19 november 2011

Resplan Afrika år 600

Startpunkten är hamnstaden Adulis i riket Axum. Adulis låg vid Röda havet, 5 mil söder om dagens Massawa i Eritrea. Förutom att vara den viktigaste transithamnen för handeln mellan Indien och Medelhavet, så var Adulis en viktig utskeppningshamn för elfenben, guld och slavar som kom via huvudstaden Axum som låg åtta dagsetapper in i landet på 2000 m.ö.h.
Axum var en stormakt på 600-talet, ett mäktigt rike från ca år 100 som fick en kristet styre från ca 330. Rikets roll som  knutpunkt för handeln minskade i och med arabernas kontroll över Röda havet från 650 men Axum fanns kvar som en allt mer isolerad kristen utpost fram till 900-talet.

Målet för resan är Jenné-Jeno, en stad som hade över 20000 invånare söder om floden Niger. Här låg det antika Ghana, ett rike som finns beskrivet i skriftliga källor från 800-talet men som hade en lång tidigare historia, med arkeologiska fynd från 200. Riket fanns kvar till 1200-talet. Nigerfloden beskriver en båge upp mot Saharaöknen innan den vänder söderut mot havet, och längs dess lopp grundades flera viktiga bosättningar, till exempel de som blev Timbuktu och Gao.

Att tvära över Afrika från öster till väster är och var inget normalt vägval, men det ställer en del intressanta frågor kring framkomlighet och avstånd. Det finns belägg för ett antikt utbyte mellan kulturerna längs Nilen och de kring Niger men det måste ha varit av liten omfattning.

Från Adulis var en naturlig väg att via Axum ta sig vidare till Nilens övre lopp och staden Dongola i det nubiska riket Makurra. Längs Nilen låg "de tre kungarikena". I norr Nobatia med den berömda katedralen i Faras, där idag Assuandammen breder ut sig. I mitten Makurra, ett rike som från 650 skrev ett fredsavtal kallat Baqt med det muslimska kalifatet, ett avtal som höll i nästan 700 år. Söder om det Alodia eller Alwa, med huvudstaden Soba 2,5 mil söder om dagens Khartoum i Sudan.

Ett vägval var alltså att ta sig 100 mil från Adulis till Soba och därifrån resa västerut i kanten av Sahara via Tjadsjön. Från Soba till dagens Zinder i Niger är det 350 mil, från Zinder till Gao i Mali är det 130 mil. Och från Gao är det 100 mil till för att komma till Djenne. 680 mils resa, det är nästan lika långt som resan Stockholm - Mecka (som enligt googlemap är 710 mil). Och längre än Nilen, världens längsta flod, som är 665 mil.

Ändå är detta den raka vägen. Alternativen är långa omvägar. En resväg hade varit att följa med ett skepp söderut mot Zanzibar och stiga iland i någon hamn längs kusten av dagens Kenya eller Tanzania. Skäl för att resa denna väg kunde vara att följa bantufolkens expansionsväg från östkusten tillbaka till de bantu-talande folkens ursprungsområde i det som är dagens Nigeria och Kamerun. Ännu längre söderut skulle man ha kommit till proto-khoisan-talande folk. För den  resan rekommenderar jag Lasse Bergs "Gryning över Kalahari".

Den väg jag ska titta på mera är den norra omvägen, via Nordafrika och sedan genom Sahara på de gamla karavanlederna. För att ta sig norrut kunde man åka båt norrut från Adulis till hamnar i Röda havet och sedan landvägen till Nilen. Den gamla kanalen var inte i bruk, den skulle rustas upp först efter 641 då araberna behövde en transportväg för spannmål till Mecka.

Ett alternativ var att ta sig från Adulis till Makurras huvudstad Dongola och därifrån reda nedströms Nilen. Dongola låg ovanför den tredje katarakten, så det var inte en lugn flodfärd hela vägen ner till det gamla Memfis där Nildeltat tidigare börjat.

Ville man undvika första katarakten skulle man redan här kunnat vika av inåt Libyska öknen till den sydligaste av Egyptens fem stora oaser, Kharga, och därifrån tagit sig västerut mot Kufra och Murzuk, oaser i dagens Libyen.

År 600 hade Nilens förgrening flyttat längre norrut, Memfis var övergivet och den bysantinska garnisionen och biskopssätet låg i Babylon, några kilometer nedströms från Memfis (närmare det gamla On, eller på grekiska Heliopolis). Det romerska fortet Babylon byggdes under kejsar Trajanus ca 100. Araber, främst från Jemen, under ledning av Amr ibn al-As erövrade fortet år 641 (år 20 AH), och anlade sin huvudstad Misr al Fustat nära Babylon och det är här Kairos centrum ligger idag.

Härifrån kunde man sedan antingen ta landvägen västerut via oasen i Bahariya eller resa ner till Alexandria för att ta båten till Kartago, som även det år 600 var en del av bysantinska riket. Från Kartago var huvudvägen söderut via Ouargla (Wargla).

Förenklat kan man tala om tre-fyra viktiga karavanvägar genom Sahara. En genom dagens östra Libyen, genom Kufra, ner mot Tchadsjön, som då var en av världens största sjöar. En central karavanväg gick från Murzug i dagens västra Libyen rakt söderut till Bilma mitt i sandöken Grand Erg de Bilma i Niger och därifrån till Agadez och vidare till Zinder eller Gao. Förutom Bilma var det höglänta (1400 m.ö.h.) Tamanrasset en nyckelpunkt mitt i Sahara. Dit kunde man ta sig från Murzug via passen i Ghat (Garamanternas område) men även från Ouargla i dagens Algeriet. Från Ouargla till Agadez är det 230 mil. Det fanns även vägar från oaserna i dagens södra Marocko (Sijilmasa) till Tamanrasset. Från Marocko gick även västligare leder, den viktigaste via saltgruvorna i Taghaza i norra spetsen av dagens Mali. Lederna från Tamanrasset och från Taghaza möttes i Timbuktu.

230 mil på dromedar (av grekiskans ord för gående). En dromedar kan klara maximalt 40 mil genom öknen utan längre raststopp. En dagsetapp kan vara mellan 15 km och fyra mil. Att korsa hela öknen tog alltså mer än 100 dagar. En rundresa för att sälja salt från Bilma till köpare i Niger och sedan hem igen kunde ta ett halvår.

Från Timbuktu var det 40 mil till Ghanarikets förmodade huvudstad Kumbi Saleh och sedan ytterligare 40 mil till resmålet Jenné-Jevo.

12 november 2011

Slaveriet

Varje historiskt nedslag riskerar att landa i ett fåtal namngivna manspersoner, ofta de som gett upphov till perioden som fått ge namn till den platsen vid den tiden, i brist på andra uppgifter om alla de människor som levde i området.

De 240 miljoner människor som levde år 600 (plus minus 60 miljoner eftersom osäkerheten i uppskattningen är stor) var förstås hälften kvinnor, och de flesta var unga. Folk livnärde sig främst som bönder och lantarbetare eller som boskapsuppfödande nomader.

Relativt många var jägare och fiskare, med lantbruk som en mindre del av sin försörjning. De är inte så synliga i den skriftliga historien och lämnade få arkeologiska lämningar men de fanns runt alla de samhällen jag passerat på min 600-hundratalsresa. "Fjärde världen" är ett begrepp som används idag om "ursprungsfolk", på många ställen år 600 var "ursprungsfolken" den dominerande gruppen. Det är svårt att säga vem som ska räknas som vad.

Slavarna är en annan stor grupp som fanns överallt men inte räknades. Hur många var dom?

Människor kan indelas på olika vis. En utgångspunkt är att alla är unika individer, och oavsett indelning kan ingen människa reduceras till någon statistisk kategori. Men för att beskriva ett samhälles anpassningsförmåga är det intressant att försöka göra en ekonomisk/juridisk indelning av folk. Hur försörjde man sig? Vilken typ av skatteplikt lydde man under? Vilka plikter hade man i händelse av konflikt? Vem ägde vem?

En första ansats skulle kunna vara att de så kallade "civilisationerna" hade en större andel av befolkningen som var relativt ofria bönder eller slavar. Romarnas villasystem byggde på en kombination av slavarbete (servi) och räntebetalande bönder som hörde till villan, så kallade "coloni". När befolkningen minskade från 300-talet blev coloni den allt vanligare formen och samtidigt inskränktes deras rättigheter till något som liknar livegenskap. Omvänt fick slavarna något större rättigheter. Latifundierna var vanliga även provinserna, som i det romerska Nordafrika och i Gallien, och de fanns kvar som viktiga institutioner långt efter att goterna tagit över styret. Slavar utförde en mängd olika uppgifter utom lantarbetet, de var hushållsslavar, hantverksslavar, polisväsendet kunde skötas av slavar, läkare, förvaltaren av villan var slav osv. Dick Harrison beskriver den komplexa bilden i "Slaveri- en världshistoria om ofrihet". De tyngsta formerna var plantageslaveriet, gruvslaveriet och annat grovarbete samt det slaveri som motsvarar dagens sexhandel. Däremot var galärslavar inte en vanlig antik företeelse, roddarna var fria män, det är först på 1500-talet galärslaveri blir ett straff av betydelse.
Justinianus lagsamling kodifierar slaveriet på 500-talet på ett vis som går det till en integrerad del av det bysantinska riket, först på 1000-talet minskade det i betydelse. I praktiken var antalet slavar korrelerat till resultaten i de krig som fördes, segrar innebar krigsfångar vilket resulterade i många slavar. Vare sig kristna eller muslimer hade några invändningar mot slaveri som princip på 600-talet. Harrison  noterar att påven Gregorius (590-604) inte ville att judar skulle ha kristna som slavar, men själv ägde han många slavar som arbetade på de påvliga  jordegendomarna. Muhammed skapade motsvarande regler, en muslim skulle inte ha andra muslimer som slavar. Detta skapade en möjlighet för en slav att blir fri genom att konvertera, eller åtminstone att barnen garanterades frihet. Detta är den religiösa teorin, i praktiken har både kristna och muslimer haft även sina trosfränder som slavar.
Andelen slavar i samhället är svårt att uppskatta. I skrivna källor förekommer många slavar men det är kanske för att dessa källor handlar om de rika familjer som ägde slavar. Krigsfångar räknades i hundratusentals men det blir ändå en mindre andel av en befolkning på 30 miljoner.
I Kina utgjorde krigsfångeslaveri och straffångeslaveri en betydande grupp, även här rör det sig om hundratusentals människor. Men den vanliga kategorin av bönder var "halvfria", eller "fria" men med arbetsplikt i kejsarens tjänst och ålagda att odla vissa grödor, en starkt kringskuren frihet.
I indisk historia är frågan om slaveri än mer komplicerad. Enligt Harrison finns ett parallellt slavbegrepp som inte är relaterat till kastsystemet. För khmerrikets del refererar han till historikern David Chandlers bedömning att hälften av khmerrikets befolkning skulle ha utgjorts av olika kategorier av ofria och förtryckta människor, det var inte ett slavsamhälle men arbetsplikten var omfattande.

Utanför "civilisationerna" var slaveriet annorlunda. Hushållsslaveri, trälar, fanns i många kulturer. Många grupper kunde göra sig inkomster på att i krigsföretag underkuva några grannar för att sedan sälja dem som slavar till de rika centrala stormakterna, medan de själva saknade organisation för att upprätthålla slavarbete i någon större skala. Slaverna, alltså den kulturgrupp som på latin kallades sclavus, hade enligt Peter Heather en förmåga att inkorporera olika folk utan att underkuva dem. Men själva blev de utsatta av en så omfattande handel att på tyska blev ordet slav liktydigt med säljbar krigsfånge. Sen fick det den mera allmänna betydelsen ofri och även i nordiska språk ersatte slav det forna ordet träl.

Krig och till det hörande slavhandel skapade djupgående konflikter mellan folk. Hugh Kennedy skriver att när perserna ockuperade bysantinska områden under perioden 540-570 förde de bort ett stort antal människor för att bygga städer i det sassanidiska riket. Han menade att skälet till att så många slavar togs berodde på den befolkningsminskning som skett. De bysantinska motattackerna var brutala och de två stora rikena bröt ner varandra. När muslimerna tog över makten, tog de också över slavhandeln. Särskilt i Nordafrika drabbas berber-befolkning av att bli tagna som slavar, på ett vis som gjorde att även efter att berberna (eller amazigh som är det korrekta ordet för berber) konverterat till islam, fanns en motsättning kvar mellan araber och berber, som resulterade i massuppror till exempel 741.

Slutsats: slavarna var inte en stor andel av befolkningen, men slaveriet var en integrerad del av samhället och påverkade det på ett djupgående vis.

6 november 2011

Nollans väg

Positionssystemet baserat på tiotalet och siffran noll började användas på ett systematiskt vis av indiska matematiker, från 300 eller 400-talet. Att följa hur dessa idéer sedan spreds visar dels på kulturkontakter, dels på olika samhällens förmåga att ta till sig nya tankar.

I "Räknekonstens kulturhistoria" beskriver Georges Ifrah vad man vet om hur det gick till. Bablylonierna hade ett positionssystem baserat på talet 60 och den första "kilskriftsnollan" är belagd från 200 f.Kr. Detta kan ha förmedlats via den hellenistiska kulturen i Indo-grekiska kungadömen, till exempel i Taxila. Men Ifrah hittar inga belägg för det. Han anser att positionssystemet (på sanskrit sthāna) utvecklades i Indien. I en kalender (Lokavibhaga) som dateras till 458 e. Kr. finns den äldsta kända indiska texten som beskriver nollan (śūnya). Både hinduisk och buddhistisk idétradition utvecklade avancerade tankegångar kring begrepp som tomrum, intighet och icke-värde. Astronomen och matematikern Brahmagupta skrev "Det reviderade Brahmasystemet" år 628 i Ujjain. Den skriften kom med indiska resande till kalifen al-Mansur år 776 (160 A.H.)  i Bagdad och översattes av Ibrahim al-Fazzari.

Redan 662 skrev en syrisk biskop (en monofysiskt kristen vid klostret i Kenneserin, och sannolikt en man med goda kontakter med muslimerna) om hur bra den indiska kalendern fungerade. Men han nämner inte nollan, hans syfte var främst att visa att all kunskap inte kom från grekerna. Men någon vidare spridning av dessa tankar till kristna västerut skedde inte förrän 300 år senare.

Indiska buddhister reste till Kina, och kinesiska buddhister gjorde långa studieresor i Indien, så här var utbytet mera rättframt. Indiern som på kinesiska hette Qutan Xida skrev astronomiska och astrologiska skrifter i Changán under perioden 708-729 och han införde nollan i Kina.

Även i Sydostasien spreds indisk räknekonst, inom indiskt influerade kulturer. De äldsta daterade malajiska och khmer-skrifterna med positionssystemet är från 683, den äldsta cham-inskriften från 813. Chamskrift hade en nolla i form av en punkt.

I Europa dröjde det till 1000-talet innan intresset för arabiska skrifter ledde till några matematiska framsteg. Isidorus av Sevilla höll sig till romerska siffror, abakusen och konsten att räkna på fingrarna. Först munken Gerbert från Akvitanien reste till Spanien åren 967-970 och läste där al-Khwarizmis (Muhammed ibn Musa från Khiva, 780-850) och de andra arabiska matematikernas skrifter. Gerbert lärde ut de nio siffrorna men han tog inte med sig nollan. Gerbert blev påve (Sylvester II) och valde att inte sprida fler muslimska påfund.

Först med de täta kontakterna med arabvärlden under korstågstiden och de allt vanligare studieresorna till Spanien under 1100-talet kom al-Khwarizmis "algorismer" att bli mer allmänt kända vid universiteten. Viktigast var arbeten av Leonardo från Pisa (Fibonacci) som 1202 skrev "Liber Abaci", som beskriver räkning med papper och penna, just i strid med de som höll fast vid abakusen. Räknemästarnas skrå erbjöd dock hårt motstånd, de ville behålla monopol på sitt kunnande. Först på 1400-talet blir räknemetoder med "arabiska siffror" vanligare, och 1478 publiceras en handbok i praktisk aritmetik i Italien.

Det tar alltså tusen år för nollan att spridas från Indien till Italien. Det är inte fråga om brister på kontakter mellan folk, utan ett aktivt motstånd mot att ta till sig idén. Räknekonsten skulle omges med sådana svårigheter att de astrologer, handelsmän och skattmasar som bemästrade den kunde tjäna på det utan alltför mycket oberoende kontroll. Även de indiska räknemästarna utvecklade en praxis utan att skriva ner vad som sparades i minne och stryka över, som gjorde det svårt att följa uträkningarna. Jämför med de problem man som vuxen har att hänga med när en ungdom gör en kort division på det vis som lärs ut i skolorna nuförtiden.

Rent prakiskt var också kulramar och fingerräkning mer praktiskt än positionsräkning som krävde ett underlag att skriva siffror på. Griffeltavla och papper var viktiga framsteg som gjorde att uträkningarna inte behövde utföras i sanden. Papper uppfanns i Kina på 100-talet, araberna hade papper år 750 och år 1200 började man tillverka papper i Bologna.

Codex gigas äldsta sidnumrering är gjord med arabiska och romerska siffror, troligen inskrivet på 1400-talet. http://www.kb.se/codex-gigas/Svensk-Codex-Gigas/long/fysiska/#Foliering