Jag tycker att EUs ministerråd fattade ett bra beslut om långtidsbudget med extra coronastöd. Det är en kompromiss som innehåller några bra inriktningar, och många oklarheter. Jag gillar att det finns skrivningar om rättstaten och om klimat, med mera i en grön giv (t.ex. biologisk mångfald), även om det är otydligt vad det blir av det i praktiken. Det är också givetvis bra att den akuta pandemin med sammankopplad ekonomisk kris hanteras. Resultatet av de åtgärderna lär inte kunna tydligt utvärderas, inte nu och knappast efteråt heller, men med tanke på pandemins härjningar var det nödvändigt att EU visade på en gemensam ambition att lindra krisen. Jag är på inget vis insatt i detaljer utan min åsikt bygger bara på vad som stått i några dagstidningar. Min grundläggande inställning är att EU behövs och är en viktig aktör för att lösa svåra problem. Men jag vill inte att EU blir alltför mäktigt, bristerna i enskilda lösningar får vara priset för att EU fortsatt ska vara en så svag aktör att EU inte kan agera som en hotfull centralstyrd makt. Det påstås att det faktum att EU nu tar upp gemensamma lån är ett stort steg mot att EU blir mer likt en federal stat men jag har svårt att tro det. Så länge några länder inte är med i Euron finns det en balanserande kraft som jag tror är bra.
Det viktiga är att på ett globalt plan och gentemot transnationella företag kan EU agera oerhört mera kraftfullt än de enskilda länderna.
Jag tar ett exempel från Kommissionens meddelande om EUs gröna giv från december 2019.
Det rör möjligheten till klimattullar som också nyligen debatterats i DN. I meddelandet står:
"Om skillnader i ambitionsnivå i världen kvarstår, samtidigt som EU ökar sina klimatambitioner, tänker kommissionen föreslå en mekanism för koldioxidjustering vid gränsen i vissa sektorer för att minska risken för koldioxidläckage. Detta skulle säkerställa att importpriserna bättre återspeglar produkternas koldioxidinnehåll. Denna åtgärd är tänkt att utformas så att den överensstämmer med Världshandelsorganisationens regler och EU:s övriga internationella åtaganden."
Detta framstår för mig som EU när det kan göra som mest nytta. Långtidsbudgeten med coronastöd är en mindre del, det är själva de juridiska och ekonomiska spelreglerna som måste sättas. Jag läste Sverker Sörlins inlägg i DN 22 juli 2020 där han menar att avtalet är en ny fas i moderniseringens historia. Sverker Sörlin letar tecken på att politiska ledare nu tagit ett steg mot en ny infrapolitik i den nya tidsåldern antropocen för att tydliggöra hur mycket människan nu påverkar livsbetingelserna på jorden. Han skriver att "antropocen politik är en historiskt ny politik för vårt nya århundrade".
Får kommissionen igenom ett beslut om fungerande klimattullar som verkligen styr mot målet att 2050 finns inga nettoutsläpp av växthusgaser då är jag beredd att hålla med Sverker Sörlin, då har vi fått en början till ny infrapolitik. Men det har inte skett ännu.
Men jag vill använda detta inlägg till att fundera över aktörsbegreppet. När jag skriver att EU är en bra aktör, så har jag definierat EU som ett subjekt i en mening. Subjekt kan vara sammansatta av många delar, EU är ett gott exempel på det.
Det beslutande minister-rådet är sammansatt av medlemsländernas regeringar. Dess ordförande delar sitt ledarskap i en trio, den nuvarande trion består av Tyskland, Portugal och Slovenien. Medlemsländerna är i sin tur sammansatta aktörer, och dessutom väldigt olika sinsemellan. Till detta kommer EU-kommissionen som är förslagsläggande och EU-parlamentet som är medbeslutande. Inom EU pågår ständigt anpassningar och efterrationaliseringar. Allt detta sker inom former som regleras i fördrag och överprövning kan ske i EU-domstolen. EU ska när det fungerar vara en aktör som kan upprätthålla opersonliga relationer. Huruvida EU sedan blir en aktör som gör bra insatser när det gäller miljö och rättvisa avgörs av vilka intressen som de olika medlemsländerna, och därmed den myriad av aktörer som verkar genom dem, trumfar igenom på EU-nivå.
"Europa" eller "västvärlden" är inte aktörer i den formella meningen ovan, inga subjekt som kan ställas till ansvar för något. Dessa begrepp är kulturgeografiska beteckningar som för med sig en mängd associationer. Vissa använder dock begrepp som "västvärlden" som om det var en aktör. Skillnaden är ungefär den som finns mellan ett företags juridiska AB och företagets varumärke. Varumärket är företagets försök att bygga "personliga" relationer till sina kunder. Subjektet "EU" bär med sig en sådan mer informell betydelse också, utöver sitt mer formella aktörskap. Många ord blir dubbeltydiga på det viset, vad avses när man t.ex. skriver "Sverige"? I bästa fall klargörs det av sammanhanget.
Sverker Sörlin (i DN-artikeln nämnd ovan) skriver om ett Europa som framträdde som en politisk idé på 1600-talet. Inom detta Europa "fördes en diskussion om var ansvaret skulle ligga, hos nationalstaten - furstarna, parlamenten - eller på en gemensam nivå." Jag läser det som att diskussionen rörde vilka aktörer som skulle etableras. Eller kamp om man så vill, det var inte så fredliga diskussioner, varken inom de blivande nationalstaterna eller mellan dem. Där är EUs fredskapande roll ett mått på hur bra aktör EU är. Detta ska inte idealiseras för mycket, det pågår fortfarande konflikter i världen där EU eller EUs medlemsländer inte agerar särskilt fredsskapande. Men i någon mån sammanfaller bilden av det fredsskapande EU med aktören EUs roll.
Sverker Sörlin skriver också att "Vi deltar alla i omgestaltningen av jorden och alla dess livsuppehållande system. Jorden själv har därmed blivit en del av oss, en politisk aktör, omöjlig att tänka bort".
Här vidgar han alltså begreppet aktör till att kunna omfatta "vi alla och jordens alla livsuppehållande system". Han tänker sig vad jag förstår att begreppet "Jorden" ska kunna gå från att ha en kulturgeografisk betydelse till att bli någon form av aktör i den snävare betydelsen. Som jag uppfattar det så skulle det likna övergången från Europa till EU, men även på något vis inkludera de livsuppehållande systemen. Vill man förstå vad detta betyder får man sätta sig in i de idéer som utvecklas rörande "global environmental governance".
Det går att kritisera detta sätt att låta komplicerade processer få namn som om det var konkreta föremål man talar om. Språket bjuder in till det, en mening behöver ett subjekt.
Ibland är otydligheten avsedd men metaforen tydlig. När Sverker Sörlin skriver att Sverige agerade på ett visst vis i förhandlingarna vill han lyfta sig från dagspolitiken. Han skriver inte om den formella aktören, dvs den svenska regeringen. Eller personerna som symboliserar regeringen, aktörer som Stefan Löfven och Isabella Lövin. Istället skriver han att "Sveriges idéer ledde en gång utvecklingen" och nu gör man inte längre det utan han tycker att "Stockholm" ska lyssna på "Bryssel". Här är de geografiska begreppen kanske enbart symbolord, han kunde ha skrivit "svenska regeringen" och "EUs ministerråd" iställer för Stockholm och Bryssel. Eller så vill han befinna sig kvar i den begreppsvärld där aktörer är mera otydliga kulturella fenomen.
Ännu är det oklart för mig hur jag ska förstå "Jorden" som politisk aktör, men jag försöker vara öppen för möjligheten.
Det går att ha ett mycket snävt aktörsbegrepp, och hävda att enbart individer är aktörer. Douglass North med medförfattare skriver på ett ställe att de vet att "samhällen inte är aktörer". Men de skriver att de måste få förenkla och använda sig av förtingligande (reification) och metonymi, när det inte leder till förvirring. Det finns nog ingen praktisk lösning på detta mer än att försöka förklara sammanhanget om det framstår som otydligt.
Slutligen, det finns en helt annan och vardaglig betydelse av ordet aktör, ordet betyder skådespelare. Man kan göra en analogi av detta. Skådespelet är helheten av alla aktörernas insatser, och manus och regi och så vidare. Ett skådespel uppfattar man oftas inte som en aktör. Men det går att skriva meningar där en föreställning av t.ex Hamlet är det påverkande subjektet i meningen. (ex: "Senaste uppsättningen av Hamlet orskade rusning efter biljetter.") En annan analogi är den klassiska med skogen och träden. Skogen är trädens teaterföreställning. Skogen är inte bara träden, skogen är helheten av hela ekosystemet. Men ordet "skogen" kan vara en aktör, som i meningen "skogen breder ut sig". Analogt, ordet "Sverige" kan alltså beroende på sammanhang antingen vara analogt med det enskilda trädet/aktören eller med skogen/helheten.
För mer om infrapolitik och antropocen, se inlägg 27 augusti 2017.
31 juli 2020
29 juli 2020
Maja om Botvid
Se filmen, fin liten film om ett gammalt helgon. https://via.tt.se/pressmeddelande/dokumentarfilm-foljer-helgonkulten-kring-sankt-botvid-infor-900-arsminnet-28-juli?publisherId=3235406&releaseId=3280108
16 juli 2020
Många spår i komplex trafik
Begreppet "spårbundenhet" används för att beskriva att vissa beteenden är svåra att ändra på fast det skulle vara ekonomiskt rationellt att göra det. "Ändra inte på något som fungerar", är en formulering som fångar en aspekt av detta. Ekonom-historikern Paul David använde begreppet 1985 med QWERTY-tangentbordet som exempel. Det går att visa att det går att skriva fortare med tangenterna placerade mer optimalt, men vinsten med det tycks inte övervinna att alla redan investerat i och lärt sig skriva på ett vanligt tangentbord. Samordningseffekter och anpassningar i de övriga samhället till att spåret ligger där det ligger bidrar till spårbundenheten. I en fin uppsats i Historisk tidskrift (128:4, 2008) visar ekonom-historikern Mats Bladh på hur Paul David tog fram sin beskrivning av spårbundenhet för att övertyga nationalekonomer om att historien har betydelse.
För tekniska lösningar ger begreppet spårbundenhet (eller stigberoende, "path dependence") en bra bild, både av hur vi bygger in oss i lösningar och hur dessa lösningar är beroende av och påverkar den miljö som spåret eller stigen går fram genom.
Lyfter man upp begreppet till hur beslutsfattande sker i olika typer av organisationer blir bildspråket mer komplicerat. Douglass North påpekar att det inte är olika tekniska lösningar som konkurrerar med varandra, det är konkurrens mellan organisationer som står för de olika teknikerna. Det kan illustreras av P1s program om uppfinnaren Waldemar Jungner och hans laddningsbara batteri, som kunde lagt grunden för en elbilsindustri redan vid 1900-talets början. Den direkta konkurrensen för batteri-verksamheten var en kostsam patentstrid men för elbilen var konkurrensen hela den framväxande fossilt baserade bil- och olje-industrin.
För en mer komplex organisation blir bilden av ett utlagt spår inte så talande. Istället får man tänka på hela trafiksystemet, med gångtrafikanter och olika fordon, och med trafikregler och mer outtalade normer om hur man beter sig i trafiken. Jämför spelteorins exempel om två spelare som regelbundet möts och snart fastställer om det är höger eller vänster-trafik som ska gälla. (En Nash-jämvikt eller evolutionärt stabil strategi).
Det går att skapa andra bilder av hur komplexa system låses fast vid och måste bygga vidare på vissa lösningar av historiska skäl. Man kan se det som lokala minimum i en jämviktslära, eller inlåsningar, eller inlärda vanor. Jag har i några inlägg skrivit om "Deep history" som särskilt betonar hur olika "spår" finns kvar över lång tid.
Jag har försökt använda ordet "infrapolitik", kanske kan man säga att det infrapolitik avser är den spårbundenhet som finns i samhället och hur den förändras över tid? Men ordet infrapolitik ger inte samma känsla av tröghet i systemet och inte heller någon bild av de ständiga anpassningar som krävs för att man ska hålla sig kvar på spåret.
Jag går vidare för att se på frågan om hur de sociocentriska relationer som bygger upp de samhällen jag beskrivit förhåller sig till det moderna samhällets infrapolitik.
Utbyten eller interaktioner mellan aktörer kan vara personliga direkta relationer mellan människor som upprepat träffar varandra. Här fungerar folkteoremet som en modell för att samarbete uppstår, samarbete som bildar samhällen. Lägg till att miljön påverkar situationen.
Som en annan ytterlighet finns de utbyten som är helt opersonliga abstrakta eller "tekniska" relationer mellan aktörer som kan vara människor som uppfyller legalt definierade roller, juridiska personer eller rent tekniska utbyten mellan IT-system. Minns att även dessa typer av utbyten är beroende av den natur/miljö som de befinner sig i, även om det förnekas av moderna nationalekonomi., som betraktar sådant som externaliteter. Vilket följer av deras ideal-modell. Mats Bladh noterar med viss förvåning hur svårt det är att ens inlämma historia som en del av den nationalekonomiska modellen.
Jag har använt termen "sociocentrisk" för de samhällen där aktörers relationer bestäms av samhället, och individerna sätter den grupp de tillhör framför sina egna behov. Inom psykologi skulle motsatsen vara "egocentrisk". Inom samhällsstudier skulle man kunna titta på ett vidare aktörsbegrepp, där olika typer av organisationer också beter sig "sociocentriskt" i relation till andra aktörer. För att skapa förutsägbarhet i dessa relationer måste då alla individer uppföra sig enligt de normer som gäller inom och mellan grupperna. Reslutatet blir konservativa institutioner som familjer, klaner, skrån, städer med stadsrättigheter, kungadömen osv. Personer är inte utbytbara i sådana relationer. Man måste uppfylla sin roll. Det är svårt att byta roll, man föds in i den. Sanktionen om man bryter mot normerna kan vara uteslutning ur gruppen. Man blir fredlös eller fängslad, och straffet kan utmätas av den som har förmågan. Det mesta jag skrivit om 600-tal och 1200-tal försigår i sådana samhällen, även om rättssystemet blev allt mer reglerat i de mer avancerade "civilisationer" som uppkom. I vissa texter är hela "civilisationer" aktörer i en sådan sociocentrisk betydelse, men det tycker jag låter märkligt. Aktörsbegreppet måste göras tydligare men det får vänta (se senare inlägg).
Infrapolitiken i sådana samhällen byggde i huvudsak på sociocentriska relationer. Spårbundenheten var omfattandet. Tänk ett trafiksystem där bara vissa personer fick åka i fordon, andra var tvungna att gå, att man ärvde sina möjligheter att färdas på vissa vägar, några torg var heliga och krävde vissa handlingar o.s.v.
Motsatsen till sociocentrisk är egocentrisk eller individualistisk. Man skulle kunna prova att säga att moderna institutioner är "egocentriska" men det låter märkligt. Liberal ideologi sätter visserligen individen framför kollektivet. Individen är medborgare i första hand, och inte definierad av sitt kön eller släkttillhörighet eller "civilisation" eller något sådant. Aktiebolaget är en basal aktör som normalt är en helt självisk institution, en aktör som måste maximera sin vinst till aktieägarna om inte annat syfte angetts i bolagsordningen. Så långt har denna typ av aktörer egocentriska relationer. Men de fria individerna och den fria marknaden skulle inte fungera om de inte var inbäddade i ett regelverk, som normalt utgörs av den moderna nationalstaten. Sanktioner är reglerade i lag, och alla aktörer är lika inför lagen. Straffet utmäts av staten. Detta framstår inte som "egocentriska relationer". Ett ord som används för denna del av det moderna samhället är byråkrati. Inom byråkratin är personer utbytbara, det är rollen som är det primära. Individen är fri att byta roll, men tar man på sig en roll förväntas man uppfylla den. I den meningen är en VD för ett företag också byråkrat. Libertianer och anarkister tror att byråkratin kan minimeras men den moderna utvecklingen talar snarast för att byråkratier i vid mening stärks.
Jag har tidigare skrivit om ordet "sociocentrisk" i samband med redogörelser för Jonathan Haidts teorier. Skillnaden i detta inlägg är att jag försöker betona att det handlar om relationer, inte etiketter på samhällen. I ett visst samhälle finns alltid både sociocentriska och den andra typen av "egocentriska" relationer. Ett ord som används för denna andra sorts relationer är kontrakt. Jämför tidigare inlägg om skillnad mellan status-samhälle och kontrakts-samhälle.
Eftersom ordet "sociocentrisk" kommer från en moralpsykologisk teori definieras begreppet utifrån enskildas moralbegrepp. Den individualistiska moralens främsta kriterium är att du är fri att göra vad du vill så länge du inte skadar andra. Till det kommer en omsorgsmoral. Men alla de moralregler som finns i de sociocentriska relationerna, som baserar sig på grupplojalitet, och respekt för auktoritet och helighet, spelar mindre roll. De "egocentriska" eller "icke-sociocentriska" relationerna på samhällsnivå beskrivs bäst av utilitarismen, och det är därför den välfungerande byråkratin ofta hänvisar till denna etiska teori. Men det som framstår som paradoxalt här är att de individcentrerade relationerna leder fram till opersonliga "kontraktsrelationer". Varför blir det så?
I en teoretisk modell uppstår "samhällskontraktet" mellan medborgare och stat ur ingenting, det är som att det går runt ett antal individer som kommer på att de måste skapa ett samhälle. I Rawls berömda tankeexperiment är det extremt opersonligt, du vet inte ens vem du själv är när du ska föreslå de kontrakt som du ska ingå i.
I praktiken har kontrakten uppstått undan för undan när de visat sig vara "bättre" än de sociocentriska relationerna. Förutsägbarheten i relationer har ökat, transaktionskonstnader har minskat och möjligheten att ingå kontrakt baserat på egna meriter har ökat möjligheten att rätt individ finns på rätt plats, samt stimulerat en ekonomiskt gynnsam konkurrens. "Kontrakt" i detta språkbruk är inte enbart samhällskontraktet mellan medborgare och stat utan alla relationer mellan aktörer som bygger på opersonliga överenskommelser är ett slags kontrakt.
Även orden "opersonligt" och "relationer" blir ord som behöver definieras i detta sammanhang. Ordet relation ska här förstås som varje typ av utbyte eller interaktion mellan aktörer. "Opersonliga" relationer är då de utbyten där aktörerna kan bytas ut men formerna för relationen kvarstår. Ordvalet här är hämtat från ekonomisk-politisk teori och jag tycker inte det är så lätt att få det att låta begripligt. Som exempel kan jag ta mitt eget arbete som tredjepartsrevisor. Jag kontrollerar att företag uppfyller en rad krav enligt olika lagar och standarder, och ger dem sedan rätt att meddela att de är kontrollerade enligt de reglerna så att andra företag som de har affärsrelationer med inte själva behöver försöka kontrollera allt detta.
Min roll som revisor ska vara opersonlig, jag får inte vara jävig och en annan revisor ska göra samma sak som jag, vi ska vara kalibrerade som om vi var tekniska instrument. Denna typ av verksamhet är relativt ny. Lloyds klassningssällskap för fartyg bildades 1834. Den första organisationen för ekonomisk revision (ICAS) fick ett officiellt erkännande i Skottland 1854. Föreningen Auktoriserade Revisorer i Sverige bildades 1923.
Den opersonliga byråkraten, ämbetsmannen, har en längre historia än så. Byråkraten som fenomen uppkom med skriftspråket om inte tidigare än så. Många av de lertavlor med kilskrift som hittats var templens bokföring. Fukuyama skriver (sid 359 i 2a delen av "Political Order") att de första byråkraterna i västeuropa rekryterades under medeltiden från de som då kallades jurister. Jag ska inte gräva mer i detta nu, det är många fler saker som ska till för att få opersonliga relationer på plats. Jag tog bara exemplet med revisorn för att visa på de nya typer av roller som krävs i ett samhälle med icke-sociocentriska relationer. Jag måste också tydliggöra att en byråkrati förväntas att förutsägbart leverera resultat men värdet av vad som uträttas beror på uppdraget. Det blir tragiska effekter om omänskliga uppdrag utförs av en byråkrati, en bra byråkrati måste sätta gränser för vad den är beredd att utföra.
Under olika former växte det fram opersonliga relationer som möjliggjorde att man kunde avvika från en del av de spår som reglerar de sociocentriska relationerna. Vad jag vill göra tydligt är att den ökade betydelsen hos alla de kontrakts-relationer som det moderna samhället består av på ett plan kan ses som att man tagit bort en massa låsningar och bromsmekanismer som fanns i samhällen med övervägande sociocentriska relationer, men att detta "fria" trafikssystem, där alla som förmår kapa åt sig ett fordon får köra vart de vill, samtidigt kräver en oberoende trafikpolis och trafikregler som gör att inte alla krockar. Och en annan sorts moralisk styrmekanism, som måste läras in. Den opersonliga moralen framstår ofta som onaturlig. Men när man väl lärt sig den nya rollen skapar det en ny spårbundenhet, vilket är lätt att inse när man studerar hur vi byråkrater beter oss.
Det är också så att i vissa sammanhang kör man fortfarande enligt de sociocentriska trafikreglerna, och gärna hyllar de "naturliga" moraliska styrmekanismerna. Diskussioner och konflikter pågår om vilka trafikregler som ska gälla och hur de ska kontrolleras. Många spår är det.
En ytterligare nivå av låsningar uppstår när olika aktörer som är spårbundna ska skapa nya samarbeten. Ofta måste man då anpassa sig till gamla lösningar som inte passar i den nya situationen. På P1 Vetenskapsradion hälsa (16 juni 2020, men det var en repris från december 2019) var det ett program som tog upp den biologiska analogin där evolutionära lösningar måste bygga på befintliga möjligheter, evolutionen tager vad man haver. Nobelpristagaren i medicin Peter Radcliff jämförde i programmet just med trafiksystem, där gamla vägar finns kvar och skapar till synes märkliga omvägar.
Naturens spårbundenhet är en aspekt som skapar en grund för våra relationer. Lika väl som att organisationer som väljer en viss teknisk lösning skapar ett spår så blir vår påverkan på naturen också ett spår som ligger kvar. När Sverker Sörlin skriver om infrapolitik i sin bok "Antropocen" är det tydligt att de spår som människans verksamhet nu skapar är av en enorm betydelse. Man kan tala om "ekocentriska relationer", men jag tycker inte det blir bra, jag vill inte definiera naturen som en aktör. Men klart är att både sociocentriska och icke-sociocentriska relationer måste finna former för att ta mycket större hänsyn till de ekologiska förutsättningarna som de bygger på.
För tekniska lösningar ger begreppet spårbundenhet (eller stigberoende, "path dependence") en bra bild, både av hur vi bygger in oss i lösningar och hur dessa lösningar är beroende av och påverkar den miljö som spåret eller stigen går fram genom.
Lyfter man upp begreppet till hur beslutsfattande sker i olika typer av organisationer blir bildspråket mer komplicerat. Douglass North påpekar att det inte är olika tekniska lösningar som konkurrerar med varandra, det är konkurrens mellan organisationer som står för de olika teknikerna. Det kan illustreras av P1s program om uppfinnaren Waldemar Jungner och hans laddningsbara batteri, som kunde lagt grunden för en elbilsindustri redan vid 1900-talets början. Den direkta konkurrensen för batteri-verksamheten var en kostsam patentstrid men för elbilen var konkurrensen hela den framväxande fossilt baserade bil- och olje-industrin.
För en mer komplex organisation blir bilden av ett utlagt spår inte så talande. Istället får man tänka på hela trafiksystemet, med gångtrafikanter och olika fordon, och med trafikregler och mer outtalade normer om hur man beter sig i trafiken. Jämför spelteorins exempel om två spelare som regelbundet möts och snart fastställer om det är höger eller vänster-trafik som ska gälla. (En Nash-jämvikt eller evolutionärt stabil strategi).
Det går att skapa andra bilder av hur komplexa system låses fast vid och måste bygga vidare på vissa lösningar av historiska skäl. Man kan se det som lokala minimum i en jämviktslära, eller inlåsningar, eller inlärda vanor. Jag har i några inlägg skrivit om "Deep history" som särskilt betonar hur olika "spår" finns kvar över lång tid.
Jag har försökt använda ordet "infrapolitik", kanske kan man säga att det infrapolitik avser är den spårbundenhet som finns i samhället och hur den förändras över tid? Men ordet infrapolitik ger inte samma känsla av tröghet i systemet och inte heller någon bild av de ständiga anpassningar som krävs för att man ska hålla sig kvar på spåret.
Jag går vidare för att se på frågan om hur de sociocentriska relationer som bygger upp de samhällen jag beskrivit förhåller sig till det moderna samhällets infrapolitik.
Utbyten eller interaktioner mellan aktörer kan vara personliga direkta relationer mellan människor som upprepat träffar varandra. Här fungerar folkteoremet som en modell för att samarbete uppstår, samarbete som bildar samhällen. Lägg till att miljön påverkar situationen.
Som en annan ytterlighet finns de utbyten som är helt opersonliga abstrakta eller "tekniska" relationer mellan aktörer som kan vara människor som uppfyller legalt definierade roller, juridiska personer eller rent tekniska utbyten mellan IT-system. Minns att även dessa typer av utbyten är beroende av den natur/miljö som de befinner sig i, även om det förnekas av moderna nationalekonomi., som betraktar sådant som externaliteter. Vilket följer av deras ideal-modell. Mats Bladh noterar med viss förvåning hur svårt det är att ens inlämma historia som en del av den nationalekonomiska modellen.
Jag har använt termen "sociocentrisk" för de samhällen där aktörers relationer bestäms av samhället, och individerna sätter den grupp de tillhör framför sina egna behov. Inom psykologi skulle motsatsen vara "egocentrisk". Inom samhällsstudier skulle man kunna titta på ett vidare aktörsbegrepp, där olika typer av organisationer också beter sig "sociocentriskt" i relation till andra aktörer. För att skapa förutsägbarhet i dessa relationer måste då alla individer uppföra sig enligt de normer som gäller inom och mellan grupperna. Reslutatet blir konservativa institutioner som familjer, klaner, skrån, städer med stadsrättigheter, kungadömen osv. Personer är inte utbytbara i sådana relationer. Man måste uppfylla sin roll. Det är svårt att byta roll, man föds in i den. Sanktionen om man bryter mot normerna kan vara uteslutning ur gruppen. Man blir fredlös eller fängslad, och straffet kan utmätas av den som har förmågan. Det mesta jag skrivit om 600-tal och 1200-tal försigår i sådana samhällen, även om rättssystemet blev allt mer reglerat i de mer avancerade "civilisationer" som uppkom. I vissa texter är hela "civilisationer" aktörer i en sådan sociocentrisk betydelse, men det tycker jag låter märkligt. Aktörsbegreppet måste göras tydligare men det får vänta (se senare inlägg).
Infrapolitiken i sådana samhällen byggde i huvudsak på sociocentriska relationer. Spårbundenheten var omfattandet. Tänk ett trafiksystem där bara vissa personer fick åka i fordon, andra var tvungna att gå, att man ärvde sina möjligheter att färdas på vissa vägar, några torg var heliga och krävde vissa handlingar o.s.v.
Motsatsen till sociocentrisk är egocentrisk eller individualistisk. Man skulle kunna prova att säga att moderna institutioner är "egocentriska" men det låter märkligt. Liberal ideologi sätter visserligen individen framför kollektivet. Individen är medborgare i första hand, och inte definierad av sitt kön eller släkttillhörighet eller "civilisation" eller något sådant. Aktiebolaget är en basal aktör som normalt är en helt självisk institution, en aktör som måste maximera sin vinst till aktieägarna om inte annat syfte angetts i bolagsordningen. Så långt har denna typ av aktörer egocentriska relationer. Men de fria individerna och den fria marknaden skulle inte fungera om de inte var inbäddade i ett regelverk, som normalt utgörs av den moderna nationalstaten. Sanktioner är reglerade i lag, och alla aktörer är lika inför lagen. Straffet utmäts av staten. Detta framstår inte som "egocentriska relationer". Ett ord som används för denna del av det moderna samhället är byråkrati. Inom byråkratin är personer utbytbara, det är rollen som är det primära. Individen är fri att byta roll, men tar man på sig en roll förväntas man uppfylla den. I den meningen är en VD för ett företag också byråkrat. Libertianer och anarkister tror att byråkratin kan minimeras men den moderna utvecklingen talar snarast för att byråkratier i vid mening stärks.
Jag har tidigare skrivit om ordet "sociocentrisk" i samband med redogörelser för Jonathan Haidts teorier. Skillnaden i detta inlägg är att jag försöker betona att det handlar om relationer, inte etiketter på samhällen. I ett visst samhälle finns alltid både sociocentriska och den andra typen av "egocentriska" relationer. Ett ord som används för denna andra sorts relationer är kontrakt. Jämför tidigare inlägg om skillnad mellan status-samhälle och kontrakts-samhälle.
Eftersom ordet "sociocentrisk" kommer från en moralpsykologisk teori definieras begreppet utifrån enskildas moralbegrepp. Den individualistiska moralens främsta kriterium är att du är fri att göra vad du vill så länge du inte skadar andra. Till det kommer en omsorgsmoral. Men alla de moralregler som finns i de sociocentriska relationerna, som baserar sig på grupplojalitet, och respekt för auktoritet och helighet, spelar mindre roll. De "egocentriska" eller "icke-sociocentriska" relationerna på samhällsnivå beskrivs bäst av utilitarismen, och det är därför den välfungerande byråkratin ofta hänvisar till denna etiska teori. Men det som framstår som paradoxalt här är att de individcentrerade relationerna leder fram till opersonliga "kontraktsrelationer". Varför blir det så?
I en teoretisk modell uppstår "samhällskontraktet" mellan medborgare och stat ur ingenting, det är som att det går runt ett antal individer som kommer på att de måste skapa ett samhälle. I Rawls berömda tankeexperiment är det extremt opersonligt, du vet inte ens vem du själv är när du ska föreslå de kontrakt som du ska ingå i.
I praktiken har kontrakten uppstått undan för undan när de visat sig vara "bättre" än de sociocentriska relationerna. Förutsägbarheten i relationer har ökat, transaktionskonstnader har minskat och möjligheten att ingå kontrakt baserat på egna meriter har ökat möjligheten att rätt individ finns på rätt plats, samt stimulerat en ekonomiskt gynnsam konkurrens. "Kontrakt" i detta språkbruk är inte enbart samhällskontraktet mellan medborgare och stat utan alla relationer mellan aktörer som bygger på opersonliga överenskommelser är ett slags kontrakt.
Även orden "opersonligt" och "relationer" blir ord som behöver definieras i detta sammanhang. Ordet relation ska här förstås som varje typ av utbyte eller interaktion mellan aktörer. "Opersonliga" relationer är då de utbyten där aktörerna kan bytas ut men formerna för relationen kvarstår. Ordvalet här är hämtat från ekonomisk-politisk teori och jag tycker inte det är så lätt att få det att låta begripligt. Som exempel kan jag ta mitt eget arbete som tredjepartsrevisor. Jag kontrollerar att företag uppfyller en rad krav enligt olika lagar och standarder, och ger dem sedan rätt att meddela att de är kontrollerade enligt de reglerna så att andra företag som de har affärsrelationer med inte själva behöver försöka kontrollera allt detta.
Min roll som revisor ska vara opersonlig, jag får inte vara jävig och en annan revisor ska göra samma sak som jag, vi ska vara kalibrerade som om vi var tekniska instrument. Denna typ av verksamhet är relativt ny. Lloyds klassningssällskap för fartyg bildades 1834. Den första organisationen för ekonomisk revision (ICAS) fick ett officiellt erkännande i Skottland 1854. Föreningen Auktoriserade Revisorer i Sverige bildades 1923.
Den opersonliga byråkraten, ämbetsmannen, har en längre historia än så. Byråkraten som fenomen uppkom med skriftspråket om inte tidigare än så. Många av de lertavlor med kilskrift som hittats var templens bokföring. Fukuyama skriver (sid 359 i 2a delen av "Political Order") att de första byråkraterna i västeuropa rekryterades under medeltiden från de som då kallades jurister. Jag ska inte gräva mer i detta nu, det är många fler saker som ska till för att få opersonliga relationer på plats. Jag tog bara exemplet med revisorn för att visa på de nya typer av roller som krävs i ett samhälle med icke-sociocentriska relationer. Jag måste också tydliggöra att en byråkrati förväntas att förutsägbart leverera resultat men värdet av vad som uträttas beror på uppdraget. Det blir tragiska effekter om omänskliga uppdrag utförs av en byråkrati, en bra byråkrati måste sätta gränser för vad den är beredd att utföra.
Under olika former växte det fram opersonliga relationer som möjliggjorde att man kunde avvika från en del av de spår som reglerar de sociocentriska relationerna. Vad jag vill göra tydligt är att den ökade betydelsen hos alla de kontrakts-relationer som det moderna samhället består av på ett plan kan ses som att man tagit bort en massa låsningar och bromsmekanismer som fanns i samhällen med övervägande sociocentriska relationer, men att detta "fria" trafikssystem, där alla som förmår kapa åt sig ett fordon får köra vart de vill, samtidigt kräver en oberoende trafikpolis och trafikregler som gör att inte alla krockar. Och en annan sorts moralisk styrmekanism, som måste läras in. Den opersonliga moralen framstår ofta som onaturlig. Men när man väl lärt sig den nya rollen skapar det en ny spårbundenhet, vilket är lätt att inse när man studerar hur vi byråkrater beter oss.
Det är också så att i vissa sammanhang kör man fortfarande enligt de sociocentriska trafikreglerna, och gärna hyllar de "naturliga" moraliska styrmekanismerna. Diskussioner och konflikter pågår om vilka trafikregler som ska gälla och hur de ska kontrolleras. Många spår är det.
En ytterligare nivå av låsningar uppstår när olika aktörer som är spårbundna ska skapa nya samarbeten. Ofta måste man då anpassa sig till gamla lösningar som inte passar i den nya situationen. På P1 Vetenskapsradion hälsa (16 juni 2020, men det var en repris från december 2019) var det ett program som tog upp den biologiska analogin där evolutionära lösningar måste bygga på befintliga möjligheter, evolutionen tager vad man haver. Nobelpristagaren i medicin Peter Radcliff jämförde i programmet just med trafiksystem, där gamla vägar finns kvar och skapar till synes märkliga omvägar.
Naturens spårbundenhet är en aspekt som skapar en grund för våra relationer. Lika väl som att organisationer som väljer en viss teknisk lösning skapar ett spår så blir vår påverkan på naturen också ett spår som ligger kvar. När Sverker Sörlin skriver om infrapolitik i sin bok "Antropocen" är det tydligt att de spår som människans verksamhet nu skapar är av en enorm betydelse. Man kan tala om "ekocentriska relationer", men jag tycker inte det blir bra, jag vill inte definiera naturen som en aktör. Men klart är att både sociocentriska och icke-sociocentriska relationer måste finna former för att ta mycket större hänsyn till de ekologiska förutsättningarna som de bygger på.
Jag måste få citera Sverker Sörlin från Svenska Dagbladet 2015-11-21: "På samma sätt som vi inför vårt dagliga slit måste "tänka oss Sisyfos lycklig", som Camus sade, kanske vi inför vårt omilda famntag mot planeten "måste tänka oss antropocen verklig" och börja en ändring. Och precis som allt annat som är verkligt har antropocen också en politik. Denna politik har nätt och jämnt börjat men den kommer att prägla vårt nuvarande sekel."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)