18 april 2014

Slutet på södra Song-dynastin

Varför kunde inte södra Song-dynastin överleva? Eller, mer intressant, varför ledde inte den utveckling som pågick mot ett mer sekulariserat, rationellt och relativt öppet samhälle, och med en allt mer dynamisk ekonomi i växande städer, till en ordning som kunde klara anpassning till inre och yttre hot?
För Song-dynastin gick under. Inflation skapade kaos i det ekonomiska systemet, Diether Kuhn talar om en astronomisk inflation 1246. År 1264 slutade sedlar att fungera som betalningsmedel. Södra Song erövrades av mongolerna 1279. Och även om Kina fortsatt var världens rikaste och mest utvecklade land bröts den vetenskapliga och dynamiskt ekonomiska utvecklingen som tiden under Song kunnat uppvisa.

Det framförs många svar. J.A.G. Roberts sammanfattar i "A concise history of China", 1999, sidan 88. Han refererar till följande: Etienne Balazs, som anger brist på individuell frihet, bristande äganderätt och den statliga byråkratins makt över handeln, Charles O. Hucker som menar att ekonomin växande komplexitet översteg den byråkratiska kompetens som krävdes, samt andra författare som anger brist på kapital, för mycket billig arbetskraft, misslyckande med att skapa en vetenskaplig syn och effekterna av mongolernas invasion. Han citerar även Albert Feuerwerker som menar att Kina inte "behövde" utvecklas, att Europa senare på 1600-talet stod inför ett försörjningsproblem som tvingade fram utveckling, något som Kina inte stod inför förrän på 1800-talet. (Se Paul S. Ropp "Heritage of China", Berkeley, 1990.)

Jag vill till denna uppräkning lägga till att som yttre hot får man även fundera över effekterna av epidemier och klimatförändring, förmåga till anpassning till sådana hot kan kallas "resiliens". Vidare måste det finnas en anpassning till inre hot, den svåra frågan om "självreglering" eller vad man ska kalla det, dvs frågan om det fanns någon balanserande social kraft ifall en viss utveckling skenade iväg.

I detta inlägg börjar jag med de två vanligaste förklaringarna, den givna att mongolerna störtade Song och den generella att en absolut kejsarmakt aldrig kan förbli dynamisk och stabil.

Yttre militärt hot
Clive Ponting, i "World History", 2001, menar att svaret är komplext men att huvudproblemet var effekterna av det yttre militära hotet. När norra Kina erövrades av jurchen förlorade Song kontrollen över järnproduktionen. Och sedan blev hela Kina inkorporerat i det mongoliska imperiet, vilket enligt Ponting var förödande för ekonomin och för fortsatta teknologiska framsteg.

Clive Ponting konstaterar dock (på sidan 386) att Song-dynastin tog in en skattesats på mellan 10-15 procent av den årliga produktionen, en skatt som bland annat användes till att hålla en armé och att betala för fred. Och jordbruket, som stod för det mesta av skatterna, gick bra under Song. Många bönder hade permanenta rättigheter till land, och arealen som brukades fördubblades. Utnyttjandet av rätt ris-sort till rätt typ av land och introduktionen av nya sorters ris från Vietnam (champaris) bidrog till ökad avkastning. Resurser fanns alltså som kunde ha använts för att hantera de yttre hoten, och åtminstone södra Kina som var relativt lättförsvarat borde man kunna ha hållit även mot mongolerna.

I Felipe Fernández-Armestos "Millennium" citeras Ouyang Xiu (nämnd i inlägg 4 april 2014): "civilisationen skulle alltid segra över råheten: barbarerna skulle underkasta sig för skams skull om de inte kunde tvingas, påverkas av föredömen om de inte kunde styras med maktmedel". Fernández-Armesto konstaterar att Ouyang Xiu inte förutsåg att råheten kunde ta form av de militärt överlägsna mongolerna.

(Sedan skriver han på sidan 136 att Khubilai Khans agerande dels befäste obändig självständighetstänkande hos japaner och vietnameser, och dels stimulerade den vetenskapliga nyfikenheten och den kommersiella vinningslystnaden i Kina. Detta är två andra tanketrådar som får följas i senare inlägg, min tes här är att både vetenskap och ekonomi förlorade på mongolernas invasion)

Christopher Beckwith i "Empires of the Silk Road" från 2009, har som genomgående tes att det är en myt att centralasiatiska nomader ska ses som enbart krigiska nomader. Han lyfter därför fram att Khubilai Khan år 1260 skickade ett fredserbjudande till Song. Detta avböjdes och istället anföll Song norrut 1260 och senare tre gånger under 1262. Detta provocerade mongolerna att göra slut på "Song-problemet", med en fullskalig invasion som började 1265 och segern var inte given förrän 1276 och klar först 1279.
 
Men frågan kvarstår, om nu det yttre hotet slutgiltigt avgjorde, vad var det som försvagade södra Song så att de inte kunde hantera detta hot?

Absolutism
Acemoglu och Robinson menar att det var Song-dynastins "absolutism" som sänkte den. Med deras terminologi i "Why nations fail" (2012) var Song en extraktiv institution. Handelsmän hade begränsad frihet, och de teknologiska framstegen var inte marknadsdrivna utan beställda av statsstyret. Få av uppfinningarna kommersialiserades (skriver de på sidan 231). Parlament saknades. De menar att kejsarna under Mingdynastin och Qing begränsade handeln för att stabilisera samhället, och att denna attityd fanns redan hos Songdynastins kejsare även om de var villiga att tillåta en större kommersiell frihet under kontrollerade former. Absolutismen ledde till stagnation.

Francis Fukuyama i "The origins of political order", 2011, sammanfattar på sidan 315, att det finns en omfattande litteratur om varför Kina inte utvecklade en egen väg till kapitalism. Han nämner Max Webers "Religion of China" och Joseph Needham. Han anser att Kina under Mingdynastin hade de flesta institutioner som krävs för modern ekonomisk utveckling. Där fanns en stat som skapade stabilitet och som hade civil kontroll över den militära organisationen. Han anser att absolutism och avsaknad av rättssäkerhet inte var en kritisk brist eftersom i praktiken under långa perioder så var staten inte godtycklig i sina expropriationer och skatterna var inte orimliga. Istället anser Fukuyama att bristen var avsaknad av vinstintresse. Det står "What China did not have was the spirit of maximization that economists assume is a universal trait". Ett exempel på det som han tar upp är Su Songs klockmekanism. När Kaifeng erövrades av Jurchen så förstördes klockan och med det kunnandet om hur man bygger mekaniska klockor. 

Fukuyama har tre kriterier rörande politisk ordning. De tre är 1) den organiserade staten,  2) rättssäkerhet, 3) ansvarsutkrävande av makten. Därför är det förvånande när han anser att trots att Kina under Ming inte uppfyller några särskilt högt ställda krav på vare sig rättssäkerhet eller ansvarsutkrävande så är det ändå, i Huntingtons anda, civilisationsbegreppet som får avgöra; "Kina" saknar "vinstintresse".
Detta tycker jag är en "sinocentrisk" historieskrivning, invanda föreställningar i kinesisk kultur skulle bestämma förloppet. Det liknar hur "eurocentriska" historiker lyckas se en linje från antikens Grekland via Charta Magna till modern parlamentarism. Något ligger det i att lyfta fram sådant men mer intressant tycker jag är att försöka se utvecklingen som öppen för interaktion, inte regionalt definierad av abstrakta "civilisationer".

Även Acemoglu & Robinson går också direkt på Mingdynastin som om Song dynastins utveckling skulle kunna länkas direkt till problemen under Ming utan att det mellanliggande mongolstyret skulle spela roll. Men deras analys är mera att så länge det är "extraktiva" institutioner så är läget hopplöst, oavsett nyanser i upplägget.

Men om "extraktiv absolutism" var så dåligt, hur kunde då Song uppnå de resultat de ändå uppnådde? Just Songdynastins version av absolutism var till en början framgångsrik. Fanns inneboende utvecklingskrafter som inte kunde hanteras?  Diether Kuhn skriver om "reformer mot kollaps", något att följa upp i nästa inlägg.

6 april 2014

Sinifieringens båda sidor

En aspekt som jag vill betona är ömsesidig anpassning. Det skrivs om sinifieringen av de nomadiska befolkningarna som erövrade Kina. Men anpassning skedde givetvis även hos den han-kinesiska befolkningen i Norra Song till styret från de nomadiska befolkningarna. Det skedde först under khitanernas Liao (907-1125) och främst sedan under jurchens Jindynasti (1127-1234).

Liao utvecklade ett dubbelt styre, ett baserat på nomadiska traditioner och ett mer kinesiskt i de områden där Han-kineserna dominerade. Det systemet användes även av Jin som avancerade med det söderut, de hade sin södra huvudstad i Kaifeng.

Mindre skrivs om hur Han-kineserna under Jin anpassade sig under jurchens styre. Det var inte i så stor utsträckning en kulturell anpassning, men mer en organisatorisk. Den militära delen av statsapparaten sköttes av jurchen. Jin accepterade inte någon integration, utan behöll separata lager och undvek giftemål mellan grupperna. Det liknade till exempel visigoternas styre i Spanien. Jins sinifiering var tillräcklig för att skapa en viss legimitet.

Ett tecken på det var södra Songs återerövringsförsök av norra Kina 1206. Vid slaget på floden vid Caishi 1161 hade södra Song vunnit en seger över Jin och fått ett bättre fredsavtal. Men Song bröt fredavstalet 1206, ledda av chefsrådgivaren Han Tuozhou, och beslöt att anfalla Jin med 160 000 man. Ett skäl till det, skriver Diether Kuhn, var att man trodde att Han-kineserna i norr skulle ansluta sig till Songs trupper. Detta skedde inte. Någon organiserad motståndsrörelse fanns inte i norr utan folk hade anpassat sig till Jins styre.

En del i "anpassningen" var att så många av de rika stora jordägande familjerna hade flyttat söderut. De som skulle ha kunnat stå för en intern organisation mot Jin fanns inte kvar. Den stora befolkningsgruppen av vanliga bönder i norr hade ingen information om södra Songs planer och såg Jin som legitima härskare. Jin mönstrade 135 000 man och det räckte för att vinna i en avgörande motattack 1207.

Ändå framstår det som märkligt att det välorganiserade och tekniskt framstående södra Song inte kunde vinna i norr. Diether Kuhn skriver att de misslyckades på grund av strategisk inkompetens, logistiska misslyckande i försörjningslinjerna och dåligt väder. Trupperna deserterade.

I "Cultural atlas of China" av Caroline Blunden och Mark Elvin, 1983, så skriver de om "the Ruzhen Jin", ruzhen är en annan stavning av jurchen. Både Jin och tanguterna från Xixia hade ett kavalleri med järnrustningar för ryttare och häst. Södra Kinas militärstrategiska problem vid ett anfall norrut var att finna motmedel mot de beridna trupperna. Den militära användningen av krutet kunde ha blivit ett sådant vapen men man lyckades inte behålla de tekniska landvinningarna för sig själva utan Jin och mongolerna kom också att använda olika skjutvapen.

Motsvarande militärteknologiska kapplöpning skedde även mellan de olika grupperna i norr. Khitanerna under Liao hade en handelsblockad med järn norrut till Mongoliet, ett slags strategiskt handelsembargo. Jin lät mongolerna köpa järn, pilspetsar och svärd, något som bidrog till att Djingis Khan kunde bygga en välrustad armé.

Södra Song fick 1207 skriva under ett förödmjukande fredsavtal med Jin. Han Tuozhou mördades, och hans huvud skickades till Jin. Ny chefsrådgivare i södra Song blev Shi Miyuan. Från denna tid avgörs södra Songs fortsatta historia. Det tog 40 år innan mongolerna avancerade söderut. Kanske de aldrig hade gjort det om södra Song lärt av historien och hållit sig till de lyckade men kostsamma fredsavtal de hade med Jin. Hankineserna under Jin anpassade sig. Men i södra Song kunde de styrande inte vänja sig vid tanken på att det klassiska kinesiska området runt Gula floden inte styrdes av dem. Troligen hade ett litet men ekonomiskt blomstrande södra Kina kunnat hitta former för samexistens med Jin och med Kublai Khan, men istället fortsatt man med angrepp norrut som till slut ledde till undergång för Song.

För ett framgångsrikt angrepp söderut krävdes förmåga att utkämpa "sjöslag" över de stora floderna, något som mongolerna lärde sig av kinesiska överlöpare på 1260-talet. Till det tillkom att de förde över arabisk teknologi med effektiva katapulter. Hanfloden erövrades av mongolerna 1273 och 1279 utkämpade Song sitt sista sjöslag, slaget vid Yamen.






4 april 2014

Böcker under Songdynastin

En utmärkt nybörjarbok om Kinas historia är Bamber Gascoignes "A brief history of The Dynasties of China", Robinson, 1973/2003. Författaren är tevepresentatör, känd från ett frågesportprogram på BBC. Han har ett särskilt intresse för framväxten av skriftkulturen i Kina, och han har många intressanta utvikningar om papper, tryckkonst och kinesiska skrivtecken. Jag har nedan listat några böcker och författare som han lyfter fram, plus några till.

Bamber Gascoigne väljer ut några personligheter som får representera varje dynasti och de är ofta författare.
Under Tang beskriver han poeten Bai Juyi 772-866 och  hans vän Yuan Zhen. De möttes 802, och skrev poesi som skildrar deras livslånga vänskap. Det är inte de två mest kända poeter under Tangs poetiska guldålder, de heter  Li Bai (Li Bo, 701-762), daoisten som älskade månen och Du Fu (712-770), konfucianen som inte klarade examineringen och skildes från sin familj på grund av An Lushan-upproret 755-763. Poesin bygger mycket på tonaliteten i kinesiskan, något som tyvärr inte låter sig översättas.

Under Song lyfter BG fram statsmannen, historikern och poeten Ouyang Xiu (1007-1072) och ännu mer den man som han examinerade, poeten, målaren och statsmannen Su Dongpo (Su Shi, 1037-1101).

Ouyang Xiu symboliserar Songdynastins återvändande till kinesiska antika ideal. Läs mer Ouyang Xius "Collection of ancient inscriptions" här.

Su Dongpo är den främste representanten för att poesi, kalligrafi och målarkonst förenas med ett aktivt politisk liv. Su Dongpo motsatte sig överdrifter i det aktiva reformationsarbete som drevs av Wang Anshi. Att litterär bildning var ett krav för att göra politisk karriär var ett resultat av att examineringssystemet blivit avgörande för meritering inom staten. Wang Anshi själv räknas bland Songs sex mest kända författare.

Wang Anshis reformer var långtgående, och det anges både en legalistisk syn och en strävan att beskatta de stora jordägarna som grund till hans program. Hans kritiker grundade sig på neo-konfucianska argument men representerade allt som ofta den gamla jordägande grupperingen i norr mot Wang Anshis stöd hos mindre starka jordägare i söder. Utom Su Dongpo nämns den berömde historikern Sima Guang (1019-1086) som en av Wang Anshis kritiker. Hans mest kända text är "The comprehensive mirror for aid in government".

Vanligt folks historieberättande låg nog långt från den avancerade poesin i de lärda kretsarna. Upprorsanda och röveri skildras i berättelser som skrevs ner långt efter Song. "Berättelser från träskmarkerna"  är en roman som utspelar sig under 1100-talet, men texterna sammanställdes först på slutet av 1300-talet. Den svenska översättningen av Göran Malmqvist baserar sig på en version som utkom 1644. Det är en slags "Robin Hood"-historia fast rövarna är inte så ädla. Del 1 heter på svenska "Den törstige munken och hans dryckesbröder" vilket anger tonen i historian.På engelska heter verket "Water margin", på kinesiska Shui Hu Zhuan.

En rad uppslagsverk skrevs under Songdynastin:

Ett kompendium i militär teknologi, skriven 1044, titeln på kinesiska "Wujing Zongayo", av Zeng Gongliang (998–1078) med flera, känt för att i kompendiet beskrivs både krutet och kompassen, och den tar upp diverse eldkastare, katapulter och stridsfartyg. Se mer här, på Patricia Buckley Ebreys hemsida som visar upp kinesisk historia. (Hon är bl.a. författaren till boken om kejsaren Huizong). 

Ett standardverk om arkitektur, "Yingzao fashi", av Li Jie, 1065–1110, publicerad 1103, se modeller här.

"Pingzhou Ketan", av Zhu Yu, klar 1117, en maritim uppslagsbok. Nämner kompassens användning för navigation.


Jag har i förra inlägget nämnt den märkligaste av alla böckerna, "Meng Xi Bitan" från 1088, som skrevs av Shen Gua /Shen Kuo. På engelska kallas boken "The dream pool essays".

Ett medicinskt uppslagsverk: "Xiyuan Jilu", ungefär "Samlade texter om hur man tvättar bort det onda", av Song Ci, 1247.

Allmänna uppslagsverk skrevs med vackra namn, fyra av dem kom att kallas "The four great books of Song", som inkluderade Li Fangs böcker och Wang Qinruos "The Prime Tortoise of the Record Bureau", "Cefu Yangui", färdig 1013, omfattande 9,4 miljoner kinesiska tecken. Dieter Kuhn skriver att Li Fangs första bok handlar om mytologiska berättelser, drömmar och spökhistorier medan den senare "Taiping yulan" hade kapitel om himlen, jorden, härskare, litteratur, ritualer, militär, sjukdomar, anatomi, barbarer, flora och fauna. Diether Kuhn skriver inte gott om Wang Qinruo, han tycks ha varit en politisk intrigmakare.

Den officiella historien om Song skrevs först efteråt, under Yuan-tiden. "The History of Song" or "Song Shi", 1343. Under Song skrevs Tangs officiella historia: "New Book of Tang", "Xin Tangsu", 1060.

Onämnt här går alla konfucianska, buddhistiska och daoistiska texter, som kräver ett eget inlägg. Och mycket mer. Noterbart är att de flesta titlarna ovan är från Norra Songdynastins tid. Södra Songs mest berömda skribent är den konfucianske mästaren Zhu Xi.

Mycket mer om litteraturen under Song finns på chinaknowledge.de. Det är Dr. Ulrich Theobald vid Tübingens universitet som sammanställt en lärorik webbsida för Kinastudier.



22 mars 2014

Songdynastin

Norra Songdynastin, 960-1127, Södra Songdynastin, 1127-1279. Min huvudreferens är Diether Kuhn som uppenbart är mycket imponerad av Songdynastin. Han inleder sammanfattningen i sin bok med att säga att Songdynastin för tusen år sedan"emerged as the most advanced civilization on earth" och han menar till och med att Songdynastin hade gemensamma drag med "enlightened modern capitalism".
Boken heter "The age of confucian rule, The Song transformation of China", Harvard UP, 2011.

Det är ett stort frågekomplex. Var Songdynastin på väg att hitta former för något som kunde ha blivit en industriell revolution? Och i så fall, vad var det som gjorde att den möjligheten inte fullföljdes? Samma fråga ställs av många historiker, till exempel av Clive Ponting i "World History" (Pimlico, 2001, sidan 378).

Joseph Needham ställde frågan i ett vetenskapshistoriskt perspektiv: “the essential problem is why modern science had not developed in Chinese civilization (or Indian) but only in Europe."? Nathan Sivin noterar att Needham även ställde en annan fråga “why, between the first century BC and the fifteenth century AD, Chinese civilization was much more efficient than occidental in applying human natural knowledge to practical human needs”. (Ref: Oxford)

Mitt inlägg den 1 mars om städernas utveckling illustrerar den dynamiska förändring i ekonomin i övergången från Tang till Song. Den japanska historikern Naito Torajiro (1866-1934) betonade att Tang-Song-övergången var en politisk förändring, från ett styre dominerat av flera mäktiga familjer, aristokrati, till ett mera tydligt envälde under kejsaren. Att lägga denna skillnad till grund för en historisk periodisering kallas för "Naito-hypotesen". Referens, J.A.G. Roberts, "A concise history of China", Harvard 1999. Dieter Kuhn nämner inte denna hypotes, han diskuterar inte periodisering på det viset.

I linje med tidigare funderingar byggda på Norths institutionella ekonomi (se t.ex. inlägg 12 juni 2011) så kan man fråga om övergången från Tang till Song ska ses som en övergång från en stabil naturlig stat till en mogen naturlig stat (via en konfliktfylld period). Något som skulle tala för det var att Song-enväldet ändå gav utrymme för visst oberoende. Diether Kuhn skriver att "Song China was netiher despotic nor totalitarian". Detta är ett tema att följa upp.

Men det finns många andra teman som är intressanta:
Demografi. Kina med ca 100 miljoner människor utgjorde mer än en tredjedel av jordens befolkning år 1100 och 1187. Men variationerna var kraftiga, krigs och nödåren runt 1127 förde ner befolkningstalen kraftigt och 1292 så var talen nere mot 70 miljoner.
En trend var en betydande omfördelning från norra Kina till södra. År 5 var det 10 procent och år 740 var det 40 procent som levde i söder. År 1100 levde 75 procent av Kinas 100 miljoner människor söder om floderna Huai och Han.
Migration. År 1127 då Jurchen erövrade norra territoriet flyttade miljoner människor söderut. Nomadernas förflyttningar resulterade alltså även i betydande migration av Hankineser.
Klimat. Snöstormar och översvämningar under början av 1100-talet. Den medeltida värmeperioden gynnade Tang, men även södra Song, över normalperioden nådde temperaturen åren 950-1000 och ca 1210-1250. Och om vädret som gynnade Djingis Khan kan man läsa här BBC om mongoliskt väder baserat på forskning på årsringar.
Översvämningar orsakades även medvetet av Song, när Gula floden leddes om som ett led i att skapa ett försvar mot Jurchen. Gula flodens nyckfullhet bidrog till att folk flyttade söderut.
Elit replacement, Jurchens övertagande av norra Kina. Jins befolkning år 1187 bestod av 40 miljoner Hankineser som lydde under 4 miljoner Jurchen. Och sedan mongolernas erövring av hela Kina.
Organisation för produktion. Läs om järnhantering i inlägg 18/8 2013 och transportsystem med kanaler i inlägg 1/3 2014. Men exemplen kan göras många, sidenproduktion, celadonkeramik, vapenteknologi mm
Kvinnans roll Seden att binda fötterna växte fram under Songdynastin. Även om kvinnlig äganderätt existerade så var konfucianismens krav på mannens överordnad något som begränsade kvinnorna jämfört med tidigare under Tang.  
Bibliotek och böcker. Boktryckarkonsten utvecklades, med upplagor på tiotusentals exemplar. På papper givetvis, vid detta laget en gammal kinesisk uppfinning. Papperstillverkning var utvecklat redan på 100-talet. Konfucianska och buddhistiska klassiker trycktes upp, men även olika uppslagsverk, poesi osv. Det kejserliga biblioteket var viktigast, men bibliotek fanns i de konfucianska templen, i buddhistiska kloster och många privata hem. Ett slags naturhistoriskt översiktsverk kombinerat med essä-samling var skriften "Meng xi bitan" av Shen Gua. Han skrev dessa "Samtal med penseln vid drömbäcken"  mellan 1086-1093. Diether Kuhn kallar den det viktigaste bidraget i en "Confucian based Song-Enlightment". Bland annat beskrivs där tryckning med lösa typer av lera satta i järnramar, utförd av Bi Sheng år 1040. Kompassen och den första kända beskrivningen av dess missvisning finns också med i Shen Guas bok.
Utbildningsväsendet. Karakteristiskt för Song var att examineringssystemet utvecklades, vilket syftade till att byråkratin skulle baseras på ett meriter, inte på släktband. Under reformatorn Wang Anshi (1021-1086) utvecklades en mer praktisk utbildningsplan som bidrog till det tekniska och ekonomiska lyftet.
Idéhistoria. Neo-konfucianismens portalfigur mästaren Xhu Xi levde 1130-1200. Hans "Kommentarer till de fyra böckerna" kom att utgöra grunden i utbildningsväsendet. Det var en logiskt ordnad version av den antika konfucianismen men som påverkats av buddhism och taoism och blivit mer anpassad till förhållandena under 1100-talet.  Han motarbetades under sin livstid men kejsaren Lizong, som regerade 1224-1264, lyfte upp hans verk genom officiella beslut. "Daouxe" blev lärdomens väg.

Året 1220 som jag haft som referenspunkt hade ingen särskild vikt för Songdynastin. Kejsaren Ningzong regerade 1195-1224 som den 13:de kejsaren av Huset Zhou. Efter det misslyckade anfallet mot Jin 1206 ökade kostnaderna dramatiskt för tributen till Jin. Södra Songs "guldålder" som det brukar kallas, inföll under kejsar Xiaozong (1163-1190). Under hans tid höll fredsavtalen med grannarna och en satsning på handel över havet gjordes. Norra Songs mest kända kejsare var grundarna av dynastin, bröderna Taizu (960-976) och Taizong (976-997), bägge militärer som konsoliderade ett splittrat Kina. Taizong var inte bara militär, han hade studerat enligt konfuciansk läroplan (och han var skicklig på kinesiskt schack). Flera andra kejsare hade långa och relativt fredliga styrelseperioder, till exempel kejsaren Renzong (1022-1063). Under hans regeringstid (och hans efterföljare Shenzong 1068-1085) uppmuntrades reformer och vetenskap, exemplifierat av namn som Wang Anshi, Shen Gua, filosofen och matematikern Shao Yong och astronomen Su Song.

Hade Songdynastin med 18 kejsare med sammanlagt 319 år vid makten lyckats ta sig ur Ibn Khalduns cykel av uppgång och fall på fem generationer? Det beror lite på hur man bedömer förlusten av norra Kina till Jurchen. Det är främst denna förlust och sedan den totala förlusten mot mongolerna, som fått Songdynastins annars så framgångsrika arv att beskrivas negativt av senare officiella kinesiska historiker. Enligt kinesisk dynastilära följs en dynastis uppgång i yin av dess nedgång i yang. Det kan ta två eller 20 generationer, det avgörs av himlens mandat. Det låg givetvis i den senare dynastins intresse att visa på varför himlens mandat gick förlorat, vilket återspeglas i de officiella historieskrivningarna.

Fotnot: Song stavas dynastin med pinyin-stavningsregler. Med Wade-Giles-metoden blir det Sung-dynastin.


16 mars 2014

Klimatet idag

Karin Bojs skriver idag i DN att Keelingkurvan för koldioxid i luften nu passerat 400 ppm. Hon vill att vi ska studera IPCCs rapport 5:2 som kommer i slutet på mars.

Värdet på Keelingkurvan 14 mars 2014 var 399,97 ppm.  keelingcurve.ucsd.edu

Keelingkurvan presenteras även här: Scripps CO2 Program

IPCCs rapport 5:2 behandlar "Impact, Adaption and Vulnerability", presskonferensen är bokad till 31 mars.

IPCCs rapport 5:3 kommer att vara väl så viktig, "Mitigation of Climate Change", presskonferens 13 april.


1 mars 2014

Tre städer i Kina 1220 och det stora kanalsystemet

Hur ska man visa vägen in till världens rikaste och mest avancerade land år 1220 - den södra Song-dynastin i Kina? Tre städer kan lyftas fram som en historisk väg: Tangdynastins Chang'an, Norra Songdynastins Kaifeng fram till södra Songs huvudstad Hangzhou.

Diether Kuhn beskriver de tre städerna i "The Age of Confucian Rule", Harvard University Press, 2009. I kapitlet "Transforming the capitals" fångar han den urbana utveckling från det aristokratiska stora imperiet Tang till det "lilla" men dynamiska södra Song. Här följer en mycket kort sammanfattning samt några försök att ange resvägen från Chang'an ner till Hangzhou vid havet. Mer om Chang'an finns i inlägg 21/2 2011, om Kaifeng och Hangzhou 7/11 2012.

Chang'an, dagens Xian, var den gamla Tangdynastins huvudstad, raserad år 904. År 1220 var platsen en skugga av sin forna storhet, men munkkloster som de med de berömda pagoderna "stora och lilla vildgåsen" och ruinerna av den 35 km långa stadsmuren vittnade om att här hade världens största stad legat. När staden var sidenvägens början var den ett mönstergillt rutmönster av 110 muromgärdade distrikt där närmast en militärisk ordning rådde. Trumpetfanfarer klargjorde när portarna i murarna öppnades och stängdes. Många människor levde sina liv inom ett distrikt och hade små möjligheter att passera portarna och göra besök på andra sidan distriktsmuren. Stadens geometri symboliserade dess betydelse som kejsarstaden, himmelens sons boning, och stadsplanen följde klassiska astrologiska anvisningar och heliga tal som tre, nio och tolv.

Kaifeng (som haft så många namn att jag håller mig till det som används idag) skulle ha byggts lika kvadratiskt mönstergillt som Chang'an. När staden år 955 skulle expandera för att bli huvudstad byggdes en kvadratisk mur 2 km utanför den existerande stadsmuren, totalt 27 km lång. Men privat äganderätt hade uppkommit på ett vis som omöjliggjorde centralstyrd stadsplanering som på Tangdynastins tid. Innanför muren växte det fram ett oregelbundet och mer kommersiellt styrt nätverk av byggnader och handel bedrevs även utanför officiellt godkända marknader. Under Norra Songdynastin (960-1127) växte Kaifeng till världens största stad. Kina var det mest urbaniserade området i världen vid denna tid. Ref. Tertius Chandler's compilation of the population of cities throughout history, Four Thousand Years of Urban Growth: An Historical Census.

Hangzhou, som då hette Lin'an, var störst i världen från 1180-1315, då Kairo började tävla i storlek. När Songdynastin flydde till Hangzhou 1127 så ledde det till att denna stad nära havet plötsligt skulle byggas enligt de himmelska principerna. Det gick inte alls, stadsplanen fick anpassas till närliggande berg, en sjö och floden Qintang. Ur försvarssynvinkel var dock läget mycket bättre än Kaifengs, som låg oskyddat på slätten. Hangzhous kejsaraveny kunde inte anläggas i rak nord-sydlig riktning utan gjorde en krok. Kartor över staden fick försöka anpassa verkligheten till de krav som traditionen ställde, och rätade ut en del av det krokiga. Hus byggdes i två våningar eftersom det saknades plats för utbredda envåningshus. Staden genomkorsades av kanaler. Luc Normand Tellier skriver i "Urban World History" att staden runt 1275 hade 347 broar och 350000 invånare, och att det då i Kina fanns ytterligare 5-6 städer med 200000 invånare. Många högre befolkningstal anges, mellan 800 000 upp till 2 miljoner. En översikt finns på wikipedia "List of largest cities throughout history".

Om Kaifeng hade varit en viktig handelsplats var Hangzhou ännu mer dynamisk, och med en annan tillgång till handel via sjöfart. Songdynastin använde sedlar av papper, tillverkning skedde i en form av gillen som Kuhn kallar "workshop conscripts" och handel bedrevs av familjeägda handelshus. Södra Song anses av flera historiker ha varit nära att ta ett steg in i mera moderna produktionsformer, en fråga som är värd att återkomma till.

Men uppgiften nu var att redogöra lite för vägen till Hangzhou och kanalsystemet.

Resvägen från Chang'an via Kaifeng till Hangzhou skulle ha gått via ytterligare två historiska huvudstäder: Luoyang och Nanjing. Tänk att du kom längs sidenvägarna, ner genom Gansukorridoren till floden Weis dalgång. Du passerade där den förstörda staden Chang'an, den historiska huvudstaden för Handynastin och Tang. Floden Wei rinner vidare in i den stora Gula floden. 38 mil nedströms Chang'an låg och ligger Luoyang, tidvis huvudstad i olika riken. Under Tangdynastin kallades staden "Dongdu" och för Norra Songydynastin var staden "den östra huvudstaden". Luoyang ligger vid ett biflöde, floden Luo, men nära Gula floden. Därifrån var det 20 mil ner till Kaifeng, som år 1220 var Jindynastins huvudstad. (åren 1127-1234). Nästa etapp skulle ha varit svårare, då Bian-kanalen från Kaifeng ner till södra Song var avstängd på grund av konfliketerna mellan Jindynastin och södra Song. Sannolikt fick man bitvis ta landvägen de 62 milen. Men väl i Nanjing kunde man sedan fortsätta  på kanalbåt, 30 mil från Nanjing till Hangzhou.

Om denna resa startade längs sidenvägarna kom du alltså från mongolkontrollerat område. Därifrån in i riket Xi Xia, de buddhistiska tanguternas rike runt Gansu och norr därom. Tanguterna var sedan år 1210 vasaller under Djingis Khan och när de inte ställde upp på hans mobiliseringskrav för kriget i Khwarezm 1220 blev de senare attackerade och kort efter Djingis Khans död 1227 besegrade och massakrerade. Väl så aktiva i denna massaker var inte bara mongoler utan även deras  lojala vasaller, som uighurerna.

Resan fortsatte sedan in i Jindynastins område. Jinriket styrdes av jurchen (det folk som senare blev manchu), nomadfolket som först besegrat Liaodynastin (khitanerna, 907-1125) och sedan drivit Songdynastin söderut. Även jurchen stod under press från Djingis Khans mongoler och 1234 så störtades Jindynastin. Songdynastins stod under ett ständigt militärt hot från rikena i norr, till skillnad från Tang som under sin starka period aggresivt anföll norr och västerut. Song förde krig och skrev fredsavtal med Liao, Xi Xia och Jin. Slutligen kom mongolerna som besegrade Song 1279. Intressant är att det tog tid, från 1234 då Jin besegrats av mongolerna fram till att  Kublai khan proklamerade Yuan-dynastin 1271, general Bayan intog Hangzhou 1276 och det slutliga sjöslaget vid Yaishan 1279. Songdynastins ädlingar begick där självmord. Chang'an och Kaifeng hade förlorat sin betydelse. Men Hangzhou fortsatte att vara en viktig handelsstad.

En karta över kanalerna finns här :Stora kanalen
På kartan är Yangzhou utmärkt, Nanjing ligger 10 mil inåt landet.

Songdynastin utmärks av en stark teknologisk och organisatorisk utveckling. Som exempel på det är uppfinningen år 984 av slussen på två slussportar. I "China, land of discovery and invention", Robert K.G. Temple, 1986, baserat på Joseph Needham, anges att slussen uppfanns av en namngiven transporttjänsteman, Ch'iao Wei-Yo. Tidigare hade man antingen använt dammluckor som öppnades och båtarna fick försöka klara sig i forsen som bildades, eller så hade man dragit pråmarna över förberedda dragbanor av sten. Bägge metoderna innebar risker för att pråmen skulle skadas. Enligt Temple så fanns det organiserade ligor beredda att stjäla lasten där pråmarna gick sönder, något som sattes i system så att man medvetet använde skadade pråmar för att komma åt lasterna. Ch'iao Wei-Yo hade föresatt sig att minska detta svinn och organiserade byggandet av två dammluckor inom kort avstånd (ca. 80 m). Slussen innebar inte bara att pråmarna klarade sig utan mycket vatten kunde sparas. Pråmarna kunde byggas större. Temple citerar en skrift från 1086 som anger att båtarna tidigare lastade 21 ton men att nu kunde de statliga pråmarna lasta 49 ton och vissa privata båtar så mycket som 113 ton. Dieter Kuhn berättar att passagerarfartyg kunde vara 90 meter långa och ta 800 passagerare på två däck. På Yangtzefloden (Changjiang) fanns lastfartyg som tog upp till 600 ton! Under Song byggdes många slussar, den stora kanalen ligger som högst över 40 meter över havsytan. Under reträtten 1127 förstörde Song vissa uppbyggda flodbankar längs Huanghe (Gula floden) vilket gjorde att den bytte lopp och kom att sabotera en del av kanalsystemet. När mongolerna tog över lät general Bayan på Kublai Khans order utveckla kanalerna för transporter upp till den nya huvudstaden, dagens Beijing. (De kanaler som är markerade som Yuan på kartan i länken). Ansvarig för mycket av detta arbete var den berömda matematikern Guo Shoujing (1231–1316).
Mer om Beijings kanaler och vattenvägar finns på denna privata hemsida med många fina bilder: Beijings waterways
 
Men allt mer transporter fördes över till fartyg på havet och på kanalerna användes åter mindre båtar. Underhållet av slussarna förföll. Enligt Temple var det därför inte konstigt att det inte stod klart i Europa att inspirationen till slussen kom från Kina.
I Europa byggdes den första slussen nära Utrecht 1373. Tidpunkten talar för att idén kan ha kommit från Kina, eftersom resorna till Kina blivit fler vid denna tid. Lilla Edets sluss från 1607 är den första svenska slussen.

För den som vill fördjupa sig i ämnet gamla kanaler: "Water Engineering in Ancient Civilizations: 5,000 Years of History" av Pierre-Louis Viollet.

17 september 2013

Valdemar I av Kiev och religionerna

Rus låg på 900-talet i korsdraget mellan flera av de stora religionerna.

Enligt Robert Ferguson i "The Hammer and the Cross" (Penguin 2010) så ordnade Valdemar I (958-1015, regent från 980) en utfrågning mellan fyra religioner år 987. Han hade försökt återinföra hedendomen i rusernas Kiev när han kom till makten, och lyft fram guden Perun (en slavisk variant av Tor). Det visade sig vara politiskt ur fas med en omvärld som i allt högre grad tillhörde bokstavsreligionerna. I söder grekiskt-ortodox kristendom och islam, i väster katolsk kristendom (Mieszko i Polen och Géza i Ungern) och även i öster, där kazarerna valt judendomen.

Valdemars farmor Helga var drottning till kung Ingvar I i Kiev från 912 (eller från 941 beroende på källa)  och sedan regent (kungamoder) i Kiev 945-962. Helga var av svensk härkomst, född i staden Pskov, en stad som är en av de äldsta i Ryssland (se även Isborsks fästning ). Hon har gått till historien som Sankta Olga, hon lät döpa sig i Konstantinopel 957. Ferguson berättar att hon organiserade ett effektivt skatteuppbördssystem, kanske som en följd av att hennes man Ingvar dödats under en resa för att samla in skatter. Kiev-Rus konsoliderades.

Valdemar hette nog egentligen ungefär Volodymyr och Volodomyr Monomakh kallas han i Ukraina idag. I rysk historia är han Vladimir den store. Han hade goda kontakter med Håkon Jarl som styrde områden i Norge 975-995. Håkon var vasall till Harald Blåtand (regent 958-986) men relativt oberoende. År 977 var Håkon i Götaland och Valdemar kom dit, mönstrade upp ett antal väringar med Håkons hjälp, och erövrade Kiev från sin bror. Sannolikt hade Valdemar klart för sig hur Harald Blåtand valt att kristna Danmark för att konsolidera sin makt gentemot den nye kejsaren Otto I som regerade 936-973 i det som blev tysk-romerska riket. Väringarna, både kristna och hedniska, var ostyriga och Valdemar skickar dem vidare till Miklagård där de fick tjänst i väringagardet.

Valdemar valde alltså när han tagit makten att satsa på sin egen krigsgud. Men tio år senare hade inte detta gett honom en grund till den obestridda maktposition som han eftersträvade. Enligt Ferguson, som refererar till "The Emergence of Rus" av Simon Franklin och Jonathan Shepard, så genomförde Valdemar en utredning för att förstå vilken religion som var mest lämpad. Resultatet är återgett som en god anekdot: Islam förkastades på grund av sitt alkoholförbud. Katolsk kristendom gillades inte på grund av krav på fasta. Judendomen föll på sin fokusering kring diaspora. Den grekisk-ortodoxe predikanten fick mera tid att göra intryck, till del kanske på grund av arvet från farmor Helga. Men sedan tillkom ganska övertygande diplomatiska initiativ från den bysantinske kejsar Basileios II. Han erbjöd sin syster Anna som gemål till Valdemar ifall Valdemar kunde hjälpa honom att ta tillbaka kontrollen över staden Cherson och Krimområdet där upproriska generaler tagit makten. Först måste Valdemar givetvis döpa sig enligt grekisk-ortodox ritual. Så skedde, Anna fick tåla att flytta till Valdemar i Kiev, Basileios konsoliderade bysans kontroll i norra Svarta havet och ruserna blev grekisk-ortodoxa. Wikipedia har en lite annorlunda version av samma historia, där Valdmar först erövrar Cherson och sedan byter staden mot systern. Hur det gick med Anna berättar inte historien. Ruinerna i Cherson finns på bild här: Panoramabilder över Cherson

Ferguson lägger till att ruserna valde att skriva sin liturgi på slaviska och inte på fornnordiska, något som gjorde assimileringen fullständig av de nordiska inslagen i det slaviska Rus. Fortfarande idag saknas det en bra översättning till svenska av den ortodoxa gudstjänsten (källa: ett finskt konstsamfund:ortodox gudstjänst på svenska).

Det finns andra exempel på "utredningar" av vilken religion som är bäst. Mongolerna ordnade ett slags tävlingar mellan företrädare för de olika religionerna på 1200-talet, det var öppna föreställningar och populär underhållning. Men ofta tillät de sedan olika folk att behålla sin tro. De såg inte att deras makt skulle kopplas till en religion, eller så var de likt Djingis Khan helt övertygade om att alla gudar i himlen utsett khanen att ha makt över alla folk. Valdemars utfrågning var inte en offentlig övning på det viset, och kanske är historien bara en efterkonstruktion för att rättfärdiga det val som framstod som självklart.  Men det som skedde var att ett viktigt led i att Moskva skulle komma att bli "det tredje Rom".

Kyrkoslaviskan blev på detta vis ett av medeltidens viktigaste språk. Per-Arne Bodin, professor vid Slaviska institutionen vid Stockholms universitet, skriver i Forskning och Framsteg 6/2001 om detta. Han menar att munkarna som kom från Bysans till Kievriket inte förde med sig det grekiska antika arvet. Istället tog man avstånd från den antika hedendomen. Den rysk-ortodoxa tron blev utan den slags rationella teologi som i väst skapades tack vare att arvet från antiken utnyttjades (jämför inlägg 15/7 2013). Att kyrkoslaviskan ersatte grekiskan gjorde också att en språkbarriär uppstod gentemot den grekiska traditionen.Grekiska blev aldrig östeuropas latin.

Valdemar hade minst tolv söner, alla med slaviska namn och säkert övervägande kristna. Vilket inte hindrade dem från att kriga inbördes. Den mäktigaste av dem blev Jaroslav "den vise", furste i Kiev och Novgorod, som gifte sig med Ingegerd Olofsdotter (1001-1050). Hon var dotter till Olof Skötkonung, och gick till historien som Sankta Anna, beskyddare av byggandet av den berömda Sofia-katedralen i Kiev.

En fosterson till Valdemar var Olav Tryggvason. Han hade fått fly Norge och hamnat i Kiev. Olav "kråkben" blev kung i Norge 995-1000 och använda brutala metoder för att kristna motsträviga norska hedningar. Ovan nämnde Håkon jarl mördades. Olav dog vid sjöslaget vid Svolder år 1000, där han mötte en allians mellan Olof Skötkonung (kung av Svealand och Götaland) och Sven Tveskägg (kung av Danmark och från 1013 kung av England).

Olof och Sven dog 1014, Valdemar dog 1015, tre tunga namn under övergången från hednisk till kristen tid.