8 februari 2022

Ränseln som symbol

Lasse Berg låter väskan eller ränseln symbolisera samlande och samarbete under stenåldern. Det är samhälls-organisationen som är det intressanta - ränseln får fungera som en symbol för att gruppen för att överleva skulle dela någorlunda jämlikt på det insamlade som burits till en lägerplats. De som varit ute på insamlingsturen plockade upp allt det goda som de som stannat på lägerplatsen förväntansfullt fick ta del av.

Ränseln får då vara symbol för stenålderns samlar-jägar-fiskar-samhällen. Här måste några språkliga funderingar läggas in. Varken "väska" eller "ränsel" är ord som direkt beskriver de påsar eller enkla ryggsäckar som stenåldersmänniskorna använde sig av för att bära tillbaka till gruppen det ätbara man fann. Dessa var gjorde av växtfiber eller skinn och inga arkeologiska fynd kan finnas kvar, men det framstår som givet att människor mycket tidigt måste ha skapat något att bära saker i. Antagligen bar Homo erectus sina insamlade frukter eller jaktbyte med hjälp av någon slags läderpåse. Vid kusterna skulle diverse musslor samlas in, kanske i flätade korgar.  Näverkonten, bärhinken och svampkorgen är väl dagens motsvarigheter. Jag gillar ordet ränsel så jag väljer det.

Lasse Berg noterar också att ordet "samla" har två betydelser på svenska. På engelska skiljer man på "gather" and "collect". Att "plocka" eller "insamla" kanske bättre anger vad man gjorde i jägar- och samlar-kulturen. Moderna samlare vill åstadkomma en samling av föremål, men det är inte det som samlarkulturerna ägnar sig åt.

Samarbetet i de små grupperna av stenålderns jägare-samlare var tvunget att fungera väl för att de skulle överleva. Samarbete i grupp med hjälp av språk (och sång) är det som gjort tvåbenta Homo till en evolutionär framgång. En rad beteenden kopplat till den långa barnuppfostran och vår förmåga att även samarbete med människor vi inte är släkt med hänger ihop med detta. Våld förekom inom och mellan grupper av människor. Läser man Lasse Berg blir man övertygad om att de tidiga stenåldersgruppernas organisation byggde på samarbete och var relativt jämlika. Den som försökte bryta mot gruppens regler blev utfrusen, i sig ett straff som kan ses som ett våld, eftersom chansen att överleva utanför gruppen var liten. Ett våldsamt egalitärt samhälle. Nu vet vi väldigt lite om dessa människor och vi talar om många olika grupper med vitt skilda kulturer som förändrats under årtusendens gång. Men det är något tilltalande med att låta ränseln får symbolisera delandet av det insamlade i stenålderns samlar-jägar-fiskar-kulturer.

Risken med sådant symboltänkande är att det skapar en förenklad bild. Talar man om "grottfolk" så glömmer man lätt att grottornas roll kan ha varit begränsad, det är snarare så att det är i grottorna som fynden efter dem hittas. Grottfolk är ett begrepp som mönstrats ut. Stenålder är ett mera logiskt begrepp i den meningen att det är de bearbetade stenarna som arkeologerna hittar som definierar fynden. Och megaliterna. De stora sten-monumenten är kraftfulla symboler och var det på sin tid, liksom grott-konsten. Men ränseln leder tankarna till det mer vardagliga samlarlivet. Det är något bra med det. 


5 februari 2022

Kalahariprojektet

 Lasse Berg skrev 2005-2014 en serie på tre böcker om mänsklighetens ursprung i Afrika och vår fortsatta tillvaro på planeten, som jag fått anledning att återvända till nu när jag skrivit några inlägg om stenålder. Böckerna  heter "Gryning över Kalahari, Hur människan blev människa", "Skymningssång i Kalahari, Hur människan bytte tillvaro" och "Ut ur Kalahari, Drömmen om det goda livet", alla utgivna på Ordfront förlag. Serien formar sig till ett personligt budskap från Lasse Berg om hur man bör leva, utifrån hans erfarenheter från besök hos samlarfolk och genomsyrat av hans egen berättarglädje och sympatiska stil. Oaktat det så innehåller böckerna mängder av populärvetenskaplig information framställt på ett lätt-tillgängligt vis. Och man får små korta skildringar av Lasse Bergs intervjuer med olika forskare som Chris Henshilwood, Frans de Waal, Donald Johanson (som hittade Lucy), Berhane Asfaw och Tim White i Awashdalen, William H. McNeill, Romila Thapar osv. Böckerna tar sin utgångspunkt i fynden av de äldsta grottmålningarna i Blombos i Sydafrika  och ännu mer hos San-folket i Nyae Nyae, Kalahari, Namibia.

Jag ska inte försöka sammanfatta böckerna, som innehåller många spännande tankegångar. Läs dem. Jag vill bara särskilt nämna tanken om väskan. Väskan, eller det som egentligen är en påse eller säck av skinn eller växtfibrer, är enligt Lasse Berg grunden för den nomadiserande samlargruppens välstånd. (se Skymningssång, sid 26). Den hemvändande samlaren kan ta med sig mer och dela med gruppen. Delandet kräver samarbete. Väskan, skriver Lasse Berg, är därmed det redskap som mer än något annat gett oss vår mänsklighet. I "Gryning" kallar han den även för ränseln. (sid. 116). San gör en ränsel av ett berett antilopskinn och bär det över axeln eller med en läderrem runt midjan. De samlar stora vätskerika rötter, nötter, en slags meloner, med mera, samt smådjur och ägg. Det bärs hem i ränseln och delas i gruppen som består av cirka 40 personer. En ung kvinna från södra Kalahari som man frågade ut i en studie kunde namn på trehundra växter. Hon visste vilka som gick att äta och vilka som var giftiga. Sen noterar Lasse Berg lite förvånat att män i samma ålder var nästan lika kunniga. De använder giftet från en larv till sina giftpilar som gör att de kan fälla stora byten även med en enkel pilbåge. 

Nyae Nyae ligger i norra Namibia nära gränsen till Botswana, 62 mil nordöst om Windhoek. Kalahari ligger som en gigantisk platå (dubbla Sveriges yta) på ca 1000 meter över havet, och består av sand och stäpp, samt flera stora saltträsk. Det är en halvöken, inte helt så torr som en öken, även om namnet betyder vattenlös plats. I norr rinner Okavangofloden ut i Kalahari och försvinner i det som kallas en endorheisk bassäng. I söder rinner Oranjefloden ut i Atlanten. Däremellan är det rätt torrt.

San är ett samlingsnamn på flera olika jägar-samlarkulturer som hör till de ursprungliga invånarna i södra Afrika. Som i andra liknande sammanhang så skulle det vara bättre att använda de namn som de själva använder, som !Kung, Tuu och Glui. De pratar olika typer av språk med klick-ljud som är svårtranskriberade. Khoi syfter på boskapshållande folk inom relaterade språkgrupper, med Nàmá som det största språket. Totalt rör det sig om ca 370 000 människor varav kanske 100 000 San.

Lasse Bergs Kalahari-serie sista del diskuterar mer den nuvarande situationen. Det är tankeväckande att fundera över hur San-folk lever och ställa det i kontrast mot dagens konsumtionssamhälle.





2 februari 2022

Håga igen

 Kort notis om utgrävningar vid Hågahögen har lagts ut av Upplandsmuseet. Läs även om utgrävningar i centrala Uppsala i Arkeologibloggen.

En mycket omfattande genomgång av Hågas historia finns i "Håga, Gravhögen och bygden från bronsålder till nutid", utgiven av Upplandsmuseet 2022. Redaktörer är Torun Zachrisson, Inga Ullén och Michael Olausson (1948-2019).