17 april 2019

Osebergsskeppet från vikingaskeppstiden

Den mest ikoniska bilden av ett föremål från vikingatiden tycker jag nog är förstäven på Osebergsskeppet. Men då det var enklare att ta bild på den nästan lika fina akterstäven så var det den bilden jag lyckades ta vid ett besök på Vikingaskeppshuset i Oslo.




Hela skeppet finns filmat här på youtube. Och man kan ladda ner en audio guide som är väldigt bra att följa med i när man är på muséet. Detta skepp är ett konstverk, sniderierna är otroligt fina. Se här en modell av skeppet.

Efter förra inlägget om hur det fornnordiska arvet missbrukats får jag börja med några frågeställningar när jag ska skriva om vikingskipshuset på Bygdøy i Olso. Hur mycket omotiverad vikingaromantik visar de? Och ännu svårare, var detta museum en del i en nationalistisk propaganda med rasbiologiska undertoner när det byggdes?

På den senare frågan noterar jag att Maja Hagerman skrivit (i sin bok om Herman Lundborg) om en rasbiologisk nordisk konferens 1925: "I Norge finns det rasbiologer men ingen samlande kraft av Lundborgs kaliber, utan där är forskarna splittrade mellan en extrem och en mer sansad linje". Den extrema linjen representerades av Vinderen Biologiske Laboratorium, men det var ingen statlig institutuion som det svenska Rasbiologiska institutet. Jag vet dock nästan ingenting om detta. Mitt intryck är dock att den nationalism som sporrade norrmänen att lyfta fram sitt fornnordiska arv mer var inriktad på att visa fram en egen historia efter frigörelsen från Sverige. Och numera är turismen kring vikingarna byggd kring den romantiserade myten. Själva museihuset är byggt i jugendstil 1926-1932 (en flygel blev klar först 1957).

Vikingaromantik finns helt klart. Här bjuder man på en film som spelar på ett kraftfullt fornnordiskt förflutet. Man har dock fint utnyttjat animeringar av bilder från gamla bonader, likt de som finns på Skogsbonaden och Överhogsdalsbonaderna. Textilier var en viktig del av gravfyndet.

Vikingaskeppshusets hemsida berättar: "Vikingene var glad i å reise. De reiste hurtig, langt og sikkert i sine fantastisk gode skip. Nordboerne reiste på tokt til store deler av den nordlige halvkule. De plyndret, handlet og fant nytt land hvor de bosatte seg."

"Tokt" är norska för en expedition, en längre resa till sjöss. Har man krigiska avsikter skulle det på svenska bli att dra i härnad. "Vikingatiden" som periodisering utgår från detta, att det var en speciell period av migration baserad "tokt". Det går att diskutera varför man ska tala om en "vikingatid". Men om något definierar denna tid är det skeppen - vikingaskeppstiden.

Peter Heather skriver att vårens östliga vindar ("the easterlies") förde norrmän till Shetland och vidare och att sedan kunde de dominerande västliga vindarna på hösten föra dem hem igen. Han refererar Barbara Crawford (Scandinavian Scotland 1987) och menar att hade de huvudsakliga vindriktningarna varit tvärtom hade det varit skottar som invaderat skandinavien. Men det ska också till att man bygger bra skepp. Ur sjöduglighetssynpunkt är Gokstadsskeppet i samma museum ett bättre skepp. Bägge skeppen är exempel på imponerande skeppsbyggnadskonst från 800-talet. (Osebergsskeppets byggnadsår är daterad till ca 820, Gokstadsskeppet till ca 895). Oseberg ligger nära Tønsberg 11 mil från Oslo, i Vestfold. Graven hittades 1903. Gokstadskeppet fann man vid köpstaden Skiringssal (Kaupang) som ligger 4 mil söder om Tønsberg. Bägge gravarna öppnades redan under vikingatiden, för plundring eller av någon annan orsak. Det mest betydande området för gravhögar, Borre, ligger 15 km från Tønsberg, åt Oslohållet till. (Oslo fanns inte på 800-talet, staden grundades enligt Snorre av Harald hårdråde 1048). Om Oslo betyder Åsliden så är alltså Oseberg "Åsberg", vilket låter lite som tårta på tårta, men det finns ett Åsberget nära Bräcke så det är ett etablerat namnskick. Tolkningen att Os kommer av As, dvs asagud, anses mindre sannolik. Som förled verkar det som att betydelsen åmynning/strömdrag inte är aktuell.

Jag kan gott tycka att de kunde mera tydligt lyfta fram att det var två kvinnor som var begravda i Osebergsskeppet. Det står givetvis på skyltarna men det skulle krävas något mer dramatiskt för att budskapet ska gå hem att detta var en fylkesdrottnings grav. Med DNA-analys har Per Holck vid Oslo Universitet visat att en av kvinnorna tillhörde haplogroup U7, något som tyder på ursprung från Iran eller däromkring. Han menar vidare, baserat på strontiumanalys, att bägge kvinnorna var av hög börd, inte att den ena var en slavinna så som det står i de flesta beskrivningar.

Graven innehöll mycket mer än själva skeppet, fylkesdrottningen fick med sig mängder av föremål på sin resa till eftervärlden. Kanske var tanken att de skulle till Frejas hall Sessrumne i Folkvang. Graven är det rikaste arkeologiska fyndet från vikingatiden. Kvinnor i monumentala gravar är inte ovanligt, jämför till exempel graven i Aska i Östergötaland (från 900-talet). Maja Hagerman skriver i "Tusenårsresan" att ett av silverhängena som man fann i Askagraven, som avbildar ett stiliserat djur, kan ha tillkommit i samma konstnärskrets som en del av träsniderierna i den berömda drottninggraven i Oseberg.

Robert Ferguson inleder sin bok "The hammer and the cross" (Penguin, 2005) med ett helt kapitel om Osebergsskeppet och graven. Han räknar ganska noga upp fynden, den vackra vagnen, slädarna, en komplett sadel, djurhuvudsstolpar och mycket mera. Ett märkligt fynd är den så kallade buddha-hinken (Buddha-bøtten), vars buddhaliknande figurer på beslagen tolkats som keltiska offerfigurer. Han skildrar också hur man tror att begravningen gick till, från att man under våren började bygga in skeppet i högen fram till att man först på hösten genomförde omfattande djuroffer av hästar, hundar, oxar och höns. En skriven runrad på en åra fann man, det stod något som tolkats som "litilviss madr", dvs "lite visdom hos människan". (Ref. "Hva Oseberghaugen gjemte" av A. Ljono, 1967).

Peter Heather utvecklar sina tankar mer kring vikingamigrationen (utöver noteringen ovan om vindriktningens betydelse) i "Empires and Barbarians" (panmacmillan, 2009). Han menar att en viktig drivkraft var de blodiga interna konflikter som skapades av det inflöde av ny rikedom som kom till Skandinavien när handeln började växa under 700-talet längs kusten från norra franker-riket och upp till Östersjön. Återvändande stormän kunde tävla med gamla storhövdingar om att ge hirden de dyrbaraste gåvorna. Den interna konfliktnivån blev så hög att många valde att fly fältet, mot Island till exempel. De som valde att flytta mot England och Frankrike fick organisera sig mer för att kunna slå sig fram. Det blev perioden med av "Great Heathen Armies" (mycel hæþen here på gammal engelska) som omtalas i den anglo-saxiska krönikan 865, 878 och 892-896. Dessa arméer kunde bestå av 20-30 skepp med 35-40 män per skepp, typ Gokstadsskeppet.

Det ger en bild av blodiga inbördeskrig mellan lokala stormän i Skandinavien, som spiller över i en militant utflyttning, som blev extra dramatisk eftersom det inte var migration till fots utan per snabba fartyg.