6 maj 2012

Imperier, våld och migration

Basen för ekonomin år 600 var lantbruket. De rika imperierna fanns där jordmån och bevattning möjliggjorde hög produktion. Gupta i Indien, Sui och sedan Tang i Kina, Sasanidernas rike och Romarriket/Bysans var eller hade varit rika imperier med en intern stor ojämliket. De hade en hierarkisk organisation som upprätthölls med stora fördelar för vissa maktgrupper och slavarbete eller slavliknande förhållanden för andra. En ökad rikedom märks utanför dessa områden, i de handelssystem som växte fram mellan imperierna och deras omgivande befolkning. Den centralasiatiska ekonomin, baserad på nomadiserande boskapsskötare i samarbete med jordbrukare och handelsmän i lokala mer urbaniserade områden, utgjorde det som fått namnet "sidenvägen". Kanske var den indiska halvön ekonomiskt mest aktiv, med en hög egen produktion, en andel i sidenvägen och en viktig roll i handeln på haven från Kina, runt Sydostasien och med Afrikas östkust (bl.a. med det lokala imperiet Axum) och Arabiska halvön. Flera av Guptarikets efterträdare var etablerade mindre imperier, till exempel Pallavadynastin i Kerala.

Ett omfattande våld utövades i de flesta områden. Logiken i imperiernas ofta brutala utövande av hegemoni över många sinsemellan olika befolkningsgrupper var att erbjuda en relativ säkerhet. De ville att en lokal makthavare skulle inse att det lönade sig bättre att inordna sig i imperiet än att försöka skapa en egen maktbas.

Hur hegemoni uppnåddes skilde sig åt mellan imperierna. Gemensamt för de stora imperierna var att de funnit sätt att gå vidare från den expansiva fasen då erövringar finansierade staten, till en stabilare fas där många folkgrupper sammanfogats under en stat med en lagstiftning som reglerade status och beskattning. Det gällde att föreställningarna som spreds inom imperiet gjorde att folk "gillade läget" istället för att göra uppror.  Men de olika imperierna hade skilda lösningar på hur hegemoni skulle upprätthållas, och det påverkade i sin tur hur organisationen såg ut i randstater och de nya stater som uppstod när imperierna upplöstes i mindre enheter.

I Indien var de lokala regenterna underordnade centrala storkonungar, men de lokala potentaterna hade egen beskattningsrätt. Varje raja hade egna imperieambitioner och långvariga konflikter pågick efter Guptas fall. En hinduisk väckelse förstärkte kastsystemet, där brahminer utvecklade tempelområden och deltog i styret av rikena.

Normalt var dock krigarnas kast den som styrde. Krigarkasten var möjlig för yttre grupper att ta över i ett området, något likt goternas maktövertagande i västrom, ett "utbyte av elit". Det finns inte så många belägg för att bondekasten gjorde uppror, kanske på grund av religiös acceptans av förhållande och förtryck från krigarkasten, men även för att de fanns relativt gott om jord och möjligheter för de dominerande koalitionerna att fördela förmåner.

Sasanidernas rike styrdes av en dynasti av krigare, som satt som lokala jordägare och kontrollerade statsmakten. De hade en relativt stor religiöst (zoroastriskt) baserad byråkrati. Omkringliggande folk kuvades till vasallstater i ett imperiebygge som inte hade vare sig hinduismens integrerande ideologi eller romarrikets medborgarskap, utan tycks i större utsträckning ha byggt på våldsmakt och direkt fördelande av personliga förmåner inom den dominerande koalitionen. Detta framstår som mer likt den ursprungliga indoeuropeiska maktstrukturen.

Romarriket hade genom sin modell med medborgarskap skapat en integrerande funktion för de härskande grupperna, som innebar en enastående lång era av stabilitet. Intern oro (till exempel så kallade bacauder), samt otaliga inbördeskrig mellan kejsarpretendenter, och ständiga gränskrig, gjorde dock "Pax Romana" till ett begrepp som blev historia redan i slutet av 100-talet. Våldet eskalerade med Östroms försök att återta de västliga delarna av imperiet under 500-talet och sedan det oerhört brutala kriget mellan Östrom/Bysans och Sasaniderna. I det maktvacuum som uppstod när Sasaniderna förlorat mot Bysans, öppnades möjligheterna för ett nytt imperium på 600-talet, Umayyadernas dynasti. Bysans omorganiserade, och förenklade det interna styret genom införande av "thema", av lokala militära befälhavare styrda områden.

Kinas extremt centraliserade modell återupprättades av Sui-dynastin som snart ersattes av Tang. Kejsaren var himmelens son, och ledde en klass av byråkrater. Det fanns små möjligheter för lokala ledare att växa sig starkare. Kina hade efter Han-dynastin splittrats i olika delar men nya enande dynastier kunde på ett annat vis än i Indien och Europa hänvisa tillbaka till en historisk legitimitet. Rimligen måste det bero på ekonomiska fördelar med ett stort enat imperium med aggressiv expansion ut mot Centralasien och även norrut mot Korea och söderut mot Sydöstasien.

Runt dessa imperier pågick en formation av nya maktkoalitioner. I Centralasien kom turkisk-talande folk att under 500-talet skapa ett stort imperium, i omfattning som de tidigare skyternas och senare mongolernas. Gökturkarna, i komplicerat samarbete med det kinesiska "västra Wei", konkurrerade ut de tidigare mäktiga Avarernas koalition. Avarerna kallades av kineserna för Juan-juan (Rouran). Ledarna kallades för khagan, och modellen för styre togs över av turkarna. De turktalande hade byggt upp kunnande i metallsmide och var allierade med handelsfolket sogdierna, en kombination som gav dessa i grunden nomadiserande folkgrupper en större ekonomisk styrka. Ledande grupper av Avarer valde att flytta västerut och skapade ett rike i nuvarande Ungern, något som fick stor betydelse för den slaviska expansionen i Östeuropa.

Det stora turkiska imperiet splittrades snart i en östlig och en västlig del, och kring år 600 rådde inbördeskrig. Bilden av Centralasiens historia som en konflikt mellan nomadfolk och bofasta jordbrukare kompliceras av att interna strider inom befolkningar ofta var mycket mera omfattande, det är bara i den historiska översikterna som de interna konflikterna tenderar att få mindre betydelse. Det är när "Kina" kan flytta ut sina murar längre ut på stäppen som "stor" historia skrivs, inte när "riket Wei" splittras eller olika nomadgrupper konkurrerar ut varandra. Det våld som nomadfolken levererat gentemot de bofasta har i de bofastas historieskrivning beskrivits som särskilt dramatiskt, men för vanligt folk spelade det mindre roll i vilken regi våldet utövades.

De västliga turkarna bildade framgångsrika allianser, först med sasaniderna för att slå ut Hephtaliterna (i dagens Afghanistan) och sedan med Kostantinopel mot Sasaniderna. Från 630 splittras de västliga turkarna i "de tio stammarna" On Oq (Onogurerna) i öster, khazarerna mellan nedre Volga och Don, och bulgarturkarna som fanns kring Donau och övre Volga (volgabulgarer).

De östliga gökturkarna hade stora problem med pga hårt klimat och aggression från Tang och först i början från 680-talet återkom de som en maktfaktor, fram till 740 då Uyghur-turkarna blev dominerande.

Flera nya samhällen höll på att organisera sig under 600-talet. Ett imperium som var på väg att etablera sig var det tibetanska. I nordöst var koreanska och japanska dynastier på väg att bli mäktiga. Att Sui-dynastin föll berodde delvis på ett misslyckat expanisionsförsök norrut där de mötte starkt motstånd från Koguryo. I sydöstasien pågick en hinduisering som skulle komma att få stor betydelse under kommande århundraden, när Viet, Khmer och Mon skapade välorganiserade samhällen, men år 600 var Chamfolket de mest betydelsefulla jämte Srivijayan i nuvarande Malaysia.

I väster (från en asiatisk utsiktspunkt) höll den slaviska expansionen just på att börja ta fart. I skogsområden flyttade olika slavisktalande fram sina positioner där tidigare germanska ledarkoalitioner hade dominerat. De slaviska grupperna splittrades av Avarernas inträde i en balkansk gren, en "tjeckisk/polsk" och en "rysk", men sammantaget var den slaviska expansionen den mest betydande efter arabernas och de turkisk-talandes expansion under 600-talet. Till skillnad från araberna och turkarna fanns inget tidigare imperium för slaverna att bygga på utan de byggde nytt, i en process som ledde fram till kungariken på 900-talet.

Den typ av relativt småskalig expansion som slavernas spridning utgjorde kallar Peter Heather för "wave of advance". Även goternas tidiga flytt från Östersjöområdet ner mot Svarta havet kan ha varit sådan, en relativt fredlig invandring av storfamiljer utan någon övergripande samordning. Men periodvis kan denna ha övergått till en mera våldsam och målinriktad men fortfarande småskalig expansion. Exempel på det som Peter Heather anger är Elbe-germanernas övertagande av det område inom romerska riket som kallades "Agri Decumates" under perioden 250-500 e.Kr, eller senare en del av vikingarnas expansion från skandinavien.

En annan typ av migration är den målinriktade "elite replacement". Då är det överklassen i en samhällsgrupp som fattat beslut om att överta rollen som elit i ett nytt område, och genomfört en invasion som leder till migration. Det klassiska exemplet som Peter Heather anför är normandernas invasion av England 1066, där de i princip tog över alla positioner som jordägare. Den interna jordägarstrukturen fanns kvar men med nya män på toppen. Utfallet blev annorlunda ifall den övertagande eliten i antal var mycket större än den befintliga, som när anglo-saxare tidigare tog över jordägande från romare i England. Då krävdes en omorganisation av hela jordägandet med uppdelning av de stora egendomarna för att alla militära ledare skulle få sin del. Är tvärtom den inkommande eliten få jämfört med den befintliga, som när visigoterna tog över de romerska provinserna i Spanien, kan det sociala och kulturella inflytandet bli mer begränsat.

I något fall, som när vikingar etablerade sig i Ryssland, fanns ingen elit att ersätta, utan det handlade om att grunda handelsstationer i områden som saknade sådan organisation.

Vidare, och karakteristiskt för "folkvandringstiden",  kunde eliten finna det nödvändigt att mobilisera stora delar av allierad befolkning, och inte bara de normala beväpnade följena, för att nå sina politiska mål. Detta ledde till storskalig förflyttning av beväpnade män i tiotusental, medföljande familjer och slavar med flera, som kunde bli totalt hundratusentals människor. Ett slags "snöbollseffekt" kunde uppstå när olika ledare valde att ansluta sig till ledare som Alarik eller Theoderik. Bilden av folk som likt biljardbollar rullar runt på kartan är fel, men att storskalig målinriktad migration skedde är tydligt. Även vikingarnas stora arméer ("micel here" på anglo-saxiska) kan ses som sådana, även om beroendet av skepp gjorde att antalet människor var färre och andelen familj som följde migrationen var mindre.

Åter-migration är också en del av bilden, av olika skäl valde många att flytta tillbaka till områden de kom från.

Inom imperierna pågick även en betydande migration, där enskilda eller befolkningsgrupper av olika skäl flyttade eller förflyttades. Imperier, våld och migration - folkvandringstid.