16 augusti 2016

Omsorgsetik

Etikens världshistoria - jag har inte riktigt tänkt igenom vad det innebär att försöka hitta sammanfattningar av den. Jag började med en grundkurs i etiska begrepp. Jag valde Ann Heberleins "Etik, Människa, moral, mening - en introduktion", Bonnier 2014. Ann Heberlein har skrivit en nybörjarbok i ämnet etik, men hon vill också knyta samman etiken med existensen.

Jag vill börja med omsorgsetiken. Som begrepp är det nytt, det skapades på 1980-talet av filosofer som ville göra en feministisk tolkning av moraliska begrepp. Omsorgsetiken vill skapa ett alternativ till konfliktfokuserade teorier som diskuterar rättvisa och jämlikhet, och istället betona gemenskap, skydd, närhet och ansvar för det svaga. På engelska heter det "Care ethics" eller "Ethics of care". Det är en situationsetik, dess normer ska tillämpas med hänsyn till varje enskild situation. Omsorgsetiken utgår från relationen mellan mor och barn, och flera begrepp har skapats utifrån detta. Det kan verka begränsat, men kommer av en reaktion på att västerländsk traditionell teori bortsett från kvinnors erfarenheter.

Omsorgsetiken kan utvidgas från familjen till samhället och ganska enkelt till omsorg och allt levande och hela livsmiljön. Man kan hitta idéhistoriska rötter  bakåt i tiden. I Indisk tradition är ahimsa ett begrepp som brukar översättas med "icke-våld" men i en vidgad betydelse kan omfatta bl.a.  omsorg.

Även om omsorgsetik är en ny teori, liksom flera forskningsområden relaterade till omsorg, så är omsorgens praxis urgammal och rotad i det samarbete som var förutsättningen för människans framgång som art. Språk, inlärning och social sammanhållning. En etisk världshistoria kan gott börja där.

Omsorgsetiken är en dygdetik. Dygdetik är den äldsta formen av etik, den ser till personligheterna och inte till handlingen, som man gör inom pliktetik, rättighetsetik och konsekvensetik (utilitarism). Varje teori har sina fördelar och sina problem. Omsorg är t.ex. inte enkelt och konfliktfritt. Det finns en maktaspekt, vem är i position att utöva omsorg och vem blir utsatt för den?

Den antika grekiska dygdetiken utformades mot bakgrund av den hjältekultur som beskrivs i de homeriska eposen. Kenan Malik inleder sin "The quest for a moral Compass, a global history of ethics", Atlantic Books, 2014, med att berätta om Akilles vrede och den krigarmoral som driver fram handlingen i Illiaden. Jag kommer att använda hans bok som ledsagare till etikens världshistoria. Men jag önskar att han hittat en annan början, en som inte inleder i den blodigaste av konflikter. Han kunde ha börjat i det mirakel som var människans tidiga förmåga att samarbeta och visa omsorg.

Kenan Maliks bok har en världshistorisk ambition. Ann Heberlein och många andra avgränsar sig till västerländsk idéhistoria. En bra sak med hennes bok är att den är skriven på ett språk som är begripligt för den som inte är specialiserad på filosofiska facktermer. Enbart ett ytligt försök att börja läsa några originaltexter i etik har gjort mig mycket trött - det är oerhört svårt. Kenan Malik är författare och BBC-medarbetare så jag har förhoppningar om att han kan förklara en del av allt detta komplicerade.







 



 

Gyllene regeln

I inlägget om Karen Armstrongs världshistoria gjorde jag några riktiga självmål.

Jag skrev att det inte gick att dra någon slutsats av alla historiska exempel utan att referera till teori, men det är ju vad jag själv hoppas kunna göra i mitt oavslutade skrivande. Just vad gäller etik kan det dessutom vara så att en viss etik bara kan beskrivas i relation till ett historiskt sammanhang.

Och jag skrev att den gyllene regeln inte är religion utan filosofi, utan att förklara den tankegången närmare. Jag får alltså försöka ta upp dessa frågor i detta och några  kommande inlägg. Min tanke har varit att fortsätta min resa från Gujarat till Maharashtra på 1220-talet, senaste inlägget 24 mars 2016. Den övning jag ska ge mig på nu är att försöka redovisa kopplingen mellan etik och religion, med indiska historiska exempel. Tyvärr är det väldigt svårt att skriva om etik. Och att redogöra för etik i andra kulturer och historiska sammanhang, särskilt med de begränsade kunskaper jag har, kommer att leda till fel. Men jämfört med att skriva om grammatikens historia som jag lagt några inlägg på så närmar jag mig här en tyngre frågeställning; vilka svar har olika etiska och religiösa system gett på frågan om det rätta handlandet?

Den gyllene regeln i jainistisk version lyder enligt wikipedia:
"A man should wander about treating all creatures as he himself would be treated.
— Sutrakritanga, 1.11.33".

Sutrakritanga är den andra av tolv heliga texter inom jainismen som anses härröra från 600-500 f.Kr. Det går att tolka in en viss etik i formuleringen - jainismens respekt för allt levande framgår av att alla levande varelser omfattas av denna version av gyllene regeln.

Men det generellt svåra med denna regel är att den refererar till att man ska jämföra med hur man själv vill bli behandlad. Och detta "själv" uppfattas nog väldigt olika inom olika tankesystem. Man behöver läsa flera jainistiska sutras för att komma in i deras tankevärld. Och det gäller nog alla fallen när gyllene regeln formuleras inom olika religioner.

På så vis har Karen Armstrong rätt i att betona den religiösa aspekten av regeln. Jag har hört på ett av hennes TED-talks på youtube och då förstod jag att hon i huvudsak vänder sig till en religiös publik. Hon sa att hon vill att de inte ska lägga ner så mycket tid att på att strida om vad som är rätt och istället vill hon lyfta fram medkänsla och barmhärtighet i olika religioners budskap. Det är ju sympatiskt och som etiskt livsprojekt givande, på ett vis som en filosofisk analys av den gyllene regeln inte behöver vara.

För mig, som inte är troende, är det inte lätt att sätta sig in de religiösa tankevärldarna. Och i denna blogg är det de etiska tankegångarnas betydelse för de föreställningar som bygger samhället som jag vill fundera över, inte det enskilda personliga moralen. Karen Armstrongs bok blev en inspiration för att börja läsa på om etikens världshistoria.




 

Varmare plus 1,3 grader Celcius

NASA har rapporterat. http://www.nasa.gov/feature/goddard/2016/climate-trends-continue-to-break-records

14 augusti 2016

Armstrongs världshistoria

Länge sedan förra inlägget. Varm sommar, golvbygge och sport på TV. Bara en bok blev läst, men en bok jag rekommenderar. Då sportsändningarna inte avtagit blir detta inlägg lite kort.

Det är Karen Armstrong som har skrivit en komprimerad världshistoria. Den heter "Med Gud på vår sida. Religion och våld genom historien", Natur och Kultur, 2016. Mycket bra översatt av Peter Handberg, titeln dock rätt ändrad från det engelska "Fields of Blood, Religions and the history of violence".

Som vanligt skriver Karen Armstrong mycket läsvärt. Jag har tidigare (1/11 2015) sammanfattat hennes "Myternas historia", en liten vacker skrift på 132 sidor. I denna volym har hon expanderat ut till 660 sidor men det är fortfarande givetvis en summarisk världshistoria.  Hon lyfter fram många historiska förlopp konsekvent från synvinkeln om vad religionen hade för roll i en konflikt.

Flera recensioner jag läst (Ordfront, DN) har varit inne på att boken har som huvudtes att det inte är religion som orsakar alla konflikter, detta i polemik mot att detta skulle vara en utbredd åsikt som måste motbevisas.

Jag tycker inte detta är den tes som boken driver. Jag hittar två övergripande teser. Den första är att för tidigare epoker är religion en så integrerad del av samhällslivet att det inte går att särskilja religionen som en separat komponent. Dvs utövas våld så görs det i religionens namn men allt annat som händer är också en del av en religiös verklighetsbeskrivning. Den andra tesen följer av att när man efter upplysningen kan urskilja religion som skilt från en sekulär stat, så finns mängder av historiska belägg för att den sekulära staten levererar enorma mängder våld och konflikt. Intrycket blir då att det var där orsaken till våldet fanns, i den sekulära komponenten av samhället.

Men här finner man svagheten i att använda historiska belägg för att stödja teser utan att grunda den på annan teori. Karen Armstrong kan rada upp hur många exempel som helst på att politik och maktutövning orsakat våld, det svarar inte på frågan om religionens betydelse i sammanhanget. De två teser jag redovisar ovan är korrekta men lite självklara, och det är nog därför recensenterna uppfattar att Karen Armstrong driver en skarpare tes. Det beror också på att Karen Armstrong själv vill argumentera mot diverse anti-religiösa vulgärargument, och då inte förmår nyansera den diskussionen. Ingen seriös debattör jag känner till tror att om religion försvann så skulle våld och konflikt upphöra. Min tanke är att religion utgör en del av de föreställningar som gör det svårare att få ordning på öppenheten i samhället

Det är lite underligt att hon inte diskuterar de underliggande teserna mer tydligt i boken. Karen Armstrong tycks anse att den gyllene regeln är en religiös regel enbart för att den förekommer som ett idéhistoriskt arv inom flera religioner. Jag menar att idén om att "handla mot andra som man skulle vilja att de handlar mot en själv" är i grunden en filosofisk princip, inte en religiös idé. Karen Armstrong nämner flera klassiska referenser till gyllene regeln; Zarathustra, Kong-fu-tze/Konfucius, Buddha, Jesus Kristus, profeten Muhammed osv men det förvandlar inte den tankegången till religion. Det är en filosofisk tankegång som inte inkluderar någon helig komponent i resonemanget. Kanske klargör Karen Armstrong sin syn på detta på annan plats, jag har inte koll på mer än en liten del av vad hon skrivit.

Kants alternativ till den gyllene regeln var det kategoriska imperativet, som kan skrivas ungefär: "låt dina handlingar vara sådana att de kan upphöjas till allmän lag". Andra filosofiska tolkningar finns.

Men dessa följer inte av en religiös uppfattning. Både den gyllene regeln och Kants kategoriska imperativ bygger på samhällsmedborgarens känsla för vad som är rimliga handlingar eller en medborgares plikt, inte vad Gud och hans uttolkare har sagt ska vara rätt. Denna medborgarkänsla kan säkert skärpas av studier i etik (jag vet inte om det går att belägga) men det är också möjligt att det går att visa att känsla av empati är något som formas bäst av religion. Jag saknar den diskussionen i Karen Armstrongs bok. Vad som framgår av hennes skildring är att vid upprepade tillfällen har inte religion kunnat bidra med tillräckligt mycket empati för att övervåld ska undvikas. Kanske ligger det i bokens natur, hon nämner givetvis alla fredliga religiösa människor som levt sina liv utan konflikt, men boken handlar om historiens våld. Det är lättare att minnas en skildring av munkar som går lös på varandra med påkar för att utreda Guds verkliga natur än berättelser om hur våldsverkare omvänts till stillsamma eremiter. Givetvis kan man säga att munkarna med påkar inte drevs av religiösa skäl, och de så kallade "tyrannbiskoparna" på 600-talet gjorde säkert inte det, men en rimligare bild är att makt och religion var sammanflätat till en samhällsbärande ideologi. Så måste den religion som inte enbart var inriktad på inre mystik fungera.

En styrka hos Karen Armstrong är hennes redogörelse för de mekanismer som gör att religion bidrar till en konfliktfylld utveckling. Det öppna samhällets regelkrav kan närmast uppfattas hotfullt av det religiösa samhället. En av Armstrongs poänger är att fundamentalism skapas (och måste skapas) som reaktion på modernitet. Detta skildrade hon detaljerat i sin tidigare bok om fundamentalism, och då var hon mera stringent. I denna bok greppar hon över mycket och det blir oklart om hon kan belägga det hon vill få fram, det visar på faran med att ge sig på världshistoria. Men bra läsning är det.



27 maj 2016

Indoeuropeiska språks utbredning

En infekterad vetenskaplig diskussion man kan försöka sätta sig in i är frågan om de indoeuropeiska språkens ursprung. Språks spridning är ingen enkel materia. Och när extrema våldsverkare kidnappat en fråga för egna syften blir det inte enklare, nationalistiska och nazistiska tolkningar florerar. Och anti-nazistiska motbevisningar blir ofta oläsbara eftersom de ska argumentera mot så märkliga teser. Men även att försöka förbigå allt detta blir märkligt eftersom så mycket våld har utövats i namn av någon slags rasmässig överlägsenhet. Detta inlägg lider brist på denna sista punkt.

I en blogg som ska behandla 600-talet och 1200-talet är frågan dessutom inte precis i fokus. Det proto-indoeuropeiska språket förläggs till 3000 f.Kr eller tidigare. Man kan notera att om förklaringen till de indoeuropeiska språkens spridning ska byggas på framgångsrik våldsanvändning av hästkarlar, så finns en 1200-talsbaserad invändning. Mongoliska borde vara ett utbrett språk. Och från 600-talet kan man försöka dra slutsatser kring varför latin och arabiska spreds och gav upphov till omfattande arv medan de gotiska och sogdiska språken inte gjorde det. Men sannolikt har dessa slutsatser begränsat värde för att förklara vad som skedde många tusen år tidigare, innan skriven text kunde bidra till att bygga språkliga traditioner.

Jag tänker mig två grundläggande faktorer som är viktiga för språks spridning: organisation och status. Organisation nära kopplad till ett språk var romarnas och muslimernas styrka, medan de gotiskt- och sogdisk-talande och mongolerna delvis verkade genom organisationer etablerade på andra språk. Även innan etablerade statsmakter torde god organisation gynna språkspridning, genom religion och släktband mm. Kopplat till det är utdelning av privilegier och annat som förmedlar hög status. Och att prata som den som har hög status, det har nog varit en framgångsfaktor i alla tider.

Språk sprids på två sätt, genom migration och genom överföring. Antingen flyttar de som talar ett visst språk eller så börjar människor att prata ett språk de inte talat tidigare. Bägge mekanismerna är komplicerade. Migration kan vara allt från en elit som tar över ett nytt område till klimatflyktningar. Språköverföring kan vara medveten utbildning som vid missionerande eller den naturliga uppkomsten av blandspråk, pidginspråk och efter längre tid av påverkan, när modersmålstalare finns på det nya språket, olika former av kreolspråk.

Sammantaget beskrivs språkutveckling av olika modeller varav den mest kända är trädmodellen. Min nya favoritförfattare Ola Wikander har skrivit en bok i ämnet som just heter "Ett träd med vida grenar, de indoeuropeiska språkens historia", Prisma 2007. För denna språkgrupp stämmer trädmodellen väl, medan för andra språkgrupper är andra modeller bättre. De semitiska språken har påverkat varandra mycket och återkommande över tid så att grenarna kan sägas ha växt in i varandra igen och det blir omöjligt att spåra dem bakåt i tiden. Språkliga isolat är ett annat fenomen, språk som inte går att hänföra till någon större grupp. Baskiska är ett sådant språk, koreanska är ett annat. Det finns många sådana, Ethnologue anger 75 i en tabell.

I Ola Wikanders "I döda språks sällskap" finns en essä som belyser de indoeuropeiska språkens spridning. Den handlar om hur man i Mitanniriket (i nuvarande Syrien fast 1500-1300 f.Kr. samtida med bl.a. Nefertiti i Egypten) använde vissa ord som var mycket lika sanskrit. De tidigaste bevarade nedskrivna orden på sanskrit är alltså inte vedatexterna utan kilskrift från Hattusa, som handlar om kungar och om hästtränaren Kikkuli i Mitanni. Där talade man hurritiska, men i något tidigt skede måste sanskrit ha spridits även åt detta hållet och behållit sin status som viktigt språk i vissa sammanhang.

I denna korta essä går sedan inte Ola Wikander in på den stora diskussionen om de indo-europeiska språkens ursprung. På annat ställe i boken skriver han att en mängd olika teorier om förloppet finns, varav flera helt gripna ur luften. Här anger han ursprunget till "någonstans mellan södra Polen och Aralsjön". Jag har tidigare kort refererat till Colin Renfrews teori om ett anatoliskt ursprung, kopplat till de tidiga odlingskulturerna, som en alternativ beskrivning. Kanske var det hela mer komplext än att det går att hitta ett ställe, och det beror också vad man menar med ett "ursprung".

I "Ett träd med vida grenar" klargör Wikander att språkforskningen visar att Colin Renfrews ursprungliga förklaring inte håller måttet. Renfrew själv har modifierat sin teori för att få den att stämma med lingvisternas rön, men då förlorar den sin enkelhet. Att koppla ihop odlingskunnandet spridning med en språkgrupp håller sannolikt inte. Wikander lyfter istället fram J.P. Mallory och David W. Anthony med beskrivningar av den pontiska stäppen som centrum för handel baserat på hästkunnande, semi-nomadiskt liv, metallarbete och vagnar.

Den pontiska stäppen är ett område på nästan 1 miljon kvadratkilometer, från östra Rumänien över Ukraina och södra Ryssland och bort mot Uralbergen. Själva ordet stäpp är ett ord som kommer från det området. Enligt en teori är kandidat-kulturen för att ha talat proto-indoeuropeiska den av arkeologerna beskrivna Sredny Stog-kulturen. Ola Wikander bemödar sig om att förtydliga att det inte går att veta att det fanns ett särskilt folk i någon genetisk eller kulturell mening, utan språkforskningen säger bara att det måste ha funnits människor som talade proto-indoeuropeiska.

Jag har inte läst på tillräckligt för att själv bilda mig någon uppfattning. Jag gillade Renfrews teori och noterade att det gjorde även Clive Ponting i sin världshistoria, den har en materiell grund som är enkel att förstå. Men om fakta talar emot den ska den överges. Utifrån tanken att organisation och status är betydelsefulla faktorer för språks spridning så är det inte orimligt att tänka sig att språk spreds med hästkunnande. Den som sitter säkert på sin häst har hög status. Kanske är det ingen tillfällighet att hästtränaren Kikkuli gått till historien.

22 april 2016

Hur uttalas Nfr.t.jj.tj ?

Fördjupningen i indisk grammatik som jag tog upp i förra inlägget gav mig en anledning att läsa två av Ola Wikanders utmärkta böcker. Förutom "I döda språks sällskap", som har ett helt kapitel om sanskrit, så läste jag "Orden och evigheten", (utgiven 2010 på W&W). Den boken handlar om diverse språkfrågor, ibland helt utanför vad jag intresserar mig för, men han skriver så bra svenska att det är ett nöje att fortsätta läsa vad det än handlar om.

Ett kapitel handlar om uttal av historiska namn. Här har sanskrit en speciell fördel, för den store grammatikern Panini skrev även ner fonetiska beskrivningar av de olika ljuden ca 400 f.Kr. Sanskrit har också en lästradition, verser har lästs och sjungits genom tiderna. Men lästraditioner kan utvecklas olika, så är det med hebreiska som fått många olika traditioner, till exempel en sefardisk i Spanien, en orientalisk och en östeuropeisk.

Samtida transkriptioner till andra språk kan ge ledtrådar till uttal. Ola Wikander har exemplet "Caesar" som på antik grekiska skrivs Kaisar, vilket visar att namnet uttalades med k på hans tids latin. I senare tiders latin, sådant latin som man t.ex. döpt blommor med, ändrades uttalet av C till s, och i en modern text ska namnet uttalas "se:sar".

Komparativa studier och allmän kunskap om språkutveckling ger också ledtrådar till gamla tiders uttal.

Ola Wikanders huvudexempel är egyptiska. Problemet är att liksom många av de semitiska språken så skrevs fornegyptiska (när man använde hieroglyftecken som bokstäver) utan att använda vokaler. Så vi vet inte hur den berömda drottning Nefertitis (1380-1330 f.Kr.) namn egentligen uttalades. Det troligaste var enligt Wikander att det uttalades Nafratita eller Nafteta. "Nfr.t" är egyptiska för god, och i en akkadisk transkription skrivs det "napa". Av detta kan man dra slutsatsen att första vokalen bör ha varit ett a och inte det e som man som konvention använt.

Här måste jag lägga in lite uppsaliensisk kuriosa. Johan David Åkerblad var diplomat och språkforskare som år 1802 var först med att tyda flera av personnamnen i den fonetiska skriften på Rosettastenen. Han lyckades klura ut halva det demotiska alfabetet genom jämförelser med koptiska. Men han trodde att alla tecken i skriften skulle motsvaras av ljud och körde fast. Den som till slut redde ut den komplicerade blandningen av symboler var fransmannen Jean Francois Champollion.

Ola Wikander ställer frågan om det spelar någon roll vilket uttal man väljer. Han anser givetvis att man ska låta som "de gamle", men i hans fall är det tämligen självklart. Om man ska forska på utdöda språk måste man försöka förstå uttalet. Men för oss andra?

Oftast spelar det mindre roll. Bara man kommer ihåg att moderna eller svenska namnkonventioner inte alltid stämmer med det "rätta" uttalet så är det praktiskt att hålla sig till ett etablerat uttal. "Morse-alfabetet" ska inte uttalas som kommissarie Morse, men jag minns hur fånigt det kändes när jag sent omsider insåg att "Morse" var ett engelskt namn.

Det går givetvis bra att skriva Rikard Lejonhjärta fast han hette Richard Cœur de Lion. Jag gillar att skriva Saint Louis istället för Ludvig den helige men risken är att jag stavar fel. Och de hedrande tillnamnen som historiskt används för olika personer behöver inte vara så rättvisande.

Ola Wikander tycker det är bisarrt att vi använder namnet Sitting Bull, men "Sittande tjuren" var betydelsen av hans namn som vuxen, Tȟatȟáŋka Íyotake. Under sin ungdom kalldes han Húŋkešni som betyder långsam. Jag har inga problem att referera till honom som Sitting Bull. Däremot är det jobbigt att inse att när jag som barn slukade Erik "Uncas" Englunds böcker var mitt uttal av sioux lite väl bokstavstroget.

Det är möjligt att Tȟatȟáŋka Íyotake inte gillade att bli kallad namn på fiendernas språk. Eftersom Sitting Bull är en direktöversättning så framstår det inte som nedsättande, men det kanske man inte kan ta gör givet. I vissa fall är det inte enkelt. Berber är ett ord som anknyter till barbar, som användes nedsättande av romarna. Amazigh, i plural Imazighen, har jag försökt skriva i inläggen men då känner jag ändå att jag måste förklara varje gång.

Valet eller uttalet av ett namn vara kopplat till mycket komplexa historiska skeenden. Staden Jerusalem heter Al-Quds (ibland stavat Al-Kuds) på arabiska och det skulle kanske vara korrekt att skriva om staden med  namnet Al-Quds om man behandlar de långa perioder som staden varit under arabiskt styre, men det riskerar att bli förvirrande för dem som inte har det arabiska namnet aktuellt för sig.  Ursprungligen så kommer namnet Jerusalem från ett av Ola Wikanders favoritspråk, ugaritiska. Staden hette Ursalim (eller något liknande), en stad helgad åt den ugaritiska guden Shalim (aftonstjärnans gud).

3 april 2016

De första indiska grammatikskrifterna

De första grammatikerna man känner till var från indiska halvön. Sanskrit fick tidigt sin etymologi och formlära beskriven. Redan från cirka 800-talet före Kristus finns belägg. Även tamil har tidiga grammatiktexter, från ca 300 f.Kr. Och eftersom den lärde Hemachandra som jag tog upp i förra inlägget var grammatiker så passar det nu med en kort översikt över den äldsta indiska grammatikens historia.

Jag har tidigare skrivit om kartor och om kalendrars historia, men inte om grammatikböckernas. Jag inledde bloggen med biskop Isidorus Etymologia (skrivet 622-633 e.Kr) men det var inte en grammatik utan en uppslagsbok med många språkhistoriska utläggningar. Det är inte så tydligt avgränsat vad som är en text om grammatik, eftersom det kan ingå i en text som har ett bredare innehåll.

Det tar tid att skriva en grammatikbok. Svenska Akademin avsåg att skriva en grammatik redan 1786 när den grundades men "Svenska Akademins grammatik" utkom inte förrän 1999. Det gäller nog för många grammatiktexter att de närmast är pågående projekt som utvecklas över tid.

Ordet grammatik har sin egen etymologi, det kommer av grekiskans "grámma" = bokstav och "techne" = konst, hantverk.

Etymologi betyder språkhistoria och kommer av grekiskans "étymon" = den sanna betydelsen av ett ord. Jämför ethos, som inom retoriken avser trovärdigheten hos en talare.

Ytterligare ord som fångar in vad språkintresserade forskare sysslar med: filologi, semantik och lingvistik. Filologi (= kärlek till ord) handlar om textanalys och förståelse av kulturhistoriska samband. Semantik (av grekiskans sēmantikós = betydelse) är studiet av ord och symbolers mening. Lingvistik (= från latinets lingua, språk) är språkvetenskap.

Den förste indiske språkvetaren man vet namnet på hette Śākaṭāyana. Han ingick i en tradition av lärda som tänkte kring språket sanskrit.  Han omnämns av Yaska, som på 500-talet f.Kr. skrev kommentarer till ordlistor. Yaskas kommentarer är de äldsta bevarade etymologiska texterna och benämns med det ord som betyder etymologi på sanskrit: nirukta.

Texter om nirukta finns här. Den engelska översättningen börjar efter 428 sidor förklaringar.

Eftersom tolkningen av Rigveda och andra veda-skrifter var central för brahmanerna, var det inte någon tillfällighet att språkhistoria utvecklades som en viktig verksamhet. Övriga centrala områden för studier var fonetik, grammatik, verslära, astronomi/kosmologi/astrologi, matematik och ritualer (de sex vedangas).

Efter Yaska följer sanskrits mest kände grammatiker, Pāṇini Aṣṭādhyāyī, (som betyder "Åtta kapitel") är namnet på hans grammatik som skrevs cirka 400 - 350 f.Kr. Den består av nästan 4000 regler för sanskrits morfologi (formlära) samt till en mindre del syntax (satslära) och semantik. Panini kom troligen från Peshawardalen i det som idag är norra Pakistan.

Paninis sutras finns på nätet, se till exempel sanskritdocument. Eftersom Paninis grammatik fick stor betydelse för det religiösa tänkandet kom man att anse att vissa av reglerna hade gudomlig inspiration. Till exempel kallas hans sutras som grupperar olika symboler/ljud på ett systematiskt vis för Shivas sutras. Om jag förstår rätt så skapade Panini ett system där han efter en viss symbol kunde ange (nu tar jag svenska bokstäver som exempel": "a å" och då mena "a o u å" medan om han skrev "a ö" så avsåg han "a o u å e i y ä ö". Intrycket av detta när man tittar på några sutras är att det är ett kodat symbolspråk för språk. Mina exempel är kanske inte så bra då de trivialt sorterar hårda och mjuka vokaler, läser man på mera (till exempel på Kiparsky Stanford University) förstår man att Paninis system innebar möjligheter till generalisering av grammatiken på ett systematiskt vis.

Två av Paninis viktigaste efterföljare inom grammatiken var Katyayana (ca 300 f:Kr) och Patañjali (ca 150 f:Kr). Deras verk sammantaget är grunden för klassisk sanskrit.

Även språket tamil fick tidigt grammatiska tolkningar: Tolkāppiyam. Det är oklart när den skrevs (300 f:Kr - 300 e:Kr) men tamil får räknas in bland de klassiska språken med antik dokumentation av grammatiken. Dit räknas förutom sanskrit också till exempel klassisk grekiska, latin, kinesiska, persiska och arabiska. I Indien räknas även kannada, telugu, malayam och odia som klassiska indiska språk, något jag får återkomma till när jag skriver om södra och östra Indien.

De klassiska språken bevarades inom religionernas liturgi men folkspråken utvecklades vidare från dem. Acharya Hemachandra som levde i Gujarat på 1100-talet e.Kr. skrev grammatik för en rad "dialekter" av sanskrit (så kallad prakrit) som sedan blev egna språk, viktigast var hans bidrag till grammatiken för föregångaren till gujarati.

Ola Wikander har ett kapitel om sanskrit i sin bok "I döda språks sällskap", W&W, 2006. Kapitlet heter "Det fulländade". Ordet sanskrit betyder "det förfinade" eller "det välordnade", det betraktades av indierna som en förfinad variant av fornindiska och skilt från vulgärspråket prakrta, "det allmänna". Ola Wikander redogör för att vedaskrifternas språk är en ännu äldre form av detta indo-europeiska språk. Språket i den iranska Avesta liknar veda-skriften och de ingår i den indo-iranska språkgruppen, en grupp som även innehåller t.ex. sogdiska och skytiska.

Kapitlet innehåller flera exempel på sanskrits extrema formrikedom. Bland annat kan ord kombineras fritt så att om man har två ord som har åtta synonymer vardera går det att skapa 64 olika kombinerade synonymer av dessa. Exemplet är guda-epitetet "lotusögd".

Märkligt är också att det går att skriva klassisk poesi så att det går att läsa samma text både åt höger och vänster. Enligt Ola Wikander finns ett poem som kort sammanfattar eposet Mahabharata  vid läsning i ena riktningen och Ramayana om man läser i den andra. Jag har försökt söka fram detta och hittade ett palindrom när jag sökte på poeten Daivagya Surya Pandita. Jag hittade även här en text som beskriver diverse märkliga skrivövningar på sanskrit. Vissa av exemplen visar på hur språket sanskrit bjuder in till ett matematiskt tänkande, så det var ingen tillfällighet att Hemachandra som poet också var framstående matematiker. Osannolikt nog finns ett exempel där ett tamilskt helgon löst Eulers problem med springarens väg över ett schackbräde (springarproblemet), men i form av ett poem som hyllar Ramas träsandaler!