12 augusti 2015

Hågahögen

Hågahögen söder om Uppsala har jag återvänt till många gånger. Högen ligger i norra delen av en smal dalgång som stäcker sig ner till den del av Mälaren som heter Ekoln. Högen är från bronsåldern och har alltså inget med högarna i Gamla Uppsala att göra. Inte direkt i alla fall, men högen i Håga har ju funnits där i alla tider. Säkert stod Vendeltidens människor på Hågahögen och funderade på gamla tider. Även om jag inte skriver särskilt mycket om bronsålder i denna blogg så får Hågahögen vara min utsiktspunkt.



Vid högen har man hittat lämningar av stenar från två så kallade kulthus. Ett mindre som ligger några hundra meter från högen byggdes ca år 1300 f.Kr. Ett större kulthus byggdes nära högen någon gång 1200-1100 f.Kr. Lämningarna av detta hus är lätta se, och finns beskrivet i äldre texter. Det mindre kulthuset upptäcktes vad jag förstår vid utgrävningar år 2000.

Stig Welinder förklarar (i första delen av Norstedts Sveriges historia från 2009) att det som kallas kulthus var stenramar utan tak och utan dörr, som användes för ritualer kopplade till eld. I väggarna hittade man krukskärvor, bränd lera, knackstenar, mortelstenar och brända ben. I det lilla huset fanns en klangsten, dvs en sten som gav en klang ifrån sig när man slog på den.

Samtidigt som det stora kulthuset byggdes raserades det lilla och klangstenen vältes omkull. Det kan tolkas som att nya makthavare tagit över området, skändat de gamla kulthuset och byggt ett nytt. Kanske var det denna nya maktgruppering som sedan byggde högen. Hågahögen byggdes kring 1000 f.Kr. Vid denna tid var tillgången på brons och guld som bäst i Uppland. Welinder skriver att denna tid var det "redistributiva hövdingadömets" mest karakteristiska tid.

I graven i högen fann arkeologerna 52 gulddekorerade föremål. Det är det rikaste fyndet av guld som hittats i Skandinavien. Man fann ett bronssvärd med guldbeläggning på svärdsfästet och ett guldbelagt dräktspänne av brons. Ett kvinnligt mantelspänne, det kan ha legat ett par i graven, skriver Maja Hagerman. Men två rakknivar och två pincetter talar för två män, tycker Stig Welinder. I graven fanns också guldspiraler, två hängen, bronsknappar mm. Kistan hade inte bränts utan askan från kremeringen hade lagts i kistan med föremålen. Man har återfunnit en bit av en trästock som togs till vara vid utgrävningen.

Tre kilometer söder om Hågahögen ligger en fornborg, kallad Predikstolen efter ett karakteristiskt stup i landskapet. Stig Welinder beskriver två inhägnader, en som byggdes 1300-1100 f.Kr och en som byggdes senare 900-800 f.Kr. Huvudborgen var ca. 400 meter gånger 250 meter, ett stort bygge med tjocka murar. Welinder kallar fornborgarna för "vallanläggningar" eller "hägnade platser", och anser att de inte i första hand varit befästningar. Lämningarna inom vallarna liknar de man fann i kulthusen, dvs rester från eldande, matoffer och begravningar. Maja Hagerman beskriver fornborgen mer i termer av försvarsanläggning, och ser man dess läge i landskapet är det svårt att inte tänka att den inte haft en sådan funktion också. Michael Olausson utreder detta om de olika tolkningarna av de fornminnen som kallats för fornborgar i sin avhandling från 1995. Läs mer om fornborgar här. 




Stenvallen syns i skogen, särskilt om man går inåt skogen från själva Predikstolen, snarare än längs branten ner mot dalen. Tillsammans visar fornborgen och Hågahögen och övriga fynd i området att detta var en central bygd under bronsåldern.

Sättet som Hågahögen byggdes och fynden i den vittnar om kontakter med områden som idag är Danmark och Nordtyskland. Maja Hagerman skriver om detta i "Försvunnen värld". Liknande högar finns i Lusehøj på sydvästra Fyn och i Seddin i Nordtyskland (i landskapet Prignitz som ligger ungefär mitt emellan Hamburg och Berlin).

Jämförbara fornminnen i Sverige är högen vid Sagaholm utanför Jönköping med hällristningar på kantställda sandstenar och den sannolikt ännu äldre Kiviksgraven.

Håga betyder nog helt enkelt "Högen".

Att bygga högar hade varit vanligt i Nordeuropa från 2000 f.Kr men börjat bli omodernt framåt år 1200 f.Kr då kremering blev det vanliga vid begravning. Stig Welinder skriver att högen var "anakronistisk" som gravkonstruktion även om innehållet i graven var "toppmodernt".

I Upplands fornminnesförening och hembygdsförbunds årsbok "Uppland 1993" (med den lite märkliga titeln "Kärnhuset i Riksäpplet") finns en uppsats av Barbro Johnsen och Stig Welinder som heter "Hågahögen". I den betonas att de slumpvis förekommande praktgravarna under bronsåldern  tyder på en ritualiserad instabil stabilitet. Självständiga hövdingadömen balanserade varandra och endast undantagsvis kunde någon bli så mäktig att det resulterade i en praktgrav. Här finns en längre katalog av praktgravar i Skandinavien som förutom de ovan nämnda tar upp Skallerup på Själland (med en fin kittel på hjul), Mjeltehaugen i Møre, Norge, Blåtickerör på Gotland (menas Digarojr eller Uggarde rojr? Det är Gotlands två största bronsåldersrösen. Snarare avses Blå rör på Öland för där fann man ett svärd), Lydshøj (Store Ludshøi) på Själland och Korshøj på Fyn.

Mer om Predikstolen läser man bäst i Michael Olaussons avhandling från 1995, "Det inneslutna rummet - om kultiska hägnader, fornborgar och befästa gårdar i Uppland från 1300 f.Kr. till Kristi födelse".

Mer om att hitta bronsålderssvärd kan man läsa om i en text från Kalmar museum.

Slutligen måste jag citera lite ur den arkeologiska monografin från utgrävningen 1902-1903, som går att låna på Uppsala stadsbibliotek: Oscar Almgrens "Kung Björns Hög och andra fornlämningar vid Håga". Almgren sammanfattade: "Under bronsålderns fjärde period - hvilken enligt Montelius på ingående jämförelser med sydeuropeiska förhållanden grundade kronologi ungefärligen motsvarar de båda århundradena närmast före och efter år 1000 f.Kr - har på åsen vid det nuvarande Håga en likbegängelse ägt rum, så storartad och under deltagande av så många arbetskrafter, att den ej kan ha gällt annat än en mäktig höfding öfver en folkrik stam".

Redan Almgren noterade att det var speciellt att man inte lagt askan i en urna utan i en kista som under äldre bronsåldern, och att de talrika fynden också tydde på att gamla seder levde kvar.

Almgren skriver också om den "kung Björn vid Håga" som omtalas i isländska skrifter, främst Hervarasagan. Särskilt kul tycker jag det är att det i Egil Skallagrims saga står att  Egil vart uppmanad att dikta "Huvudlösen" av en dotterdotterson till Brage med orden "Så gjorde min frände Brage, när han råkade ut för Björn Sveakonungs vrede". Men Almgren citerar sin professorskollega
H. Hjärne som skriver: De isländska uppgifterna om våra hednakungar anser jag vara mycket tvifvelaktiga. Deras Björn at Haugi torde blott innebära att sagoskrifvarne haft någon aning om att Haugr i Sverige betydde kungsgård, och att Björn hos oss var ett gammalt konunganamn."

Tillägg 2019-08-11: I boken "Tempel och kulthus i det forna Skandinavien" av Anders Kaliff och Julia Mattes (Carlssons bokförlag, 2017) finns ett helt kapitel om Hågahögen. Och ett till kapitel som handlar om klangstenar. De kallar den typ av hus som det lilla kulthuset utgör för ett "Brobyhus", efter en fyndplats i Broby i Börje socken. Kullen där lilla kulthuset låg kallar de för Hågahagen. Det är en fin ekhage och en enligt pollenanalyser hade den ungefär samma växtlighet på bronsåldern. Det står också att klangstenen från Håaghagen ger olika toner ifrån sig när man knackar på olika ställen, vilket styrker tanken att den användes i samband med olika riter. En teckning av klangstenen med skålgropar och slagytor finns på sidan 122 i boken. 

9 augusti 2015

Systemteori enligt Meadows, del 2, samt något om koppling till ekonomisk teori

Jag fortsätter referera Donella Meadows "Thinking in systems". Se del 1 den 7 augusti 2015 för första delen av introduktionen. Meadows fortsätter med att ta upp olika problem som kan uppkomma i system och har sedan en lista på vad hon kalla "leverage points", hävstångspunkter, som går från de som påverkar systemen minst till de som hon anser betydelsefullast. Men hon kommer fram till att för komplexa system misslyckas man ofta med att häva dem i rätt riktning eller värre, man styr dem ihärdigt i fel riktning. Slutligen sammanfattar hon hur hon tycker man ska gripa sig an en analys av ett system man inte känner till.

En komplex respons i ett system är olika typer av fusk eller andra åtgärder för att undvika en avsedd styrning. Ett visst delsystem kan uppfatta att det överordnade systemets styrning inte ska följas. Detta i sig är en feedback, som det överordnade systemet måste ta hänsyn till. Exempelvis kan höjda skatter leda till olika oönskade beteenden för att undvika skatt. De stränga alkohollagarna under förbudstiden i USA avskaffades för att minska maffians inflytande, det kan ses som ett fall där minskad styrning var en respons på en negativ feedback.

Typfallet är att man sätter fel mål, till exempel ett "antal insatser-mål" istället för ett resultatmål. Ett exempel på det är när polisen satte mål att göra ett visst antal alko-test, som då gjordes vid tidpunkter då det var lätt att göra tester, inte då folk körde onyktert. Termostaten måste styras av önskad rumstemperatur och inte av ett mål för hur mycket ved som ska eldas i pannan.

BNP är ett sådant felaktigt mängdmål noterar Meadows. Men vad jag vet har inte systemteoretikerna  lyckats ta fram ett allmänt accepterat resultatmål för samhällelig nytta, även om många försök har gjorts. Index of Sustainable Economic Welfare (ISEW) och Human Development Index (HDI) är de reslutatmått som kanske nått längst. Alternativ till index är att använda separata indikatorer: SDI

Meadows fortsätter med att ange att komplexa system har punkter där en mindre ändring kan ge stor utdelning, hon kallar det hävstångspunkter (leverage point). Sådana är svåra att finns, ofta nog är kunskap om detta baserat på beprövad erfarenhet. Hon räknar upp flera exempel på sådana hävstångspunkter, men det är inte lätt för mig att förstå. I princip verkar alla faktorer i ett system vara hävstångspunkter, som kan justeras med vanliga grepp som att ta bort flaskhalsar, räkna med korrekta ledtider, sätta rätt priser osv. Meadows fortsätter i ett exempel med att räkna upp en lång rad regleringar som kan användas för att styra marknader (anti-monopol-lagar, marknadsföringslagstiftning, utsläppsavgifter osv) och alla dessa är hävstångspunkter. Därför måste det finnas feed back-loopar som kontinuerligt balanserar alla dessa värden mot önskvärda resultat. Ytterst är det demokratiska beslutsregler som ska kunna åstadkomma detta. Meadows påpekar också att det är bra om det finns feed back-mekanismer så att de som fattar beslut också får uppleva resultatet av de beslut som fattas.

Meadows betonar flera gånger att oreglerade förstärkande loopar på sikt alltid är skadliga för systemet. Befolkningstillväxt och konventionell ekonomisk tillväxt är exempel på det. Hon kallar även själva tillväxten för en leverage point.  Jag begriper det bara om jag uppfattar det som att det går att styra själva tillväxtmålet, vilket väl inte är så enkelt.

Enligt Meadows kan enskilda personer ha stor betydelse för hur övergripande mål för samhälleliga system sätts. Hon menar att Ronald Reagan personligen lyckades ändra synen på regeringens roll genom att konsekvent upprepa sin slogan get government off our backs. Även detta har jag lite svårt att begripa. Reagan lyftes fram av en omfattande nyliberal rörelse, även om han var en skicklig kommunikatör och kunde hantera motsägelserna mellan minskade resurser för regeringen och samtidigt en stor satsning på militär styrka och nationell säkerhet. Meadows tanke är att vissa ledargestalter verkligen kan ändra på systemet, en klassisk fråga om individens betydelse för historien.

Meadows menar att man kan ändra hela paradigm i samhället genom att visa fram nya paradigm och ihärdigt visa hur de är fungerar bättre. (Hennes referens här är Thomas Kuhn).  Ett sätt är att göra modeller av systemet och visa att de fungerar bättre. Meadows lista över hävstångspunkter slutar i ett crescendo där hon lyfter sig över alla paradigm och frigör sig från alla begränsningar i systemen.

Men sedan kommer hon ner på systemnivå igen och konstaterar att ofta nog misslyckas man med att häva systemen i rätt riktning.

Viktigt att tänka på när man funderar över ett system är först dess historik, en korrekt beskrivning av förändringar över tid, och sedan att man gör en modell av systemet som är så tydlig att den går att förklara och visa upp för kritik. Modellen är inte verkligheten, den måste justeras. Det språk man använder för att beskriva systemet måste vara ärligt menat och öppet för feedback.

Meadows betonar att man måste studera system över lång tid. Hon menar att diskontering som leder till att framtida effekter nedvärderas är fel. Vissa feedback-loopar aktiveras inte med mindre än att vissa parametrar i ett system långsamt ändrats utanför ett känt tillstånd. Neo-klassiska ekonomiska modeller som både diskonterar och som anser att olika faktorer är monetärt utbytbara är därmed helt oförenliga med systemteoretiska modeller, ifall de inte bygger in externa faktorer som hanterar detta.
Meadows avslutar med uppmaningen "Don’t erode the Goal of Goodness". Hon konstaterar att systemteori inte kan säga något om vad vi ska göra, bara förklara vilka effekter som olika handlingar har. Själva valet beror på våra värderingar.

Hennes text avslutas med en checkliste-sammanfattning av hennes punkter samt av matematiska beskrivningar av de enkla modellsystem hon tagit upp.
 
Min slutsats av att läsa Meadows introduktion är att systemteorin leder till ett tänkande kring att "man borde ändra mål" (som BNP) eller "diversifiering" mm som lösning på "vinnaren tar allt-problemet". Systemteorin leder in tankarna på "systemjusterings"-lösningar. Som grund för ekologisk ekonomi är det bättre än neoklassisk ekonomisk teori som i princip inte kan hantera frågor utanför den matematiska modellen som "homo economicus" lever i.

Men Meadows slutsatser blir väldigt idealistiska. Justeringen av systemet ska främst ske genom att vi gemensamt sätter upp rätt mål för systemet. Hon verkar dessutom ha åsikten att centrala mål för samhället kan sättas rätt genom att viktiga ledargestalter kliver fram och ihärdigt uppmanar till att detta sker. Detta liknar "management" och det är i hyllan för sådan litteratur som hennes bok sorteras i bokhandeln.

Men många mänskliga organisatoriska problem är svåra att justera. Det är ingen tillfällighet att det inte gått att överge BNP som målbild för en tillväxtekonomi. Meadows skriver också tydligt om det i kapitlet "Living in a World of Systems" där hon skildrar olika tillkortakommanden inom expertgruppen för systemteori på MIT.

Spelteorin ger en annan bild av problemen och lösningarna, mer av att systemet måste fås att "tippa över" i ett annat spelteoretiskt läge, något som inte kan planeras fram utan snarare uppkommer som ett (ibland mindre sannolikt) utfall av en viss spelsituation. Min (kanske felaktiga) bild av detta är att spelteori som stödvetenskap mer har haft betydelse för ny institutionell ekonomisk teori och att dessa teorier bättre kan beskriva konfliktsituationer och hur organisationer uppkommer och förändras.

Jag har sett att Peter Söderbaum i "Bortom BNP, nationalekonomi och företagsekonomi för hållbar utveckling" (Studentlitteratur, 2011) för ett långt resonemang om det inomvetenskapliga läget för ekonomisk vetenskap. Som svensk portalfigur för ekologisk ekonomi har han i många sammanhang framfört vikten av pluralism inom nationalekonomin. I denna bok lyfter Söderbaum fram Douglass North och Stefan Hedlund som två ekonomer inom ny institutionell ekonomi som kritiserar neoklassisk teori, men han efterlyser att de ska kritisera målet om tillväxt i BNP-termer på det vis som ekologiska ekonomer gör. Peter Söderbaum kallar sig själv institutionell ekonom, i Gunnar Myrdals tradition om jag förstår honom rätt.

En bild jag får av allt detta (som jag inte har någon referens till) är att systemteorin och den ekologiska ekonomin beskriver verkligheten analogt (flöden, kretslopp, feedback mm) medan spelteorin och den nya institutionella ekonomin är mer digital (hökar/duvor, dilemman, kontrakt/konflikt mm). Överlappande beskrivningar av samma verklighet. Analog och digital är nog fel begrepp, eftersom kontinuerliga respektive diskreta variabler studeras inom alla disciplinerna.

Föregångaren som Peter Söderbaum nämner när det gäller att kombinera ekologisk ekonomi och institutionell ekonomi är Karl William Kapp (1910-1976).

Se vidare inlägg kirng 2020-09-20 om "tillväxtfällan".

7 augusti 2015

Systemteori enligt Meadows, del 1

I inlägget om spelteori 30 juli 2015 noterade jag att Wallis skrev om "organisationer av organisationer". Att använda spelteori för att analysera uppkomsten av komplexa organisationer är att starta från de enskilda spelarna och försöka räkna ut hur hela bygget sitter ihop. En annan ingång till analysen är att använda systemteori.

Många introduktioner till systemteori börjar med en beskrivning av en modell för hur en termostat fungerar. Så gör till exempel Donella Meadows i Thinking in systems, Earthscan, 2009. (2001). Nedan är ett referat av första hälften av denna text.

En termostat är en anordning i en byggnad som genom en balanserande feedback-loop ser till att temperaturen går mot ett viss inställt värde även om yttertemperaturen ändras. Givet att det finns en källa som tillför värme eller kyla, något som kräver energi, kan systemet styra sig självt mot det inställda värdet med en viss tidsfördröjning. Värdet, i detta fall temperaturen i rummet, kallar Meadow för systemets lager (på engelska"stock"). Systemet styrs av skillnader i olika värden, i detta fall rummets temperatur och det inställda önskade värdet på termostaten. En andra loop påverkas av vädret, dvs skillnaden mellan rummets temperatur och ute-temperaturen. De diagram som Meadows använder sig av för att visa detta kallar hon "stock and flow-diagrams".

Termostatmodellen innehåller alltså två balanserande feedback-loopar, en från värmekällan till rummet och en mellan rummet och uterummet.

En annan modell är "populationsmodellen" som innehåller en förstärkande loop, ju fler som föds desto fler finns som kan föda, och en balanserande mortalitetsåterkoppling. Meadows har en "kapital-modell" som är uppbyggd som populationsmodellen, där investering av kapital utgör den förstärkande loopen och kapitalförslitning utgör den balanserande loopen.

Systemteori beskriver olika sådana feedback-mekanismer för alla typer av öppna system, till exempel IT-system, olika levande organismer, hela ekosystem eller organisationer av människor.

En god historia från systemteorins tidiga år beskriver hur Alan Turing 1946 skrev till Ross Ashby, som höll på att konstruera en mekanisk maskin som skulle uppnå homeostas. Turing förklarade att detta kunde Ashby studera i Turings "automatiska räknemaskin" istället. William Ross Ashby (1903-1972) var psykiatriker med intresse för cybernetik. Alan Turing (1912-1954) var matematiker och kryptolog, berömd för sitt arbete med att lösa tyskarnas Enigma-schiffer och för att ha lagt grunden för hur datorer ska programmeras.

Tidiga systemteoretiker var biologen Ludwig von Bertalanffy (1901-1972, känd för matematisk modell för tillväxt) och ekologen Howard Thomas Odum (1924–2002, en av grundarna av systemekologin). Matematikern John Von Neumann måste nämnas även i detta sammanhang, även om han är mer känd för sina bidrag till spelteorin.

En viktig egenskap hos system är fördröjning, dvs att information tar tid att ge upphov till feedback, något som kan ge upphov till oscillationer, till exempel konjunktursvängningar. Donella Meadows beskriver två system där kapitalsystemet kopplats ihop med en resursutvinningsloop. I det ena fallet är resursen ändlig, i det andra är det en förnyelsebar råvara. Hon analyserar hur olika förlopp leder till svängningar till nya jämviktslägen eller till ett allt snabbare överutnyttjande av resursen. Detta är hennes eget område, hon är mest känd som en av delförfattarna av Romklubbens "The limits to growth" från 1972.

Hon går vidare med att notera att en av tre egenskaper normalt finns hos väl fungerande system: resiliens, själv-organisation eller hierarki. Resiliens uppkommer när det finns många balanserande loopar. Statisk stabilitet är inte resiliens. Meta-resiliens uppstår i system som innehåller loopar som kan laga sig själva. Själv-organisation är en ännu högre form av meta-resiliens, då kan systemet lära sig av utfall och skapa nya balanserande loopar. Ett sådant system utvecklas. Själv-organisation är ett systems förmåga att göra sig självt allt mer komplext. Kristallisation är den enklaste formen av själv-organisation. DNA-kodens förmåga att i rätt miljö kopiera sig självt visar på möjligheterna i sådana processer! Självorganisation kan uppstå utifrån enkla grundpremisser men det utesluter inte att komplexa system bygger på komplexa orsaker.

Hierarkier innebär strukturer där enklare system kan byggas ihop till mer komplexa system. Som exempel så består flercelliga organismer av celler som bygger olika typer av organ som bygger hela organismen. Varje delsystem har ett tätare nätverk av balanserande loopar men mellan nivåerna i systemen finns också viktiga informationsflöden. Om ett delsystem hamnar i en förstärkande loop som inte gynnar hela systemet, till exempel en cancer, kallas det för en suboptimering. Om systemet översta hierarki skapar loopar som inte tillåter de olika delsystemen att utföra de funktioner som krävs för helhetens bästa (till exempel en hormonstörning) innebär det också risker för hela systemet.

Denna uppdelning i delsystem gör det möjligt att specialisera sig på ett område, bara man kommer ihåg att titta på delsystemets interaktion med andra delsystem. Denna fråga om var gränserna går mellan olika system och de särskilt krångliga loopar som kan uppkomma i gränsområden utgör ett skäl till komplexitet i systembeskrivningar.

Ett annat problem är att korrekt beskriva system där människors beslut ingår, som inom ekonomin, och där dessa beslut baseras på felaktig information. Meadows refererar till ekonomen Herbert A. Simon (1916-2001) som kallat detta bounded rationality  (begränsad rationalitet).

Allmänningens tragedi är ett exempel på begränsad rationalitet. I en systemteoretisk analys är det ett exempel på ett system som saknar en balanserande feedback som hindrar den enskilda från att överutnyttja en allmän resurs.

Meadows betecknar vissa typer av system som perversa, de är arketyperna för problematiskt beteende. Tre exempel är beroende (addiction), system som söker lägsta möjliga nivå (drift to low performance), och eskalering. En variant på eskalering är "vinnaren tar allt", vilket förklarar varför det normalt endast finns en art inom varje ekologisk nisch på en viss plats. Monopoltendenser i en marknadsekonomi är ett annat exempel på det. Diversifiering är en lösning på "vinnaren tar allt"-problemet, en annan lösning är att "jämna ut spelplanen" genom omstart av systemet eller regleringar eller att de "många förlorarna" kan enas om en strategi mot vinnaren.