31 juli 2014

The restoration of Rome del 1 Theoderik

Peter Heathers nya bok The restoration of Rome låg i pocketversion i bokhandeln i England, marknadsförd som en bästsäljare. Peter Heather är professor i medeltidshistoria vid Kings College i London. Hans stil och sätt att redovisa sina tankegångar gör hans böcker mycket läsvärda. Han har även medverkat i läroböcker, på biblioteket kan man låna den utmärkta "History of Europe, From the dark ages to the Renaissance", förlag Mithchell Beazley, 2006.

Den nya boken går igenom tre försök att återupprätta det romerska imperiet som inte lyckas. De är ledda av respektive goten Theoderik, den bysantinske kejsaren Justinianus och frankernas Karl den store. Sedan avslutas den med att se på påvedömets konsolidering som ett slags arvtagare till det romerska imperiet.

Om man för allitterationens skull tar fram tre nyckelord för historiska framställningar: Makt, Migration och Marknad, så handlar denna boken om makt medan Peter Heathers tidigare bok "Empires and barbarians" fokuserade på migration. Tidsperioden som behandlas är ungefär densamma, från 400-talet fram till 1100-talet, i den nya boken även 1200-talet.

Gemensamt för böckerna är att de handlar om det Peter Heather kallar "The birth of Europe". En grundläggande drivkraft är den utjämning av produktionsresurser och handel som skedde från medelhavsområdet till nordligare delar av Europa. Genom att allt rikare samhällen organiserade sig i norr, och genom persernas (sassanidernas) och sedan arabernas framgångar, minskade möjligheterna att upprätthålla ett romerskt imperium. Empires and barbarians redogör för olika germanska  folks öden men också för hur den slaviska expansionen i öst ledde fram till allt stabilare samhällen. Den dominoeffekt som hunnernas och avarernas anfall åstadkom uteblev när magyarerna/ungrarna erövrade territorium på 900-talet. Vid det laget hade de lokala samhällena investerat så mycket på plats att det inte lönade sig att flytta på sig som man gjort under folkvandringstiden.

En egen fundering som kopplar till tidigare inlägg om Kina är att man kan jämföra med den omfördelning som skedde från norr till söder, särskilt under Song-dynastin. Men det territoriet hade hela tiden varit en del av imperiet Kina, medan enbart västra Europa var en del av det romerska riket. Kanske en bättre jämförelse i det fallet är det ekonomiska skifte från västra till östra Medelhavet som gör att Konstantinopel grundas 324. Randområden till Kina hade inga naturliga förutsättningar att kunna bli lika rika som Kina, medan uppodlingen av norra Europa innebar en reell maktförskjutning.

I The restoration of Rome har Peter Heather valt ut tre försök som han anser vara nära att återskapa det romerska riket. På sidan 282 förklarar han att de kan anses göra detta i en eller flera av tre dimensioner:
1) den romerska traditionen (Theoderik och Justinianus)
2) den geografiska utbredningen (Theoderik och Karl den store)
3) betydelse som kristendomens centralmakt (Justinianus och Karl den store)

Med de kriterierna kvalar inte det heliga tysk-romerska riket under Otto-dynastin (919-1024) in, inte heller den senare bysantinska storhetstiden (867-1025) under den makedoniska dynastin.

Både Theoderik och Justinianus var skolade i romersk tradition. Theoderik (av amalernas dynasti, se inlägg 7 november 2010) var uppfostrad i Konstantinopel som gisslan, med syfte att han skulle bli en lojal general. Med en typisk Heathersk formulering så konstaterar han att "något gick fel i den uppfostran". År 482 kontrollerade Theoderik en gotisk armé på över 20000 man, sedan två gotiska grupper förenats under hans ledning. Det gjorde att han kunde ställa krav mot kejsaren Zeno i Konstantinopel. Theoderik blev romersk konsul och fick kontrollen över Italien. Skildringen av vägen dit är en studie i maktspel. Peter Heather skriver om Zenos agerande (sid 38) "as a textbook case study in human nastiness and the vanity of ambition this could hardly be bettered". Dick Harrison skriver att Theoderiks egenhändigt utförda mord av Odovakar i Ravenna 493 är ett av de mest ökända politiska morden i västeuropeisk historia.

Peter Heather lyfter fram det brev Theoderik skickade till kejsaren i Konstantinopel 507, där han hävdar att han själv med Guds försyn blivit utsedd att föra de romerska idealen vidare i väst. Samarbetet med den romerska aristokratin fungerar relativt bra. Peter Heather menar att teorier om att viktiga grupper motarbetade Theoderiks styre inte stämmer. Den mest berömde, Boethius, fick många viktiga uppdrag av Theoderik och att han sedan fängslades kan ha varit resultat av vanliga palatsintriger, inget i källorna tyder på någon systematisk konspiration mot Theoderiks styre.

År 511 står Theoderik på höjden av sin makt. Han har slutit allians med visigoterna i Spanien och kuvat vandalerna och burgunderna, bara frankernas Klovis står utanför hans kontroll i Västeuropa. Även med den ortodoxa kyrkan har han goda relationer även om han själv behållit goternas icke-niceanska (arianska, fast Peter Heather menar att ingen vet vad Arius tänkte, inte heller goterna) variant av kristendom. Schismen (den acaciuska schismen, det är känt vad Acacius tänkte) mellan påven i Rom och kejsaren i Konstantinopel klarades upp 520, i förhandlingar där Theoderik utgjorde en viktig part.

För att stärka banden med visigoterna hade Theoderik gift bort sin dotter Amalasuintha med en prins Eutharik (Flavius Eutaricus Cillica om vi ska gå på linjen att goterna ville bli mer romerska). Han vart utsedd till konsul jämte kejsar Justin I och skulle ha blivit kung över ostrogoternas och visigoternas rike. Men Eutharik dör 522, 42 år gammal. Theoderik var då 68 år gammal och skulle komma att leva till år 526. Peter Heather liknar honom under dessa år vid en "lame duck president". Han hade ingen son och dottersonen dog ung. Amalsuintha tycks ha varit en driftig kungamoder men hon mördas. Och så vidare, det blir ingen ordning på ostrogoternas styre. Först med kung Totila (regent 541-552), en visigot som gift in sig i den amaliska släkten, blev det någon styrfart men då var redan det stora kriget med Bysans igång.

I en kontrafaktisk historia hade Eutaricus blivit kejsare av det nya västromerska riket, styrt av romaniserade goter, ungefär som Kublai Khan kunde grunda en kinesisk dynasti. Men istället bröt goternas välde samman i inbördes konflikter. Sannolikt hade det gjort det även om Eutharik överlevt sin svärfar. De ekonomiska förutsättningarna var inte bättre för goterna än för de romare som styrt innan, så även om goterna hade lyckats få med sig den romerska eliten på att administrera ett rike (och det var nog inte omöjligt) så hade de behövt hitta ett sätt att finansiera ett fortsatt imperium. Där hade mongolerna en fördel, de hade kontrollen över sidenvägen som en egen ekonomisk motor. Goterna hade ingen möjlighet att kontrollera handelsvägarna norrut, där stod frankerna i vägen. Och i öster Bysans.

Men Theoderik gick till historien som Theoderik den store. Många myter skapades, några rörande Rökstenen reds ut här.

Dick Harrison har några fler anmärkningar med skandinavisk koppling i "Krigarnas och helgonens tid". Han påminner om att Codex argenteus troligen skrevs på order av Theoderik och han återger berättelsen om herulerna. Theoderik hade en allians med herulerkungen Rodulf men kunde inte hindra langobarderna från att angripa dem. Herulerna flydde och en grupp tog sig, enligt historikern Prokopios, till "Thoule".
Var i Thule de hamnade diskuteras givetvis, men att herulerna passerade danernas land på vägen klargör att "Thoule" inte bara stod för något land långt borta.






24 juli 2014

Hemresa

Hemresan gick via campingar vid Evreux i Eure och vid Freneuse  (i den gamla regionen Vexin vid Seine) där vi hamnade på väg mot Giverny och Paris. Sen skulle vi hemåt till Uppsala och det blev via Amsterdam och sedan färja över Elbe vid Glücksburg.

Paris, år 600 och 1220. De keltiska parisii erövrades av romarna 52 f.Kr. De byggde en gallo-romansk stad, Lutetia Parisiorium, på vänstra (södra) stranden av Seine. På ön där Notre-Dam står idag byggdes en tempel till Jupiter.

Merovingernas kung Klodvig (Clovis) gjorde staden till sin huvudstad 508. Merovingernas begravningskyrka var Saint-Germian-des-Prés.

Clothar II, kung av Neustrien, erövrade Paris 596 i krig med sina släktingar, och när han säkrat makten över alla frankiska territorier fastställde han sin maktställning i relation till övriga baroner i "Edict of Paris" 615. Även relationen till kyrkan reglerades och kyrkor och kloster fick större möjlighet att utvecklas.

Merovingernas makt eroderade under kommande generationer till fömån för deras major domus, som var ett slags borgmästare. Den mäktigaste släkten, karolingerna, kom att ta över. Deras främsta maktbas låg längre österut i den del av frankerriket som hette Austrasien. Karl den store hade Aachen som huvudstad.

Efter fyra generationer av enkla maktövertagande så startade karolingernas interna strider. Ett försök att reda ut dem var fördraget i Verdun 843 där "Västra Frankrike" skapades, första gången något som liknar dagens Frankrike på kartan.

Paris attackerade av vikingar från 845. Det är inte så svårt att föreställa sig vikingaskeppen vid Seine strand när man står vid floden där den meandrar runt Freneuse.

885 beslöt hertig Odo (Eude) att bygga en borg på Île de la Cité. Odo var en av de allt mer oberoende lokala härskarna i västra Frankrike. Karolingerna under Karl den fete prioriterade inte Paris försvar vilket ökade behovet av lokala makthavare. Karl den rättframme (Charles le simple, översatt som Karl "den enfaldige" men Peter Heather menar att det är fel, det ska vara "straightforward") skrev avtal med Rollo (Rolf) om skydd mot vikingaangrepp, det avtal 911 som grundlade Normandie.

Peter Heather redogör för detaljerna i karolingernas historia i "The restoration of Rome", 2013. Den boken ska få egna inlägg.

Av de lokala makthavarna är det en Hugh Capet som tar makten i Paris med omnejd. Han får stöd av hertigarna av Anjou, Blois och Soissons, och lyckas grundlägga en ärftlig ätt, Capetingerna, som behåller kungatitel genom arv fader till son fram till 1328. Men i praktiken kontrollerar de mindre områden jämfört med dagens Frankrike. I "A concise history of France", Roger Price, CUP, 1993, finns det kartor som visar framväxten. Före 1180 är det bara området runt Paris som kungen har makt över. Under Filip Augustus (regent 1180-1223) är kanske en tredjedel av dagens Frankrike under kungens kontroll. (Se inlägg 28 juni 2013 rörande korståg och Filips tidiga återtåg för att ta kontrollen i Frankrike). Efter förluster i hundraårskriget vid Crécy och Poitiers så innebär freden i Bretigny 1360 att riket krymt igen. Även vid Agincourt 1415 förlorar fransmännen men sedan vänder krigslyckan. Paris återtas 1436 och från Karl den VII (regent 1422-1461) och Louis XI sker en betydande politisk stabilisering av Frankrike. Först 1528 blir Paris huvudstad igen.

Agincourt ligger i Pas-de-Calais på vägen mot Abbeville. På skyltarna står det Azincourt. Ett fint litet museum visar upp riddarnas utrustning och har en modell över slagfältet.

År 1220 blomstrade dock Paris. På bilder i Notre-Dame ser man att katedralen var nästan färdigbyggd 1220, bara översta delen av de två tornen fattades. Universitetet grundlades år 1200 men redan innan dess var skolorna viktiga i Paris, till exempel hade påven Innocent III avlagt examen där 1182. Robert de Sorbon var en teolog som skapade Maison den Sorbonne 1257. Paris som universitetsstad beskrevs av den långväga gästen Rabban Sauma 1287 (se inlägg 5 juli 2013).

År 1229 strejkade studenterna i Paris, vilket ledde till att universitetet år 1231 fick egna rättigheter och ställdes direkt under påven, enligt en bulla kallad Parens scientiarum.

Amsterdam. Amsterdam fanns inte år 1220. Floden Amstel dämdes upp någon gång på 1200-talet och ett samhälle började byggas som fick stadsrättigheter 1306. För städer som fanns i Nordeuropa år 600, se inlägg 2 januari 2012. År 1220 var Utrecht den viktigaste staden i området, och söderut låg de ännu större städerna Gent och Brügge.

Färjan över Elbe var en fin avslutning på resan. Vi hade dock tur, från andra hållet var köerna timslånga. Elbe betyder helt enkelt älv.


22 juli 2014

I västerled år 600 och 1220 del 1

En semesterresa ger anledning till en koll hur läget var i Colchester, Cambridge, Salisbury Chichester, Bayeux, Paris och Amsterdam de klassiska åren 600 och 1220.

Colchester fanns som stad redan innan romarnas invasion av de brittiska öarna. Staden var benämnd efter den keltiske krigsguden Camulus och fungerade som huvudort för catuvellaunierna. Romarna kallade staden Camulodunum. Efter Claudius armés seger år 42 byggdes en romersk stad kallad "segerstaden", Colonia Victicensis, komplett med mur och tempel. Delar av muren finns kvar idag men där templet står är nu den normandiska borgen.

År 600 måste flera av romarnas byggnader ha funnits kvar, till exempel badhuset, men anglo-saxarna som tagit över staden byggde enkla grophus och träkyrkor. Colchester låg då i riket Essex med huvudorten London.

Borgen i Colchester byggdes på order av Wilhelm Erövraren själv. Normandiska borgar byggdes först av trä på en uppskottad förhöjning, så kallad "motte and bailey" men sedan anlades stora borgar i sten. Mest känt är givetvis Tower of London (byggt av sten från Caen) men jämför även med borgar i Rochester, Bayeux, Caen och Wilhelms födelseort Falaise.

Borgen i Colchester byggdes av återanvända romerska stenar som ett fyrkantigt torn, (en keep) och omges idag av en fin park.

1189 gav Richard Lejonhjärta stadsrättigheter. Idag är det en stad på över 100 000 invånare och en av de snabbast växande städerna i England.

Fram till år 1204 var Hertigen av Normandie och Kungen av England samme person, ett styre som från 1154 kom från Huset Anjou/Plantagenet (med Henry II). Colchester låg alltså i den norra delen av ett rike vars tyngdpunkt låg mellan London och Rouen, och sedan utvidgades med hela Akvitanien ner till Bordeaux då Henrik II gifte sig med Eleonora. År 1204 förlorade kung Johan (John Lackland, regent 1199-1216) sin normandiska hertigtitel och i de senare förvecklingarna kom han år 1215 att belägra och inta borgen i Colchester innan han störtades och staden skövlades av hans motståndare.

År 1220 styrdes England av förmyndare till Johns son den pietetsfulle Henry III, (Henrik III, regent 1216-1272). Henrik grundade stadens "townwatch" och år 1300 uppgick befolkningen till cirka 3500 personer. Detaljerna finns här: British History Online

Finchingfield. På småvägar från Colchester till Cambridge passerade vi Finchingfield, en vacker by som behållit det anglo-saxiska upplägget med bebyggelse runt en bro över en å med en damm.

Cambridge, bron över floden Cam, var ett mindre anglo-saxiskt samhälle på 600-talet, av biskop Bede (672-735) beskriven som en liten ruinerad stad. Danelag från 878. Normandisk borg 1068, lätt igenkänd rund kyrka, mitt i centrum idag, byggd ca 1138. Stadsrättigheter 1131. Sen flyr några studenter från Oxford och stadens berömda universitet kan dateras till 1209.

Efter det händer saker vid detta universitet:
CU noterar på sin tidslinje bland andra Erasmus av Rotterdam, Newton, Babbage, Tennyson, Darwin, Russel och Wittgenstein, Hopkins (vitamin), Rutherford, Keynes, Crick och Watson (Rosalind Franklin var vid Kings College i London), Joseph Needham (se inlägg om Kina), Sanger (insulin), Perutz och Kendraw (protein), Sanger igen för DNA-sekvensering.

CU Press publicerade sin första bok 1584.

Salisbury. År 600 fanns en bosättning i Salisbury vid floden Avon. Men huvudorten låg på en höjd norrut, där nu ruinerna av Old Sarum ligger. Betydelsen av Salisbury är oklart, kanske "sälgborgen"? År 600 hörde området till det anglo-saxiska kungariket Wessex.

Just år 1220 flyttade kyrkan sitt biskopssäte till Salisbury och katedralen började byggas. Det liknar Uppsalas flytt från Gamla Uppsala. Men till skillnad från i Uppsala så byggde man färdigt snabbt, huvudbyggnaden tog bara 38 år att bygga och 1280 var man helt klara. Katedralen är därför enhetlig, byggd i gammal engelsk gotisk stil. Större och högre än Uppsalas domkyrka är katedralen också, med några meters marginal. Det enda tornet är 123 meter högt, högst i England. Den trevlige lite äldre guiden visade på att det lutar något. Han tog sig även tid med att förklara mönstret i ett av de vackra fönstren, skapade av Gabriel Loire 1980. Fönstret heter "Prisoners of Conscience", dvs det begrepp som Amnesty använder för politiska fångar som till exempel Dawit Isaak.

Normanderna hade byggt flera katedraler i romansk stil (som Lunds domkyrka), mest typisk är katedralen i Durham, söder om Newcastle.  Den gotiska stilen tog sedan över, Salisburys katedral byggdes under Henry III: s regeringstid. Här ligger William Longespee begraven. Han var halvbror till kung John, och en av riddarna som förlorade vid slaget vi Bouvins 1214, något som ledde till att kung Johns makt underminerades.

Än mer betydelsefull i Englands historia var Roger of Salisbury, död 1139, och begravd i katedralen. Han var en biskop från Caen som kom att styra England under det att Henry I krigade på kontinenten. Roger inledde det juridiska enandet av det normandiska England. Hans skattesystem lever kvar i att Englands "tax year" slutar i mars. (Jag läser i Simon Jenkins "A short history of England", från 2011).

Henry I:s son dog ung och ett inbördeskrig kallat "The Anarchy"vidtog. Segrande ur detta kom Henrys I:s dotterson Henry II. Under hans regeringstid bildades det "mini-imperium" som det sedan krigades om i hundra år och mer. Först med Tudor kan kanske England anses vara stabilt. Henry II var den kung som gav order om mordet på biskop Tomas Becket i Canterburys katedral 1170, ett extremt exempel på maktstriden mellan stat och kyrka.

Salisburys katedrals viktigaste historiska sevärdhet är ett exemplar av Magna Carta. Detta dokument från 1215 var kung Johns försök att hitta en maktbalans som skulle hålla honom kvar på tronen, och den maktbalansen utgjorde grund för de parlament som senare sammankallades, första gången 1264 av baronerna ledda av Simon de Montfort. I Magna Carta regleras hur adeln ("baronerna") vid arvsskifte får tillbaka sin mark av kungen som dittills personligen delat ut rättigheterna. Med Norths språkbruk, en skör naturlig stat börjar få lagar som kvalificerar den som en "basic natural state".

New Forest. William Erövraren skapade "Nova Foresta" nära Southampton som ett reservat för kungliga jakter. Idag är det ett naturreservat med många bra campingplatser. Williams son kung William II Rufus dog här år 1100 av en pil i halsen. Hans bror Henry blev kung Henry I.

Chichester. Staden i västra Sussex antas vara döpt efter den anglo-saxiske kungen Cissa, som ska ha varit med vid en invasion år 477. Detta är dock nedtecknat under Alfred den stores regeringstid (871-899). Alfred gjorde staden till en av sina viktigaste borgar. Katedralen byggdes 1075 men fick byggas om efter en brand 1199 och den blandar normandiska och gotiska drag.

Vårt stopp berodde dock på tidigare historia, nära Chichester ligger Fishbourne Roman Palace. Det är ett av Englands viktigaste romerska arkeologiska platser. Guidningen här var mycket professionell och mycket brittisk. Under det berömda mosaikgolvet hade man funnit ett annat mosaikgolv, så vi fick en livlig redogörelse för hur man flyttar en mosaik och sedan lägger tillbaka den. Allt utfört i en grop dessutom, eftersom under alltihop låg en gammal sophög från ett romerskt härläger som sjunkit ihop med åren.

Bayeux. Från början en gallisk-romersk bosättning, med namnet härlett från den galliska folkgruppen Bodiocassi. Ligger  två mil från Omaha beach i Calvadosdistriktet av Normandie.

År 600 styrdes Bayeux av den merovingiska ätten, i det västra frankiska riket Neustria. Kung Clothar II (regerade 597-629) låg i krig med sina släktingar och efter segrar var han kung över alla franker 613 med Paris som huvudort. (se inlägg 27 december 2010)

Bayeux är berömt för sin tapet som i själva verket är en 70 meter lång bildserie broderad med tråd på tyg på 1070-talet: Bayeuxtapeten. Den är ett UNESCO-världsminne. (Silverbibeln är ett av världsminnena i Sverige). Guidning på svenska i hörlurar gjorde det lätt att begripa berättelsen som skildras på tapeten, om Harald Godwinsons svek och Wilhelms erövring av England 1066.

Tapeten har stildrag från vikingakonst. Det finns motsvarande bonader funna i Oseberg och Hedmark (Baldishol-tapeten) i Norge, och så har vi Skogsbonaden från Hälsingland.

Bayeux låg i normandernas hjärtland. Williams halvbror Odo (1030-1097) var biskop där, men som den krigare han egentligen var så blev han andre man bakom William och utnämndes till Earl av Kent när England erövrats. Odo tros ha beställt tapeten och den hängdes upp i katedralen i Bayeux för att framgångarna skulle kunna beskrivas för menigheten. Den nuvarande romansk-normandiska katedralen byggdes 1077. Innan dess fanns där den byggnad där Harald Godwinson svor den ed han senare bröt, löftesbrottet som gav William anledning till invasion. Haralds far hade varit Earl av Kent under kung Knut, så Odo fick ta över den titeln. Kent är området i sydöst, med Canterbury och Dover.

Något som kan ha bidragit till tillfället för invasionen var att Harald G just haft fullt upp långt norrut där Harald hårdråde härjade. Harald G mötte Harald H i slaget vid Stamford bridge i östra Yorkshire den 25 september 1066, slaget vid Hastings började 14 oktober.

Vieux-la-Romaine
Vieux-la-Romaine. Söder om Caen i Normandie ligger en större arkeologisk utgrävning av en romersk stad. Muséet och den restaurerade villan är fint men den mesta informationen är på franska. En större utgrävning pågår av det gamla forumet, vi kunde se arkeologerna stå och diskutera. Även det på franska förstås.

Innan hemresan som får bli nästa inlägg, kan jag konstatera att det är lätt att se romerska lämningar och normandiska borgar och gotiska katedraler, men svårare att se något av det anglo-saxiska och merovingiska 600-talet. Vi besökte inte Sutton Hoo som ligger 5 mil norr om Colchester, den mest berömda anglo-saxiska fyndplatsen. Några kyrkor och kloster finns det kvar, vi besökte till exempel inte Chapel of St Peter on the Wall i Essex som är vad som är kvar av ett kloster som byggdes på 650-talet.  Merovingiska byggnader finns det några få kvar, men de ligger i södra Frankrike.

Sammanfattningsvis, för vanliga bönder var kanske inte skillnaden så stor mellan 600 och 1220 men det är dramatiskt hur rikedom skapades och koncentrerades till kyrka och stat, vilket resulterade i de imponerande normandiska byggnaderna och de höga och ljusa gotiska katedralerna.







8 juni 2014

Slutet på Song, del 2

I förra inlägget beskrev jag hur Södra Songdynastin föll för att det var en absolut kejsarmakt som inte kunde tillvarata de ekonomiska möjligheterna som fanns och som utsattes för yttre militära hot som blev övermäktiga.

Egentligen inget märkligt i detta. Södra Songs historia kan sammanfattas mycket kort. I Alf Henrikssons och Hwang Tsu-Yüs "Kinesisk historia", Bonnier pocket, 1967, så står det: "Det var ett fridsamt land vars politik var tråkig och vars ekonomi var god". Det fick räcka.

I kortfattade översikter av Kinas historia är det oftast Djingis Khans och Khublai Khans fantastiska berättelse som måste få ta plats, inte de ekonomiska framstegen i Södra Song. Men Södra Songs öde är intressant. Vilka var de politiska och ekonomiska faktorerna som gjorde att historiens första möjliga "moderna" omdaning av ett samhälle inte fick chans att fullföljas?

Den första tiden efter förlusten av norra området 1127 var givetvis svår, men från att fredsförhandlingar med Jin hade påbörjats 1132 (klart först 1142) fram till mongolernas stora angrepp 1268, så kan nog Alf Henrikssons beskrivning "fridsamt och tråkigt" få gälla, och ekonomin var god.

Möjligen var fridsamheten inte tillräckligt stor. Songs anfall mot Jin 1206 var ett misslyckande, och alliansen med mongolerna mot Jin var ett strategiskt missgrepp som gav mongolerna makten i norra Kina från 1234.

Den "tråkiga politiken" kan kanske förstås mot bakgrund av den stora striden mellan reformivrare och anti-reformister under Norra Songdynastin. Den bristande fridsamheten likaså. Anti-reformisternas seger lade grunden för ett mer stelbent användande av examinationssystemet och till revanschism gentemot Jin.  I Cultural atlas of China, på sidan 131, står det: Man kan notera att orsaken till att Kina inte utvecklade modern vetenskap beror på det strikta examinationssystem som infördes under södra Song och förfinades under Ming. Det "tråkiga" examinationssystemet var ett effektivt sätt att rekrytera dugliga byråkrater från olika samhällsgrupper, men skapade möjligheter till likriktning som minskade anpassningsförmågan i samhället.

Reformvännernas fraktion, vars främste företrädare var Wang Anshi (1021-1086), menade att de rikaste grupperna skulle betala mera skatt för att täcka utgifterna för den stående armén och avgifter till fiender för att behålla fred. Han ville även att utbildningssystemet skulle bli mera praktiskt inriktat och han föreslog en rad andra nya lagar för att förbättra administrationen. Men för att uppnå detta tillgrep han "legalistiska" metoder, det vill säga diktatoriskt tvång, något som anti-reformistiska konfucianer kunde angripa. De representerade det aristokratiska norra Kina mot de grupperingar i söder som Wang Anshi kom ifrån (Diether Kuhn, sid. 56). När Wang Anshi avsattes som chefsrådgivare (rikskansler) vid kejsarens död 1085 så ersattes han av den mest betydande av anti-reformatorerna, historikern Sima Guang.

Inget i beskrivningarna av detta antyder att det gick att skapa oberoende politiska organisationer utan allt handlar om fraktioner som sökte makt vid kejsarens centrala ministerium, fraktioner ledda av viktiga kulturpersoner. Några organisationer fanns inte som fristående från den statliga administrationen kunde förvalta de framsteg som togs av sådana som Shen Kuo och Su Song (de två affischnamnen för den rationella sidan, se tidigare inlägg).

Inom konfucianismen fanns begränsat utrymme för mångfald. Den konfucianska modellen kombinerat med Songdynastins behov av central kontroll betonade lydnad, inte fristående initiativ. Så det politiska fönstret bestod i att Wang Anshis nya policy (Xin Fa) skulle ha hittat arvtagare som fått kejsarmaktens gehör. Men när det väl skedde snarast misskrediterades reformerna av den ökände Cai Jing (1047-1126). Han är en av skurkarna i berättelserna från träskmarkerna, den folkliga skildringen av hur missnöje med styret resulterade i olika typer av uppror.

Istället konsolideras den neo-konfucianska traditionen under södra Song. Mästaren Zhu Xi (Chu Hsi, 1130-1200) var filosofen av störst betydelse, och hans arbete hade sådan kvalitet att examineringssystemet kom att byggas upp kring hans verk för de kommande seklerna. Det baserades nästan helt på den neo-konfucianska ortodoxin som kallades "Läran om vägen" eller Tao-hsueh. 

Konfucianismen är i sig en teori om det rätta styret. Kejsarmakten ansågs ansvarig inför himmelens mandat. Detta var ett fungerande system i så måtto att när folkliga protester och uppror eller uppenbar misskötsel av statens arbete förelåg, då fanns det legitimitet för olika krafter att ta över styret. Men hur detta i praktiken gick till är svårt att förstå. När södra Songs ekonomi började krackelera i mitten av 1200-talet saknades mekanismer för att reglera problemen, fast tidigare kejsare hade förmått genomföra ekonomiska reformer.

Hela detta komplex forskas det på, och tyvärr är det rätt svårt att begripa vad man kommit fram till. En referens jag inte lyckats sätta mig in i men som verkar bra är "Ordering the world, Approaches to State and Society in Sung Dynasty China" 1998.

En slutsats verkar vara att södra Song var mer decentraliserat än Norra Song. Det växte fram lokalt samägda gods och skolor (charity estates and schools). Detta skulle i sig ha kunnat vara en positiv utveckling om det yttre hotet inte blivit så akut när mongolerna angrep.

Den ännu större frågan om hela Kinas utveckling är givetvis central i ekonomisk historisk forskning. En aktuell referens är "Before and beyond divergence. The politics of economic change in China and Europe." av Jean-Laurent Rosenthal och R. Bin Wong, Harvard UP, 2011. 

De varnar för det tankespår som man mycket lätt faller in i, att man mekaniskt börjar leta i Kina efter de institutioner som anses viktiga för den moderna utvecklingen i Europa. Det kan leda till förenklade slutsatser.

De skriver också  "scholars and pundits have fallen victim to the temptation of induction.". De menar då det som kallas "backward induction", att man utgår från en känd skillnad och sedan följer den baklänges.

Det som jag skrivit ovan om avsaknad av mångfald och fristående organisationer kan mycket väl vara ett sådant tankefel. Jag får återkomma när jag läst på.



18 april 2014

Slutet på södra Songdynastin

Varför kunde inte södra Songdynastin överleva? Eller, mer intressant, varför ledde inte den utveckling som pågick mot ett mer sekulariserat, rationellt och relativt öppet samhälle, och med en allt mer dynamisk ekonomi i växande städer, till en ordning som kunde klara anpassning till inre och yttre hot?
För Song-dynastin gick under. Inflation skapade kaos i det ekonomiska systemet, Diether Kuhn talar om en astronomisk inflation 1246. År 1264 slutade sedlar att fungera som betalningsmedel. Södra Song erövrades av mongolerna 1279. Och även om Kina fortsatt var världens rikaste och mest utvecklade land bröts den vetenskapliga och dynamiskt ekonomiska utvecklingen som tiden under Song kunnat uppvisa.

Det framförs många svar. J.A.G. Roberts sammanfattar i "A concise history of China", 1999, sidan 88. Han refererar till följande: Etienne Balazs, som anger brist på individuell frihet, bristande äganderätt och den statliga byråkratins makt över handeln, Charles O. Hucker som menar att ekonomin växande komplexitet översteg den byråkratiska kompetens som krävdes, samt andra författare som anger brist på kapital, för mycket billig arbetskraft, misslyckande med att skapa en vetenskaplig syn och effekterna av mongolernas invasion. Han citerar även Albert Feuerwerker som menar att Kina inte "behövde" utvecklas, att Europa senare på 1600-talet stod inför ett försörjningsproblem som tvingade fram utveckling, något som Kina inte stod inför förrän på 1800-talet. (Se Paul S. Ropp "Heritage of China", Berkeley, 1990.)

Jag vill till denna uppräkning lägga till att som yttre hot får man även fundera över effekterna av epidemier och klimatförändring, förmåga till anpassning till sådana hot kan kallas "resiliens". Vidare måste det finnas en anpassning till inre hot, den svåra frågan om "självreglering" eller vad man ska kalla det, dvs frågan om det fanns någon balanserande social kraft ifall en viss utveckling skenade iväg.

I detta inlägg börjar jag med de två vanligaste förklaringarna, den givna att mongolerna störtade Song och den generella att en absolut kejsarmakt aldrig kan förbli dynamisk och stabil.

Yttre militärt hot
Clive Ponting, i "World History", 2001, menar att svaret är komplext men att huvudproblemet var effekterna av det yttre militära hotet. När norra Kina erövrades av jurchen förlorade Song kontrollen över järnproduktionen. Och sedan blev hela Kina inkorporerat i det mongoliska imperiet, vilket enligt Ponting var förödande för ekonomin och för fortsatta teknologiska framsteg.

Clive Ponting konstaterar dock (på sidan 386) att Songdynastin tog in en skattesats på mellan 10-15 procent av den årliga produktionen, en skatt som bland annat användes till att hålla en armé och att betala för fred. Och jordbruket, som stod för det mesta av skatterna, gick bra under Song. Många bönder hade permanenta rättigheter till land, och arealen som brukades fördubblades. Utnyttjandet av rätt ris-sort till rätt typ av land och introduktionen av nya sorters ris från Vietnam (champaris) bidrog till ökad avkastning. Resurser fanns alltså som kunde ha använts för att hantera de yttre hoten, och åtminstone södra Kina som var relativt lättförsvarat borde man kunna ha hållit även mot mongolerna.

I Felipe Fernández-Armestos "Millennium" citeras Ouyang Xiu (nämnd i inlägg 4 april 2014): "civilisationen skulle alltid segra över råheten: barbarerna skulle underkasta sig för skams skull om de inte kunde tvingas, påverkas av föredömen om de inte kunde styras med maktmedel". Fernández-Armesto konstaterar att Ouyang Xiu inte förutsåg att råheten kunde ta form av de militärt överlägsna mongolerna.

(Sedan skriver han på sidan 136 att Khubilai Khans agerande dels befäste obändig självständighetstänkande hos japaner och vietnameser, och dels stimulerade den vetenskapliga nyfikenheten och den kommersiella vinningslystnaden i Kina. Detta är två andra tanketrådar som får följas i senare inlägg, min utgångspunkt här är att både vetenskap och ekonomi förlorade på mongolernas invasion)

Christopher Beckwith i "Empires of the Silk Road" från 2009, har som genomgående tes att det är en myt att centralasiatiska nomader ska ses som enbart krigiska barbarer. Han lyfter därför fram att Khubilai Khan år 1260 skickade ett fredserbjudande till Song. Detta avböjdes och istället anföll Song norrut 1260 och senare tre gånger under 1262. Detta provocerade enligt Beckwith mongolerna att göra slut på "Song-problemet", med en fullskalig invasion som började 1265. Segern var inte given förrän 1276 och helt klar först 1279.
 
Men frågan kvarstår, om nu det yttre hotet slutgiltigt avgjorde, vad var det som försvagade södra Song så att de inte kunde hantera detta hot?

Absolutism
Acemoglu och Robinson menar att det var Songdynastins "absolutism" som sänkte den. Med deras terminologi i "Why nations fail" (2012) var Song en extraktiv institution. Handelsmän hade begränsad frihet, och de teknologiska framstegen var inte marknadsdrivna utan beställda av statsstyret. Få av uppfinningarna kommersialiserades (skriver de på sidan 231). Parlament saknades. De menar att kejsarna under Mingdynastin och Qing begränsade handeln för att stabilisera samhället, och att denna attityd fanns redan hos Songdynastins kejsare även om de var villiga att tillåta en större kommersiell frihet under kontrollerade former. Absolutismen ledde till stagnation.

Francis Fukuyama i "The origins of political order", 2011, sammanfattar på sidan 315, att det finns en omfattande litteratur om varför Kina inte utvecklade en egen väg till kapitalism. Han nämner Max Webers "Religion of China" och Joseph Needham. Han anser att Kina under Mingdynastin hade de flesta institutioner som krävs för modern ekonomisk utveckling. Där fanns en stat som skapade stabilitet och som hade civil kontroll över den militära organisationen. Han anser att absolutism och avsaknad av rättssäkerhet inte var en kritisk brist eftersom i praktiken under långa perioder så var staten inte godtycklig i sina expropriationer och skatterna var inte orimliga. Istället anser Fukuyama att bristen var avsaknad av vinstintresse. Det står "What China did not have was the spirit of maximization that economists assume is a universal trait". Ett exempel på det som han tar upp är Su Songs klockmekanism. När Kaifeng erövrades av Jurchen så förstördes klockan och med det kunnandet om hur man bygger mekaniska klockor. 

Fukuyama har tre kriterier rörande politisk ordning. De tre är 1) den organiserade staten,  2) rättssäkerhet, 3) ansvarsutkrävande av makten. Därför är det förvånande när han anser att trots att Kina under Ming inte uppfyller några särskilt högt ställda krav på vare sig rättssäkerhet eller ansvarsutkrävande så är det ändå, i Huntingtons anda, civilisationsbegreppet som får avgöra; "Kina" saknar "vinstintresse".
Detta tycker jag är en snäv form av historieskrivning, att invanda föreställningar i kinesisk kultur skulle bestämma förloppet. Något ligger det i att lyfta fram sådant men det är inte svårt att hitta kineser med vinstintresse. Mer intressant tycker jag är att försöka se utvecklingen som öppen för interaktion, inte regionalt definierad av abstrakta "civilisationer".

Även Acemoglu & Robinson går också direkt på Mingdynastin som om Songdynastins utveckling skulle kunna länkas direkt till problemen under Ming utan att det mellanliggande mongolstyret skulle spela roll. Men deras analys är mera att så länge det är "extraktiva" institutioner så är läget hopplöst, oavsett nyanser i upplägget.

Men om "extraktiv absolutism" var så dåligt, hur kunde då Song uppnå de resultat de ändå uppnådde? Just Songdynastins version av absolutism var till en början framgångsrik. Fanns inneboende utvecklingskrafter som inte kunde hanteras?  Diether Kuhn skriver om "reformer mot kollaps", något att följa upp i nästa inlägg.

6 april 2014

Sinifieringens båda sidor

En aspekt som jag vill betona är ömsesidig anpassning. Det skrivs om sinifieringen av de nomadiska befolkningarna som erövrade Kina. Men anpassning skedde givetvis även hos den han-kinesiska befolkningen i Norra Song till styret från de nomadiska befolkningarna. Det skedde först under khitanernas Liao (907-1125) och främst sedan under jurchens Jindynasti (1127-1234).

Liao utvecklade ett dubbelt styre, ett baserat på nomadiska traditioner och ett mer kinesiskt i de områden där Han-kineserna dominerade. Det systemet användes även av Jin som avancerade med det söderut, de hade sin södra huvudstad i Kaifeng.

Mindre skrivs om hur Han-kineserna under Jin anpassade sig under jurchens styre. Det var inte i så stor utsträckning en kulturell anpassning, men mer en organisatorisk. Den militära delen av statsapparaten sköttes av jurchen. Jin accepterade inte någon integration, utan behöll separata lager och undvek giftemål mellan grupperna. Det liknade till exempel visigoternas styre i Spanien. Jins sinifiering var tillräcklig för att skapa en viss legimitet.

Ett tecken på det var södra Songs återerövringsförsök av norra Kina 1206. Vid slaget på floden vid Caishi 1161 hade södra Song vunnit en seger över Jin och fått ett bättre fredsavtal. Men Song bröt fredavstalet 1206, ledda av chefsrådgivaren Han Tuozhou, och beslöt att anfalla Jin med 160 000 man. Ett skäl till det, skriver Diether Kuhn, var att man trodde att Han-kineserna i norr skulle ansluta sig till Songs trupper. Detta skedde inte. Någon organiserad motståndsrörelse fanns inte i norr utan folk hade anpassat sig till Jins styre.

En del i "anpassningen" var att så många av de rika stora jordägande familjerna hade flyttat söderut. De som skulle ha kunnat stå för en intern organisation mot Jin fanns inte kvar. Den stora befolkningsgruppen av vanliga bönder i norr hade ingen information om södra Songs planer och såg Jin som legitima härskare. Jin mönstrade 135 000 man och det räckte för att vinna i en avgörande motattack 1207.

Ändå framstår det som märkligt att det välorganiserade och tekniskt framstående södra Song inte kunde vinna i norr. Diether Kuhn skriver att de misslyckades på grund av strategisk inkompetens, logistiska misslyckande i försörjningslinjerna och dåligt väder. Trupperna deserterade.

I "Cultural atlas of China" av Caroline Blunden och Mark Elvin, 1983, så skriver de om "the Ruzhen Jin", ruzhen är en annan stavning av jurchen. Både Jin och tanguterna från Xixia hade ett kavalleri med järnrustningar för ryttare och häst. Södra Kinas militärstrategiska problem vid ett anfall norrut var att finna motmedel mot de beridna trupperna. Den militära användningen av krutet kunde ha blivit ett sådant vapen men man lyckades inte behålla de tekniska landvinningarna för sig själva utan Jin och mongolerna kom också att använda olika skjutvapen.

Motsvarande militärteknologiska kapplöpning skedde även mellan de olika grupperna i norr. Khitanerna under Liao hade en handelsblockad med järn norrut till Mongoliet, ett slags strategiskt handelsembargo. Jin lät mongolerna köpa järn, pilspetsar och svärd, något som bidrog till att Djingis Khan kunde bygga en välrustad armé.

Södra Song fick 1207 skriva under ett förödmjukande fredsavtal med Jin. Han Tuozhou mördades, och hans huvud skickades till Jin. Ny chefsrådgivare i södra Song blev Shi Miyuan. Från denna tid avgörs södra Songs fortsatta historia. Det tog 40 år innan mongolerna avancerade söderut. Kanske de aldrig hade gjort det om södra Song lärt av historien och hållit sig till de lyckade men kostsamma fredsavtal de hade med Jin. Hankineserna under Jin anpassade sig. Men i södra Song kunde de styrande inte vänja sig vid tanken på att det klassiska kinesiska området runt Gula floden inte styrdes av dem. Troligen hade ett litet men ekonomiskt blomstrande södra Kina kunnat hitta former för samexistens med Jin och med Kublai Khan, men istället fortsatt man med angrepp norrut som till slut ledde till undergång för Song.

För ett framgångsrikt angrepp söderut krävdes förmåga att utkämpa "sjöslag" över de stora floderna, något som mongolerna lärde sig av kinesiska överlöpare på 1260-talet. Till det tillkom att de förde över arabisk teknologi med effektiva katapulter. Hanfloden erövrades av mongolerna 1273 och 1279 utkämpade Song sitt sista sjöslag, slaget vid Yamen.






4 april 2014

Böcker under Songdynastin

En utmärkt nybörjarbok om Kinas historia är Bamber Gascoignes "A brief history of The Dynasties of China", Robinson, 1973/2003. Författaren är tevepresentatör, känd från ett frågesportprogram på BBC. Han har ett särskilt intresse för framväxten av skriftkulturen i Kina, och han har många intressanta utvikningar om papper, tryckkonst och kinesiska skrivtecken. Jag har nedan listat några böcker och författare som han lyfter fram, plus några till.

Bamber Gascoigne väljer ut några personligheter som får representera varje dynasti och de är ofta författare.
Under Tang beskriver han poeten Bai Juyi 772-866 och  hans vän Yuan Zhen. De möttes 802, och skrev poesi som skildrar deras livslånga vänskap. Det är inte de två mest kända poeter under Tangs poetiska guldålder, de heter  Li Bai (Li Bo, 701-762), daoisten som älskade månen och Du Fu (712-770), konfucianen som inte klarade examineringen och skildes från sin familj på grund av An Lushan-upproret 755-763. Poesin bygger mycket på tonaliteten i kinesiskan, något som tyvärr inte låter sig översättas.

Under Song lyfter BG fram statsmannen, historikern och poeten Ouyang Xiu (1007-1072) och ännu mer den man som han examinerade, poeten, målaren och statsmannen Su Dongpo (Su Shi, 1037-1101).

Ouyang Xiu symboliserar Songdynastins återvändande till kinesiska antika ideal. Läs mer Ouyang Xius "Collection of ancient inscriptions" här.

Su Dongpo är den främste representanten för att poesi, kalligrafi och målarkonst förenas med ett aktivt politisk liv. Su Dongpo motsatte sig överdrifter i det aktiva reformationsarbete som drevs av Wang Anshi. Att litterär bildning var ett krav för att göra politisk karriär var ett resultat av att examineringssystemet blivit avgörande för meritering inom staten. Wang Anshi själv räknas bland Songs sex mest kända författare.

Wang Anshis reformer var långtgående, och det anges både en legalistisk syn och en strävan att beskatta de stora jordägarna som grund till hans program. Hans kritiker grundade sig på neo-konfucianska argument men representerade allt som ofta den gamla jordägande grupperingen i norr mot Wang Anshis stöd hos mindre starka jordägare i söder. Utom Su Dongpo nämns den berömde historikern Sima Guang (1019-1086) som en av Wang Anshis kritiker. Hans mest kända text är "The comprehensive mirror for aid in government".

Vanligt folks historieberättande låg nog långt från den avancerade poesin i de lärda kretsarna. Upprorsanda och röveri skildras i berättelser som skrevs ner långt efter Song. "Berättelser från träskmarkerna"  är en roman som utspelar sig under 1100-talet, men texterna sammanställdes först på slutet av 1300-talet. Den svenska översättningen av Göran Malmqvist baserar sig på en version som utkom 1644. Det är en slags "Robin Hood"-historia fast rövarna är inte så ädla. Del 1 heter på svenska "Den törstige munken och hans dryckesbröder" vilket anger tonen i historian.På engelska heter verket "Water margin", på kinesiska Shui Hu Zhuan.

En rad uppslagsverk skrevs under Songdynastin:

Ett kompendium i militär teknologi, skriven 1044, titeln på kinesiska "Wujing Zongayo", av Zeng Gongliang (998–1078) med flera, känt för att i kompendiet beskrivs både krutet och kompassen, och den tar upp diverse eldkastare, katapulter och stridsfartyg. Se mer här, på Patricia Buckley Ebreys hemsida som visar upp kinesisk historia. (Hon är bl.a. författaren till boken om kejsaren Huizong). 

Ett standardverk om arkitektur, "Yingzao fashi", av Li Jie, 1065–1110, publicerad 1103, se modeller här.

"Pingzhou Ketan", av Zhu Yu, klar 1117, en maritim uppslagsbok. Nämner kompassens användning för navigation.


Jag har i förra inlägget nämnt den märkligaste av alla böckerna, "Meng Xi Bitan" från 1088, som skrevs av Shen Gua /Shen Kuo. På engelska kallas boken "The dream pool essays".

Ett medicinskt uppslagsverk: "Xiyuan Jilu", ungefär "Samlade texter om hur man tvättar bort det onda", av Song Ci, 1247.

Allmänna uppslagsverk skrevs med vackra namn, fyra av dem kom att kallas "The four great books of Song", som inkluderade Li Fangs böcker och Wang Qinruos "The Prime Tortoise of the Record Bureau", "Cefu Yangui", färdig 1013, omfattande 9,4 miljoner kinesiska tecken. Dieter Kuhn skriver att Li Fangs första bok handlar om mytologiska berättelser, drömmar och spökhistorier medan den senare "Taiping yulan" hade kapitel om himlen, jorden, härskare, litteratur, ritualer, militär, sjukdomar, anatomi, barbarer, flora och fauna. Diether Kuhn skriver inte gott om Wang Qinruo, han tycks ha varit en politisk intrigmakare.

Den officiella historien om Song skrevs först efteråt, under Yuan-tiden. "The History of Song" or "Song Shi", 1343. Under Song skrevs Tangs officiella historia: "New Book of Tang", "Xin Tangsu", 1060.

Onämnt här går alla konfucianska, buddhistiska och daoistiska texter, som kräver ett eget inlägg. Och mycket mer. Noterbart är att de flesta titlarna ovan är från Norra Songdynastins tid. Songs mest berömda skribent är den konfucianske mästaren Zhu Xi, som levde under Norra Song men vars arbete lyftes fram till att bli konfucianska klassiker under södra Song.

Mycket mer om litteraturen under Song finns på chinaknowledge.de. Det är Dr. Ulrich Theobald vid Tübingens universitet som sammanställt en lärorik webbsida för Kinastudier.