30 juli 2015

Spelteori - folkteorem


Spelteori – folkteorem och organisationer av anhängare

Spelteori handlar om att analysera valmöjligheter matematiskt, i fall där flera aktörer är inblandade. Spelteorin är därmed en viktig utgångspunkt för försök att konstruera teorier om vilka val som är rationella i olika situationer. Institutionella ekonomer hänvisar till exempel till spelteori för sin grundläggande beskrivning av hur organisationer uppkommer. Jag använder mig här av  en introduktion till ämnet av Ken Binmore, ”Kort om spelteori”, Fri tanke 2012, (Game theory, a very short introduction, Oxford UP, 2007) samt en artikel av John Joseph Wallis från 2010 som lyfter fram de spel som kallas folkteorem i en analys av hur organisationer uppkommer.
Kenneth "Ken" Binmore (född 1940) är professor emeritus vid University London College i matematik, ekonomi och spelteori.  
Olika fallstudier inom spelteorin får roliga namn som ska beskriva vilket spel som avses. Ett enkelt spel är ”bilkörningsspelet”, där bägge spelarna vinner om bägge antingen väljer strategin att köra på vänster sida eller höger sida, men förlorar om de väljer att göra olika (då de krockar eller måste väja om de möts). En så kallad ”blandad strategi” är inte heller så smart i detta spel, dvs att ibland köra på vänster och ibland köra på höger sida. Ken Binmore noterar att de inte finns något rationellt skäl för att välja vänster eller höger, det rationella här är bara att alla måste göra lika. Lösningen för att välja vänster eller höger är att upprätta en konvention, i detta fall en trafikregel som godtyckligt avgör vilken sida som ska gälla. Just denna trafikregel är rätt lätt att få efterföljd på eftersom kostnaden för att göra rätt är så låg. Andra trafikregler kan vara svårare att få spelarna att följa.

Ett annat spel uppkommer när vägen smalnar av så att man måste mötas, en trafikteknisk lösning som blir allt vanligare i Uppsala. Detta spel kallas ”chicken race”, även om det i vanlig trafik inte förväntas vara en så prestigefull seger att komma först (Att komma först motsvarar att komma närmast stupet när spelet spelas i filmen Ung rebell.) Valet står mellan att köra sakta eller fort. För ett enstaka spel är det rationellt om den ene kör fort och den andre sakta. Det finns en lösning där båda kör sakta men då är utfallet sämre för den deltagare som istället kunnat köra fort. Om båda väljer att köra fort förlorar bägge.

Upprepar man mötet flera gånger får man ett bättre underlag för vem som ska välja vilken strategi. Detta kallas evolutionär spelteori. Enligt den matematiska modellen kommer den spelare som oftast kör fort att allt oftare väja att köra fort tills han eller hon alltid gör det och omvänt, den som kör långsammare bör då alltid göra det. Möjligheten att man kör varannan gång fort och varannan gång sakta är liten. Detta illustreras av ett diagram på sidan 38 i ”Kort om spelteori” som visar olika startpunkter för strategier och hur de utvecklas mot ett jämviktsläge. Alla de startpunkter som leder till samma slutliga jämvikt kallas ett attraktionsområde. Mellan dessa områden finns en diagonal linje. Att det är osannolikt att man kör varannan gång formulerar Ken Binmore som att ”attraktionsområdet för den blandade jämvikten består enbart av diagonalen självt”. Tunt som ett streck, alltså.

De jämvikter som talas om här är så kallade Nash-jämvikter. Spelteorins pionjärer var John Von Neumann (1903-1957, född i Ungern som János Neumann), Oskar Morenstern (1902-1977, född i Tyskland, uppväxt i Wien) och John Nash (1928-2015), alla tre verksamma vid Princeton University i USA.

Det mest kända spelet är ”fångarnas dilemma”. Ken Binmore redogör för en lättbegriplig variant av spelet. Där är reglerna att två spelare får välja på att antingen ge den andre spelaren två pengar eller själv få en peng. De kan inte tala med varandra, de är fångar, dvs spelledaren håller dem skilda åt. Bägge skulle tjäna på att de båda två gav bort två pengar men eftersom de inte vet om den andre kommer att göra det så är den rationella strategin att ta den enda pengen som man är säker på att få. En variant av fångarnas dilemma med flera spelare är ”allmänningens tragedi”. Varje enskild spelare tjänar på att överutnyttja allmänningen men den sammanlagda effekten är att alla förlorar på att agera på det vis som för den enskilde är rationellt.

Ken Binmore insisterar på att man måste förstå att den enskilde spelaren är rationell i dessa spel. Eftersom spelarna enligt reglerna är fångar kan de inte se att det finns en gemensam lösning som är bättre än den som var och en väljer. Detta har kallats ”rationalitetsparadoxen”.

Binmore menar att fångarnas dilemma beskriver ett fall som inte är betydelsefullt för att förstå mänsklig samverkan. Han skriver att det är ett spel som är maximalt vinklat för att undvika att samverkan uppstår.

Flera olika förslag att lösa rationalitetsparadoxen bygger enligt Ken Binmore på önsketänkande. Han påpekar särskilt att han tycker att Immanuel Kant aldrig lyckades motivera sitt kategoriska imperativ, dvs ange skälet för att det skulle vara rationellt att göra mot andra det du vill att alla andra ska göra mot dig. Som jag minns det så upphörde aldrig Kant själv att förundra sig över sitt samvetes röst.

Altruism är dock inte uteslutet enligt spelteori. Men den behandlas lite oromantiskt. I ett räkneexempel i "Kort om spelteori" sätts den  altrustiske helige Franciskus av Assisi till värdet 3 och hans motsats Attila till värde 9 i en skala som går mellan 3 till 9. (Detta sätt att analysera problem genom att tilldela spelarna olika typer utvecklades av ungraren John Harsanyi.)

För att gå vidare med dessa frågor är det de så kallade folkteoremen som är mest relevanta. Ett enkelt sådant spel är ”lilla tillitsspelet”. Fallet är att en spelare betalar för något som den andra spelaren sedan levererar. Ekonomer kallar detta ”hold up”-problemet. Spelarna får i detta spel förhandla innan spelet genomförs men det finns ingen tredje part som straffar en spelare ifall man inte följer det avtal man kommit överens om, spelarna måste kontrollera sig själva. För ett enda spel är det rationellt för den som tagit emot betalningen att inte leverera. I ett upprepat spel finns det fler rationella lösningar, det som spelteoretikerna kallar fler jämviktslägen. Dessa jämviktslägen uppnås genom att spelaren som betalar hotar med en bestraffning i senare spel ifall inte spelaren som ska leverera följer sin del av avtalet.
 
Det finns flera strategier för hur bestraffningen ska utformas, även dessa har fått roliga namn av spelteoretikerna. Den tydligaste är den så kallade GRIM-strategin, där en spelare erbjuder möjligheten att nå jämviktsläge enda tills den andra spelaren avviker från avtalet, om så sker tillgriper den betalande spelaren största möjliga bestraffning.
Vad är då det värsta som kan användas som bestraffning i detta spel? På den frågan svarar Ken Binmore att ”det värsta är att avkräva den andra spelaren dennes minimax-utfall."

Detta är vad som i vardagsspråk är ett utbyte av tjänster. Jag gör dig en tjänst mot att du gör mig en tjänst, men om du inte gör det så slutar jag göra dig tjänster eller erbjuder en otjänst. Jag behöver inte använda GRIM-strategin. Även subtila sociala bestraffningar kan räcka för att åter nå jämviktsläget, ifall hotet om värre bestraffningar finns i bakgrunden. En tydlig strategi kallas LIKA FÖR LIKA, då bestraffningen inte är maximal utan så fort den andra spelaren återgår till jämvikt så gör den bestraffande spelaren det också.

Folkteoremen utgår från att en spelare kan observera att den andra spelaren avviker. I en grupp där samma spelare möts upprepat fungerar detta. På sidan 111 i ”Kort om spelteori” förklarar Binmore att en version av folkteoremen gäller för det som kallas delspelsperfekta jämvikter. Delspel är de spel som man går igenom när man reder ut vilken strategi som är bäst genom baklängesräkning. Genom delspel kan man visa att den bestraffning som ska utkrävas inte behöver genomföras av den förfördelade, utan det kan ske av någon annan i gruppen. Binmore skriver att ”om man har ett ändligt antal aktörer är den här sortens ansvarskedjor med nödvändighet slutna”.

Men i sammanhang där det är nya spelare som möts krävs antingen att det går att få information om hur en viss spelare agerat i tidigare spel eller någon form av tredje-parts kontroll. Folkteoremen säger bara att det kan gå att uppnå samarbete i en upprepad situation, inte att det måste ske. Spel med tredje parts-kontroll är en annan sorts spel, mera likt spel med trafikregler och en polis (en typ av våldsspecialist) som kan stoppa dig om du bryter mot reglerna.

Folkteoremen heter så för att spelteoretikerna hade klart för sig följderna av upprepade spel även innan detta formellt publicerades av Robert Aumann. Han tyckte därför att det skulle betraktas som en ”folklig insikt”. Enligt Binmore hade redan David Hume år 1739 (A treatise on human nature)förklarat hur ömsesidighet fungerar. I den mån det handlar om ”tjänster och gentjänster” kan det nog anses vara en folklig insikt sedan urminnes tider. Binmore skriver att det var först 1984, med utgivningen av Bob Axelrods ”Evolution of Cooperation” ”som idén slutligen upphörde att upptäckas på nytt – ungefär på samma sätt som Amerika slutgiltigt upphörde att upptäckas efter Columbus resa 1492”.

I en artikel av Roger B. Myerson (Game Theory: Analysis of Conflict, 1991, Harvard University Press.) föreslås att folkteoremen ska kallas ”general feasability theorems”. Folkteorem låter ju trevligare.

John Joseph Wallis artikel ”Institutions, Organizations, Impersonality, and Interests” får vara ett exempel på hur referenser görs till folkteoremen. Wallis skriver (i min översättning) att en startpunkt för en teori om organisationer är folkteoremens intuition att två individer kan upprätthålla en relation över tid om båda individerna erhåller en avkastning från relationen. (Avkastning är min översättning av ordet ”rent”). Wallis kallar sådana organisationer för “adherent organizations”, de hålls ihop av det intresse som finns att vara med I organisationen utan att det finns kontrakt som binder medlemmarna samman. Små grupper av jägare och samlare, där alla känner alla och främlingar betraktas med stor misstänksamhet, är exempel på sådana ”adherent organizations”. Tyvärr är översättning av "adherent" inte så enkelt, ordet betyder "anhängare".  En synonym till anhängare är "vapendragare", vilket kanske ger lite mer av känsla av De strategier som används i sådana små grupper för att reglera relationerna varierar oerhört, ofta är de strikt ritualiserade. Det går att i Lasse Bergs anda beskriva dessa grupper som i huvudsak internt fridsamma, men med en aktiv social kontroll genom att alla skvallrade om alla. Men folkteoremet förutsätter att det fanns en bestraffnings-strategi. Ytterst tillgreps en GRIM-strategi, som att någon blev utfrusen ur gruppen.
Så snart gruppen växer och möten med andra grupper ökar i antal så måste man hantera relationer med människor man inte säkert har ett upprepat spel med. Varje lokal grupp kommer att en begynnande hierarki för att hantera sådana spel. Wallis beskriver då hur de ledande representanterna inom varje grupp (Wallis kallar dem i artikeln våldsspecialister, men jag antar att det även kan vara andra med auktoritet) kan finna former för regelbunden interaktion enligt folkteoremen. En dominant koalition av våldsspecialister från olika grupper kan på så vis skapa en ”adherent organization”. Detta ger dem ökade resurser att skapa tydligare fördelar i sin egen grupp, och en ännu mer hierarkisk ordning uppkommer. Dessa större grupper bygger på en kontraktbaserad organisation, som inte ska beskrivas med hjälp av folkteorem. Kontraktbaserade organisationer har en tredje part som kan se till att reglerna efterföljs. Den dominerande koalitionen kan utnyttja sina kontakter för att skapa sådan tredje-parts kontroll.

Vad har detta med 600-talet och 1200-talet att göra? Jo, det Wallis beskriver är uppkomsten av det han kallar en naturlig stat (begreppet har tagits fram tillsammans med North och Weingast, se t.ex. Violence and Social Orders). Den naturliga staten är den typ av organisation av organisationer som funnits och fortfarande finns i de flesta samhällen sen historiens början.
 

Ken Binmore, ”Kort om spelteori”, Fri tanke 2012, (Game theory, a very short introduction, Oxford University Press, 2007)

John Joseph Wallis, ”Institutions, Organizations, Impersonality, and Interests: The dynamics of Institutions, February 2010, University of Maryland, and  National Bureau of Economic Research.

12 juli 2015

Klimatet och miljön, vetenskapen och religionen

Johan Rockström sommarpratade idag. Hans, och förhoppningsvis många andras, krav inför Parismötet i november/december 2015 summeras till "The Earth Statement".

Jag noterar att bland de åtta punkterna finns "Support for Adaptation and Loss and Damage Measures", det är bra.

Rockströms helhetsgrepp på miljöproblemen går utöver klimatfrågan. De nio planetära gränsvärdena som han och andra (Will Steffen, Katherine Richardson m.fl.) tagit fram kommer att läras ut i skolorna framöver.

Påven har också agerat. Hans encyklika "Laudato si' " är ett katolskt miljömanifest i 246 punkter och en bön. Ligger utlagt på Vatikanens hemsida. Refereras till på Real Climate sidor. Även påven tar ett helhetsgrepp, här finns många trådar till olika former av ekosofi. Ytterst är inspirationen från den helige Franciskus, se där 1200-talets betydelse.

Återstår att ekonomerna och politikerna och vi andra tar tag i dessa frågor.


1 juli 2015

Gamla Uppsalas 600-tal på nyheterna

Det måste ju noteras när ekot får anledning att nämna 600-talet. Fint fynd av guldsmycke är vad som krävs. Här är länken till "Gamla Uppsala - a mythical centre".

Och här är P4 Upplands nyhet.

Enligt nyheten är smycket en cloisonné. Det ordet kommer av franskans cloison (skiljevägg). Tunna metalltrådar löds fast på ett metallunderlag och sen fylls mellanrummen med glas (eller glaspulver som sedan bränns ihop i en ugn.) I radio sa arkeologen  att det kan också vara frågan om granatstenar. Mer om detta kommer nog senare i deras blogg.

24 maj 2015

Självdeklaration, på jakt efter en historiesyn

I förra inlägget skrev jag att det skulle vara bra om globalhistoriker bjöd på en "varudeklaration" där de redogjorde för sin metod, så att man lättare kunde begripa vad som ligger bakom en viss text. En sådan deklaration skulle kunna innehålla något om källkritik, om kunskapsteori och om historiesyn. Det finns inte någon färdig "deklaration" att fylla i, men det är alltid spännande när någon försöker sig på att klargöra sin "metod". Alltså är det rimligt att jag själv försöker förklara vad jag gör när jag skriver "oavslutat".

Även om mina skriverier bara är en hobby så har jag tänkt att om jag lägger ut texter så att andra kan läsa så måste de vara då pass genomarbetade att jag själv begriper vad jag skrivit. Min motivation har främst varit min glömska. Eftersom jag fort glömmer det jag läser så har jag har stor glädje av att jag skriver ner referat och tankar, så jag kan läsa om det själv.

En annan motivation har varit nyfikenhet, jag har så dålig överblick över världshistoria att jag ofta blivit överraskad av vad jag läst. Jag tycker ofta det är spännande. Jag vet inte när jag börjar läsa hur det kommer att gå för visigoterna, sogdierna, cham-folket, mochekulturen eller Songdynastin, för att nämna några jag skrivit om.

En tredje tanke är att det skulle kunna gå att bättre förstå vad som hänt och vad som pågår. Men jag kallar skrivandet för oavslutat, för jag har ingen färdig slutsats. Jag lär få skriva om denna "självdeklaration" fler gånger.

Förr var jag mer ideologiskt övertygad om en viss historiesyn. Ytterst så såg jag ett antal globala problem som måste lösas: massutrotandet av arter, ökade risker för epidemier bland annat på grund av felaktig antibiotika-användning, miljögifter, klimatförändringar och enorma orättvisor mellan människor. Lösningen jag såg var kanske logisk men inte genomförbar. Jag insåg att den byggde på en historiesyn som hade allvarliga brister.

Det är svårt att skriva om historia. Historia är förändring medan ord riskerar att koppla ett fenomen till vissa fasta associationer, och det är svårt att beskriva sådant som sker samtidigt. Förändringar sker på flera plan samtidigt och olika processer påverkar varandra. Varje litet blogginlägg blir ett avgränsat utsnitt som ska försöka fånga någon sådan koppling, men helheten finns inte. Världs- eller global-historia är just att försöka skapa en sådan helhet, som dessutom täcker in hela världen. Det är intressant att se hur olika försök görs av historiker att åstadkomma sådana synteser. Och för att förstå bättre vad de gör är det kul att prova att göra egna små inlägg.

Jag har valt två ord som ledord, anpassning och efterrationalisering. Anpassning, för att det är förändringens resultat. Och efterrationalisering, eftersom förändringen knappast uppfattas just när den sker, utan den tolkas, och misstolkas, i efterhand. "Mönster" är också ett ledord, en önskan att finna mönster. Fler ord kommer säker att anmäla sig som nyckelord, skrivandet är oavslutat.

För att försöka tydliggöra förändring har jag koncentrerat mig på två tidpunkter, kring år 600 och år 1220. Tanken var att för att fånga globala förlopp så skulle det kunna vara givande att försöka begripa vad som hände över hela jorden vid vissa årtal. I ett inlägg 23 mars 2013 har jag funderat över periodisering av historien, och årtalen är valda utifrån det. Jag tror att nästa tidpunkt jag skulle vilja behandla ligger kring år 1800 men det tar sån tid att bli klar med 1220 att jag kanske inte kommer vidare.

Någon egen källkritik kan jag inte tala om. Mina källor är de böcker som finns att låna på Gottsunda bibliotek, några inköpta populärvetenskapliga böcker och det som går att hitta på internet. Jag försöker nämna de källor som jag använder, särskilt i de fall jag skriver referat. Jag har använt ett upplägg där jag föreställer mig att jag reser längs en viss väg vid valt årtal och då läser på olika ställen om just den platsen och tiden, något som ger en viss dubbelkoll på att källorna stämmer överens. Jag hoppades då också undvika att få färdigserverade synteser av historiska förlopp, eftersom sådana alltid tycks mig så övertygande och då minskar min förmåga att upptäcka missförstånd. I praktiken har jag dock fastnat för några favoritförfattare. Mer om dem i senare inlägg.

Källkritiken är kopplad till frågan om vilka observationer man kan lita på. För globalhistorikern blir de möjliga primära observationerna endast en bråkdel av vad helheten består av. De primära uppgifterna måste samlas ihop och bearbetas. Vissa typer av aggregerad statistik ger uppgifter i global skala. Sådant som klimat, demografi, migration. Jag har till exempel tittat på statistik över befolkningstal i städer eftersom jag överraskades av uppgiften att staden Merv (som låg i Khorasan, i dagens Turkmenistan) var världens största stad kring år 1150 (se inlägg 7 november 2012).
För globalhistorikern blir de lokala beskrivningarna av historia ett slags källor till den samlade totalbeskrivningen. Kartor är intressanta, jag har skrivit flera inlägg om historiska kartor (se inlägg i september och oktober 2012) och moderna kartor över olika historiska förlopp länkar jag ofta till. Bibliotek är också intressanta. Jag lyfter fram biblioteken i Merv i bloggens namn, efter ett inlägg 4 maj 2013.

Förutom frågan om observation så måste man ha en idé om hur slutsatser ska dras. Det finns olika logiska "hjälpvetenskaper" som stöder hur man ska tänka rörande "förändringar som sker på fler plan samtidigt och som påverkar varann". Systemteori och spelteori är exempel på sådana.

Jag har länge varit inspirerad av Gregory Batesons skrifter som baserade sig på systemteori men jag har tyvärr aldrig lärt mig särskilt mycket om ämnet. Det skulle vara kul att lyckas visa på logiska slutsatser baserade på systemteori, men oftast blir det nog mera liknelser och analogier. Jag tror dock att liknelser mellan olika typer av system är bättre än liknelser hämtade från mera linjära modeller hämtade från fysiken eller nationalekonomin.

Systemteorin lyfter fram energins betydelse för systemet samt hur reglermekanismer som kräver information men inte så mycket energi styr systemets flöden. Ett exempel är Jesper Hoffmeyers  "Samhällets naturhistoria" från 1982, som har fokus på energins betydelse. Positiv och negativ feedback är typiska mekanismer hämtade från systemteori som alla använder sig av i sina beskrivningar av olika förlopp. En svårighet med systemteori är att man måste kunna avgränsa olika delsystem, något som inte är enkelt när det gäller globala förlopp.

Spelteori är ett annat område jag skulle vilja begripa mer av. Flera grundläggande modeller för hur man ska tänka kring konflikt och samarbete har tagits fram inom spelteorin. Institutionell ekonomi är ett område som försöker tillämpa detta i beskrivningar av ekonomiska och politiska förhållanden. I några inlägg har jag försökt referera Douglass C. North. Några klassiska spelteoretiska exempel refereras ofta, som "fångarnas dilemma" och "allmänningens tragedi", men viktigare är nog de så kallade "folkteoremen". En begränsningen hos spelteori är att man oftast måste göra förenklingar kring spelarnas beteenden och välja ut regler för spelet, och ibland tycks de prydliga räkneexemplen få styra vilken verklighet som ska beskrivs.

Systemteori och spelteori är bara två av alla hjälpvetenskaper som kan användas.  Egentligen så är all vetenskap användbar, historia beskriver ju allting. Sociologi är kanske mest betydelsefullt, och sociologin bygger i sin tur på många samhällsvetenskaper. Man måste alltså välja vilken historia man vill skriva och vilken hjälp som behövs, vilket för in på historiesyn.

Själva sökandet efter ett mönster är en del av min historiesyn. Det kanske inte finns något mönster, och finns det mönster så kommer de att störas av mycket brus. En historiker kan vara mera intresserad av det enskilda, det psykologiska förloppet, slumpens spel, och då blir det viktigast att framhålla det som är unikt och speciellt. Det blir lite "schackspel" över historia som jag funderar över den, som ett spel i termer av ekologi, ekonomi och politik. Men världen är inget spel. Bra populärhistoria lyckas ofta beskriva enskilda människor och deras liv och känslor infogade i ett historiskt sammanhang, något som jag inte prövar att göra. Ytterst är kanske romanförfattarna de som bäst kan beskriva verkligheten. Albert Camus "Pesten" säger mer om hur smittspridning påverkat människor än en historisk skildring av liknande förlopp. Men även Camus hade en historiesyn för att kunna skriva sina romaner.

Och här hamnar jag i en svårighet. För att alls kunna beskriva ett förlopp behöver man ha en teoretisk grundval för hur man ska välja ut uppgifter och sammanställa dem. Men om jag letar efter en teoretisk grundval, hur ska jag då gå tillväga? Hade jag gott om tid och var mer begåvad skulle jag kunna sätta mig in i ett antal teorier, utveckla några egna, och sedan beskriva olika förlopp utifrån de olika teorierna för att sedan pröva vad som verkar bäst.
Nu får det bli lite mera ostrukturerat. Jag tycker hursomhelst att det är kul.

.

6 april 2015

Världshistoria, globalhistoria, makrohistoria

Janken Myrdal har skrivit en essä som ger en snabb introduktion till ämnet globalhistoria: "Globalhistoria och behovet av källkritik". Den finns med i "Omodernt, Människor och tankar i förmodern tid", sammanställd av Mohammad Fazlhashemi och Eva Österberg, NAP, 2009.  Janken Myrdal listar olika typer av texter, från Stora synteser och läroböcker till historiska atlaser, och går igenom hur den källkritiska metoden presenteras eller inte presenteras i olika verk. Myrdals essä ger många förslag till vidare läsning, men lyfter framför allt frågan om hur man ska kunna veta med vilka kriterier en viss historisk skildring satts ihop.

En ledtråd skulle kunna vara vad författaren kallar sin syntes, är det en "globalhistoria" eller en "världshistoria"? Bakom rubrikerna döljer sig ibland en skolbildning. Ibland är det uttalat så, till exempel syftar "världssystem-historia" på beskrivningar som bygger på Immanuel Wallersteins världssystem-teori.

Ordet "makrohistoria" används av Randall Collins "Macrohistory", från 1999. Randall Collins tankar finns sammanfattade här. På svenska refereras en artikel som tar upp begreppet globalhistoria av Stefan Eklöf Amirell.

Slutsatsen efter att ha läst detta är att själva etiketten på historieskrivningen inte är någon bra ledtråd till författarens kunskapsteoretiska upplägg. Istället får man försöka läsa ut det av hur olika historiska tvistefrågor beskrivs i en bok. I nyare populärhistoriska böcker finns ofta en redogörelse för olika tolkningar av samma händelser, något som gör det mycket mera intressant att läsa än skildringar där författaren valt en version och inte ger läsaren en chans att fundera över skälen till det.

Janken Myrdal och Arne Jarrick har även tagit upp ämnet översiktligt i Historisk tidskrift, 2010: Globalhistoria och forskning om långa förlopp. Här går de vidare och redogör för exempel där författare utgått från ett källmaterial med brister och dragit långtgående slutsatser som sedan återgetts i många synteser. De ser dock positivt på försök att göra olika typer av synteser som sträcker sig över lång tid, och inte reducera historieskrivning till enbart "berättelser".

När jag läste detta tänkte jag att man skulle kunna begära en slags "kunskapsteoretisk" varudeklarationsnota av författare till populärvetenskaplig historia och globalhistoria som vänder sig till en större publik. Vilka källor har man valt att lita på? Hur har man gjort vid valet att beskriva vissa händelser och utelämna andra? Men jag inser att redan i hur frågorna ställs till en sådan VDN-deklaration har man gjort vissa val. Det är nog bättre att varje författare själv får avgöra hur han eller hon ska presentera sin metod.

Tillägg 2015-05-05:

En mycket bra introduktion till globalhistoria är Sverker Sörlins förord till den svenska upplagan av McNeill & McNeills "Mänskliga nätverk", SNS Förlag, 2006. Sverker Sörlin lyfter fram hur miljö- och medicinhistoriker har haft stor inverkan på makrohistoria.

18 januari 2015

Kvinnor i historien 500 - 1250

DN har granskat läroböcker i historia och räknat antalet namngivna kvinnor. De var inte så många. Jag kan bara erkänna att det inte är bättre i mina inlägg. Några kvinnor som jag nämnt är kejsarinnan Theodora i Bysans, (ca 500-548), kejsarinnan Wu Zeitan av Tangdynastin (624-705), khatun Sorghaghtani Beki (1198--1252) och drottning Eleonora av Akvitanien (1122-1204).

Men för att bättra på statistiken får jag konsultera "The Timetables of Womens history" av Karen Greenspan (Simon&Schuster, 1994). Det är en tabell över kvinnor i historien. Jag hoppar över en del helgon och nunnor men här är övriga som nämns:

Kejsarinnan Theodora i Bysans, (ca 500-548), mäktigt stöd till Justinianus, se inlägg 16 augusti 2014.

Kejsarinnan Hu, drottning av Norra Wei (Tuobariket, regent 515-528), buddhist, skickade munken Sung Yun till Indien.

Sankt Galla från Rom, ca 500-550.

Drottning Amalswinthe (485-535), Tjodrik "den stores" dotter, se inlägg 31 juli 2014.

Drottning Theolinde (568-628), bayersk prinsessa, drottning av Lombardiet, känd för sin kamp mot arianism, avbildad i katedralen i Monza.

Tändstickor uppfinns av kvinnor i Kina ca 577.

Berta av Frankrike (död 612) grundar St. Martins kyrka i Kent.

Drottning Suiko-Tenno (554-628) regent i Japan under 36 år.

Baudonivia, skrev ca 600 om merovingernas drottning Radegund (520–587).

Drottning Fredegund av Neustria (merovinger) och den visigotiska Drottning Brunhilde (543-613) av Austrasia, känd blodsfejd, oklart vad i allt detta dödande som är sant.

Befälet Khaula, Khawlah bint al-Azwar, arabiska militär ledare under slaget vid Yarmouk 636.

Fatima (606-632) , dotter till profeten Muhammed (570-632) och hans första fru Khadija,, fru till Ali. Se inlägg 10 september 2011.

Aisha, Ā’ishah bint Abī Bakr (614-678) , en av profeten Muhammeds fruar, kan ha författat mer än 2000 hadiths.

Drottning Sonduk (regent i Sillariket i Korea 632-647), lät bygga observatoriumet Cheomseongdae i staden Gyeongju, det finns fortfarande kvar.

al-Khansa (575-645), Tumāḍir bint ʿAmr ibn al-Ḥarth ibn al-Sharīd al-Sulamīyah, poet

Kejsarinnan Wu Zetian (625-705), även Wu Chao eller Wu Zhao. Regerade Tang-Kina under 50 år.
Låter bygga om stora vildgåspagodan och  lät bygga flera stora järnpagoder.

Kejsarinnan Wei, (r. 705-712), inte samma formidabla maktställning som Wu

Drottning Sexburga i Wessex (regent 672-674)

Drottning Jito-tenno (625-701, abdikerar 697),  reforminriktad, stöd till buddhism och shintoism

Komyo (701-760), låter grunda tempel i Nara, en tidig Japansk huvudstad.

Drottning Gemmyo (r. 703-724) i Japan

Drottning Bertrada av Laon (ca 710-723), gift med Pippin, frankernas konung, mor till Karl "den store".

"Kahina", Daya Ult Yenfaq Tajrawt, Dihya, (700-tal). ledare för imazhigen, "berberdrottning", i ett område i det som idag är nordvästra Libyen.

Nie Yinniang, kinesisk kvinnlig yrkesmördare, sannolikt mytologisk typ "Robin Hood".

Hugeberc of Hildesheim skrev “The Hodoeporicon of St. Willibald”, 700-tal.

Drottning Irene av Aten, (752-803, regent 797-802), Bysans, återupprättade vördandet av ikoner.

Dhouda (804-843),  filosof och författare i Septimania, det som idag är södra Frankrike.

Drottning Aelflaed (Elfreda, r. 909-916), Essex, beställde stolan i St. Cuthbert, Durham, det finaste bevarade medeltida broderiet.

Drottning Ethelfreda av Mercia (r.911) försvarade sitt land mot vikingar.

Habe-drottningarna i Hausa, Västafrika 900 och 1000-talen.

Zoe Porphyrogenita (978-1050) och  systern Theodora (980-1056), Bysans.

Drottning Olga (Helga) i Rus, (r. 945-962), se inlägg 17 september 2013.

Hrotsvitha of Gandersheim, (935 – c. 1002), författare, skrev drama på latin.

Lady Murasaki Shikibu (c 978- c 1026) skrev Berättelsen om Genji, kanske den första realistiska romanen.

Lady Sarashima, (1008-1060) skriver Sarashima Nikki, en självbiografi.

Kejsarinnan Gao (1032–1093), Songdynastin, stödde Sima Guang mot Wang Anshi under reformtvisten. Inlägg om Song från 22 mars 2014 och framåt.

Lady Godiva, (död 1080), känd för att ha ridit klädd i sitt eget hår genom Coventry för att få sin make  Earlen av Mercia att sänka skatterna

Emma av Normandie (c. 988-1052), drottning av England, Danmark och Norge.

Bergtora, Njals maka, en av de isländska sagornas viktigaste kvinnogestalter.

Li Ching-chao (1081-1141) poet.

Walladah bint al-Mustafki (död 1087) poet.

St. Paulina grundar klostret Paulinzelle, 1107, i Thüringen.

Chana Bat Yoheved, eller Yocheved bat Rashi Kalonimus, fransk judisk rättslärd (död 1139).                                                    

Anna Komnena (1083 – 1153), Bysans, skrev Alexiaden.

Heloise (1101-1164) brevväxlade med Abelard, se inlägg 15 juli 2013.

Trota av Salerno, skrev medicinska skrifter på 1100-talet, vilka gav upphov till begreppet "Trotula".

Sankta Hildegard av Bingen (1098 – 1179), teolog, författare, kompositör, grundade två kloster.

Eleonora av Akvitanien (1112-1204), en av de mäktigaste drottningarna undre medeltiden.

Maud de Valerie, Maud de Saint Valery eller Matilda of Hay. walesisk hjältinna (dödad 1210 av Kung John)

Herrad av Landsberg (1130-1195), skrev uppslagsboken Hortus deliciarum.


Khatun Sorghaghtani Beki (1198-1252), den mäktigaste av flera betydelsefulla kvinnor bland mongolerna, samt moder till fyra storkhaner.

Marie de France (1200-tal), författare, skrev The lais, översatta till gammal norska: Strengleikar

Alamanda de Castelnau, en av flera kvinnliga trubadurer, trobaritz.
 
Drottning Tamara (1184-1212)  i Georgien
 
Sankta Lutgardis av Tongres (1182-1246), benediktin från nuvarande Belgien, en av grundarna av kulten av Jesu heliga hjärta inom katolicismen.
 
Sankta Klara och Sankta Agnes (1198-1253) av Assisi, systrar som grundar Klarissinornas orden.
 
Drottning Blanche (1188-1252) av Kastilien, Frankrikes regent  1226-1236.

Elizabeth of Schönau, (1126 – 1165), kan kanske ses som en föregångare till den heliga Birgitta (1303-1373).

Mechthild of Magdeburg, (1207 – c. 1282/1294), mystiker inom en riktning kallad Beguine, skrev Das fließende Licht der Gottheit som kan ha inspirerat Dante.

Sultana Raiza (1205-1240), se inlägg 28 oktober 2012.

Sultana Shahar al-Dur, (d. 1257), se inlägg 27 oktober 2012.

En utvikning på detta är frågan om vem som är den första historiskt kända kvinnan i "svensk" historia. Maja Hagermans "Spåren av kungens män" kan jag kanske använda för att spåra även kvinnorna.

En kandidat är Erik Segersälls drottning "Gunhild av Polen", (ca 945-995, drottning cirka 990), oklart vilket hennes riktiga slaviska namn var, kanske Swiatoslawa.  Adam av Bremen och Saxo Grammaticus är källor av oklar kvalitet. Äldre historieskrivning har även Sigrid Storråda som drottning gift men Erik, men numera är det omtvistat, Eventuellt är Gunhild och Sigrid samma person. Gunhild gifte sig sedemera med danske kungen Sven Estridsen (regent 1047-1076) men det giftermålet blev inte godkänt av ärkebiskpoen i Bremen. De skildes och Gunhild levde sedan ogift. Enligt Maja Hagerman byggde hon upp en syateljé för kyrkliga textilier i något som kan ha varit en föregångare till kvinnokloster.

Vill man ha mera handfasta källor får man gå till runstenarna.

Estrid Sigfastdotter (ca 1020-1080), av runstenar i Täby kan man avgöra att hon är en av de tidigaste namngivna kristna kvinnorna. Hon är Sveriges äldsta skelettfynd som namngetts. Kanske på väg att bli en kändis, hon har Facebooksida och en barnbok handlar om henne,

Hon är inte ett undantag, det finns många kvinnonamn på runstenar. Intrycket är dock att dessa stenar är resta under relativt sen vikingatid så kanske ingen av dem är tidigare än Gunhild/Sigrid Storråda.




 
 




6 januari 2015

Cortes de León, en "decemberöverenskommelse" 1188

Förändrade maktförhållanden kan tvinga fram rådslag där nya former för maktutövning skapas. Cortes var en ny form av råd som växte fram under 1100- och 1200-talen på den iberiska halvön.

Man kan jämföra med Arboga möte 1435. Adel, präster och borgare väljer Engelbrekt till rikshövitsman. Kungamakten, dvs unionskungen Erik av Pommern, får kompromissa för att göra herremännen från Bergslagen nöjda. Eriks krig hade orsakat att Hansan försatt Bergslagen i handelsblockad, detta kunde inte tålas. Men upproret falnar och rådsherrarna röstar fram Karl Knutson Bonde till makten, unionen behålls men med frihet för varje land.

En annan jämförelse: Vi har just upplevt "decemberöverenskommelsen", när hotet om nyval skapat utrymme för ett frivilligt konstitutionellt avtal som ändrat spelreglerna i Sverige. I DN försöker man i detalj redogöra för förhandlingen den 2 december men konstaterar att "tolkning står mot tolkning" när det gäller frågan om det gått att hitta en förhandlingslösning utan att utlysa nyval. Överenskommelsen är en sak, hur de olika aktörerna väljer att beskriva den en annan, och utfallet på kort och lång sikt avgörs av en kombination av det verkliga innehållet och hur det beskrivs. Anpassning och efterrationalisering.

Arboga möte och efterföljande riksmöten räknas inte som en ståndsriksdag eftersom bönderna formellt inte var representerade. Vid riksmöten i Västerås 1527 och 1544 var alla fyra stånden representerade, och dessa riksdagar beslöt om lagar och skatter. Frihetstidens riksdagar var ännu ett steg mot parlamentarism. En riksdag för hela folket fick Sverige först 1921 då kvinnorna fick rösträtt.

Kungarikena Asturias-Léon, Kastilien, Aragon-Katalonien, Portugal och Navarra hade konsoliderats under 1100-talet. Militära framgångar gynnade kungamakten, men inkomsterna från krig minskade succesivt. Kungarna hade tidigare baserat sin makt på att kunna dela ut krigsbyte, likt visigotiska kungar i gammal stil. Men i slutet av 1100-talet blev städernas borgare mycket viktigare maktspelare, och en anpassning till en ny form av koalition mellan makthavarna låg i korten.

Jag följer här "En kort spansk historia" av F. García de Cortázar och J.M Gonzáles Vesga (9:de utgåvan, Alianza Editorial, 2013).

Kungarnas inkomster vilade på de egna jordinnehaven och på vissa skattemonopol, (salt, gruvor). Kungen var en jordägare bland andra. Den medeltida krigföringen baserad på borgar och riddare innebar för det första att vanliga bönder var obeväpnade och lätta att förtrycka, för det andra att de lokala baronerna var mäktiga och svåra att angripa. För att säkra sin makt gentemot konkurrerande släkter med jordinnehav ville dynastier med kungliga ambitioner beskatta städernas allt rikare handel.
Barcelona och Palma var viktiga handelsstäder på medelhavet, och en egen textiltillverkning bidrog till inkomsterna. Sevilla var lierat med Genua i den allt viktigare handeln genom Gibraltar sund vars strömmar man nu behärskade upp till det blomstrande Flandern. Sevilla hade ca 20000 invånare, Barcelona var större och tävlade med Genua i tillväxt. I norr var pilgrimsvägen till Santiago de Compostela en viktig handelsled och Burgos valdes till centralort för handeln med ull. Handeln med ull blev mycket viktig i Spanien, merinofårets och La Mestas land.

Den skatt städerna betalade till kungen gav dem löften om monetär ekonomisk stabilitet, viss egen rätt att ta ut avgifter och skatter, och handelsrättigheter och privilegier.

Kungarna hade tidigare (i León från 1017) sammankallat råd, Curia Real, bestående av de viktigaste adelsmännen och biskoparna. I konkurrensen mellan jordägarna var kyrkans beslut att stödja en kungapretendent viktig. I flera fall ledde det till långtgående eftergifter för att få påvens stöd. Alfons IX i León allierade sig med städerna för att skapa en egen maktbas. För att uppnå detta inkluderas borgarna i rådsmötet, som kallades Cortes. I León, och sedan Kastilien och León, var Cortes enbart rådgivande medan i Aragonien fick Cortes vissa maktbefogenheter, "soberanía compartida".

Senare kungar som Fernando III och Jaume I etablerade sig som något mer än "den främste av likar" bland jordägarna. De hänvisar både till romersk rätt och till principer om kungen som Guds ställföreträdare för att skapa legitimitet för ökad centralmakt. Den centrala byråkratin byggdes ut med kanslier och tribunaler/domstolar. Varje rike fick gemensamma lagar, så kallade Fueros , i Katalonien Usatges. Adelns styrde dock över sin egen mark, kungens makt gällde Tierras de honor regia. Adeln vidtog också åtgärder för att stärka sin egen roll inom det juridiska systemet, med Curia Castellana (1274) och Justicia de Aragon (1265).

Portugals första Cortes var 1254 och Aragoniens första Cortes var först 1283 vilket visar att Cortes  bara var en komponent av de institutioner som viktiga för att säkerställa men samtidigt balansera kungarnas ökande maktställning. Hade Cortes varit avgörande borde de inte gått hundra år från att det infördes i León till att det användes i Barcelona. Rådet i Barcelona utsåg en kommitté som ansvarade för byråkratin när rådet inte var sammankallat, denna kallades Generalitat. Senare kom rådet att mötes endast vart tredje år och Generalitat ökade i betydelse.

Den spanska (kastilianska) varianten av feodalism beskrivs av Michael Nordberg i "Diktaren på tronen". Vasallerna till kungen skulle ställa krigare till förfogande samt bidra med råd och dåd, auxilium et concilium. Detta styre kallades "politisk styrelse", vilket i den tidens politiska teori sattes emot det som kallades "kunglig styrelse", regimen regale. Viktigast här var kungadynastins arvsrätt, och de spanska kungadömenas lagar hade kungaval som en möjlighet endast om ingen arvinge fanns. Ärftligt adelskap var också mycket viktigt i Kastilien och León.  Jämfört med övriga Europa var det mycket svårt för bönder att uppnå status av lågadel. Adeln kallades också för "barn till någon", fijodalgo. Den allra förnämsta adeln var "rika män", ricos hombres. I slutet av 1200-talet fanns i Kastilien 29 familjer som hade denna rang, och normalt innehade höga kungliga ämbeten.

Om vi inför kriteriet att bönder ska vara representerade för att cortes ska räknas som riksråd får vi gå långt fram i Spaniens historia, kanske till Cortes de Cádiz 1810-1814.

Cortes de León är det tidigaste Cortes som finns dokumenterat. Vill man läsa om själva dokumenten finns en ansökan till UNESCO om status som "Memory of the World". Mötets beslut i Leóns katedral San Isidro under juli och augusti 1188 finns bevarat i  "Dekretet från León". Ansökan är förstås en partsinlaga, med argument för att detta är det äldsta exemplet på "den parlamentariska traditionen i Västeuropa", och vidare "by extension, modern parliamentary democracy". Givet att kungen hade full kontroll över deltagandet i mötet och det juridiska systemet är detta överdrivet, men Cortes var ett viktigt steg mot rule of law. I ansökan påpekar man att Cortes de León föregår att tysk-romerska kejsardömets riksdag Diet (Dieta imperii) breddade deltagandet 1232 och det första engelska parlamentet 1265.

Douglass C. North och R.P. Thomas skriver i Västerlandets uppgång (1973) att cortes i Katalonien utövade ett inflytande över den kungliga skattkammaren som påminde om det engelska parlamentet. De noterar att Katalonien hade en mycket snabbare ekonomisk utveckling än resten av Spanien. För Kastiliens del var mestan (fåruppfödningen) den viktigaste och snabbast växande inkomstkällan för kronan. Kungamakten kunde stärkas i samarbete med det skrå som mestan utgjorde, parallellt med att adeln försvagades av interna strider. Efter 1480 sammankallades cortes i Kastilien sällan och de absoluta monarkin vidtog. Aragonien-Katalonien och Kastilien samordnas politiskt i och med Ferdinand och Isabellas giftermål 1469, och ekonomiskt allt mer under det habsburgska styret från 1516. Cortes förlorade i betydelse. I Katalonien behölls ett visst självstyre som slutligen förlorades vid Bourbonernas maktövertagande 1714, då Generalitat stängdes.