Månen och Plejaderna

Sista dagen på år 2019 syntes månen på himlen över Habborskullarna vid tvåtiden på dagen, i sydöst. Det var inte en tunn nymåne utan snart halvägs mot en halvmåne. Enligt tabeller var det nymåne 26 december (dvs månen helt mörk) och halvmåne (första kvarteret) ska det bli 3 januari.

Klockan sex på kvällen hade månen hunnit förbi söder, den var ungeför i 210 grader. I öster höll just Orion på att komma upp över horisonten och Plejaderna syntes alltså ganska högt på himlen. Sen vart det molnigare och hela observationsarbetet förföll.

Men fortsatta iakttagelser skulle kunna avslöja ett viktigt mönster, rörande hur månen och Plejaderna kan användas för att fastställa viktiga datum under våren. Detta beskrivs i boken "Himmelsskivan från Nebra" av Harald Meller och Kai Michel (Daidalos, 2018). Himmelsskivan hittades i Tyskland på ett ställe 65 km väster om Leipzig, och den är daterad till 1800-1750 år f.Kr, dvs till bronsåldern.

Jag ska inte i detta inlägg berätta mer om bakgrunden utan går direkt på en aspekt av himmelsskivans astronomiska betydelsen. På skivan syns bland annat en månskära och sju prickar som föreställer stjärnhopen Plejaderna. Astronomen Rahlf Hansen kom med en förklaring till vad skivan kunde visa med detta (sid. 116). Månskärans tjocklek på himmelsskivan motsvarar en måne som är 4,5 dagar efter nymånen. Det motsvarar ungefär den måne som syntes idag, 22 procent syntes enligt denna månkalender . Men idag låg alltså plejaderna i ett annat väderstreck. Längre fram på våren kommer plejaderna att synas nära den tilltagande månen. (Det som kallas att de är i konjunktion).

Enligt min tolkning av en stjärnkarta (en planisfär ur en Stjärnguide av Robin Kerrod)  kommer Plejaderna att närma sig månen kring 20 mars. 2020 års nymåne vid den tiden är den 24 mars och 5 dagar efter det blir då den 29 mars. Motsvarande tilltagande nymåne år 2019 inföll 11-12 mars och den därefter 10 april.

I ett inlägg 28 februari 2013 gjorde jag en översikt om olika kalendrar. Enligt den babyloniska lunisolära kalendern innehöll ett år 12 måncykler, och sedan infördes med vissa mellanrum en skottmånad för att justera månaderna gentemot årstiderna. Rahlph Hansens tes är att himmelsskivan visar ett sätt att se när skottmånaden ska införas. Den första månaden i den babyloniska kalendern startade vid den första månskäran i det vi kallar mars. Babylonierna kallade månaden för Nisañu, eller "nisannu". Judarna tog över denna kalender under fångenskapen och den hebreiska kalendern kallar sin första dag Nisan 1, som infaller den 26 mars i år. Förra året (2019 enligt gregoriansk kalender) var Nisan 1 den 6 april.

12 måncykler tar totalt ungefär 354 dygn. Det fattas alltså 11 dygn för att få ett solår om 365 dagar, Lägger men till en extra måncykel vart tredje år så kompenserar man nästan för detta fel, man får ett fel på cirka 3,5 dag. Rahlf Hansen hittade, som det beskrivs i boken, en beskrivning av detta i babylonisk kilskrift från 600-200 f.Kr. Texten skulle lyda ungefär: Om månen och Plejaderna står i konjunktion den 1 nisannu är allt i ordning det året. Om månen skulle visa sig vid Plejaderna först den 3 nisannu var detta år ett år då en skottmånad ska infogas.

Under bilden som ska illustrera detta i boken står att månskäran drar förbi Plejaderna. Som jag fattar detta så menas att om man en vår tror att nyårsdagen ska infalla cirka det vi med vår kalender kallar 10 mars så ser man att månskäran som passerar Plejaderna är tjock, lika tjock som på himmelsskivan, och då lägger man till en skottmånad och väntar till nästa nymåne. Jag får återkomma i mars med observationerna.

Det bör noteras att eftersom detta leder till ett fel på flera dagar så krävs ett mer komplicerat upplägg för att få en lunisolär kalender att fungera över lång tid. De synodiska måncyklerna går jämt upp med solåret över en period på 19 år. Detta upptäcktes i Mesopotamien och grekerna lärde sig det och en sådan cykel kallas numera en Metonisk cykel efter atenaren Meton som levde kring 430 f. Kr. I en sådan kalender ska man ha sju skottperioder över en nittonårsperiod.

Men himmelsskivan är alltså minst 1000 år tidigare. Och den hittades långt från Mesopotamien.

Anm: Med den gregorianska kalenderns för långa månader så blir det alltså så att i vissa månader infaller två fullmånar. Nästa gång en sådan fullmåne syns är 31 oktober 2020. En sådan måne kallas på engelska av någon anledning för "blue moon".

Anmärkning 20200514: En alternativ enklare förklaring till Nebraskivans betydelse är att den skulle visat på vinterblotet, som var första fullmånen efter första nymånen efter vintersolståndet. Det menar arkeologen Jonathan Lindström, i en artikel i Populär arkeologi nummer 1/2020.  Stämmer det skulle skivan syftat på 10 januari år 2020. Han menar också att skivan kan ha varit en kosmisk bild utan kalenderinslag. Jag får medge att mina försök att följa upp bokens teori i mars påvisade ett problem, nämligen att det ofta är molnigt i Europa. Ett stort beroende av himmelsobservationer som kräver att man kan mäta månskärans bredd vid vissa tillfällen kan inte ha varit så smart.

Kolligation

Jag har lärt mig ett nytt ord - kolligation. En kolligation är ett begrepp som sammanför en rad företeelser under en rubrik, gärna på ett tydliggörande vis. Ordet används av docenten i journalistik Torsten Thurén, i boken "Slavar, kungar och byråkrater - så tänker historiker". (Liber, 2012).

Några exempel på kolligation (sid. 266) är förintelsen, 1945 års män, den förlorade generationen, renässensen och den svenska modellen. Begreppet förintelsen började användas på 1960-talet, innan dess hade man talat om nazisternas folkmord på olika vis på svenska men förintelsen har blivit det sammanfattande ordet. Motsvarande begrepp på engelska, "holocaust", betyder brännoffer och på hebreiska använder man begreppet "sho'ah" som betyder katastrofen.

Torsten Thuréns metod är att sammanfattande redovisa några historiker i viktiga frågeställningar han valt ut och jämföra deras slutsatser. Han ägnar flera kapitel åt nazismen i Tyskland. En fråga är om det fanns några särskilda betingelser i Tyskland som ledde fram till förintelsen eller om detta kan ske i andra samhällen också. Frågan är alltså om Tyskland gick en "egen väg", en "sonderweg". En historiker som för fram skäl för det är Hans-Ulrich Wehler. Wehlers huvudförklaring är att Tyskland industrialiserades men att medelklassen blev för svag, den gamla aristokratin behöll makten. Mot detta anför Torsten Thurén att Wehler inte lyckas visa att Tyskland efter första världkriget var mer auktoritärt, t.ex. en mer brutal kolonialmakt, än Storbritannien och Frankrike. Han anför idéhistorikerna Svante Nordin som i "Filosofernas krig" jämför tänkare i alla tre länderna som kom att påverkas av nazisterna. Och i ett kapitel "Bödelns perspektiv - Förintelsens orsaker" tar Thurén upp de kända experimenten där man visat hur vanliga studenter kan bli bödlar eller grymma fångvaktare när de beordras till det under vissa former. Thurén menar att även detta talar emot sonderweg-teorin.

På liknande vis går han igenom flera andra frågeställningar. Det blir givetvis kortfattat och det är lite oklart varför han har valt just de historiker och vetenskapsjournalister som han valt. Men det är oavbrutet intressant. Ämnena är sådana som:
- Var den äldre medeltiden mörk eller ljus?
- Den svenska nationalstatens framväxt
- Att hantera globala miljöproblem
- Slaveriet
- Den industriella revolutionen i Storbritannien
- Den svenska moderniteten, "1945 års män"
- Aspekter på Olof Palme.

Jag gillar särskilt kapitlet "Nationalstatens utveckling - svensk medeltid" där han låter Dick Harrison och Maja Hagerman kommat till tals. De skildrar bägge en process som tar mycket lång tid. Thurén skriver att Harrison betonar att utvecklingen mot det moderna Sverige inte var oundviklig, det kunde lika väl blivit ett stort nordiskt rike eller flera små riken. Men trenden var gemensamt för Europa, det hade blivit moderna stater.

En kolligation som Maja Hagerman inte gillar är "vikingatiden". Hennes kritik utgår från att begreppet missbrukats i nationalistiska syften. Torsten Thurén noterar att läser man "Spåren av kungens män" och "Det rena landet" kan det verka som att hon polemiserar mot sig själv. I första boken betonar hon den katolska kyrkans inflytande som en extern påverkande kraft, men i den senare boken lyfter hon fram en tidigare påverkan, då nordiska krigare som tjänstgjort i romarriket återvände med nya insikter i militär organisation. Oavsett vad hon betonar har poängen varit att det inte funnits någon isolerad unik "vikinga-population" som motiverar att man skapat ett unikt begrepp för en periodisering av nordisk historia. Och i senare böcker har Maja Hagerman undersökt hur dessa nationalistiska idéer bidrog till framväxande rasism.

Att kritisera ett så etablerat begrepp som "vikingatiden" är i sig ett berättargrepp som en historiker kan välja. Det kan leda till ett nyttigt omprövande av begreppets innehåll utan att man byter ut begreppet. (Att försöka byta begrepp är i detta fall sannolikt misslyckat, se t.ex. mitt inlägg om "vikingaskeppstiden"). Thurén nämner att Michael Nordberg i "Den dynamiska medeltiden" försöker bli av med begrepp som "medeltiden" och "renässansen", också det utan större genomslag men ändå tankeväckande.

För en historiker blir berättargreppen viktiga. Utöver den rena forskning om vad som egentligen hände så ligger i uppgiften att skriva en begriplig berättelse. Maja Hagerman är en språklig mästare, och även Dick Harrison skriver utmärkt, något som  skapar en bra berättelse. Torsten Thurén vill lyfta fram det skeptiska perspektivet, de kunskaper som historievetenskapen ger är mycket osäkra anser han. Jag tycker att modern populärhistorias styrka är att just redovisa detta, att ta upp de olika tolkningarna men på ett intresseväckande vis.

En kolligation ska vara intresseväckande. En rad abstrakta ord sammanför olika företeelser till ett ord utan att för det vara en kolligation. Ta till exempel orden "stat" och "feodalism". Enligt Torsten Thurén (sid. 273) är en stat detsamma som en modern stat. Under feodalismen (när ordet feodalism används som en "idealtyp") fanns ingen stat, skriver han. Feodalismen är en samhällsordning utan statsmakt. Skillnaden mot den moderna staten är en artskillnad, skillnaden är kvalitativ, inte kvantitativ.

Här saknar jag ett klargörande att det finns olika sätt att använda ordet "stat". Jag använder ordet stat om alla samhällsordningar där det finns koalitioner av mäktiga intressen som samordnat sig under någon form av regelverk. Det kan vara svaga stater men jag tycker ändå ordet stat kan användas. För den moderna staten behöver jag då lägga till något i begreppet, till exempel kan man tala om "nationalstat". Nationalstat är ordet som finns i rubriken till kapitlet och kanske avser Torsten Turén "nationalstat" varje gång han skriver stat. Problemet med det ordet är att "nationen" är något som aktivt skapas mycket senare, efter franska revolutionen. Från 1600-talet fanns ett fungerade statskontor i riket Sverige och man kan säga att nationalstaten formades i tiden kring den Westfaliska freden 1648, om man då inte tar med nationalismen som en komponent i det som krävs för en nationalstat. Harrison kallar det tidigare samhälls-systemet (före år 1000) för bygdemakt.

Jag tror att Torsten Thurén kämpar med detta för i slutet av stycket om feodalism skriver han "Däremot fanns det i de verkliga medeltida samhällena drag av både feodalism och statsmakt".

Jag tänker att ordet "stat" inte är en kolligation, medan ordet "feodalism" nog skapades som en sådan men numera kanske bättre ska ses som en abstrakt klassificering på samma vis som ordet "stat".

Äldre grottmålning i Indonesien

En datering av grottmålningar i Sulawesi har publicerats i Nature 11 december 2019. De beskriver en avancerad grottkonst i kalkstensgrottan Leang Bulu´Sipong som visar djurmänniskor som jagar vildsvin och andra djur, och dateringen är satt till 43900 år sedan. Detta skulle då vara den äldsta figurativa grottmålnings som man hittills har daterat. Bland bilderna finns flera som föreställer en anoa, dvs ett litet oxdjur som är endemiskt för Sulawesi.

Den mest kända djurmänniskan som tidigare hittats som grottmålning är den i Trois Frères i Frankrike som daterats till att vara 15000 år gammal. Lejonmannen från Hohlenstein-Stadel i Tyskland, en liten elfenbensskulptur, hittades i lager som daterats till 35-40000 år sedan.

Det tekniska ordet för djurmänniskor är therianthropy som syftar på förmågan att byta från människa till djurskepnad.

Se vidare tidigare inlägg om grottmålningar från december 2016.

Infrapolitik i jordbrukets tidsålder

"Lantbrukets infrapolitiska betydelse". Kan man säga så? Jag provar mig fram i hur ordet infrapolitik kan användas. För alla beskrivningar av medeltiden är lantbruket (jordbruk inklusive boskapskötsel i kombination med utnyttjande av skog på olika vis) grundläggande för förståelsen av hur världen fungerade. Från den neolitiska revolutionen växte ett lantbruks-samhälle fram som kom att genomsyra varje aspekt av livet för det flesta människor. Fortfarande är jordbruket givetvis grunden för vår livsmedelsförsörjning och finns kvar som en grundparameter för att förstå ett samhälle, även om den starka urbaniseringen har skapat samhällen där många inte direkt lever eller ens ser landsbygdens produktion till vardags.
Men vad skulle vara lantbrukets infrapolitiska betydelse? I själva urkunden för ordet infrapolitik, ett kapitel i "Antropocen" (Weyler, 2017), så definierar Sverker Sörlin infrapolitik i samband med att han förklarar begreppet antropocen. Sörlin utgår från ett av västerlandets grundläggande tankemönster, en idé om historiska framsteg kopplat till ett gudomligt löfte, och då blir ordet antropocen ett nytt och viktigt begrepp i denna världsbild där stadier hela tiden avlöser varandra. Sörlin menar att inom en sådan världsbild så "fogas antropocen in i förståelsen" (sid. 63) på ett vis som påverkar infrapolitiken. Citat: "Antropocen är ett begrepp som vänder sig till denna infrapolitik som ligger gömd i oss och som nu plötsligt brister ut i en kaskad av politisk-filosofiska debatter och bekännelser".
Sverker Sörlin refererar till sociologen Johan Asplunds begrepp "tankefigur", det återstår för mig att kolla upp. Om jag förstår rätt så tar sedan Sverker Sörlin upp begreppet "mänskliga rättigheter" (på sidan 208) som ett sådant begrepp, ett djupgående begrepp som påverkar all politik på en infrapolitisk nivå. Sverker Sörlin avslutar med ett kredo där han hoppas att begreppet antropocen ska markera en gränslinje, en övergång till ett samhälle där vi kan bedriva en "jordens politik", där vi tar ansvar för jorden och människorna. Det är tänkvärt men mitt ärende här är mera att försöka ringa in hur ordet infrapolitik kan fungera.
Lantbruk är en produktionsform. Det blir inte så bra att tala om "produktionsformernas infrapolitiska betydelse". Självklart påverkar det sätt man producerar i ett samhälle de värderingar man har men det är inte jordbruket i sig som skapar betydelsen "som ligger gömda i oss". Det kanske blir tydligare om man skriver "bondelivets infrapolitiska betydelse"?  I tidigare inlägg skrev jag om "släktpolitik" och menade då inte nepotism utan den djupgående betydelse som släktskap hade i ett medeltida jordbruks-samhälle. Jorden som går i arv i släktled. Jordbrukarlivets infrapolitik. Släktskap behöver inte vara den organiserande principen, men klansamhällen i olika former är en dominerande organisationsform. Inbyggt i detta samhälle är också att det inte behövar vara den som brukar jorden själv som tjänar på brukandet. Jordägaren kan kontrollera de många jordbrukarna. Jordägarlivets infrapolitik. Kontrollen över resursen. Här finns en motsättning. Det medeltida jordbrukets grund var en god förvaltning, ett minimerande av risker, och i grunden en cyklisk tidsuppfattning. Men de medeltida baronerna kunde ägna sig åt olika expansiva projekt som ofta ledde till omfattande konflikter om makten över jord.

Sverker Sörlin använder ett annat ovanligt ord, resursnationalism, (sid. 205). Olja, kol och gas är fossilsamhällets viktigaste resurser och nationerna klamrar sig fast vid dessa resurser. Men också mineraler, skog och jordbruk är viktiga resurser, som spelat en roll under mycket längre tid.

Den medeltida motsvarigheten till detta var de mäktiga släkternas resurs-ackumulering. Det är en fråga om skala, de normer som fungerade som organiserande principer i byn blev till orimligt ansamlande av rikedomar när de skalades upp.

Nytt ljus på Håga

Tidningen "Populär arkeologi" har två artiklar som tar upp Hågahögen i de senaste numren. I nr 5/2019 skriver Kristina Ekero Eriksson under rubriken "Nytt ljus på Håga". Hon vill lyfta fram att Anders Kaliff och Terje Østigård presenterat Hågahögen på engelska. Bronze Age Håga and the Viking King Björn:A History of Interpretation and Documenatation from AD 818 to 2018.  https://bit.ly/2kbruH4

Enligt Anders Kaliff är Håga en del av en sjökultur i Östersjön. Ekkistebegravningen i Håga är den nordligaste i Skandinavien, men parallellerna i Danmark är antingen mycket äldre (ex. kvinnogravarna i Egtved och Skrydstrup, högen i Borum Eshøj (två män och en kvinna) och mansgraven i Muldbjerg) eller i ett fall, Lusehøj på Fyn, som är yngre (900-700 f.Kr). Hågahögen dateras till omkring år 1000 f.Kr. Fornborgen Predikstolens betydelse för bebyggelsen i Håga har jag skrivit om förut.

I nummer 6/2019 finns en översiktsartikel av Jonathan Lindström. Han startar 2300 f.Kr då det bara bodde 2000 invånare längs det som då var upplandskusten. Under de kommande 500 åren inleddes övergången till en bondekultur och man bedömer att de fanns cirka 10 bygder med ett tiotal gårdar i varje i norra Mälardalen, totalt cirka 15000 invånare. Möjligen är det nu, cirka 2000 f.Kr. som dessa människor börjar kalla sig svear, spekulerar Jonathan Lindström. Man anser att dessa bönder talar ett indoeuropeiskt språk, med viss baltisk slagsida. Fiske och säljakt fortsatte parallellt i skärgården och människor med olika ursprung möttes. Under äldre bronsålder (1500 - 1200 f.Kr.) blev området runt dagens Enköping det viktigaste området med mängder av hällristningar som vittnar om det. Lindström lyfter fram Hemsta i Boglösa.

Jonathan Lindström postulerar sedan att "Enköpingskungen" skulle ha slagits ut av en uppkomling som grundade det som han kallar "Hågaväldet" ca (1200- 800 f.Kr.). Vissa fynd kan knyta ihop Håga med Medelpad vilket gör att man kan tala om en norrlandhandel. I sin tur handlade Håga över Östersjön till Gotland och mot Baltikum. Håga förstördes ca 800 f.Kr. och några fynd av långväga lyxprodukter gör man ínte från utgrävningar av lager från de kommmande århundranden. Först århundradet före vår tideräknings början finns sådana fynd, som då kommer från kontakter med det expanderande Romarriket. För första gången finns nu "svearna" omnämnda i skrift, av Tacitus år 98.

Lite problematiskt tycker jag det är att se en koppling från dessa "svear" tillbaka till de som levde under "Hågaväldet". Men i denna översikt tas flera roliga teorier med, även den om att Beowulfkvädet skulle skildra mytiska sveakungar som Egil och Ottar som kring år 500 angriper Gotland. Sedan följer olika turer kring hur Sveariket byggs upp efter jordbävningsåret 536 och fram till Erik Segersäll (r. 970-995). Jonathan Lindström skriver att Sveariket var en tummelplats för disparata maktambitioner och först år 1164 får det en "fast och tydlig form" då Stefan av Alvastra (en engelsk cisterciensermunk) blev utsedd av påven till ärkebiskop i Uppsala. (ärkebiskop 1164-1185).

Där slutar artikeln men som vi vet så fortsätter man att med disparata maktambitioner försöka upprätta olika typer av "välden" där Uppland har en viss om än allt mer perifer roll. Kalmarunionen är ett exempel. Kungariket Sverige stabiliseras med Vasa-dynastin (kungliga ätten Vasa 1523-1654) maktövertagande från 1523. Än idag är Uppsala ärkestift i svenska kyrkan.

Jag gillar begreppet "Hågaväldet". Men jag har svårt att tycka att det finns en koppling till framväxten av det senare "sveaväldet" annat än den geografiska, att läget var gynnsamt som maktbas. Det är ett väldigt långt glapp i tid mellan år 800 f.Kr. och 98 e.Kr. Visst skulle det vara kul om handeln mellan Hågaväldet och Medelpad skulle kunna ses som en tidig form av handeln mellan Uppsala och Högom och övriga Norrland, Men om den handeln var minimal under flera århundraden så faller lite idén om svearna som en kontinuerligt existerande grupp av begåvade handelsmän. Hågaväldet presenteras som en föregångare till det sjövälde som Matti Klinge skriver om. Kontakterna med Baltikum gick rimligen vägen via Åland. Men tyvärr var det inte lätt att förstå hur Åland befolkats under bronsålder och tidig järnålder, när jag läste lite om det.

Utan fler viktiga fynd för perioden 700 f:Kr. till 100 f.Kr. blir det mera människor som råkar bo på en viss plats och så måste det ju alltid vara. Man kan tänka på dem när man står på toppen av Hågahögen och ser domkyrkans torn.

Infrapolitik på medeltiden

Helena Granström, i Expressen 2017-04-30, skriver att Sverker Sörlin myntat termen "infrapolitik" som hon sammanfattar som "det skikt av kulturella värderingar som vägleder och bär upp dagspolitiken". Jag vill gärna försöka använda ordet, och prövar det på medeltida förhållanden. Hur såg infrapolitiken ut i Norden och södra Indien 1200-1500? Jag tänker mig att jag i några inlägg ska försöka jämföra hur de styrande organisationerna i södra Indien såg ut jämfört med de i Norden inför Kalmarunionen. Infrapolitiken ska jag försöka beskriva som en syntes av de olika "släktpolitiska", "handelspolitiska"och "religionskulturella" värderingar som var styrande.

I förra inlägget nämnde jag hur Kung Olofs död som ung var en politisk händelse av betydelse för den maktposition som blev Drottning Margaretas i Kalmarunionen. Vem som var släkt med vem - det hade stor betydelse. Uppräkningen av namn blir viktig, men bara om man förstår vad de namnen för med sig för betydelse, både ekonomiskt, politiskt och kulturellt. Makt över den viktigaste produktionsfaktorn, jord, följde med olika släkters kontroll över mark. Hur jord ärvdes och hur olika vasaller knöts till de ledande jordägarna var en infrapolitisk grundparameter. Varje bok om olika former av feodala system under medeltiden skildrar detta. Jag kallar det "släktpolitik".

Men hela spelet kring Kalmarunionen rörde också relationen till den mäktiga handelsorganisationen Hansan. Sedan bronsålder hade handel spelat en viktig roll. Vikingatiden innebar en dramatisk förändring av förhållande i Norden baserad på handel och röveri.

Till det kommer de kulturella värderingar som skapats i samspel med produktion och handel men som också hade andra källor. I en av religion genomsyrad världsuppfattning, där den religiösa eliten också bar upp mycket av det som varr bildning och organisationsförmåga, kommer maktutövning att påverkas av hur den legitimeras av den religiösa sfären. Den nordiska medeltidens infrapolitik är de mäktiga koalitionernas interna och externa konflikter och samarbeten, inbäddad i ett främst katolskt kontext. En stor skillnad mot "släktpolitiken" var att den katolska kyrkan uttryckligen försökte bygga organisationer som inte byggde på släkt.

Makten under medeltiden byggde på en kombination av släkt, kontroll över handel och kyrkans makt. Den arketypiska figuren för detta är Karl den store, som satte mönstret för hur en kung skulle legitimera sin makt. I Norden fanns även ett arv från den förkristna tiden. Kanske främt vad gäller vilka släkter som var mäktiga, men även de juridiska formerna kring ting och landskapslagar. Och blodsfejder när konflikten krävde det. Handelsmönstret hade ändrats kraftigt, från vikingarnas dominans till en mer reglerad form med organiserade gillen. Och kyrkan växte i betydelse med biskopar och kloster.

Vagt tycker jag att jag förstår dessa sammanhang när jag hör Dick Harrisons beskrivning av Kalmarunionen läsas upp (ljudbok utgiven 2019-09-24).

Men när jag sedan läser om södra Indiens historia, då har jag ännu inga referenser och ingen förståelse.  Hur såg infrapolitiken ut under Choladynastin? I samarbete och konflikt med de två andra mäktiga; Pandya-dynastin och Chera-dynastin. På vilket sätt kunde Vijayanagar (1336-1646) växa fram? Hur såg släktpolitiken, handelspolitiken och religionskulturen ut? Mycket finns att klura på. Lite kul är det att förska jämföra två så olika platser i tiden som Norden och södra Indien.

Den underliggande värderingarna, infrapolitiken, var givetvis olika mellan Norden och Indien. Kul att fundera på det också.

Jag återupprepar referensen från tidigare inlägg 27 augusti 2017: Ordet är "infrapolitik". Det definineras av Sverker Sörlin (på sidan 62 i boken Antropocen) som "politiska grundmönster som ligger under den dagliga politiken". "Infrapolitik ligger även under ideologierna. Infrapolitik är de helt grundläggande föreställningarna om vad som är rätt att göra i den jordiska tillvaron, vad som ger mening och riktning".

Jag kommer troligen att misshandla begreppet "infrapolitik" jämfört med vad Sverker Sörlin vill säga med ordet. Men det kan i sig vara något bra. Delvis förstår jag det som nyttan med ordet, att "infra" ska syfta på det som är svårt att formulera, som är "ohörbart" i en dagspolitisk beskrivning, men som ändå handlar om politiken. Under begreppet infrapolitik finns som jag förstår det ännu mer grundläggande begrepp, som "världsbild" och "etik". Nyttan skulle vara att försöka beskriva saker på denna mellan-nivå för att fånga något intressant. Kanske är "infrapolitik" ett ord som motsvarar det som ibland kallas "tidsanda", fast begränsat till den tidsanda som påverkar dagspolitiken på lång sikt, inte tillfälliga trender..

Kung Olof av Norge och Danmark och Drottning Margareta

Detta inlägg är tyvärr helt nördigt. Jag kunde skriva om betydelsen av historieundervisning, eller något annat väsentligt. Men andra skriver så bra. Bästa inlägget jag läst med kritik av förslaget att stryka all tidig historia gjordes av Stefan Amirell i DN 2019-10-03. Han tydliggör att det inte bara handlar om antika Grekland utan en hel tidig värld med många olika kulturer och att vi måste känna till dem alla. Världshistoria.

Men istället snöar jag in på värsta sortens kungalängds-petigheter i nordisk historia. Precis det som man inte ska lära ut i skolan.

Kung Olof av Norge och Danmark (Olav Håkansson) är den som har mest berömd släkt av alla någonsin i Norden. Han levde bara till sjutton års ålder, (1370-1387). Han var kung av Danmark från 1376 (dvs från 6 års ålder) och i Norge från 1380. Hans mor Margareta (1353 - 1412) blev unionsdrottning, (hennes formella titel var "fru och husbonde och fullmäktige förmyndare") och därmed den mäktigaste kvinnan i Nordens historia. Hon var dotter till Valdemar Atterdag och alltså ättling till alla danska kungar från Gorm den gamle och också släkt med Vladimir den I av Kiev. Olofs far var Håkon Magnusson, (1340-1380), kung av Norge 1355-1380 och kung av Sverige 1362-1364 ihop med sin far Magnus. Olof blev den siste kungligheten i Bjälboätten. Magnus drottning Blanka av Namur kunde räkna släkt från Karl den store. Håkon Magnusson var också ättling till flera norska kungar inklusive Harald Hårdråde.

Olofs mest historiska gärning var att genom att dö ung skapa förutsättningarna för att hans mor Margareta kunde skapa Kalmarunionen. Om man nu kan säga att en person kan skapa något på det viset. Eftersom unionen var en personalunion kan man kanske ändå notera att en person med rätt släkt och rätt kapacitet kunde ha mycket stor betydelse, och Margareta var en sådan person.

Anm 2022-02-13: Vill man läsa mer om Kalmarunionen finns nu den lättlästa "Kalmarunionen - en nordisk stormakt föds" av Dick Harrison, utgiven 2020 av Historiska Media. Den börjar  med att Magnus Eriksson blir kung 1319. Kung Magnus köpte Skåne och gifte bort sin syster med Albrekt d.ä. av Mecklenburg.  Hans landslag var den första riksomfattande lagsamlingen. En kallelse till riksrådsmöte 1359 nämns som en föregångare till ståndsriksdagen men Dick Harrison tar inte upp detta så kanske har historikerna funnit det mindre viktigt. En ambition att bygga landet med lag fanns i alla fall. Men sedan rasar allt och det är främst digerdöden som är orsaken till kollapsen för Magnus dynastiska bygge, skriver Dick Harrison (I Norge slår digerdöden ännu hårdare, och där drabbas en större andel stormän, vilket leder till ökat danskt inflytande över lång tid). 

Sedan följer då Mecklenburgarna (Albrekt av Mecklenburg och Schwerin 1318-1379 och hans son som blev kung Albrekt ca 1338 -1412) och ett kapitel om Bo Jonsson Grip som från 1371 är härskare över Finland och sedan drots vid Nyköpingshus och rikets rikaste man fram till sin död 1386. Slotten var viktiga, Bo Jonsson bygger Gripsholm. Andra borgar var Axevalla hus, Ringstadaholm, Öresten, Borgholm, Älvsborg, Borganäs och Faxeholm utöver stadsborgarna i Stockholm, Nyköping, Åbo, Örebro och Kalmar. Mycket av Bo Jonssons tillgångar kommer efter hans död under kung Albrekt d.y. styre. Stora delar av högfrälset i det som senare blir Sverige vände sig mot Albrekt och stöttade istället drottning Margareta. Dick Harrison skriver att det decennium som följer på slaget vid Åsle (1389, nära Falköping, Margaretas styrkor vinner, Albrekt blir tillfångatagen) kom att bli ett av de oroligaste och farligaste i Östersjövärldens historia. Diverse typer uppträdde som pirater som kallas för vitalianer, ett ord som kommer från ett lågtyskt ord vitalie som betyder proviant.

Stormännen valde att stödja Margareta som den mest stabiliserande lösningen. Den etablerade hon som en personalunion som kom att kallas Kalmarunionen i och med Eriks kröning 1397 i Kalmar. Först 1405 var dock vitalianerna kuvade och Gotland återköpt från Tyska orden. Margareta lyckades balansera olika nordiska intressen på ett framgångsrikt vis. Efter Margaretas död 1412 kom kung Erik och drottning Filippa att styra och de ville prioritera danska stormäns intressen gentemot Hansan. Det var mindre populärt i Bergslagen och Engelbrektupproret 1434-1436 följde. Kung Erik störtades, 1439 hade han endast kontroll över Gotland och efter 10 år där flyttade han tillbaka till Rügenwalde (dagens Darlowo) i Pommern. Nya stormän styrde i Sverige, främst Karl Knutsson Bonde (1408-1470). Dick Harrison menar att de mera folkliga upproret under Engelbrekt inte var fientligt till själva Kalmarunionen. De ville bara ha sänkta skatter och fogdar som uppförde sig rimligt och fred. Men de herremän som trodde sig vinna på konflikter drev på dessa och unionstanken förföll. Det Kalmar som blomstrade under unionen kom till slut att helt försvinna, den staden sjönk under 1600-talet ner under marken och ett nytt Kalmar byggdes bredvid.

Personalunion är ett begrepp som myntades på 1700-talet, ett moderna begrepp på engelska är composite monarchy.

Borgarna som räknas upp ovan är antingen ruinhögar eller helt ombyggda. Den äldsta borg som visar hur det såg ut på medeltiden är Glimmingehus.

Kort om Hågahögen

Hågahögen några kilometer sydväst om Uppsala skrev jag om i inlägg augusti 2015. Och den är på bilden ovan. Nu har jag hittat flera texter som beskriver arkeologiska undersökningar i Håga som jag vill nämna.

Två kapitel av betydelse finns i Anders Kaliffs och Julia Mattes, "Tempel och kulthus i det forna skandinavien", Carlssons förlag, 2017.

Under rubriken "Heliga hus och hägn från bronsåldern" beskriver de hur de två kulthusen passar in i mönstret av övriga rön som tillkommit om så kallade "Brobyhus". Broby är en plats mellan Börje och Ulva kvarn, där man grävde ut en husgrund som var byggd på ett särskilt vis. Referens till det är B Schönbeck 1951 "Bronsålderhus i Uppland". Många sådana platser har hittats, till exempel invid Kiviksgraven fann man flera sådana hus. Mycket mer om kulthus och om Hågahögen kan man läsa i Helena Victor, 2002, "Med graven som granne". Jag vill även nämna en kandidatuppsats av Anna Rössle, 2016, som diskuterar hur arkeologer tänkt kring kön på de som ligger i de gravar de gräver ut.

I ett annat kapitel i Kaliffs och Mattes bok skriver de om klangstenar. Sådana hittades vid lilla kulthuset i Håga. Detta är något så ovanligt som arkeologi som kan återge de ljud som hördes för tretusen år sedan.
En referens här är  "Hågastenen och andra klangstenar", Sandberg 2001.
Anm. 20191130: se vidare inlägg om "Nytt ljus på Håga".

Nedan Länsstyrelsens skylt vid Broby:

Anm 2019-12-08: Mer om Håga i inlägg 30 november 2019.  Hågahögen och fornborgen vid Predikstolen är med i andra delen av  SVTs "De första svenskarna".

Harald hårdrådes mynt med triquetra

Harald hårdråde ville att Norge skulle använda egna mynt. Ett av de mynt han lät prägla i Nidaros finns att se på Oslo historiska museum. På denna hemsida från numismatiska föreningen finns det också avbildat. På ena sidan finns en så kallade triquetra, en vackert flätad slinga som även finns på en av runstenarna som står utanför universitetshuset i Uppsala. Triquetran (trikvetran) är en treklöverknut, som använts mycket i keltisk konst. På detta mynt får den anses vara en kristen symbol för treenigheten då myntet på andra sidan har ett kors.

Vikingarnas betalningsmedel baserades på vikt, man vägde metall och betalade med. Därav alla fynd av blandade mynt, varav en del sönderklippta, och mängder med silverlänkar och silvertrådar. Ett präglat mynt ska garantera värdet utan att man ska behöva väga det. Olav Tryggvason präglade de första mynten i Norge kring 990, samtidigt som Olof Skötkonung försökte med det i Sigtuna. Ingen av dem lyckades etablera ett riktigt myntväsende. Först i Norden med egen myntprägling (enligt referensen ovan) var Harald Blåtand, som präglade mynt i Hedeby, från 970-talet. Hedeby hade då sedan länge använd så kallade hedebypenningar, mynt som liknade Karl den stores mynt. Flera andra källor anger att Sven Tveskägg (r. 985-1014) var först med eget mynt i Danmark.

Det var för övrigt Harald Hårdråde som förstörde Hedeby.  Hårdrådes son Olav Kyrre var en mera fredlig typ som satsade på handel. Han var kung i Norge 1067-1093, och lät prägla en del mynt.

En fin sammanställning av vikingarnas mynthistoria är gjord av Fotevikens museum.Vill man verkligen gräva ner sig i norsk mynthistoria så finns en avhandling på över 250 sidor av Linn Eikje Ramberg, "Mynt är vad mynt gör", Stockholms universitet, 2017. Jag har inte läst den men hittade Fig 7.19 på sidan 186 som visar en karta över fynd av mynt med trikvetra som motiv.

Myntning i det som ska bli Sverige upphörde 1050 till 1190. I Norge präglar man mynt men många av dem är små och otydliga. Det är en period av inbördes konflikter 1103-1202. Håkon IV satt mer säkert på tronen (r. 1217-1263) och präglade mynt med en bild av en kung med krona. I Sverige har vi olika myntregioner fram till 1290. Kung Johan Sverkersson (r. 1216-1222) präglade mynt i Svealand medan till exempel Birger Jarls mynt cirkulerade i västra Götaland och Värmland. Gotländska mynt dominerade i Linköpings biskopsdöme och i sydvästra delen av nuvarande Finland. Först cirka år 1300, under Birger Magnussons första regeringstid, (med Torgils Knutsson som förmyndare, han som grundade Viborg) blir myntningen i Sverige mer enhetlig.

Vattenlandet Åland och Kastelholm

Ett besök vid Kastelholm på Åland ger en stark känsla av hur betydelsefull sjövägen var under medeltiden. Kastelholms borgmurar reser sig fortfarande imponerande högt och när borgen var som starkast på 1500-talet fanns två plan med skyttegångar längs muren. Borgen var ett fäste för att säkra farleden samt centrum för slottslänet Kastelholms län. Det fanns ingen stad intill borgen, som vid de flesta andra stora borgbyggen. Andra sådana anläggningar var Borgholms slott på Öland och Raseborg i Nyland i södra Finland, som också är borgar vid farleder utan intilliggande stad.

Nuvarande slottets äldsta delar är från 1300-talets andra hälft men delar av borgen kan ha börjat byggas i slutet av 1200-talet. Man kan jämföra med kastalen i Borgholm som byggdes i slutet av 1100-talet. Dick Harrison skriver i "Jarlens sekel" (sid. 132) att idén att bygga försvarstorn vid kusten kom från Danmark och spred sig norrut. Ordet kastal kommer av castellum och betydde egentligen försvarsanläggning, och syftade alltså inte bara på ett torn.

Ser man på kartan linjen från Stockholm, via Kastelholm till Åbo, och sedan vidare förbi Raseborg (från 1370-tal) och Borgå bort till Viborg, får man en strategisk linje för det medeltida Sverige. Viborgs slott grundades 1293 och här växte en stad upp. Åbo och Viborg var under vissa perioder efter Stockholm rikets viktigaste städer.

Före 1200-tal har detta ännu inte hänt. Men sjötrafiken fanns givetvis. Och bebyggelse, man hittar spår av fornborgar och hustomter. I "Finlands historia" (Schildts 1993) står (sid. 214) att några av det bäst dokumentarade husen från yngre järnåldern låg vid Storhagen i Kulla och vid Kastelholms kungsgård i Sund, samt Kvarnbohallen i Saltvik. Ålands bebyggelsehistoria är dock svår att förstå sig på och rymmer möjligheter till spekulationer.

Lite kul är att läsa Matti Klinges "Östersjövälden" (Askelin & Hägglund, 1984) som beskriver två tänkta "kustsystem" i Östersjön. Det ena skulla ha varit från Uppland över Åland till landskapet Satakunda norr om Åbo, och kopplat till de handelsvägar i norr som kallats "kvänland". Det andra sjöväldet låg söder om Åland, på andra sidan en gräns i Skärgårdshavet som skulle gått längs fjärden Skiftet. Detta södra sjövälde skulle ha gått från Åbo och söderut via Livland hela vägen ner till Rügen. Klinges bok är full av roliga språkliga tolkningar som stöd för denna teori. Till exempel tänker han sig att ordet "satakunda" har med uppländska "hundaren" att göra. Matti Klinge för även resonemang om det han kallar Rolandsstatyer. På finska skulle de ha motsvarats av en stod som kallades Sampo, en staty som finns på bild från Nousis nära Åbo, en bild som symboliserar mötet mellan hedningarna och de inkräktande missionärerna kung Erik och biskop Henrik. "Sampo" är ett heligt föremål i Kalevala. Men i detta sammanhang skulle statyerna ha varit symboler för handelsavtal mellan Magdeburg och hedniska samfund. En gemensam Torskult skulle också ha funnits inom detta södra sjövälde. Sista kapitlet i historieprofessor Klinges bok är en kort exposé över sjöväldenas betydelse. Han gör en uppdelning mellan tröga landbaserade riken och de mera flexibla sjöväldena. Som sjövälden kan man lyfta fram Venedig och Hansan. Men Klinges två fornhistoriska sjövälden i Östersjön känns väldigt löst grundade. Idén belyser att handeln över havet alltid varit viktigt, men frågan är hur det relaterar till tanken om ett "välde".

Ålands roll som farled framgår av ett danskt itinerarie, den äldsta skriftliga källan som beskiver segelleden från Blekinge till Reval (Revelsburg, borgen i Talinn fanns redan från 800-talet)  i Estland. (sid. 219 i "Finlands historia"). På wikipedia kallas den "Kung Valdemars segelled".

Namnet Åland ska komma från ett fornordiskt ord "ahvaland" , där "ahva" på något vis ska vara besläktat med latinets "aqua". På finska heter Åland  "Ahvenanmaa" vilket går att översätta till aborr-landet. Då varken åar eller aborrar är något Åland är känt för kanske betydelsen "vattenland" rimlig.  Aborrar är vanligare än åar på Åland, men det är gädda som är landskapsfisken.

Språkforskaren Johan Schalin har en annan teori, att Åland skulle komma av ett ord "ål" som betyder undervattensrev, i detta fall rullstensåsar som ligger i havsbrynet. Sådana namn finns, till exempel Långålen.

Å i Åbo är mera oproblematiskt, det syftar på Aura å som flyter genom staden. Åbo är gammalt, Åbo anses finnas omnämnt i araben al-Idrisis geografiska arbete från 1154. Säkert är att påven beslöt att flytta biskopssätet i Finland från Nousis (2 mil norr om Åbo) till en plats lite uppströms Åbo år 1229. Biskop Thomas (född i England, d. 1248) var medlem av domkapitler i Uppsala och blev utsedd till biskop i Åbo. Innan honom figurerar Sankt Henrik (d. ca. 1156), som likt Sankt Erik (d. 1160) i Sverige bara är helgon i våra nordiska historierskrivningar, ingen påve har helgonförklarat dem. Säkert på goda grunder, och inte heller biskop Thomas verkar ha varit särskilt helgonlik. Men dessa herrar var viktiga maktspelare. En som faktiskt blev saligförklarad var biskop Hemming från Bälinge (född  ca 1290, d. 1366, biskop i Åbo från 1338).

Ännu fler maktspelare agerade söder om finska viken under 1200-talets början, jag har skrivit om det här.

Kastelholms historia är främst 1400-tal och 1500-tal. 1634 överförs Åland till Åbo län, och Kastelhoms betydelse fösvinner. 1745 brann slottet och fick då förfalla till en ruin. Norra slottslängan användes som spannmålsmagasin.

Bland historierna från Kastelholm är belägringen 1521 rätt fantastisk. (sid 406 i Finlands historia). Danske kung Kristian hade en garnison placerad i slottet, ledd av den tyske legosoldaten Lyder van Offense. Gustav Eriksson låg utanför Stockholm, och beslöt skicka några av sina legoknektar till Åland. De leddes av Henning von Brockenhus. Enligt krönikan så kom man mitt under belägringen på att genomföra ett tornerspel mellan Lyder och Henning. Under ränningen, som Henning förlorade på grund av sämre hästar, och han fördes in i slottet. Sedan påstår krönikan att danskarna anföll från slottet. De slogs tillbaka. Man får nu gissa att de diskuterade igenom händelserna över en öl och så frigavs Henning och belägringen fortsatte som förut ett tag. Varpå Henning drog sig tillbaka. Två år senare gav Lyder van Offense upp utan strid och överlät Kastelholm till Gustav Eriksson Vasa.

Slottet bytte styre många gånger. Idag har man hängt upp avbildningar av alla vapensköldar i taket. Det måste har varit över 30 stycken, jag räknade dem inte.

 

 

 

Anm: SVT har i del 2 av säsong 5 av "Det sitter i väggarna" visat upp biskop Hemmings Pålsbo.

Artexplosioner

Motsatsen till massutdöende skulle kunna vara "artexplosion". "Snabbt ökad biodiversitet" är kanske ett korrektare uttryck. "Adaptiv radiering" är säkert mest korrekt men jättesvårt att stava tíll. Detta sista uttryck ska i alla fall ge en bild av hur anpassning leder till att det evolutionära trädet grenar ut sig så kraftigt att det liksom strålar ut grenar åt alla håll. Givetvis finns då även "icke-adaptiv radiering", fundera på det medan jag går vidare med att försöka göra en lista över artexplosioner.

Den kambriska artexplosionen för 540 miljoner år sedan är startpunktern för mångfald av komplext flercelligt liv. Den står i många referenser som den "kambriska explosionen" vilket visar hur etablerad explosionsmetaforen är. Ökad syrehalt i haven har ansetts vara en möjlig förklaring till detta förlopp, men det har ifrågasatts, se här en artikel i Nature från 2016. Frågan diskuterades idag i på Vetenskapsradion i Sverigs Radio P1 med geobiologen Emma Hammarlund. Hennes tes är att artbildningen delvis berodde på mekanismer för att hantera den ökade syrehalten.

Den "stora ordoviciska biodiversiteteshändelsen" (GOBE) är en till kandidat för en artexplosion. Cirka  460 miljoner år sedan.

Ammoniter är en slags bläckfiskar som utvecklades under devon för drygt 400 miljoner år sedan. Man har hittar över 5000 olika arter av ammoniter. Lite får man notera att kvaliten på fossilerna avgör vad som går att forska på, uppenbarligen är "arta ammoniter" en fungerande syssla.

Den ömsesidiga artutvecklandet mellan insekter och blommande växter började under Krita för 120 miljoner år sedan.

Men egentligen är det kanske fel att sätta artexplosioner som motsats till massutdöende. Över tid utvecklas nya arter och tittar man på de artrikaste miljöerna idag så är det ekosystem som fått vara stabila över lång tid, som regnskogar och korallrev. Det vill säga att motsatsen till massutdöende är långsamt ökande biodiveristet som får sådana villkor att den har den tid som behövs på sig.
  

Global syrebrist i hav - anoxi - massutdöenden

Perm-trias utdöendet. 252,3 miljoner år sedan. Inte bara en övergång från en geologisk period till en annan utan övergången från jordens forntida era (paleozoikum) till dess medeltid (mesozoikum). Så här såg jorden ut då. Enligt Paleomap. 95 % av alla havslevande arter dog ut. Största massutdöendet någonsin. Huvudorsak vulkanutbrott. En följdeffekt var anoxi.

Krita - Paleogengränsen (eller som vi som följer gamla skolan skulle säga, Krita-Tertiär). 65,5 miljoner år sedan. K-P-gränsen, jordens övergång från medeltid till nutid (eran kenozoikum). Det mest kända massutdöendet, för det var i detta utdöende som dinosaurerna strök med, utom fåglarna. Huvudorsak sannolikt ett asteroid eller kometnedslag. En följdeffekt var anoxi.

183 miljoner år sedan. Ett extremt fall av syrebrist i haven, under 1 miljon år. Under Jura (208-146 miljoner år sedan). Kallas "Toarcian turnover". Anoxi.Orsak sannolikt vulkanutbrott.

"Mid-aptian extinction", 116 miljoner år sedan, under Krita. Anoxi.(OAE1). Ett komplext förlopp som omfattar det som kallas Faraoni och Selli-händelserna.

94 miljoner år sedan, under senare Krita. "Cenomanian-Turonian anoxic event" (OAE 2)

55 miljoner ås sedan, under kenozoikum, i övergång från paleozen till eozen.  Värsta växthuseffekten. Anoxi. Huvudorsak att metanhydratet frigjordes, eventuellt startat av vulkanutbrott.

Wikipedia har givetivs en lista över massutdöenden.

De fem mest omfattande är:

440 miljoner år sedan  ordovicium/silur

360 miljoner år sedan devon

252 miljoner år sedan, perm-trias.

200 miljoner år sedan, Pangaea delade sig.

65 miljoner års sedan. K-P-gränsen.

Otäck lista, och vi riskerar komma med på den med klimatförändring och anoxi ifall vi inte håller oss inom de planetära gränsvärdena. Begreppet "turnover" som används ibland istället för "extinction" är lite mer positivt laddat, eftersom det visar på att det kommit nya arter när dom gamla dött ut. Paleomap (www.scotese.com) har en karta över idag och även kartor över framtiden (t.ex. plus 150 miljoner år).

Läs mer om anoxi på Unescos sida, för Global Oxygen Oceanic Network.
https://en.unesco.org/go2ne

För hög kväve och fosforbelastning

Syrebrist i hav. På en gång ett mycket välbekant fenomen - algblomning i Östersjön - och samtidigt som globalt miljöproblem helt i skuggan av klimatfrågan och artutrotningen. Men titta på diagrammet över de planetära gränsvärdena, där framstår överbelastning med kväve och fosfor som den mest kritiska sektorn.

Principen är att övergödning med näringsämnen som kväve och fosfor leder till ökad biologisk produktion som förbrukar syre. I vissa fall kan det leda till att mer fosfor frigörs i den syrefria miljön och så får man en positiv feedback som driver processen vidare.

I Östersjön är normalt inte syrebristen total, det kallas hypoxi. Mexikanska golfen är ett annat hav som lider av detta problem.

Fullständig syrebrist kallas anoxi. Sker det i global skala får vi ett geologisk skikt avsatt i havsbottnarna. På engelska kallas det "Oceanic anoxic event", OAE. Sådana OAEs har skett flera gånger i jordens historia, till exempel i övergången från Perm till Trias.

Gränsvärdet för kväve har Rockström och Steffen et.al. satt till att den tillförda mängden fixerat kväve från industri och jordbruk ska begränsas till 35 Mt per år. Om jag förstår rätt ligger det nuvarande värdet på 210 Mt per år.

Det finns andra effekter också av ökad tillförsel av kväve och fosfor som sammanfattas som "minskad resiliens" i miljön. Osäkerhetsfaktorerna kring förståelsen anses vara stora.

Det jobbiga med denna typ av miljöproblem är att det inte är en förorening som orsakar problemet, en förorening som man kan minska, utan det är just de ämnen som ett ökat industriellt jordbruk drivs av som orsakar problemet. Rätt utformade kretsloppsbaserade lösningar är vad som krävs.

Antal arter som planetärt gränsvärde

En miljon arter är nära att utrotas. Det har rapporterats i alla medier de senaste dagarna sedan IPBES kom med sin rapport över läget för den biologiska mångfalden, fastställd på deras sjunde möte vars resultat publicerades 6 maj 2019. Slutsatserna är indelade i fyra huvudområden, A-D. Rubrik A rör att naturen pch ekosystemtjänsterna förröds (nature and its vital contributions to people ...are deteriorated). Slutsats A5 är att 25 % av arterna inom de bedömda djur och växtgrupperna är hotade. Slutsats A6 är att även den biologiska variationen bland domesticerade arter minskar kraftigt. Rubrik B anger att det finns fem viktiga orsaker till detta som alla ökat kraftigt de senaste 50 åren: användning av mark och hav, direkt överutnyttjande av arter, klimatförändringar, föroreningar (inklusive plast) och spridning av invasiva arter. Punkt B4 noterar att på 50 år har befolkningen fördubblats, den globala ekonomin fyrdubblats och handeln ökat tiofaldigt vilket ökat naturutnyttjandet inom alla områden. Rubrik C rör att mål uppsatta för naturbevarande inte kommer att uppnås med nuvarande utveckling. Rubrik D anger att målen skulle kunna nås med vissa åtgärder. Punkterna D1 - D 10 räknar upp vad som behöver göras. Punkt D 10 är att man måste uppnå en hållbar ekonomi genom fundamentala förändringar av det ekonomiska och finansiella systemen och minska fattigdom och ojämliket som en del av hållbarheten, och det kräver att man styr iväg från det nuvarande begränsade tillväxtparadigmet.

  Budskapet är alltså rätt komplext, långt ifrån att enbart röra en beräkning av antal arter. Även budskapet rörande den planetära gränsen för biodiversitet har blivit mer komplext. Av alla de nio planetära gränsvärdena som Rockström et.al. satte upp 2009 är det biosfärens integritet som anses mest överskriden. 2015 döpte man om gränsvärdet till "biosphere integrity", 2009 hette det biodiversitet. Vad jag förstår undviker författarna bakom planetära gränsvärden att komma med mål som motsvarar IPBES rubrik D. Det hindrar inte att det finns en livlig diskussion om olika tolkningar av de planetära gränsvärdenas betydelse. Gränsvärdet är satt till 10 (10-100) arter per miljon arter, per år och ska inte förstås som en "tipping point". Utrotandet av en art kan lokalt orsaka en "tipping point" i ett ekosystem, men den samlade globala effekten av artutrotning blir synlig som summan av många olika lokala förändringar. Överskridet är gränsvärdet med råge.

Aktuella - ännu ohotade - arter är hägg och syrén, koltrast och grönsångare. Det är fint med vår.

Osebergsskeppet från vikingaskeppstiden

Den mest ikoniska bilden av ett föremål från vikingatiden tycker jag nog är förstäven på Osebergsskeppet. Men då det var enklare att ta bild på den nästan lika fina akterstäven så var det den bilden jag lyckades ta vid ett besök på Vikingaskeppshuset i Oslo.

Hela skeppet finns filmat här på youtube. Och man kan ladda ner en audio guide som är väldigt bra att följa med i när man är på muséet. Detta skepp är ett konstverk, sniderierna är otroligt fina. Se här en modell av skeppet.

Efter förra inlägget om hur det fornnordiska arvet missbrukats får jag börja med några frågeställningar när jag ska skriva om vikingskipshuset på Bygdøy i Olso. Hur mycket omotiverad vikingaromantik visar de? Och ännu svårare, var detta museum en del i en nationalistisk propaganda med rasbiologiska undertoner när det byggdes?

På den senare frågan noterar jag att Maja Hagerman skrivit (i sin bok om Herman Lundborg) om en rasbiologisk nordisk konferens 1925: "I Norge finns det rasbiologer men ingen samlande kraft av Lundborgs kaliber, utan där är forskarna splittrade mellan en extrem och en mer sansad linje". Den extrema linjen representerades av Vinderen Biologiske Laboratorium, men det var ingen statlig institutuion som det svenska Rasbiologiska institutet. Jag vet dock nästan ingenting om detta. Mitt intryck är dock att den nationalism som sporrade norrmänen att lyfta fram sitt fornnordiska arv mer var inriktad på att visa fram en egen historia efter frigörelsen från Sverige. Och numera är turismen kring vikingarna byggd kring den romantiserade myten. Själva museihuset är byggt i jugendstil 1926-1932 (en flygel blev klar först 1957).

Vikingaromantik finns helt klart. Här bjuder man på en film som spelar på ett kraftfullt fornnordiskt förflutet. Man har dock fint utnyttjat animeringar av bilder från gamla bonader, likt de som finns på Skogsbonaden och Överhogsdalsbonaderna. Textilier var en viktig del av gravfyndet.

Vikingaskeppshusets hemsida berättar: "Vikingene var glad i å reise. De reiste hurtig, langt og sikkert i sine fantastisk gode skip. Nordboerne reiste på tokt til store deler av den nordlige halvkule. De plyndret, handlet og fant nytt land hvor de bosatte seg."

"Tokt" är norska för en expedition, en längre resa till sjöss. Har man krigiska avsikter skulle det på svenska bli att dra i härnad. "Vikingatiden" som periodisering utgår från detta, att det var en speciell period av migration baserad "tokt". Det går att diskutera varför man ska tala om en "vikingatid". Men om något definierar denna tid är det skeppen - vikingaskeppstiden.

Peter Heather skriver att vårens östliga vindar ("the easterlies") förde norrmän till Shetland och vidare och att sedan kunde de dominerande västliga vindarna på hösten föra dem hem igen. Han refererar Barbara Crawford (Scandinavian Scotland 1987) och menar att hade de huvudsakliga vindriktningarna varit tvärtom hade det varit skottar som invaderat skandinavien. Men det ska också till att man bygger bra skepp. Ur sjöduglighetssynpunkt är Gokstadsskeppet i samma museum ett bättre skepp. Bägge skeppen är exempel på imponerande skeppsbyggnadskonst från 800-talet. (Osebergsskeppets byggnadsår är daterad till ca 820, Gokstadsskeppet till ca 895). Oseberg ligger nära Tønsberg 11 mil från Oslo, i Vestfold. Graven hittades 1903. Gokstadskeppet fann man vid köpstaden Skiringssal (Kaupang) som ligger 4 mil söder om Tønsberg. Bägge gravarna öppnades redan under vikingatiden, för plundring eller av någon annan orsak. Det mest betydande området för gravhögar, Borre, ligger 15 km från Tønsberg, åt Oslohållet till. (Oslo fanns inte på 800-talet, staden grundades enligt Snorre av Harald hårdråde 1048). Om Oslo betyder Åsliden så är alltså Oseberg "Åsberg", vilket låter lite som tårta på tårta, men det finns ett Åsberget nära Bräcke så det är ett etablerat namnskick. Tolkningen att Os kommer av As, dvs asagud, anses mindre sannolik. Som förled verkar det som att betydelsen åmynning/strömdrag inte är aktuell.

Jag kan gott tycka att de kunde mera tydligt lyfta fram att det var två kvinnor som var begravda i Osebergsskeppet. Det står givetvis på skyltarna men det skulle krävas något mer dramatiskt för att budskapet ska gå hem att detta var en fylkesdrottnings grav. Med DNA-analys har Per Holck vid Oslo Universitet visat att en av kvinnorna tillhörde haplogroup U7, något som tyder på ursprung från Iran eller däromkring. Han menar vidare, baserat på strontiumanalys, att bägge kvinnorna var av hög börd, inte att den ena var en slavinna så som det står i de flesta beskrivningar.

Graven innehöll mycket mer än själva skeppet, fylkesdrottningen fick med sig mängder av föremål på sin resa till eftervärlden. Kanske var tanken att de skulle till Frejas hall Sessrumne i Folkvang. Graven är det rikaste arkeologiska fyndet från vikingatiden. Kvinnor i monumentala gravar är inte ovanligt, jämför till exempel graven i Aska i Östergötaland (från 900-talet). Maja Hagerman skriver i "Tusenårsresan" att ett av silverhängena som man fann i Askagraven, som avbildar ett stiliserat djur, kan ha tillkommit i samma konstnärskrets som en del av träsniderierna i den berömda drottninggraven i Oseberg.

Robert Ferguson inleder sin bok "The hammer and the cross" (Penguin, 2005) med ett helt kapitel om Osebergsskeppet och graven. Han räknar ganska noga upp fynden, den vackra vagnen, slädarna, en komplett sadel, djurhuvudsstolpar och mycket mera. Ett märkligt fynd är den så kallade buddha-hinken (Buddha-bøtten), vars buddhaliknande figurer på beslagen tolkats som keltiska offerfigurer. Han skildrar också hur man tror att begravningen gick till, från att man under våren började bygga in skeppet i högen fram till att man först på hösten genomförde omfattande djuroffer av hästar, hundar, oxar och höns. En skriven runrad på en åra fann man, det stod något som tolkats som "litilviss madr", dvs "lite visdom hos människan". (Ref. "Hva Oseberghaugen gjemte" av A. Ljono, 1967).

Peter Heather utvecklar sina tankar mer kring vikingamigrationen (utöver noteringen ovan om vindriktningens betydelse) i "Empires and Barbarians" (panmacmillan, 2009). Han menar att en viktig drivkraft var de blodiga interna konflikter som skapades av det inflöde av ny rikedom som kom till Skandinavien när handeln började växa under 700-talet längs kusten från norra franker-riket och upp till Östersjön. Återvändande stormän kunde tävla med gamla storhövdingar om att ge hirden de dyrbaraste gåvorna. Den interna konfliktnivån blev så hög att många valde att fly fältet, mot Island till exempel. De som valde att flytta mot England och Frankrike fick organisera sig mer för att kunna slå sig fram. Det blev perioden med av "Great Heathen Armies" (mycel hæþen here på gammal engelska) som omtalas i den anglo-saxiska krönikan 865, 878 och 892-896. Dessa arméer kunde bestå av 20-30 skepp med 35-40 män per skepp, typ Gokstadsskeppet.

Det ger en bild av blodiga inbördeskrig mellan lokala stormän i Skandinavien, som spiller över i en militant utflyttning, som blev extra dramatisk eftersom det inte var migration till fots utan per snabba fartyg.

Maja Hagermans "Det rena landet"

"Det rena landet" har undertiteln "Om konsten att uppfinna sina förfäder". (Prisma, 2006). Maja Hagerman ger sig i denna boken på uppgiften att reda ut det rasbiologiska och rasistiska dragen i svensk historieskivning och arkeologi under 1800-talet och fram till andra världskriget. Det är hennes fantastiskt fina språkbehandling som gör boken läsbar. Långa stunder är man bara less på alla dessa forskare som mäter långskallar och kortskallar, i vissa fall i tron att det är en vetenskaplig uppgift och i vissa fall tydligt för att använda det för att belägga någon slags germansk överlägsenhet. Det är viktig läsning. Maja Hagerman visar hur flera av de mest seriösa forskarna som grundade Nationalmuseum och Historiska museet var inbäddade i ett sammanhang där de valde att befästa rastänkandet och själva bidrog till att förstärka det. Hon noterar kopplingar till senare tiders forskning, hon skriver: "Min troskyldiga önskan är bara att det snabbt växande forskningsområdet i gränslandet mellan DNA-teknik och arkeologi måtte beträdas med försiktighet... ".
Boken inleds med en bra genomgång av historien från 50-talet f.Kr fram till 1200-talet, från Tacitus till Snorre Sturlasson. Maja Hagerman är hemma i materialet, och hennes böcker "Spårens av kungens män", (1996), och "Försvunnen värld" (2011) hör till mina favoriter. Sedan följer det som är "Det rena landets" ämne, att redogöra för hur denna historia användes för att skapa myterna om germanerna och vikingarna. Kulmen i Sverige är bildandet av Statens institut för rasbiologi 1921. Chefen för institutet var samtidigt professor i rasbiologi vid Uppsala Universitet. Han hette Herman Lundborg (1868-1943), en nazistsympatisör som Maja Hagerman skrivit ytterligare en bok om som jag ännu inte läst. Någonstans sansar sig det politiska styret i Sverige under 30-talet och 1936 så tillsätts antinazisten Gunnar Dahlberg (1993-1956) som chef för institutet. Han visade att begreppet ras saknade vetenskaplig grund vad gäller människor.
Boken ställer många stora frågor och många får inte svar, vilket är rimligt, syftet är inte att göra en bred utredning utan mer specifikt beskriva ett skeende. Men efter läsningen undrar jag hur  rasbiologerna kunde blanda vetenskap och tyckande så godtyckligt? Mer referens till vetenskapsteoretisk analys om detta hade varit intressant. Strindbergs kritik var rolig men inte så relevant då Strindberg själv var usel när han försökte leka vetenskapsman. Det måste väl ha funnits en mer underbyggd kritik långt innan Gunnar Dahlberg?
Och hur ska man skriva historia utan att falla för en önskan att uppfinna en historia som passar? Kanske att Maja Hagermans andra böcker är ett slag svar, rörande hur man ska skriva historia så att den blir intressant utan att falla tillbaka på gamla misskrediterade begrepp. Och visst är det viktigt att markera att man vet om att det funnits historiska myter som dyker upp i nya format. Men det är svårt att göra det, dels för att man inte alltid tydliggjort sådant för sig själv, dels för att det kan kännas tråkigt att dra upp varje historiskt elände för att göra rätt för sig. Bra då att Maja Hagerman gjort det, men jag hade önskat att hon resonerat mer kring hur man kunde ha gjort och hur man kan hantera de olika fallgroparna.

Kommentar 2019-03-06: I Ordfront Magasin nr 1/2019 så finns en artikel av Kristian Borg: "Kampen om de finska skallarna". Artikeln handlar om att en grupp sverigefinnar begärt att få tillbaka ett antal kranium som tagits från Finland 1873 av Gustaf Retzius (1842-1919) och som nu finns på Karolinska Institutet. Gustaf var son till Anders Retzius (1796-1860) som var skallmätandets främsta förespråkare. Han följde i sin faders fotspår och blev en av den fysiska antropologin och sedan rasbiologins förgrundsgestalter, så som också Maja Hagerman beskriver i sin bok. I Ordfronts kommentarsruta citeras Paulina de los Reyes som placerar in hela detta i ett kolonialt projekt, om dominans av människor vars värld man ska erövra. DN skrev om detta 2015 vilket ledde till att "Retziusmedaljen" inte delas ut längre.

Templet Sabarimala

Just när jag i min 1200-talsresa nått Kerala så har ett tempel där hamnat i nyheterna. Kvinnor i Kerala har bildat en 62 mil lång levande kedja för att markera att de fått laglig rätt att besöka templet Sabarimala. Två kvinnor under poliseskort har kunnat göra vandringen upp till templet och fått komma in via en bakdörr. Det är Högsta Domstolen som beslutat att patriarkarla traditioner inte kan stå över rätten att fritt praktisera sin religion för både män och kvinnor. Den regionala regeringen i Kerala leds av Left Democratic Front, som vann senaste valet 2016. De har organiserat kvinnornas aktivism och sett till att polisresurser fanns för att skydda de kvinnor som gjorde det symboliska besöket. Varken BJP eller Kongresspartiet stöder beslutet utan de anser att Högsta Domstolen inte ska besluta i frågor som rör religiösa traditioner.

"Översteprästen" (melshanthi) i templet fick genomföra diverse reningsritualer efter kvinnornas besök. I Sabarimala dyrkar man guden Ayyappan som enligt traditionen levde i celibat och därför inte ska behöva vara nära kvinnor i könsmogen ålder. Ayyappan är en gud för växtkraft, son till Shiva och till gudinnan Mohini som är den enda kvinnliga avataren av guden Vishnu. Miljontals besökare (män då, möjligen några äldre kvinnor) per år genomför en pilgrimsvandring uppför berget till templet för att gå de 18 heliga stegen till guden som avbildas sittande i yogaposition. Ayyappan är en inkarnation av lärandets gud Sastha och anses också vara en krigandets gud, eventuellt förknippad med tidiga dravidiska gudomar. Populariteten har ökat de senaste 100 åren, de omfattande pilgrimsvandringarna har inte så lång tradition.

Sabarimala ligger 12 mil nordöst om Kollam, i Västra Ghats, i Nationalparken Periyar, där en fauna med bland annat tigrar och elefanter skyddas. Pilgrimslederna kommer från flera håll, en led går österut uppför bergen i cirka 6 mil från en plats som heter Erumeli.

Det är givetvis både en stor religiös fråga och ett samhällerligt problem hur åsikter om kvinnlig "orenhet" påverkar människor. Jag hittar ett inlägg från en kvinnlig läkare Dr. Archana Patil som refererar till 700-talsfilosofens Shankaras åsikt att "allt är Brahman" som argument för jämlikhet och hon rekommenderar guden Ardhnarishwara framför Ayyappa. Denna gud är en halvt manlig, halvt kvinnlig inkarnation av Shiva. Men inte så många pilgrimmer går till hens tempel i Tiruchengode i Tamil Nadu. Jag tror inte Shankaras monism direkt kan leda fram till en radikal jämlikhetsteori men det visar att han är en referens i aktuell debatt. Och Shankara hade Ardhnarishwara bland sina favoritgudar, som en av Shivas inkarnationer.

Kanske skulle det vara bra om bhakti-rörelsen kunde sprida sitt dyrkande på fler tempel. Miljoner besökare till ett natur-reservat har gett upphov till påfrestningar på djurskyddet. Och den heliga floden Pamba är det tveksamt om man kan nedstiga i för ritual tvagning av hälsoskäl. För att delta i pilgrimsvandringen förväntas man avstå från alkohol och sex i 41 dagar. Kanske skulle man mer behöva följa upp ett antal regler för att skydda miljön runt templet, som ingår i den moderna instruktionen för pilgrimmer, det skulle nog vara mera befogat än att förbjuda kvinnor att besöka Sabarimala.