Månen och Plejaderna

Sista dagen på år 2019 syntes månen på himlen över Habborskullarna vid tvåtiden på dagen, i sydöst. Det var inte en tunn nymåne utan snart halvägs mot en halvmåne. Enligt tabeller var det nymåne 26 december (dvs månen helt mörk) och halvmåne (första kvarteret) ska det bli 3 januari.

Klockan sex på kvällen hade månen hunnit förbi söder, den var ungeför i 210 grader. I öster höll just Orion på att komma upp över horisonten och Plejaderna syntes alltså ganska högt på himlen. Sen vart det molnigare och hela observationsarbetet förföll.

Men fortsatta iakttagelser skulle kunna avslöja ett viktigt mönster, rörande hur månen och Plejaderna kan användas för att fastställa viktiga datum under våren. Detta beskrivs i boken "Himmelsskivan från Nebra" av Harald Meller och Kai Michel (Daidalos, 2018). Himmelsskivan hittades i Tyskland på ett ställe 65 km väster om Leipzig, och den är daterad till 1800-1750 år f.Kr, dvs till bronsåldern.

Jag ska inte i detta inlägg berätta mer om bakgrunden utan går direkt på en aspekt av himmelsskivans astronomiska betydelsen. På skivan syns bland annat en månskära och sju prickar som föreställer stjärnhopen Plejaderna. Astronomen Rahlf Hansen kom med en förklaring till vad skivan kunde visa med detta (sid. 116). Månskärans tjocklek på himmelsskivan motsvarar en måne som är 4,5 dagar efter nymånen. Det motsvarar ungefär den måne som syntes idag, 22 procent syntes enligt denna månkalender . Men idag låg alltså plejaderna i ett annat väderstreck. Längre fram på våren kommer plejaderna att synas nära den tilltagande månen. (Det som kallas att de är i konjunktion).

Enligt min tolkning av en stjärnkarta (en planisfär ur en Stjärnguide av Robin Kerrod)  kommer Plejaderna att närma sig månen kring 20 mars. 2020 års nymåne vid den tiden är den 24 mars och 5 dagar efter det blir då den 29 mars. Motsvarande tilltagande nymåne år 2019 inföll 11-12 mars och den därefter 10 april.

I ett inlägg 28 februari 2013 gjorde jag en översikt om olika kalendrar. Enligt den babyloniska lunisolära kalendern innehöll ett år 12 måncykler, och sedan infördes med vissa mellanrum en skottmånad för att justera månaderna gentemot årstiderna. Rahlph Hansens tes är att himmelsskivan visar ett sätt att se när skottmånaden ska införas. Den första månaden i den babyloniska kalendern startade vid den första månskäran i det vi kallar mars. Babylonierna kallade månaden för Nisañu, eller "nisannu". Judarna tog över denna kalender under fångenskapen och den hebreiska kalendern kallar sin första dag Nisan 1, som infaller den 26 mars i år. Förra året (2019 enligt gregoriansk kalender) var Nisan 1 den 6 april.

12 måncykler tar totalt ungefär 354 dygn. Det fattas alltså 11 dygn för att få ett solår om 365 dagar, Lägger men till en extra måncykel vart tredje år så kompenserar man nästan för detta fel, man får ett fel på cirka 3,5 dag. Rahlf Hansen hittade, som det beskrivs i boken, en beskrivning av detta i babylonisk kilskrift från 600-200 f.Kr. Texten skulle lyda ungefär: Om månen och Plejaderna står i konjunktion den 1 nisannu är allt i ordning det året. Om månen skulle visa sig vid Plejaderna först den 3 nisannu var detta år ett år då en skottmånad ska infogas.

Under bilden som ska illustrera detta i boken står att månskäran drar förbi Plejaderna. Som jag fattar detta så menas att om man en vår tror att nyårsdagen ska infalla cirka det vi med vår kalender kallar 10 mars så ser man att månskäran som passerar Plejaderna är tjock, lika tjock som på himmelsskivan, och då lägger man till en skottmånad och väntar till nästa nymåne. Jag får återkomma i mars med observationerna.

Det bör noteras att eftersom detta leder till ett fel på flera dagar så krävs ett mer komplicerat upplägg för att få en lunisolär kalender att fungera över lång tid. De synodiska måncyklerna går jämt upp med solåret över en period på 19 år. Detta upptäcktes i Mesopotamien och grekerna lärde sig det och en sådan cykel kallas numera en Metonisk cykel efter atenaren Meton som levde kring 430 f. Kr. I en sådan kalender ska man ha sju skottperioder över en nittonårsperiod.

Men himmelsskivan är alltså minst 1000 år tidigare. Och den hittades långt från Mesopotamien.

Anm: Med den gregorianska kalenderns för långa månader så blir det alltså så att i vissa månader infaller två fullmånar. Nästa gång en sådan fullmåne syns är 31 oktober 2020. En sådan måne kallas på engelska av någon anledning för "blue moon".

Anmärkning 20200514: En alternativ enklare förklaring till Nebraskivans betydelse är att den skulle visat på vinterblotet, som var första fullmånen efter första nymånen efter vintersolståndet. Det menar arkeologen Jonathan Lindström, i en artikel i Populär arkeologi nummer 1/2020.  Stämmer det skulle skivan syftat på 10 januari år 2020. Han menar också att skivan kan ha varit en kosmisk bild utan kalenderinslag. Jag får medge att mina försök att följa upp bokens teori i mars påvisade ett problem, nämligen att det ofta är molnigt i Europa. Ett stort beroende av himmelsobservationer som kräver att man kan mäta månskärans bredd vid vissa tillfällen kan inte ha varit så smart.

Kolligation

Jag har lärt mig ett nytt ord - kolligation. En kolligation är ett begrepp som sammanför en rad företeelser under en rubrik, gärna på ett tydliggörande vis. Ordet används av docenten i journalistik Torsten Thurén, i boken "Slavar, kungar och byråkrater - så tänker historiker". (Liber, 2012).

Några exempel på kolligation (sid. 266) är förintelsen, 1945 års män, den förlorade generationen, renässensen och den svenska modellen. Begreppet förintelsen började användas på 1960-talet, innan dess hade man talat om nazisternas folkmord på olika vis på svenska men förintelsen har blivit det sammanfattande ordet. Motsvarande begrepp på engelska, "holocaust", betyder brännoffer och på hebreiska använder man begreppet "sho'ah" som betyder katastrofen.

Torsten Thuréns metod är att sammanfattande redovisa några historiker i viktiga frågeställningar han valt ut och jämföra deras slutsatser. Han ägnar flera kapitel åt nazismen i Tyskland. En fråga är om det fanns några särskilda betingelser i Tyskland som ledde fram till förintelsen eller om detta kan ske i andra samhällen också. Frågan är alltså om Tyskland gick en "egen väg", en "sonderweg". En historiker som för fram skäl för det är Hans-Ulrich Wehler. Wehlers huvudförklaring är att Tyskland industrialiserades men att medelklassen blev för svag, den gamla aristokratin behöll makten. Mot detta anför Torsten Thurén att Wehler inte lyckas visa att Tyskland efter första världkriget var mer auktoritärt, t.ex. en mer brutal kolonialmakt, än Storbritannien och Frankrike. Han anför idéhistorikerna Svante Nordin som i "Filosofernas krig" jämför tänkare i alla tre länderna som kom att påverkas av nazisterna. Och i ett kapitel "Bödelns perspektiv - Förintelsens orsaker" tar Thurén upp de kända experimenten där man visat hur vanliga studenter kan bli bödlar eller grymma fångvaktare när de beordras till det under vissa former. Thurén menar att även detta talar emot sonderweg-teorin.

På liknande vis går han igenom flera andra frågeställningar. Det blir givetvis kortfattat och det är lite oklart varför han har valt just de historiker och vetenskapsjournalister som han valt. Men det är oavbrutet intressant. Ämnena är sådana som:
- Var den äldre medeltiden mörk eller ljus?
- Den svenska nationalstatens framväxt
- Att hantera globala miljöproblem
- Slaveriet
- Den industriella revolutionen i Storbritannien
- Den svenska moderniteten, "1945 års män"
- Aspekter på Olof Palme.

Jag gillar särskilt kapitlet "Nationalstatens utveckling - svensk medeltid" där han låter Dick Harrison och Maja Hagerman kommat till tals. De skildrar bägge en process som tar mycket lång tid. Thurén skriver att Harrison betonar att utvecklingen mot det moderna Sverige inte var oundviklig, det kunde lika väl blivit ett stort nordiskt rike eller flera små riken. Men trenden var gemensamt för Europa, det hade blivit moderna stater.

En kolligation som Maja Hagerman inte gillar är "vikingatiden". Hennes kritik utgår från att begreppet missbrukats i nationalistiska syften. Torsten Thurén noterar att läser man "Spåren av kungens män" och "Det rena landet" kan det verka som att hon polemiserar mot sig själv. I första boken betonar hon den katolska kyrkans inflytande som en extern påverkande kraft, men i den senare boken lyfter hon fram en tidigare påverkan, då nordiska krigare som tjänstgjort i romarriket återvände med nya insikter i militär organisation. Oavsett vad hon betonar har poängen varit att det inte funnits någon isolerad unik "vikinga-population" som motiverar att man skapat ett unikt begrepp för en periodisering av nordisk historia. Och i senare böcker har Maja Hagerman undersökt hur dessa nationalistiska idéer bidrog till framväxande rasism.

Att kritisera ett så etablerat begrepp som "vikingatiden" är i sig ett berättargrepp som en historiker kan välja. Det kan leda till ett nyttigt omprövande av begreppets innehåll utan att man byter ut begreppet. (Att försöka byta begrepp är i detta fall sannolikt misslyckat, se t.ex. mitt inlägg om "vikingaskeppstiden"). Thurén nämner att Michael Nordberg i "Den dynamiska medeltiden" försöker bli av med begrepp som "medeltiden" och "renässansen", också det utan större genomslag men ändå tankeväckande.

För en historiker blir berättargreppen viktiga. Utöver den rena forskning om vad som egentligen hände så ligger i uppgiften att skriva en begriplig berättelse. Maja Hagerman är en språklig mästare, och även Dick Harrison skriver utmärkt, något som  skapar en bra berättelse. Torsten Thurén vill lyfta fram det skeptiska perspektivet, de kunskaper som historievetenskapen ger är mycket osäkra anser han. Jag tycker att modern populärhistorias styrka är att just redovisa detta, att ta upp de olika tolkningarna men på ett intresseväckande vis.

En kolligation ska vara intresseväckande. En rad abstrakta ord sammanför olika företeelser till ett ord utan att för det vara en kolligation. Ta till exempel orden "stat" och "feodalism". Enligt Torsten Thurén (sid. 273) är en stat detsamma som en modern stat. Under feodalismen (när ordet feodalism används som en "idealtyp") fanns ingen stat, skriver han. Feodalismen är en samhällsordning utan statsmakt. Skillnaden mot den moderna staten är en artskillnad, skillnaden är kvalitativ, inte kvantitativ.

Här saknar jag ett klargörande att det finns olika sätt att använda ordet "stat". Jag använder ordet stat om alla samhällsordningar där det finns koalitioner av mäktiga intressen som samordnat sig under någon form av regelverk. Det kan vara svaga stater men jag tycker ändå ordet stat kan användas. För den moderna staten behöver jag då lägga till något i begreppet, till exempel kan man tala om "nationalstat". Nationalstat är ordet som finns i rubriken till kapitlet och kanske avser Torsten Turén "nationalstat" varje gång han skriver stat. Problemet med det ordet är att "nationen" är något som aktivt skapas mycket senare, efter franska revolutionen. Från 1600-talet fanns ett fungerade statskontor i riket Sverige och man kan säga att nationalstaten formades i tiden kring den Westfaliska freden 1648, om man då inte tar med nationalismen som en komponent i det som krävs för en nationalstat. Harrison kallar det tidigare samhälls-systemet (före år 1000) för bygdemakt.

Jag tror att Torsten Thurén kämpar med detta för i slutet av stycket om feodalism skriver han "Däremot fanns det i de verkliga medeltida samhällena drag av både feodalism och statsmakt".

Jag tänker att ordet "stat" inte är en kolligation, medan ordet "feodalism" nog skapades som en sådan men numera kanske bättre ska ses som en abstrakt klassificering på samma vis som ordet "stat".

Äldre grottmålning i Indonesien

En datering av grottmålningar i Sulawesi har publicerats i Nature 11 december 2019. De beskriver en avancerad grottkonst i kalkstensgrottan Leang Bulu´Sipong som visar djurmänniskor som jagar vildsvin och andra djur, och dateringen är satt till 43900 år sedan. Detta skulle då vara den äldsta figurativa grottmålnings som man hittills har daterat. Bland bilderna finns flera som föreställer en anoa, dvs ett litet oxdjur som är endemiskt för Sulawesi.

Den mest kända djurmänniskan som tidigare hittats som grottmålning är den i Trois Frères i Frankrike som daterats till att vara 15000 år gammal. Lejonmannen från Hohlenstein-Stadel i Tyskland, en liten elfenbensskulptur, hittades i lager som daterats till 35-40000 år sedan.

Det tekniska ordet för djurmänniskor är therianthropy som syftar på förmågan att byta från människa till djurskepnad.

Se vidare tidigare inlägg om grottmålningar från december 2016.

Infrapolitik i jordbrukets tidsålder

"Lantbrukets infrapolitiska betydelse". Kan man säga så? Jag provar mig fram i hur ordet infrapolitik kan användas. För alla beskrivningar av medeltiden är lantbruket (jordbruk inklusive boskapskötsel i kombination med utnyttjande av skog på olika vis) grundläggande för förståelsen av hur världen fungerade. Från den neolitiska revolutionen växte ett lantbruks-samhälle fram som kom att genomsyra varje aspekt av livet för det flesta människor. Fortfarande är jordbruket givetvis grunden för vår livsmedelsförsörjning och finns kvar som en grundparameter för att förstå ett samhälle, även om den starka urbaniseringen har skapat samhällen där många inte direkt lever eller ens ser landsbygdens produktion till vardags.
Men vad skulle vara lantbrukets infrapolitiska betydelse? I själva urkunden för ordet infrapolitik, ett kapitel i "Antropocen" (Weyler, 2017), så definierar Sverker Sörlin infrapolitik i samband med att han förklarar begreppet antropocen. Sörlin utgår från ett av västerlandets grundläggande tankemönster, en idé om historiska framsteg kopplat till ett gudomligt löfte, och då blir ordet antropocen ett nytt och viktigt begrepp i denna världsbild där stadier hela tiden avlöser varandra. Sörlin menar att inom en sådan världsbild så "fogas antropocen in i förståelsen" (sid. 63) på ett vis som påverkar infrapolitiken. Citat: "Antropocen är ett begrepp som vänder sig till denna infrapolitik som ligger gömd i oss och som nu plötsligt brister ut i en kaskad av politisk-filosofiska debatter och bekännelser".
Sverker Sörlin refererar till sociologen Johan Asplunds begrepp "tankefigur", det återstår för mig att kolla upp. Om jag förstår rätt så tar sedan Sverker Sörlin upp begreppet "mänskliga rättigheter" (på sidan 208) som ett sådant begrepp, ett djupgående begrepp som påverkar all politik på en infrapolitisk nivå. Sverker Sörlin avslutar med ett kredo där han hoppas att begreppet antropocen ska markera en gränslinje, en övergång till ett samhälle där vi kan bedriva en "jordens politik", där vi tar ansvar för jorden och människorna. Det är tänkvärt men mitt ärende här är mera att försöka ringa in hur ordet infrapolitik kan fungera.
Lantbruk är en produktionsform. Det blir inte så bra att tala om "produktionsformernas infrapolitiska betydelse". Självklart påverkar det sätt man producerar i ett samhälle de värderingar man har men det är inte jordbruket i sig som skapar betydelsen "som ligger gömda i oss". Det kanske blir tydligare om man skriver "bondelivets infrapolitiska betydelse"?  I tidigare inlägg skrev jag om "släktpolitik" och menade då inte nepotism utan den djupgående betydelse som släktskap hade i ett medeltida jordbruks-samhälle. Jorden som går i arv i släktled. Jordbrukarlivets infrapolitik. Släktskap behöver inte vara den organiserande principen, men klansamhällen i olika former är en dominerande organisationsform. Inbyggt i detta samhälle är också att det inte behövar vara den som brukar jorden själv som tjänar på brukandet. Jordägaren kan kontrollera de många jordbrukarna. Jordägarlivets infrapolitik. Kontrollen över resursen. Här finns en motsättning. Det medeltida jordbrukets grund var en god förvaltning, ett minimerande av risker, och i grunden en cyklisk tidsuppfattning. Men de medeltida baronerna kunde ägna sig åt olika expansiva projekt som ofta ledde till omfattande konflikter om makten över jord.

Sverker Sörlin använder ett annat ovanligt ord, resursnationalism, (sid. 205). Olja, kol och gas är fossilsamhällets viktigaste resurser och nationerna klamrar sig fast vid dessa resurser. Men också mineraler, skog och jordbruk är viktiga resurser, som spelat en roll under mycket längre tid.

Den medeltida motsvarigheten till detta var de mäktiga släkternas resurs-ackumulering. Det är en fråga om skala, de normer som fungerade som organiserande principer i byn blev till orimligt ansamlande av rikedomar när de skalades upp.