9 november 2014

Ramon Llull och valet av den rätta abbedissan

Idag, när Katalonien går till omröstning om självständighet, kan det passa att skriva om Ramon Llull och hans arbete med system för valprocedurer. Ramon Llull var en föregångare på många områden, hans systematiska teorier om hur Gud ordnat allting ("Den Llulliska konsten") har inspirerat senare tiders systemvetare.

Ramon Llull räknas som det katalanska språkets första författare av betydelse, och därmed en av de första medeltida europeiska poeter och romanförfattare som skrev på sitt modersmål.

Han levde ca. 1232-1316, föddes i Palma  på Mallorca av föräldrar från Barcelona. Han avancerade som ung till de högsta posterna under kung Jaume I (r. 1213-1276), men genomgick en religiös omvändelse och avsade sig sina uppdrag för att bli lekmannabroder inom det som kallas Franciskanordens tredje gren.

Men det som gör honom så spännande var att han var mångsysslare i bildningsämnen på det vis som är svårt att ringa in med moderna kategorier; filosof, teolog, missionär,osv. Han skrev om medicin, militärvetenskap, juridik, organisationsteori med mera.

Ofta uppges också att han var alkemist,  fast han tog avstånd från alkemin. Det beror på att flera senare pseudo-Llulls använde hans namn på alkemistiska skrifter, och dessa texter länge accepterades som genuina fram till 1700-talet. Att Llulls namn lånade sig till detta beror nog på att hans "Konst" innehöll element med geometriska figurer och metoder som liknade alkemisternas försök att ordna materian, men Llulls syfte var inte materiellt, utan han letade efter säkra bevis på den katolska trons överlägsenhet. Llull hade en idé om att mission inte skulle ske med våld utan med argument.

Flera av Ramon Llulls texter med teorier för rättvisa val upptäckts först på 1900-talet. Tidigare känt var enbart den korta beskrivningen som finns med i romanen "Boken om Evast och Blaquerna", (på svenska utgiven av Lind&Co 2002, översatt av Michael Nordberg). Kapitel 30  beskriver hur syster Cana väljs till abbedissa enligt ett tvåstegssystem. Först väljs sju elektorer i en hemlig omröstning bland alla nunnorna. Sedan får dessa sju i ett slags matchningsprocedur rösta fram den värdiga ledaren för nunneklostret. Grundtanken är att Gud måste ha ingivit i en majoritet av nunnorna en insikt om vem som är mest lämpad, och metoden syftar till att finna fram till detta val.

Under 1900-talet och senast år 2001 har fler mera tekniska beskrivningar hittats som anses skrivna av Ramon Llull. Matematiker och statsvetare i Augsburg har publicerat arbeten om detta. Llull hade beskrivit de system som "först" utarbetades av Borda och Concordet under franska revolutionen.

Det finns olika versioner av alla texter också. Augsburgmatematikerna har lagt ut denna version av texten om nunnevalet.

Men i vilken historisk kontext kunde Llull utveckla tankegångar som inte blev etablerade förrän under upplysningstiden i Frankrike? Det är omöjligt att sammanfatta här, det finns hela forskningsinstitut som sysslar med detta. Jag vill bara nämna att Llull hade gjort till sin stora livsuppgift att visa att muslimer kunde förmås att konvertera till kristendom genom övertygande argument istället för korståg. Han kunde arabiska och skrev en bok (Boken om hedningen och de tre vise) som på ett förhållandevis sakligt vis gick igenom argument för och emot de tre viktiga religionerna, islam, judendom och kristendom. Enligt Michael Nordberg inspirerades Ramon Llull också av sufism, han kände till al-Ghazalis verk, och i "Boken om Evast och Blaquerna"  finns  "moraliska metaforer" i sufisk anda. Ändå är allt han skriver ett försvar för katolsk kristendom, och i långa stycken blir det en präktig uppräkning av fördelarna med kristna dygder.

Denna tankevärld lång från upplysningens idéer. Valsystem är en sak, demokrati är något annat. Men Llulls verk öppnar unika inblickar i 1200-talets religiösa och moraliska tänkande,. Hans böcker var populära redan i hans samtid och lästes under hela medeltiden, så han kom att få ett visst inflytande.

På svenska finns en introduktion på 50 sidor till Ramon Llull som en essä i Michael Nordbergs bok "Eldsjälen från Mallorca och andra medeltida skribenter", Rabén Prisma 1998.

Michael Nordberg konstaterar om "Llulls konst" att i detta verk "där han trodde sig ha löst alla problem", där var han "den stora feltänkaren". Vad det än var han trodde sig göra ter det sig obegripligt.

25 oktober 2014

Fibonacci

Leonardo Pisano, filius Bonacci, i historieböckerna kallad Fibonacci, levde ca 1170-1240. Han var den förste som försökte införa användandet av decimalsystem med siffran noll i Europa. (Se inlägg 6 november 2011). Han är mest känd för talserien som fått hans namn: "Fibonacci-talen": 1,1,2,3,5,8,13,osv.

Mängder av hemsidor tar upp de olika vackra effekter som ligger förborgat i dessa tal. En introduktion finns i plusmagazine och givetvis presenteras han i MacTutor, från vilken jag tar mest material till texten nedan.

Läser man på där får man reda på att utöver den berömda boken Liber abaci som kom 1202  skrev han bland annat Practica geometriae 1220 och ett matematiskt mycket viktigt verk i talteori Liber quadratorum 1225MacTutor refererar Liber quadratorumsom det bästa inom talteorin fram till Fermat, (som levde ca 1601-1665). Och i länken nedan anses Leonardo Pisano som den mest talangfulle europeiska matematikern mellan Pappus från Alexandria (ca. 290-360) och Regiomontanus (Johannes från Königsberg i Bayern, 1436–1476).

Leonardo lever i centrum av ett dynamiskt 1200-tal. Hans far var diplomat och tulltjänsteman för Pisa i Nordafrika. De bodde i Bugia/Bougie (nu Bejaia i Algeriet) och reste till Egypten, Syrien, Grekland och till Sicilien och Provence. Från år 1200 var Leonardo tillbaka i Pisa. Fredrik II blir kejsare av det heliga tysk-romerska riket 1220 och han stödde Pisa i konflikterna med de mäktigare stadsstaterna Genua och Florens. Fredrik grundande universitet i Neapel 1224. Det verkar inte ha varit en direkt succé men det faktum att Thomas av Aquino några år senare studerade där som tonåring innan han åkte till Paris visar på viss kvalitet i grundkursen. Vid Fredriks hov i Palermo fanns lärda män som kunde arabiska, några fick dedikationer av Leonardo, och det verkar vara skälet till att de hamnat i historieböckerna. En av dem var astronomen Dominicus Hispanus, som föreslog att Fredrik skulle träffa Leonardo i Pisa när hovet var där 1225. Leonardo fick några matematikproblem som test. Ett av dem hade hämtats från Omar Khayyam (se inlägg 26 februari 2013). 10x + 2x2 + x3 = 20. Leonardo löste problemet, inte som Omar Khayyam med en geometrisk lösning, utan med en beräkning som var rätt till nionde decimalen, men där innehöll ett märkligt fel. Det framgår inte hur han bar sig åt, en klassisk matematikhistorisk utmaning. För den som vill läsa hur matematiska gåtlösare tar sig an detta finns svaret här. I svaret ingår att de tror att Leonardo gjorde felet för att dölja hur han bar sig åt, mycket ville han lära ut men vissa saker ville han ha för sig själv. En detalj till i detta är att Leonardo använde 60 som bas för sin utredning, dvs sexagesimala talsystemet. Sannolikt berodde det på att det var mycket populärt av handelsmännen på marknaden (se MacTutors uppsats om matematikern Al-Samawal al-Maghribi, ca1130-1180)

Klart är att Leonardo hade tillgång till kunnande från många kulturer. Läs till exempel om Ibn al-Haytham (Alhacen, Kairo, 965-1040, optikern mm, inom talteorin arbete med primtal), indiern Bhaskaracharya (Ujjain, 1114-1185, talteori och trigonometri) , kinesen Jia Xian,1010-1070, Pascals triangel). Nästan samtida med Leonardo var al-Tusi (1201-1274) och Yang Hui  (1238-1298).

Klart verkar det också vara att det inte blev något bredare genomslag för de mer teoretiska delarna av Leonardos verk. Som ett praktiskt sätt att räkna rätt på vikter och priser på marknaden fick dock Leonardos arbete stor betydelse, om än även det gick rätt långsamt.

22 oktober 2014

Stål i Merv

I en krönika om järnet i Sverige skriven av Hatte Furuhagen (Mercurius och Vulcanus, Jernkontoret 1997) så står det kort om järntillverkning i Merv.

Vid utgrävningar i Merv har man hittat rester av deglar av eldfast lera med spår av järn. Det var fynd från smedjor från 900-talet. I dessa deglar har man kunnat uppnå temperaturer på 1550 grader, och producerat järn med olika kolhalt. Från Indien hade araberna lärt sig tekniken att framställa gjutet stål genom att i deglar med träkol smälta samman gjutjärn med smidesjärn eller återvunnet järn från skrot.

I Europa utvecklades metoden långt senare av Benjamin Huntsman i Doncaster år 1740 (the crucible steel process). Han höll sin metod hemlig men lyckat industrispionage ledde till att tekniken blev allmänt känd.

I deglarna kunde man tillverka två typer av stål. Vid de högsta temperaturerna smälte allt järn samman och man fick ett stål som användes till verktyg. Men vid en något lägre temperatur fick man inte en komplett sammansmältning utan de olika lagren av stål bildade synliga skikt. Sådant stål användes för svärd, och det mest berömda var de äkta damaskus-svärden.

Damaskering av stål är något annat, det är när man smider samman olika stålkvaliteter ungefär som man tvinnar ett rep av flera trådar.

Men åter till Merv. Under den period då staden hette Sultan Kala, under abbasidernas och senare seldjukernas styre, tillverkades stål av hög kvalitet. Platsen är osannolik. Varken järnmalm, råvara till kol eller den kvalitet av lera som krävdes för att dreja deglarna fanns i närheten. I en artikel av Griffiths och Feuerback beskrivs hur man utvecklade teknik för att använda materialet så effektivt som möjligt och att återvinna det.

Experimentella arkeologer försöker upprepa det som skedde i Merv. En artikel som beskriver det finns på CeROARTs hemsida. Det är inte känt vilka metoder som använts historiskt. I artikeln används en metod som tagits fram av en nutida georgisk expert. Det intressanta med den tekniken är att den är självreglerande. I bild 3 visas hur lager av glas i degeln gjorde att järnet låg kvar tills det vid rätt kolhalt smälte och rann ner genom "filtret". Tekniken gjorde det möjligt att lyckas utan att kunna räkna på kolhalter i råvaran, vilket en modern stålmakare skulle göra.

Se även Wikipedias referens för en jämförelse mellan Indisk och Centralasiatisk teknik för ståltillverkning. 

18 oktober 2014

Secretum secretorum

Kitāb Sirr al-asrār är den arabiska titeln på den bok som i Europa blev känd som Secretum secretorum. Boken är en furstespegel som troligen skrevs på arabiska, men med det säljande greppet att den påstods vara en översättning från grekiska via syriska av Aristoteles läroplan för Alexander den store. Inga grekiska eller syriska versioner har dock hittats, medan det finns bortåt 50 arabiska versioner bevarade.

När boken översattes till latin på 1200-talet blev den en succé, och den kan ha varit en av de mest kopierade böckerna vid sidan av de kyrkliga standardverken. På nätet beskrivs den bland annat här och texten finns i en ålderdomlig engelsk variant från 1528 här.

Författaren betecknas "pseudo-Aristoteles" (se inlägg om pseudoförfatteri 18 september 2014). Det rör sig alltså om en förfalskning, även om visst material är taget från texter som Aristoteles eller hans lärjungar hade skrivit. I sitt ursprungliga sammanhang kanske det var självklart att det var ett litterärt grepp, arabiska läsare kanske tog det för ett roande upplägg. I Europa kom man att tro att det verkligen var en text av Aristoteles, från 1130-talet då den först översattes i Toledo fram till 1500-talet då mera källkritiska metoder kom i bruk som gjorde klart att detta var en förfalskning.

Det betyder alltså att under flera århundraden, då Aristoteles räknades som en stor auktoritet i Europa, så var en förfalskning ett viktigt verk för många som studerade statskonst och andra konster.

Förutom praktiska och hälsosamma råd innehåller Secretum secretorum en del fysionomik, alkemi och astrologi.

I praktiken kanske det inte spelade så stor roll. I de delar som rör statskonst verkar det mest vara allmänna goda råd. Ett citat från stycket om "Hur folket ska styras" (i egen översättning): Ge folket goda styresmän som inte vill göra dem illa, utan vill styra dem väl, rättvist och lugnt. Och se till att dina styresmän är visa, uppför sig väl och har tålamod."

Även på andra områden är texten ganska jordnära: "But yf wyne be outrageously taken many inconvenyences come therby. It troubleth the brayne, the mynde, the wyttes, the understondynge" (citerat från David Lintons hemsida http://www.colourcountry.net/secretum/node66.html).

Rabarber och vin beskrivs i Secretum secretorum som en bra kombination. Rabarber användes tidigt i Kina, som medicinalväxt. Det är roten som använts som laxativ. Det var en kulturväxt av betydelse längs Sidenvägen och det latinska Rheum ska ha sin rot från det antika namnet på Volga (på skytiska Rha). Och Rabarber från "barbar". Denna tolkning ska först ha förts fram av Rabelais. Hela detta stycke är ett sidospår.

Men inledningen till Secretum Secretorum inbjuder till att följa diverse sidospår, eftersom "pseudo-Aristoteles" påstår att i texten finns dolt hemligheter som den som är invigd kan förstå. Karma Lochri skriver i "Covert Operations, The medieval uses of secrecy", 2011, ingående om hur man kan utnyttja påståenden om hemlig kunskap för att utöva makt. Hon konstaterar att texten i sig framstår som oskyldig men att du som läsare inte kan veta om där finns ytterligare djup eftersom du sannolikt inte hör till de invigda. Hon menar att detta kommer från en tradition av "islamic esoteric sciences". Hon hänvisar inte direkt till sufism men det är var jag kommer att tänka på.

Franciskanermunken Roger Bacon (omkring 1214-1292) var mycket intresserad av Secretum secretorum. Han studerade i Oxford, kanske för professor Grosseteste. Mycket har skrivits om huruvida dessa två utgör de första som kan anses använda ett "experimentellt vetenskapligt tänkande". Roger Bacons intresse för arabiskt kunnande och för Aristoteles kan ha påverkat honom i den riktningen, men till övervägande delen verkar han ha varit en medeltida mystiker. Bertrand Russel skriver i "Västerlandets filosofi", 1945, att "Roger Bacon åtnjöt i sin samtid inte något större anseende men har i senare tider prisat långt mer än han förtjänar". Russel nämner inte Secretum secretorum. Klart är att Roger Bacon var en av dem som betydde mest för att sprida intresset för den inte så hemliga texten.


Likt i inlägget om pseudoepigrafi 18 september så infinner sig en koppling till Umberto Ecos böcker. Romankaraktären William av Baskerville i Rosens namn hänvisar ofta till sin vän Roger Bacon. Och till Aristoteles.

12 oktober 2014

Skogsbonaden i domkyrkan

Skogsbonaden visas i Uppsala domkyrka i utställningen "Himlen är här". Skogsbonaden är en av de medeltida textilier i Sverige som finns bevarade, som är i samma tradition som Bayeuxtapeten som jag skrev om i inlägg 22 juli 2014. Baueuxtapeten är broderad med läggsöm medan Skogsbonaden är vävd i det som kallas soumakteknik eller snärjväv. Samma teknik används i de mycket större Överhogdalsbonaderna, som finns på Jamtli i Östersund. Skogsbonaden hittades i Skogs kyrka i Hälsingsland och den är daterad till 1200-talet. Överhogdalsbonaderna gjordes något tidigare, de är daterade till mellan 1040-1170.

Utställningen "Himlen är här"som står i koren och mitt i domkyrkan innehåller flera andra fina verk. Mest gripande tyckte vi var Mats Hjelms neonlysande röda text "WHERE ONE IS THE OTHER MUST BE" under ett krucifix med den lidande Jesus från Bollnäs kyrka.

Utställningen pågår till 16 november 2014.

18 september 2014

Pseudoepigrafi

Epigrafik är inskriftsforskning. På engelska heter det epigraphy,. På engelska finns även ordet pseudepigrapha, texter som hänförs till en författare som inte direkt skrivit dem.

På svenska finns ordet "pseudepigrafer", som mera specifikt syftar på skrifter som står de gammaltestamenteliga apokryferna nära. Ordet syftar på judiska skrifter som helt saknar kyrklig auktoritet, medan apokryferna numera åter står med i Bibeln 2000, under rubriken "Tillägg till gamla testamentet". Den mest kända pseudepigrafen enligt Wikipedia är Genesis Apocryphon, en av texterna i Döda havsrullarna. Forums Religionslexikon nämner Henoksböckerna och Jubiléerboken.

Jag nämner detta mest för att visa på att mycket energi har lagt under historiens lopp på att vaska fram gamla bibelrelaterade texter, försöka identifiera autentiska versioner och fastställa deras status inom den kyrkliga traditionen. Men frågan om texter som skrivits under falskt namn och sedan fått historisk betydelse är inte i sig kopplad till just Bibeln. Inom alkemin var det mycket vanligt med pseudo-författeri (exempelvis pseudo-Geber) och förra inlägget handlade om de omfattande förfalskningar av texter som kallas pseudo-Isidorus. Aristoteles namn var mycket gångbart, och under medeltiden fanns det hundratals texter som tillskrevs Aristoteles varav den mest lästa var Secretum Secretorum.

På wikipedia, under pseudepigrapha finns en praktisk gradering av olika typer av texter som skrivits i författarens namn. Referensen är Mark A.Powell, Introducing the New Testament, 2009. Författarna som behandlas är kyrkoledare som skriver brev, men graderingen kan användas för alla texter. Då blir graderingen så här:  

1. Egentligt författarskap. Författaren skriver själv och texten är oförvanskad.
2. Diktering. Författaren dikterar sin text som skrivs ner ordagrant.
3. Delegerat författarskap. Författaren beskriver innehållet i en text som sedan utformas av en medarbetare.
4. Postumt författarskap. Författaren dör, och medarbetare avslutar en text i författarens namn.
5. Lärlingsförfattarskap. Medarbetare till en författare fortsätter att skriva i författarens namn och anda efter författarens död.
6. Hedrande pseudepigrafi. Författaren har dött och beundrare hedrar författaren genom att fortsätta skriva i författarens namn för de anser att den tradition de skriver i tillhör författaren.
7. Förfalskning. Författarens namn används för att legitimera texter som mer eller mindre avviker från de texter som författaren skrev.

En spökskrivare är ett modernt exempel på delegerat författarskap. David Lagercrantz torde vara vår mest kände författare till nutida "pseudo-epigrafi", då Zlatan Ibrahimovic delegerat författande till honom. Kommer Lagercrantz ut med fjärde delen i Millenniumserien tar han även ledningen inom området postumt författarskap.

Förleden "pseudo" används också i betydelsen "mindre viktigt", som i det aktuella begreppet "pseudo-debatt". Men medeltida "pseudo-epigrafi" togs ofta på allvar, och som framgår var det en glidande skala från texter som var mycket nära den ursprungliga författarens verk till texter som i mindre eller större grad var förfalskningar. 

Umberto Ecos "Baudolino", från år 2000, är en roman som leker med olika förfalskade texter. Baudolino är ett språkgeni som blir adopterad av kejsar Fredrik Barbarossa (regent 1155-1190) och får studera i Paris. Baudolinos texter åstadkommer mycket, Karl den store blir helgonförklarad, de tre vise männens reliker kommer till Köln, och den påhittade Prästen Johannes skickar brev från sitt mytiska rike. I det sista fallet är det ännu mera pseudo, eftersom Prästen Johannes dessutom var en fiktiv figur helt och hållet. Dick Harrison skriver om den mystiske Prästen i sin blogg på SvD den 16 september 2014.

Umberto Ecos roman väver samman historien och fiktionen. Men historien själv är full av fiktion som blir till etablerad sanning, särskilt när det passar någons syften. Vilka texter tror vi på idag som kommer att visa sig vara pseudo-texter?






7 september 2014

pseudo-Isidorus

Collectio Isidori Mercatoris är namnet på en omfattande förfalskning av kyrkliga dokument. Någon Isidorus "Handlaren" har aldrig funnits, ändå finns 700 sidor av dokument som bär hans namn.

"Pseudo" är grekiska för falskt, och dokumenten betecknas numera pseudo-Isidorus. De skrevs sannolikt av kyrkomän i norra Frankrike under första halvan av 800-talet. De består mest av förfalskade brev från gamla påvar, som i sina utläggningar i sin tur refererar till en mängd urkunder. Långa stycken är korrekta, det är bara i detaljer det är ändrat, vilket gjorde dokumenten mycket trovärdiga. För den som är intresserad finns en mycket insatt blogg av Eric Knibbs.

Men hur kan det ha gått till? Var det några munkar som föresatt sig att sammanställa en praktisk kyrkojuridisk handbok men under arbetet kom på att det inte var fel att bättra på? Först bara ren uppdatering av latinet till den karolinskt korrekta versionen. Och sedan bättra på lite till för att stärka biskoparna ställning gentemot omvärlden, främst mot kejsaren och hans ärkebiskopar. Vidare inkluderades prydligt en tidigare förfalskning, Konstantins donationsbrev, som var nyckeln till att påveämbetets status kunde höjas över kejsarens och gav en starkare legal grund till kyrkostaten. Att brevet var en förfalskning avslöjades först på 1400-talet av en språkforskare, Lorenzo Valla.

Peter Heather redogör för hur pseudo-Isidorus fick stor betydelse på många vis som inte var de ursprungliga förfalskarnas avsikt. När påven Gregorius VII (dvs Hildebrand med investiturstriden) och hans efterföljare på 1000-talet skulle skapa en ny katolsk kanon utgjorde pseudo-Isidorus en viktig och passande källa.

Påvedömet stärktes och med arbetet av de katolska juristerna i Bologna kom sedan under 1100-talet en ny sammanhängande kyrklig lag att tas fram som fick status i egen rätt, utan direkt stöd i de gamla förfalskningarna.

Detta är ett ovanligt tydligt fall av det jag kallar "efterrationalisering". Hur viktigt är det inte att historien tillrättaläggs. Medvetet eller omedvetet faller de bitar på plats som passar in i ens föreställningar om hur det borde ha varit.

Vilket alltså stämmer på mig också . Självklart bekräftas mina föreställningar om hur ett ideologiskt imperium byggs upp av en berättelse om hur kyrkostaten så smidigt kunde utnyttja en storskalig förfalskningsverksamhet i de maktstrider de ville föra.

Slutligen måste biskop Isidorus av Sevilla helt frias i detta fallet, det var bara hans goda namn och rykte som förfalskarna ville åt.