24 januari 2016

Södra sidenvägen 1220 - från Uppsala till Hangzhou, etapp 1 Västeuropa

Nu tänkte jag göra en genomgång av en tänkt färdväg från Uppsala till södra Songdynastins huvudstad Lin'an/Hangzhou, via medelhavet och runt Indien. Detta är inte djup historia utan min vanliga övning där jag sitter med kartor och försöker hitta en resväg. År 1220 var det kanske bäst att starta resan i västerled.

Vägen i österled var svårframkomlig då, vilket jag beskrivit i tidigare inlägg, från Merv till Uppsala.
En tänkbar väg skulle ha varit rakt söderut, de vägar som tidigare var handelsled för bärnsten. Jag får återkomma till det, jag har nu tänkt mig en resväg som undviker Konstantinopel som jag tror var ett deprimerande ställe år 1220 efter invasionen 1204.

Uppsala var en mindre viktig plats år 1220. Gamla Uppsala blev ärkebiskopssäte 1164, och först 1273 flyttas Sankt Eriks skrin till Heliga Trefaldighetskyrkan i Uppsala och domkyrkobygget påbörjades. År 1220 hette ärkebiskopen Valerius. Han hade flytt till Danmark 1208 med Sverker den yngre men sedan återvänt, och fått finna sig i att kröna Erik till kung 1210 efter slaget vid Gestrilen. Men från 1216 var unge Johan Sverkersson kung. Han kröntes i Linköping och begravdes på Visingsö, långt från Uppsala. Mer om Johan och hans misslyckade krigståg i Västerled i inlägget 1206.

Första anhalten var lämpligen Visby, Hansestaden. Där fanns Kruttornet (Nordens äldsta bevarade profana byggnad) och Rolandstorget men större delen av muren byggdes senare.

Därifrån vidare till Roskilde i Danmark där Valdemar Sejr regerade men för tillfället var på krigståg i Estland. Drottning Berengaria av Portugal kunde möta upp istället. Hon var syster till Alfons II av Portugal så det kunde passa att få rekommendationsbrev av henne, för ett besök i Coimbra. Alfons var en rimligt fredlig person som man kunde diskutera organisationen av Cortes med, då sådana ordnats sedan 1211 men först 1254 kom hans son Alfons III att ordna ett med deltagande av borgare,

Hade detta varit en bildningsresa skulle resan inkluderat en avstickare till Oxford. Deras store filosofiska föregångsman Robert Grosseteste kom dock inte dit förrän 1229, år 1220 var han i Lincoln 20 mil norrut. Mer om dessa trakter i inlägg 22 juli 2014.

Så istället fick resan gå via Brygge i Flandern och Bordeaux i Akvitanien till Coimbra. Och därifrån till tysk-romerske kejsarens hov, som flyttade runt i kungariket Sicilien. I slutet på 1220 var hovet nog i Capua, för där utfärdardes de  lagar som kallas Assizes of Capua och som befäste Fredrik absoluta maktställning. Och för bildning och goda kontakter med en stad med sjöfart, kanske resan gick till Pisa där man kunde träffa Fibonacci.

Men sen blir det svårt - hur ta sig vidare mot Indien? Just 1220 var det ett stillestånd under femte korståget, ett anfall mot Damietta hade lyckats men sedan skulle sultan al-Kamil återta initiativet i ett motangrepp 1221. Det framstår som en svårframkomlig väg.

Sannolikt var det bästa att finna gunst hos den abbasidiske kalifen i Bagdad,  Al-Nasir li-Din Allah. Men hur ta sig dit? Det blir nästa etapp.

17 januari 2016

Sapiens av Yuval Noah Harari, djup världshistoria

"Sapiens" av Yuval Noah Harari är en storsäljare från 2012 som gavs ut på svenska 2014 av Natur&Kultur. Underrubrik "En kort historik över mänskligheten".

Detta är populär djup världshistoria. För en introduktion till begreppet "Deep history" är den bästa referensen jag sett "Deep history, The architecture of Past and Present", av Andrew Shylock och Daniel Lord Smail, UCP, 2011. Men den är ganska svårläst.

"Sapiens " är däremot begriplig och mycket spännande läsning. Jag har dock inte tid nu att skriva något om vad jag tycker om bokens goda och mindre goda sidor så jag hänvisar bara till en artikel om boken som jag tycker är bra, skriven av historieprofessor Michael Saler vid UC Davis..

7 januari 2016

Djup historia och medvetandets gåta

Världshistoria eller global historia har perspektiv som vidgar historien i rummet, men också i tiden.
I några av översikterna om vad världshistoria är för något som jag läst nämns mycket kortfattat ytterligare två begrepp, "big history" och "deep history".

En klassisk historiedefinition som skiljer historia från förhistoria (forntiden) begränsar begreppet till mänskliga aktiviteter som lämnat skriftliga källor. Men då det globalt sätt funnits människor som levt under forntid parallellt med att den skriftligt belagda historien tuffat på så blir det normalt så att världshistoria avstår från denna indelning.

Flera världshistorier startar ca 2,5 miljoner år sedan, då de första hominiderna började använda redskap, dvs från den händiga människans uppkomst. Nya fynd ändrar tidtabellen, förra året fann man tänder från Homo habilis som var ca 2,8 miljoner år gamla. Några världshistorier startar tidigare, Clive Ponting börjar t.ex. med när de människoartade apornas släktträd skiljs ut från övriga arter . I Forskning och Framsteg nr. 1, 2016, hittar man en notis på det temat. Pliobates caledonia, ett fynd av ben och kranium från en gibbonliknande figur som levde för 11,6 miljoner år sedan. Den gemensamma sista länken ska dock ha levt många miljoner år tidigare. Här pratar vi egenskaper som att kunna gå upprätt och inte ha en svans. Geologerna kallar perioden från 23 miljoner år sedan till 2,6 miljoner år sedan för neogen (epokerna miocen + pliocen). Efter det kommer kvartär (epokerna pleistocen + holocen). Pleistocen motsvarar det arkeologerna kalla paleolitikum (stenålder). Nu har man börjat prata om en ny geologisk epok, antropocen.

Big history startar från Big bang. För att det ska bli "big history" ska man koppla ihop alla förlopp i en total tvärvetenskaplig syntes. Det kan bli givande för vissa typer av frågeställning, till exempel för att beskriva klimatets historia, men främst verkar detta vara ett pedagogiskt grepp snarare än ett nytt perspektiv.

Deep history däremot försöker utgöra ett nytt perspektiv, där historia skrivs utifrån en sammanhängande beskrivning av det mänskliga medvetandets framväxt. Deep history utgår från antropologin och dess tidsperiod blir främst de senaste 2,8 miljoner åren. De vill visa hur paleolitikums historia kan användas för att analysera senare fenomen. Deep history anknyter till kognitionsvetenskap och en av dess ledande företrädare, Harvardprofessorn Daniel Lord Smail, använder även begreppet neurohistoria.

Med detta förs vi in i medvetandeforskningens komplicerade värld. Tacksamt nog har det kommit en ny populärvetenskaplig bok om detta. Jonathan Lindström har skrivit "Medvetandets gåta", Norstedts 2013. Det är samme författare som skrivit "1206" som jag skrivit om förut. Böckerna har delvis samma problem, de är lite omständliga och innehåller många olika trådar, men det bidrar till att de blir spännande att läsa och man får följa Lindströms slingrande tankebanor. Lindströms ambition är hög, han vill lösa medvetandets gåta.

Som arkeolog tar Lindström upp de tidigaste begravningarna som en markör för medvetandets och de sociala riternas utveckling. Fynd av avsiktligt placerade döda i grottor har daterats till för 500 000 år sedan medan de första begravningarna med gravgåvor är 120 000 år gamla. Som jag uppfattar Deep history så är inte frågan om när "moderna beteenden" (behavorial modernity) uppkom som är viktig utan det är hur olika beteendens historia format oss som ska studeras.

3 januari 2016

Sidenvägarna från Lyoyang till Valsgärde, och sogderna

Östasiatiska museet i Stockholm visar nu en fin utställning i bergrummet. Den heter "Staden vid sidenvägen" och handlar om Luoyang under Tangdynastin. På ett fint vis har man utnyttjat bergrummets långa. mörka gång och skapat en väg in genom stadens tre portar, via en åskådlig bildvisning av den i ett rutmönster anlagda miljonstaden och förbi imponerande glaserade porslinsstatyer som vaktade de högättades gravar. Vidare skildras två personer i texter och föremål knytna till dem, poeten Bo Juyi (772-846) och kejsarinnan Wu Zeitan (regent 690-705). De representerar två teman i utställningen: att den kinesiska poesins guldålder inföll under Tangdynastin och kvinnans relativt sätt friare roll under perioden.

Luoyang är en av de klassiska kinesiska huvudstäderna, centralt belägen i Mittens rike. Staden namn anger dess plats, på yang-sidan (norra soliga sidan) av floden Luo. Luo rinner ut i Huang He 2,5 mil nedströms från sammanflödet mellan Huang He och floden Wei. Idag är Luoyang en stad med mer än 6 miljoner invånare men ändå inte huvudort i regionen Henan, det är grannstaden i öster, den ännu större staden Zhengzhou.

Under Suidynastin hade man byggt den stora kanalen från Hangzhou i söder till Xian/Changan, och Luoyang anslöt till den. Staden var alltså ett central knutpunkt i de interna transportlinjerna inom Kina och i den funktionen betydelsefull för sidenvägarna. Utställningen visar på en koppling ända till Birka, man har hittat kinesiskt siden där. Som Uppsalabo vill man ju ta detta ett steg vidare och mycket riktigt så har man även visat att tygrester från båtgravarna i Valsgärde bland annat består av rester av kinesiskt siden.

Sidenet nådde även till Norge. Jag länkar till en sida med fin kista, men den som vill läsa mer letar lämpligen fram Marianne Vedelers "Silk for the vikings", 2014. Jag har dock inte läst den boken så jag vet inte mer än vad titeln anger.

En viktig grupp som organiserade handeln i Centralasien var sogderna. De var ett folk som talade ett persiskt språk, sogdianska, och deras huvudorter låg runt Samarkand och det område i dagens Tadzjikistan som fortfarande heter Sughd. Jag har tidigare skrivit om dem som sogdierna men det ska vara sogderna lärde jag mig på utställningen (och sogder står det i Nationalencyklopedin). Jag ska rätta till det i tidigare inlägg när jag får tid.

Kineserna under Tangdynastin kallade sogdernas område för Kangju som kan betyda "det fredliga folkets land". Redan 150 f.Kr hade upptäcksresanden Zhang Qian nedtecknat uppgifter om Kangju under sin västerländska resa.

Tyvärr var en sogdättad man, An Lushan, (703-757), ledare för ett omfattande uppror mot Tang som misslyckades. Upproret var början till slutet på Tangs storhetstid och senare Tangkejsare kom att bli mycket misstänksamma mot sogder vilket gjorde att många valde att assimileras in i den kinesiska befolkningen. I övriga Centralasien kom sogderna under turkiskt och persiskt inflytande och språket finns inte kvar idag. Utställningen i Bergrummet innehåller flera föremål från en sogdisk grav, An Pu och hans frus grav. Kinas central-TV har gjort ett inslag om hur An Pus grav hittades och hans historia som arvtagare till sin far Xi Lis generalstitel.



26 december 2015

Transhumans och icke-bofast odling

Först ett klarläggande. Ordet "transhumans" i rubriken har med system för djurhållning att göra. Det ska inte blandas ihop med "transhuman" som är ett nytt begrepp som beskriver olika kombinationer av människor och teknik, det som i gamla SF-romaner kallades för en "cyborg".

Transhumans är den svenska översättningen av franskans "transhumance". Ordet är skapat av latinets trans och humus, dvs tvärsöver/bortom jorden. Det syftar på djurhållning där man nyttjar olika marker vid olika tider på året, till exempel renskötsel, och ibland inkluderas även fäboddrift (säterdrift). Till skillnad från pastoral nomadism så återvänder man vid transhumans till samma betesmarker varje år. Fäboddrift och alpin transhumans skiljer sig från vanlig transhumans genom att man har djuren i stall under vintern och alltså måste samla in vinterfoder från markerna närmast gården. Den klassiska transhumansen i medelhavsområdet representeras av hur man flyttade får i Spanien (La mesta, se inlägg  6 januari 2015) och andra områden runt Medelhavet. I "En samtidig världshistoria" skriver man att transhumance eller fädriftsystem var en förutsättning för att kunna hålla stora mängder husdjur med friskt bete. Djuren betade på kustslätten under vintern och i bergstrakterna under vinterhalvåret. Kring detta utvecklades antikens herdekultur. Längs vallederna växte det fram rastplatser som blev marknader och i vissa fall helgedomar. Delfi i Grekland och Tivoli (nära Rom) nämns som exempel.

I nätverksbeskrivningar av världens historia blir transhumans och nomadism viktigt eftersom de skapar kontakter mellan olika regioner. Ett viktigt exempel: den rikedom som alstrades av ylletillverkning i Flandern hade sin bas i djurhållning med transhumans. Andra områden med betydande djurhållning med transhumans finns i bergiga trakter på alla kontinenter.

Transhumans är en produktionsform som är ett specialfall av djurhållning, lite vid sidan av den vanliga uppräkningen av jägare-samlare, (nomader eller semi-nomader), boskapsskötande nomader (pastoralnomader) och bofasta jordbrukare/djurhållare.

En annan produktionsform av betydelse är icke-bofast odling eller småskalig trädgårdsodling. Hela beskrivningen av hur samlare-jägare-fiskare började använda sig av olika odlingsmetoder innehåller en rad faser där icke-bofasta människor lär sig allt mer om hur de kan utnyttja växter. De återvänder till samma platser där de tidigare samlat in föda, och hittar metoder att gynna de växter de samlar. I den mån det handlar om enbart vilda växter kan man inte tala om jordbruk, men när väl en domesticering har skett av växterna eller i någon mening av ekosystemet kan man tala om odling. I tropiska miljöer har man funnit nomadiska eller semi-nomadiska former av trädgårdsodling, dvs agroforestry som bedrivits extensivt.Svedjebruk är en teknik som använts av icke-bofasta odlare och inom transhumans, och av bofasta bönder. En webbsida som spaltar upp begreppen för olika sätt att förse sig med livsmedel heter "Patterns of subsistence".

Vill man särskilt lära sig mer om jordbrukets historia i det område som nu kallas Sverige finns hela "Det svenska jordbrukets historia" på internet. Från sidan 177 i första delen finns en beskrivning av kulturlandskapets dynamik, som tar upp samspelet mellan jordbrukslandskapet och omgivande utmarker med skog. Fram till äldre bronsålder fanns ett mönster av kringflyttande gårdar inom ett större gårdsområde. Detta ändrades under bronsåldern mot att bebyggelsen låg kvar. Byggnaderna vid Hågahögen är ett exempel på fast bebyggelse omgivna av öppna gräsmarker inom slättbygd (sid 186). Tidig säterdrift finns belagd i Härjedalen med boskap som kom från Tröndelag.


20 december 2015

Överblick 1000 f.Kr Eurasiens periferi och resten av världen. Samlare, jägare och fiskare och Amerikas första civilisationer

Hågahögen har jag på bild över denna blogg. Den restes ca 1000 f.Kr och därför ville jag göra en översikt över läget i resten av världen vid samma tid. Jag började den 2 september med Eurasien och de områden där som antingen var stater, hövdingadömen eller beboddes av boskapsskötande nomader. Nu tänkte jag fortsätta med resten av världen, där det främst fanns samlare-, jägare- och fiskare-folk men även ytterligare några hövdingadömen och pastoralnomader. Och kanske fanns en stat i Latinamerika, runt Kotosh nära Huánuco i dagens Peru, som förföll just kring år 1000 f.Kr.

En källa till insikter är Cambridge Encyclopedia of Hunters and Gatherers. "Jägare och samlare" är den vanliga beteckningen - att skriva samlare först gör jag för att lyfta fram att samlandet hade stor betydelse. Lasse Berg betonar att väskan/bärsäcken var en tidig och mycket viktig uppfinning för att kunna vandra omkring och samla in förnödenheter. Jag vill också gärna ta med fiskandet som betydelsefullt, men fiskande ingår i "jägare" i den vanliga beteckningen. Länken ovan till en sida där de skriver ut "fiskare" är till en sida om arkeologi för barn.

Samlandet underlättades om man gynnade de arter som man samlade, och övergången till trädgårdsodling är otydlig. Motsvarande gällde för djurhållningen. Som exempel kunde jägare av vildren så småningom utveckla aspekter av nomadiskt boskapsskötande, som till slut leder fram till bruket av tamren. Se vidare inlägg 26 december 2015 om transhumans.

Den sociala organisationen i dessa samhällen var främst familjegrupp respektive lokal grupp. Jared Diamond (i "The world until yesterday") använder sig av Elman Services (från 1962) indelning i fyra huvudtyper av social organisation: band, tribe, chiefdom and state. En nyare modell har tagits fram av bronsåldersexperterna Timothy Earle och Allen Johnson ("The evolution of human societies", 2000). Den refereras i "Makt och samhälle, politisk ekonomi under bronsåldern i Karpaterbäckenet" av Claes Uhnér (GU, 2010). I denna modell kallas de sociala organisationerna för familjegrupp, lokal grupp, hövdingadöme och stat. Claes Uhnér klargör att man inte får uppfatta dessa begrepp som en allmän evolutionär utveckling (jämför mitt inlägg 22 november 2015 där Maria Sjöbergs kritik mot evolutionär historieskrivning refereras). Varje samhälle ska studeras utifrån dess egna förutsättningar. Claes Uhnér skriver att kategorierna inte är några naturliga enheter, men att de har ett värde som begrepp i ett ramverk.

På kartor över år 1000 f.Kr (se inlägget 2/9 för referenser) är områden markerade efter främst språkligt baserad kategorier. Att ett språk sprids betyder inte att ett folk flyttar, men någon form av kulturell påverkan är det. Exakt var folk befann sig år 1000 f.Kr vet man inte, om de inte lämnat skrift efter sig, men språk är lättare att begripa än benämningar som enbart refererar till olika arkeologiska fyndorter, och vi får anta att kopplingarna är rimligt korrekta. En sida med bra översikter om språk är The Language Gulper. Jag gör en kort översikt som delvis refererar tillbaka till gamla inlägg.

I norra Europa och runt Ural fanns de olika uraliska folkgrupperna. Språkligt delas de in i två huvudgrupper, den finsk-ugriska dit samiska språk hör, och den samojediska.

I norra Eurasien och norra Amerika fanns ytterligare sex språkgrupper representerade: eskimå-aleutiska, tjuktji-kamtjatka, tungus-manchuriska, sino-kaukasiska och turkiska språk. Några språkgrupper fanns både i Nordamerika och Asien, till exempel yupik (ett av eskimå-språken, den andra gruppen är inuiternas språk inuktitut) och Dené–Yeniseian (som verkar passa in i flera språkgrupper).

Det går att grotta ner sig rejält i olika detaljer när det gäller språk. Språket tjuktji (chukchi) är idag det största språket inom tjuktji-kamtjatka gruppen med cirka 12000 som talar det språket. Språket är ett polysyntetiskt språk, dvs många separata ord (morfem) kan sättas ihop till långa ord. Ett ord kan t.ex. betyda "jag har en rejäl huvudvärk". (ungefär "temenelevtepesjterken"). Kan vara bra att kunna. Eskimåspråken och språket ainu som talades av ainu-folket i norra Japan är också polysyntetiska språk.

Det är dock svårt att dra så många slutsatser av detta. Jared Diamond skriver om de områden som har störst antal språk per ytenhet, dessa är  numera ställen som Nya Guinea, Vanatu, Kaukasus och bland aboriginer i norra Australien. Variationen bland språk har utplånats historiskt av olika processer. Välkänt är spridningen av språk genom imperiebyggande, som sanskrit, latin, kinesiska, arabiska, quechua, spanska, ryska och engelska. Jared Diamond nämnder andra processer, som att jordbrukande bantutalare spreds i Afrika (kanske från 3000 f.Kr, säkert kring 1000 f.Kr) och austronesiska språk i den sydöstasiatiska övärlden och polynesien (kanske med början ca 4000 f.Kr). Även bland samlare-jägare-fiskare skedde sådant, till exempel expanderade inuit-talande folk för ca 1000 år sedan baserat på överlägsen jaktteknik med kajaker och hundslädar.

En bronsålderskultur (1500-700 f.Kr) i Centralasien som kallas Karasuk anses ha splittrats och delar av den vandrat norrut och uppgått i den grupp som talade yenisesiska språk, och levde som fiskare och jordbrukare/boskapsuppfödare längs floden Yenisei. Det verkar rimligt att denna typ av bronsålderskultur spreds norrut längs floddalarna.

Väster om dem ritas det in en kultur som kallas kimbrisk, eller cimmerian, som tillsammans med skyterna utgör de bronsåldersfolk som myter vävs av i antika grekiska historieböcker. Dessa iranska kulturer var hövdingadömen, och under vissa perioder upprättade de nomadiskt baserade imperier som var välorganiserade och delvis inkorporerade erövrade staters organisation.

Övriga Eurasien tog jag upp i inlägget 2/11 2015, vad som inte framgår där är att det fanns olika samlare-jägare-fiskare-folk som levde kvar i de områden som dominerades av jordbrukare och nomader. Exempelvis lever Veda-folket (Wanniyala-Aetto) på Sri Lanka kvar ännu, och år 1000 f.Kr var de den dominerande folkgruppen där, inflyttningen av singaleser kanske inte startade förrän 500 f.Kr.

För mer om folk och språk i Afrika, se inlägg den 17 december 2011, och andra inlägg kring det datumet. Västafrika (Niger-Kongo) befolkades av jordbrukare (durra, Sorghum bicolor, jams, Dioscorea sp. mm). De bantutalande folkens expansion hade år 1000 f.Kr nått de stora sjöarna. Framstår nog som en av de mest betydelsefulla processerna som pågick i världen vid tiden för Hågahögens uppförande. Den fortsatte och påverkade stora delar av södra Afrika men stannade upp vid klimatgränsen i syd. Undanträngda blev khoisantalande folk.

Vissa områden var i obebodda år 1000 f.Kr, som Island, och allra nordligaste Sibirien. Även Madagaskar var obebott, ön anses ha befolkats först 350 f.Kr och då av folk från Borneo. Att det var så följer av att malagassiskan är en austronesiskt språk.

Genom att följa de olika austronesiska språken har man spårat en ursprunglig spridning av folk från Taiwan ut över stora områden i Stilla havet och Indiska oceanen. Dessa människor bemästrade långväga resor över hav.

Lapita-kulturen i Melanesien (Bismark-öarna, Vanuatu m.fl) var en sådan austronesisk grupp som sedan spreds vidare ut i Polynesien. Tonga, Samoa osv befolkades från ca 1500 f.Kr. Tahiti ca 200 f.Kr. Senare nådde man till Marquesasöarna långt ut i Stilla havet och Hawaii nådde man därifrån (dvs österifrån) först cirka 600 e.Kr.

Nya Zeeland var obebott år 1000 f.Kr. Man tror att maorierna kom dit först 1300 e.Kr och då skedde även det österifrån, från Tahiti.

Australien däremot befolkades tidigt, kanske för 50 000 år sedan. Aboriginer är latin för ursprungsbefolkning. En större språklig huvudgrupp kallas pama-nyungan, medan det i  norra och nordöstra Australien funnits en mängd olika språkgrupper (kanske 22 olika). Flera separata språk talades även på Tasmanien men i samband med koloniseringen så utrotades de folken nästan helt.

Amerikas historia tog jag upp i inlägg från 12 februari 2012. I Centralamerika fanns de så kallade olmekernas hövdingadömen.

I Anderna och längs kusten av nuvarande Peru fanns hövdingadömen/stater som byggde platser som Caral, Kotosh, Aspero och El Paraiso. Dessa platser visar på en tidig civilisation med monumentalbyggnader och städer - denna kultur (ca 2000-1200 f.Kr) betecknas "Kotosh religiösa tradition" (la tradicion Mito Kotosh). Efter en nedgång kring år 1000 f.Kr följdes denna av Chavinkulturen från 900 f.Kr.









6 december 2015

En samtidig världshistoria

Nu blir det en puff för en bok vars inledning gör det jag efterlyst i tidigare inlägg, nämligen en tydlig deklaration av hur de tänkte när de skrev sin version av världshistorien. "En samtidig världshistoria", utgiven av Studentlitteratur 2014, med Maria Sjöberg som huvudredaktör.

Mycket bra. Haven som nav för berättelsen, helt i motsats till de sidenvägsbaserade inlandshistorier jag läst på sista tiden. Jag har inte hunnit läsa mer än ínledningen av boken, läs mer om den på Göteborgs universitets sidor.