Men istället snöar jag in på värsta sortens kungalängds-petigheter i nordisk historia. Precis det som man inte ska lära ut i skolan.
Kung Olof av Norge och Danmark (Olav Håkansson) är den som har mest berömd släkt av alla någonsin i Norden. Han levde bara till sjutton års ålder, (1370-1387). Han var kung av Danmark från 1376 (dvs från 6 års ålder) och i Norge från 1380. Hans mor Margareta (1353 - 1412) blev unionsdrottning, (hennes formella titel var "fru och husbonde och fullmäktige förmyndare") och därmed den mäktigaste kvinnan i Nordens historia. Hon var dotter till Valdemar Atterdag och alltså ättling till alla danska kungar från Gorm den gamle och också släkt med Vladimir den I av Kiev. Olofs far var Håkon Magnusson, (1340-1380), kung av Norge 1355-1380 och kung av Sverige 1362-1364 ihop med sin far Magnus. Olof blev den siste kungligheten i Bjälboätten. Magnus drottning Blanka av Namur kunde räkna släkt från Karl den store. Håkon Magnusson var också ättling till flera norska kungar inklusive Harald Hårdråde.
Olofs mest historiska gärning var att genom att dö ung skapa förutsättningarna för att hans mor Margareta kunde skapa Kalmarunionen. Om man nu kan säga att en person kan skapa något på det viset. Eftersom unionen var en personalunion kan man kanske ändå notera att en person med rätt släkt och rätt kapacitet kunde ha mycket stor betydelse, och Margareta var en sådan person.
Anm 2022-02-13: Vill man läsa mer om Kalmarunionen finns nu den lättlästa "Kalmarunionen - en nordisk stormakt föds" av Dick Harrison, utgiven 2020 av Historiska Media. Den börjar med att Magnus Eriksson blir kung 1319. Kung Magnus köpte Skåne och gifte bort sin syster med Albrekt d.ä. av Mecklenburg. Hans landslag var den första riksomfattande lagsamlingen. En kallelse till riksrådsmöte 1359 nämns som en föregångare till ståndsriksdagen men Dick Harrison tar inte upp detta så kanske har historikerna funnit det mindre viktigt. En ambition att bygga landet med lag fanns i alla fall. Men sedan rasar allt och det är främst digerdöden som är orsaken till kollapsen för Magnus dynastiska bygge, skriver Dick Harrison (I Norge slår digerdöden ännu hårdare, och där drabbas en större andel stormän, vilket leder till ökat danskt inflytande över lång tid).
Sedan följer då Mecklenburgarna (Albrekt av Mecklenburg och Schwerin 1318-1379 och hans son som blev kung Albrekt ca 1338 -1412) och ett kapitel om Bo Jonsson Grip som från 1371 är härskare över Finland och sedan drots vid Nyköpingshus och rikets rikaste man fram till sin död 1386. Slotten var viktiga, Bo Jonsson bygger Gripsholm. Andra borgar var Axevalla hus, Ringstadaholm, Öresten, Borgholm, Älvsborg, Borganäs och Faxeholm utöver stadsborgarna i Stockholm, Nyköping, Åbo, Örebro och Kalmar. Mycket av Bo Jonssons tillgångar kommer efter hans död under kung Albrekt d.y. styre. Stora delar av högfrälset i det som senare blir Sverige vände sig mot Albrekt och stöttade istället drottning Margareta. Dick Harrison skriver att det decennium som följer på slaget vid Åsle (1389, nära Falköping, Margaretas styrkor vinner, Albrekt blir tillfångatagen) kom att bli ett av de oroligaste och farligaste i Östersjövärldens historia. Diverse typer uppträdde som pirater som kallas för vitalianer, ett ord som kommer från ett lågtyskt ord vitalie som betyder proviant.
Stormännen valde att stödja Margareta som den mest stabiliserande lösningen. Den etablerade hon som en personalunion som kom att kallas Kalmarunionen i och med Eriks kröning 1397 i Kalmar. Först 1405 var dock vitalianerna kuvade och Gotland återköpt från Tyska orden. Margareta lyckades balansera olika nordiska intressen på ett framgångsrikt vis. Efter Margaretas död 1412 kom kung Erik och drottning Filippa att styra och de ville prioritera danska stormäns intressen gentemot Hansan. Det var mindre populärt i Bergslagen och Engelbrektupproret 1434-1436 följde. Kung Erik störtades, 1439 hade han endast kontroll över Gotland och efter 10 år där flyttade han tillbaka till Rügenwalde (dagens Darlowo) i Pommern. Nya stormän styrde i Sverige, främst Karl Knutsson Bonde (1408-1470). Dick Harrison menar att de mera folkliga upproret under Engelbrekt inte var fientligt till själva Kalmarunionen. De ville bara ha sänkta skatter och fogdar som uppförde sig rimligt och fred. Men de herremän som trodde sig vinna på konflikter drev på dessa och unionstanken förföll. Det Kalmar som blomstrade under unionen kom till slut att helt försvinna, den staden sjönk under 1600-talet ner under marken och ett nytt Kalmar byggdes bredvid.
Personalunion är ett begrepp som myntades på 1700-talet, ett moderna begrepp på engelska är composite monarchy.
Borgarna som räknas upp ovan är antingen ruinhögar eller helt ombyggda. Den äldsta borg som visar hur det såg ut på medeltiden är Glimmingehus.
