24 augusti 2014

Att återupprätta Rom del 3 påvedömet

Del 4 i Peter Heathers "The restoration of Rome", (Macmillan 2013) handlar om hur påvedömet på 1100-talet etablerar sig som det nya romerska imperiet.

Att Rom skulle vara kristenhetens huvudort var inte självklart från början. När kejsar Konstantin beslöt att kristendomen skulle vara romersk statsreligion blev kejsaren också Guds högsta ställföreträdare på jorden (på engelska "Gods vicegerent on Earth"). Det var den romerske/bysantinske kejsaren som utsåg de högsta befattningarna inom kyrkan, betalade för de stora kyrkomötena och fällde det slutgiltiga avgörandena i de många religionstvisterna. På 400-talet var Konstantinopel, Ravenna, Alexandria och Antiokia vid Orontes säte för de mäktigaste ärkebiskoparna. Andra viktiga orter var givetvis Jerusalem samt Kartago och Thessaloniki. Rom bar på viktiga historiska arv, i Rom fanns gravarna för apostlarna Petrus och Paulus, men biskopen i Rom hade inte mycket högre status än andra biskopar.

Så det krävdes många steg för att nå fram till 1100-talets mäktiga påvar som kunde hävda sin makt gentemot kejsare och kungar i väst och skicka ut arméer på korståg.

 Ett första steg var att efter västroms undergång lyckades vissa av påvarna i Rom upprätthålla en förvaltning med viss kvalité, baserad på strukturer och rutiner från det romerska riket. Peter Heather lyfter fram påvarna Leo I (440-461) och  Gelasius I (492-496). Leo ville stärka påveskapets juridiska grund och klargjorde att påveämbetet var direkt överfört från Petrus, inte ett arv från den föregående påven. Detta gjorde ämbetet mindre personberoende.

Gelasius, en av tre imazighen (berber) från Nordafrika som varit påvar, var påve när Theoderic hade makten. Han utgav dekretet  "Deo Sunt", ( som betyder "det finns två"), som argumenterade för att det finns två auktoriteter, kyrkan och kungen. Detta var alltså investiturstridens huvudfråga som togs upp redan 500 år innan det skarpa läget 1075.

Viktigare än dessa två var påven Gregorius den I, (590-604), den första munken som blev påve, som skapade den gregorianska mässan. Han skickade ut missionärer till norra Europa, och skapade därmed en viktig länk mellan de nya kyrkorna och klostren och påven i Rom. Heathers favoritmissionär är Teodor från Tarsus, en syrier som vid 66 års ålder fick i uppdrag att bli ärkebiskop i Canterbury.

Fram till slutet på 600-talet var Rom ett bysantinskt ducate och imperiets "dux" (jämför senare titlar som doge och duce) var Roms mäktigaste man. Men allt mer resurser krävdes i striderna mot araberna och Rom fick sköta sig självt. Jordägarna i Rom fick rätt att utse påven. År 722 höjdes skatterna kraftigt av kejsaren när Konstantinopel hotade att falla, och de romerska jordägarna skattevägrade. När skatteindrivarna från Ravenna anföll så slogs de tillbaka av Rom. Det som skulle bli Kyrkostaten grundades. För att överleva sökte man stöd hos Karolingerna och år 754 fick man ett slags gåvobrev av Pippin den lille som gav viss legitimitet åt det nya riket. Karl den store satsade sedan avgörande ekonomiska bidrag för att gynna kyrkans spridning.

Men att grunda Roms företräde på legala argument var inte så enkelt, då inget i Bibeln gav stöd för det. För att lösa detta skapades en rad dokument i efterhand som skulle ge de rätta lagstödet. Viktigast var "Konstantins donationsbrev", som Peter Heather kallar för "ett av historiens viktigaste förfalskningar". Detta edikt skrevs ihop på 700-talet. Konstantin den store skulle enligt detta ha ställt hela västerlandet under påvens styre och gjort Rom till den ledande staden inom kristenheten. 

För att bättre på detta ytterligare skapades en rad dokument som påstods vara skrivna av biskop Isidorus och som numera kallas "pseudo-Isidorus". Då detta är en så bra historia måste jag återkomma till den. Här räcker det att konstatera att man tror att de karolingiska kyrkomännen som skrev ihop detta gjorde det för att stärka sin egen makt i förhållande till frankernas kejsare och hans utsedda ärkebiskopar (sid 358). Men sedan kom pseudo-Isidorus att utnyttjas av olika parter som alla hade ett intresse av att öka påvemakten på kejsarmaktens bekostnad.

Under 900-talet utses påvarna i Kyrkostatens för det mesta av de lokala romerska aristokratfamiljerna. Det leder till att släktingar gynnas på ett vis som leder till ett brutalt förfall. Lågvattenmärken är påvar som Stefan VII (896-897), ökänd för kadaversynoden, och  Johannes XII (955-964) som med fog beskylldes för att ha drivit en bordell i Lateranpalatset. Det var denne Johannes som smorde Otto I till kejsare av det tysk-romerska riket 962. Och det var denna mekanism som var hävstången ut ur det lokalt romerska kaoset till ett påvedöme med makt, något som Johannes självt inte alls begrep. Han intrigerade mot Otto och avsattes omgående.

De tysk-romerska kejsarna började aktivt se till att nordeuropéer blev valda till påvar. Otto III (regent 996-1002) gjorde tydligt att han visste att Konstantins donationsbrev var en förfalskning och att det var kejsaren som var det heliga imperiets regent. Han utsåg sin kusin som påven Gregory V, den förste tyske påven (han kom från det som idag är södra Österrike), och när denne dog utsåg han år 999 den förste frankiske påven. Det var Gerbert d'Aurillac som blev påven Silvester II, känd för att han studerat matematik och astronomi hos araber i Spanien och vid al-Karaouine-universitet i Fes, ett universitet som räknas som det äldsta ännu fungerande universitet.

Men det heliga tysk-romerska riket var inget nytt romarrike, eftersom stora kristna områden i Västeuropa inte hade en tanke på att låta sig styras av den tyske kejsaren. Detta öppnade för att påvedömet skulle kunna stärka sin roll. Det var en tysk påve som skulle bli vad Peter Heather kallar "den störste barbariske påven någonsin", Leo IX (1049-1054). Denne Leo rekryterade en elit av likasinnade kyrkliga dignitärer, och satte upp ett klart mål att stärka påvedömet. Bland dem märktes italienarna Hildebrand från Soana och dominikanermunken Peter Damian. Leo angrep kraftigt det utbredda köpslåendet med kyrkliga poster och reste runt i Europa för att klargöra för lokala biskopar vad som gällde. Leo hade inte heller några problem med att använda sig av Konstantins donationsbrev för att bestrida Konstantinopels makt över områden i södra Italien. När Bysans patriark inte rättade sig efter detta blev han sonika bannlyst, något som skapade en avgörande schism mellan den katolska och den ortodoxa kyrkan.

I södra Italien stötte dock Leo IX på annat motstånd. Där hade ättlingar till vikingar, normanderna, etablerat sig sedan 1000-talet och de var på väg att skapa Kungariket Sicilien. Leo tillfångatogs och dog kort efter sitt frigivande. Senare påvar kom att sluta avtal med normanderna, för att kunna utnyttja dem som militära stödtrupper, något som ytterligare bidrog till påvedömets militarisering i germansk tradition.

Men reformgruppen hade nu makt i Rom att se till att deras likar kunde utses till påvar. Efter några turer (inklusive fyra påvar) kom Hildebrand att bli utsedd till påven Gregorius VII (1073-1085). Därmed är vi framme vid investiturstriden och kejsar Henrik IVs Canossavandring (se inlägg 15 juli 2013). Hildebrand/Gregorius gick för hårt fram, och förlorade. Det var inte möjligt för kejsarna och kungarna att ge upp kontrollen över alla de jordinnehav som låg i utnämnandet av biskopar (dvs själva investituren).
Formellt reglerades maktbalansen i Konkordatet i Worms 1122, något som kyrkan kungjorde med det första Lanterankonciliet där för första gången västeuropas biskopar och abbotar sammankallats till stormöte (över 300 biskopar och 600 abbotar skrev på.)

Maktstriden fortsatte men kungarnas våldsmonopol avgjorde. Henry II Plantagenet lät mörda biskop Becket 1170, och behöll makten över sina biskopar, även om han fick ingå en kompromiss med påven.

Istället var det en mer långsiktig strategi att bygga påvedömets administrativa styrka som skulle bli betydelsefull (sid 393). Själva begreppet påvedöme (papacy) myntades av en tysk reformpåve 1047. Påven Urban II (1088-1099) byggde upp en sund ekonomi baserad på rutiner från det mäktiga klostret i Cluny. Från det styrkepositionen startade han sedan första korståget vid talet i Clermont 1095. Peter Heather noterar att resultatet var splittrat, så mäktig hade inte påven blivit att han sedan kunde styra över den process som inleddes. (se vidare inlägg 28 juni 2013)

Och sedan vidare, hundra år senare, har vi nått ett påvedöme som kan göra anspråk på att vara det nya romerska imperiet. Påven Innocentius III (1198-1216) var den mäktigaste påven som någonsin funnits. Det fjärde Laterankonciliet 1215 definierade sakramenten och klargjorde vad som räknas som kätteri. Judar och katarer låg särskilt illa till. En kyrklig domstol inrättas. Inkvisitionen tog form. Kyrkans lag hade formaliserats genom juristernas arbete i Bologna (se förra inlägget). Från 1234 publicerades Liber Extra, påvarnas samlade 2000 dekret som studenterna i Bologna och Paris kunde roa sig med att läsa på. Ett imperium ska med lag byggas.

Var påvedömet nu det nya romerska imperiet?

Ja, på de tre punkter Peter Heather satte upp: romersk tradition och lag, geografisk utbredning, central makt inom kristenheten.

Men nej, skriver Peter Heather, (sid 403), det skilde sig från det romerska imperiet, och han betonar två punkter:
- makten hade förflyttats till norra Europa, staden Rom var bara imperiets symboliska centrum,
- Roms makt hade i grunden varit baserad på militär styrka. Kyrkan styrde bara indirekt över våldsmakten, den var en "ideologisk auktoritet". Romerska riket fanns bara för att det gynnade en romersk elit, du kunde bli medborgare om du fullgjorde dina plikter utan att du blev särskilt romersk i övrigt. Påvedömet i sin ideologi byggde på att alla skulle omvändas och vara goda katoliker. Och kyrkan hade effektiva institutioner för att ta reda på om man följde deras påbud, låg som hög kunde avslöjas och tvingas till rättning om det passade.

Det finns fler skillnader att fundera över, såsom ägande, skattesystem och kultur. Hela upplägget med förläningar som bas för makt över jord var annorlunda. Det romerska medborgarskapet var ersatt av trosbekännelse och nattvard. Kyrkans skattesystem var uppbyggt på tionden. Och den klassiska romerska kulturen var svår att känna igen i den katolska kyrkan. Låt avsaknaden av badhus symbolisera detta, varken den romerska renligheten eller sexslaveriet var en del av den officiella katolska kulten.

Mer generellt kan man fundera över påvedömet som en stat. Påvedömet var en koalition av mäktiga som styrde och fördelade makt och resurser. I någon mening var den mindre personberoende än kungarikena där olika dynastier avlöste varandra enligt komplicerade arvsregler och som resultat av krig. Efter det att allt fler kardinaler som utsåg påve kom från utanför den lokala romerska aristokratin blev institutionen mer meritbaserad. Meriten var väl främst att man var en skicklig maktmänniska som kunde säkra stöd bland kardinalerna. Men skillnaden var stor mellan 900-talet, då påven i princip bara var kungen av den lokala Kyrkostaten med lite extra symbolvärde påhängt, till 1100-talet då påven var en viktig maktfaktor i hela det katolska imperiet. Som stat får påvedömet anses väldigt stabilt. Om påvedömet som imperieliknande institution dateras till cirka 1050 så har den nu funnits i snart tusen år.

Denna vecka firar Skara stift tusenårsjubileum. Den förste kände biskopen var Thurgot från Hamburg-Bremen. Och Uppsala ärkestift firar 850-årsjubileum idag. År 1164 blev Gamla Uppsala kyrka domkyrka. Ärkebiskop blev den engelske cistercienmunken Stefan som kom från Alvastra. Det nya romerska imperiet hade expanderat i norr.


  








16 augusti 2014

Att återupprätta Rom del 2 Justinianus och Charlemagne

Peter Heathers "The restoration of Rome" tar upp fyra försök att återupprätta Rom. Efter att ha skildrat goternas öden under Theoderik, fortsätter han med att följa två andra försök att återskapa det romerska riket, bysans och det karolingiska riket. Efter goternas försök i väst kommer ett i öst, Justinianus i Konstantinopel och sedan ett i norr, Karl den store i Aachen. Slutligen beskriver han hur påvedömet i Rom stärks och blir ett slags imperium.

En sak framgår klart, en aspekt av det romerska riket som återkommer är makthavarnas skoningslösa grymhet både mot yttre och inre fiender. Jag påminns om Anatolij Kuznetsovs "Babij Jar", där  skildras  Stalins och Hitlers grymheter i Kiev under kriget. Kuznetsov skrev att alla tyranner som kallas "stora män", från Alexander den store och framåt, blivit berömda bekostnad av vanliga människors lidande. "Babij Jar" är den starkaste och plågsammaste skildring jag läst av hur krig och förtryck föröder livet för vanliga människor.

Som jag skriver om historia förvandlas dessa historiens tyranner till "post-it"-lappar för minnet, de blir namnskyltar som symboliserar olika epoker och händelseförlopp på en överblickskarta. Det är inte för att förminska deras grymhet. Ibland anförs argumentet att de var infogade i sin tid, och att det är anakronistiskt att döma dem efter senare tids moral. Men det förklarar inte varför man skulle skriva överslätande om brotten. Förklaringen är mera praktisk, skulle man skildra alla illdåd genom historien som de förtjänar att framläggas så blir det väldigt tungläst. Men läs "Babij Jar", och kom ihåg.
 
Justinianus I (483-565, regent från 527) grymheter skildras oväntat nog av hans historieskrivare Prokopius, men då i dennes "hemliga historia" (på grekiska "Anekdota"). I den officiella historieskrivningen "Justinianus krig"  hyllas kejsaren men i den hemliga finns en skräckskildring, både av kejsaren och hans hustru Theodora. För historikerna är den "hemliga historien" ett svårtolkat dokument. Peter Heather anser att en del av Prokopoius beskrivningar är satir, medan jag sett andra historiker som anser att Prokopius verkligen trodde att Justinianus var besatt av djävulen.

Säkert är att Justinianus med kraftfullt stöd av sin hustru beordrade en omfattande slakt av den egna befolkningen i samband med de uppror som de "blå" och "gröna" fraktionerna startade 532. Bortåt fem procent av Konstantinopels befolkning dödades (ca 30000 människor av en befolkning på dryga 500 000). Peter Heather konstaterar att "By Roman, or indeed any standards, Justinian was an autocratic bastard of the worst kind".

Justinianus har också beskyllts för att vara den som orsakade Västroms slutliga förödelse genom det stora gotiska kriget (535-554).  Heather beskriver det elände kriget orsakade, men han menar att ekonomiska data visar att förödelsen inte var större än andra romerska inbördeskrig. Han menar att Justinianus inte kan lastas för de yttre processer som omöjliggjorde ett nytt starkt romarrike, främst det senare kriget mot sassaniderna, avarernas anfall i norr (orsakat av västturkarnas expansion och i sin tur en faktor som bidrog till slavernas migration i Balkan) och framför allt islams framväxt i syd.

Utfallet i termer av ett återupprättat romarrike blev att vandalerna i Nordafrika krossades och att det så kallade "bysantinska påvedömet" (537-752) upprättades i Rom och Ravenna. År 560 ser det ut på en karta (sid 182) som att romarriket återuppstått men redan år 600 är italienska halvön till stora delar under langobardernas kontroll och runt Donau styr slaver och avarer.

Justinianus namn förknippas också med ett elände han inte själv kan skyllas för. Den "justinianska pesten" var en pandemi som nådde Bysans 541. Det var samma Yersinia pestis som orsakade digerdöden. Från 541 till 700 kan totalt 25 miljoner människor ha dött av pest.

Men från Justinianus Post-It lapp kan man rita några viktiga pilar in i framtiden. Han beslöt om byggandet av Hagia Sophia och restaurering av Hagia Irene, som återges på hemsidan "Byzantium 1200" i ett skick som om de underhållits och upprustats fram till år 1200. Från den minneslappen kan ritas pilar framåt för den grekisk-ortodoxa kyrkan och vidare till den rysk-ortodoxa (se inlägg 17 september 2013).

Från Konstantinopels bibliotek och de utbildningsinstitutioner som kallas Universitetet i Konstantinopel kan pilar ritas till Vishetens hus i Bagdad, där många av antikens grekiska klassiker översattes till arabiska, och vidare därifrån kan pilar ritas ut i kalifatet, mot Persien och Transoxianien, mot Indien och till Spanien. Och från Cordoba och Toledo kan sedan pilen peka vidare mot Paris och Europa, när de arabiska texterna översattes till latin. Samma texter i grekisk version kom sedan direkt från Bysans till Venedig och Paris efter korståget 1204 som slutade med erövringen av Konstantinopel.

Justinianus lagar är dock det viktigaste arvet från hans regeringstid. En första version lades fram 529. På bara ett år hade den tidigare Codex Theodosianus från 439 omarbetats. Sedan vidtog ett mera grundligt arbete som ledde fram till hela Corpus Juris Civilis 534. Den ersattes i Bysans först 892 av den så kallade Basilikan.

Peter Heather skriver att arbetet med lagen var både ett juridisk och ett politiskt projekt. Att utfärda lag och få andra mäktiga att acceptera det var en viktig stödjepunkt i ett maktbygge. De så kallade "50 besluten" innebar lösningar på juridiska konflikter där några parter var förlorare och de måste antingen kompenseras eller med maktmedel fås att inse att de var tvungna att acceptera läget. Samma år som upproret i Konstantinopel kvästes presenterades Digest, som innehöll de viktigaste lagarna. Och då kunde även segrar över vandalerna i Kartago firas. Justinianus maktställning blev ointaglig. De är först efter detta som beslut tas som leder vidare mot invasionen av Italien. Någon grandios plan fanns från början inte att återskapa imperiet, men när väl möjligheterna fanns där så kom retoriken också på plats.

Lagarna och kanske ännu viktigare, de organisationer som förvaltade dem, var ett av det romerska rikets viktigaste framgångsfaktorer. Pilarna framåt i tiden är dock inte enkla att rita upp. En pil pekar på mot påvens kyrkostat och de kyrkliga lagar som skrevs där, även om de givetvis främst utgick från Bibeln och kyrkofädernas texter såsom Augustinus "Guds stad".

En pil går till Pisa, där Digest låg i en avskrift från 600-talet utan att användas under 500 år tills den började kopieras upp och spreds i Europa under 1100-talet.

Peter Heather återger (sidan 397) den märkliga historien om hur Justinianus lagar blev föremål för omfattande analys i Bologna från 1100-talet. I en introduktion till lagen hade Justinianus låtit skriva att dessa lagar inte innehöll några motsägelse, och om man ändå hittade sådana skulle man vid en omläsning förstå att de inte var någon motsägelse. Heather har mycket nöje åt detta citat, och kallar det för kejserlig propaganda som skulle dölja att man inte haft tid och möjlighet att lösa alla problem. I Bologna tog juristerna dock detta på allvar och gick igenom hela lagtexten, och försökte lösa alla motsägelser i kommentarer kallade glossa. Främst av dessa var Accursius som mellan 1220 och 1240 skrev Glossa ordinaria. Något tidigare hade juristen Gratian gjort något liknande med de kyrkliga lagarna och olika beslut som påvar fattar genom tiderna, Gratians Decretum. Pilen från den romerska rätten fortsätter sedan fram till dagens EG-förordningar och direktiv.

Från post-It-lappen "Karolingerna 751-911/987" går flera pilar. Charlemagne, Karl den store, är själva urbilden för den västerländske medeltida kungen. Men i termer av att återskapa det romerska riket så var det i huvudsak två punkter som var avgörande:
1) kejsaren ska vara kristendomens ledare,
2) det mytiska Rom måste ha en roll.

Karolingerna spelade en viktig roll i den kristna kyrkans utbredning. Kyrkor och kloster byggdes (över 600 kloster fanns det), och den så kallade "karolingiska renässensen" var i huvudsak ett kristet projekt. Men imperiet byggdes med våld, kristendomen spreds med hjälp av svärdet. Saxarna och avarerna tog stryk.  Langobarderna tog stryk, från 774 var Karl kung över frankerna och langobarderna. Det hela var en mycket blodig historia, men i senare hjältesånger, som Rolandssången från 1100-talet, mytologiserades de heroiska inslagen i riddarlivet.

År 800 hade Karl kontroll över ett imperium (från Ebro till Elbe) och han lät sig krönas till kejsare av påven Leo III i Rom. De två punkterna var uppfyllda.

Men det var inte ett romerskt imperium. Här fanns inget effektivt skatteuppbördssystem, inga administrativa områden (civitates), inga stående arméer kunde därmed få sold, inga romerska bad kunde underhållas. Detta var ett germanskt kristet imperium, med en personlig maktutövning och en central byråkrati på bara ett fåtal personer. Makt byggde på en koalition mellan mäktiga aristokrater, stormän som var riddare, biskopar eller abbotar. Ett komplicerat nätverk rådde mellan olika herrar och deras vasaller, mellan "längivare" och läntagare.

Peter Heather menar att ett skäl till att karolingernas dynasti kunde växa sig så mäktig var att den hade turen att under fyra generationer bara ha en arvinge. Från Karl Martell, via Pippin och Karl den store till Ludvig "den fromme", så kunde man undvika en uppdelning av mark och makt på flera arvingar. Det kan också noteras att både Pippin och Ludvig var lika hårdföra krigare som de två Karl. Ludvigs fromhet bestod mest av att han rensade upp en del i det något okristeliga leverne som förekommit i hovet i Aachen. Ludvig hade växt upp i Akvitanien och hade sin personliga maktbas där, det tog honom 10 år att etablera sig i Aachen och "fromheten" var en maktmedel. Ludvig hade flera söner, och redan innan hans död börjar uppdelningen av förläningar till dessa att leda till ett västra Frankerrike och ett eller två riken i öster. Och sedan gick fragmenteringen vidare, de riktigt stora imperiernas tid i västra Europa var över.

Karl den store stödde spridningen av kristendomen men också, sannolikt oavsiktligt, kom han att lägga grunden för ett mäktigare påvedöme. Peter Heather menar att kröningen till kejsare i Rom år 800 var ett propagandagrepp från Karl, som sedan såg sig själv som kristendomens ledare. Han krönte också själv sin son Ludvig. Men bilden av påven som kröner kungen kom att utnyttjas för att stärka påvemakten. Peter Heather menar att det var påvedömet som kom att bli det nya romerska riket.


3 augusti 2014

John of Salisbury

John of Salisbury (1120-1180) var född i Old Sarum nära Salisbury, studerade i Paris och var sedan en kort period i Rom hos den engelske påven Adrian IV. Han blev sekreterare åt ärkebiskopen av Canterbury och ett tag alltså sekreterare åt Thomas Becket. 1176 blev han biskop i Chartres, 10 mil sydväst om Paris. John skrev Policraticus som är mest känt som ett av de första medeltida filosofiska verken i Europa som behandlade statsvetenskapliga frågor. Hans andra kända verk Metalogicon är ett exempel på hur Aristoteles logik återupptäcktes i Paris.
 
John of Salisbury hade en anglo-saxisk bakgrund och kallade sig själv blygsamt för Johannes Parvus, lille John.

Policratus inleds med en satir i klassisk stil över de bristande dygderna hos de rika och mäktiga. Sedan följer hans argument för att riket ska styras av en kung, men att denna ska vara en rättskaffens sådan och att Guds lag är viktigare än den världsliga. Det mest kontroversiella är att det framstår som att John accepterar kungamord ifall det är tydligt att det är Guds vilja att tyrannen ska dö. John ser staten och samhället som en kropp och om det är uppenbart att huvudet är sjukt så måste kroppen byta huvud.

John var inte någon nytänkare vare sig inom politiken eller logiken, utan han argumenterade med exempel och vädjade till läsaren att tillämpa sunt förnuft. Han kan sägas gå i biskop Isidorus fotspår som en duktig dokumentatör av vad som fanns i tiden, i Paris efter Abelard och i Canterbury under kung Henry II.


31 juli 2014

Att återupprätta Rom del 1 Theoderik

Peter Heathers nya bok The restoration of Rome låg i pocketversion i bokhandeln i England, marknadsförd som en bästsäljare. Peter Heather är professor i medeltidshistoria vid Kings College i London. Hans stil och sätt att redovisa sina tankegångar gör hans böcker mycket läsvärda. Han har även medverkat i läroböcker, på biblioteket kan man låna den utmärkta "History of Europe, From the dark ages to the Renaissance", förlag Mithchell Beazley, 2006.

Den nya boken går igenom tre försök att återupprätta det romerska imperiet som inte lyckas. De är ledda av respektive goten Theoderik, den bysantinske kejsaren Justinianus och frankernas Karl den store. Sedan avslutas den med att se på påvedömets konsolidering som ett slags arvtagare till det romerska imperiet.

Om man för allitterationens skull tar fram tre nyckelord för historiska framställningar: Makt, Migration och Marknad, så handlar denna boken om makt medan Peter Heathers tidigare bok "Empires and barbarians" fokuserade på migration. Tidsperioden som behandlas är ungefär densamma, från 400-talet fram till 1100-talet, i den nya boken även 1200-talet.

Gemensamt för böckerna är att de handlar om det Peter Heather kallar "The birth of Europe". En grundläggande drivkraft är den utjämning av produktionsresurser och handel som skedde från medelhavsområdet till nordligare delar av Europa. Genom att allt rikare samhällen organiserade sig i norr, och genom persernas (sassanidernas) och sedan arabernas framgångar, minskade möjligheterna att upprätthålla ett romerskt imperium. Empires and barbarians redogör för olika germanska  folks öden men också för hur den slaviska expansionen i öst ledde fram till allt stabilare samhällen. Den dominoeffekt som hunnernas och avarernas anfall åstadkom uteblev när magyarerna/ungrarna erövrade territorium på 900-talet. Vid det laget hade de lokala samhällena investerat så mycket på plats att det inte lönade sig att flytta på sig som man gjort under folkvandringstiden.

En egen fundering som kopplar till tidigare inlägg om Kina är att man kan jämföra med den omfördelning som skedde från norr till söder, särskilt under Song-dynastin. Men det territoriet hade hela tiden varit en del av imperiet Kina, medan enbart västra Europa var en del av det romerska riket. Kanske en bättre jämförelse i det fallet är det ekonomiska skifte från västra till östra Medelhavet som gör att Konstantinopel grundas 324. Randområden till Kina hade inga naturliga förutsättningar att kunna bli lika rika som Kina, medan uppodlingen av norra Europa innebar en reell maktförskjutning.

I The restoration of Rome har Peter Heather valt ut tre försök som han anser vara nära att återskapa det romerska riket. På sidan 282 förklarar han att de kan anses göra detta i en eller flera av tre dimensioner:
1) den romerska traditionen (Theoderik och Justinianus)
2) den geografiska utbredningen (Theoderik och Karl den store)
3) betydelse som kristendomens centralmakt (Justinianus och Karl den store)

Med de kriterierna kvalar inte det heliga tysk-romerska riket under Otto-dynastin (919-1024) in, inte heller den senare bysantinska storhetstiden (867-1025) under den makedoniska dynastin.

Både Theoderik och Justinianus var skolade i romersk tradition. Theoderik (av amalernas dynasti, se inlägg 7 november 2010) var uppfostrad i Konstantinopel som gisslan, med syfte att han skulle bli en lojal general. Med en typisk Heathersk formulering så konstaterar han att "något gick fel i den uppfostran". År 482 kontrollerade Theoderik en gotisk armé på över 20000 man, sedan två gotiska grupper förenats under hans ledning. Det gjorde att han kunde ställa krav mot kejsaren Zeno i Konstantinopel. Theoderik blev romersk konsul och fick kontrollen över Italien. Skildringen av vägen dit är en studie i maktspel. Peter Heather skriver om Zenos agerande (sid 38) "as a textbook case study in human nastiness and the vanity of ambition this could hardly be bettered". Dick Harrison skriver att Theoderiks egenhändigt utförda mord av Odovakar i Ravenna 493 är ett av de mest ökända politiska morden i västeuropeisk historia.

Peter Heather lyfter fram det brev Theoderik skickade till kejsaren i Konstantinopel 507, där han hävdar att han själv med Guds försyn blivit utsedd att föra de romerska idealen vidare i väst. Samarbetet med den romerska aristokratin fungerar relativt bra. Peter Heather menar att teorier om att viktiga grupper motarbetade Theoderiks styre inte stämmer. Den mest berömde, Boethius, fick många viktiga uppdrag av Theoderik och att han sedan fängslades kan ha varit resultat av vanliga palatsintriger, inget i källorna tyder på någon systematisk konspiration mot Theoderiks styre.

År 511 står Theoderik på höjden av sin makt. Han har slutit allians med visigoterna i Spanien och kuvat vandalerna och burgunderna, bara frankernas Klovis står utanför hans kontroll i Västeuropa. Även med den ortodoxa kyrkan har han goda relationer även om han själv behållit goternas icke-niceanska (arianska, fast Peter Heather menar att ingen vet vad Arius tänkte, inte heller goterna) variant av kristendom. Schismen (den acaciuska schismen, det är känt vad Acacius tänkte) mellan påven i Rom och kejsaren i Konstantinopel klarades upp 520, i förhandlingar där Theoderik utgjorde en viktig part.

För att stärka banden med visigoterna hade Theoderik gift bort sin dotter Amalasuintha med en prins Eutharik (Flavius Eutaricus Cillica om vi ska gå på linjen att goterna ville bli mer romerska). Han vart utsedd till konsul jämte kejsar Justin I och skulle ha blivit kung över ostrogoternas och visigoternas rike. Men Eutharik dör 522, 42 år gammal. Theoderik var då 68 år gammal och skulle komma att leva till år 526. Peter Heather liknar honom under dessa år vid en "lame duck president". Han hade ingen son och dottersonen dog ung. Amalsuintha tycks ha varit en driftig kungamoder men hon mördas. Och så vidare, det blir ingen ordning på ostrogoternas styre. Först med kung Totila (regent 541-552), en visigot som gift in sig i den amaliska släkten, blev det någon styrfart men då var redan det stora kriget med Bysans igång.

I en kontrafaktisk historia hade Eutaricus blivit kejsare av det nya västromerska riket, styrt av romaniserade goter, ungefär som Kublai Khan kunde grunda en kinesisk dynasti. Men istället bröt goternas välde samman i inbördes konflikter. Sannolikt hade det gjort det även om Eutharik överlevt sin svärfar. De ekonomiska förutsättningarna var inte bättre för goterna än för de romare som styrt innan, så även om goterna hade lyckats få med sig den romerska eliten på att administrera ett rike (och det var nog inte omöjligt) så hade de behövt hitta ett sätt att finansiera ett fortsatt imperium. Där hade mongolerna en fördel, de hade kontrollen över sidenvägen som en egen ekonomisk motor. Goterna hade ingen möjlighet att kontrollera handelsvägarna norrut, där stod frankerna i vägen. Och i öster Bysans.

Men Theoderik gick till historien som Theoderik den store. Många myter skapades, några rörande Rökstenen reds ut här.

Dick Harrison har några fler anmärkningar med skandinavisk koppling i "Krigarnas och helgonens tid". Han påminner om att Codex argenteus troligen skrevs på order av Theoderik och han återger berättelsen om herulerna. Theoderik hade en allians med herulerkungen Rodulf men kunde inte hindra langobarderna från att angripa dem. Herulerna flydde och en grupp tog sig, enligt historikern Prokopios, till "Thoule".
Var i Thule de hamnade diskuteras givetvis, men att herulerna passerade danernas land på vägen klargör att "Thoule" inte bara stod för något land långt borta.






24 juli 2014

Hemresa

Hemresan gick via campingar vid Evreux i Eure och vid Freneuse  (i den gamla regionen Vexin vid Seine) där vi hamnade på väg mot Giverny och Paris. Sen skulle vi hemåt till Uppsala och det blev via Amsterdam och sedan färja över Elbe vid Glücksburg.

Paris, år 600 och 1220. De keltiska parisii erövrades av romarna 52 f.Kr. De byggde en gallo-romansk stad, Lutetia Parisiorium, på vänstra (södra) stranden av Seine. På ön där Notre-Dam står idag byggdes en tempel till Jupiter.

Merovingernas kung Klodvig (Clovis) gjorde staden till sin huvudstad 508. Merovingernas begravningskyrka var Saint-Germian-des-Prés.

Clothar II, kung av Neustrien, erövrade Paris 596 i krig med sina släktingar, och när han säkrat makten över alla frankiska territorier fastställde han sin maktställning i relation till övriga baroner i "Edict of Paris" 615. Även relationen till kyrkan reglerades och kyrkor och kloster fick större möjlighet att utvecklas.

Merovingernas makt eroderade under kommande generationer till fömån för deras major domus, som var ett slags borgmästare. Den mäktigaste släkten, karolingerna, kom att ta över. Deras främsta maktbas låg längre österut i den del av frankerriket som hette Austrasien. Karl den store hade Aachen som huvudstad.

Efter fyra generationer av enkla maktövertagande så startade karolingernas interna strider. Ett försök att reda ut dem var fördraget i Verdun 843 där "Västra Frankrike" skapades, första gången något som liknar dagens Frankrike på kartan.

Paris attackerade av vikingar från 845. Det är inte så svårt att föreställa sig vikingaskeppen vid Seine strand när man står vid floden där den meandrar runt Freneuse.

885 beslöt hertig Odo (Eude) att bygga en borg på Île de la Cité. Odo var en av de allt mer oberoende lokala härskarna i västra Frankrike. Karolingerna under Karl den fete prioriterade inte Paris försvar vilket ökade behovet av lokala makthavare. Karl den rättframme (Charles le simple, översatt som Karl "den enfaldige" men Peter Heather menar att det är fel, det ska vara "straightforward") skrev avtal med Rollo (Rolf) om skydd mot vikingaangrepp, det avtal 911 som grundlade Normandie.

Peter Heather redogör för detaljerna i karolingernas historia i "The restoration of Rome", 2013. Den boken ska få egna inlägg.

Av de lokala makthavarna är det en Hugh Capet som tar makten i Paris med omnejd. Han får stöd av hertigarna av Anjou, Blois och Soissons, och lyckas grundlägga en ärftlig ätt, Capetingerna, som behåller kungatitel genom arv fader till son fram till 1328. Men i praktiken kontrollerar de mindre områden jämfört med dagens Frankrike. I "A concise history of France", Roger Price, CUP, 1993, finns det kartor som visar framväxten. Före 1180 är det bara området runt Paris som kungen har makt över. Under Filip Augustus (regent 1180-1223) är kanske en tredjedel av dagens Frankrike under kungens kontroll. (Se inlägg 28 juni 2013 rörande korståg och Filips tidiga återtåg för att ta kontrollen i Frankrike). Efter förluster i hundraårskriget vid Crécy och Poitiers så innebär freden i Bretigny 1360 att riket krymt igen. Även vid Agincourt 1415 förlorar fransmännen men sedan vänder krigslyckan. Paris återtas 1436 och från Karl den VII (regent 1422-1461) och Louis XI sker en betydande politisk stabilisering av Frankrike. Först 1528 blir Paris huvudstad igen.

Agincourt ligger i Pas-de-Calais på vägen mot Abbeville. På skyltarna står det Azincourt. Ett fint litet museum visar upp riddarnas utrustning och har en modell över slagfältet.

År 1220 blomstrade dock Paris. På bilder i Notre-Dame ser man att katedralen var nästan färdigbyggd 1220, bara översta delen av de två tornen fattades. Universitetet grundlades år 1200 men redan innan dess var skolorna viktiga i Paris, till exempel hade påven Innocent III avlagt examen där 1182. Robert de Sorbon var en teolog som skapade Maison den Sorbonne 1257. Paris som universitetsstad beskrevs av den långväga gästen Rabban Sauma 1287 (se inlägg 5 juli 2013).

År 1229 strejkade studenterna i Paris, vilket ledde till att universitetet år 1231 fick egna rättigheter och ställdes direkt under påven, enligt en bulla kallad Parens scientiarum.

Amsterdam. Amsterdam fanns inte år 1220. Floden Amstel dämdes upp någon gång på 1200-talet och ett samhälle började byggas som fick stadsrättigheter 1306. För städer som fanns i Nordeuropa år 600, se inlägg 2 januari 2012. År 1220 var Utrecht den viktigaste staden i området, och söderut låg de ännu större städerna Gent och Brügge.

Färjan över Elbe var en fin avslutning på resan. Vi hade dock tur, från andra hållet var köerna timslånga. Elbe betyder helt enkelt älv.


22 juli 2014

I västerled år 600 och 1220 del 1

En semesterresa ger anledning till en koll hur läget var i Colchester, Cambridge, Salisbury Chichester, Bayeux, Paris och Amsterdam de klassiska åren 600 och 1220.

Colchester fanns som stad redan innan romarnas invasion av de brittiska öarna. Staden var benämnd efter den keltiske krigsguden Camulus och fungerade som huvudort för catuvellaunierna. Romarna kallade staden Camulodunum. Efter Claudius armés seger år 42 byggdes en romersk stad kallad "segerstaden", Colonia Victicensis, komplett med mur och tempel. Delar av muren finns kvar idag men där templet står är nu den normandiska borgen.

År 600 måste flera av romarnas byggnader ha funnits kvar, till exempel badhuset, men anglo-saxarna som tagit över staden byggde enkla grophus och träkyrkor. Colchester låg då i riket Essex med huvudorten London.

Borgen i Colchester byggdes på order av Wilhelm Erövraren själv. Normandiska borgar byggdes först av trä på en uppskottad förhöjning, så kallad "motte and bailey" men sedan anlades stora borgar i sten. Mest känt är givetvis Tower of London (byggt av sten från Caen) men jämför även med borgar i Rochester, Bayeux, Caen och Wilhelms födelseort Falaise.

Borgen i Colchester byggdes av återanvända romerska stenar som ett fyrkantigt torn, (en keep) och omges idag av en fin park.

1189 gav Richard Lejonhjärta stadsrättigheter. Idag är det en stad på över 100 000 invånare och en av de snabbast växande städerna i England.

Fram till år 1204 var Hertigen av Normandie och Kungen av England samme person, ett styre som från 1154 kom från Huset Anjou/Plantagenet (med Henry II). Colchester låg alltså i den norra delen av ett rike vars tyngdpunkt låg mellan London och Rouen, och sedan utvidgades med hela Akvitanien ner till Bordeaux då Henrik II gifte sig med Eleonora. År 1204 förlorade kung Johan (John Lackland, regent 1199-1216) sin normandiska hertigtitel och i de senare förvecklingarna kom han år 1215 att belägra och inta borgen i Colchester innan han störtades och staden skövlades av hans motståndare.

År 1220 styrdes England av förmyndare till Johns son den pietetsfulle Henry III, (Henrik III, regent 1216-1272). Henrik grundade stadens "townwatch" och år 1300 uppgick befolkningen till cirka 3500 personer. Detaljerna finns här: British History Online

Finchingfield. På småvägar från Colchester till Cambridge passerade vi Finchingfield, en vacker by som behållit det anglo-saxiska upplägget med bebyggelse runt en bro över en å med en damm.

Cambridge, bron över floden Cam, var ett mindre anglo-saxiskt samhälle på 600-talet, av biskop Bede (672-735) beskriven som en liten ruinerad stad. Danelag från 878. Normandisk borg 1068, lätt igenkänd rund kyrka, mitt i centrum idag, byggd ca 1138. Stadsrättigheter 1131. Sen flyr några studenter från Oxford och stadens berömda universitet kan dateras till 1209.

Efter det händer saker vid detta universitet:
CU noterar på sin tidslinje bland andra Erasmus av Rotterdam, Newton, Babbage, Tennyson, Darwin, Russel och Wittgenstein, Hopkins (vitamin), Rutherford, Keynes, Crick och Watson (Rosalind Franklin var vid Kings College i London), Joseph Needham (se inlägg om Kina), Sanger (insulin), Perutz och Kendraw (protein), Sanger igen för DNA-sekvensering.

CU Press publicerade sin första bok 1584.

Salisbury. År 600 fanns en bosättning i Salisbury vid floden Avon. Men huvudorten låg på en höjd norrut, där nu ruinerna av Old Sarum ligger. Betydelsen av Salisbury är oklart, kanske "sälgborgen"? År 600 hörde området till det anglo-saxiska kungariket Wessex.

Just år 1220 flyttade kyrkan sitt biskopssäte till Salisbury och katedralen började byggas. Det liknar Uppsalas flytt från Gamla Uppsala. Men till skillnad från i Uppsala så byggde man färdigt snabbt, huvudbyggnaden tog bara 38 år att bygga och 1280 var man helt klara. Katedralen är därför enhetlig, byggd i gammal engelsk gotisk stil. Större och högre än Uppsalas domkyrka är katedralen också, med några meters marginal. Det enda tornet är 123 meter högt, högst i England. Den trevlige lite äldre guiden visade på att det lutar något. Han tog sig även tid med att förklara mönstret i ett av de vackra fönstren, skapade av Gabriel Loire 1980. Fönstret heter "Prisoners of Conscience", dvs det begrepp som Amnesty använder för politiska fångar som till exempel Dawit Isaak.

Normanderna hade byggt flera katedraler i romansk stil (som Lunds domkyrka), mest typisk är katedralen i Durham, söder om Newcastle.  Den gotiska stilen tog sedan över, Salisburys katedral byggdes under Henry III: s regeringstid. Här ligger William Longespee begraven. Han var halvbror till kung John, och en av riddarna som förlorade vid slaget vi Bouvins 1214, något som ledde till att kung Johns makt underminerades.

Än mer betydelsefull i Englands historia var Roger of Salisbury, död 1139, och begravd i katedralen. Han var en biskop från Caen som kom att styra England under det att Henry I krigade på kontinenten. Roger inledde det juridiska enandet av det normandiska England. Hans skattesystem lever kvar i att Englands "tax year" slutar i mars. (Jag läser i Simon Jenkins "A short history of England", från 2011).

Henry I:s son dog ung och ett inbördeskrig kallat "The Anarchy"vidtog. Segrande ur detta kom Henrys I:s dotterson Henry II. Under hans regeringstid bildades det "mini-imperium" som det sedan krigades om i hundra år och mer. Först med Tudor kan kanske England anses vara stabilt. Henry II var den kung som gav order om mordet på biskop Tomas Becket i Canterburys katedral 1170, ett extremt exempel på maktstriden mellan stat och kyrka.

Salisburys katedrals viktigaste historiska sevärdhet är ett exemplar av Magna Carta. Detta dokument från 1215 var kung Johns försök att hitta en maktbalans som skulle hålla honom kvar på tronen, och den maktbalansen utgjorde grund för de parlament som senare sammankallades, första gången 1264 av baronerna ledda av Simon de Montfort. I Magna Carta regleras hur adeln ("baronerna") vid arvsskifte får tillbaka sin mark av kungen som dittills personligen delat ut rättigheterna. Med Norths språkbruk, en skör naturlig stat börjar få lagar som kvalificerar den som en "basic natural state".

New Forest. William Erövraren skapade "Nova Foresta" nära Southampton som ett reservat för kungliga jakter. Idag är det ett naturreservat med många bra campingplatser. Williams son kung William II Rufus dog här år 1100 av en pil i halsen. Hans bror Henry blev kung Henry I.

Chichester. Staden i västra Sussex antas vara döpt efter den anglo-saxiske kungen Cissa, som ska ha varit med vid en invasion år 477. Detta är dock nedtecknat under Alfred den stores regeringstid (871-899). Alfred gjorde staden till en av sina viktigaste borgar. Katedralen byggdes 1075 men fick byggas om efter en brand 1199 och den blandar normandiska och gotiska drag.

Vårt stopp berodde dock på tidigare historia, nära Chichester ligger Fishbourne Roman Palace. Det är ett av Englands viktigaste romerska arkeologiska platser. Guidningen här var mycket professionell och mycket brittisk. Under det berömda mosaikgolvet hade man funnit ett annat mosaikgolv, så vi fick en livlig redogörelse för hur man flyttar en mosaik och sedan lägger tillbaka den. Allt utfört i en grop dessutom, eftersom under alltihop låg en gammal sophög från ett romerskt härläger som sjunkit ihop med åren.

Bayeux. Från början en gallisk-romersk bosättning, med namnet härlett från den galliska folkgruppen Bodiocassi. Ligger  två mil från Omaha beach i Calvadosdistriktet av Normandie.

År 600 styrdes Bayeux av den merovingiska ätten, i det västra frankiska riket Neustria. Kung Clothar II (regerade 597-629) låg i krig med sina släktingar och efter segrar var han kung över alla franker 613 med Paris som huvudort. (se inlägg 27 december 2010)

Bayeux är berömt för sin tapet som i själva verket är en 70 meter lång bildserie broderad med tråd på tyg på 1070-talet: Bayeuxtapeten. Den är ett UNESCO-världsminne. (Silverbibeln är ett av världsminnena i Sverige). Guidning på svenska i hörlurar gjorde det lätt att begripa berättelsen som skildras på tapeten, om Harald Godwinsons svek och Wilhelms erövring av England 1066.



Bilden visar turistversion klippt ur scen 38: HIC WILLELM[US] DUX IN MAGNO NAVIGIO MARE TRANSIVIT ET VENIT AD PEVENESAE

Tapeten har stildrag från vikingakonst. Det finns motsvarande bonader funna i Oseberg och Hedmark (Baldishol-tapeten) i Norge, och så har vi Skogsbonaden från Hälsingland.

Bayeux låg i normandernas hjärtland. Williams halvbror Odo (1030-1097) var biskop där, men som den krigare han egentligen var så blev han andre man bakom William och utnämndes till Earl av Kent när England erövrats. Odo tros ha beställt tapeten och den hängdes upp i katedralen i Bayeux för att framgångarna skulle kunna beskrivas för menigheten. Den nuvarande romansk-normandiska katedralen byggdes 1077. Innan dess fanns där den byggnad där Harald Godwinson svor den ed han senare bröt, löftesbrottet som gav William anledning till invasion. Haralds far hade varit Earl av Kent under kung Knut, så Odo fick ta över den titeln. Kent är området i sydöst, med Canterbury och Dover.

Något som kan ha bidragit till tillfället för invasionen var att Harald G just haft fullt upp långt norrut där Harald hårdråde härjade. Harald G mötte Harald H i slaget vid Stamford bridge i östra Yorkshire den 25 september 1066, slaget vid Hastings började 14 oktober.

Vieux-la-Romaine
Vieux-la-Romaine. Söder om Caen i Normandie ligger en större arkeologisk utgrävning av en romersk stad. Muséet och den restaurerade villan är fint men den mesta informationen är på franska. En större utgrävning pågår av det gamla forumet, vi kunde se arkeologerna stå och diskutera. Även det på franska förstås.

Innan hemresan som får bli nästa inlägg, kan jag konstatera att det är lätt att se romerska lämningar och normandiska borgar och gotiska katedraler, men svårare att se något av det anglo-saxiska och merovingiska 600-talet. Vi besökte inte Sutton Hoo som ligger 5 mil norr om Colchester, den mest berömda anglo-saxiska fyndplatsen. Några kyrkor och kloster finns det kvar, vi besökte till exempel inte Chapel of St Peter on the Wall i Essex som är vad som är kvar av ett kloster som byggdes på 650-talet.  Merovingiska byggnader finns det några få kvar, men de ligger i södra Frankrike.

Sammanfattningsvis, för vanliga bönder var kanske inte skillnaden så stor mellan 600 och 1220 men det är dramatiskt hur rikedom skapades och koncentrerades till kyrka och stat, vilket resulterade i de imponerande normandiska byggnaderna och de höga och ljusa gotiska katedralerna.







8 juni 2014

Slutet på Song, del 2

I förra inlägget beskrev jag hur Södra Songdynastin föll för att det var en absolut kejsarmakt som inte kunde tillvarata de ekonomiska möjligheterna som fanns och som utsattes för yttre militära hot som blev övermäktiga.

Egentligen inget märkligt i detta. Södra Songs historia kan sammanfattas mycket kort. I Alf Henrikssons och Hwang Tsu-Yüs "Kinesisk historia", Bonnier pocket, 1967, så står det: "Det var ett fridsamt land vars politik var tråkig och vars ekonomi var god". Det fick räcka.

I kortfattade översikter av Kinas historia är det oftast Djingis Khans och Khublai Khans fantastiska berättelse som måste få ta plats, inte de ekonomiska framstegen i Södra Song. Men Södra Songs öde är intressant. Vilka var de politiska och ekonomiska faktorerna som gjorde att historiens första möjliga "moderna" omdaning av ett samhälle inte fick chans att fullföljas?

Den första tiden efter förlusten av norra området 1127 var givetvis svår, men från att fredsförhandlingar med Jin hade påbörjats 1132 (klart först 1142) fram till mongolernas stora angrepp 1268, så kan nog Alf Henrikssons beskrivning "fridsamt och tråkigt" få gälla, och ekonomin var god.

Möjligen var fridsamheten inte tillräckligt stor. Songs anfall mot Jin 1206 var ett misslyckande, och alliansen med mongolerna mot Jin var ett strategiskt missgrepp som gav mongolerna makten i norra Kina från 1234.

Den "tråkiga politiken" kan kanske förstås mot bakgrund av den stora striden mellan reformivrare och anti-reformister under Norra Songdynastin. Den bristande fridsamheten likaså. Anti-reformisternas seger lade grunden för ett mer stelbent användande av examinationssystemet och till revanschism gentemot Jin.  I Cultural atlas of China, på sidan 131, står det: Man kan notera att orsaken till att Kina inte utvecklade modern vetenskap beror på det strikta examinationssystem som infördes under södra Song och förfinades under Ming. Det "tråkiga" examinationssystemet var ett effektivt sätt att rekrytera dugliga byråkrater från olika samhällsgrupper, men skapade möjligheter till likriktning som minskade anpassningsförmågan i samhället.

Reformvännernas fraktion, vars främste företrädare var Wang Anshi (1021-1086), menade att de rikaste grupperna skulle betala mera skatt för att täcka utgifterna för den stående armén och avgifter till fiender för att behålla fred. Han ville även att utbildningssystemet skulle bli mera praktiskt inriktat och han föreslog en rad andra nya lagar för att förbättra administrationen. Men för att uppnå detta tillgrep han "legalistiska" metoder, det vill säga diktatoriskt tvång, något som anti-reformistiska konfucianer kunde angripa. De representerade det aristokratiska norra Kina mot de grupperingar i söder som Wang Anshi kom ifrån (Diether Kuhn, sid. 56). När Wang Anshi avsattes som chefsrådgivare (rikskansler) vid kejsarens död 1085 så ersattes han av den mest betydande av anti-reformatorerna, historikern Sima Guang.

Inget i beskrivningarna av detta antyder att det gick att skapa oberoende politiska organisationer utan allt handlar om fraktioner som sökte makt vid kejsarens centrala ministerium, fraktioner ledda av viktiga kulturpersoner. Några organisationer fanns inte som fristående från den statliga administrationen kunde förvalta de framsteg som togs av sådana som Shen Kuo och Su Song (de två affischnamnen för den rationella sidan, se tidigare inlägg).

Inom konfucianismen fanns begränsat utrymme för mångfald. Den konfucianska modellen kombinerat med Songdynastins behov av central kontroll betonade lydnad, inte fristående initiativ. Så det politiska fönstret bestod i att Wang Anshis nya policy (Xin Fa) skulle ha hittat arvtagare som fått kejsarmaktens gehör. Men när det väl skedde snarast misskrediterades reformerna av den ökände Cai Jing (1047-1126). Han är en av skurkarna i berättelserna från träskmarkerna, den folkliga skildringen av hur missnöje med styret resulterade i olika typer av uppror.

Istället konsolideras den neo-konfucianska traditionen under södra Song. Mästaren Zhu Xi (Chu Hsi, 1130-1200) var filosofen av störst betydelse, och hans arbete hade sådan kvalitet att examineringssystemet kom att byggas upp kring hans verk för de kommande seklerna. Det baserades nästan helt på den neo-konfucianska ortodoxin som kallades "Läran om vägen" eller Tao-hsueh. 

Konfucianismen är i sig en teori om det rätta styret. Kejsarmakten ansågs ansvarig inför himmelens mandat. Detta var ett fungerande system i så måtto att när folkliga protester och uppror eller uppenbar misskötsel av statens arbete förelåg, då fanns det legitimitet för olika krafter att ta över styret. Men hur detta i praktiken gick till är svårt att förstå. När södra Songs ekonomi började krackelera i mitten av 1200-talet saknades mekanismer för att reglera problemen, fast tidigare kejsare hade förmått genomföra ekonomiska reformer.

Hela detta komplex forskas det på, och tyvärr är det rätt svårt att begripa vad man kommit fram till. En referens jag inte lyckats sätta mig in i men som verkar bra är "Ordering the world, Approaches to State and Society in Sung Dynasty China" 1998.

En slutsats verkar vara att södra Song var mer decentraliserat än Norra Song. Det växte fram lokalt samägda gods och skolor (charity estates and schools). Detta skulle i sig ha kunnat vara en positiv utveckling om det yttre hotet inte blivit så akut när mongolerna angrep.

Den ännu större frågan om hela Kinas utveckling är givetvis central i ekonomisk historisk forskning. En aktuell referens är "Before and beyond divergence. The politics of economic change in China and Europe." av Jean-Laurent Rosenthal och R. Bin Wong, Harvard UP, 2011. 

De varnar för det tankespår som man mycket lätt faller in i, att man mekaniskt börjar leta i Kina efter de institutioner som anses viktiga för den moderna utvecklingen i Europa. Det kan leda till förenklade slutsatser.

De skriver också  "scholars and pundits have fallen victim to the temptation of induction.". De menar då det som kallas "backward induction", att man utgår från en känd skillnad och sedan följer den baklänges.

Det som jag skrivit ovan om avsaknad av mångfald och fristående organisationer kan mycket väl vara ett sådant tankefel. Jag får återkomma när jag läst på.