26 mars 2017

Efterrationalisering och evolutionär epistemologi

Den medvetna tanken formas lite för långsamt för att hinna med att reagera. Många av våra val sker innan medvetandet talar om för oss vad som skett. I någon mening är vår världsbild en efterrationalisering, bilden uppstår inte i nuet. Detta går att visa i experiment, dvs det är i sig ett naturvetenskapligt faktum att vi inte iakttager världen direkt.

Men medvetandets efterrationalisering leder inte till slutsatsen att den värld som medvetandet skapas är skild från den materiella världen. Det är numera lätt att förstå att våra sinnen är begränsade men att de ger en någorlunda rättvisande bild av en verklig värld. Till exempel ser vi bara i ljus av vissa våglängder. Men bilder av föremål som visas med kameror som mäter i andra våglängder överensstämmer väl med det vi vet om föremålet som finns där. På liknande vis kan en liten tidsförskjutning mellan "verklig händelse" och "upplevd händelse" mätas och begripas.

Att vår bild av den materiella världen är någorlunda realistisk följer av teorier inom evolutionär epistemologi. Epistemologi betyder kunskapslära, ordet kommer av grekiskans "episteme",  kunskap. Ordet epistemologi myntades av James F. Ferrier (1808-1864), en skotsk filosof.

Evolutionär epistemologi är ett begrepp som beskrevs först på 1970-talet men vad jag förstår följer det ganska rakt av från Darwins teori. För att anpassning ska vara evolutionärt framgångsrik bör en organism reagera någorlunda adekvat på förändringar i omgivningen.

I "Evolution and human behaviour" av John Cartwright (tredje upplagan 2016, Macmillan) beskrivs detta. Vi föds med ett medvetande som i viss mån strukturerats av våra förfäders utveckling genom naturlig urval. Både våra sinnesintryck och hur vi drar rationella slutsatser av dem påverkas av detta.

På tre nivåer leder detta till vissa glapp mellan "verkligheten" och de slutsatser vi drar av de intryck vi får från den:
1. På nivån neurologisk efterrationalisering. Läs populärt (fast nu lite gammalt) om detta i Tor Nörretranders "Märk värden" från 1993.
2. På en rationell evolutionär nivå, vissa felslut ökar överlevnadschansen. Detta studeras bl.a. inom "error management theory", EMT. Det ger ökad överlevnad att vara överdrivet rädd för faror än att hela tiden underskatta dem. Möjligen kan animism förklaras utifrån EMT, det kan ha varit bättre att uppfatta saker som aktiva aktörer än att missa de som är det. John Cartwright refererar vidare till Guthrie (2001), "Why gods?".
3. På en irrationell evolutionär nivå - vi vet inte vilka anpassningar som kommer att vara framgångsrika inför framtida förändringar. Evolutionen ger inget facit på vad som är rätt, utan bygger sina framsteg på urval bland existerande mer eller mindre bra lösningar. Ibland spårar det ur, och arter dör ut på grund av att de gått in i en evolutionär återvändsgränd.


Detta är filosofiskt otillfredsställande, vilket ligger evolutionär epistemologi i fatet. Se t.ex. under stycke 1.4 i Stanfords EPs beskrivning.

På ett abstrakt plan blir hela den vetenskapliga apparaten en del av vår varseblivningsapparat. Som närsynt är mina glasögon en del av mitt seende. Olika glasögon om jag ska läsa eller köra bil. Min överlevnad beror rätt mycket på dessa glasögon. På ett liknande vis erbjuds en rad vetenskapliga teorier för att vi ska se världen någorlunda korrekt. För en filosof är det kanske inte så roligt att komma fram till slutsatsen att det bästa man kan uppnå är en mångfald av kunskapsteorier varav några bidrar till överlevnad mer än de andra. Men jag tycker det är ett vackert sätt att se det.






11 mars 2017

icke-materialistisk materialism


Nimbarkas filosofiskt/teologiska system kallas Dvaitādvaita vilket översätts med "dualistisk icke-dualism". Advaita, icke-dualism, ska dock mer bokstavligt översättas med "icke-andrahand" (non-secondness, enligt IEP), men det för in på andra tankebanor som jag inte vill hantera nu.

Det jag vill göra här är att reda lite i begreppen monism, dualism och icke-dualism. Klassisk indisk syn på verkligheten är en monism. Man anser att världen består av en enda världsande eller ordnande princip, brahman, som är det enda som egentligen finns. Atman, det egna (reinkarnerbara) medvetandet/själen, kan uppfattas som skilt från brahman, men målet är att den ska uppgå i brahman igen. Att uppleva det är upplysning, moksha.

Monistiska världsbilder har en enda sådan ordnande princip. En materialist menar att det enda som finns är materia och en idealist anser att det enbart finns idéer.

Konsekvent dualism håller sig med två motsatta principer. Persisk antik filosofi (zoroastrism mm) betonade konflikten mellan liv och död och mellan ont och gott. Kinesisk filosofi har yin och yang, (men möjligen förenas de principerna på något vis som gör att dualismen inte upprätthålls). Många former av kristendom och islam är monistiska. De enda guden anses både allsmäktig och god, men man brottas då med ondskans problem, teodicéproblemet. Och varför kan människor som utför goda handlingar drabbas av ett dåligt öde?

En icke-dualistisk (dvs monistisk eller panteistisk) hinduism får ett liknande etiskt problem. Om allt består av brahman, vad är det då som skapar fri vilja och möjlighet att skilja mellan onda och goda handlingar? Detta ska förklaras med att handlingarna påverkar din karma. Och reinkarnationsteorin öppnar för belöningar i nästa livscykel.

Dualistisk hinduism (Dvaita) ser brahman som skild från den övriga skapelsen (både atman och den materiella världen). Jämför med Cartesiansk kristendom som skiljer själen från kroppen. Sådana dualistiska världsbilder kan lösa frågor som för monisten leder till självmotsägelser. Men det finns något problematisk med att dela upp världen i flera olika principer som ligger i konflikt med varandra eller som inte har någon koppling till varandra. Varpå filosoferna försöker hitta en lösning på detta och Nimbarka kom alltså upp med Dvaitādvaita.

Här ungefär vill jag repetera vad jag skrev förut om "icke-förståelse", jag begriper egentligen inte detta eftersom jag inte kan något om indisk filosofi. Men i detta fall har ovanstående tjänat som inspiration till följande tankelek.

Jag som är materialist är en monist enligt ovanstående schema. Jag tror att allt kan förklaras med naturlagar som är baserade på hur vårt materiella universum är beskaffat. Det jag upplever har en materiell bas, även mitt medvetande går att föra tillbaka på hur neuronerna i hjärnan reagerar på sinnesintryck från kroppen.

Men naturlagarna består inte enbart av fysik och kemi. Materia styrs av flöden av information inom termodynamikens ram. Särskilt i lite mer komplexa självrefererande system som har tillgång till extern inflöde av energi (komplexa adaptiva system) kan information påverka det materiella förloppet.

Gregory Batesons anekdot om skillnaden i vad som händer om man sparkar på en boll eller om man sparkar på en hund illustrerar detta. Man blir varse att hunden är ett "komplext adaptivt system". Numera skulle jag vilja ha en trevligare version av den historien: Vad händer om man ropar "Kom" till en boll och till en hund. Det är skillnad, till och med när hunden väljer att ligga kvar bredvid bollen.

Denna enkla betoning av informationens betydelse för materiella system där det ingår liv (eller andra självrefererande system) skulle man kunna kalla "icke-materialistisk materialism".

Utan att ha begripit vad Nimbarkas syntes mellan Dvaita och Advaita består i, så ser jag att han beskylls för att ha ägnat sig åt mindre begåvad filosofi av sina mer renläriga motståndare. Det är givetvis enkelt att visa att om man sätter ihop motsatta begrepp på detta vis, "icke-materialistisk materialism", så blir det logiskt obegripligt. Etiketten ska bara klargöra för den som hör ordet "materialism" att i detta fall avses inte någon enkel mekanisk modell för universum utan något mycket mer komplext. Sådant kan man ägna sig åt i skuggan av ett nim-träd.


7 mars 2017

Nimbarka - en indisk filosof från Maharashtra

Tyvärr har min resemetod sina begränsningar. Jag tänker mig nu att jag ska leta fram en indisk filosof någorlunda runt 1200-talet från regionen Maharashtra. Då anmäler sig Nimbarka, men han visar sig vara en svårfångad läromästare. Traditionen anger att han kom från ett ställe nära Paithan, den klassiska huvudstaden i Maharashtra. Men sedan vet man inte så mycket mer. Han framstår som ett närmast mytologiskt helgon från långt svunna tider. Det verkar finnas mer information när jag kommer längre söderut och kan skriva om filosofer/teologer som Sankara och Ramanuja. Men först ska nu redas ut lite kring denne Nimbarka.

I "a history of India" (av Hermann Kulke och Dietmar Rothermund) står det på sidan 140 att att "Nimbarka och Vallabha var två sydindiska brahminer som bosatte sig i Mathura nära Brindaban för att den platsen var kopplad till Krishnas liv på jorden. De ägnade sig åt metafysiska spekulationer om relationen mellan Radha och Krishna. För dem var Radha en universiell princip som möjliggjorde för Krishna att kommunicera med denna värld. Inte mycket är känt om Nimbarkas liv".

Mathura är en av de sju heliga städerna. Den staden ligger 14 mil söder om New Delhi, i Uttar Pradesh, så där tappar jag kopplingen till Maharashtra. Sannolikt finns ingen koppling till 1200-talet heller. Man vet inte när Nimbarka levde.

Krishna är en av de mer välkända gudarna, eller inom vishnuismen, en avatar av guden Vishnu. I gymnasieläroboken "en mosaik" beskrivs Vishnu som en "god och vänlig gud som sköter om världen, Han stiger ner på jorden som en avatar", varav de mest kända är Krishna och Rama.

Bhagavad-gita är den text som mest tydligt lyfter fram Krishna som representant för världsanden (brahman) och kring 1100-talet fick den texten ännu större betydelse genom den inspirerade rörelse som kallas bhakti och de stora berättelser (puranas) som den inspirerade.

Radha är en gudinna som förknippas med Krishna, eller den energi som skapar Krishna (eller något sånt, det här är inte enkelt att begripa). Poemet Gita Govinda skildrar denna skapelseenergi i "emotionella och erotiska termer", står det i "a history of india". Det låter sympatiskt.

Nimbarka anses ha suttit och gjort botgöring i skuggan av ett Nimträd (mitt favoritträd Azadirachta indica) och av sin mästare blivit upplyst om läran Dvaitādvaita. Detta ska översättas med "dualistisk icke-dualism" vilket inte gör detta lättare att begripa. Klart är att Nimbarkas namn står för en av de viktigaste tankeriktningarna inom det som vi kallar hinduismen och det finns flera rörelser som verkar i hans tradition. Fortsättning följer om jag lyckas förstå något mer av detta.