17 oktober 2015

1206 - ett nordisk kolonisationsprojekt över Östersjön

Nu blir det ännu ett inlägg om nordisk historia. Arkeologen och författaren Jonathan Lindström har skrivit en bok som heter "Biskopen och korståget, 1206 - Om krig, kolonisation och Guds man i Norden". Utgiven på Norstedts 2015.

Biskopen ifråga är ärkebiskop Andreas Sunesen Hvide (1160-1228), och boken är en detaljerad skildring av hans liv från barndom till bortgång. Parallellt är boken en delvis arkeologiskt baserad skildring av hur 40 bondefamiljer flyttades från norra Öland till Ormön utanför Hapsal i Estland. Det hela är ett projekt organiserat av ärkebiskop Andreas i Lund, genomfört för att skapa ett brohuvud för vidare kristen kolonisation.

Jonathan Lindström har personliga skäl att intressera sig för hur svenskbygderna uppkom på Ormsön. Hans farfar flydde med sin familj från Ormsön 1943, bland dem Lindströms då 16-årige far. Att det fanns en svensktalande befolkning där var en följd av att det bildats koncentration av svensktalande i området runt Hapsal och Ösel. Det Lindström vill visa i boken är att detta troligen inleddes i större skala med kolonisationen av Ormsön år 1206.

I sig är detta ett tydligt exempel på hur den danska makten kunde organisera mer än bara handel och räder i vikingastil. Den kombinerade kunga- och ärkebiskops-makten hade levererat korståg i österled under Andreas föregångare, den militante ärkebiskopen Absalon Hvide. Andreas ville gå mer systematiskt till väga och skapa en bofast befolkning av ölänningar i Estland.

Det är också ett exempel på hur sammanflätad den nordiska utvecklingen var. Hvide-ätten var nära lierad sedan länge med de danska kungarna Valdemar I ("den store", regent 1157-1182) och hans söner Knud VI (r 1182-1202) och Valdemar Sejr (regent 1202-1241). Hvide-ätten var också lierad med den Sverkerska ätten. Ärkebiskop Andreas var en av nordens mäktigaste män när Sverker den yngre satt vid makten (regeringstid 1196-1208). Andreas brorsdotter Benedikta Ebbesdotter Hvide var gift med Sverker den yngre och alltså svensk drottning, 1196-1200. Lunds domkyrka stod över de övriga nordiska kyrkorna och ärkebiskop Andreas ville styra även över den framväxande kyrkan i Estland.

Jonathan Lindström beskriver hur Andreas var född in i maktens centrum. Inte blev det sämre av att han under sina studier i Paris lärde känna och bli förtrogen med den blivande påven Innocentius III, känd som alla tiders mäktigaste påve.

Kyrkan stärkte sin ställning under denna tid, Sverker den yngre utfärdade privilegier som innebar att kyrkan befriades från kungliga skatter. En som bidrog till detta var Andreas kollega i Uppsala, ärkebiskop Olof Lambatunga (ärkebiskop 1198-1206).

Slaget vid Gestrilen 1210 blev dock ett avbräck för Sverkarna då Erikska ätten åter stärkte sin ställning. Koloniseringsprojektet i öster avtog för svensk del. Nya möjligheter erbjöds då Sverkers son Johan blev kung 1216. Han var då bara 15 år. Makten höll allt mer på att övergå till Bjälboätten, som sedan Birger Brosas tid som jarl (1174-1202) skapat sig en allt viktigare position. Efter Bendiktas död år 1200 så gifte sig kung Sverker med Birger Brosas dotter Ingegerd, mor till Johan. Den unge kung Johan styrdes av Linköpings biskop Karl Magnusson och jarl Karl döve, bägge av Bjälboätten. De beslöt att genomföra korståg i Estland år 1220 och fick stöd av ärkebiskop Andreas för detta. Det hela ledde fram till en militär katastrof. Jonathan Lindström skildrar detaljerat hur ester i slaget vid Leal 1220 lyckas tända eld på borgen som svenskarna befäst sig i och sedan övermanna dem när svenskarna tvingades ut från borgen. Biskop Karl och jarl Karl döve föll och med dem hela den starka trupp som de tagit med från Eketorpsborgen på Öland. Eketorpsborgen förföll efter detta, och alla svenska ambitioner i Estland låg nere i flera århundraden.

Istället var det danskar och tyskar som fortsätter att strida om vem som skulle kristna de olika baltiska folken. De danska korstågen hade pågått länge i området. Den mest mytologiska händelsen i ärkebiskop Andreas liv blev kopplat till detta, det är historien om hur den danska flaggan föll ner från himlen. Denna sägen skapades på 1500-talet och var då knuten till ett slag vid borgen Fellin år 1208. Senare flyttades händelsen till den mera kända danska segern vid Reval 1219. Reval är dagens Tallin, platsen hette först Lindanäs. Det viftades säkert med rödvita flaggor i Reval 1219 men säkra belägg för en rödvit flagga kopplad till Danmark finns först från mitten av 1300-talet.

Jonathan Lindström skriver om ärkebiskops Andreas historiesyn. Han menar att Andreas ansåg att historien har en riktning, att den följer en av Gud utstakad stor plan. Viktigast för ärkebiskopen var att försäkra sig om att så många människor som möjligt blev kristna och kunde få del av himmelriket i livet efter detta. Korstågsivrandet var en del i detta men även den vanliga kristna utbildningen. Andreas skrev en lärobok kring år 1200 med titeln Hexaëmeron, en titel som syftar på de sex skapelsedagarna. Den består av 8040 rader hexameter på latin, och ett enda exemplar finns kvar idag på Det Kongelige Bibliotek. En riktig "prästepina" citerar Lindström.

På sidan 101 redogör han för de fyra tolkningsnivåerna av bibeln som Andreas lärt sig i Paris. Det är först den bokstavliga, sedan den allegoriska, en tredje är tropologisk/moralisk och slutligen är det den fjärde nivån: anagogin/mystiken/andligheten. Den bibliska historien sammanfaller med världshistorien och Andreas samtid uppfattade domedagen som nära förestående. Påven Innocentius III kallade det för "denna världens aftonstund" och omvändelsearbetet var akut. Detta motiverade att hänsynslösa metoder användes i missionsarbetet.

Jonathan Lindströms bok tas upp i ett inslag i Vetenskapsradion historia. I radioinslaget betonas själva frågan om när estlandssvenskarna först kom till Estland. Arkeologen Anders Kaliff får avsluta med att berätta att det kan ha funnits en kontinuerlig bebyggelse av skandinaviskt ursprung från järnåldern, och han har stöd av utgrävningar på Ormöns grannö Nuckö.

Det kan för min del spela mindre roll. Mera intressant är att fundera över vad detta fall av organiserad kolonisering och den detaljerade redovisningen av ärkebiskop Andreas liv visar av organisationsgraden i Skandinavien vid denna tid.

Jag jämför gärna mellan 1200-talets Lund med ärkebiskop Andreas och 600-talets Sevilla, där ärkebiskop Isidorus huserade i visigoternas rike, som jag skrivit om förut.  Skånelagen och västgötalagen tycks inte så mycket mera avancerade än den visigotiska lagen. Visigoterna hade draghjälp av romerska jurister, medan skandinavien kunde dra nytta av katolska kyrkans juridiska kunnande. På 600-talet var katolska kyrkan inte någon centralt organiserande makt, Isidorus hade inte mycket med påven Gregorius att göra. Istället gav det allmänna romerska arvet grunden till utbildningsgången och Isidorus utvecklade de katolska tankegångarna i konflikt med den arianska kristendomen som var stark bland visigoterna. Andreas däremot studerade i Paris och Bologna och tog direkta instruktioner från påven. Någon subtilare utveckling av religionen var det här inte frågan om som jag ser det, utan det handlade om strid mot hedningar, muslimer och judar.

Visigoternas samhälle var ett slavägarsamhälle, där visigoterna hade ersatt de gamla romerska patricierfamiljerna på den högsta samhällsnivån. Skandinavien hade börjat avskaffa träldomen vid kristendomens intåg, men korstågen i öst hade många bevekelsegrunder varav slavhandel ingicks som en del, och särskilt kvinnor var en viktig handelsvara.

Arkitektur kan man jämföra. Lunds domkyrka var mer imponerande än de kyrkor visigoterna åstadkom. Absiden i Lunds domkyrka räknas som ett romanskt mästerverk, en byggnadsstil som utvecklades på 900-talet. Men Sevilla, som på 600-talet kallades Hispalis, stod nog inte 1200-tals Lund efter som stad även om Sevillas storhetstid skulle komma när Andalusien införlivades i det umayyadiska riket.

Överlag fanns det fortfarande få städer i Skandinavien på 1200-talet. Köpenhamns ursprung räknas till exempel till ett borgbygge av Andreas föregångare ärkebiskop Absalon Hvide.

Visigoternas rike led av inbördes maktstrider inom de mäktiga familjerna och stred också regelbundet mot omkringliggande maktgrupperingar. De kungar som försökte etablera katolicismen som enda religion fick också bekämpa arianska uppror. I Skandinavien 600 år senare pågick liknande strider mellan de mäktiga familjerna, men utan någon ideologiskt färgad stridslinje som finns dokumenterad. Men korstågen var däremot starkt ideologiskt motiverade, även om de byggde på en tradition av vikingatåg i liknande stil.

Min känsla är att den senare kungamakten i Sverige, från Magnus Ladulås som blev kung 1275, var mer konsoliderad och välorganiserad än något visigoterna åstadkom. Visigoterna hade nog nått dit om inte de hade krossats totalt efter 711. Det var frankerna som skapade grundmodellen för det katolska kungadömet, och det är den typen av organisation som via tyska och engelska förebilder når Skandinavien.

Kanske man kan tala om en 600-årig process av diffusion av romerska och sedan katolsk organisation, som till slut når Skandinavien och sedan vidare österut tills den möter den motsvarande diffusionen av Östroms ortodoxa organisation.

Senare tillägg: Vetandets värld på SVT den 16 oktober 2017 hade ett fint inslag om koloniseringen av Ormön.