18 september 2014

Pseudoepigrafi

Epigrafik är inskriftsforskning. På engelska heter det epigraphy,. På engelska finns även ordet pseudepigrapha, texter som hänförs till en författare som inte direkt skrivit dem.

På svenska finns ordet "pseudepigrafer", som mera specifikt syftar på skrifter som står de gammaltestamenteliga apokryferna nära. Ordet syftar på judiska skrifter som helt saknar kyrklig auktoritet, medan apokryferna numera åter står med i Bibeln 2000, under rubriken "Tillägg till gamla testamentet". Den mest kända pseudepigrafen enligt Wikipedia är Genesis Apocryphon, en av texterna i Döda havsrullarna. Forums Religionslexikon nämner Henoksböckerna och Jubiléerboken.

Jag nämner detta mest för att visa på att mycket energi har lagt under historiens lopp på att vaska fram gamla bibelrelaterade texter, försöka identifiera autentiska versioner och fastställa deras status inom den kyrkliga traditionen. Men frågan om texter som skrivits under falskt namn och sedan fått historisk betydelse är inte i sig kopplad till just Bibeln. Inom alkemin var det mycket vanligt med pseudo-författeri (exempelvis pseudo-Geber) och förra inlägget handlade om de omfattande förfalskningar av texter som kallas pseudo-Isidorus. Aristoteles namn var mycket gångbart, och under medeltiden fanns det hundratals texter som tillskrevs Aristoteles varav den mest lästa var Secretum Secretorum.

På wikipedia, under pseudepigrapha finns en praktisk gradering av olika typer av texter som skrivits i författarens namn. Referensen är Mark A.Powell, Introducing the New Testament, 2009. Författarna som behandlas är kyrkoledare som skriver brev, men graderingen kan användas för alla texter. Då blir graderingen så här:  

1. Egentligt författarskap. Författaren skriver själv och texten är oförvanskad.
2. Diktering. Författaren dikterar sin text som skrivs ner ordagrant.
3. Delegerat författarskap. Författaren beskriver innehållet i en text som sedan utformas av en medarbetare.
4. Postumt författarskap. Författaren dör, och medarbetare avslutar en text i författarens namn.
5. Lärlingsförfattarskap. Medarbetare till en författare fortsätter att skriva i författarens namn och anda efter författarens död.
6. Hedrande pseudepigrafi. Författaren har dött och beundrare hedrar författaren genom att fortsätta skriva i författarens namn för de anser att den tradition de skriver i tillhör författaren.
7. Förfalskning. Författarens namn används för att legitimera texter som mer eller mindre avviker från de texter som författaren skrev.

En spökskrivare är ett modernt exempel på delegerat författarskap. David Lagercrantz torde vara vår mest kände författare till nutida "pseudo-epigrafi", då Zlatan Ibrahimovic delegerat författande till honom. Kommer Lagercrantz ut med fjärde delen i Millenniumserien tar han även ledningen inom området postumt författarskap.

Förleden "pseudo" används också i betydelsen "mindre viktigt", som i det aktuella begreppet "pseudo-debatt". Men medeltida "pseudo-epigrafi" togs ofta på allvar, och som framgår var det en glidande skala från texter som var mycket nära den ursprungliga författarens verk till texter som i mindre eller större grad var förfalskningar. 

Umberto Ecos "Baudolino", från år 2000, är en roman som leker med olika förfalskade texter. Baudolino är ett språkgeni som blir adopterad av kejsar Fredrik Barbarossa (regent 1155-1190) och får studera i Paris. Baudolinos texter åstadkommer mycket, Karl den store blir helgonförklarad, de tre vise männens reliker kommer till Köln, och den påhittade Prästen Johannes skickar brev från sitt mytiska rike. I det sista fallet är det ännu mera pseudo, eftersom Prästen Johannes dessutom var en fiktiv figur helt och hållet. Dick Harrison skriver om den mystiske Prästen i sin blogg på SvD den 16 september 2014.

Umberto Ecos roman väver samman historien och fiktionen. Men historien själv är full av fiktion som blir till etablerad sanning, särskilt när det passar någons syften. Vilka texter tror vi på idag som kommer att visa sig vara pseudo-texter?






7 september 2014

pseudo-Isidorus

Collectio Isidori Mercatoris är namnet på en omfattande förfalskning av kyrkliga dokument. Någon Isidorus "Handlaren" har aldrig funnits, ändå finns 700 sidor av dokument som bär hans namn.

"Pseudo" är grekiska för falskt, och dokumenten betecknas numera pseudo-Isidorus. De skrevs sannolikt av kyrkomän i norra Frankrike under första halvan av 800-talet. De består mest av förfalskade brev från gamla påvar, som i sina utläggningar i sin tur refererar till en mängd urkunder. Långa stycken är korrekta, det är bara i detaljer det är ändrat, vilket gjorde dokumenten mycket trovärdiga. För den som är intresserad finns en mycket insatt blogg av Eric Knibbs.

Men hur kan det ha gått till? Var det några munkar som föresatt sig att sammanställa en praktisk kyrkojuridisk handbok men under arbetet kom på att det inte var fel att bättra på? Först bara ren uppdatering av latinet till den karolinskt korrekta versionen. Och sedan bättra på lite till för att stärka biskoparna ställning gentemot omvärlden, främst mot kejsaren och hans ärkebiskopar. Vidare inkluderades prydligt en tidigare förfalskning, Konstantins donationsbrev, som var nyckeln till att påveämbetets status kunde höjas över kejsarens och gav en starkare legal grund till kyrkostaten. Att brevet var en förfalskning avslöjades först på 1400-talet av en språkforskare, Lorenzo Valla.

Peter Heather redogör för hur pseudo-Isidorus fick stor betydelse på många vis som inte var de ursprungliga förfalskarnas avsikt. När påven Gregorius VII (dvs Hildebrand med investiturstriden) och hans efterföljare på 1000-talet skulle skapa en ny katolsk kanon utgjorde pseudo-Isidorus en viktig och passande källa.

Påvedömet stärktes och med arbetet av de katolska juristerna i Bologna kom sedan under 1100-talet en ny sammanhängande kyrklig lag att tas fram som fick status i egen rätt, utan direkt stöd i de gamla förfalskningarna.

Detta är ett ovanligt tydligt fall av det jag kallar "efterrationalisering". Hur viktigt är det inte att historien tillrättaläggs. Medvetet eller omedvetet faller de bitar på plats som passar in i ens föreställningar om hur det borde ha varit.

Vilket alltså stämmer på mig också . Självklart bekräftas mina föreställningar om hur ett ideologiskt imperium byggs upp av en berättelse om hur kyrkostaten så smidigt kunde utnyttja en storskalig förfalskningsverksamhet i de maktstrider de ville föra.

Slutligen måste biskop Isidorus av Sevilla helt frias i detta fallet, det var bara hans goda namn och rykte som förfalskarna ville åt.