31 december 2010

Sidenvägen år 600 - från Konstantinopel genom Iran till Merv

Vattenvägarna längs kuster och floder var de stora handelsvägarna och runt dem skapades de tidiga civilisationerna. I Kina färdigställdes under Suidynastin (581-618) kejsarkanalen, från Hangzhou i söder (nära Shanghai) till Luoyang i provinsen Henan. Men handel med långväga transport på land fick en stor betydelse för att sammanbinda Kina med indiska riken och med Europa. Från ca år 600 växte sidenvägens betydelse. Från Suidynastins (och senare Tangs) huvudstad Chang`an (dagens Xian) gick handelsvägarna 800 mil till Konstantinopel.
Att resandet ökat visade sig också i smittspridning. Den justinianska pesten var en pandemi som började i Kina och nådde det bysantinska riket år 541, via det bysantinska egypten. Den fortsatte att påverka medelhavsområdet fram till 700-talet och dess betydelse kan jämföras med digerdödens.

Jag tänkte nu följa sidenvägen år 600, med hjälp av Insight Guides "The Silk Road" från 2008.
Vi börjar i Konstantinopel. Resan på 600-talet gick först till Nicea och sedan genom Kappadokien ner till Antiokia (dagens Antakya). För var femte mil hade bysantinska imperiet satt upp rastposter. Genom det som är dagens Syrien kunde flera vägar väljas, målet var att korsa gränsen och nå Sassanidernas Ktesifon. Kanske var det bästa att gå direkt genom Aleppo mot Dura Europos och passera gränsen vid Cercusium. Tidigare århundraden kanske det vanligaste var att ta vägen lite mer söderut, via Damaskus och Palmyra. Detta måste ha varit en mycket militariserad gräns. Ett stort krig hade slutat med ett fredsavtal år 591 mellan kejsar Mauritius och sassanidernas kung Khosrau II. Under tio år fanns ett samarbete mellan de stora imperierna och år 600 bör det ha gått bra att passera gränsen. Men år 602 avsätts Mauritius och perserna fann det vara ett tillfälle att gå till anfall, i ett krig som pågick till 628.

Väl i Ktesifon skulle man år 600 fått uppleva det sassanidiska rikets välstånd, ett rike som byggt på tradtionerna från Darius tid och partherriket (ca 170 fKr - 226 eKr).

Perserna hade organiserat bevattning (kanaler och "qanat", underjordiska bevattningskanaler som började byggas redan 600 fKr), något som gjorde persiska området till en stormakt under mer än tusen år. Nya grödor hade börjat odlas, som sockerrör och bomull och handeln med indien var omfattande.  Sassanidernas påbjudna religion var zoroastrismen, en monoteistisk religion (den högsta makten kallades Ahura Mazda) med Avesta som urkund. Tempel med evig eld och en man ovanför örnvingar fanns nu spridda även till Kina. Profeten Zarathustra ska ha levt i östra Persien, och ett viktigt centrum för religionen låg i staden Baktra. Ordet "Ahura" är släkt med sanskrits "asura" och med vårt ord "asar", som alla har samma índoeuropeiska rot (enligt Ola Wikander i "De indoeuropeiska språkens historia").

Men inom imperiet levde folk med många trosriktningar, gamla folkreligioner och rester av hellenism, de tidiga stora religionerna som judar och buddhister. Kristna av olika inriktningar tillkom, syriska och armeniska kristna men även sådana som  flyttade in när de blev förföljda inom romarriket, såsom nestorianska kristna. En profet Mani hade på 240-talet eKr predikat en ny gnostisk lära som skulle förena zoroastrism, kristendom och buddhism och hans efterföljare var många miljoner.
Lärdomscentrumet låg i Gundeshapur, och Khosraus farfar Khosrau I (med hedertiteln Anushiravan, av romarna kallad Chosroes, 531-579) ville vara den "filosofiske kejsaren" i Platons mening. De sassanidiska kungarna kallade sig "shah av Iran", kungar av ariernas land.

Chosroes I har en särskild plats i historien, då en persisk bok från 650-talet beskriver reglerna för schack, och hur utbrett spelet var under Chosroes "den rättrådiges" styre. I en dikt från år 600 beskrivs spelet som ett indiskt spel, och "Stora schackboken" av Jerzy Gizycki daterar spelets uppkomst till cirka år 570.

Arkeologiska fynd från sassaniderna består av avancerat arbete i silver och glas. Sidentyger finns bevarade, då sassaniderna lärde sig hur kineserna framställde siden, med vackra mönster. En vanlig figur var ett kreatur med hundhuvud och vingar och utstuderad fågelstjärt, ett mytologsikt djur kallat "senmurv".

De främsta verken är reliefer i sten. Från Khosrau IIs tid finns berömda sådana bevarade i Taq-i-Bustan nära Kermanshah på vägen upp mot Hamadan. I södra Iran i provinsen Fars ligger andra kända platser som Bishapur och Firuzabad. http://www.cais-soas.com/CAIS/virtual_museum/sasanian/Sites/taq_e_bostan.htm


 Från Ktesifon (nära dagens Bagdad) gick vägen upp i Zagrosbergen, längs en gammal kungsväg, förbi Hamadan till Reyy (nära dagens Teheran). Färden gick vidare söder om Elburzbergen (vars högsta topp når 5670 meter), och norr om Kaviröknen förbi Damghan till Nieshapur, nära Masshad i dagens östra Iran. Söder om Dasht-e Kavir (på en sidorutt från sidenvägen ner mot persiska gulfen), låg den mäktiga staden Sepahan (numera Isfahan). Längre söderut på den rutten låg Shiraz, där Persepolis ruiner fanns, förstörda redan av Alexander år 332 fKr.

Från Nieshapur (i Khorasanprovinsen) måste man ta sig genom Karakumöknen för att nå Samarkand. En vägval här är istället att gå sydöst mot Herat i dagens Afghanistan. Detta leder in på vägar runt Kabul. Nu fortsätter jag upp mot sassanidernas nordöstra utpost, Merv, en stor oas i Karakum, nära dagens Mary i Turkmenistan.

27 december 2010

Europa år 600

Europa år 600. En översikt från väster till öster.
Visigoternas rike utgjordes av romerska provinserna Hispania och Septimania. Huvudstaden var Toledo och kung Recared (Recardo) regerade under sitt sista år. Han var den förste katolske kungen bland visigoterna efter att ha konverterat från arianismen. Hans far Leovigild var förkämpe för arianismen. Det sueviska (svebiska) kungariket i Galicien hade erövrats av Leovigild år 585. Isidorus blev biskop i Sevilla, då hans bror Leander dog år 600 eller 601.
Hispania inkluderade Lusitania (ungefär dagens södra Portugal+Extremadura), samt huvuddelen av dagens Andalusien. Under perioden 552 till 624 kontrollerade det bysantinska riket en smal kustremsa längs södra iberiska halvön.
Septimania är ett område i dagens södra Frankrike, som hade en gallisk och även en judisk befolkning med goter i ledande positioner. År 589 vann Recared en avgörande seger mot frankiske kungen Guntram (kung av Burgund med huvudstad i Orleans). Slaget stod vid Carcasonne. Därmed behöll visigoterna kontroll över Septimania fram till den arabiska invasionen.
Visigoterna hade tidigare förlorat Aquitanien till frankiska kungar men det området beboddes även av relativt självständiga baskiska befolkningar.
Det bysantinska rikets kejsare år 600 var Mauricius (kejsare 582 till 602), född i Kappadokien (det inre av dagens Turkiet). Den bysantinska kontrollen av provinser i Italien gick via exarkatet i Ravenna (erövrat av Belisarius under kejsar Justinianus styre 540), Sicilien och ett afrikanskt exarkat som även kontrollerade Korsika och Sardinien.
Mauricius skrev (eller lät skriva) ”Strategikon”, en militär handbok. Den är skriven på grekiska men hovet i Konstantinopel lär ha talat latin. Mauricius störtas av general Flavius Phocas som i sin tur efterträds av Heraclius, år 608, som slutgiltigt överger latin för grekiska i officiella dokument.
Men fortfarande under Mauricius kontrollerade bysans Rom, och Konstantinopels styrkor kämpade mot franker, lombarder, avarer, turkiska folk och perser.
Agilulf var kung över langobarderna 590–616. Han var hertig av Turin, men han kröntes som den förste ”kung av Guds nåde” i Milano. Gregorius I (kallad Dialogus, eller Magnus, dvs den store) var påve i Rom vid denna tid. Denne påve var en viktig maktspelare som verkade för katolsk mission och påvemakt över kungar, men hans namn lever främst vidare i den "gregorianska sången".
Gallien befann sig i ett inbördeskrig runt 600, efter det att merovingernas enande insatser, (genom att Clovis (Klodvig) erövrat sina sju grannars territorium. Processen, som Peter Heather anser tidstypisk, består av ett enande som sedan leder till splittring när arvet ska delas. Theudebert II, kung 595–612 av Austrasia, som bestod av östra Gallien ut mot Frankfurt (frankernas fort vid ett vadställe över Maine) och ner till Provence, (huvudstaden var Metz) var i konflikt med sin bror om makten, samt i krig med sin kusin Chlothar II (först ledare för områden i västra Gallien (Neustria och Paris, samt upp mot Frisland). Chlothar vann. Han dog 629 efter 45 år på tronen, och är mest känd för Edict of Paris från år 615. Den frankiska stormakten höll på att födas men år 600 var det mest våndor.
Norr och öster om frankerna hittar vi flera germanska folk som utgör randområdena till den kommande frankiska stormakten men som för denna beskrivning av randstater kring 600-talets imperier är mindre betydelsefulla. Det är friser, thüringar, (som nu lydde under frankerna), saxare, angler och juter. De har redan pressat ut de keltiska britannerna åt väster, till Bretagne och Wales. Långt i norr finns folk som vid denna tid knappt finns belagda i källor; daner, gutar och sveoner/svear.
Längre österut försvann germanska folk som gepider (dagens Belgrad o västra Rumänien), de krossas 567 av langobarder och sedan avarer. I östeuropa flyttar under 500-talet succesivt in folk som talar slaviska språk, en inflyttning som inte liknar germanernas förflyttningar utan är mer utsträckt över tid och i mindre grupper. Mellan Kiev och Donau finns en grupp som benämns Anter, (Antae) men utbredningen sker hela vägen längs floderna Dniester och Vistula fram till Elbe.
De slavisktalande sprids i tre riktningar av de inkommande avarerna, ett turkisktalande herdefolk som etablerar sig i centraleuropa likt hunnerna gjort tidigare. Den avariska khaganen Bayan I (562-602) erövrar gepidernas område, tvingar langobarderna tillbaka in i Italien och strider med bysans, de erövrar den viktiga staden Sirmium.
En grupp slaver tar sig söderut, etablerar sig på Balkan (Pannonien och Dalmatien) och kallar sig (senare) kroater och serber, eventuellt skedde det i samarbete med Iranska nomader.
En grupp i centraleuropa sprids norr om Karpaterna, och slaviska sorber är grannar med thüringar redan år 600 längs södra Elbe. Slaverna i öst tvingas norrut. Arkeologiska lämningar från denna period (kallas sådant som Penkovka system, Korchak system mm) beskriver spridningen av ett livssätt som också utvecklas med ett allt effektivare lantbruk, en enklare samhällsorganisation än germanernas men mer livskraftig.
Kanske är denna slaviska expansion i tre riktningar den märkligaste förändringen under 600-talet, en "icke-elitistisk" påverkan. Peter Heather anser sig ha belägg för att den slaviska kulturen, likt romarna innan dem, hade en förmåga att övertyga folk, inkludera olika klasser (både fria bönder och slavar) i en ny socioekonomisk och politisk ordning. En "slavisering", kanske avlägset likt dagens "amerikansiering".