23 februari 2018

Yuval Noah Harari om fri vilja

Yuval Noah Harari skriver på sid 257 i Homo Deus (svenska utgåvan) om att liberaler sätter frihet högt för att de tror att människor har en fri vilja. Påstående att vi har en fri vilja utger sig för att vara ett faktautsaga, men (menar Harari) det motsägs av livsvetenskapernas senaste rön. Referensen är Gazzaniga "What is in charge?" Ecco 2011. Gazzaniga är känd för sin forskning om att hjärnhalvorna har olika syn på världen, vilket märks tydligt hos patienter där man skurit av kopplingen mellan dem.

I just detta sammanhang fokuserer Harari på liberalism men givetvis är den fria viljan en förutsättning för många tankesystem. Att påstå att vetenskapen på något vis bevisat att den fria viljan inte finns är väldigt långtgående. Grundfelet, som jag ser det, är att man antar att på grund av att hjärnan består av materia så måste den följa deterministiska lagar, men då begriper man inte vad ett komplext adaptitvt informationssystem kan göra. Om materian bara är bäraren av informationssystemet kan den rimligen åstadkomma en fri vilja. Men jag får återkomma till det, detta är krångligt.

Harari beskriver det som att en viss mänsklig handling kan reduceras till en kombination av deterministiskt bestämda processer i hjärnan i kombination med slump. Sen skriver han "den sista spiken i frihetens kista slås av evolutionsteorin". Han får det att låta som att det naturliga urvalet inte kan verka om inte alla val är uttryck för något i organismens genetiska kod. Han hänvisar till forskning om att handlingen sker innan vi tänkt ut den (Referens Chun Siong Soon et al, Nature neuroscience, samt Daniel Wegener The illusion of concious will" 2002 och Benjamin Libet.)
Sen går han vidare med militär utveckling av tDCS som Sally Adeee skrivit om i  New Scientist. 30 mars 2012.
Vidare gör han en poäng av att vi har "flera jag" så som Gazzanigas forskning visat, samt Kahnemans kallvatten-experiment om att bara sista upplevelsen räknas. Det "berättande jaget" skulle alltså vara mindre relevant än det "upplevande" jaget.
Han ser det som att vi kommer att uppge tanke på en fri vilja till följd av teknisk utveckling, sid 277, och undrar om "demokrati, fri marknad och mänskliga rättigheter" kan överleva detta?

Frågan om självmedvetande och fri vilja är filosofins "hårda fråga". Innan jag rör till detta allt för mycket vill jag lägga fram två enkla invändningar. Den ena är pragmatisk. Uppfattningen att den fria viljan finns fungerar och motsägs inte av att det pågår deterministiska och slumpmässiga processer i hjärnan. Utan att påstå att det finns ett jag som är "något annat" (t.ex. en själ) så går det mycket bra att föreställa sig att den efterrationalisering som sker i hjärnan som leder fram till självmedvetande, och som sedan via "det berättande jaget" kan reglera vad det "upplevande jaget " gör, att det är en fri vilja. Och detta motsägs inte av evolutionen, utan detta är en anpassning som visat sig ha överlevnadsvärde. Detta är en analogt med den pragmatiska verklighetsuppfattningen jag tog upp i inlägg om evolutionär epistemologi tidigare.

Den andra invändningen är en filosofisk definitionsfråga - hur ska vi definiera vad som kan utgöra "en fri vilja"? Jag förstår inte varför en komplex bild av hjärnan, där det finns flera olika processer igång samtidigt, som kan resultera i flera olika "jaguppfattningar" inte går att förena med uppfattningen att det finns en människa, som givet alla sociala och miljömässiga (biologiska) begränsningar, ändå är moraliskt ansvarig för sina val och har en fri vilja. Vi kan inte välja fritt, men det tror jag ingen som talar om fri vilja menar att vi kan. För att ta ett enkelt exempel, vårt självmedvetande kan inte välja att sluta andas, då tar djupare lager av hjärnan över kontrollen och tvingar fram ett andetag. Men det går att välja. För att vara drastisk, det går att välja att ta sitt liv. Det är ett val att fortsätta leva, på ett vis som det inte är för andra djur.

Jag associerar till en av det fria valets filosofer, Albert Camus. I en absurd värld kan en människa i en livskris tvingas göra ett val. Delar av ens medvetande vill fortsätta leva, men det kan finnas starka skäl att välja att avsluta livet och självmedvetandets fria vilja står då inför ett avgörande beslut.


7 februari 2018

Harari del III många frågor blir det

Yuval Noah Harari (YNH) bjuder in till att fundera över många frågor med sin "Homo Deus". Hans kategoriska stil talar på ett sätt emot det, han är inte den som redovisar olika förklaringar till historiska fenomen. Men istället blir det till provokationer, och det är nog hans syfte.

Så här följer några funderingar.

Varför tror han att frågor om svält, epidemier och konflikt är lösta? Behövs det för att kunna driva tesen om de nya frågorna, evigt liv, lycka och gudastatus? Det YNH kallar gudastatus syftar på olika former av uppgraderingar av mänskliga förmågor genom hopkoppling mellan människor och teknik (transhumans) eller genom genteknik.

Och varför tar han upp klimatfrågan och djurrättsfrågor inklusive artutrotning men han ger ingen överblick över alla de miljöhot som påverkar framtiden? Ganska enkelt kunde han hänvisat till de planetära gränsvärdena och fått ett helhetsgrepp på framtidens miljökriser. Kväve/fosfor-frågan och felaktig markanvändning är två områden som redan passerat kritiska gränsvärde som han borde tagit upp.

Djurrättsfrågorna har en särskild betydelse för YNH eftersom han vill tydliggöra det etiska problemet med att människan betraktar sig som "en högre stående art" som tar sig rätt att utnyttja andra arter - hur ska vi förhålla oss till nya transhumana organismer eller AI-system som är intelligentare än vi? Eller tvärtom, hur kommer de att förhålla sig till oss? Givet att de är intelligentare, kanske de kommer att vara mera humana än vad vi är djurvänliga?

YNH beskriver en övergång från animism till hierarkisk gudatro och sedan humanism i tre varianter: liberalism, socialism och "evolutionär humanism", för att slutligen hamna i teknohumanismen och dataismen . Detta skulle kunna karakteriseras av olika former av infrapolitik, om man utvecklar det begreppet. Är det meningsfullt att försöka göra det?

Varför kallar han det "evolutionär humanism" när han menar olika övermänniskoideologier? Jag tycker varken "evolutionär" eller "humanism" passar  bra. Jag förstår att han använder "humanism" för varje ideologi som utgår från människors egna värderingar (upplevelser x sensititivet), inte någon förment gudagiven regelbok. Jag ser dock inte någon fördel med att förknippa rasbiologiska idéer, även om det kommer i modern form, med ord som evolution och humanism, det riskerar bara att skapa förvirring.

Och varför inför han idén om att den fria viljan inte finns som om det vore någon slags etablerat vetenskaplig ståndpunkt? Vad blir då kvar av hans fina beskrivning av "intersubjektiva fenomen"? Och hans funderingar kring djur-rättigheter?. Hans hejiga sätt att skriva utan att ta upp olika synsätt blir uppenbart svagt här, särskilt som han är klar över att medvetandeforskningen inte på något vis har löst frågan om den fria viljan, eller ens vet hur den frågan ska kunna lösas.

Jag kan inte se att "dataismen" eller "teknohumanismen" som idéer är beroende av att den fria viljan inte finns. Däremot kanske flera förespråkare för dataism finner stöd i argument som framförs av de filosofer som hamnat i ståndpunkten att den fria viljan är en illusion. En del gör detta med det ärliga syftet att prova olika tänkbara världsbilder. Men det kan nog finnas de som har rätt obehagliga agendor. Möjligen lyfter YNH fram väldigt grumliga idéer till en ställning de inte förtjänar? Jag kan dock inte annat än tycka att han verkar vilja få oss att ställa många nyttiga frågor.

28 januari 2018

Dataism och antidataism, ny infrapolitik

Dataism är vad jag förstår ett nytt begrepp som Yuval Noah Harari (YNH) behandlar i "Homo Deus, En kort historik över morgondagen" (2015, på svenska N&K, 2017). I sista kapitlet tar han upp det han kallar datareligionen "dataism" som säger att universum består av dataflöden och att värdet av ett fenomen eller storhet avgörs av dess bidrag till databehandlingen. YNH har en mycket vid definition av religion, varje tankesystem som bidrar till organisering av storskaligt samarbete mellan människor anser han vara en religion. Dataismen är alltså inte nödvändigtvis en kult eller en ideologi. Det räcker att tanken att ökad databehandling har ett högre värde än andra värden blir etablerad bland makthavare och inflytesrika, inklusive de AI-system som kommer att styra allt mer. Jag föreställer mig en situation där de flesta storbankerna och viktiga fondbolag har styrelser och VD som nästan uteslutande baserar sina beslut på data-algortimer, kopplade till sökmotorer som sitter inne med detaljerade data kring människors beteenden. Om de kan övertyga oss om att det är bästa sättet att undvika finanskriser så lär vi uppfatta det som utmärkt. Jag tycker att istället för religion så är ett bättre ord att dataismen är en infrapolitik, så som jag skrev i inlägg 27 augusti 2017.
I slutorden till sin bok frågar YNH läsaren bland annat "Vad händer med samhället, politiken och vardagslivet när icke-medvetna men ytterst intelligent algoritmer känner oss bättre än vi känner oss själva?" Jag uppfattar att han vill skapa opinion för en antidataism, men som historiker gör han det genom att ställa frågor.

26 januari 2018

Homo Deus, del II, humanism som religion

Yuval Noah Harari (YNH) fortsätter sin "framtidshistorik" i "Homo Deus" med en snabb och egen syntes av allt vad religion och ideologi heter. Jag tror han vill lägga grunden för att prognostisera ideologiernas framtid men eftersom jag inte läst ut boken vet jag inte ännu vad han håller på med.
Grundbegreppet är "intersubjektiva fenomen", dvs människans förmåga att skapa flexibel samordning mellan ett stort antal individer (fler än 150) genom att enas om att tro på gemensamma föreställningar. Han noterar på sidan 131 (svenska upplagan från Natur & Kultur 2017) att ett problem med forskning baserad på sociala laboratorie-experiment är att de inte kan genomföras med tillräckligt stora grupper. Hans exempel är ultimatumspelet, där nationalekonomerna förundrat måste inse att människor tenderar att vara mer rättvisa i en spelsituation än vad en "rationell" aktör skulle vara. YNHs förklaring är evolutionärt baserad, han antar att människor i små grupper under stenåldern var tvungna att bete sig mer egalitärt än vad nationalekonomin föreskriver, och att vi ärvt de egenskaperna. Men sedan frågar sig YNH vad som skulle hända om man spela ultimatumspelet med två grupper om en miljon människor som ska dela på ett stort belopp? Han tror att det snabbt skulle bildas en elit inom vardera gruppen som skulle dela på pengarna mer eller mindre rättvist, bara de garanterade varandra möjligheten att snuva huvuddelen av den egna gruppen på stordelen av pengarna. De två eliternas trick för att lyckas med detta är att de kan utnyttja de intersubjektiva värderingar som alls gör att de två grupperna fungerar som grupper. Jag tycker inte teorin visar varför man vid övergång från egalitära små grupper till större stater måste hamna i att ledande koalitioner av eliter måste bli så omåttligt mera rika en resten av samhället. Men historien är fulla av exempel, från faraonerna i Egypten till Maos Kina. Detta är den "naturliga staten" som jag skrivit om tidigare. YNH lyfter fram skrivkonstens betydelse, och i vissa skeden är givetvis kontroll över modern informationsteknik central. De heliga skrifterna kan bli oerhört betydelsefulla, om det så är Bibeln eller Maos lilla röda. YNH noterar (sid. 160) att många monoteister har en historieteori där allt styrs av en allsmäktig Gud och att allt som händer mig som enskild relaterar till denna Guds nåd. Andra historieteorier fanns under biblisk tid, som grekernas och kinesernas, men YNH menar att den bibliska bredde ut sig för att den lade en bättre grund för storskaligt samarbete mellan människor. Men YNH låter det vara osagt varför. Hela hans framställning är sådan, han behandlar en övergripande ideologisk nivå men inte alla olika maktpolitiska eller organisatoriska nivåer som man behöver förstå för att se kopplingen till det historiska utfallet.
Han går vidare med att definiera religion som "allt som ger samhälleliga strukturer en övermänsklig legitimitet". Enligt den definitionen blir även liberalism, kommunism och nazism religioner.
Den typen av omdefinieringar av ords betydelse tycker jag man kan vara utan, men låt gå för att YNH vill få fram sin poäng, att man i varje ideologiskt system måste tro på något. Gemensamt för modernismens religioner är då att de baserar sig på en humanism, dvs att den "övermänskliga legitimiteten" istället härrör sig från en tro på att vi kan basera en etik på människors egna önskningar och värderingar. Den medeltida vägen till kunskap var att kombinera heliga skrifter med logik (sid 216). Den vetenskapliga revolutionens väg till kunskap begränsade sig till att bara hantera empiriska data och matematisk analys. Det är kraftfullt men besvarar inte frågor om värde och mening. Humanismens väg till etisk kunskap blev att kombinera upplevelser med sensitivitet. Referens till denna formel (kunskap=upplevelser x sensititivet) saknas, YNH citerar Humboldt på sidan 219, jag uppfattar det som att han menar att modern utbildning baserad på upplysningens idéer genomsyras av denna humanistiska "kunskapsformel".
YNH har tre (3) huvudvarianter av humanism: liberalism, socialism/kommunism och det han kallar "evolutionär humanism" som är ideologier som kopplar till övermänniskoideal, som nazism. Utöver det har han en framtidsprognos, en humanism som han kallar "technohumanism". Slutligen beskriver han en ism som är helt teknikbaserad, dataismen. Jag får återkomma i senare inlägg till detta. YNH har stor respekt för det som marknadsekonomi och liberalism har åstadkommit men jag vill här avsluta med ett citat från sidan 339: "Marknadens hand är lika blind som den är osynlig, och lämnad åt sig själv kan den låta bli att göra något åt den globala uppvärmningen och riskerna med artificiell intelligens."

14 januari 2018

Homo Deus av Yuval Noah Harari, del I

Jag tänkte, innan jag började läsa, att uppföljaren till den formidabla "Sapiens" skulle bli en pinsamhet. "En kort historik över morgondagen" är en undertitel som få historiker skulle vilja använda. Och att följa upp en världssuccé kan få vem som helst att tappa omdömet. Men efter att ha läst första hundra sidorna så får jag omvärdera. Yuval Noah Harari (född 1976) lyckas fortsätta att skriva om djupa sammanhang i samma hejiga stil i sin nya bok "Homo Deus", (Natur & Kultur 2017, engelska utgåvan från 2015). Det är så tankeväckande att jag vill teckna ner några av tankarna redan innan jag läst ut boken.

Han skriver om kunskapens paradox på sidorna 57-59. Då har han lanserat bokens grundtanke, att mänskligheten genom historien strävat efter att minimera hungersnöd, farsot och krig så har vi nu lyckats så bra med det att våra nya mål kommer att vara att sträva efter odödlighet, lycka och gudomlighet. Odödlighet och lycka är rätt begripliga mål, och med gudomlighet menar YNH uppgardering av människor med biologisk ingenjörskonst, konstruktion av cyborgar (transhumans)och skapandet av icke-organiska varelser (AI). Denna "historiska förutsägelse" (skriver han så eller är det en översättningsmiss?) är ett diskussionsunderlag. Skulle diskussionen om dessa tänkta nya mål leda till att de ifrågasätts, så har YNH uppnått det han vill. Det är "kunskapens paradox": Kunskap som inte förändrar beteenden är meningslös medan kunskap som förändrar beteenden blir snabbt irrelevant". Detta är inte nytt, det är en gammal diskussion att samhällsvetenskap både studerar och påverkar samhället, men att YNH redovisar det så tydligt hedrar honom.

En annan av hans huvudpoänger är att han lyfter fram det han kallar "intersubjektiv ordning". Det står mer om det begreppet i "Sapiens", där han använder företaget "Peugeot" som ett exempel på ett uppdiktat fenomen. I "Homo Deus" har han bytt till "Apple". Fast han ser normalt till att ha tre exempel på "existerande intersubjektiva fenomen", som i Spanarna. Till exempel "dollarn, mänskliga rättigheter och USA", eller "kristendom, demokrati, kapitalism".

Praktiskt för mig är att han skriver om medvetandet. Med rubriker som "Varför aktiebörsen inte har något medvetande" redogör han för modern medvetandeforskning och sammanfattar (sid 103) med att vi inte vet hur medvetandet fungerar eller vad det har för syfte. Jag hade tänkt lägga ner möda på att för min "Big history" ta upp medvetandes uppkomst med Daniel Dennett som en referens, men det kan jag bespara mig. Daniel Dennett skriver så illa och självupptaget att det är en plåga att läsa och jag fick lov att lämna tillbaka boken till biblioteket innan jag kommit halvvägs i den. Det är bättre att läsa YNH, som i sin tur har Stanislas Dehaene som referens för idén att medvetandet är en användarillusion. Men som sagt, YNH menar att vi ännu inte vet något om medvetandets funktion. (Anm 20180121: nu har jag hunnit längre i boken och då skriver YNH att det är visat att vi inte har någon fri vilja, vilket verkar motsäga hans tidigare skrivning. Mer om det i senare inlägg. Jag kanske måste ta tag i frågan om medvetandet i alla fall).

YNH forsätter med att beskriva Turingtestet (som ska avgöra om en dator har medvetande) och i det sammanhanget noterar han något som jag inte tänkt fast jag både läst en bok om Turing och sett filmen. YNH skriver att Turingtestet helt enkelt var  en variant av det test som homosexuella i 1950-talets Storbritannien tvingades utsätta sig för varje dag: Kan du tas för att vara en heterosexuell man? År 1952 dömdes Turing till kemisk kastrering och 1954 tog han sitt liv, 42 år gammal. Krigshjälte och grundaren av modern informations och datateknologi, Alan Turing, han klarade sig inte.



2 januari 2018

Åter till Andalusien - Córdoba

Jag besökte Córdoba före jul för att se den berömda Mesquitan. Córdoba är givetvis värt ett besök av många anledningar. Den romerska bron och andra lämningar från den romerska storhetstiden. De fina judiska kvarteren "La Judería". Området runt resterna av den gamla romerska ringmuren. Med mera. Cordoba var världens största stad år 935 och år 1000 enligt Tertius Chandler. (Se här för diskussion till Tertius Chandlers uppgifter). Då huvudort i det muslimska Andalusien, under storhetstiden innan sönderfallet. I det romerska Cordoba föddes Seneca, i det muslimska Ibn Rushd och Maimonides, tre av alla tiders mest betydelsefulla filosofer.

Namnet Córdoba vet man inte vad det betyder. Den enklaste förklaringen skulle vara att de gamla ibererna kallade floden Guadalquivir för Oba (guldälven), och då skulle Córdoba betyda "staden vid floden Oba". Romarna kallade floden för Baetis, vilket även var provinsens namn (Hispania Baetica). Flodens nuvarande namn har sitt ursprung i arabiska för "stora dalen" eller "stora floden", al-wadi al-kabir.

La Mesquita fullständiga namn är "La Mesquita - Catedral de Córdoba". Och det är till stor del en katedral. Det är katolska kyrkan som äger anläggningen och väldigt mycket inne i katedralen är katolskt. Dels ligger det en kyrka insprängd i byggnaden men dessutom finns det krucifix och andra katolska attiraljer i nästan varje valv. Jag har sett fina TV-program om La Mesquita under kalifatet där man lyckats välja bildvinklarna så att man inte ser alla katolska inslag. Men det är inte alls det intrycket man får när man är där. På det viset är Alhambra i Granada en mycket starkare upplevelse.

Med viss tankekraft kan man ändå uppleva det ursprungliga syftet med arkitekturen. Man kommer in från den vackra apelsinträdgården till en skog av pelare. På samma vis som de intrikata mosaikmönstren så bildar pelarna och de dubbla valvbågarna ett abstrakt mönster som syftar mot oändligheten. Jag associerar till komplexa kristaller eller Eschers bilder.

Grundmönstret skapades redan under emiren Abd ar-Rahman I (r. 756-788). Den påkostade utbyggnaden med den nuvarande mihraben i riktning mot Mecca är den del av La Mesquita som är minst påverkad av de katolska inslagen.


För att få en bild av Córdobas äldre historia rekommenderas ett besök på det arkeologiska museet. Förutom allt romerskt och muslimskt finns det även några få föremål från den visigotiska perioden (c.418-720). Jag skrev om visigoter när jag började blogga främst för att jag fascinerades av biskop Isidorus av Sevilla, och hans projekt att skriva ned sin tids vetande. Här en detalj från museet, en form som användes för att skapa mönster i byggnader.


Min favoritguide till Andalusien är John Gills "Andalucía - a cultural history", Oxford UP, 2009. John Gill var förutom författare till reseguider en konst och musik-journalist med stort historiskt kunnande, och han kombinerade dessa kapaciteter på ett inspirerande vis i sin bok som är en del i en serie som kallas "Landscapes of the imagination".

Det var i hans bok jag först mötte biskop Isidorus. Där kan man också läsa om Ali Ibn-Nafi, kallad "Ziryab" (koltrasten, 789-857). Han var en multikonstnär som egenhändigt förde över mycket av persisk kultur till hovet i Córdoba. Han bidrog bland annat till utvecklingen av stränginstrumentet "ud" (oud) och han populariserade schackspelet i Europa.

I kapitlet om den gyllene staden Madinat al-Zahra (strax utanför Córdoba, vars ruiner jag inte hann besöka), så räknar John Gill upp grödor som muslimerna införde i Andalusien: aprikoser, kronärtskocka, aubergine, banan, morot, bomull, dadlar, durumvete, citron, apelsin, palsternacka, päron, granatäpple, saffran, hirs, spenat, sockerrör och vattenmelon. Även ris fördes in, och kompletterade det jordbruk som tidigare baserats på spannmål, vin och olivträd. Idag kan man finna ännu fler grödor i trädgårdarna runt Malaga, som mango och cherimoya. Och givetvis enorma odlingar av tomat, gurka och paprika.





26 november 2017

Godmorgon världen om klimatet

Idag (26/11 2017) hade P1:s Godmorgon världen ett inslag om klimatfrågan. Här refereras till ett av New York Magazines mest lästa reportage: David Wallis Wells "den  obeboeliga jorden". Jag länkar till Expressen svenska översättning. Men i den versionen finns en länk till en kommenterad version av originalartikeln.

Artikeln är en nyttig om än journalistiskt slängig (för kritik kan man läsa här) genomgång av "worst case scenarios" men avslutas i god ton med att konstatera att "klimatforskare har en märklig slags tro: de säger att vi kommer att hitta sätt att föregripa radikal uppvärmning, eftersom vi måste det."

Det går säkert att hitta vetenskapliga belägg för att det är den mest rationella hållningen. Finns det ingen anledning att hoppas så får vi hoppas utan anledning.

Ett hoppfullt tecken skulle vara att den 1 januari 2018 träder den nya klimatlagen i kraft i Sverige. Klimatlagen ska fungera som ett regelverk för att besluta om ett "budgettak" för klimatutsläpp med slutmålet att Sverige inte ska ha nettoutsläpp av växthusgaser senast år 2045. Den första handlingsplanen enligt lagen ska presenteras 2019. Själva målen står inte i lagen (Klimatlag 2017:720) utan beslutades separat av Riksdagen den 15 juni 2017. Det hela beskrivs av Naturvårdsverket här. Och på internationella mötet i Bonn kunde Sverige berätta om detta.

Målen inkluderar tyvärr inte import och utrikes resor, men inget hindrar att kompletterande miljömål beslutas senare. Vilket framförts av miljörörelsen, till exempel i SvD. Ett klimatråd ska utses som kommer att lägga en första rapport i februari 2018. Ola Alterå är utsedd till kanslichef för rådet.

Om "den obeboeliga jorden" handlar om olika worst case kan man fråga sig hur "best case scenarios" för klimatet ser ut. Ett "best case" kan antingen vara att temperaturökningen inte blir så hög eller att det visar sig att höga temperaturer inte orsakar så stor skada,

Klimatpanelen IPCC har sina möten, och de sammankallade sina bästa krafter i Malmö i år för att hantera målet 1,5 graders uppvärmning, under förkortningen IPCC SR 15. Rapporten kommer 2018. Bara det faktum att man genomförde detta visar att det finns dom som ser det som meningsfullt att räkna på en så låg temperaturhöjning. Med dagens utveckling når vi sannolikt 1,5 grader år 2030.

En alternativ "best case"-metodik är att räkna nationalekonomiskt på effekter av klimat-förändringarna. Så gör Björn Lomborg. Han inser att vi får temperaturhöjningar av koldioxidutsläpp. Men för att minska effekterna av dem gäller det att maximera BNP-utvecklingen så att skadeverkan blir en liten andel av totala BNP. Det kan man till exempel göra genom att satsa på fracking och producera naturgas som visserligen ger växthuseffekt men ännu mera ekonomi-effekt. Björn Lomborg finner då att skadeverkan hamnar under 1 procent av totala BNP. Detta har vad jag förstår på något vis också att göra med diskontering av framtida kostnaders värde. Maximal ekonomisk utveckling på kort sikt är nästan alltid ett nationalekonomiskt "best case".

Ett tredje alternativ för "best case" är det som inom teatern kallas "deus ex machina". Här ser jag principiellt två möjligheter: att det händer något som minskar solinstrålningen eller att det finns någon okänd mekanism som förbrukar växthusgaser i allt högre takt när de överstiger en viss gräns.

Vulkanutbrott skulle kunna vara en sådan lösning. Precis lagom mycket vulkanutbrott kan ge en viss avkylning. Det är väl inte helt osannolikt att isavsmältning kan orsaka en viss ökad geologisk aktivitet. Men att det skulle leda till någon stabil effekt är tämligen osannolikt.

Mekanismer för global homeostas skulle däremot kunna reglera växthuseffekten på en viss nivå. Detta är motsatsen till olika tröskeleffekter som diskuteras i worst case-sammanhang. Tyvärr har jag inte sett någon publikation som visat på en tillräckligt kraftfull sådan reglerande mekanism men det hindrar inte att det kan dyka upp en sådan. I bästa fall.

Tillägg 2017-12-10. Här är hela klimatrådet. Eller här hos Formas.