Spår av de första människorna på Sri Lankas har hittats i grottor som den gigantiska Fa Hien-grottan, 7 mil sydöst om Colombo. Man tror att människor funnits här minst 100 000 år men de äldsta daterade skeletten är ca 33 000 år gamla.
Wannila-ätto eller Vedda-folket är ett ursprungsfolk som under lång tid påverkats av senare inflyttade singalesiska folkgrupper och mycket få personer finns kvar som inte är assimilerade in i storsamhället. En svenska har gjort mycket för att uppmärksamma deras situation, antropologen Wiveka Stegeborn. Hon har skrivit i tidskriften Sydasien om ursprungsbefolkningens situation på Sri Lanka.
UNESCOs världsarv på Sri Lanka är de gamla huvudstäderna Anuradhapura, Sigiriya, Polonnaruwa och Kandy, grott-templet Danbulla, hamnen Galle och naturområdena i Centrala Höglandet samt Sinharja naturreservat. Det är ett urval av extremt viktiga platser, inte en representativ bild av en historisk utveckling. Arkeologin söker sig gärna till dessa "högreståndsplatser" först, när resurserna är begränsade och rikedomen av fynd är oerhörda. Motsvarande för Sverige skulle kanske ha varit om främst Slottet och Gamla Stan och Uppsala domkyrka varit våra världsarv. (Sverige har 15 världsarv, varav många visar på vanligt folks miljöer. Men att Gamla Stan inte är världsarv är nog mest för att svenska politiker inte vill satsa på att bevara den miljön tillräckligt bra).
Perioden ca 1070-1215 är det Polonnaruwa som är i centrum. I mitt inlägg 7 november 2012 nämner jag staden i en uppräkning av den tidens större städer. Åren kring 1000 invaderade den tamilska dynastin Chola det område i Sri Lanka som kallas Rajarata och den gamla huvudstaden Anuradhapura ödelades och övergavs. Ett tempel till Shiva byggdes i Polonnaruwa som blev en centralort för deras styre. När man i en militär kampanj kring 1070 lyckas häva Cholas ockupation (Chola hade interna strider som försvagade dem) behöll man Polonnaruwa som centralort men byggde upp en rad buddhistiska helgedomar. Detta beskrivs t.ex. i liten film på Unescos hemsida.
Buddhismen sprids till Sri Lanka redan 300 f.Kr genom kontakter med Ashokas imperium, Ashoka ska ha haft goda kontakter med kungahuset i Rajarata. Sri Lanka har traditionellt varit tredelat, Rajarata i norr och de centrala delarna, i Malaya Rata i bergen och kusten i väst och och Ruhunu Rata i sydöst.
Men efter 1215 förlorade Polonnaruwa i betydelse. Det politiska läget på Sri Lanka inför 1220 e.Kr var komplicerat. Regerande drottning Lilavati av den dominerande singalesiska dynastin, som kallas ätten Vijauhabahu, kom till makten i flera omgångar under perioden 1197-1212, men angreps både av krafter lierade med Chola och andra kopplade till Pandya-dynastin. Även personer från Kalinga-dynastin kom till makten i perioder. En viss Kalinga Magha (som anges tillhöra Östra Ganges-dynastin) erövrade norra Sri Lanka och skapade ett rike kring Jaffa år 1220, med Nallur på Sri Lankas nordspets som huvudstad och med hinduism som priviligierad religion. Detta gjorde att många flyttade söderut. Så år 1220 hette huvudstaden Dambadeniya i Malaya Rata.
Dynastin som etablerar sig kallas Siri Sanga Bo. Från 1244 fick de åter kontroll över Polonnaruwa, men staden återfick inte sin betydelse. Från 1255 hade man kontroll över hela ön. Deras ättlingar förekommer i kungalistan fram till 1597. Några senare noteringar: platsen för huvudstad flyttar runt, t.ex. Kotte och Kandy blir huvudstäder. Sen kommer portugiserna 1597, holländarna 1640 och engelsmännen 1815. 1948 frigör man sig från kolonialmakten, och 1970 bildas republiken,
Att Polonnaruwa kunde växa så snabbt till en stor stad trots alla maktskiften visar att det fanns en grundläggande rikedom baserad både på den lokala produktionen och handeln. Genom att etableras som ett buddhistisk centrum drog man också till sig många människor. Intressant är att alla de historiska huvudstäderna (utom Kotte) låg i inlandet, främst i Rajarata-flodområdet, och inte vid kusten. Viktiga bevattningssystem byggdes upp från 60 e.Kr och kom att ha stor betydelse för området. Bevattningssystemet i Polonnaruwa utvecklades ännu mer under Parakramabahus I styre (r. 1153-1186) och man byggde ut ett damm-system som kom att kallas Parakrama Samudra - Parakramas hav. Arean är 22,6 kvadratkilometer, dvs ungefär lika stor som sjön Erken i Roslagen.
Den historiska källan till detta är främst en text som heter Culavamsa, skriven på språket pali. Pali är den prakrit som utgör buddhismens källspråk. Utöver det finns en del inskriptioner och ett rikt arkeologiskt material. Culavamsa skrevs av bikkhu, buddhistmunkar och betonar de religiösa gärningar och dåd som utförs. Det finns även ett mått av heroisering av kungar, särskilt de som byggde många buddhistiska tempel. En kommenterad översättning gjord av Wilhelm Geiger finns på nätet med en inledning som beskriver en del av begränsningarna med denna källa. (över 400 sidor så det tar en stund att öppna dokumentet).
Det är å andra sidan kanske den viktigaste aspekten av denna period i Sri Lankas historia, ön blev ett centrum för den inriktning av buddhism som kallas theravada, som hade inflytande i stora delar av Sydostasien.
Enligt berättelserna ska Ashokas dotter planterat det Bodhiträd i Anuradhapura år 288 f.Kr. som ännu idag finns kvar och vördas som ett heligt träd. Tillsammans med en relik (en tand) har det bidragit till en kontinuitet för buddhismen på Sri Lanka. Ätten Lambakanna som styrde från 65 e.Kr och i 400 år framåt förvaltade denna tradition. En senare ätt från ca 700 e.Kr. benämns också Lambakanna och namnet står därför på kartor över Sri Lanka fram till Cholas ockupation kring år 1017.
Avstickare: Min resa 1220 ska vidare mot Sydostasien. Men jag noterar att både Ibn Batuta och Ma Huang på sina resor gjorde en rundtur ut till Maldiverna. Ögruppen var betydelsefull för sin produktion av kaurisnäckor som användes som betalningsmedel. En art av dessa porslinssnäckor har det latinska namnet Monetaria moneta. (på engelska money cowrey). En annan viktig produkt var kokosnötter, vars yttre skal användes för att ta fram fibrer för de rep som man surrade ihop båtar med. (På engelska coir och lashed-lug boats, från början en austronesisk båtbyggarteknik).
