8 juni 2014

Slutet på Song, del 2

I förra inlägget beskrev jag hur Södra Songdynastin föll för att det var en absolut kejsarmakt som inte kunde tillvarata de ekonomiska möjligheterna som fanns och som utsattes för yttre militära hot som blev övermäktiga.

Egentligen inget märkligt i detta. Södra Songs historia kan sammanfattas mycket kort. I Alf Henrikssons och Hwang Tsu-Yüs "Kinesisk historia", Bonnier pocket, 1967, så står det: "Det var ett fridsamt land vars politik var tråkig och vars ekonomi var god". Det fick räcka.

I kortfattade översikter av Kinas historia är det oftast Djingis Khans och Khublai Khans fantastiska berättelse som måste få ta plats, inte de ekonomiska framstegen i Södra Song. Men Södra Songs öde är intressant. Vilka var de politiska och ekonomiska faktorerna som gjorde att historiens första möjliga "moderna" omdaning av ett samhälle inte fick chans att fullföljas?

Den första tiden efter förlusten av norra området 1127 var givetvis svår, men från att fredsförhandlingar med Jin hade påbörjats 1132 (klart först 1142) fram till mongolernas stora angrepp 1268, så kan nog Alf Henrikssons beskrivning "fridsamt och tråkigt" få gälla, och ekonomin var god.

Möjligen var fridsamheten inte tillräckligt stor. Songs anfall mot Jin 1206 var ett misslyckande, och alliansen med mongolerna mot Jin var ett strategiskt missgrepp som gav mongolerna makten i norra Kina från 1234.

Den "tråkiga politiken" kan kanske förstås mot bakgrund av den stora striden mellan reformivrare och anti-reformister under Norra Songdynastin. Den bristande fridsamheten likaså. Anti-reformisternas seger lade grunden för ett mer stelbent användande av examinationssystemet och till revanschism gentemot Jin.  I Cultural atlas of China, på sidan 131, står det: Man kan notera att orsaken till att Kina inte utvecklade modern vetenskap beror på det strikta examinationssystem som infördes under södra Song och förfinades under Ming. Det "tråkiga" examinationssystemet var ett effektivt sätt att rekrytera dugliga byråkrater från olika samhällsgrupper, men skapade möjligheter till likriktning som minskade anpassningsförmågan i samhället.

Reformvännernas fraktion, vars främste företrädare var Wang Anshi (1021-1086), menade att de rikaste grupperna skulle betala mera skatt för att täcka utgifterna för den stående armén och avgifter till fiender för att behålla fred. Han ville även att utbildningssystemet skulle bli mera praktiskt inriktat och han föreslog en rad andra nya lagar för att förbättra administrationen. Men för att uppnå detta tillgrep han "legalistiska" metoder, det vill säga diktatoriskt tvång, något som anti-reformistiska konfucianer kunde angripa. De representerade det aristokratiska norra Kina mot de grupperingar i söder som Wang Anshi kom ifrån (Diether Kuhn, sid. 56). När Wang Anshi avsattes som chefsrådgivare (rikskansler) vid kejsarens död 1085 så ersattes han av den mest betydande av anti-reformatorerna, historikern Sima Guang.

Inget i beskrivningarna av detta antyder att det gick att skapa oberoende politiska organisationer utan allt handlar om fraktioner som sökte makt vid kejsarens centrala ministerium, fraktioner ledda av viktiga kulturpersoner. Några organisationer fanns inte som fristående från den statliga administrationen kunde förvalta de framsteg som togs av sådana som Shen Kuo och Su Song (de två affischnamnen för den rationella sidan, se tidigare inlägg).

Inom konfucianismen fanns begränsat utrymme för mångfald. Den konfucianska modellen kombinerat med Songdynastins behov av central kontroll betonade lydnad, inte fristående initiativ. Så det politiska fönstret bestod i att Wang Anshis nya policy (Xin Fa) skulle ha hittat arvtagare som fått kejsarmaktens gehör. Men när det väl skedde snarast misskrediterades reformerna av den ökände Cai Jing (1047-1126). Han är en av skurkarna i berättelserna från träskmarkerna, den folkliga skildringen av hur missnöje med styret resulterade i olika typer av uppror.

Istället konsolideras den neo-konfucianska traditionen under södra Song. Mästaren Zhu Xi (Chu Hsi, 1130-1200) var filosofen av störst betydelse, och hans arbete hade sådan kvalitet att examineringssystemet kom att byggas upp kring hans verk för de kommande seklerna. Det baserades nästan helt på den neo-konfucianska ortodoxin som kallades "Läran om vägen" eller Tao-hsueh. 

Konfucianismen är i sig en teori om det rätta styret. Kejsarmakten ansågs ansvarig inför himmelens mandat. Detta var ett fungerande system i så måtto att när folkliga protester och uppror eller uppenbar misskötsel av statens arbete förelåg, då fanns det legitimitet för olika krafter att ta över styret. Men hur detta i praktiken gick till är svårt att förstå. När södra Songs ekonomi började krackelera i mitten av 1200-talet saknades mekanismer för att reglera problemen, fast tidigare kejsare hade förmått genomföra ekonomiska reformer.

Hela detta komplex forskas det på, och tyvärr är det rätt svårt att begripa vad man kommit fram till. En referens jag inte lyckats sätta mig in i men som verkar bra är "Ordering the world, Approaches to State and Society in Sung Dynasty China" 1998.

En slutsats verkar vara att södra Song var mer decentraliserat än Norra Song. Det växte fram lokalt samägda gods och skolor (charity estates and schools). Detta skulle i sig ha kunnat vara en positiv utveckling om det yttre hotet inte blivit så akut när mongolerna angrep.

Den ännu större frågan om hela Kinas utveckling är givetvis central i ekonomisk historisk forskning. En aktuell referens är "Before and beyond divergence. The politics of economic change in China and Europe." av Jean-Laurent Rosenthal och R. Bin Wong, Harvard UP, 2011. 

De varnar för det tankespår som man mycket lätt faller in i, att man mekaniskt börjar leta i Kina efter de institutioner som anses viktiga för den moderna utvecklingen i Europa. Det kan leda till förenklade slutsatser.

De skriver också  "scholars and pundits have fallen victim to the temptation of induction.". De menar då det som kallas "backward induction", att man utgår från en känd skillnad och sedan följer den baklänges.

Det som jag skrivit ovan om avsaknad av mångfald och fristående organisationer kan mycket väl vara ett sådant tankefel. Jag får återkomma när jag läst på.