10 september 2016

Arkeologi på kulturnatten

Jag var förbi två föredrag om arkeologi på kulturnatten. Föredrag som visade på arkeologin från två olika sidor.

På Upplandsmuséet berättade arkeologerna Malin och Robin Lucas om de rutinmässiga utgrävningarna av ett gravfält i Alsike. De hittade stensättningar från äldre järnålder (ca 500 f.Kr till 400 e.Kr), en tid som de kallade för en fyndfattig period. Vilket bekräftades, det var fina högar med ordnade stenar men väldigt få fynd, knappt ens ben i gravarna. En spännande detalj var att stenarna som lagts i ring i något fall var varannan svart och varannan ljus. De spekulerade i att dessa stensättningar varit mycket tydliga i landskapet och fungerat som markeringar av äganderätt. Benen av de döda hade kanske använts till andra ritualer, eftersom så liten andel fanns i gravarna.

Jag får erkänna att det kändes som ett av de naturprogrammen i SVT med Martin Emtenäs där han letar efter något djur men aldrig hittar det. Mycket sten flyttade dessa arkeologer på, men det fanns inte mycket under stenarna. Kanske hade de något fynd på slutet av föredraget, för jag får medge att jag gick i förväg för att hinna till nästa föredrag på Gustavianum.

Föredraget där hette: "Världsekonomi i järnålderns båtgravar – från frankiskt glas till kinesiskt siden och arktiska valrossar" med arkeologen John Ljungkvist. Han är projektledare för något som heter Viking phenomenon - projektet. Han kunde i detta föredrag hålla ett helikopterperspektiv och ta upp många av de häftigaste fynden man gjort under alla utgrävningarna av båtgravar i Ulltuna, Valsgärde och Vendel. Mest spännande tyckte jag var de fina spelpjäserna gjorda av valrossbetar från Grönland. Men viktigare är sidenet som jag har nämnt i tidigare inlägg.

Kontrasten mellan föredragen säger något om skillnaden mellan äldre och yngre järnålder. Romar-rikets expansion norrut påverkade hela Europa och skapade mängder av reaktioner som även kom att påverka Uppland. Vilket gett oss en fyndfattig och en fyndrik period.

Anmärkning: I Maja Hagerbergs "Försvunnen värld" kan man läsa i kapitlet "Hur hittar  man ett heligt berg?" om utgrävningar av boplats och gravar från äldre järnålder runt Torsberget, vid Vaxmyra nära Storvreta. Och kapitlet "Om själen i stenen" handlar om fyndfattiga gravskick. Och kapitlet "Fimbulvinter över Gamla Uppsala" tar upp de rikare senare fynden.

16 augusti 2016

Indisk stenålder, snabbkoll kring Maharashtra

"Indisk stenålders-etik". Jag tog upp frågan i inlägget  16 augusti och jag delar upp svaret i en inledning om stenålder och sedan fortsätter jag med etiken. Stenålder i Sverige är en kort tid efter senaste istiden, men i global historia pratar vi om många miljoner år. Man indelar stenåldern i paleolitikum (gamla stenar; samlare, fiskare och jägare) och neolitikum (nya stenar; bondestenålder), samt en mellanstenålder inskjuten emellan som krånglar till det. Mesolitikum kopplar man till användning av stenflisor i mer sammansatta verktyg som knivar, skrapor och pilar.

Paleolitikum kan på ett rätt begripligt vis indelas i tidig, mellan och yngre paleolitikum. Den äldre börjar med uppkomsten av arten Homo  och de tidigaste stenartefaktfynden, mellanperioden kan kopplas till organiserad användning av eld och den moderna Homo sapiens framträdande i Afrika, och yngre paleolitikum räknas från Homo sapiens andra utvandring ut ur Afrika och den kognitiva revolutionen.

Eftersom "allt" händer tidigare i Afrika än på andra ställen får man olika tidsskalor. Homo erectus blir ett globalt fenomen tidigt, redan för 1,5 miljoner år sedan finns de på Java och i Kina.. Flera fynd i Asien kring år 500 000 sedan gör att  man talar om Homo erectus som Asiatisk medan neandertalarna är funna i Europa och Väst-asien. Tidsskalor ändras med nya fynd. Här till exempel en artikel om hur neandertalarna utvecklas från en grupp som utvandrar ur Afrika redan för 600 000 år sedan. Och "ut ur Afrika-teorierna" är inte oemotsagda men för frågan om stenåldersetik spelar det mindre roll. Indien är ett bra val av plats för att det ger en annan infallvinkel än de vanliga (Afrika och Europa). Få skelettfynd i Indien gör att man inte så ofta tar upp deras stenålder.

I min resa runt den indiska subkontinenten har jag nått fram till delstaten Maharashtra. Det är inte ett geografiskt begrepp jag relaterar till vid första omnämnandet men det är alltså delstaten som har staden Mumbai (tidigare Bombay) som huvudort. "Det stora kungariket" har idag 112 miljoner invånare och i Mumbai bor det cirka 18 miljoner människor. Två av de största floderna i Indien rinner upp här, de heter Godavari (1465 km) och Krishna (1300 km). De har bägge utlopp i Bengaliska viken, då Deccan-platån lutar från västra Chats-bergen ner mot öster.

Stenåldern får representeras av tre platser i Maharashtra: Morgaon 22 mil sydöst om Mumbai, Bori som ligger 13 mil norr om Morgaon, samt (20 mil nordöst från Morgaon´) Nevasa/Chikri vid Pravara-floden, en liten biflod till Godavari.

I närliggande delstater hittar vi bland de allra äldsta fyndplatserna i Indien för stenåldersföremål: Isampur i Karnataka, 34 mil sydväst från Morgaon och den mest fyndrika platsen, Bhimbetka nära Bhopal i delstaten Madhya Pradesh.

Morgaon, Bori och Chikri är viktiga fyndorter för de stenföremål som betecknas handkilar. Denna typ av stenkil kallas "acheulean" av arkeologerna, en hyfsat tillspetsad stenbit som kan ha åstadkommas av Homo erectus i Afrika redan för 1,2 miljoner år sedan. Fynden i Morgaon är tidigast ca 800 000 år gamla. Fynd i Bori är från ca 600 000 års sedan till 150 000 år. En mer utvecklad fas (mesolitisk) ligger mellan 150000 år och 35 000 år tillbaks i tiden och sedan finns sena mer avancerade stenåldersfynd från perioden fram till 10 000 f.Kr.

Kartor och lite bakgrund finns i uppsatsen här. Huvudslutsatsen i första artikeln tycks vara att det var ett våtare klimat under äldre stenålder och att det blev torrare (semi-arid stäpp) under mellersta pleistocen. Det var nog inga problem för Homo erectus att anpassa sig, artens spridning visar att de klarade att anpassa sig till olika naturmiljöer. Över tid kan olika evolutionära anpassningar ha uppkommit. Ett exempel på det är Homo floresiensis, den kortväxta människoarten som man funnit lämningar av på ön Flores i Indonesien och som fanns kvar så sent som för 12000 år sedan. Även de använde stenkilar.

Nästa artikel beskriver detaljerat hur stenkilarna förfinats genom årtusendena. Dock imponerar inte en teknikutveckling som under 500 000 år inte åstadkommer mer än aningen spetsigare stenkilar. Det talar för att Homo erectus relativt lilla hjärna inte var alltför kreativ, även om artens framgång får anses obestridlig om man mäter i utbredning över tid. Homo erectus hade social sammanhållning och därmed sannolikt ett primitivt språk. De var rimligen duktiga samlare (Lasse Berg talar om väskan som människans första uppfinning, han menar att med upprätt gång så fanns på förutsättningarna klara för utvecklandet av någon form av påse att lägga det man samlar ihop i). Som jägare behärskade de kast med sten för jakt på håll och klubba för slag på kort distans.

Eld är också förknippat med tidig stenålder, med fynd utanför Afrika daterade redan 800 000 år tillbaka. Eld ger skydd och värme och kan ge möjligheter till ett kosthåll som är mer varierat. Från cirka år 300 000 år sedan så kan matlagningskonsten utvecklats så mycket att det bidrog till hjärnans utveckling ("Sapiens", Hariri, sid. 20, som refererar till "Food for tought", Ann Gibbons, Science 2007.) Vad jag förstår levde Homo erectus och de första Homo sapiens i ganska små grupper, i stort sätt en mindre storfamilj på cirka 20 personer. För att undvika inavel måste mekanismer för kontakter mellan sådana grupper ha funnits.

Hariri anger att Homo sapiens utvecklas i Östafrika kring 200 000 år före nutid. David Christian i "Maps of time" refererar till McBrearty och Brooks som anger en tidpunkt ca 250 000 år sedan. De har som huvudskäl att stenkilar av "achuelian"-typen ersätts av moderna stenverktyg vid denna tid.  Men dessa moderna stenredskap hittas inte utanför Afrika förrän senare, cirka 70-50000 före nutid. Homo sapiens utvandring ur Afrika skedde i omgångar från 100 -50 000 år sedan. Tidpunkterna kan korreleras till klimatförändringar i norra Afrika enligt ny forskning.

Sen stenålder är kopplad till Homo sapiens kognitiva revolution kring 70 - 50000 år sedan. Nu är det belagt att vi talar om större grupper med en kulturell sammanhållning, Sång, dans, språk och skvaller (Mänskliga nätverk, McNeill). Grottmålningarna i Bhimbetka är ett exempel resultat av denna förändring, även om de inte är daterade och kanske är ca 10000 år gamla.

För diskussionen om etikens första uppkomst kan vi renodla detta till två utvecklingsstadier av släktet Homo i Indien. Först Homo erectus och andra arter som hör äldre paleolitikum till. Och sedan den kulturellt utvecklade Homo sapiens yngre paleolitikum, men innan jordbrukets uppkomst under neolitikum. Därmed hoppar jag över alla olika mellanstadier man kan fundera över, och som komplicerar bilden. För översikt över den moderna människans uppkomst, se t.ex. Stringers "Modern humans origins".


 

Etiken före ēthikoʹs

Det var inte helt enkelt att hitta referenser om etikens historia som inte börjar med antikens greker. En anledning kan ju vara att de myntade begreppet. Ordet etik kommer av grekiskans ēthikoʹs, som betydde sedvänja. Etiken är det teoretiska studiet av goda och dåliga vanor.

Ann Heberlein skriver i "Etik - människa, moral, mening" att etik ytterst handlar om "vilken värld vi vill leva i och vilken sorts människor vi vill vara." I boken har hon valt att skriva namn i fet stil första gången de nämns. Platon (427-347 f.Kr.) är det första namn hon nämner, som låter Sokrates (ca 469-399) säga att etik är läran om hur vi bör leva. Nästa namn som hon nämner är James Rachels (1941-2003), en amerikansk moralfilosof. Hon tar upp att han har tre delar med i sin definition av (god) moral: goda skäl (inte bara känsla), opartisk bedömning av allas intressen och rätt handling. Jag är inte säker på att Platon kvalar in som etiker med den definitionen. Men en etiker behöver inte vara en moraliskt (god) person. Även Heberlein tycker att James Rachels är sträng. Hon förederar (se sidan 123) filosofen Peter Fredrick Strawson (1919-2006) som anser att det räcker att en person kan vara föremål för klander eller beröm för att vara en moraliskt ansvarig person. Med den definitionen kan vi gå långt tillbaka i tiden med etikens historia. När kunde en Homo sapiens för första gången berömma eller klandra en annan?

Den extrema kortversionen av etikens historia startar med de antika grekerna och kristen dygdetik, och följs av Kants (1724-1804) pliktetik och Benthams (1748-1832)  och Mills  (1806-1873)utilitarism och leder till den moderna akademiska disciplinen etik. Ämnet delas numera upp i metaetik (värdeteori), normativ etik och praktisk etik.

Givetvis finns många inriktningar utanför dessa klassiska teorier. Ann Heberlein tar bland annat upp existentialismen, med Albert Camus (1913-1960) som en av portalgestalterna. Det sista namnet som hon sätter i fet stil i boken är Emmanuel Levinas (1906-1995), känd för sin teori om "mötet med den Andre".

Men jag tänker mig alltså att göra en omväg och försöka koppla etikens historia till min egen historieresa, som för närvarande råkar befinna sig i Indien. Så då blir första frågan, går det att spekulera kring en Indisk stenåldersetik? Etiken före ēthikoʹs.










 

Omsorgsetik

Etikens världshistoria - jag har inte riktigt tänkt igenom vad det innebär att försöka hitta sammanfattningar av den. Jag började med en grundkurs i etiska begrepp. Jag valde Ann Heberleins "Etik, Människa, moral, mening - en introduktion", Bonnier 2014. Ann Heberlein har skrivit en nybörjarbok i ämnet etik, men hon vill också knyta samman etiken med existensen.

Jag vill börja med omsorgsetiken. Som begrepp är det nytt, det skapades på 1980-talet av filosofer som ville göra en feministisk tolkning av moraliska begrepp. Omsorgsetiken vill skapa ett alternativ till konfliktfokuserade teorier som diskuterar rättvisa och jämlikhet, och istället betona gemenskap, skydd, närhet och ansvar för det svaga. På engelska heter det "Care ethics" eller "Ethics of care". Det är en situationsetik, dess normer ska tillämpas med hänsyn till varje enskild situation. Omsorgsetiken utgår från relationen mellan mor och barn, och flera begrepp har skapats utifrån detta. Det kan verka begränsat, men kommer av en reaktion på att västerländsk traditionell teori bortsett från kvinnors erfarenheter.

Omsorgsetiken kan utvidgas från familjen till samhället och säkert också till omsorg om allt levande och hela livsmiljön. Man kan hitta idéhistoriska rötter  bakåt i tiden, åtminstone kommer jag att försöka göra det. I Indisk tradition är ahimsa ett begrepp som brukar översättas med "icke-våld" men i en vidgad betydelse kan omfatta bl.a.  omsorg. I gymnasieläroboken "en mosaik", religionskunskap 1,  (Sanoma 2009) presenteras omsorgsetiken som en feministisk ny etisk teori.

Även om omsorgsetik är en ny teori, liksom flera forskningsområden relaterade till omsorg, så är omsorgens praxis urgammal och rotad i det samarbete som var förutsättningen för människans framgång som art. Språk, inlärning och social sammanhållning. En etisk världshistoria kan gott börja där.

Omsorgsetiken kan anses vara en form av dygdetik. Dygdetik är den äldsta formen av etik, den ser till personligheterna och inte till handlingen, som man gör inom pliktetik och konsekvensetik (utilitarism). Varje teori har sina fördelar och sina problem. Omsorg är t.ex. inte enkelt och konfliktfritt. Det finns en maktaspekt, vem är i position att utöva omsorg och vem blir utsatt för den?

Den antika grekiska dygdetiken utformades mot bakgrund av den hjältekultur som beskrivs i de homeriska eposen. Kenan Malik inleder sin "The quest for a moral Compass, a global history of ethics", Atlantic Books, 2014, med att berätta om Akilles vrede och den krigarmoral som driver fram handlingen i Illiaden. Jag kommer att använda hans bok som ledsagare till etikens världshistoria. Men jag önskar att han hittat en annan början, en som inte inleder i den blodigaste av konflikter. Han kunde ha börjat i det mirakel som var människans tidiga förmåga att samarbeta och visa omsorg.

Kenan Maliks bok har en världshistorisk ambition. Ann Heberlein och många andra avgränsar sig till västerländsk idéhistoria. En bra sak med hennes bok är att den är skriven på ett språk som är begripligt för den som inte är specialiserad på filosofiska facktermer. Enbart ett ytligt försök att börja läsa några originaltexter i etik har gjort mig mycket trött - det är oerhört svårt. Kenan Malik är författare och BBC-medarbetare så jag har förhoppningar om att han kan förklara en del av allt detta komplicerade.







 



 

Gyllene regeln

I inlägget om Karen Armstrongs världshistoria gjorde jag några riktiga självmål.

Jag skrev att det inte gick att dra någon slutsats av alla historiska exempel utan att referera till teori, men det är ju vad jag själv hoppas kunna göra i mitt oavslutade skrivande. Just vad gäller etik kan det dessutom vara så att en viss etik bara kan beskrivas i relation till ett historiskt sammanhang.

Och jag skrev att den gyllene regeln inte är religion utan filosofi, utan att förklara den tankegången närmare. Jag får alltså försöka ta upp dessa frågor i detta och några  kommande inlägg. Min tanke har varit att fortsätta min resa från Gujarat till Maharashtra på 1220-talet, senaste inlägget 24 mars 2016. Den övning jag ska ge mig på nu är att försöka redovisa kopplingen mellan etik och religion, med indiska historiska exempel. Tyvärr är det väldigt svårt att skriva om etik. Och att redogöra för etik i andra kulturer och historiska sammanhang, särskilt med de begränsade kunskaper jag har, kommer att leda till fel. Men jämfört med att skriva om grammatikens historia som jag lagt några inlägg på så närmar jag mig här en tyngre frågeställning; vilka svar har olika etiska och religiösa system gett på frågan om det rätta handlandet?

Den gyllene regeln i jainistisk version lyder enligt wikipedia:
"A man should wander about treating all creatures as he himself would be treated.
— Sutrakritanga, 1.11.33".

Sutrakritanga är den andra av tolv heliga texter inom jainismen som anses härröra från 600-500 f.Kr. Det går att tolka in en viss etik i formuleringen - jainismens respekt för allt levande framgår av att alla levande varelser omfattas av denna version av gyllene regeln.

Men det generellt svåra med denna regel är att den refererar till att man ska jämföra med hur man själv vill bli behandlad. Och detta "själv" uppfattas nog väldigt olika inom olika tankesystem. Man behöver läsa flera jainistiska sutras för att komma in i deras tankevärld. Och det gäller nog alla fallen när gyllene regeln formuleras inom olika religioner.

På så vis har Karen Armstrong rätt i att betona den religiösa aspekten av regeln. Jag har hört på ett av hennes TED-talks på youtube och då förstod jag att hon i huvudsak vänder sig till en religiös publik. Hon sa att hon vill att de inte ska lägga ner så mycket tid att på att strida om vad som är rätt och istället vill hon lyfta fram medkänsla och barmhärtighet i olika religioners budskap. Det är ju sympatiskt och som etiskt livsprojekt givande, på ett vis som en filosofisk analys av den gyllene regeln inte behöver vara.

För mig, som inte är troende, är det inte lätt att sätta sig in de religiösa tankevärldarna. Och i denna blogg är det de etiska tankegångarnas betydelse för de föreställningar som bygger samhället som jag vill fundera över, inte det enskilda personliga moralen. Karen Armstrongs bok blev en inspiration för att börja läsa på om etikens världshistoria.




 

Varmare plus 1,3 grader Celcius

NASA har rapporterat. http://www.nasa.gov/feature/goddard/2016/climate-trends-continue-to-break-records

14 augusti 2016

Armstrongs världshistoria

Länge sedan förra inlägget. Varm sommar, golvbygge och sport på TV. Bara en bok blev läst, men en bok jag rekommenderar. Då sportsändningarna inte avtagit blir detta inlägg lite kort.

Det är Karen Armstrong som har skrivit en komprimerad världshistoria. Den heter "Med Gud på vår sida. Religion och våld genom historien", Natur och Kultur, 2016. Mycket bra översatt av Peter Handberg, titeln dock rätt ändrad från det engelska "Fields of Blood, Religions and the history of violence".

Som vanligt skriver Karen Armstrong mycket läsvärt. Jag har tidigare (1/11 2015) sammanfattat hennes "Myternas historia", en liten vacker skrift på 132 sidor. I denna volym har hon expanderat ut till 660 sidor men det är fortfarande givetvis en summarisk världshistoria.  Hon lyfter fram många historiska förlopp konsekvent från synvinkeln om vad religionen hade för roll i en konflikt.

Flera recensioner jag läst (Ordfront, DN) har varit inne på att boken har som huvudtes att det inte är religion som orsakar alla konflikter, detta i polemik mot att detta skulle vara en utbredd åsikt som måste motbevisas.

Jag tycker inte detta är den tes som boken driver. Jag hittar två övergripande teser. Den första är att för tidigare epoker är religion en så integrerad del av samhällslivet att det inte går att särskilja religionen som en separat komponent. Dvs utövas våld så görs det i religionens namn men allt annat som händer är också en del av en religiös verklighetsbeskrivning. Den andra tesen följer av att när man efter upplysningen kan urskilja religion som skilt från en sekulär stat, så finns mängder av historiska belägg för att den sekulära staten levererar enorma mängder våld och konflikt. Intrycket blir då att det var där orsaken till våldet fanns, i den sekulära komponenten av samhället.

Men här finner man svagheten i att använda historiska belägg för att stödja teser utan att grunda den på annan teori. Karen Armstrong kan rada upp hur många exempel som helst på att politik och maktutövning orsakat våld, det svarar inte på frågan om religionens betydelse i sammanhanget. De två teser jag redovisar ovan är korrekta men lite självklara, och det är nog därför recensenterna uppfattar att Karen Armstrong driver en skarpare tes. Det beror också på att Karen Armstrong själv vill argumentera mot diverse anti-religiösa vulgärargument, och då inte förmår nyansera den diskussionen. Ingen seriös debattör jag känner till tror att om religion försvann så skulle våld och konflikt upphöra. Min tanke är att religion utgör en del av de föreställningar som gör det svårare att få ordning på öppenheten i samhället

Det är lite underligt att hon inte diskuterar de underliggande teserna mer tydligt i boken. Karen Armstrong tycks anse att den gyllene regeln är en religiös regel enbart för att den förekommer som ett idéhistoriskt arv inom flera religioner. Jag menar att idén om att "handla mot andra som man skulle vilja att de handlar mot en själv" är i grunden en filosofisk princip, inte en religiös idé. Karen Armstrong nämner flera klassiska referenser till gyllene regeln; Zarathustra, Kong-fu-tze/Konfucius, Buddha, Jesus Kristus, profeten Muhammed osv men det förvandlar inte den tankegången till religion. Det är en filosofisk tankegång som inte inkluderar någon helig komponent i resonemanget. Kanske klargör Karen Armstrong sin syn på detta på annan plats, jag har inte koll på mer än en liten del av vad hon skrivit.

Kants alternativ till den gyllene regeln var det kategoriska imperativet, som kan skrivas ungefär: "låt dina handlingar vara sådana att de kan upphöjas till allmän lag". Andra filosofiska tolkningar finns.

Men dessa följer inte av en religiös uppfattning. Både den gyllene regeln och Kants kategoriska imperativ bygger på samhällsmedborgarens känsla för vad som är rimliga handlingar eller en medborgares plikt, inte vad Gud och hans uttolkare har sagt ska vara rätt. Denna medborgarkänsla kan säkert skärpas av studier i etik (jag vet inte om det går att belägga) men det är också möjligt att det går att visa att känsla av empati är något som formas bäst av religion. Jag saknar den diskussionen i Karen Armstrongs bok. Vad som framgår av hennes skildring är att vid upprepade tillfällen har inte religion kunnat bidra med tillräckligt mycket empati för att övervåld ska undvikas. Kanske ligger det i bokens natur, hon nämner givetvis alla fredliga religiösa människor som levt sina liv utan konflikt, men boken handlar om historiens våld. Det är lättare att minnas en skildring av munkar som går lös på varandra med påkar för att utreda Guds verkliga natur än berättelser om hur våldsverkare omvänts till stillsamma eremiter. Givetvis kan man säga att munkarna med påkar inte drevs av religiösa skäl, och de så kallade "tyrannbiskoparna" på 600-talet gjorde säkert inte det, men en rimligare bild är att makt och religion var sammanflätat till en samhällsbärande ideologi. Så måste den religion som inte enbart var inriktad på inre mystik fungera.

En styrka hos Karen Armstrong är hennes redogörelse för de mekanismer som gör att religion bidrar till en konfliktfylld utveckling. Det öppna samhällets regelkrav kan närmast uppfattas hotfullt av det religiösa samhället. En av Armstrongs poänger är att fundamentalism skapas (och måste skapas) som reaktion på modernitet. Detta skildrade hon detaljerat i sin tidigare bok om fundamentalism, och då var hon mera stringent. I denna bok greppar hon över mycket och det blir oklart om hon kan belägga det hon vill få fram, det visar på faran med att ge sig på världshistoria. Men bra läsning är det.