1 maj 2017

Moral foundations theory

Jag skrev att det inte går att tala om en evolutionär etik. Darwin och Huxley var tydliga på det, begreppet "fitness"  är inte synonymt med begreppet "good" i moralisk mening. Ändå gjordes detta på ett grovt vis av rasteoretiker, samt senare, på ett något mer nyanserat vis, av delar av en modern skola som kallas nyateism. Jag ogillar nyateismen, jag får återkomma till mina skäl för det.

Vad man däremot kan göra är att studera moralpsykologi, och då ha stort stöd av evolutionsteorin. Då frågar man sig inte vilken handling som är god, utan man frågar sig vad folk verkligen gör när de försöker göra vad de anser vara goda handlingar.

En lärobok som "Evolution and human behaviour" av John Cartwright, (3.e ed. 2016, Palgrave) har ett sista kapitel kallat "Ethics". Här nämns Hume som filosofen som symbol för tanken att moraliska värden är lika med de moraliska känslor som vi upplever, och att de skulle finnas vissa gemensamma nämnare för dessa för de flesta människor, vilket skulle skänka dem någon form av objektivitet (ref. Curry, 2005, Morality as natural history).

Typfallet för moralpsykologerna har blivit det så kallade "spårvagnsdilemmat"eller "loket utan förare" som man har att hantera i olika valsituationer där människor kan bli överkörda. I Philippa Foots ursprungstext står det "trolley", och i hennes efterföljd har det uppstått en hel "trolleyology".

Mer generellt kan man skapa mängder av olika tänkta scenarios och sedan be människor berätta hur de skulle handla och ge sina skäl för det. En psykolog som gjort det är Jonathan Haidt som tillsammans med kollegor utvecklat vad de kallar "Moral Foundation theory" (MFT). Teorin tas upp i "Evolution and human behaviour", kapitel 21.5 och sammanfattas där i tabell 21.2.

Grundförutsättningen är att människor har en moralisk intuition som föregår deras rationella val (the Social Intuitionist Model, SIM). Åter är efterrationaliseringen viktig. I Haidts bildspråk så är intuitionen en elefant som lutar åt olika håll och bara med svårighet låter sig styras av sin rationella förare. I SIM ingår att den rationella återkoppling ofta kommer från andra personer i en social grupp. Det är en psykologisk beskrivning av moral han vill åstadkomma, en empiriskt beskrivning, inte en normativ filosofisk etik.
Haidts har använt sina moraliska textpaket i olika miljöer, socioekonomiskt olika i USA och kulturellt olika i världen. I sin bok "The righteous mind" (Pantheon Bokks, 2012) beskriver han hur hans första projekt i Orissa i Indien gav honom insikter i det han kallar ett "sociocentriskt" samhälle. Han sätter det i kontrast till den individcentrerade västerländska kultur som förkortas WEIRD. Teorin bygger vidare på en grund lagd av kulturantropologen Richard Shweder.




Grundtabellen i MFT innehåller fem motsatspar (min översättning):
1) Omsorg/skada
2) Rättvisa/fusk
3) Lojalitet/förräderi
4) Auktoritet/omstörtande
5) Helighet och renhet/förnedring


senare har en till lagts till:
6) Frihet/förtryck.




Dessa grundperspektiv bygger upp varje människa moraliska intuition. Jonathan Haidt är väldig tydlig i sin bok att han har ett syfte med sin forskning, att visa att personer kan ha olika moraliska grundperspektiv, och att det finns anledning att respektera det. Han har själv gått från att vara "intolerant" liberal (i den betydelse ordet har i USA) till att ha förstått de konservativas ståndpunkt. Han anser sig ha robusta belägg för att liberala människor baserar sitt tänkande främst på Omsorg och Frihet och i viss mån Rättvisa medan konservativa människor baserar sig lika mycket på alla sex grundområdena.


Haidt skriver att någon etisk norm för samhället inte kan utläsas ur detta. Men om man som utilitarist vill hitta det som är gott för de flesta måste man förstå att människor värderar olika grundmoraliska värden olika. Haidt kallar detta för Durkheimsk utilitarism.


Trots ambitionen att ha en global utblick har tyvärr inriktningen mot att lösa konflikten mellan Demokrater och Republikaner i USA gjort att forskningen framstår som mycket USA-fokuserad. Vilket kan vara viktigt nog. Haidt skriver att han vill öka förståelsen för konservativa men att han inte tycker de olika republikanska rörelserna är särskilt bra.
Jag saknar en tydligare diskussion om vad som menas med t.ex. rättvisa. Det låter sig sägas att det finns en "elefant" som lutar åt ett visst håll i en moralisk fråga, men det är fortfarande ett problem för den efterkloke elefantföraren att grubbla över om betydelsen av ordet rättvisa och huruvida det var det som gjorde att elefanten angav sin huvudinriktning. I Haidts beskrivning är elefantförarens omedelbara reaktion att försvara det val elefanten gjort, han kallar det Glaucons princip - att människor mer bryr sig om hur de framstår än vad som verkligen är rätt. SIN-modellen innehåller dock loopar av "post hoc reasoning" men det utvecklar inte Haidt så mycket i "The righteous mind".


Det för mig intressanta är att forskningen om MFT ändå gett så pass generella resultat att de införlivats i en grundläggande lärobok om humanevolution. John Cartwright kallar MDT för en "innate universal moral grammar".










30 april 2017

Valborg Glada Vappen!

Blandat från dagen före:


Den apporterande hunden tog en andhämtningspaus. LW, NoN 29/4.

Ska man dricka något från ett mikrobryggeri måste man ha förstoringsglas!
Thomas v Gegerfelt, NoN. 29/4 2017.



"Namnet Valborg härstammar från den anglosaxiska missionären och abbedissan Walburga (710–779 e Kr). Hon blev helgonförklarad den 1 maj, som då fick benämningen Walpurgistag, Valborgsmässan.
Ordet ’Vappen’ är en finlandism, en översättning av Vappu, som är namnet Valborgs finska motsvarighet (finska språket saknar bokstaven b, vilken i stället uttalas som p)."
Franciska Mouyem, DN, 3/5 2012.
Walburga kommer av tyskans wald som betyder härskare och burg som betyder borg.


"They sought it with thimbles, they sought it with care;
  They pursued it with forks and hope;
They threatened its life with a rail-way share;
  They charmed it with smiles and soap."

"For the Snark was a Boojum, you see."

The hunting of the Snark, Lewis Carrol, ca 1875.



I december 1972 genomfördes den sista månlandning. Fotot "Den blå pärlan" togs på vägen dit. En annan berömd bild på jorden, "The pale blue dot", togs av Voyager 1 1990.


Matematiska par (från Axess TVs serie Matematikens historia med Marcus du Sautoy):
Gödel och Einstein tillsammans i Princeton.
Julia Robinson och Jurij Matiyasevich om Hilberts 10:de problem.
Henri Poincaré och Grigorij Perelman, om Riemanngeometri.
samt André Weil och Grothendieck.

15 april 2017

Vidare in i Karnataka

Min ursprungliga resplan var att åka längst Indiens västkust men det har visat sig att jag hamnar i inlandet. Bergen i västra Ghats avskärmar kusten från ett rikt inland och de viktiga huvudorterna låg där på Deccan. Nu ska jag alltså söderut från Maharashtra in i Karnataka. Här passeras en språkgräns, från sanskritrelaterade språk in i det dravidiska området. I Karnataka är det viktigaste språket kannada. Den moderna huvudorten, Bangalore/Bengaluru, grundlades blygsamt först 1537, i södra delen av regionen. Idag har staden över 8 miljoner invånare.


Flera av de betydande dynastiernas huvudorter låg i norra delen av Karnataka, nära Krishnafloden lopp. Badami, 26 mil söder om Pandharpur, var huvudort för den första Chalukya-dynastin (540-757). Rashtrakutas (753-982) hade sin huvudort i Manyakheta (dagens Malkhed) längre in i landet och där låg också den senare Chalukya-dynastin Kalyani (dagens Basavakalyan). Den verkliga stormakten Vijayanagara (1336-1646) hade sitt centrum bara 14 mil öster om Badami. Staden som på 1500-talet kan ha haft 400000 invånare är idag en by som heter Hampi.


Men år 1220 var maktcentrat långt söderut, 40 mil söder om Badami, i Belur och sedan Halebidu, två platser som ligger bara 14 km från varandra vid floden Tungabhadra, ett sydligt biflöde till Krishnafloden.
Här härskade Hoysaladynastin (1026-1343 men fram till 1187 vasaller under Chalukyas). År 1220 dog den mäktige kungen Veera Ballala II. (r. 1173-1220). Ett kunganamn man inte kan undgå att notera. Det var under hans period som dynastin blev oberoende. Men sydindiens historia handlar om en kamp mellan många riken. Fortsatt konkurrens rådde med Seuna Yadavas i norr (som jag nämnt tidigare, huvudort Devagiri), med Kakatiyas i väst och Pandyas i syd. Samt Delhi-sultanaten som från 1211 etablerade sig i Gangesområdet och sedan expanderade söderut i olika perioder. Dynastierna kunde gå upp i varandra, även på avstånd. I Bengalen fanns det en Sena-dynasti (1070-1230) som hävdade härstamning från Karnataka, och det verkar troligt då deras fjärde kung hette Ballala Sena (r.1160-1179).


Men på 1200-talets Deccan; många riken, många nya tempel, en hinduisk väckelse, poeter som skriver på lokala språk. Men vad hände på andra sidan de västra Ghats? De är inte så höga, ca. 1000-2000 meter. På andra sidan finner vi Malabarkusten.











10 april 2017

Pandharpur och diktarhelgonen


Resan genom Indien 1220 fortsätter så sakteliga. Senast var jag i Paithan, Maharashtras gamla huvudstad, (2/2 2017 och om födelseort för Nimbarka 7/3 2017) och nu åker jag vidare söderut mot Karnataka. Att det går långsamt beror på att Indiens historia inspirerar till grubblerier om hur filosofi bedrivits i en för mig annorlunda kultur, och försök att jämföra det med nyare västerländskt tankegods. Därav inlägg om evolutionär kunskapsteori och etik.

På vägen söderut kommer vi till den heliga staden Pandharpur, i södra delen av Maharashtra. Bhakti-rörelsen inom hinduismen, som betonar den enskildes hängivelse och ett mer personligt gudsförhållande, spreds från syd-indien norrut. Pandharpur, som ligger 20 mil väster om Basavakalyan, var ett huvudcentrum för en viktig kult. Här helgas guden Vishnu i form av Vitthala. Det finns något progressivt över just detta tempel, det första med kvinnliga och låg-kastiga präster. Knut A. Jacobsen skriver i ”Hinduismen (NoK, 2014) om så kallade diktarhelgon som är förbundna med denna riktning av bakthi-rörelsen. Den första var Jnanesvara (1275-1296) som skrev på språket marathi. Han kallas Dnyaneshwar på Wikipedia och omnämns som en slags Shakespeare för marathispråkiga. En senare mycket berömd diktare var Tukaram (1608-1649).

Vishnuismen är den dominerande formen av hinduism, ca 70 % av dagens hinduer kan räknas som vishnuiter. Redan under Guptaperioden fanns en separat vishnuistisk  inriktning. Det fanns en tillbedjan av Vishnu, Krishna och Rama som uppfattades som en egen identitet kallad vaisnava.

Jacobsen uppger vidare att ca 28 % av dagens hinduer är shivaiter och ca 2 % har gudinnans Shakti som den viktigaste guden. Shivaism återkommer jag till när jag hunnit till tamilerna längst ner i södra Indien och shaktismen kommer jag inte till förrän jag är i Bengalen och Assam. Det finns även en inriktning kallad Smarta-traditionen som dyrkar fem huvudgudar. Alla traditionerna har givetvis mängder med gudar utöver sina huvudgudar, monteism är det enbart vissa lärda som försöker ägna sig åt.

Hindusimen är baserat på sedvänjor, ritualer och offer. De äldsta veda-texterna skildrar detta detaljerat. En viktig ritual är att upprepa hymner, även långa partier som man inte längre förstår vad det betyder. Det blir till rituella ljud. Offren var av tre slag, matoffer, berusande dryck (soma) och djuroffer. Hästen var det viktigaste djuret i vedisk tradition. Kon blir helig senare, kon är Krishnas heliga djur. Kastväsendet (varna) är en integrerade del av detta, och stipulerar i detalj var och ens roll inom samhället.

Den vediska traditionen mötte på ett tidigt stadium den asketiska tradition som fanns i Gangesdalen. Om veda är en handlingsinriktad tradition så var den så kallade sramana-rörelse inriktad på meditation och eremit eller munkväsende. Vedatexterna kom att influeras av detta. Upanishaderna som sammanställdes under ca 600 f.Kr har inte livet som fokus utan hur man ska bli fri från döden. Inre insikt, karma, och yoga betonas. Detta kom att räknas som en del av Veda.

Under Gupta (320-500 e.Kr) konsoliderades hinduismen. Dharma (läran om plikter och rättigheter) blir samhällsideologi. Lagböcker med regler för social etik och korrekt rituell praxis skrivs, Dharmasutras.

Den tidiga bakhti stöder den etablerade samhällsordningen. Enligt Bhagavadgita ska alla plikter som tillhör ens roll utföras för Krishnas skull som en tillbedjan. Skildringen av hur Arunja övertygas om att utföra sin plikt som krigare även när det är hans släkt han krigar mot (ett klassiskt krigiskt vedamotiv) blir i Bhagavadgita en allegori över allas plikt att utföra sin uppgift som en ritual till Krishna.

Jag förstår nu att hinduismen helt omtolkades under perioden 300- 1400 e.Kr. De gamla gudarna som Brahma och Indra ersätts i hög grad av Vishnu, Shiva m.fl. Mycket mera betoning av ”gör din plikt och bli belönad med ett bättre nästa liv” är en anpassning till det mera tätbefolkade och hierarkiska samhället. Jag får släppa tanken att det skulle finnas något slags äldre innehåll i hinduisk Dharma, här har skett en utveckling precis som på andra ställen.

Knut A. Jacobsen skriver att det skedde en nytolkning av Maharashtras mystiktradition i slutet av 1800-talet. Mahadev Govind Ranade lyfte fram diktarhelgonen som exempel på en folkligare hinduism som kontrast till den brahmanska traditionen. Ranade ska ha dragit paralleller till protestantismens uppror mot katolicismen.


Jnanesvara dog 1296, innan Seunadynastin föll under det muslimska Khilji-sultanatet.



 

3 april 2017

Evolutionär etik kan man inte tala om, eller?

Evolutionär epistemologi som jag kort beskrev i förra inlägget menar jag är en hållbar inställning till kunskapsteori. Evolutionär etik kan man däremot inte tala om.
Kenan Malik skriver (på sidan 317 i "The quest for a moral Compass" från 2014) att samma typ av dilemma drabbar de som hänvisar till Gud som källa för moral och de som menar att det går att vetenskapligt avgöra moraliska frågor.

Det är återigen "Eutyfrons fråga" som kan ställas. I Sofokles ursprungsversion är frågan ungefär "Är det goda gott på grund av att gudarna säger att det är gott, eller är det gudarna som väljer det goda för att det är gott?"

Ersätt "Gud" med "vetenskapen" (och då kanske specifikt neurovetenskap) eller "resultatet av evolutionen" och du får samma resultat. Evolutionen kan producera "goda handlingar", till exempel altrusim, men att det är gott avgörs inte av evolutionen. Även bestialiska handlingar kan ha överlevnadsvärde. Att värdera evolutionärt överlevnadsvärde som "gott" leder till att Djingis Khan blir ett moraliskt föredöme eftersom han hade väldigt många efterlevande släktingar. (Och Kublai khan skulle men den måttstocken varit ännu godare).
Hjärnforskning kan beskriva tillstånd som upplevs som goda, men det behöver inte betyda att de är goda i en etisk mening. Möjligen kan en mycket enkelspårig hedonist nöja sig med det. Visst är det viktigt att förstå varför hjärnan ibland belönar oss med en känsla av godhet men i vilka syften det varit evolutionärt framgångsrikt är en fråga, vad som är etiskt rätt är en annan.

Denna boskillnad mellan vetenskap och värderingar ligger till grund för modern byråkrati. Bra riktlinjer för hur beslut ska fattas innehåller en tydlig del som rör det vetenskapliga underlaget för ärendet, och en annan del som rör de politiskt beslutade riktlinjerna, där etik och ekonomi och andra samhälleliga värderingar läggs in i beslutsunderlaget. Givetvis kan vetenskapspersonerna ha synpunkter på den praktiska hanteringen av ett beslut, men då gör de det tydligt skilt från när de lägger fram själva faktaunderlaget (idealt sätt ska det fungera så). Jämför till exempel den vetenskapliga "risk assessment" med den policybaserade "risk management" i valfri riktlinje från Codex Alimentarius.

David Hume (1711-1766) skrev om vad som är och vad som borde vara. Hans kommentar i slutet av "A Treatise of Human Nature" rörande övergången från att man skriver faktapåstående med "is" till att man gör normativa utsagor med "ought" är en viktig referenspunkt i filosofins historia, likt Eutyfrons dilemma. En enkel tolkning av vad Hume menade är att det är bra att förstå att det inte går att vetenskapligt bevisa att vissa värderingar är "sanna". Detta är inte enkelt, det finns massor skrivet om "is-ought" problemet.

Däremot ska man ha goda skäl för sina moraliska val. Och i det ingår att bygga sina resonemang på ett vis som inte strider mot fakta. Men vare sig gud eller vetenskapen bjuder på ett moraliskt facit. Existentialisterna gjorde stor sak av detta, de lyfte fram valet som en livsprincip. Men utifrån resonemanget ovan så borde individens egna ansvar för moralen vara det enklaste sättet att se på detta.

Men sedan tillkommer att etik inte bara handlar om den enskildes moral, utan också om frågan om hur man organiserar ett samhälle som på bäste vis koordinerar människor som lever med helt olika uppfattningar. Här kan man tänka sig vetenskapliga och evolutionära ansatser. Hur kan man få samordning mellan människor som bär på så olika värderingar att de kanske inte ens kan begripa varandras ståndpunkter?


Jag har inte läst hela Kenan Maliks bok ännu och har inte sett om han skrivit om den kompass som han har i bokens titel. I ett samhälle med fri organisationsrätt så kan olika grupperingar bildas för att främja olika värderingar. I någon mening sätter organisationen upp ett riktmärke i Norr i sina policydokument och sedan förväntas den verka i den riktningen. Men både enskilda och hela organisationer kan förlora sin moraliska kompass, som bekant. Så inte nog med att norr inte ligger åt samma håll för alla, vi letar dessutom efter kompassen.



26 mars 2017

Efterrationalisering och evolutionär epistemologi

Den medvetna tanken formas lite för långsamt för att hinna med att reagera. Många av våra val sker innan medvetandet talar om för oss vad som skett. I någon mening är vår världsbild en efterrationalisering, bilden uppstår inte i nuet. Detta går att visa i experiment, dvs det är i sig ett naturvetenskapligt faktum att vi inte iakttager världen direkt.

Men medvetandets efterrationalisering leder inte till slutsatsen att den värld som medvetandet skapas är skild från den materiella världen. Det är numera lätt att förstå att våra sinnen är begränsade men att de ger en någorlunda rättvisande bild av en verklig värld. Till exempel ser vi bara i ljus av vissa våglängder. Men bilder av föremål som visas med kameror som mäter i andra våglängder överensstämmer väl med det vi vet om föremålet som finns där. På liknande vis kan en liten tidsförskjutning mellan "verklig händelse" och "upplevd händelse" mätas och begripas.

Att vår bild av den materiella världen är någorlunda realistisk följer av teorier inom evolutionär epistemologi. Epistemologi betyder kunskapslära, ordet kommer av grekiskans "episteme",  kunskap. Ordet epistemologi myntades av James F. Ferrier (1808-1864), en skotsk filosof.

Evolutionär epistemologi är ett begrepp som beskrevs först på 1970-talet men vad jag förstår följer det ganska rakt av från Darwins teori. För att anpassning ska vara evolutionärt framgångsrik bör en organism reagera någorlunda adekvat på förändringar i omgivningen.

I "Evolution and human behaviour" av John Cartwright (tredje upplagan 2016, Macmillan) beskrivs detta. Vi föds med ett medvetande som i viss mån strukturerats av våra förfäders utveckling genom naturlig urval. Både våra sinnesintryck och hur vi drar rationella slutsatser av dem påverkas av detta.

På tre nivåer leder detta till vissa glapp mellan "verkligheten" och de slutsatser vi drar av de intryck vi får från den:
1. På nivån neurologisk efterrationalisering. Läs populärt (fast nu lite gammalt) om detta i Tor Nörretranders "Märk värden" från 1993.
2. På en rationell evolutionär nivå, vissa felslut ökar överlevnadschansen. Detta studeras bl.a. inom "error management theory", EMT. Det ger ökad överlevnad att vara överdrivet rädd för faror än att hela tiden underskatta dem. Möjligen kan animism förklaras utifrån EMT, det kan ha varit bättre att uppfatta saker som aktiva aktörer än att missa de som är det. John Cartwright refererar vidare till Guthrie (2001), "Why gods?".
3. På en irrationell evolutionär nivå - vi vet inte vilka anpassningar som kommer att vara framgångsrika inför framtida förändringar. Evolutionen ger inget facit på vad som är rätt, utan bygger sina framsteg på urval bland existerande mer eller mindre bra lösningar. Ibland spårar det ur, och arter dör ut på grund av att de gått in i en evolutionär återvändsgränd.


Detta är filosofiskt otillfredsställande, vilket ligger evolutionär epistemologi i fatet. Se t.ex. under stycke 1.4 i Stanfords EPs beskrivning.

På ett abstrakt plan blir hela den vetenskapliga apparaten en del av vår varseblivningsapparat. Som närsynt är mina glasögon en del av mitt seende. Olika glasögon om jag ska läsa eller köra bil. Min överlevnad beror rätt mycket på dessa glasögon. På ett liknande vis erbjuds en rad vetenskapliga teorier för att vi ska se världen någorlunda korrekt. För en filosof är det kanske inte så roligt att komma fram till slutsatsen att det bästa man kan uppnå är en mångfald av kunskapsteorier varav några bidrar till överlevnad mer än de andra. Men jag tycker det är ett vackert sätt att se det.






11 mars 2017

icke-materialistisk materialism


Nimbarkas filosofiskt/teologiska system kallas Dvaitādvaita vilket översätts med "dualistisk icke-dualism". Advaita, icke-dualism, ska dock mer bokstavligt översättas med "icke-andrahand" (non-secondness, enligt IEP), men det för in på andra tankebanor som jag inte vill hantera nu.

Det jag vill göra här är att reda lite i begreppen monism, dualism och icke-dualism. Klassisk indisk syn på verkligheten är en monism. Man anser att världen består av en enda världsande eller ordnande princip, brahman, som är det enda som egentligen finns. Atman, det egna (reinkarnerbara) medvetandet/själen, kan uppfattas som skilt från brahman, men målet är att den ska uppgå i brahman igen. Att uppleva det är upplysning, moksha.

Monistiska världsbilder har en enda sådan ordnande princip. En materialist menar att det enda som finns är materia och en idealist anser att det enbart finns idéer.

Konsekvent dualism håller sig med två motsatta principer. Persisk antik filosofi (zoroastrism mm) betonade konflikten mellan liv och död och mellan ont och gott. Kinesisk filosofi har yin och yang, (men möjligen förenas de principerna på något vis som gör att dualismen inte upprätthålls). Många former av kristendom och islam är monistiska. De enda guden anses både allsmäktig och god, men man brottas då med ondskans problem, teodicéproblemet. Och varför kan människor som utför goda handlingar drabbas av ett dåligt öde?

En icke-dualistisk (dvs monistisk eller panteistisk) hinduism får ett liknande etiskt problem. Om allt består av brahman, vad är det då som skapar fri vilja och möjlighet att skilja mellan onda och goda handlingar? Detta ska förklaras med att handlingarna påverkar din karma. Och reinkarnationsteorin öppnar för belöningar i nästa livscykel.

Dualistisk hinduism (Dvaita) ser brahman som skild från den övriga skapelsen (både atman och den materiella världen). Jämför med Cartesiansk kristendom som skiljer själen från kroppen. Sådana dualistiska världsbilder kan lösa frågor som för monisten leder till självmotsägelser. Men det finns något problematisk med att dela upp världen i flera olika principer som ligger i konflikt med varandra eller som inte har någon koppling till varandra. Varpå filosoferna försöker hitta en lösning på detta och Nimbarka kom alltså upp med Dvaitādvaita.

Här ungefär vill jag repetera vad jag skrev förut om "icke-förståelse", jag begriper egentligen inte detta eftersom jag inte kan något om indisk filosofi. Men i detta fall har ovanstående tjänat som inspiration till följande tankelek.

Jag som är materialist är en monist enligt ovanstående schema. Jag tror att allt kan förklaras med naturlagar som är baserade på hur vårt materiella universum är beskaffat. Det jag upplever har en materiell bas, även mitt medvetande går att föra tillbaka på hur neuronerna i hjärnan reagerar på sinnesintryck från kroppen.

Men naturlagarna består inte enbart av fysik och kemi. Materia styrs av flöden av information inom termodynamikens ram. Särskilt i lite mer komplexa självrefererande system som har tillgång till extern inflöde av energi (komplexa adaptiva system) kan information påverka det materiella förloppet.

Gregory Batesons anekdot om skillnaden i vad som händer om man sparkar på en boll eller om man sparkar på en hund illustrerar detta. Man blir varse att hunden är ett "komplext adaptivt system". Numera skulle jag vilja ha en trevligare version av den historien: Vad händer om man ropar "Kom" till en boll och till en hund. Det är skillnad, till och med när hunden väljer att ligga kvar bredvid bollen.

Denna enkla betoning av informationens betydelse för materiella system där det ingår liv (eller andra självrefererande system) skulle man kunna kalla "icke-materialistisk materialism".

Utan att ha begripit vad Nimbarkas syntes mellan Dvaita och Advaita består i, så ser jag att han beskylls för att ha ägnat sig åt mindre begåvad filosofi av sina mer renläriga motståndare. Det är givetvis enkelt att visa att om man sätter ihop motsatta begrepp på detta vis, "icke-materialistisk materialism", så blir det logiskt obegripligt. Etiketten ska bara klargöra för den som hör ordet "materialism" att i detta fall avses inte någon enkel mekanisk modell för universum utan något mycket mer komplext. Sådant kan man ägna sig åt i skuggan av ett nim-träd.