27 maj 2016

Indoeuropeiska språks utbredning

En infekterad vetenskaplig diskussion man kan försöka sätta sig in i är frågan om de indoeuropeiska språkens ursprung. Språks spridning är ingen enkel materia. Och när extrema våldsverkare kidnappat en fråga för egna syften blir det inte enklare, nationalistiska och nazistiska tolkningar florerar. Och anti-nazistiska motbevisningar blir ofta oläsbara eftersom de ska argumentera mot så märkliga teser. Men även att försöka förbigå allt detta blir märkligt eftersom så mycket våld har utövats i namn av någon slags rasmässig överlägsenhet. Detta inlägg lider brist på denna sista punkt.

I en blogg som ska behandla 600-talet och 1200-talet är frågan dessutom inte precis i fokus. Det proto-indoeuropeiska språket förläggs till 3000 f.Kr eller tidigare. Man kan notera att om förklaringen till de indoeuropeiska språkens spridning ska byggas på framgångsrik våldsanvändning av hästkarlar, så finns en 1200-talsbaserad invändning. Mongoliska borde vara ett utbrett språk. Och från 600-talet kan man försöka dra slutsatser kring varför latin och arabiska spreds och gav upphov till omfattande arv medan de gotiska och sogdiska språken inte gjorde det. Men sannolikt har dessa slutsatser begränsat värde för att förklara vad som skedde många tusen år tidigare, innan skriven text kunde bidra till att bygga språkliga traditioner.

Jag tänker mig två grundläggande faktorer som är viktiga för språks spridning: organisation och status. Organisation nära kopplad till ett språk var romarnas och muslimernas styrka, medan de gotiskt- och sogdisk-talande och mongolerna delvis verkade genom organisationer etablerade på andra språk. Även innan etablerade statsmakter torde god organisation gynna språkspridning, genom religion och släktband mm. Kopplat till det är utdelning av privilegier och annat som förmedlar hög status. Och att prata som den som har hög status, det har nog varit en framgångsfaktor i alla tider.

Språk sprids på två sätt, genom migration och genom överföring. Antingen flyttar de som talar ett visst språk eller så börjar människor att prata ett språk de inte talat tidigare. Bägge mekanismerna är komplicerade. Migration kan vara allt från en elit som tar över ett nytt område till klimatflyktningar. Språköverföring kan vara medveten utbildning som vid missionerande eller den naturliga uppkomsten av blandspråk, pidginspråk och efter längre tid av påverkan, när modersmålstalare finns på det nya språket, olika former av kreolspråk.

Sammantaget beskrivs språkutveckling av olika modeller varav den mest kända är trädmodellen. Min nya favoritförfattare Ola Wikander har skrivit en bok i ämnet som just heter "Ett träd med vida grenar, de indoeuropeiska språkens historia", Prisma 2007. För denna språkgrupp stämmer trädmodellen väl, medan för andra språkgrupper är andra modeller bättre. De semitiska språken har påverkat varandra mycket och återkommande över tid så att grenarna kan sägas ha växt in i varandra igen och det blir omöjligt att spåra dem bakåt i tiden. Språkliga isolat är ett annat fenomen, språk som inte går att hänföra till någon större grupp. Baskiska är ett sådant språk, koreanska är ett annat. Det finns många sådana, Ethnologue anger 75 i en tabell.

I Ola Wikanders "I döda språks sällskap" finns en essä som belyser de indoeuropeiska språkens spridning. Den handlar om hur man i Mitanniriket (i nuvarande Syrien fast 1500-1300 f.Kr. samtida med bl.a. Nefertiti i Egypten) använde vissa ord som var mycket lika sanskrit. De tidigaste bevarade nedskrivna orden på sanskrit är alltså inte vedatexterna utan kilskrift från Hattusa, som handlar om kungar och om hästtränaren Kikkuli i Mitanni. Där talade man hurritiska, men i något tidigt skede måste sanskrit ha spridits även åt detta hållet och behållit sin status som viktigt språk i vissa sammanhang.

I denna korta essä går sedan inte Ola Wikander in på den stora diskussionen om de indo-europeiska språkens ursprung. På annat ställe i boken skriver han att en mängd olika teorier om förloppet finns, varav flera helt gripna ur luften. Här anger han ursprunget till "någonstans mellan södra Polen och Aralsjön". Jag har tidigare kort refererat till Colin Renfrews teori om ett anatoliskt ursprung, kopplat till de tidiga odlingskulturerna, som en alternativ beskrivning. Kanske var det hela mer komplext än att det går att hitta ett ställe, och det beror också vad man menar med ett "ursprung".

I "Ett träd med vida grenar" klargör Wikander att språkforskningen visar att Colin Renfrews ursprungliga förklaring inte håller måttet. Renfrew själv har modifierat sin teori för att få den att stämma med lingvisternas rön, men då förlorar den sin enkelhet. Att koppla ihop odlingskunnandet spridning med en språkgrupp håller sannolikt inte. Wikander lyfter istället fram J.P. Mallory och David W. Anthony med beskrivningar av den pontiska stäppen som centrum för handel baserat på hästkunnande, semi-nomadiskt liv, metallarbete och vagnar.

Den pontiska stäppen är ett område på nästan 1 miljon kvadratkilometer, från östra Rumänien över Ukraina och södra Ryssland och bort mot Uralbergen. Själva ordet stäpp är ett ord som kommer från det området. Enligt en teori är kandidat-kulturen för att ha talat proto-indoeuropeiska den av arkeologerna beskrivna Sredny Stog-kulturen. Ola Wikander bemödar sig om att förtydliga att det inte går att veta att det fanns ett särskilt folk i någon genetisk eller kulturell mening, utan språkforskningen säger bara att det måste ha funnits människor som talade proto-indoeuropeiska.

Jag har inte läst på tillräckligt för att själv bilda mig någon uppfattning. Jag gillade Renfrews teori och noterade att det gjorde även Clive Ponting i sin världshistoria, den har en materiell grund som är enkel att förstå. Men om fakta talar emot den ska den överges. Utifrån tanken att organisation och status är betydelsefulla faktorer för språks spridning så är det inte orimligt att tänka sig att språk spreds med hästkunnande. Den som sitter säkert på sin häst har hög status. Kanske är det ingen tillfällighet att hästtränaren Kikkuli gått till historien.

22 april 2016

Hur uttalas Nfr.t.jj.tj ?

Fördjupningen i indisk grammatik som jag tog upp i förra inlägget gav mig en anledning att läsa två av Ola Wikanders utmärkta böcker. Förutom "I döda språks sällskap", som har ett helt kapitel om sanskrit, så läste jag "Orden och evigheten", (utgiven 2010 på W&W). Den boken handlar om diverse språkfrågor, ibland helt utanför vad jag intresserar mig för, men han skriver så bra svenska att det är ett nöje att fortsätta läsa vad det än handlar om.

Ett kapitel handlar om uttal av historiska namn. Här har sanskrit en speciell fördel, för den store grammatikern Panini skrev även ner fonetiska beskrivningar av de olika ljuden ca 400 f.Kr. Sanskrit har också en lästradition, verser har lästs och sjungits genom tiderna. Men lästraditioner kan utvecklas olika, så är det med hebreiska som fått många olika traditioner, till exempel en sefardisk i Spanien, en orientalisk och en östeuropeisk.

Samtida transkriptioner till andra språk kan ge ledtrådar till uttal. Ola Wikander har exemplet "Caesar" som på antik grekiska skrivs Kaisar, vilket visar att namnet uttalades med k på hans tids latin. I senare tiders latin, sådant latin som man t.ex. döpt blommor med, ändrades uttalet av C till s, och i en modern text ska namnet uttalas "se:sar".

Komparativa studier och allmän kunskap om språkutveckling ger också ledtrådar till gamla tiders uttal.

Ola Wikanders huvudexempel är egyptiska. Problemet är att liksom många av de semitiska språken så skrevs fornegyptiska (när man använde hieroglyftecken som bokstäver) utan att använda vokaler. Så vi vet inte hur den berömda drottning Nefertitis (1380-1330 f.Kr.) namn egentligen uttalades. Det troligaste var enligt Wikander att det uttalades Nafratita eller Nafteta. "Nfr.t" är egyptiska för god, och i en akkadisk transkription skrivs det "napa". Av detta kan man dra slutsatsen att första vokalen bör ha varit ett a och inte det e som man som konvention använt.

Här måste jag lägga in lite uppsaliensisk kuriosa. Johan David Åkerblad var diplomat och språkforskare som år 1802 var först med att tyda flera av personnamnen i den fonetiska skriften på Rosettastenen. Han lyckades klura ut halva det demotiska alfabetet genom jämförelser med koptiska. Men han trodde att alla tecken i skriften skulle motsvaras av ljud och körde fast. Den som till slut redde ut den komplicerade blandningen av symboler var fransmannen Jean Francois Champollion.

Ola Wikander ställer frågan om det spelar någon roll vilket uttal man väljer. Han anser givetvis att man ska låta som "de gamle", men i hans fall är det tämligen självklart. Om man ska forska på utdöda språk måste man försöka förstå uttalet. Men för oss andra?

Oftast spelar det mindre roll. Bara man kommer ihåg att moderna eller svenska namnkonventioner inte alltid stämmer med det "rätta" uttalet så är det praktiskt att hålla sig till ett etablerat uttal. "Morse-alfabetet" ska inte uttalas som kommissarie Morse, men jag minns hur fånigt det kändes när jag sent omsider insåg att "Morse" var ett engelskt namn.

Det går givetvis bra att skriva Rikard Lejonhjärta fast han hette Richard Cœur de Lion. Jag gillar att skriva Saint Louis istället för Ludvig den helige men risken är att jag stavar fel. Och de hedrande tillnamnen som historiskt används för olika personer behöver inte vara så rättvisande.

Ola Wikander tycker det är bisarrt att vi använder namnet Sitting Bull, men "Sittande tjuren" var betydelsen av hans namn som vuxen, Tȟatȟáŋka Íyotake. Under sin ungdom kalldes han Húŋkešni som betyder långsam. Jag har inga problem att referera till honom som Sitting Bull. Däremot är det jobbigt att inse att när jag som barn slukade Erik "Uncas" Englunds böcker var mitt uttal av sioux lite väl bokstavstroget.

Det är möjligt att Tȟatȟáŋka Íyotake inte gillade att bli kallad namn på fiendernas språk. Eftersom Sitting Bull är en direktöversättning så framstår det inte som nedsättande, men det kanske man inte kan ta gör givet. I vissa fall är det inte enkelt. Berber är ett ord som anknyter till barbar, som användes nedsättande av romarna. Amazigh, i plural Imazighen, har jag försökt skriva i inläggen men då känner jag ändå att jag måste förklara varje gång.

Valet eller uttalet av ett namn vara kopplat till mycket komplexa historiska skeenden. Staden Jerusalem heter Al-Quds (ibland stavat Al-Kuds) på arabiska och det skulle kanske vara korrekt att skriva om staden med  namnet Al-Quds om man behandlar de långa perioder som staden varit under arabiskt styre, men det riskerar att bli förvirrande för dem som inte har det arabiska namnet aktuellt för sig.  Ursprungligen så kommer namnet Jerusalem från ett av Ola Wikanders favoritspråk, ugaritiska. Staden hette Ursalim (eller något liknande), en stad helgad åt den ugaritiska guden Shalim (aftonstjärnans gud).

3 april 2016

De första indiska grammatikskrifterna

De första grammatikerna man känner till var från indiska halvön. Sanskrit fick tidigt sin etymologi och formlära beskriven. Redan från cirka 800-talet före Kristus finns belägg. Även tamil har tidiga grammatiktexter, från ca 300 f.Kr. Och eftersom den lärde Hemachandra som jag tog upp i förra inlägget var grammatiker så passar det nu med en kort översikt över den äldsta indiska grammatikens historia.

Jag har tidigare skrivit om kartor och om kalendrars historia, men inte om grammatikböckernas. Jag inledde bloggen med biskop Isidorus Etymologia (skrivet 622-633 e.Kr) men det var inte en grammatik utan en uppslagsbok med många språkhistoriska utläggningar. Det är inte så tydligt avgränsat vad som är en text om grammatik, eftersom det kan ingå i en text som har ett bredare innehåll.

Det tar tid att skriva en grammatikbok. Svenska Akademin avsåg att skriva en grammatik redan 1786 när den grundades men "Svenska Akademins grammatik" utkom inte förrän 1999. Det gäller nog för många grammatiktexter att de närmast är pågående projekt som utvecklas över tid.

Ordet grammatik har sin egen etymologi, det kommer av grekiskans "grámma" = bokstav och "techne" = konst, hantverk.

Etymologi betyder språkhistoria och kommer av grekiskans "étymon" = den sanna betydelsen av ett ord. Jämför ethos, som inom retoriken avser trovärdigheten hos en talare.

Ytterligare ord som fångar in vad språkintresserade forskare sysslar med: filologi, semantik och lingvistik. Filologi (= kärlek till ord) handlar om textanalys och förståelse av kulturhistoriska samband. Semantik (av grekiskans sēmantikós = betydelse) är studiet av ord och symbolers mening. Lingvistik (= från latinets lingua, språk) är språkvetenskap.

Den förste indiske språkvetaren man vet namnet på hette Śākaṭāyana. Han ingick i en tradition av lärda som tänkte kring språket sanskrit.  Han omnämns av Yaska, som på 500-talet f.Kr. skrev kommentarer till ordlistor. Yaskas kommentarer är de äldsta bevarade etymologiska texterna och benämns med det ord som betyder etymologi på sanskrit: nirukta.

Texter om nirukta finns här. Den engelska översättningen börjar efter 428 sidor förklaringar.

Eftersom tolkningen av Rigveda och andra veda-skrifter var central för brahmanerna, var det inte någon tillfällighet att språkhistoria utvecklades som en viktig verksamhet. Övriga centrala områden för studier var fonetik, grammatik, verslära, astronomi/kosmologi/astrologi, matematik och ritualer (de sex vedangas).

Efter Yaska följer sanskrits mest kände grammatiker, Pāṇini Aṣṭādhyāyī, (som betyder "Åtta kapitel") är namnet på hans grammatik som skrevs cirka 400 - 350 f.Kr. Den består av nästan 4000 regler för sanskrits morfologi (formlära) samt till en mindre del syntax (satslära) och semantik. Panini kom troligen från Peshawardalen i det som idag är norra Pakistan.

Paninis sutras finns på nätet, se till exempel sanskritdocument. Eftersom Paninis grammatik fick stor betydelse för det religiösa tänkandet kom man att anse att vissa av reglerna hade gudomlig inspiration. Till exempel kallas hans sutras som grupperar olika symboler/ljud på ett systematiskt vis för Shivas sutras. Om jag förstår rätt så skapade Panini ett system där han efter en viss symbol kunde ange (nu tar jag svenska bokstäver som exempel": "a å" och då mena "a o u å" medan om han skrev "a ö" så avsåg han "a o u å e i y ä ö". Intrycket av detta när man tittar på några sutras är att det är ett kodat symbolspråk för språk. Mina exempel är kanske inte så bra då de trivialt sorterar hårda och mjuka vokaler, läser man på mera (till exempel på Kiparsky Stanford University) förstår man att Paninis system innebar möjligheter till generalisering av grammatiken på ett systematiskt vis.

Två av Paninis viktigaste efterföljare inom grammatiken var Katyayana (ca 300 f:Kr) och Patañjali (ca 150 f:Kr). Deras verk sammantaget är grunden för klassisk sanskrit.

Även språket tamil fick tidigt grammatiska tolkningar: Tolkāppiyam. Det är oklart när den skrevs (300 f:Kr - 300 e:Kr) men tamil får räknas in bland de klassiska språken med antik dokumentation av grammatiken. Dit räknas förutom sanskrit också till exempel klassisk grekiska, latin, kinesiska, persiska och arabiska. I Indien räknas även kannada, telugu, malayam och odia som klassiska indiska språk, något jag får återkomma till när jag skriver om södra och östra Indien.

De klassiska språken bevarades inom religionernas liturgi men folkspråken utvecklades vidare från dem. Acharya Hemachandra som levde i Gujarat på 1100-talet e.Kr. skrev grammatik för en rad "dialekter" av sanskrit (så kallad prakrit) som sedan blev egna språk, viktigast var hans bidrag till grammatiken för föregångaren till gujarati.

Ola Wikander har ett kapitel om sanskrit i sin bok "I döda språks sällskap", W&W, 2006. Kapitlet heter "Det fulländade". Ordet sanskrit betyder "det förfinade" eller "det välordnade", det betraktades av indierna som en förfinad variant av fornindiska och skilt från vulgärspråket prakrta, "det allmänna". Ola Wikander redogör för att vedaskrifternas språk är en ännu äldre form av detta indo-europeiska språk. Språket i den iranska Avesta liknar veda-skriften och de ingår i den indo-iranska språkgruppen, en grupp som även innehåller t.ex. sogdiska och skytiska.

Kapitlet innehåller flera exempel på sanskrits extrema formrikedom. Bland annat kan ord kombineras fritt så att om man har två ord som har åtta synonymer vardera går det att skapa 64 olika kombinerade synonymer av dessa. Exemplet är guda-epitetet "lotusögd".

Märkligt är också att det går att skriva klassisk poesi så att det går att läsa samma text både åt höger och vänster. Enligt Ola Wikander finns ett poem som kort sammanfattar eposet Mahabharata  vid läsning i ena riktningen och Ramayana om man läser i den andra. Jag har försökt söka fram detta och hittade ett palindrom när jag sökte på poeten Daivagya Surya Pandita. Jag hittade även här en text som beskriver diverse märkliga skrivövningar på sanskrit. Vissa av exemplen visar på hur språket sanskrit bjuder in till ett matematiskt tänkande, så det var ingen tillfällighet att Hemachandra som poet också var framstående matematiker. Osannolikt nog finns ett exempel där ett tamilskt helgon löst Eulers problem med springarens väg över ett schackbräde (springarproblemet), men i form av ett poem som hyllar Ramas träsandaler!



24 mars 2016

Gujarat som kulturellt centrum


Gujarats mest kända person är Mahatma Gandhi, Mohandas Karamchand Gandhi, född 1869 i Porbandar vid kusten 10 mil söder om Dwarka. Hans filosofi Satyagraha har som huvudpunkt det som på svenska brukar kallas icke-våld och på sanskrit heter ahimsa. De vediska skrifterna har på flera ställen texten Ahimsa paramo Dharma, som ofta användes av Gandhi. 

Ahimsa är ett begrepp inom de olika riktningarna inom hinduism, liksom inom buddhism och jainism. Särskilt inom jainismen har olika tankar kring ahimsa utvecklats. Det är ett komplext begrepp, översättningen "icke-våld" fångar inte hela betydelsen.

Respekt för allt levande är en del av ahimsa. Munkar som sopar vägen framför sig för att inte trampa på något levande kan vara jainistiska munkar. Är de nakna hör de till den så kallade "luftklädda" inriktningen av jainism, en religiös fromhet manifesterad som nudism. I Gujarat fick den vitklädda skolan inom jainism tidigt ett starkt fäste och Solankidynastin stödde jainismen.  Även om Gandhi inte var jainist så påverkades han av denna tradition. Därigenom har Gujarat genom jainismen och Gandhi kommit att påverka pacifismens filosofi på ett avgörande vis.

Jainismen var liksom buddhismen en motreaktion mot brahmanernas allt större inflytande inom de olika ortodoxa hinduiska tankeriktningarna. Grundaren hette Vardhamana men kallas Mahavira, den store hjälten. Mahavira levde runt 550 f.Kr. nära Patna i östra Indien och var samtida med Buddha. Ytterligare ett av hans tillnamn, Jina, segraren, har gett upphov till ordet jainism.

Christer Hedin har med en kort introduktion till jainism i "Österns religioner", utgiven på Dialogos förlag 2013. Han noterar att jainismens icke-missionerande inställning och inriktning på icke-våld bidragit till att det inte är en så utbredd religion.

En mer djupgående beskrivning av jainismens filosofi finns på IEP.
http://www.iep.utm.edu/jain/#H2

Den som gjorde mest för att utveckla jainismen i Gujarat var en man vid namn Hemachandra (1089-1172), verksam som lärd (acharya) i Anhilwara Patan under solanki-kungarna Siddarhaj och Kumarpal. På jainistiska hemsidor är Acharya Hemachandra en idol.

Acharya Hemachandra var främst författare och grammatiker. Han skrev den första grammatiken över språket gujarati. Han skrev också en historia över Solanki-dynastin. De två rajput-kungarna han tjänade under var hinduer, shaivister, men de lät också stödja jainismens ställning och många tempel byggdes, både hinduiska och jainistiska.

Poesi på sanskrit har en regelbundenhet som gjorde att man tidigt intresserade sig för den talserie som kallas Fibonaccis talföljd. Hemachandra skrev om detta baserat på tidigare indiska texter, vilket gett honom en sida på Mactutor.

Hemachandra bör ha varit en del av ett större intellektuellt sammanhang, och det måste ha funnits bibliotek för det han och andra skrev. Han bör ha fått efterföljare under 1200.-talet. Jag behöver dock läsa på mer för att veta om Patan i Gujarat under Solankidynastin kan räknas som ett verkligt framstående kulturellt centrum på 1200-talet.

11 mars 2016

Gujarat del 3 den stora staden Anhilwara/Patan, Indiens Merv?

Gujarat styrdes av en rajput-dynasti kallad Solanki åren 974-1238. De kallas även för Chalukyas av Anhilwara, i linje med den tidigare så mäktiga dynastin i sydöstra Indien, som hade sin huvudort längre söderut i Badami och som jag nämnt i tidigare inlägg.

Huvudorten för Solankis var staden Anhilwara som idag heter Patan. Staden ligger vid Saraswatifloden, 20 mil norr om Khambatbukten. Anhilwara/Patan var en av världens tio största städer från år 1000 och fram till 1240-telet. Jag tar upp städers storlek kring 1150 i ett inlägg 7 november 2012. Invånarantal på över 100 000 är rätt förvånande då staden på kartan ligger långt från hamnarna i södra Gujarat och huvudvägen från inlandet längs Narmadafloden upp till Ujjain.

Bharuch vid Narmadaflodens utlopp var länge Gujarats viktigaste hamn. Även under Solankis styre hade hamnen och båtbyggande här stor betydelse. Läget är logiskt vid den stora leden in i landet.

Hamnen i Khambat (Cambay) blev allt viktigare från år 1000. Khambat ligger 12 mil norr om Bharuch, längst in i Khambatbukten. Läget är sämre i förhållanden till handelsvägen mot Ujjain men bättre i förhållande till norra Gujarat och Patan. Tidvattnet är kraftigt här, och det måste ha varit tekniskt skickligt att få en hamn att fungera bra. Al-Masudi besökte staden år 915 och Marco Polo nämnde hamnen 1293.

Surat ännu längre söderut blev den viktigaste hamnen långt senare, på 1400-talet när de andra hamnarna slammat igen. Surat är idag en stad på 4 miljoner invånare, medan Bharuch har ca 400 000 och Khambat har 80 000 invånare.

Men varför blev Anhilwar/Patan så stort? Det går att se handelsvägar från Gangesslätten via Udaipur eller Bhinmal i Rajastan till Patan, och möjligen var Kutchviken farbar längre in mot Patan, men någon tydlig geografisk fördel är svår att belägga. Istället måste det politiska valet av huvudort för Solanki-dynastin spelat stor roll. Och trots att Solanki rajputs fick kämpa hårda strider mot andra lokala rajput-kungadömen och mot invasioner av Mahmud av Ghaznis och senare Muhammad av Ghors turkiska trupper måste de ha lyckats etablera en relativt blomstrande ekonomi.

Gujarat hade under lång tid stor betydelse för handeln. Hermann Kulke skriver i "A history of India" att en inskription i ett buddhistiskt Plaosan-tempel på Java från cirka 800 står det om "en ständig ström av folk från Gurjaradesha". Templet hade byggts med deras stöd och arkitektoniskt liknar det tempel från grottorna i Ajanta och Ellora (som ligger i regionen just söder om Gujarat, som heter Maharashtra, och därmed dyker upp i senare inlägg). Vidare skriver han att många gravstenar över sufiska muslimer i Sydostasien på 1400-talet visar på relationer med Gujarat.

Patans mest kända byggnadsverk heter "drottningens trappbrunn",  Ran-ki-Vav, en konstruktion som uppfördes av drottningen Udayamati till minne av sin man. Brunnen är UNESCO-världsminne. Hennes sonson blev Solankis mest framgångsrike kung, Siddharaj Jaisinh, som regerade 1096-1143. Under hans styre verkade en jainistisk mångsidig tänkare vid namn Hemachandra (1088-1173).

För att Patan ska kunna mäta sig med Merv, staden som fått ge namn åt min blogg, så måste visas att där fanns bibliotek och ett rikt kulturliv. Merv ser jag som en del av det stora Khorasan, som likt Andalusien hade en kulturell guldålder innan förstörelsen. Hur var läget i Patan? Det är inte alldeles enkelt att reda ut, bland annat måste man förstå vilken betydelse jainism har,  så det sparar jag till ett separat inlägg.

7 mars 2016

Gujarat del 2, Dwarka

Dwarka är en av de fyra hinduiska pilgrimsstäderna. De ligger i varsitt väderstreck av den Indiska halvön. Dwarka ligger i väster, längst ut på norra spetsen av Kathiawar i den region av Gujarat som heter Saurasthra. Dwarka är även en av de sju heliga städerna i Indien, staden är helgad åt Krishna. Jag har nämnt Dwarka förut, i ett inlägg 15 augusti 2011.

Turistpresentationen av Dwarka nämner alltså att staden är en av de fyra städerna i den pilgrimsfärd som kallas Char Dham Yatra, där man även ska besöka Badrinath i norr, Puri i öster and Rameswaram i söder. Sevärdheter i Dwarka är bland annat flera imponerande tempel. Inget av dessa tempel fanns 1220 i sin nuvarande form, de tempel jag kollat på byggdes på 1600-talet och det senaste på 1950-talet. Turistguiderna tar även upp fyren från 1866 som står nära floden Gomtis utflöde i Arabiska havet.

Den del av Gwarka som har den äldsta historien ligger antingen under befintlig bebyggelse eller under vatten. Kopplingen till Krishna gör att det figurerar massor med uppgifter om detta på nätet, som ett slags indiskt Atlantis. En uppsats jag hittade rörande marin arkeologi i Dwarka kommer fram till att vissa av resterna är från stenbryggor byggda i perioden 700-1400 e.Kr. Det stämmer med bilden av aktiv handel över havet under den perioden men ger mindre näring till berättelser om lämningar från ett forntida rike styrt av Krishna.

4 mars 2016

Etapp 4 Gujarat, del 1 Lothal - en gammal hamn

Resan fortsatte söderut från Sindh till Gujarat. Halvön som utgör en så tydlig del av Gujarat heter Kathiawar, sannolikt döpt efter en kshatriyakast, Kathi darbar. Språket gujarati är en gren av de indo-europeiska språken, nära släkt med hindi, och har idag cirka 60 miljoner talare. Gujarat verkar så spännande att det blir flera inlägg varav det första inte rör 1200-talet utan istället den förhistoriska tiden då Indusdalens första urbana högkultur utvecklades, cirka 2600 f.Kr -1900 f.Kr (referens "En samtidig världshistoria").

Gujarat har flera arkeologiska lämningar som hör till Induskulturen vilket visar på de kontakter som fanns söderut, kanske främst sjövägen men också över saltsjöområdet Rann of Kutch. Den största utgrävningen har gjorts i Dholavira, som låg i det som idag är saltsjö. Kanske gick kustlinjen där då. Här har man bland annat funnit en 3 meter lång tavla med 10 skrivtecken, men man har inte kunnat tyda språket. Det var en stor skylt, kanske stod stadens namn skrivet på den. I veda-mytologin förekommer en helig flod, Sarasvati, med samma namn som den flod som numera har ett uttunnat lopp genom Rann of Kutch.

Havets betydelse för Gujarat visas av att en av världens äldsta hamnar har hittats här: Lothal. Ruinerna ligger 8 mil från Ahmedabad i södra delen av halvön Kathiawar. Den bassäng man tror var hamn kan ha haft annan användning, noterar Hermann Kulke försiktigt, men stadens läge vid floden Sabarmatis utlopp i havet gör att staden måste haft betydelse som hamnstad. De flesta texter som jag läst om Lothal tar för givet att bassängen är en av de äldsta välbevarade hamnstrukturerna som hittats. Lothal byggdes i sen "Harappa-stil" vilket innebär att staden etablerades relativt sent inom Induskulturen, kanske ca 2200 f.Kr.

Den urbana Induskulturen försvinner i en kombination av överutnyttjande av skog, relativ torka och eventuellt någon geologisk händelse som leder till översvämningar. Lothal klarar sig längre än Harappa och Mohenjo-Daro men staden var beroende av handeln och från 1700 f.Kr så avfolkas den.

Harappakulturen är bland annat känd för sin tillverkning av vackra pärlor av terrakotta och av ädelstenar som agat. Lothal hade en egen tillverkning av sådana pärlor. Och givetvis finns det hemsidor för samlare av antika pärlor.