Såg mandelblom på senaste hundpromenaden vid gula stigen i Valsätra. Våren kantas av blommor. Första tussilagon 14 mars (men fann en tussilago blommande även 1 maj), blåsippa 1 april, gullviva 25 april, och i mängder kring 20 maj. Kungsängsblomma. Och nu mandelblom och midsommarblomster. Häggen har blommat ut men syrenerna blommar som bäst.
Stefano Mancuso är professor i växternas neurologi vid universitetet i Florens. Jag läser med glädje hans bok "Växtrevolutionen", utgiven på svenska av Bazar förlag 2019, i ett fint utförande. Originalet är från 2017, med undertiteln "Le piante hanno già inventato il nostro futuro".
Det roligaste med boken är de fina porträtten av de märkliga aktörerna. Det är Mimosa pudica som lär sig att spara på krafterna och inte slå ihop sina blad i onödan när upprepade störningar visar sig vara ofarliga. Chimären Florens-Bizzarria som är en genetisk kombination av suckatcitron och pomerans, och på samma planta kan få tre olika frukter, beskriven redan 1674 och sedan försvunnen. Men återupptäckt i Toscana och kan idag beskådas i de historiska trädgårdarna i Florens. I själva verket är alla knoppar hos växter genetiska kombinationer även om de inte skiljer sig åt så tydligt. Ett träd är en koloni av upprepade likartade byggstenar och inte en individ på det vis som ett djur är.
Ännu roligare är lianen Boquila trifoliata, som härmar bladen på den växt den klättrar på. Samma växt kan till och med ha olika form på bladen om den klänger omkring på flera olika växter. Fenomenet är ett exempel på mimikry, att härmas som en kameleont. Många växter gör det, som vitplister som liknar brännässla (Bates mimikry) men få växter kan anpassa sina blad medan de växer. Mancuso spekulerar i att boquilan har ett slag synsinne, och kan använda det för att synas så lite som möjligt och rent statistiskt kommer då en växtätare att välja värdväxtens blad och inte kunna specialisera sig på ett äta boquila.
En annan form av mimikry är Vavilos mimikry. Vavilov var en framstående rysk botaniker (1887-1943) som beskrev hur växter som förekommer bland kulturväxter kan selekteras att likna dem för att bli odlade. Råg var tydligen ett ogräs från början, vars frön hamnade bland vete och korn och då sorterades bort. Bara de rågfrön som liknade vetekorn blev kvar. Först när bönderna flyttade norrut kom den härdigare rågen att ses som ett sädesslag i egen rätt.
Huvudpunkterna i boken är två. Den ena är lite batesonsk. Mancuso menar att det går att beskriva växters beteenden med begrepp som tydliggör hur deras typ av intelligens leder till anpassning, fast på ett decentraliserat vis utan en centralt placerad hjärna som styr. Han skriver t.ex. om växters minne. Jag tycker att han lyfter fram att alla självorganiserande system kan beskrivas som ett "mind" på det vis som Gregory Bateson gjorde.
Den andra punkten är att växter kan bidra med olika typer av lösningar på problem. Dels visar han hur man kan härma växters lösningar inom t.ex. robot-teknik, arkitektur och decentraliserat beslutsfattande. Han avslutar med att diskutera att salttåliga växter kan bidra med lösningar kring hur saltvatten kan användas, och så propagerar han för odling på havet i anläggningar som avsaltar vatten av sig själva. Mancuso är teknikoptimist men på ett väldigt trevligt vis.
Anmärkning 2021-08-13. Det finns en tidigare bok av Stefano Mancuso som är översatt till svenska, från en italiensk utgåva 2013: "Verde brilliante". Det är rätt mycket samma tankegods som boken ovan. Det som jag minns bäst av denna boken är beskrivningen av ett rotsystems förmåga att sprida ut sig som en svärmintelligens i stil med hur en stor flock starar kan styras av att varje individ följer några enkla instruktioner. I roten är det rotspetsarna som fungerar som fristående styrpunkter. Mancuso och medförfattaren Alessandra Viola gör även historiska utblickar där Darwin är föregångare. Charles Darwin var först med att beskriva rotspetsarnas sinnesorgan och formulerade det som nu kallas "the root-brain hypothesis", tillsammans med sin son botanikern Francis Darwin, i boken "The power of movements in plants" från 1880. Redan Linné skrev en liten avhandling 1755 om växternas sömn men var då för tidigt ute för att få gehör för tankar om växters beteende.
Mandelblomman (Saxifraga granulata L.) är väl inte smartare än någon annan växt. Jag förstår att Mancuso valt begreppet "växters intelligens" för det som är exempel på vad komplexa adaptiva system kan åstadkomma, det som Gregory Bateson kallar för "mind". Det blir mer säljande att tala om intelligens och särskilt intressant blir det när det rör sig om modulära interaktioner, likt det som sociala bin och myror har. För mig är "intelligens" ett kulturellt begrepp, kopplat till olika typer av mätningar som inte alls är relevanta för växter.
Just mandelblommans kulturella styrka ligger nog i dess poetiska namn. Men jag gillar blommor i släktet Saxifraga, det är vackra växter. Saxifraga betyder stenkrossare och kommer av att man ansåg att extrakt av dessa växter kunde bota njursten. Det var mest gammalt dåligt analogitänkande - den så kallade signaturläran - man tyckte bladen såg njurformade ut och att det skulle vara ett budskap om läkekraft. Stenbräcka för släktet och mer specifikt knölbräcka är dock kraftfulla namn för mandelblomman, som gärna växer så till att man tror den spräckt en berghäll.
Anm 2022-07-23: Radioprogrammet Besserwisser i P1 hade ett program 2022-07-14 om växternas sinnen. Det är väldigt populärt populärvetenskapligt men bra lyssning. Och på P1s sida finns flera länkar till referenser.
