Grottor med gamla människoben

Vintern 2016-2017 skrev jag flera inlägg om den tidiga människans utveckling inspirerad av frågan om när de första etikerna levde, samt av en julbok av Frans de Waal. Slutsatsen pös ut i att det är svårt att definiera etiskt medvetande och svårt att tala om en kognitiv revolution utan det rör sig troligen om en mängd olika små steg som samverkar i en utveckling över hundratusen år.

Årets julbok är mera konkret fokuserad på ett tema - vad kan ny DNA-forskning säga om människans utveckling i det tidiga Europa. Boken heter ""A short history of humanity" och är skriven av arkeo- och paleo-genetikern Johannes Krause och journalisten Thomas Trappe. (WH Allen 2021, från tyska "Die Reise unsere Gene" från 2019, den tyska titeln är bättre). 

Johannes Krause var Svante Pääbos elev och sedan 2020 är även han direktör för Max Planck-institutet för evolutionär biologi i Leipzig. Krause var ansvarig för analyserna av DNA från denisova-flickan och boken tar sitt avstamp där. 

Denisova-grottan ligger i Altaj-bergen i Centralasien, i den ryska regionen som betecknas Altai Krai. Huvudorten heter Barnaul och ligger vid floden Ob. Därifrån får man åka 35 mil söderut upp i bergen mot gränsen till Kazakstan för att komma till grottan. Närmaste kända större stad är Novosibirsk 23 mil norr om Barnaul.

2008 hittade ryska arkeologer ett fingerben som var cirka 70 000 år gammalt. När DNA analyserats (först från mitokondrierna, mtDNA, och senare från kärnan) fann man att detta DNA skilde sig från Homo sapiens sapiens men också från neandertalare. Denna nyupptäckta människotyp kallar man nu denisova-människa. När dess DNA jämfördes med DNA från mycket äldre ben från neandertalare som levt för 420 000 år sedan i vad som idag är norra Spanien, fann man att deras mtDNA mera liknade denisovamänniskors än senare tiders neandertalare i Europa. Slutsatsen är att en gemensam förmänniska till denisova och neandertal vandrade ut ur Afrika för ca 600 000 år sedan och sedan splittrades upp i denisova-grenen i öster och neandertalare i väster. Tidiga Homo sapiens sapiens fanns då parallellt i Afrika men vandrade ut ur Afrika senare och nådde Europa någon gång mellan 400 000 år sedan och 220 000 år sedan men utan att sprida sig särskilt mycket. Alla dessa tre människotyper kunde få barn med varandra och vi bär på en viss andel neandertal eller denisova-gener, olika mycket beroende på vilken bakgrund vi har. DNA från människor i södra Afrika kan vara utan sådana gener, medan t.ex. i Europa kan andelen neandertalgener var högre och i Papua Nya Guinea och Australien hittar man högre andel denisova-gener. (sid. 34).

Neandertal är namnet på en dal i Tyskland där man i ett kalkbrott hittade ben i några grottor. Redan 1857 bedömdes dessa ben vara förhistoriska människoben av naturhistorikern Johann Carl Fuhlrott (1803-1877). Först 1886, efter att Darwins teorier etablerats och hela skelett hittats, var det helt klart att detta var en tidig människotyp skild från moderna människor.  Genom dalen rinner floden Düssel, fynden gjordes 25 km öster om Düsseldorf.

Då boken fokuserar på migration in i Europa så redogör den inte för den tidigare utvecklingen i Afrika och nämner bara kort hur Homo erectus framgångsrikt spred sig över hela världen innan senare Homo vandrade ut ur Afrika. Boken fortsätter med den moderna människans etablering i Europa. Fynd i en grotta i Rumänien som heter bengrottan på rumänska, Pestera cu Oase, var 40 000 år gamla ben från människor med ca 10 % neandertalgener. Grottan ligger nära staden Anina i sydvästra Rumänien nära gränsen till Serbien.

I boken nämns inte de grottor där man hittat grottmålning som gjorts av neandertalare, som Ardalesgrottan nordväst om Malaga, daterat till 65 000 år sedan, kanske pga att detta bekräftats så sent som 2021.

En annan grotta av betydelse för tiden när moderna människor ökade i antal och neandertalarna blandades upp med dem är Bacho Kiro-grottan i Bulgarien och fler lär tillkomma. DN hade som ett av 2021 års viktiga vetenskapliga framsteg att man kan utvinna DNA ur jord i grottor och visa att det kommer från neandertalare.

Med nuvarande kunskap anses neandertalarna som egen grupp ha försvunnit från Europa för ca 39 000 år sedan.

När grottorna innehåller grottkonst öppnas möjligheter till att diskutera olika kulturell utveckling på ett annat vis än vad enbart ben, DNA och bearbetade stenar ger möjlighet till. En tidig period har fått namn efter Aurignac-grottan i södra Frankrike, 8 mil söder om Toulose, som först utforskades på 1860-talet. DNA från ben förknippade med Aurignac-kulturen har bara analyserats från två platser, den så kallade Markina Gora-mannen från en plats i sydvästra Ryssland och ben från en plats i Belgien. Dessa DNA finns det spår av i moderna människors DNA. 

Jag skrev om grottkonst i ett inlägg 12 december 2016. Flera av de tidigaste fynden från tiden 42000-32000 år sedan är förknippade med Aurignac-kulturen, viktigast kanske Hohle Fels i sydvästra Tyskland (9 mil sydöst om Stuttgart i Schwaben). Där har man bland annat hittat en venusfigur, en fallos, en flöjt och en lejonmänniska som liknar den berömda från Hohlenstein-Stadelgrottan (som ligger 6 mil från Hohle Fels).

Chauvetgrottan i Frankrike tycks ha använts både av människor som hörde till Aurignac-kulturen och till en annan tidig kultur - Gravettia-kulturen. Målningarna skapades mellan 37000 och 32000 år sedan under Aurignac-perioden medan Gravettia-kulturens människor bodde i grottan för ca 27-25 000 år sedan. Varför Gravettia-kulturen ersatte Aurginac kan man spekulera i, det kan ha varit ett kallare klimat som gynnade dem av någon anledning. Krause och Trappe skriver att de troligen kom från öster och etablerade sig i Europa under  en 10000-ård period men sedan blev de helt utraderade av den tilltagande istiden (LGM, last glacial maximum). Inga genetiska spår av dem finns i senare material. En känd gravplats heter Dolni Vestonice, i sydöstra Tjeckiska republiken. Vissa referenser använder begreppet Pavlovia-kulturen för denna östra utbredning efter orten Pavlov. Gravettia-kulturen är döpt efter La Gravette 14 mil öster om Bordeaux. Det mest kända föremålet från denna kultur är den ikoniska Venus från Villendorf, men flera sådana kvinnofigurer har hittats på olika ställen.

Aurignac-kulturens människor överlevde istiden på den iberiska halvön. Deras DNA återfinns i fynd som är 18000 år gamla. Efter istiden kom deras DNA att blandas med ett DNA som hittats i fynd från Balkan, (sid. 53) från en grupp som Johannes Krause inte ger någon beteckning på. Resultatet blir den centraleuropeiska jägar-samlar-fiskar kultur som beskrivs som att de hade blå ögon (dvs. icke-pigmenterad ögonfärg) och mörk hud. Balkan-gruppens gener har hittats även i fynd från Anatolien men Krause menar att det härrör från en vandring från Balkan till Anatolien före den sista istiden. I SVTs "De första svenskarna", (del 1, cirka 4 minuter in i programmet) berättar genetikforskaren Mattias Jakobsson och arkeologen Jonathan Lindström om dessa människor när vissa grupper vandrade norrut till Skandinavien när isen drog sig tillbaka här för 11000 år sedan. Häruppe fortsätter berättelsen med en annan invandring av jägare-samlar-fiskare från norr, medan Krause fortsätter med det centraleuropeiska perspektivet. I senare inlägg ska jag följa upp detta.

Förut när jag läste om sådant här kallades tidiga moderna människor för Cro Magnon-människor. Numera heter det "Early European Modern Humans", EEMH. Cro Magnon är en plats, som ligger i Vézère-dalen i Frankrike där många av de mest berömda grottorna med grottmålningar ligger. Tydligen har man ansett att definitionen av "Cro Magnon"-människa blev för otydlig för att det begreppet ska kunna användas utan istället pratar man om anatomiskt moderna människor. 

Som jag tidigare hänvisat till så är Bradshaw Foundations Rock Art Network-hemsida en mycket bra källa till information. 

Vill man sitta i sin stol och ändå se hur det ser ut i och kring grottorna finns en rolig hemsida av Don Hitchcock som heter Dons Maps. Det ser seriöst ut och finns referenser och det är massor med bilder och kartor att ta del av. Till exempel kan man bespara sig en resa till La Gravette genom att kolla här, och Chauvettegrottan är inte öppen för besök men här finns massor med bilder därifrån.

Man kan även lära sig att den kvinnostaty som hittats i Dolni Vestonice är världens äldsta keramik, bränd för cirka 30000 år sedan. 

Anm. SVT2 hade ett program om Denisova-människor 21/11 2022.

Lista över olika fall av samarbeten - snålskjutsproblemet

 I DN den 26 november skriver Peter Wolodarski:

"Vad vi bevittnat är en närmast perfekt illustration av allmänningens tragedi. Alla säger sig gilla när trapphuset och gården i flerfamiljshuset är i fint skick. Men när det är dags för gemensam städning dyker nästan ingen upp. Man bryr sig bara om att den egna lägenheten ska skina."

Bostadsrättsföreningen är en intressant företeelse som jag tycker är bra. En Brf är en ekonomisk förening med syfte att upplåta lägenheter till medlemmarna som köpt en bostadsrätt. Medlemmarna själva förväntas sköta föreningen. Varje medlem har en röst och ett visst ansvar för föreningen. Bostadsrättslagen kom 1930 men först 1969 släpptes priskontrollen och andelen bostadsrätter ökade upp mot hälften av flerbostadshusen.

De flesta Brf jag sett är inte en illustration av allmänningens tragedi, tvärtom är Brf ofta exempel på att samarbete fungerar under reglerade former. Däremot är det nog lätt att visa att många Brf lider av "free rider-problemet", dvs några medlemmar får tillgång till gemensamma fördelar utan att ta del av alla kostnader som finns i form av gemensamt arbete och engagemang för föreningen. Hålls free-rider problemet på en acceptabel nivå för dem som faktiskt bidrar till gemenskapen är det hanterbart, men hamnar man i den situation som Wolodarski beskriver måste något göras. 

En Brf köper normalt in ett antal tjänster, det är en mindre del som man kan sköta med frivilligt arbete. Det intressanta är att det ändå alltid krävs en rimligt välfungerande styrelse, vilket innebär att medlemmarna måste engageras för att välja en sådan. Om medlemmarna inte har koll på sin styrelse utan låter den komma undan med bedrägeri kan hela föreningen gå i konkurs. Det kan nog kallas en tragedi.

I ""Why Cooperate?" (Oxford UP, 2007) beskriver Scott Barett vad han kallar  en "astonishing demonstration of free riding behavior." (sid 124, referensen är Fenner et.al. 1988). WHO tog 1959 fram ett program för att utradera smittkoppor som man uppskattade skulle kosta ca 98 miljoner dollar. Smittkoppor var en mycket dödlig virussjukdom, och de som överlevde fick svåra kvarstående skador som blindhet, dövhet och vanställt utseende. Under 1900-talet dog minst 300 miljoner människor av smittkoppor. När WHO tog fram sitt program fanns sjukdomen i minst 63 länder. Sverige hade eliminerat smittkoppor redan 1895 men 1963 kom en smittad sjöman att skapa ett antal återfall. 

Fram till 1966 satsade åtta länder totalt 27345 dollar. Övriga hoppades att någon annan skulle betala. De var alla "free riders". Detta projekt hade kunnat sluta där. Men 1965 satsade USA på ett begränsat anti-smittkoppsprojekt i Afrika och WHO förnyade sin uppmaning att gå vidare för att nå fram till att utradera sjukdomen globalt. Fram till 1974 lyckades FN få olika frivilliga bidrag. Sverige kom att göra en extra stor insats då man valde att omdisponera bistånd som skulle gå till Indien till att särskilt gå till detta program. Men för att lyckas krävdes i princip en global uppslutning, om inte med finansiering så med organisering av själva vaccineringen och testning och spårning för att till slut eliminera smittspridningen . 1980 meddelade WHO att smittkoppor var utrotat.

Det gick alltså att åstadkomma internationellt samarbete fast starten var dålig. Smittkoppsexemplet är ett fall där även ett fåtal free-riders kan förstöra för hela gruppen. Scott Barret kallar denna typ av samarbetsfall för "weakest link". I andra fall räcker det att någon eller några löser problemet utan att övriga hindrar dem. Det kan vara så att värdet för att få problemet löst är så högt att det lönar sig för en enskild att hjälpa hela gruppen. Ett dramatiskt exempel som Scott Barret diskuterar i detalj är försvar mot en asteroid som är på väg att krocka mot jorden där eventuellt USA ensamt (med lite symbolisk hjälp av EU) skulle ta på sig uppgiften avleda den. Detta kallar Barret för "Single Best Effort". Många samarbetsproblem ligger däremellan, det kallar han "Aggregate Efforts". En Brf är en sådan kollektiv lösning men som lutar lite åt "single best"-hållet då organisationsformen stöder att medlemmar bidrar efter förmåga, bara tillräckligt många bidrar tillräckligt mycket. I sin taxonomi över internationella samarbetsformer har Scott Barret två typfall till: Mutual Restraint (att alla kommer överens om att inte göra något, t.ex. inte använda kärnvapen) och Coordination (t.ex. när man tar fram gemensamma standarder för att få något att fungera överallt).

Dessa exempel handlar i huvudsak om samarbetsproblem där målet är någorlunda gemensamt, det finns en anledning att samarbeta. I de fall det finns en grundläggande skillnad i synen på målet får vi mera renodlade konflikter. Scott Barret diskuterar inte det så mycket i sin bok. Han nämner i samband med arbetet med smittkoppor att det funnits grupper av människor som aktivt undvikit vaccinering. (sid. 15). Sådant menar han ska lösas med "institutioner som omstrukturerar relationerna mellan medlemmarna i samhället, genom att förändra reglerna för spelet som utgör deras interaktioner", och inte helt överraskande är då referensen D.C. North. 

Lagar för bostadsrättsföreningar och stadgar utgör sådana regler, tillsammans med de föreställningar och normer om samarbete i en förening som medlemmarna bär på. Samarbetsproblemen är därför relativt lättlösta och samarbetsformerna stabila. Scott Barrets bok behandlar global public goods, där det finns färre regler att luta sig emot. Boken tar inte upp konflikter där aktörerna har mera oförenliga mål och motstridiga regler och normer. Man kan säga att den handlar om globala samarbetsproblem men inte om konfliktproblem där olika etiska värden står i konflikt. Bokens titel är inte riktigt bra, den borde nog heta "How cooperation works", inte "Why cooperate?".