24 maj 2015

Självdeklaration, på jakt efter en historiesyn

I förra inlägget skrev jag att det skulle vara bra om globalhistoriker bjöd på en "varudeklaration" där de redogjorde för sin metod, så att man lättare kunde begripa vad som ligger bakom en viss text. En sådan deklaration skulle kunna innehålla något om källkritik, om kunskapsteori och om historiesyn. Det finns inte någon färdig "deklaration" att fylla i, men det är alltid spännande när någon försöker sig på att klargöra sin "metod". Alltså är det rimligt att jag själv försöker förklara vad jag gör när jag skriver "oavslutat".

Även om mina skriverier bara är en hobby så har jag tänkt att om jag lägger ut texter så att andra kan läsa så måste de vara då pass genomarbetade att jag själv begriper vad jag skrivit. Min motivation har främst varit min glömska. Eftersom jag fort glömmer det jag läser så har jag har stor glädje av att jag skriver ner referat och tankar, så jag kan läsa om det själv.

En annan motivation har varit nyfikenhet, jag har så dålig överblick över världshistoria att jag ofta blivit överraskad av vad jag läst. Jag tycker ofta det är spännande - jag vet inte när jag börjar läsa hur det kommer att gå för sogdierna, cham-folket, mochekulturen eller Songdynastin.

En tredje tanke är att det skulle kunna gå att bättre förstå vad som hänt och vad som pågår. Men jag kallar skrivandet för oavslutat, för jag har ingen färdig slutsats. Jag lär få skriva om denna "självdeklaration" fler gånger.

Förr var jag mer ideologiskt övertygad om en viss historiesyn. Ytterst så såg jag ett antal globala problem som måste lösas: massutrotandet av arter, ökade risker för epidemier bland annat på grund av felaktig antibiotika-användning, miljögifter, klimatförändringar och enorma orättvisor mellan människor. Lösningen jag såg var kanske logisk men inte genomförbar. Jag insåg att den byggde på en historiesyn som hade allvarliga brister.

Det är svårt att skriva om historia. Historia är förändring medan ord riskerar att koppla ett fenomen till vissa fasta associationer, och det är svårt att beskriva sådant som sker samtidigt. Förändringar sker på flera plan samtidigt och olika processer påverkar varandra. Varje litet blogginlägg blir ett avgränsat utsnitt som ska försöka fånga någon sådan koppling, men helheten finns inte. Världs- eller global-historia är just att försöka skapa en sådan helhet, som dessutom täcker in hela världen. Det är intressant att se hur olika försök görs av historiker att åstadkomma sådana synteser. Och för att förstå bättre vad de gör är det kul att prova att göra egna små inlägg.

Jag har valt två ord som ledord, anpassning och efterrationalisering. Anpassning, för att det är förändringens resultat. Och efterrationalisering, eftersom förändringen knappast uppfattas just när den sker, utan den tolkas, och misstolkas, i efterhand. "Mönster" är också ett ledord, en önskan att finna mönster. Fler ord kommer säker att anmäla sig som nyckelord, skrivandet är oavslutat.

För att försöka tydliggöra förändring har jag koncentrerat mig på två tidpunkter, kring år 600 och år 1220. Tanken var att för att fånga globala förlopp så skulle det kunna vara givande att försöka begripa vad som hände över hela jorden vid vissa årtal. I ett inlägg 23 mars 2013 har jag funderat över periodisering av historien, och årtalen är valda utifrån det. Jag tror att nästa tidpunkt jag skulle vilja behandla ligger kring år 1800 men det tar sån tid att bli klar med 1220 att jag kanske inte kommer vidare.

Någon egen källkritik kan jag inte tala om. Mina källor är de böcker som finns att låna på Gottsunda bibliotek, några inköpta populärvetenskapliga böcker och det som går att hitta på internet. Jag försöker nämna de källor som jag använder, särskilt i de fall jag skriver referat. Jag har använt ett upplägg där jag föreställer mig att jag reser längs en viss väg vid valt årtal och då läser på olika ställen om just den platsen och tiden, något som ger en viss dubbelkoll på att källorna stämmer överens. Jag hoppades då också undvika att få färdigserverade synteser av historiska förlopp, eftersom sådana alltid tycks mig så övertygande och då minskar min förmåga att upptäcka missförstånd. I praktiken har jag dock fastnat för några favoritförfattare. Mer om dem i senare inlägg.

Källkritiken är kopplad till frågan om vilka observationer man kan lita på. För globalhistorikern blir de möjliga primära observationerna endast en bråkdel av vad helheten består av. De primära uppgifterna måste samlas ihop och bearbetas. Vissa typer av aggregerad statistik ger uppgifter i global skala. Sådant som klimat, demografi, migration. Jag har till exempel tittat på statistik över befolkningstal i städer eftersom jag överraskades av uppgiften att staden Merv (som låg i Khorasan, i dagens Turkmenistan) var världens största stad kring år 1150 (se inlägg 7 november 2012).
För globalhistorikern blir de lokala beskrivningarna av historia ett slags källor till den samlade totalbeskrivningen. Kartor är intressanta, jag har skrivit flera inlägg om historiska kartor (se inlägg i september och oktober 2012) och moderna kartor över olika historiska förlopp länkar jag ofta till. Bibliotek är också intressanta. Jag lyfter fram biblioteken i Merv i bloggens namn, efter ett inlägg 4 maj 2013.

Förutom frågan om observation så måste man ha en idé om hur slutsatser ska dras. Det finns olika logiska "hjälpvetenskaper" som stöder hur man ska tänka rörande "förändringar som sker på fler plan samtidigt och som påverkar varann". Systemteori och spelteori är exempel på sådana.

Jag har länge varit inspirerad av Gregory Batesons skrifter som baserade sig på systemteori men jag har tyvärr aldrig lärt mig särskilt mycket om ämnet. Det skulle vara kul att lyckas visa på logiska slutsatser baserade på systemteori, men oftast blir det nog mera liknelser och analogier. Jag tror dock att liknelser mellan olika typer av system är bättre än liknelser hämtade från mera linjära modeller hämtade från fysiken eller nationalekonomin.

Systemteorin lyfter fram energins betydelse för systemet samt hur reglermekanismer som kräver information men inte så mycket energi styr systemets flöden. Ett exempel är Jesper Hoffmeyers  "Samhällets naturhistoria" från 1982, som har fokus på energins betydelse. Positiv och negativ feedback är typiska mekanismer hämtade från systemteori som alla använder sig av i sina beskrivningar av olika förlopp. En svårighet med systemteori är att man måste kunna avgränsa olika delsystem, något som inte är enkelt när det gäller globala förlopp.

Spelteori är ett annat område jag skulle vilja begripa mer av. Flera grundläggande modeller för hur man ska tänka kring konflikt och samarbete har tagits fram inom spelteorin. Institutionell ekonomi är ett område som försöker tillämpa detta i beskrivningar av ekonomiska och politiska förhållanden. I några inlägg har jag försökt referera Douglass C. North. Några klassiska spelteoretiska exempel refereras ofta, som "fångarnas dilemma" och "allmänningens tragedi". En begränsningen hos spelteori är att man oftast måste göra förenklingar kring spelarnas beteenden och välja ut regler för spelet, och ibland tycks de prydliga räkneexemplen få styra vilken verklighet som ska beskrivs.

Systemteori och spelteori är bara två av alla hjälpvetenskaper som kan användas.  Egentligen så är all vetenskap användbar, historia beskriver ju allting. Sociologi är kanske mest betydelsefullt, och sociologin bygger i sin tur på många samhällsvetenskaper. Man måste alltså välja vilken historia man vill skriva och vilken hjälp som behövs, vilket för in på historiesyn.

Själva sökandet efter ett mönster är en del av min historiesyn. Det kanske inte finns något mönster, och finns det mönster så kommer de att störas av mycket brus. En historiker kan vara mera intresserad av det enskilda, det psykologiska förloppet, slumpens spel, och då blir det viktigast att framhålla det som är unikt och speciellt. Det blir lite "schackspel" över historia som jag funderar över den, som ett spel i termer av ekologi, ekonomi och politik. Men världen är inget spel. Bra populärhistoria lyckas ofta beskriva enskilda människor och deras liv och känslor infogade i ett historiskt sammanhang, något som jag inte prövar att göra. Ytterst är kanske romanförfattarna de som bäst kan beskriva verkligheten. Albert Camus "Pesten" säger mer om hur smittspridning påverkat människor än en historisk skildring av liknande förlopp. Men även Camus hade en historiesyn för att kunna skriva sina romaner.

Och här hamnar jag i en svårighet. För att alls kunna beskriva ett förlopp behöver man ha en teoretisk grundval för hur man ska välja ut uppgifter och sammanställa dem. Men om jag letar efter en teoretisk grundval, hur ska jag då gå tillväga? Hade jag gott om tid och var mer begåvad skulle jag kunna sätta mig in i ett antal teorier, utveckla några egna, och sedan beskriva olika förlopp utifrån de olika teorierna för att sedan pröva vad som verkar bäst.
Nu får det bli lite mera ostrukturerat. Jag tycker hursomhelst att det är kul.

.

6 april 2015

Världshistoria, globalhistoria, makrohistoria

Janken Myrdal har skrivit en essä som ger en snabb introduktion till ämnet globalhistoria: "Globalhistoria och behovet av källkritik". Den finns med i "Omodernt, Människor och tankar i förmodern tid", sammanställd av Mohammad Fazlhashemi och Eva Österberg, NAP, 2009.  Janken Myrdal listar olika typer av texter, från Stora synteser och läroböcker till historiska atlaser, och går igenom hur den källkritiska metoden presenteras eller inte presenteras i olika verk. Myrdals essä ger många förslag till vidare läsning, men lyfter framför allt frågan om hur man ska kunna veta med vilka kriterier en viss historisk skildring satts ihop.

En ledtråd skulle kunna vara vad författaren kallar sin syntes, är det en "globalhistoria" eller en "världshistoria"? Bakom rubrikerna döljer sig ibland en skolbildning. Ibland är det uttalat så, till exempel syftar "världssystem-historia" på beskrivningar som bygger på Immanuel Wallersteins världssystem-teori.

Ordet "makrohistoria" används av Randall Collins "Macrohistory", från 1999. Randall Collins tankar finns sammanfattade här. På svenska refereras en artikel som tar upp begreppet globalhistoria av Stefan Eklöf Amirell.

Slutsatsen efter att ha läst detta är att själva etiketten på historieskrivningen inte är någon bra ledtråd till författarens kunskapsteoretiska upplägg. Istället får man försöka läsa ut det av hur olika historiska tvistefrågor beskrivs i en bok. I nyare populärhistoriska böcker finns ofta en redogörelse för olika tolkningar av samma händelser, något som gör det mycket mera intressant att läsa än skildringar där författaren valt en version och inte ger läsaren en chans att fundera över skälen till det.

Janken Myrdal och Arne Jarrick har även tagit upp ämnet översiktligt i Historisk tidskrift, 2010: Globalhistoria och forskning om långa förlopp. Här går de vidare och redogör för exempel där författare utgått från ett källmaterial med brister och dragit långtgående slutsatser som sedan återgetts i många synteser. De ser dock positivt på försök att göra olika typer av synteser som sträcker sig över lång tid, och inte reducera historieskrivning till enbart "berättelser".

När jag läste detta tänkte jag att man skulle kunna begära en slags "kunskapsteoretisk" varudeklarationsnota av författare till populärvetenskaplig historia och globalhistoria som vänder sig till en större publik. Vilka källor har man valt att lita på? Hur har man gjort vid valet att beskriva vissa händelser och utelämna andra? Men jag inser att redan i hur frågorna ställs till en sådan VDN-deklaration har man gjort vissa val. Det är nog bättre att varje författare själv får avgöra hur han eller hon ska presentera sin metod.

Tillägg 2015-05-05:

En mycket bra introduktion till globalhistoria är Sverker Sörlins förord till den svenska upplagan av McNeill & McNeills "Mänskliga nätverk", SNS Förlag, 2006. Sverker Sörlin lyfter fram hur miljö- och medicinhistoriker har haft stor inverkan på makrohistoria.

18 januari 2015

Kvinnor i historien 500 - 1250

DN har granskat läroböcker i historia och räknat antalet namngivna kvinnor. De var inte så många. Jag kan bara erkänna att det inte är bättre i mina inlägg. Några kvinnor som jag nämnt är kejsarinnan Theodora i Bysans, (ca 500-548), kejsarinnan Wu Zeitan av Tangdynastin (624-705), khatun Sorghaghtani Beki (1198--1252) och drottning Eleonora av Akvitanien (1122-1204).

Men för att bättra på statistiken får jag konsultera "The Timetables of Womens history" av Karen Greenspan (Simon&Schuster, 1994). Det är en tabell över kvinnor i historien. Jag hoppar över en del helgon och nunnor men här är övriga som nämns:

Kejsarinnan Theodora i Bysans, (ca 500-548), mäktigt stöd till Justinianus, se inlägg 16 augusti 2014.

Kejsarinnan Hu, drottning av Norra Wei (Tuobariket, regent 515-528), buddhist, skickade munken Sung Yun till Indien.

Sankt Galla från Rom, ca 500-550.

Drottning Amalswinthe (485-535), Tjodrik "den stores" dotter, se inlägg 31 juli 2014.

Drottning Theolinde (568-628), bayersk prinsessa, drottning av Lombardiet, känd för sin kamp mot arianism, avbildad i katedralen i Monza.

Tändstickor uppfinns av kvinnor i Kina ca 577.

Berta av Frankrike (död 612) grundar St. Martins kyrka i Kent.

Drottning Suiko-Tenno (554-628) regent i Japan under 36 år.

Baudonivia, skrev ca 600 om merovingernas drottning Radegund (520–587).

Drottning Fredegund av Neustria (merovinger) och den visigotiska Drottning Brunhilde (543-613) av Austrasia, känd blodsfejd, oklart vad i allt detta dödande som är sant.

Befälet Khaula, Khawlah bint al-Azwar, arabiska militär ledare under slaget vid Yarmouk 636.

Fatima (606-632) , dotter till profeten Muhammed (570-632) och hans första fru Khadija,, fru till Ali. Se inlägg 10 september 2011.

Aisha, Ā’ishah bint Abī Bakr (614-678) , en av profeten Muhammeds fruar, kan ha författat mer än 2000 hadiths.

Drottning Sonduk (regent i Sillariket i Korea 632-647), lät bygga observatoriumet Cheomseongdae i staden Gyeongju, det finns fortfarande kvar.

al-Khansa (575-645), Tumāḍir bint ʿAmr ibn al-Ḥarth ibn al-Sharīd al-Sulamīyah, poet

Kejsarinnan Wu Zetian (625-705), även Wu Chao eller Wu Zhao. Regerade Tang-Kina under 50 år.
Låter bygga om stora vildgåspagodan och  lät bygga flera stora järnpagoder.

Kejsarinnan Wei, (r. 705-712), inte samma formidabla maktställning som Wu

Drottning Sexburga i Wessex (regent 672-674)

Drottning Jito-tenno (625-701, abdikerar 697),  reforminriktad, stöd till buddhism och shintoism

Komyo (701-760), låter grunda tempel i Nara, en tidig Japansk huvudstad.

Drottning Gemmyo (r. 703-724) i Japan

Drottning Bertrada av Laon (ca 710-723), gift med Pippin, frankernas konung, mor till Karl "den store".

"Kahina", Daya Ult Yenfaq Tajrawt, Dihya, (700-tal). ledare för imazhigen, "berberdrottning", i ett område i det som idag är nordvästra Libyen.

Nie Yinniang, kinesisk kvinnlig yrkesmördare, sannolikt mytologisk typ "Robin Hood".

Hugeberc of Hildesheim skrev “The Hodoeporicon of St. Willibald”, 700-tal.

Drottning Irene av Aten, (752-803, regent 797-802), Bysans, återupprättade vördandet av ikoner.

Dhouda (804-843),  filosof och författare i Septimania, det som idag är södra Frankrike.

Drottning Aelflaed (Elfreda, r. 909-916), Essex, beställde stolan i St. Cuthbert, Durham, det finaste bevarade medeltida broderiet.

Drottning Ethelfreda av Mercia (r.911) försvarade sitt land mot vikingar.

Habe-drottningarna i Hausa, Västafrika 900 och 1000-talen.

Zoe Porphyrogenita (978-1050) och  systern Theodora (980-1056), Bysans.

Drottning Olga (Helga) i Rus, (r. 945-962), se inlägg 17 september 2013.

Hrotsvitha of Gandersheim, (935 – c. 1002), författare, skrev drama på latin.

Lady Murasaki Shikibu (c 978- c 1026) skrev Berättelsen om Genji, kanske den första realistiska romanen.

Lady Sarashima, (1008-1060) skriver Sarashima Nikki, en självbiografi.

Kejsarinnan Gao (1032–1093), Songdynastin, stödde Sima Guang mot Wang Anshi under reformtvisten. Inlägg om Song från 22 mars 2014 och framåt.

Lady Godiva, (död 1080), känd för att ha ridit klädd i sitt eget hår genom Coventry för att få sin make  Earlen av Mercia att sänka skatterna

Emma av Normandie (c. 988-1052), drottning av England, Danmark och Norge.

Bergtora, Njals maka, en av de isländska sagornas viktigaste kvinnogestalter.

Li Ching-chao (1081-1141) poet.

Walladah bint al-Mustafki (död 1087) poet.

St. Paulina grundar klostret Paulinzelle, 1107, i Thüringen.

Chana Bat Yoheved, eller Yocheved bat Rashi Kalonimus, fransk judisk rättslärd (död 1139).                                                    

Anna Komnena (1083 – 1153), Bysans, skrev Alexiaden.

Heloise (1101-1164) brevväxlade med Abelard, se inlägg 15 juli 2013.

Trota av Salerno, skrev medicinska skrifter på 1100-talet, vilka gav upphov till begreppet "Trotula".

Sankta Hildegard av Bingen (1098 – 1179), teolog, författare, kompositör, grundade två kloster.

Eleonora av Akvitanien (1112-1204), en av de mäktigaste drottningarna undre medeltiden.

Maud de Valerie, Maud de Saint Valery eller Matilda of Hay. walesisk hjältinna (dödad 1210 av Kung John)

Herrad av Landsberg (1130-1195), skrev uppslagsboken Hortus deliciarum.


Khatun Sorghaghtani Beki (1198-1252), den mäktigaste av flera betydelsefulla kvinnor bland mongolerna, samt moder till fyra storkhaner.

Marie de France (1200-tal), författare, skrev The lais, översatta till gammal norska: Strengleikar

Alamanda de Castelnau, en av flera kvinnliga trubadurer, trobaritz.
 
Drottning Tamara (1184-1212)  i Georgien
 
Sankta Lutgardis av Tongres (1182-1246), benediktin från nuvarande Belgien, en av grundarna av kulten av Jesu heliga hjärta inom katolicismen.
 
Sankta Klara och Sankta Agnes (1198-1253) av Assisi, systrar som grundar Klarissinornas orden.
 
Drottning Blanche (1188-1252) av Kastilien, Frankrikes regent  1226-1236.

Elizabeth of Schönau, (1126 – 1165), kan kanske ses som en föregångare till den heliga Birgitta (1303-1373).

Mechthild of Magdeburg, (1207 – c. 1282/1294), mystiker inom en riktning kallad Beguine, skrev Das fließende Licht der Gottheit som kan ha inspirerat Dante.

Sultana Raiza (1205-1240), se inlägg 28 oktober 2012.

Sultana Shahar al-Dur, (d. 1257), se inlägg 27 oktober 2012.

En utvikning på detta är frågan om vem som är den första historiskt kända kvinnan i "svensk" historia. Maja Hagermans "Spåren av kungens män" kan jag kanske använda för att spåra även kvinnorna.

En kandidat är Erik Segersälls drottning "Gunhild av Polen", (ca 945-995, drottning cirka 990), oklart vilket hennes riktiga slaviska namn var, kanske Swiatoslawa.  Adam av Bremen och Saxo Grammaticus är källor av oklar kvalitet. Äldre historieskrivning har även Sigrid Storråda som drottning gift men Erik, men numera är det omtvistat, Eventuellt är Gunhild och Sigrid samma person. Gunhild gifte sig sedemera med danske kungen Sven Estridsen (regent 1047-1076) men det giftermålet blev inte godkänt av ärkebiskpoen i Bremen. De skildes och Gunhild levde sedan ogift. Enligt Maja Hagerman byggde hon upp en syateljé för kyrkliga textilier i något som kan ha varit en föregångare till kvinnokloster.

Vill man ha mera handfasta källor får man gå till runstenarna.

Estrid Sigfastdotter (ca 1020-1080), av runstenar i Täby kan man avgöra att hon är en av de tidigaste namngivna kristna kvinnorna. Hon är Sveriges äldsta skelettfynd som namngetts. Kanske på väg att bli en kändis, hon har Facebooksida och en barnbok handlar om henne,

Hon är inte ett undantag, det finns många kvinnonamn på runstenar. Intrycket är dock att dessa stenar är resta under relativt sen vikingatid så kanske ingen av dem är tidigare än Gunhild/Sigrid Storråda.




 
 




6 januari 2015

Cortes de León, en "decemberöverenskommelse" 1188

Förändrade maktförhållanden kan tvinga fram rådslag där nya former för maktutövning skapas. Cortes var en ny form av råd som växte fram under 1100- och 1200-talen på den iberiska halvön.

Man kan jämföra med Arboga möte 1435. Adel, präster och borgare väljer Engelbrekt till rikshövitsman. Kungamakten, dvs unionskungen Erik av Pommern, får kompromissa för att göra herremännen från Bergslagen nöjda. Eriks krig hade orsakat att Hansan försatt Bergslagen i handelsblockad, detta kunde inte tålas. Men upproret falnar och rådsherrarna röstar fram Karl Knutson Bonde till makten, unionen behålls men med frihet för varje land.

En annan jämförelse: Vi har just upplevt "decemberöverenskommelsen", när hotet om nyval skapat utrymme för ett frivilligt konstitutionellt avtal som ändrat spelreglerna i Sverige. I DN försöker man i detalj redogöra för förhandlingen den 2 december men konstaterar att "tolkning står mot tolkning" när det gäller frågan om det gått att hitta en förhandlingslösning utan att utlysa nyval. Överenskommelsen är en sak, hur de olika aktörerna väljer att beskriva den en annan, och utfallet på kort och lång sikt avgörs av en kombination av det verkliga innehållet och hur det beskrivs. Anpassning och efterrationalisering.

Arboga möte och efterföljande riksmöten räknas inte som en ståndsriksdag eftersom bönderna formellt inte var representerade. Vid riksmöten i Västerås 1527 och 1544 var alla fyra stånden representerade, och dessa riksdagar beslöt om lagar och skatter. Frihetstidens riksdagar var ännu ett steg mot parlamentarism. En riksdag för hela folket fick Sverige först 1921 då kvinnorna fick rösträtt.

Kungarikena Asturias-Léon, Kastilien, Aragon-Katalonien, Portugal och Navarra hade konsoliderats under 1100-talet. Militära framgångar gynnade kungamakten, men inkomsterna från krig minskade succesivt. Kungarna hade tidigare baserat sin makt på att kunna dela ut krigsbyte, likt visigotiska kungar i gammal stil. Men i slutet av 1100-talet blev städernas borgare mycket viktigare maktspelare, och en anpassning till en ny form av koalition mellan makthavarna låg i korten.

Jag följer här "En kort spansk historia" av F. García de Cortázar och J.M Gonzáles Vesga (9:de utgåvan, Alianza Editorial, 2013).

Kungarnas inkomster vilade på de egna jordinnehaven och på vissa skattemonopol, (salt, gruvor). Kungen var en jordägare bland andra. Den medeltida krigföringen baserad på borgar och riddare innebar för det första att vanliga bönder var obeväpnade och lätta att förtrycka, för det andra att de lokala baronerna var mäktiga och svåra att angripa. För att säkra sin makt gentemot konkurrerande släkter med jordinnehav ville dynastier med kungliga ambitioner beskatta städernas allt rikare handel.
Barcelona och Palma var viktiga handelsstäder på medelhavet, och en egen textiltillverkning bidrog till inkomsterna. Sevilla var lierat med Genua i den allt viktigare handeln genom Gibraltar sund vars strömmar man nu behärskade upp till det blomstrande Flandern. Sevilla hade ca 20000 invånare, Barcelona var större och tävlade med Genua i tillväxt. I norr var pilgrimsvägen till Santiago de Compostela en viktig handelsled och Burgos valdes till centralort för handeln med ull. Handeln med ull blev mycket viktig i Spanien, merinofårets och La Mestas land.

Den skatt städerna betalade till kungen gav dem löften om monetär ekonomisk stabilitet, viss egen rätt att ta ut avgifter och skatter, och handelsrättigheter och privilegier.

Kungarna hade tidigare (i León från 1017) sammankallat råd, Curia Real, bestående av de viktigaste adelsmännen och biskoparna. I konkurrensen mellan jordägarna var kyrkans beslut att stödja en kungapretendent viktig. I flera fall ledde det till långtgående eftergifter för att få påvens stöd. Alfons IX i León allierade sig med städerna för att skapa en egen maktbas. För att uppnå detta inkluderas borgarna i rådsmötet, som kallades Cortes. I León, och sedan Kastilien och León, var Cortes enbart rådgivande medan i Aragonien fick Cortes vissa maktbefogenheter, "soberanía compartida".

Senare kungar som Fernando III och Jaume I etablerade sig som något mer än "den främste av likar" bland jordägarna. De hänvisar både till romersk rätt och till principer om kungen som Guds ställföreträdare för att skapa legitimitet för ökad centralmakt. Den centrala byråkratin byggdes ut med kanslier och tribunaler/domstolar. Varje rike fick gemensamma lagar, så kallade Fueros , i Katalonien Usatges. Adelns styrde dock över sin egen mark, kungens makt gällde Tierras de honor regia. Adeln vidtog också åtgärder för att stärka sin egen roll inom det juridiska systemet, med Curia Castellana (1274) och Justicia de Aragon (1265).

Portugals första Cortes var 1254 och Aragoniens första Cortes var först 1283 vilket visar att Cortes  bara var en komponent av de institutioner som viktiga för att säkerställa men samtidigt balansera kungarnas ökande maktställning. Hade Cortes varit avgörande borde de inte gått hundra år från att det infördes i León till att det användes i Barcelona. Rådet i Barcelona utsåg en kommitté som ansvarade för byråkratin när rådet inte var sammankallat, denna kallades Generalitat. Senare kom rådet att mötes endast vart tredje år och Generalitat ökade i betydelse.

Den spanska (kastilianska) varianten av feodalism beskrivs av Michael Nordberg i "Diktaren på tronen". Vasallerna till kungen skulle ställa krigare till förfogande samt bidra med råd och dåd, auxilium et concilium. Detta styre kallades "politisk styrelse", vilket i den tidens politiska teori sattes emot det som kallades "kunglig styrelse", regimen regale. Viktigast här var kungadynastins arvsrätt, och de spanska kungadömenas lagar hade kungaval som en möjlighet endast om ingen arvinge fanns. Ärftligt adelskap var också mycket viktigt i Kastilien och León.  Jämfört med övriga Europa var det mycket svårt för bönder att uppnå status av lågadel. Adeln kallades också för "barn till någon", fijodalgo. Den allra förnämsta adeln var "rika män", ricos hombres. I slutet av 1200-talet fanns i Kastilien 29 familjer som hade denna rang, och normalt innehade höga kungliga ämbeten.

Om vi inför kriteriet att bönder ska vara representerade för att cortes ska räknas som riksråd får vi gå långt fram i Spaniens historia, kanske till Cortes de Cádiz 1810-1814.

Cortes de León är det tidigaste Cortes som finns dokumenterat. Vill man läsa om själva dokumenten finns en ansökan till UNESCO om status som "Memory of the World". Mötets beslut i Leóns katedral San Isidro under juli och augusti 1188 finns bevarat i  "Dekretet från León". Ansökan är förstås en partsinlaga, med argument för att detta är det äldsta exemplet på "den parlamentariska traditionen i Västeuropa", och vidare "by extension, modern parliamentary democracy". Givet att kungen hade full kontroll över deltagandet i mötet och det juridiska systemet är detta överdrivet, men Cortes var ett viktigt steg mot rule of law. I ansökan påpekar man att Cortes de León föregår att tysk-romerska kejsardömets riksdag Diet (Dieta imperii) breddade deltagandet 1232 och det första engelska parlamentet 1265.

Douglass C. North och R.P. Thomas skriver i Västerlandets uppgång (1973) att cortes i Katalonien utövade ett inflytande över den kungliga skattkammaren som påminde om det engelska parlamentet. De noterar att Katalonien hade en mycket snabbare ekonomisk utveckling än resten av Spanien. För Kastiliens del var mestan (fåruppfödningen) den viktigaste och snabbast växande inkomstkällan för kronan. Kungamakten kunde stärkas i samarbete med det skrå som mestan utgjorde, parallellt med att adeln försvagades av interna strider. Efter 1480 sammankallades cortes i Kastilien sällan och de absoluta monarkin vidtog. Aragonien-Katalonien och Kastilien samordnas politiskt i och med Ferdinand och Isabellas giftermål 1469, och ekonomiskt allt mer under det habsburgska styret från 1516. Cortes förlorade i betydelse. I Katalonien behölls ett visst självstyre som slutligen förlorades vid Bourbonernas maktövertagande 1714, då Generalitat stängdes.


31 december 2014

Iberiska halvön 1220

Konfliktlinjerna under medeltiden gick kors och tvärs över den iberiska halvön. Slutresultatet var som vi vet en "återerövring" av halvön. La reconquista pågick enligt den vanligaste efterrationaliserade beskrivning från en mytologiserad start med visigoten Pelayo 718 till "morens sista suck" 1492. I de moderna beskrivningarna kompliceras bilden, otaliga konflikter kan inte passas in i ett mönster av kristen återerövring av muslimskt kontrollerade områden utan hade andra motiv. När korstågstiden inleddes från 1000-talet skapades en mer tydlig ideologisk överbyggnad i termer av kristen offensiv. 1064 kunde Fernando III av Kastilien och León begära tribut av taifastaterna Toledo, Sevilla och Badajoz. Men flera dramatisk konflikter var mellan kristna maktspelare, som det framväxande Portugal och de andra aspiranterna till kungadömen i norr. Avtalet i Zamora 1143 innebar ett erkännande av en fyrdelning av den norra iberiska halvön i Portugal, Kastilien och León med Galicien, Navarra (som separerat från Aragonien 1134) och Aragonien med Barcelona. I söder var det också konflikter mellan olika muslimska maktgrupper, och Almohaderna tog över från Almoraviderna 1147. Många muslimska ledare som förlorade mot de sektliknande almohaderna kom att liera sig med kristna i försök att återta makten.Samma år 1147 fick Portugal stöd av en passerande korsfararflotta med att erövra Lissabon, en massaker på korsfararvis.

En kortfattad sammanställning av denna historia finns i Michael Nordbergs "Diktaren på tronen" (Hjalmarson&Högberg, 2011).

Jaume I "el Conqueridor" blev kung i Aragonien efter Pedro II 1213. Pedro II (som kallas Pere I i Barcelona) var mycket framgångsrik militärt, han var en ledande kraft i slaget vid Las Navas de Tolosa 1212. Även i södra Frankrike vann han segrar fram till det att han valde att stödja de jordägare som lierat sig med katarerna i södra Frankrike. De franska trupper som stått för massakern på katarerna vann även över aragonerna. Detta innebar ett allvarligt bakslag för albigenserna. Katarernas sista borg föll först 1255. Michael Nordberg skriver mer om katarerna i boken jag tidigare refererat, den som handlar om Ramond Llull (se inlägg 9 november 2014). (Detta skedde alltså i dagens Sydfrankrike, som då delvis tillhörde Aragonien och därför får vara med i detta "iberiska" inlägg).

Under Jaume I (regent 1213-1276) och hans söner expanderar Aragonien-Katalonien till en stormakt på medelhavet och fick stort ekonomiskt inflytande över handeln i städer som Konstantinopel, Alexandria och Tunis. Genom giftermål hade Montpellier blivit en del av kungariket, där låg medicinska och juridiska skolor som fick status som universitet från 1289.

Samtidigt expanderade Kastilien och León söderut, under Fernando III regeringstid 1217-1252 erövrades Cordoba och år 1248 Sevilla som blev ny huvudstad. Universitetet i Salamanca anses grundat 1218, och är därmed bland de tio första på listan över universitet i Europa. Det fick status som universitet av påven 1254.

Michael Nordbergs "Diktaren på tronen" handlar främst om näste kung, Alfonso X "den vise", regent 1252-1284. Hans visdom låg kanske mest i det omfattande lagstiftningsarbete som bedrevs: Codigo de las siete partidas. Efter Justinianus sammanställning av romersk lag så var detta den största europeiska lagstiftning som skapats före modern tid. Nordberg lyfter fram hans diktning, mest känd är Cantiga De Santa Maria. Boken innehåller dessutom mängder av fina bilder på folk som spelar schack! Spelarna är kristna, judar och muslimer, kvinnor och män, bilderna ger en detaljerad inblick i hur man kunde klä sig och hur man kunde mötas över ett parti schack..

Kungariket Navarra kommer genom ingifte att styras av de franska grevarna av Champagne. Den förste av dessa hade en märkligt tillnamn: Theobald I den "postume". Dennes ätt regerar Navarra fram till att Joan I gifter sig med franske kungen Filip IV "den vackre" 1284. Navarra behöll länge en egen lagstiftning: Cartulario Magno.

I Portugal regerade Sancho I i Coimbra 1154-1212, följt av hans son Alfonso II. Landets ställning etablerades genom beslut av påven med resultat att kyrkan fick en mycket starkt ställning, något som Alfonso försökte justera, varpå han blev bannlyst. Hans son Sancho II gick ännu längre vilket fick till följd att han tvingades att abdikera 1247 av den mäktige påven Innocent IV. Näste kung, Alfonso III, regent 1248-1279, får också balanserna sin makt mellan lokala intressen och påvens tryck.
1255 blir Lissabon Portugals huvudstad.

Den intressantaste politiska aspekten med tiden runt 1220 tycker jag är framväxten av Cortes som en ny institution. Kungariket León hade det första Cortes redan 1188. Det är det första kända fallet av ständer-representation där städernas representanter får vara med. Kung Alfons IX av León lovade då att inte börja krig eller sluta fred om inte samråd hade hållits med biskopar, adel och "valda medborgare från städerna. När sedan kungarikena León och Kastilien förenades 1230 kom Cortes att finnas kvar som en mekanism för maktfördelning och beslut rörande skatter. 1254 hålls det första Cortes i Portugal, 1283 i Aragonien. Eftersom dessa Cortes utgjorde ett embryo till parlamentarism så ska jag återkomma till deras utveckling.

27 december 2014

Att översätta och tänka nytt

Både Ramon Llull och Leonardo från Pisa/Fibonacci kunde arabiska och gjorde avgörande insatser för överföringen av kunskap från det islamiska kulturområdet till det kristna västeuropa under 1200-talet. De två var dessutom nytänkare i egen rätt. De mest dynamiska miljöerna för tidig forskning fanns i anslutning till institutioner med uppdraget att översätta och skriva ner.

Toledo (erövrat 1085) var ett centrum för arbetet med översättningar från arabiska, liksom Venedig och hovet på Sicilien. Enskilda resenärer i korstågens skugga gjorde också stora insatser, till exempel Adelard från Bath (1080-1152) som översatte Euklides Elementa till latin.

Vill man läsa om vad som fanns att överföra inom det naturvetenskapliga området kan jag rekommendera "Nytänkarna, Den arabiska vetenskapens gyllene tid" av Jim Al-Khalili (2010, Bonniers 2012). Al-Khalili ska skrivas med stort A, så skrivs hans namn förklarar han i en fotnot. Al-Khalili  är professor i fysik vid Surreys universitet i Guildford, 5 mil sydöst om London. Han växte upp i Bagdad och boken innehåller även några korta fina beskrivningar av hans släkts öden.

Al-Khalili lyfter fram miljöer från 700-talet och framåt där en begynnande rationell vetenskap kan sägas ha bedrivits. Han kallar det "arabisk" vetenskap, analogt med "grekisk filosofi", dvs språket får styra klassificeringen. Många av de lärda hade inte arabiska som första språk, men de var verksamma inom det arabiska språkområdet. Jag vill dela in området i fyra regioner: Bagdad, Kairo, Khorasan och Andalusien, något som inte Al-Khalili gör så tydligt. Han lyfter istället fram särskilda personer som får karakterisera olika områden som alkemi, matematik, fysik eller medicin.

1) I vishetens hus i Bagdad (Bayt al-Hikma) organiserades den första vågen av översättningar till arabiska av klassiska texter från grekiska, persiska och indiska, i mindre skala under abbasidernas 5:te kalif Harun al-Rashid och sedan i stor skala under kalifen al-Maʾmūn (regent 813-833). Mervs roll i detta nämnde jag i inlägg 4 maj 2013. Vishetens hus i Bagdad motsvarar alltså för den arabiska gyllene eran vad översättningsrörelsen i Toledo och Sicilien var för 1200-talets skolastiker och sedan renässansen i Europa.

Matematikern mm al-Khwarizmi är mest känd av de som verkade i Bagdad. Han var den förste som systematiskt löste matematiska problem med en obekant storhet som man kan variera värdet av. Al-Khalili skriver att "det obekanta har blivit ett föremål, inte en positionering av tal. Det är vad man kan kalla verklig algebra." Det obekanta x kallade al-Khwarizmi för "shay´" ( generell) då hans formler var skrivna i ord. Hans förklaring i ord talar om hur man löser problemet. Detta kallas algoritm efter hans namn. Grekiska matematiker använde inte algebra på detta vis (algoritmer använde de givetvis). En Euklides skulle ha löst ett problem med geometri (passare och linjal) och Diofantes skulle ha löst det med en beräkning med tal (aritmetik). För al-Khwarizmis roll för införandet av det indiska positionssystemet och nollan, se inlägg 6 november 2011 eller bättre givetvis MacTutor.
Al-Khwarizmis intresse var praktisk användning av matematik, i allt från astronomi till arvstvister, men han lade grunden till stora delar av den teoretiska matematiska utvecklingen som skulle komma.

Betydande föregångare i Bagdad inom det som kommer att bli vetenskaper var:
- Jābir ibn Hayyān, latiniserat som Geber (721-776), som gjorde viktiga bidrag inom kemin. Han och alla pseudo-Gebers bidrag måste jag dock reda ut i separat inlägg då alkemins historia är höljd i mystik. Jābir ibn Hayyān själv betonade vikten av experiment, men var också av många betraktad som en sufimästare. Hans efterföljare inom kemin, den berömde persiske medicinaren al-Razi, kallade sin bok om alkemi för Kitab al-Asrar (ca 900), hemligheternas bok, vilket visar på hur man såg på kemistens sysslor.
- Alla astronomerna i Bagdad räknar jag inte upp. Vishetens hus har ett kapitel i Ulrika Engströms "Himlens väktare, astronomin före teleskopet", (Leopard förlag 2011).
- Bröderna Banū Mūsā (Moses söner), mest kända för deras bok om sinnrika mekanismer (ca 850). En senare efterföljare inom mekaniken var al-Jazari från Turkiet (1136-1206), som bland mycket annat beskrev vevaxeln.
-Al-Jahith, (på engelska al-Jāḥiẓ, den glosögde)  författare med stort intresse för biologi, skrev "Djurens bok" som på folkloristisk grund grupperar olika djur och har idéer om hur djur och människor är anpassade till sin miljö . Något slags "proto-evolutionär" beskrivning dyker också upp senare hos filosofen Ibn Miskawayh. Detta är inte nära vetenskap, men roligt att känna till.

Jämte al-Khwarizmi är det främst den arabiske filosofen al-Kindi (ca 800-873) som ska nämnas, den förste av de stora förvaltarna av Aristoteles tankegångar och den som grundar de rationella skolbildningarna inom det arabiska tänkandet, även om han senare inte direkt citeras av de stora filosoferna Ibn Sina och Ibn Rushd. al-Kindi lämnade även bidrag till matematik, kryptografi, medicin och musikteori mm. Bertrand Russel nämner honom i "Västerlandets filosofi" vilket är ett erkännande, men Russel följer direkt upp med att ta upp att al-Kindi felaktigt översatte neo-platonisten Plotinos Enneader under  namnet Aristoteles teologi, något som orsakade förvirring. Detta visar dock på den miljö som översättningsarbetet försegick i, av olika praktiska eller politiska skäl kunde inte allt bli rätt. Russels avfärdande av arabiska tänkare är trist men signifikativt för en eurocentrisk syn, möjligen ska kritiken av Russel modifieras av att han avfärdar mängder av tänkare i samma stil.

2) Ett andra och större vishetens hus i Kairo (Dar al-Hikma) byggdes under fatimidernas styre ca 1005. Här verkade en av de tre som Al-Khalali rankar högst bland den arabiska vetenskapens föregångare, Ibn al-Haytham (965-1040, född i Basra). Han var som alla dessa lärda en mångsysslare, men främst är han känd som en föregångare inom optik och oftalmologi. Hans namn latiniserades till Alhazen. Al-Khalili anser att al-Haytham var den störste fysikern mellan Arkimedes och Newton. Eftersom han hade en teori för hur experiment och teori hängde ihop, och åsikten att teorier kunde falsifieras. Al-Khalili redovisar ett citat där al-Haytham klargör att Ptolemaios inte var en profet, utan han hade fel i många avseenden och att dessa fel kunde redovisas med skäl för varför det var fel.
Då han givetvis var matematiker finns ett inlägg på MacTutor. "Alhazens problem" uppställdes av Ptolemaios, och motsvarar frågan om hur en biljardboll skulle studsa på ett cirkelrunt biljardbord,. Alhazen löste det geometriskt och visade att lösningen var en fjärdegradsekvation, den algebraiska lösningen kom först 1997. Al-Haythan ska bli föremål för UNESCO-kampanj 2015.

Andra naturfilosofer verksamma i Kario var t.ex. ibn Ridwan som beskrev supernovan SN 1006, den starkaste nova som beskrivits. Ibn al-Nafis (1213-1288) var läkare i Kairo. Han beskrev att blod från hjärtat går via lungorna tillbaka till hjärtat. Han hade därmed hälften klart för sig av det som Harveys upptäckte - blodomloppet 1616. Al-Khalili påpekar att inte heller Harvey kunde beskriva funktionen. Först kemisten Lavoisier (1743-1794) kunde redogöra för detta i termer av syre och koldioxid. Då kanske vi kan tala om modern vetenskap, först nu är vid framme vid sådant som Lagen om massans oförstörbarhet från 1783.

Filosofen och den judiske teologen Maimonides (född 1135 i Cordoba) verkade i Kairo och inom samhällsvetenskapen har vi den berömde Ibn Khaldun (1332-1406), från Tunis och verksam på många platser, men han dog i Kairo. Han har jag refererat till många gånger, se etiketterat sökord längst ner.

3) Den tredje region jag vill lyfta fram är "stora Khorasan", ungefär norra Persien och delar av Centralasien. De två andra stora i Al-Khalilis kanon, Ibn Sina och al-Bīrūnī, kom därifrån.

I "Kort om den vetenskapliga revolutionen" av Lawrence M. Principe (Oxford UP, 2011, Fri Tanke 2013) nämns bara Ibn al-Haytham (Alhazen) och Ibn Sina (Avicenna, 980-1037) av alla arabiska och persiska forskare. I en vanlig högstadielärobok i historia har jag också sett Ibn Sina nämnas, endast följd av Ibn Rushd som utvald att läras in. Ibn Sina föddes i en rik familj nära Buchara, och kom att verka i flera städer som Hamadan och Isfahan. Samaniderna styrde men läget var komplicerat, se inlägg 17 juni 2012 för mer om de olika dynastierna. Ibn Sina är mest känd för sin "Kanon" om läkekonsten, men han var ett universalgeni som gjorde viktiga insatser inom många områden. "Avicennismen" försöker förena Aristoteles och neo-Platonism med islamisk teologi, bland annat med hjälp av logik.

Al-Khalili håller al-Biruni (973-1048, från Khwarezm) för en mer betydande naturvetare, för att han lade större vikt vid iakttagelser och experiment, men också för att han var en mycket bättre matematiker. (Åter får jag referera till MacTutor). al-Biruni ska också uppmärksammas särskilt för sitt arbete inom geografi och geologi och hans indiska resor som resulterade i en betydande "Indisk historia". Antropologi och jämförande teologi finns därmed med på al-Birunis långa meritlista. Det var Mahmud av Ghazni som tvingade al-Biruni till Ghazna och sedan tog med honom på krigståg till Indien, kanske inte bästa förutsättningarna för objektiva iakttagelser.

Ibn Sina och al-Biruni brevväxlade. Frågor som vad ljus består av eller varför is flyter diskuterades. De kan även ha varit vid hovet i Gorganj i Khwarezm (idag Kunja-Urgentj i Turkmenistan) samtidigt ett tag, men någon institution av betydelse fick de inte möjlighet att bygga upp. De kom inte så bra överens, den arrogante Ibn Sina uppfattades som oförskämd av al-Biruni som kom från enkla förhållanden. Men viktigare var att de tjänade olika härskare och var beroende av de olika hovens nycker, så som andra tjänstemän under kungarna.

Till tänkare från stora Khorasan räknas även Omar Khayyam, geografen Ibn Sahl al-Balkhi, astronomerna al-Farghani (Alfraganus), Abū al-Wafāʾ, Sharaf al-Tusi och den mest berömde Nasr al-Tusi. Al-Tusi föddes 1201 i Tus som erövrades av mongolerna och hans liv beskrivs i kapitlet "Maragha-revolutionen" och givetvis även i Ulrika Engströms "Himlens väktare". Denna "revolution" var ifrågasättandet av den heliocentrisksa världsbilden, ett uppror som Kopernikus fortsatte med. Av de uppräknade är min favorit Omar Khayyam, se inlägg 26 februari 2013.

En filosof som nämns som viktig länk mellan al-Kindi och Ibn Sina är al-Farabi (872-950). Han kan ha varit från Khorasan men han var verksam i Bagdad och Damaskus. Och så vill jag nämna den självlärde geografen Yaqut al-Rumi, verksam i Merv till mongolerna kom, sedan i Mosul och Aleppo, se sökordslistan för mer om honom.

4) Andalusien. Här var det jag började skriva, om visigoternas encyklopedist biskop Isidorus. Från 711 erövrat av araberna. Den förste forskaren som al-Khalili nämner är ibn Firnas (810-887, född i Ronda), en uppfinnare som är berömd för att han flög, och störtade men överlevde. Sedan följer ett antal namn som inte riktigt når den nivån som kollegorna i öst hade, namn som astronomerna Al-Zarqai och Ibn Bayya (Avenpace), fler räknas upp här. Judar spelade en viktig roll främst för översättningsarbetet i Andalusien. Nämnas kan visiren i Cordoba Hasdai ibn Shaprut (915-970) som ordnade en översättning från grekiska till arabiska av det farmakologiska verket Materia Medica. något som beredde vägen för botanikern al-Nabatis arbete (cirka 1200, Sevilla). Senare var judar mycket viktiga för översättningsrörelsen i Toledo.

Ett lite udda namn att nämna (vilket inte al-Khalili heller gör) är Ibn Tufayl (1105-1185), en visir och naturforskare som skrev en filosofisk roman som på latin kallades Philosophus Autodidactus, som anses vara en föregångare till Robinson Crusoe.

Den andalusiska eran kan sägas avslutas med den mest berömde av alla filosoferna, Ibn Rushd (Avveroës, 1126-1198, från Cordoba). I väst blev han "Kommentatorn", den som skrivit de viktigaste kommentarerna till Aristoteles.

I ett kapitel diskuterar Al-Khalili den arabiska vetenskapens nedgång. Han nämner några teorier.
1. En religiös motreaktion mot rationalism.
2. Mongolernas och andra folks erövringar.
3. Motståndet mot (och praktiska svårigheter med) att använda tryckpressar.

Den första punkten är viktig, eftersom de religiösa kritikerna av rationalismen hade en mycket logisk poäng. God religion är baserad på tro, och ska inte enbart motiveras av rationella skäl. I förlängningen kom vissa katolska lärdas acceptans av aristotelism/averroismen att skapa utrymme för sekulära strömningar, något som inte låg i de religiösas intresse.

Al-Khalili menar att en rent filosofisk tvist om rationalitetens påverkan på religionen inte borde ha påverkat utvecklingen av matematik eller medicin. Men han för inget resonemang om behovet av organisationer som skapar den miljö där forskningen kan verka.

Att mongolerna erövring av Bagdad 1258 innebar en enorm förödelse står klart. De stora biblioteken förstördes i en skala som kan jämföras med den katastrof som fjärde korståget 1204 var för Konstantinopel. Al-Khalili menar att det fanns många andra platser där forskning kunde fortsätta att utvecklas. Men av de fyra områden jag valt ut var det bara Kairo som klarade sig. Hela Khorasan föröddes av mongolerna, och den persisk/arabiska högkulturen där hade svårt att hämta sig efter det. Motreaktionen var delvis en flykt in i en innerlig tro som också innebar ökad irrationalism. Mongolerna tog upp vissa aspekter av den arabiska lärdomen, särskilt inom astronomi, men deras samhällsbygge stabiliserades inte på lång sikt. Även Andalusien erövrades och varför sedan det rationella tänkandet inte fullföljdes i den spanska kulturen kan få vara en fråga för ett annat inlägg.

Återstår Kairo. Här fanns rikedom och organisation - det stora Al-Azhar universitetet tjänar som exempel men det hade ingen inriktning mot naturvetenskap. Mamlukerna som tog över styret efter segern över mongolerna 1260 satsade mycket på universitetet som lockade till sig lärda både från öst och från Andalusien. Teologin stärktes, men vad hände egentligen med kunnandet inom till exempel optiken? Mamlukernas dynastier är kända för sin militära styrka och satsningar på arkitektur, men de var militärdiktaturer med en isolerad elit rekryterad från importerade slavar. De såg kanske alltför välutbildade undersåtar som ett hot mot sin makt.

Slutligen teorin om motståndet mot tryckpressarna. Den liknar teorier om att de kinesiska tecknen skulle ha varit en nackdel, kineserna uppfann boktryckarkonsten men kunde inte utveckla den fullt ut. Detta har betydelse för kunskapsspridning på 1500-talet men inte för 1200-talet. Men i respekten för det vackert handskrivna ligger kanske en annan faktor, en överdriven respekt för det redan nedskrivna.

Något ligger det i de tre teorierna. Al-Khalili är fysiker, och kan inte förväntas ha svar på svåra frågor inom vetenskaps-historia. Jag hade mycket glädje av hans bok.

Kommentar 6 januari 2014: Jag såg ett TV-program om religion och vetenskap (SVT 4/1 2015: Finns det någon Gud?), och följande fundering dök upp. Många vetenskapsmän är religiösa och deras tro ger dem också inspiration till att forska efter hur Guds vilja manifesterar sig i naturen. Moderna vetenskapsmän kan, eller ska kunna, skilja på religion och vetenskap, något som man inte kan begära av medeltida naturforskare. Även Newton var en mystiker och alkemist. När man skriver om den "rationella" sidan av olika tidiga filosofers arbete får man se detta relativt den djupa inbäddning i religion som samhället befann sig i. Men detta gällde givetvis alla samhällets institutioner, det går inte att skilja ut den organiserade religionen från statens sätt att fungera. Statens roll var att upprätthålla ordning och gynna den koalition av mäktiga som hade kontroll över staten, och i detta ingick normalt att undertrycka alltför nya och omstörtande idéer. Den rationella forskaren måste ofta ha framstått som en farlig figur. Som icke-religiös är det lätt för mig att tycka att den oerhört långsamma utvecklingen av vetenskapliga tankegångar var religionens fel, eftersom förtrycket av rationella tankegångar ofta skedde i religionens namn. Det är nog mera korrekt att se det som att staterna under medeltiden med nödvändighet var väldigt konservativa för att alls kunna upprätthålla någon stabilitet, och att religionen i sin samhälleliga roll var sammantvinnad med detta.
Med ett sådant synsätt ska aristotelism/averroismens framgångar i Västeuropa närmast förstås utifrån hur staterna fungerade, och inte som en funktion av vilka religioner som var i bruk.

 

9 november 2014

Ramon Llull och valet av den rätta abbedissan

Idag, när Katalonien går till omröstning om självständighet, kan det passa att skriva om Ramon Llull och hans arbete med system för valprocedurer. Ramon Llull var en föregångare på många områden, hans systematiska teorier om hur Gud ordnat allting ("Den Llulliska konsten") har inspirerat senare tiders systemvetare.

Ramon Llull räknas som det katalanska språkets första författare av betydelse, och därmed en av de första medeltida europeiska poeter och romanförfattare som skrev på sitt modersmål.

Han levde ca. 1232-1316, föddes i Palma  på Mallorca av föräldrar från Barcelona. Han avancerade som ung till de högsta posterna under kung Jaume I (r. 1213-1276), men genomgick en religiös omvändelse och avsade sig sina uppdrag för att bli lekmannabroder inom det som kallas Franciskanordens tredje gren.

Men det som gör honom så spännande var att han var mångsysslare i bildningsämnen på det vis som är svårt att ringa in med moderna kategorier; filosof, teolog, missionär,osv. Han skrev om medicin, militärvetenskap, juridik, organisationsteori med mera.

Ofta uppges också att han var alkemist,  fast han tog avstånd från alkemin. Det beror på att flera senare pseudo-Llulls använde hans namn på alkemistiska skrifter, och dessa texter länge accepterades som genuina fram till 1700-talet. Att Llulls namn lånade sig till detta beror nog på att hans "Konst" innehöll element med geometriska figurer och metoder som liknade alkemisternas försök att ordna materian, men Llulls syfte var inte materiellt, utan han letade efter säkra bevis på den katolska trons överlägsenhet. Llull hade en idé om att mission inte skulle ske med våld utan med argument.

Flera av Ramon Llulls texter med teorier för rättvisa val upptäckts först på 1900-talet. Tidigare känt var enbart den korta beskrivningen som finns med i romanen "Boken om Evast och Blaquerna", (på svenska utgiven av Lind&Co 2002, översatt av Michael Nordberg). Kapitel 30  beskriver hur syster Cana väljs till abbedissa enligt ett tvåstegssystem. Först väljs sju elektorer i en hemlig omröstning bland alla nunnorna. Sedan får dessa sju i ett slags matchningsprocedur rösta fram den värdiga ledaren för nunneklostret. Grundtanken är att Gud måste ha ingivit i en majoritet av nunnorna en insikt om vem som är mest lämpad, och metoden syftar till att finna fram till detta val.

Under 1900-talet och senast år 2001 har fler mera tekniska beskrivningar hittats som anses skrivna av Ramon Llull. Matematiker och statsvetare i Augsburg har publicerat arbeten om detta. Llull hade beskrivit de system som "först" utarbetades av Borda och Concordet under franska revolutionen.

Det finns olika versioner av alla texter också. Augsburgmatematikerna har lagt ut denna version av texten om nunnevalet.

Men i vilken historisk kontext kunde Llull utveckla tankegångar som inte blev etablerade förrän under upplysningstiden i Frankrike? Det är omöjligt att sammanfatta här, det finns hela forskningsinstitut som sysslar med detta. Jag vill bara nämna att Llull hade gjort till sin stora livsuppgift att visa att muslimer kunde förmås att konvertera till kristendom genom övertygande argument istället för korståg. Han kunde arabiska och skrev en bok (Boken om hedningen och de tre vise) som på ett förhållandevis sakligt vis gick igenom argument för och emot de tre viktiga religionerna, islam, judendom och kristendom. Enligt Michael Nordberg inspirerades Ramon Llull också av sufism, han kände till al-Ghazalis verk, och i "Boken om Evast och Blaquerna"  finns  "moraliska metaforer" i sufisk anda. Ändå är allt han skriver ett försvar för katolsk kristendom, och i långa stycken blir det en präktig uppräkning av fördelarna med kristna dygder.

Denna tankevärld låg långt från upplysningens idéer. Valsystem är en sak, demokrati är något annat. Men Llulls verk öppnar unika inblickar i 1200-talets religiösa och moraliska tänkande,. Hans böcker var populära redan i hans samtid och lästes under hela medeltiden, så han kom att få ett visst inflytande.

På svenska finns en introduktion på 50 sidor till Ramon Llull som en essä i Michael Nordbergs bok "Eldsjälen från Mallorca och andra medeltida skribenter", Rabén Prisma 1998.

Michael Nordberg konstaterar om "Llulls konst" att i detta verk "där han trodde sig ha löst alla problem", där var han "den stora feltänkaren". Vad det än var han trodde sig göra ter det sig obegripligt.