Metoder i världshistoria, del 3

Mats Widgren går ett steg längre i sin kritik av brister i metoder inom världshistoria, i kapitel 3 i boken. Hans rubrik är "Four myths in global agrarian history". Mats Widgren är kulturgeograf och agrarhistoriker emeritus vid Stockholms Universitet. Han menar att i sekundära källor rörande jordbrukets historia figurerar vissa tankegångar som upprepas utan belägg på ett vis som gör att de kan kallas myter. Hans fyra exempel är:

1. Det tomma eller underutnyttjade landet,

2. Historisk lagbundenhet i den ordning olika odlingsmetoder togs i bruk,

3. Att "traditionella landskap" var oförändrade över lång tid (agrarian inertia),

4. Miljömässig determinism.

Den första myten är främst ett resultat av kolonial historieskrivning. Det var bekvämt att beskriva ett område som obefolkat eller obrukat om man skulle ta över det från dem som levde där innan. Widgrens exempel är att européer och afrikanska jordbrukande folk kom ungefär samtidigt till södra Afrika. Flera äldre referenser har en beskrivning där denna samtidiga expansion skulle ha lett fram till en första konfrontation vid Great Fish River 1775. Först med forskning på 1980-talet kunde visas att afrikanska bönder brukat området i minst 500 år innan européerna kom. Notera att McEvedys befolkningskartor baserades på tidigare källor så för södra Afrika är de alltså inte korrekta. Frågorna kring detta blir snabbt många och jag får återkomma till detta.

Den andra myten är att jordbrukets historia på varje plats följer en utveckling mot intensivare jordutnyttjande, från samlande till nomadiserande djurhållning, sedan svedjebruk och till slut permanent jordbruk. (foraging - pastoralism - shifting cultivation - permanent agriculture). Sådana stadie-beskrivningar är alltid bekväma men för varje plats måste man söka belägg för vad som faktiskt skett. Widgren tar upp att olika San-folk historiskt bedrivit småskaligt jordbruk men genom att de senare  marginaliserats kommit att leva i områden där de främst kunnat leva som jägare-samlare. Widgren retar sig särskilt på att många författare antar att människor levt som svedjebrukare utan att ha några egentliga belägg för det, mer än att man inte hittat några fynd som motsäger det. 

Tredje myten är att man tar för givet att ett "traditionellt landskap" representerar ett långt historiskt tillstånd. Även denna myt kan ha en politisk funktion, för dem som vill införa ett "modernt" jordbruk kan det passa att hävda att andra jordbruksformer representerar något stagnerat. Men även för avancerade odlingsformer som terrass-jordbruk finns en tendens att tro att de bedrivits på samma vis över lång tid utan att man har beläggen klara.

Den fjärde myten är att det skulle finnas en enkel koppling mellan naturtyp och historiska odlingsformer. Givetvis styr förutsättningarna vilka val som kan göras men samma typer av miljö kan uppvisa helt olika odlingsmetoder. Exemplet här är en antropolog vid namn Betty Meggers som hävdade att Sydamerikas regnskogar satte en begränsning för vilka typer av kulturer som kunde uppkomma, då avkastningen var för låg. Numera har man hittat det som kallas Terra preta (svart jord eller "amazonian dark soil"), som visar att det förekom odling som gav skördar som tillät mycket högre befolkningstäthet än vad man tidigare antagit. 

Mats Widgren menar att seriös forskning måste ifrågasätta dessa myter där de dyker upp. Kartor måste ritas så att de visar det man vet, utan alltför många rena antaganden. Han har med en fin referens till en karta över Amerika före 1492 med jordbruksmetoder inritade och förklarade.

Metoder i världshistoria, del 2

 Andra artikeln i "Methods in World History" är skriven av Janken Myrdal, professor emeritus i agrarhistoria vid SLU, samt halvbror till arkeologen Eva Myrdal som också skrivit i denna boken. Janken Myrdals kapitel heter "On source criticism in world history". Han har en indelning i två sätt att skriva världshistoria. 

1) Det ena är att försöka göra en generell syntes (hitta generella mönster) som är giltig för en större del av världen genom att jämföra olika nyckelfaktorer. Sådan historia (som Janken Myrdal väljer att kalla makrohistoria) består ofta av berättelser med urval av fakta och exempel. Ett sätt att testa en sådan generell syntes är att försöka mäta om exemplen verkligen stödjer syntesen.

2) Det andra sättet att skriva världshistoria är att kombinera olika regionala studier till en komparativ historia, som i sin tur kan användas för en generell syntes (en "grand theory"). Här blir de källkritiska problemen flera, och de tas upp i senare kapitel i boken så jag återkommer till detta. Myrdal tar upp skillnader i källkritisk metod beroende på om det rör primära, sekundära eller tertiära källor. I denna artikel betonar han olika kvantitativa metoder att testa en hypotes.

I praktiken undrar jag om inte metod 2 är det som historiker främst håller på med. Metod 1 är nog något som personer som kommer från annan bakgrund tar till när de vill lyfta sin nyckelfaktor till en global betydelse. Myrdals exempel på metod 1 är religionsfilosofen Karl Jaspers teori om en "axialtid" då alla de viktiga religiösa och filosofiska inriktningarna framträdde. För att testa Jaspers teori räknar Myrdal filosofer och längd på publikationer och kommer fram till att det finns perioder med högre filosofisk aktivitet, t.ex. kring framväxten av romarriket och de stora kinesiska dynastierna något senare än vad Jasper föreslog. Men hans metodologiska slutsats är att en kvalitativ analys är nödvändig. Min fundering är att "de första filosoferna" rent kvantitativt framstår som få eller ensamma och först senare syns en kvantitativ ökning. Men här finns också ett mått av efterrationalisering, de senare filosoferna kan ägna sig åt att lyfta fram en viss föregångare av olika skäl.

Innan Myrdal går in på det tar han dock upp några mera praktiska funderingar kring problem med källor och hur historiska förlopp presenteras. Jag har redan tagit upp hans synpunkter på synkronoptiska grafer i inlägg 5 juli. Han tar även upp hur storlek på olika riken och imperier ritas in i olika kartor. Han menar att från 1978 kom en ny generation historiska atlaser som bättre återgav länder men  först efter 2000 började man tydligt skilja på områden som en statsbildning hade direkt kontroll över och områden som var mera löst influerade. Ett exempel på det ska vara "Der Neue Pauly" från 2007, men den har inte jag tillgång till. I tabell 1 har Myrdal använt två atlaser från 1997 resp 1999 som visar att år 500 e.Kr kontrollerar stater cirka 13-21 % av totala landmassan medan år 1900 kontrolleras 97 %.

En rolig övning kan vara att jämföra Thomas Lessmans kartor för en given tidpunkt och område med en karta ritad av några med detaljkunskaper över området. Jag tar år 600 e.Kr. och år 300 e.Kr och de kartor som finns i Jonathan Lindströms bok "Sveriges långa historia".

År 600 har Thomas Lessman (v. 7-13-2008) ritat in Swedes och East Gotar i ett område, med en gräns mot West Gotar och en gräns i norr vid Dalälven med Saami som enda rubrik norr därom. På Gotland står det Varangier. Lindströms bok har en karta för 560-650 (sid. 421) som har fokus på det han kallar Sveariket. Den är uppdelad i ett kärnområde runt Uppsala, Vendel och Helgö, ett område med "dominerade bundsförvanter" längs Östersjökusten från Högom till båtgraven i Augerum i Blekinge, och även gutarna ingår som beroende bundsförvant. Västgötarna står inte med på kartan men Lindström har i förordet förklarat varför de inte fått plats i denna boken. Vidare finns områden markerade som tributländer som benämns Finland, Estland och Kurland, i områden där Lessman skriver bland annat Tchuds och Livonians. "Chuds" tycks vara ett ord som slaviska folk använde om olika finska eller baltiska grupper. År 300 har Thomas Lessman bara ritat in den romerska limes som en riktig gräns, vilket verkar rimligt, och uppe i Skandinavien står det Finns, Sviones och Heruls. Lindström har en karta (sid. 345) med fornborgsområden inritade, inte heller han har med några gränser. Det kan kännas handfast med att rita in arkeologiska fynd, men begreppet fornborgar är ganska spretigt. Gutar och svear figurerar i bildtexten, och kungliga guldmedaljonger nämns som är funna i Bohuslän vilket kan bero på kontakt med heruler. Lindström skriver om skridfinnarna, en referens som kan förklara varför Lessman skrivit Finns på sin karta. 

Slutsats av denna övning är att man måste läsa på när man använder Thomas Lessmans kartor men att de sätter en på ett rimligt spår till vad man kan hitta i ett område. Under kartorna i worldhistorymap står också de referenser som Lessman använt, vilket är utmärkt.

Myrdal fortsätter med att säga att bara storlek på en karta inte säger så mycket, man behöver ta med fler indikatorer för samma fenomen. En mätbar sådan indikator är befolkningsmängd. Hans figur 5 (sidan 62) har staplar över befolkningsmängden hos de två geografiskt största rikena vid olika tidpunkter. Här behövs dock tillgång till de data som använts till diagrammet för utan förklaring blir det rätt obegripligt. Men en slutsats är att under perioden 200 f.Kr - 200 e.Kr dominerade imperier mera folk och en liknande dominans fanns under perioden 1500-1900. Detta har betydelse i sig när man väljer indikatorer då Romarriket och Kina lätt kan dominera all statistik, (eller Brittiska imperiet för senare tid). Vill man se effekter i randstater måste man titta på indikatorer som passar för det.

Trevligt är att Myrdal refererar positivt till Colin McEvedys & Jones arbete. McEvedy använde jag när jag skrev om städers storlek, t.ex. ett inlägg 7 november 2012. McEvedy ligger lågt i sina bedömningar av populationers storlek, vilket kan vara rimligt, det har nog alltid varit lätt att överdriva antalet människor i olika sammanhang.

Svårigheterna ökar om man väljer mera komplexa indikatorer att räkna på. Myrdal tar upp olika försök att räkna antalet uppror. Att göra statistik över antalet konflikter är något som flera olika forskningsinstitut ägnar sig åt. Här finns definitionsproblem, svårigheter med vinklade källor, avsaknad av källor osv. 

Myrdal avslutar med att säga att han inte menar att berättande historieskrivning i sig är fel, utan bara att berättelser som går att testa, och klarar dessa test, har högre trovärdighet. Och så citerar han Popper.

Metoder i världshistoria, del 1

 "Methods in World History, A Critical Approach", redigerad av Arne Jarrick, Janken Myrdal & Maria Wallenberg Bondesson, utgiven av Nordic Academic Press och författarna 2016, är min sommarläsning. Den riktar sig till globalhistoriker och studenter av världshistoria med ett antal uppsatser. Men de är begripliga även för den icke insatte. Jag tog upp Janken Myrdals funderingar kring synkronoptiska grafer i inlägg den 5 juli 2022 och ska referera till några till av artiklarna här nedan och framöver.

Arne Jarrick och Janken Myrdal skrev om globalhistoria i Historisk tidskrift 130:4, 2010, vilket jag refererat till i ett tidigare inlägg. I den artikeln anger de både moraliska, politiska (förståelse av globaliseringen och dess motreaktioner) och inomvetenskapliga skäl (det begränsande i "nationella" eller eurocentriska historiestudier) för att det behövs globalhistoria. Här framförs också en kritik mot att reducera historia till berättelser, författarna letar efter systematiska metoder för att studera långa historiska förlopp.  I "Methods in World History" behöver de inte längre motivera ämnets existens, i denna boken är det fokus på att höja stringensen inom området.

Som referens för en översikt över världshistoriker uppger de Johan Galtung & Sohail Inayatullah (ed.), 1997, "Macrohistory and macrohistorians". (som med priset 1700 kr ligger utanför vad jag kommer att följa upp).

Första artikeln är skriven av J R McNeill, miljöhistoriker, och tillsammans med sin far William H McNeill författare till den bästa introduktionen till världshistoria; "The Human Web" från 2003. På svenska "Mänskliga nätverk" från 2006, se inlägg 23 mars 2013.

Artikelns rubrik är "Historians, superhistory and climate change". Med superhistoria menar J R McNeill att historikerna kombinerar skrivna källor med nya metoder, som DNA-sekvensering och isotopanalyser. Historiker har alltid använt fler källor än skriven text - arkeologi, arkitektur, språkvetenskap osv, men här tar man det ett steg längre och arbetar med en nästan kriminalteknisk ansats, vilka bevis finns utöver det skrivna vittnesmålet? För att väga in klimatets betydelse eller olika sjukdomars effekt på historien är det självklart. Sverker Sörlins förord till "Mänskliga nätverk" beskriver detta bra. Men i princip all historieskrivning har nytta av en tvärvetenskaplig ansats. Jag vet inte om jag tycker begreppet "superhistoria" tillför så mycket men det kan finnas inomvetenskapliga skäl för McNeill att lyfta ett sådant begrepp.

Som primär källa till historiska data är givetvis alla korrekta uppgifter användbara. Men på nästa nivå där man börjar fundera över hur olika händelser hänger ihop blir det genast svårare. McNeill tar som exempel de klassiska funderingarna kring vad det var som orsakade olika nomadiska stäppfolks plötsliga spridning ut från sina normala stäppland. En rad olika push- och pull-faktorer har föreslagits ända sedan Ibn Khaldun skrev sin analys de cykliska förloppen hos olika dynastiers framväxt och tillbakagång. Tydligen har nu visats att det var ovanligt regnigt under åren 1211-1225 i mongoliska trakter som Orchon-dalen. (Neil Pedersen et.al. 2014, "Pluvials, Droughts, the Mongol Empire and modern Mongolia".) Mera regn, mera gräs, mera hästar, mera mäktigare mongoler. Men McNeill har en annan tvist på klimatets roll, i ett senare skede av mongolisk expansion. Ovanligt kalla vintrar när den medeltida värmeperioden tar slut ca 1250 kan ha påverkat isläggning, och gett mongolerna möjligheter att, likt Karl X, ta sig fram över is på oväntade ställen och göra överraskande angrepp i Kina och östra Europa. Som hypotes verkar denna idé bräcklig, möjligen vill McNeill provocera läsaren till att tänka att varje klimatfundering behöver även andra belägg. Och denna kritiska inställning måste man ha med sig när man läser om alla de uppgifter som bygger på olika DNA-analyser. Det är som inom kriminaltekniken, DNA-teknik är ett av många verktyg. Nya verktyg ger nya möjligheter men McNeill betonar att historiker måste lära sig hur man väger av alla dessa uppgifter mot varandra.

Två historiker jag vill nämna som jag tycker gör detta bra är Peter Heather och Fredrik Charpentier. Och vad gäller DNA-forskning så tycker jag arkeo- och paleo-genetikern Johannes Krauses bok var bra, den som jag skrev om i inlägg i julas.

En historiker sommarpratar

 Idag sommarpratar Sverker Sörlin. Lyssna.

Tidslinjer och annan historisk infografik

En allra första ansats när man börjar tänka kring global världshistoria är att man vill kombinera tidslinjer och kartor. Om man bara radar upp alla viktiga händelser bredvid varandra och sorterar dem efter var de hände så har man skapat en slags överblick, tänker man.

Ett kuriöst exempel på det är "Alla Tider" av Alf Henriksson och Björn Berg, Bra Böcker, 1978. Alf Henriksson älskade att berätta historien som goda historier men här uppvisar han ett intresse för årtal som går utöver det vanliga. Han har egenhändigt suttit och sammanställt sammanfattningar för varenda dekad sedan hedenhös. Samt ritat tidslinjer för en antal riken, allt eftersom det blir fler riken blir linjerna flera och fyller till slut nästan hela sidorna. Björn Berg har illustrerat med tidtypiskt klädda människor för varje epok, alla tecknade i hans karakteristiska stil vilket skapar en märklig enhetlighet genom tiderna.

Normalt är det hela redaktioner som sammanställer sådana översikter. Ett exempel som jag har är National Geographic "Concise History of the World, An Illustrated Timeline", redigerad av Neil Kagan, 2006. Här har man två sorters översikter, en som täcker perioder om 30-40 år på ett uppslag och en annan ännu mer komprimerad som där hela 500 år täcks på ett uppslag. Alla uppslag är indelade i kontinenter. Man har även försökt skapa olika teman för att komma ifrån att det blir slagsida mot politisk historia. Kultur, vetenskap och ekonomi får också sina rutor.

Numera används modern infografik och digitala lösningar. Söker man på timelines på wikipedia får man hoplänkad info som snabbt blir omfattande. I flera fall hänvisas man till Thomas Lessmans kartor som finns samlade på worldhistorymaps. https://www.worldhistorymaps.info/links/. Hans länksamling innehåller flera tips, t.ex. atlasofworldhistory.

Lite googlande leder till att man snabbt hittar diverse entusiaster som av pedagogiska eller andra skäl skapat mängder av tidslinjer och kartor. Stanford University har samlat på historiska exempel på detta, David Rumsey Map Collection. En hemsida med föråldrad layout kallar sin sammanställning för "hyperhistoria", ett begrepp som jag inte tror är etablerat då jag sett det användas på annat vis också.

John Sparks "The Histomap" från 1931 är ett klassiskt exempel. Den är en synkronoptisk graf, där parallella händelser ligger bredvid varandra. Sparks har värderat olika civilisationers betydelse, ju viktigare han tyckte något rike var vid en viss tidpunkt, desto bredare utrymme fick det i tidsflödet. Här är en moderna variant hämtad från en hemsida kallad allempires.

Janken Myrdal skriver om synkronoptiska grafer i en uppsats i "Methods in World History", från 2016. Han noterar att Histomap och liknande framställningar ofta saknar en källkritisk underbyggnad. Det kan bero på att många av dem är gjorda av amatörer, Sparks var en sådan som blev förvånad över att hans bild fick sådan spridning. Det vanligaste felet är att framställningen blir fokuserade på Europa och Nordamerika. Myrdal menar att historiker bör använda sig av synkronoptiska grafer för att åskådliggöra sitt material men att varje inlägg i grafen måste motiveras. Enklast är att basera grafen på kvantifierbara uppgifter, till exempel areal och befolkningstal. Han tar med ett enkelt eget exempel, som visar framväxten av imperier i Eurasien mellan 2000 f.Kr och 500 e.Kr. För att förenkla har han mätt bredden vid en viss longitud, dvs grafen visar hur breda imperierna var längs breddgrad 40. Myrdal skriver själv att "dess exakthet ska inte överdrivas". Hans viktigaste poäng är just detta, att genom att redovisa hur data samlats in kan grafen falsifieras.