut boken vet jag inte ännu vad han håller på med.
Grundbegreppet är "intersubjektiva fenomen", dvs människans förmåga att skapa flexibel samordning mellan ett stort antal individer (fler än 150) genom att enas om att tro på gemensamma föreställningar. Han noterar på sidan 131 (svenska upplagan från Natur & Kultur 2017) att ett problem med forskning baserad på sociala laboratorie-experiment är att de inte kan genomföras med tillräckligt stora grupper. Hans exempel är ultimatumspelet, där nationalekonomerna förundrat måste inse att människor tenderar att vara mer rättvisa i en spelsituation än vad en "rationell" aktör skulle vara. YNHs förklaring är evolutionärt baserad, han antar att människor i små grupper under stenåldern var tvungna att bete sig mer egalitärt än vad nationalekonomin föreskriver, och att vi ärvt de egenskaperna. Men sedan frågar sig YNH vad som skulle hända om man spela ultimatumspelet med två grupper om en miljon människor som ska dela på ett stort belopp? Han tror att det snabbt skulle bildas en elit inom vardera gruppen som skulle dela på pengarna mer eller mindre rättvist, bara de garanterade varandra möjligheten att snuva huvuddelen av den egna gruppen på stordelen av pengarna. De två eliternas trick för att lyckas med detta är att de kan utnyttja de intersubjektiva värderingar som alls gör att de två grupperna fungerar som grupper. Jag tycker inte teorin visar varför man vid övergång från egalitära små grupper till större stater måste hamna i att ledande koalitioner av eliter måste bli så omåttligt mera rika en resten av samhället. Men historien är fulla av exempel, från faraonerna i Egypten till Maos Kina. Detta är den "naturliga staten" som jag skrivit om tidigare. YNH lyfter fram skrivkonstens betydelse, och i vissa skeden är givetvis kontroll över modern informationsteknik central. De heliga skrifterna kan bli oerhört betydelsefulla, om det så är Bibeln eller Maos lilla röda. YNH noterar (sid. 160) att många monoteister har en historieteori där allt styrs av en allsmäktig Gud och att allt som händer mig som enskild relaterar till denna Guds nåd. Andra historieteorier fanns under biblisk tid, som grekernas och kinesernas, men YNH menar att den bibliska bredde ut sig för att den lade en bättre grund för storskaligt samarbete mellan människor. Men YNH låter det vara osagt varför. Hela hans framställning är sådan, han behandlar en övergripande ideologisk nivå men inte alla olika maktpolitiska eller organisatoriska nivåer som man behöver förstå för att se kopplingen till det historiska utfallet.
Han går vidare med att definiera religion som "allt som ger samhälleliga strukturer en övermänsklig legitimitet". Enligt den definitionen blir även liberalism, kommunism och nazism religioner.
Den typen av omdefinieringar av ords betydelse tycker jag man kan vara utan, men låt gå för att YNH vill få fram sin poäng, att man i varje ideologiskt system måste tro på något. Gemensamt för modernismens religioner är då att de baserar sig på en humanism, dvs att den "övermänskliga legitimiteten" istället härrör sig från en tro på att vi kan basera en etik på människors egna önskningar och värderingar. Den medeltida vägen till kunskap var att kombinera heliga skrifter med logik (sid 216). Den vetenskapliga revolutionens väg till kunskap begränsade sig till att bara hantera empiriska data och matematisk analys. Det är kraftfullt men besvarar inte frågor om värde och mening. Humanismens väg till etisk kunskap blev att kombinera upplevelser med sensitivitet. Referens till denna formel (kunskap=upplevelser x sensititivet) saknas, YNH citerar Humboldt på sidan 219, jag uppfattar det som att han menar att modern utbildning baserad på upplysningens idéer genomsyras av denna humanistiska "kunskapsformel".
YNH har tre (3) huvudvarianter av humanism: liberalism, socialism/kommunism och det han kallar "evolutionär humanism" som är ideologier som kopplar till övermänniskoideal, som nazism. Utöver det har han en framtidsprognos, en humanism som han kallar "technohumanism". Slutligen beskriver han en ism som är helt teknikbaserad, dataismen. Jag får återkomma i senare inlägg till detta. YNH har stor respekt för det som marknadsekonomi och liberalism har åstadkommit men jag vill här avsluta med ett citat från sidan 339: "Marknadens hand är lika blind som den är osynlig, och lämnad åt sig själv kan den låta bli att göra något åt den globala uppvärmningen och riskerna med artificiell intelligens."

14 januari 2018

Homo Deus av Yuval Noah Harari, del I

Jag tänkte, innan jag började läsa, att uppföljaren till den formidabla "Sapiens" skulle bli en pinsamhet. "En kort historik över morgondagen" är en undertitel som få historiker skulle vilja använda. Och att följa upp en världssuccé kan få vem som helst att tappa omdömet. Men efter att ha läst första hundra sidorna så får jag omvärdera. Yuval Noah Harari (född 1976) lyckas fortsätta att skriva om djupa sammanhang i samma hejiga stil i sin nya bok "Homo Deus", (Natur & Kultur 2017, engelska utgåvan från 2015). Det är så tankeväckande att jag vill teckna ner några av tankarna redan innan jag läst ut boken.

Han skriver om kunskapens paradox på sidorna 57-59. Då har han lanserat bokens grundtanke, att mänskligheten genom historien strävat efter att minimera hungersnöd, farsot och krig så har vi nu lyckats så bra med det att våra nya mål kommer att vara att sträva efter odödlighet, lycka och gudomlighet. Odödlighet och lycka är rätt begripliga mål, och med gudomlighet menar YNH uppgardering av människor med biologisk ingenjörskonst, konstruktion av cyborgar (transhumans)och skapandet av icke-organiska varelser (AI). Denna "historiska förutsägelse" (skriver han så eller är det en översättningsmiss?) är ett diskussionsunderlag. Skulle diskussionen om dessa tänkta nya mål leda till att de ifrågasätts, så har YNH uppnått det han vill. Det är "kunskapens paradox": Kunskap som inte förändrar beteenden är meningslös medan kunskap som förändrar beteenden blir snabbt irrelevant". Detta är inte nytt, det är en gammal diskussion att samhällsvetenskap både studerar och påverkar samhället, men att YNH redovisar det så tydligt hedrar honom.

En annan av hans huvudpoänger är att han lyfter fram det han kallar "intersubjektiv ordning". Det står mer om det begreppet i "Sapiens", där han använder företaget "Peugeot" som ett exempel på ett uppdiktat fenomen. I "Homo Deus" har han bytt till "Apple". Fast han ser normalt till att ha tre exempel på "existerande intersubjektiva fenomen", som i Spanarna. Till exempel "dollarn, mänskliga rättigheter och USA", eller "kristendom, demokrati, kapitalism".

Praktiskt för mig är att han skriver om medvetandet. Med rubriker som "Varför aktiebörsen inte har något medvetande" redogör han för modern medvetandeforskning och sammanfattar (sid 103) med att vi inte vet hur medvetandet fungerar eller vad det har för syfte. Jag hade tänkt lägga ner möda på att för min "Big history" ta upp medvetandes uppkomst med Daniel Dennett som en referens, men det kan jag bespara mig. Daniel Dennett skriver så illa och självupptaget att det är en plåga att läsa och jag fick lov att lämna tillbaka boken till biblioteket innan jag kommit halvvägs i den. Det är bättre att läsa YNH, som i sin tur har Stanislas Dehaene som referens för idén att medvetandet är en användarillusion. Men som sagt, YNH menar att vi ännu inte vet något om medvetandets funktion. (Anm 20180121: nu har jag hunnit längre i boken och då skriver YNH att det är visat att vi inte har någon fri vilja, vilket verkar motsäga hans tidigare skrivning. Mer om det i senare inlägg. Jag kanske måste ta tag i frågan om medvetandet i alla fall).

YNH forsätter med att beskriva Turingtestet (som ska avgöra om en dator har medvetande) och i det sammanhanget noterar han något som jag inte tänkt fast jag både läst en bok om Turing och sett filmen. YNH skriver att Turingtestet helt enkelt var  en variant av det test som homosexuella i 1950-talets Storbritannien tvingades utsätta sig för varje dag: Kan du tas för att vara en heterosexuell man? År 1952 dömdes Turing till kemisk kastrering och 1954 tog han sitt liv, 42 år gammal. Krigshjälte och grundaren av modern informations och datateknologi, Alan Turing, han klarade sig inte.



2 januari 2018

Åter till Andalusien - Córdoba

Jag besökte Córdoba före jul för att se den berömda Mesquitan. Córdoba är givetvis värt ett besök av många anledningar. Den romerska bron och andra lämningar från den romerska storhetstiden. De fina judiska kvarteren "La Judería". Området runt resterna av den gamla romerska ringmuren. Med mera. Cordoba var världens största stad år 935 och år 1000 enligt Tertius Chandler. (Se här för diskussion till Tertius Chandlers uppgifter). Då huvudort i det muslimska Andalusien, under storhetstiden innan sönderfallet. I det romerska Cordoba föddes Seneca, i det muslimska Ibn Rushd och Maimonides, tre av alla tiders mest betydelsefulla filosofer.

Namnet Córdoba vet man inte vad det betyder. Den enklaste förklaringen skulle vara att de gamla ibererna kallade floden Guadalquivir för Oba (guldälven), och då skulle Córdoba betyda "staden vid floden Oba". Romarna kallade floden för Baetis, vilket även var provinsens namn (Hispania Baetica). Flodens nuvarande namn har sitt ursprung i arabiska för "stora dalen" eller "stora floden", al-wadi al-kabir.

La Mesquita fullständiga namn är "La Mesquita - Catedral de Córdoba". Och det är till stor del en katedral. Det är katolska kyrkan som äger anläggningen och väldigt mycket inne i katedralen är katolskt. Dels ligger det en kyrka insprängd i byggnaden men dessutom finns det krucifix och andra katolska attiraljer i nästan varje valv. Jag har sett fina TV-program om La Mesquita under kalifatet där man lyckats välja bildvinklarna så att man inte ser alla katolska inslag. Men det är inte alls det intrycket man får när man är där. På det viset är Alhambra i Granada en mycket starkare upplevelse.

Med viss tankekraft kan man ändå uppleva det ursprungliga syftet med arkitekturen. Man kommer in från den vackra apelsinträdgården till en skog av pelare. På samma vis som de intrikata mosaikmönstren så bildar pelarna och de dubbla valvbågarna ett abstrakt mönster som syftar mot oändligheten. Jag associerar till komplexa kristaller eller Eschers bilder.

Grundmönstret skapades redan under emiren Abd ar-Rahman I (r. 756-788). Den påkostade utbyggnaden med den nuvarande mihraben i riktning mot Mecca är den del av La Mesquita som är minst påverkad av de katolska inslagen.


För att få en bild av Córdobas äldre historia rekommenderas ett besök på det arkeologiska museet. Förutom allt romerskt och muslimskt finns det även några få föremål från den visigotiska perioden (c.418-720). Jag skrev om visigoter när jag började blogga främst för att jag fascinerades av biskop Isidorus av Sevilla, och hans projekt att skriva ned sin tids vetande. Här en detalj från museet, en form som användes för att skapa mönster i byggnader.


Min favoritguide till Andalusien är John Gills "Andalucía - a cultural history", Oxford UP, 2009. John Gill var förutom författare till reseguider en konst och musik-journalist med stort historiskt kunnande, och han kombinerade dessa kapaciteter på ett inspirerande vis i sin bok som är en del i en serie som kallas "Landscapes of the imagination".

Det var i hans bok jag först mötte biskop Isidorus. Där kan man också läsa om Ali Ibn-Nafi, kallad "Ziryab" (koltrasten, 789-857). Han var en multikonstnär som egenhändigt förde över mycket av persisk kultur till hovet i Córdoba. Han bidrog bland annat till utvecklingen av stränginstrumentet "ud" (oud) och han populariserade schackspelet i Europa.

I kapitlet om den gyllene staden Madinat al-Zahra (strax utanför Córdoba, vars ruiner jag inte hann besöka), så räknar John Gill upp grödor som muslimerna införde i Andalusien: aprikoser, kronärtskocka, aubergine, banan, morot, bomull, dadlar, durumvete, citron, apelsin, palsternacka, päron, granatäpple, saffran, hirs, spenat, sockerrör och vattenmelon. Även ris fördes in, och kompletterade det jordbruk som tidigare baserats på spannmål, vin och olivträd. Idag kan man finna ännu fler grödor i trädgårdarna runt Malaga, som mango och cherimoya. Och givetvis enorma odlingar av tomat, gurka och paprika.