26 december 2015

Transhumans och icke-bofast odling

Först ett klarläggande. Ordet "transhumans" i rubriken har med system för djurhållning att göra. Det ska inte blandas ihop med "transhuman" som är ett nytt begrepp som beskriver olika kombinationer av människor och teknik, det som i gamla SF-romaner kallades för en "cyborg".

Transhumans är den svenska översättningen av franskans "transhumance". Ordet är skapat av latinets trans och humus, dvs tvärsöver/bortom jorden. Det syftar på djurhållning där man nyttjar olika marker vid olika tider på året, till exempel renskötsel, och ibland inkluderas även fäboddrift (säterdrift). Till skillnad från pastoral nomadism så återvänder man vid transhumans till samma betesmarker varje år. Fäboddrift och alpin transhumans skiljer sig från vanlig transhumans genom att man har djuren i stall under vintern och alltså måste samla in vinterfoder från markerna närmast gården. Den klassiska transhumansen i medelhavsområdet representeras av hur man flyttade får i Spanien (La mesta, se inlägg  6 januari 2015) och andra områden runt Medelhavet. I "En samtidig världshistoria" skriver man att transhumance eller fädriftsystem var en förutsättning för att kunna hålla stora mängder husdjur med friskt bete. Djuren betade på kustslätten under vintern och i bergstrakterna under vinterhalvåret. Kring detta utvecklades antikens herdekultur. Längs vallederna växte det fram rastplatser som blev marknader och i vissa fall helgedomar. Delfi i Grekland och Tivoli (nära Rom) nämns som exempel.

I nätverksbeskrivningar av världens historia blir transhumans och nomadism viktigt eftersom de skapar kontakter mellan olika regioner. Ett viktigt exempel: den rikedom som alstrades av ylletillverkning i Flandern hade sin bas i djurhållning med transhumans. Andra områden med betydande djurhållning med transhumans finns i bergiga trakter på alla kontinenter.

Transhumans är en produktionsform som är ett specialfall av djurhållning, lite vid sidan av den vanliga uppräkningen av jägare-samlare, (nomader eller semi-nomader), boskapsskötande nomader (pastoralnomader) och bofasta jordbrukare/djurhållare.

En annan produktionsform av betydelse är icke-bofast odling eller småskalig trädgårdsodling. Hela beskrivningen av hur samlare-jägare-fiskare började använda sig av olika odlingsmetoder innehåller en rad faser där icke-bofasta människor lär sig allt mer om hur de kan utnyttja växter. De återvänder till samma platser där de tidigare samlat in föda, och hittar metoder att gynna de växter de samlar. I den mån det handlar om enbart vilda växter kan man inte tala om jordbruk, men när väl en domesticering har skett av växterna eller i någon mening av ekosystemet kan man tala om odling. I tropiska miljöer har man funnit nomadiska eller semi-nomadiska former av trädgårdsodling, dvs agroforestry som bedrivits extensivt.Svedjebruk är en teknik som använts av icke-bofasta odlare och inom transhumans, och av bofasta bönder. En webbsida som spaltar upp begreppen för olika sätt att förse sig med livsmedel heter "Patterns of subsistence".

Vill man särskilt lära sig mer om jordbrukets historia i det område som nu kallas Sverige finns hela "Det svenska jordbrukets historia" på internet. Från sidan 177 i första delen finns en beskrivning av kulturlandskapets dynamik, som tar upp samspelet mellan jordbrukslandskapet och omgivande utmarker med skog. Fram till äldre bronsålder fanns ett mönster av kringflyttande gårdar inom ett större gårdsområde. Detta ändrades under bronsåldern mot att bebyggelsen låg kvar. Byggnaderna vid Hågahögen är ett exempel på fast bebyggelse omgivna av öppna gräsmarker inom slättbygd (sid 186). Tidig säterdrift finns belagd i Härjedalen med boskap som kom från Tröndelag.


20 december 2015

Överblick 1000 f.Kr Eurasiens periferi och resten av världen. Samlare, jägare och fiskare och Amerikas första civilisationer

Hågahögen har jag på bild över denna blogg. Den restes ca 1000 f.Kr och därför ville jag göra en översikt över läget i resten av världen vid samma tid. Jag började den 2 september med Eurasien och de områden där som antingen var stater, hövdingadömen eller beboddes av boskapsskötande nomader. Nu tänkte jag fortsätta med resten av världen, där det främst fanns samlare-, jägare- och fiskare-folk men även ytterligare några hövdingadömen och pastoralnomader. Och kanske fanns en stat i Latinamerika, runt Kotosh nära Huánuco i dagens Peru, som förföll just kring år 1000 f.Kr.

En källa till insikter är Cambridge Encyclopedia of Hunters and Gatherers. "Jägare och samlare" är den vanliga beteckningen - att skriva samlare först gör jag för att lyfta fram att samlandet hade stor betydelse. Lasse Berg betonar att väskan/bärsäcken var en tidig och mycket viktig uppfinning för att kunna vandra omkring och samla in förnödenheter. Jag vill också gärna ta med fiskandet som betydelsefullt, men fiskande ingår i "jägare" i den vanliga beteckningen. Länken ovan till en sida där de skriver ut "fiskare" är till en sida om arkeologi för barn.

Samlandet underlättades om man gynnade de arter som man samlade, och övergången till trädgårdsodling är otydlig. Motsvarande gällde för djurhållningen. Som exempel kunde jägare av vildren så småningom utveckla aspekter av nomadiskt boskapsskötande, som till slut leder fram till bruket av tamren. Se vidare inlägg 26 december 2015 om transhumans.

Den sociala organisationen i dessa samhällen var främst familjegrupp respektive lokal grupp. Jared Diamond (i "The world until yesterday") använder sig av Elman Services (från 1962) indelning i fyra huvudtyper av social organisation: band, tribe, chiefdom and state. En nyare modell har tagits fram av bronsåldersexperterna Timothy Earle och Allen Johnson ("The evolution of human societies", 2000). Den refereras i "Makt och samhälle, politisk ekonomi under bronsåldern i Karpaterbäckenet" av Claes Uhnér (GU, 2010). I denna modell kallas de sociala organisationerna för familjegrupp, lokal grupp, hövdingadöme och stat. Claes Uhnér klargör att man inte får uppfatta dessa begrepp som en allmän evolutionär utveckling (jämför mitt inlägg 22 november 2015 där Maria Sjöbergs kritik mot evolutionär historieskrivning refereras). Varje samhälle ska studeras utifrån dess egna förutsättningar. Claes Uhnér skriver att kategorierna inte är några naturliga enheter, men att de har ett värde som begrepp i ett ramverk.

På kartor över år 1000 f.Kr (se inlägget 2/9 för referenser) är områden markerade efter främst språkligt baserad kategorier. Att ett språk sprids betyder inte att ett folk flyttar, men någon form av kulturell påverkan är det. Exakt var folk befann sig år 1000 f.Kr vet man inte, om de inte lämnat skrift efter sig, men språk är lättare att begripa än benämningar som enbart refererar till olika arkeologiska fyndorter, och vi får anta att kopplingarna är rimligt korrekta. En sida med bra översikter om språk är The Language Gulper. Jag gör en kort översikt som delvis refererar tillbaka till gamla inlägg.

I norra Europa och runt Ural fanns de olika uraliska folkgrupperna. Språkligt delas de in i två huvudgrupper, den finsk-ugriska dit samiska språk hör, och den samojediska.

I norra Eurasien och norra Amerika fanns ytterligare sex språkgrupper representerade: eskimå-aleutiska, tjuktji-kamtjatka, tungus-manchuriska, sino-kaukasiska och turkiska språk. Några språkgrupper fanns både i Nordamerika och Asien, till exempel yupik (ett av eskimå-språken, den andra gruppen är inuiternas språk inuktitut) och Dené–Yeniseian (som verkar passa in i flera språkgrupper).

Det går att grotta ner sig rejält i olika detaljer när det gäller språk. Språket tjuktji (chukchi) är idag det största språket inom tjuktji-kamtjatka gruppen med cirka 12000 som talar det språket. Språket är ett polysyntetiskt språk, dvs många separata ord (morfem) kan sättas ihop till långa ord. Ett ord kan t.ex. betyda "jag har en rejäl huvudvärk". (ungefär "temenelevtepesjterken"). Kan vara bra att kunna. Eskimåspråken och språket ainu som talades av ainu-folket i norra Japan är också polysyntetiska språk.

Det är dock svårt att dra så många slutsatser av detta. Jared Diamond skriver om de områden som har störst antal språk per ytenhet, dessa är  numera ställen som Nya Guinea, Vanatu, Kaukasus och bland aboriginer i norra Australien. Variationen bland språk har utplånats historiskt av olika processer. Välkänt är spridningen av språk genom imperiebyggande, som sanskrit, latin, kinesiska, arabiska, quechua, spanska, ryska och engelska. Jared Diamond nämnder andra processer, som att jordbrukande bantutalare spreds i Afrika (kanske från 3000 f.Kr, säkert kring 1000 f.Kr) och austronesiska språk i den sydöstasiatiska övärlden och polynesien (kanske med början ca 4000 f.Kr). Även bland samlare-jägare-fiskare skedde sådant, till exempel expanderade inuit-talande folk för ca 1000 år sedan baserat på överlägsen jaktteknik med kajaker och hundslädar.

En bronsålderskultur (1500-700 f.Kr) i Centralasien som kallas Karasuk anses ha splittrats och delar av den vandrat norrut och uppgått i den grupp som talade yenisesiska språk, och levde som fiskare och jordbrukare/boskapsuppfödare längs floden Yenisei. Det verkar rimligt att denna typ av bronsålderskultur spreds norrut längs floddalarna.

Väster om dem ritas det in en kultur som kallas kimbrisk, eller cimmerian, som tillsammans med skyterna utgör de bronsåldersfolk som myter vävs av i antika grekiska historieböcker. Dessa iranska kulturer var hövdingadömen, och under vissa perioder upprättade de nomadiskt baserade imperier som var välorganiserade och delvis inkorporerade erövrade staters organisation.

Övriga Eurasien tog jag upp i inlägget 2/11 2015, vad som inte framgår där är att det fanns olika samlare-jägare-fiskare-folk som levde kvar i de områden som dominerades av jordbrukare och nomader. Exempelvis lever Veda-folket (Wanniyala-Aetto) på Sri Lanka kvar ännu, och år 1000 f.Kr var de den dominerande folkgruppen där, inflyttningen av singaleser kanske inte startade förrän 500 f.Kr.

För mer om folk och språk i Afrika, se inlägg den 17 december 2011, och andra inlägg kring det datumet. Västafrika (Niger-Kongo) befolkades av jordbrukare (durra, Sorghum bicolor, jams, Dioscorea sp. mm). De bantutalande folkens expansion hade år 1000 f.Kr nått de stora sjöarna. Framstår nog som en av de mest betydelsefulla processerna som pågick i världen vid tiden för Hågahögens uppförande. Den fortsatte och påverkade stora delar av södra Afrika men stannade upp vid klimatgränsen i syd. Undanträngda blev khoisantalande folk.

Vissa områden var i obebodda år 1000 f.Kr, som Island, och allra nordligaste Sibirien. Även Madagaskar var obebott, ön anses ha befolkats först 350 f.Kr och då av folk från Borneo. Att det var så följer av att malagassiskan är en austronesiskt språk.

Genom att följa de olika austronesiska språken har man spårat en ursprunglig spridning av folk från Taiwan ut över stora områden i Stilla havet och Indiska oceanen. Dessa människor bemästrade långväga resor över hav.

Lapita-kulturen i Melanesien (Bismark-öarna, Vanuatu m.fl) var en sådan austronesisk grupp som sedan spreds vidare ut i Polynesien. Tonga, Samoa osv befolkades från ca 1500 f.Kr. Tahiti ca 200 f.Kr. Senare nådde man till Marquesasöarna långt ut i Stilla havet och Hawaii nådde man därifrån (dvs österifrån) först cirka 600 e.Kr.

Nya Zeeland var obebott år 1000 f.Kr. Man tror att maorierna kom dit först 1300 e.Kr och då skedde även det österifrån, från Tahiti.

Australien däremot befolkades tidigt, kanske för 50 000 år sedan. Aboriginer är latin för ursprungsbefolkning. En större språklig huvudgrupp kallas pama-nyungan, medan det i  norra och nordöstra Australien funnits en mängd olika språkgrupper (kanske 22 olika). Flera separata språk talades även på Tasmanien men i samband med koloniseringen så utrotades de folken nästan helt.

Amerikas historia tog jag upp i inlägg från 12 februari 2012. I Centralamerika fanns de så kallade olmekernas hövdingadömen.

I Anderna och längs kusten av nuvarande Peru fanns hövdingadömen/stater som byggde platser som Caral, Kotosh, Aspero och El Paraiso. Dessa platser visar på en tidig civilisation med monumentalbyggnader och städer - denna kultur (ca 2000-1200 f.Kr) betecknas "Kotosh religiösa tradition" (la tradicion Mito Kotosh). Efter en nedgång kring år 1000 f.Kr följdes denna av Chavinkulturen från 900 f.Kr.









6 december 2015

En samtidig världshistoria

Nu blir det en puff för en bok vars inledning gör det jag efterlyst i tidigare inlägg, nämligen en tydlig deklaration av hur de tänkte när de skrev sin version av världshistorien. "En samtidig världshistoria", utgiven av Studentlitteratur 2014, med Maria Sjöberg som huvudredaktör.

Mycket bra. Haven som nav för berättelsen, helt i motsats till de sidenvägsbaserade inlandshistorier jag läst på sista tiden. Jag har inte hunnit läsa mer än ínledningen av boken, Läs mer om boken på Göteborgs universitets sidor. En recension finns här. 

22 november 2015

Globalhistoria, världshistoria, tankar och referenser

Jag skrev ett inlägg 6 april 2015 om olika sätt att skriva världshistoria. Där byggde jag främst på artiklar av Janken Myrdal och Arne Jarreck. De ger en kort definition i Historisk tidskrift 130:4,  2010: "En enkel sammanfattning av vad globalhistoria är kan vara att den syftar till att avtäcka och förklara generella mönster i det mänskliga samhällets historia genom studium av hela det globala rummet över lång tid". Nu fortsätter jag på det temat inspirerad av tre böcker:

"Kritiska tankar om historia", Maria Sjöberg, Studentlitteratur, 2012.

"Globalhistoria, en introduktion." Sebastian Conrad, Studentlitteratur, 2015. Originalet på tyska från 2013.

"World History, the basics." Peter N. Stearns, Routledge, 2011.

Maria Sjöberg är professor i historia vid Göteborgs universitet. Hon är redaktören till ett nytt globalhistoriskt verk på över tusen sidor, "En samtidig världshistoria" som utkom 2014, men här vill jag lyfta fram en mycket tunnare bok från 2012. I "Kritiska tankar om historia" går hon igenom sju olika ämnesområden vilka formar sig till en kortfattad "fallbeskrivning" av världshistorien. Alla belyses utifrån tre teman som Maria Sjöberg menar är begränsningar i "normal" historieskrivning:
- eurocentrism (ett västeuropeiskt perspektiv)
- evolution (att man utgår från slutresultatet som om det var det givna målet för historien)
- könsblindhet (manliga normer betraktas som allmängiltiga).

En kritik av eurocentrism finns i all globalhistoria och i modern världshistoria, utom hos de författare som uttryckligen propagerar för västerlandets särart. Samtidigt finns nog en inbyggd eurocentrism hos de flesta västerländska författare som är svår att undvika. I ännu högre grad finns en utbredd könsblindhet som förstärks av att källmaterialet ofta utgörs av mansdominerat material. Det Sjöberg kallar evolution har jag svårare att förstå, jag tror att problemet består av flera delar. Dels finns det som brukar kallas en "teleologisk" beskrivning", dels finns en slags positiv övervärdering av ett historiskt förlopp för att det anses ha gett ett visst gott resultat. Linjär moderniseringsteori är en extrem variant av en sådan historiesyn. Jag skulle valt ett annat ord än "evolution" för detta, för jag associerar till den biologiska evolutionen, som absolut inte är teleologisk och som är full av anpassningar som inte kan värderas som positiva. Både arter och ekosystem har hamnat i återvändsgränder som lett till utrotning eller massdöd. Men sociologisk teori har ett annat klassiskt evolutionsbegrepp, där moderniteten växt fram genom att gå igenom ett antal definierade faser (jämför t.ex. Herbert Spencer). Maria Sjöberg avslutar med att ta upp begreppet "multipla moderniteter", myntat av Shmuel Eisenstadt, som ett exempel på ett försök att komma ifrån en linjär beskrivning av en "evolution" mot enbart en västerländsk modell för det moderna.

Det roliga med Maria Sjöbergs bok är att hon går direkt på olika problemställningar, och bjuder generöst på funderingar kring dem. Jag hoppas kunna återkomma till dem.

Sebastian Conrad är professor i modern historia i Berlin. Hans introduktion till gobalhistoria har fördelen att den är översatt till svenska. Kunskapshistorikern Johan Östling ger dessutom en kort introduktion till gobalhistorians ställning i Sverige i inledningen. Boken vänder sig till historiestudenter och formar sig i långa stycken till en beskrivande referenslista som blir lite frustrerande för mig som vet att jag inte har tid att läsa ens en bråkdel av detta. Men en poäng blir att han visar att det produceras mycket inom det globalhistoriska området, det är inte bara en teoretisk tanke utan ett viktig perspektiv inom historieforskningen. En tidskrift av betydelse är Journal of Global History.

Sebastian Conrad har många referenser från olika språkområden, något som verkar självklart inom ett globalt forskningsområde. Dipesh Chakrabarty är till exempel en indisk historiker som citeras ofta av Conrad, han representerar det som kallas subalterna studier. De utgör i sin tur en del av vad som kallas postkoloniala studier med palestiniern Edward Said som klassisk referens.

Conrads definition av globalhistoria innehåller inget krav på ett studium av hela det globala rummet, utan det räcker att det finns en medvetenhet om det globala sammanhanget. Det behöver alltså inte vara fråga om makrohistoria, utan även en studie av ett begränsat område kvalar in bara det globala perspektivet finns med. Interaktionens betydelse betonas, vilket gör att jämförande fallstudier måste göras med en medvetenhet om de kontakter som påverkat utfallet.

Det bästa med Conrads bok är att den avslutas med en utförligare presentation av några globalhistoriker och deras viktigaste verk. De som tas upp är Janet Abu-Lughod, C.A. Bayly, Hamashita Takeshi, Jared Diamond, Rebecca E. Karl, John F. Richards, Victor Lieberman, Erez Manela, John Darwin och Jürgen Osterhammel.

För Conrad är världshistoria ett äldre begrepp, i kontrast mot globalhistoria. Världshistorier har funnits sedan Herodotos, Polybios och Sima Qians tid. De skrev sin kända världs historia. Med mongolernas världsrike skapades kontakter som möjliggjorde en beskrivning av en större värld, som hos Rashid al-Din. Och ett steg mot en mer källkritisk världshistoria togs av Ibn Khaldun som jag skrivit flera inlägg om. Med grundandet av Manila 1571 sätts Mingdynastins Kina i direkt kontakt med Latinamerika och det går att tala om en global ekonomi. Men den historievetenskap som växer fram formas av nationella och koloniala projekt, och modern världshistoria och globalhistoria ska ses som en reaktion mot de nationellt avgränsade historiebeskrivningarna.

Den moderna "World history" som Peter Stearns skriver om kan sägas inledas med William McNeill på 60-talet, och den mest refererade världshistorian verkar vara far och son McNeills "The Human Web", från 2003. Peter N. Stearns är professor vid George Mason universitetet i Fairfax, Virginia, USA. Efter en inledning i "World History, the basics" bjuder han på en mycket kortfattad världshistoria på bara 30 sidor. Sedan följer källkritiska funderingar som Stearns kallar "habits of mind in World history" och ett mycket trevligt kapitel om periodiseringar. Jerry H. Bentley är en återkommande referens, han grundade Journal of World History. Ett annat namn som återkommer är Patrick Manning, professor vid Pittsburghs universitet.

Peter Stearns uppfattar jag använder "världshistoria" utan kontrast mot "globalhistoria". Men den akademiska striden som fördes i USA för att alls få undervisa i ett geografiskt bredare historieämne bedrevs under rubriken "World History". Det gör att det begreppet lätt kan få en koppling till "liberala anglosaxiska" beskrivningar som betonar nätverk och ekonomiskt utbyte. Men andra författare, som jag uppfattar som delvis med en annan historiesyn som mer betonar konflikt och maktfrågor, använder också begreppet "World History", till exempel Clive Pontings "World History, A New Perspective", 2001,






1 november 2015

Myternas historia


Karen Armstrongs ”Myternas historia” (Bonniers 2005) är en introduktion till ett utgivningsprojekt där olika författare fått i uppdrag att återberätta myter (Canongate Myth Series). Denna inledning formar sig till en pärla, i en liten volym ger hon oss en koncentrerad historia med myterna i fokus.

Myterna, skriver hon, är en konstform. Myterna och konsten är det som hjälper oss från ett livsstadium eller ett sinnestillstånd till ett annat. De livskraftigaste myterna handlar om ytterligheter, om extrema situationer som är giltiga för alla människor. Uppväxt, överlevnad, kärlek, sjukdom, död. Hon betonar att myterna förlorar sin kraft om de återberättas utanför det sammanhang av ritualer och kult där de ingår. För att de ska återfå sin kraft krävs att de återberättas i ny form, och hon följer hur gamla myter återuppstått i ny skepnad genom historien.

Mest utrymme får mesopotamiens myter. Här berättas om gudinnan Inanna, som färdas i underjorden för att sedan återkomma. Det kan förstås som en initiationscermoni, en upplevelse av döden som leder till nytt liv. Inanna är en av de tidiga jordbrukarnas modergudinnor: Babylonierna kallade henne Ishtar, i Syrien hette hon Astarte. Armstrong drar paralleller till grekernas myter om sädesgudinnan Demeter och hennes dotter Persefone. I Norden finns vaga spår av dessa fruktbarhetsgudinnor, som Nerthus (Njärd) i ortnamn, till exempel Närtuna.

Fotnot 20160407: Ola Wikander "I döda språks sällskap" berättar att världens första kända skönlitterära författare var Enheduanna, och att hennes mest hknda dikt är en hyllning till gudinnan Inanna. Den är skriven på en variant av sumeriska som enbart användes när kvinnliga huvudpersoner framträder i berättelserna.  
I mesopotamien finner vi sedan de första städernas myter. Babylon betyder ”gudsporten”, varje stad var ett centrum där gudarna kunde visa sig för människorna i de riter som utövades i tempel och helgedomar. Men stadskulturen gav upphov till myter där människornas egna val spelade en större roll än i de gamla myterna. Gilgamesh är ett komplext epos om en kung som terroriserar sitt folk, utsätts för prövningar, blir vän med sin fiende, möter Ishtar men försmår henne, hon dödar hans vän (älskade?) och Gilgamesh inser att även han ska dö. Han finner sig i sitt öde, återvänder till sitt rike, uppfinner skrivkonsten och försonas med tillvaron.
En till fotnot 20160407: Ola Wikander redogör för att Gilgamesheposet i vissa delar var skrivet på sumeriska och i andra delar på klassisk akkadiska/gammalbabyloniska, dvs på språk som inte talades längre i det nyassyriska riket i vars bibliotek i Nineve man hittat kilskriftstavlorna. Han lyfter fram eposets budskap att man ska söka lyckan i det liv man lever, inte i strävan efter odödlighet - carpe diem.

Karen Armstrong periodiserar myternas historia. Först ”jägarnas mytologi” 20000 - 8000 f.v.t. (före vår tideräkning, dvs f.Kr som det skrivs av Armstrong och andra som inte vill referera till Kristus fast de ändå räknar tiden som ”vi” gör, dvs enligt den Gregorianska kalendern). Hon spekulerar kring de animistiska myterna, vars främsta spår finns i grottmålningar och hällristningar. Schamanernas uppstigandeberättelser lever kvar i de många berättelserna om himmelsfärder som finns i religionerna. Armstrong menar att jägarna var tvungna att ritualisera jakten för att förmå sig att döda de djur som de såg som bärare av andar. Med den tolkningen får man känslan att människan blev jordbrukare för att slippa den moraliska påfrestningen att jaga. Jag är inte så övertygad, jaktriterna syftade nog mer till att stärka jägaren inför en farlig uppgift. Jägarnas myter kan man lära sig av från folk som fortsatt leva som jägare, fiskare, samlare i modern tid, men med reservationen att inget hindrar att de utvecklat helt andra myter än de som fanns för tiotusen år sedan.

Sedan följer jordbrukarnas mytologi (8000-4000 f.v.t) och de äldsta civilisationerna (4000 -800 f.v.t), som exemplifieras av myterna om Inanna och Gilgamesh. Eller Odysseus. För mig är detta urmyterna, det är de gamla historierna som fanns före de mer konstruerade berättelserna som profeterna skapade.

Efter den kommer ”Axialåldern” (800 – 200 f.v.t). Det begreppet är nytt för mig. Det stammar från filosofen Karl Jaspers som ansåg att denna tid gav upphov till tankesystem som bildat en axel för senare tiders tänkande att röra sig kring.

Här vidgas Armstrongs perspektiv så att det blir mer av en världshistoria, när konfucianism, taoism, hinduism, buddhism, monoteism i Mellanöstern och grekisk rationalism tas upp. Men redan i nästa period som hon kallar ”den postaxiala eran” (200 f.v.t -1500 v.t) väljer hon att koncentrera sig på Västerlandet. Jag tror inte det är eurocentrism, jag tror det låg i uppdraget att skriva en introduktion. Själva tanken att uppdra åt författare att återberätta myter låter som en västerländsk/modernistisk idé. Formatet begränsar också, Armstrong har inte utrymme för Amerikas myter, eller de myter som uppstår i Sydostasien eller Centralasien.

Armstrong vill istället koncentrera sig på konflikten mellan myten och det hon kallar logos, dvs den rationella tanken. Hon menar att det speciella med västerlandet är att de tre monoteistiska religionerna åtminstone delvis gör anspråk på att vara historiskt istället för mytiskt grundade. Monoteisterna försöker därför periodvis visa att deras tro har en rationell grund. Detta leder till nästa period; ”den stora västerländska omvandlingen” ( ca 1500-2000). Denna tid innebär en brytning mellan logos och mythos, en brytning som är fullständig i slutet av 1800-talet.

Men enligt Karen Armstrong åtföljdes logos av destruktiva moderna myter, som slutade i massakrer och folkmord. Hon hoppas att romanförfattarna och andra konstnärer kan skapa nya fungerande myter som räddar oss från nihilism och alienation. Problemet, noterar Karen Armstrong, är att myten fungerar bara i en liturgisk inramning, myten är inte profan. En roman kan man läsa vilken miljö som helst, och på bussen saknas den rätta inramningen. Hon hoppas ändå att konstnärerna ska kunna axla prästernas roll att ingjuta de värden som skapar ett hållbart samhälle.

Jag tänker själv att de bästa romanerna är de som djupast skildrar historien. De kan, likt Conrads ”Mörkrets hjärta”, visa på historiens tragedi. Författarna kan skildra en modernitet där gud är död och dygderna består av entreprenörskap och konsumtionsförmåga. Framförallt kan de skildra mänskliga konflikter i brytningen mellan olika tider. Jag ser inte hur de kan skapa de värden som myterna återgav. Men jag tror inte heller att myterna skapade värden, utan värdena fanns i föreställningar som myterna återgav. Nya föreställningar kommer att krävas för att rädda världen, och författarna kan vara de första att få syn på dem.

17 oktober 2015

1206 - ett nordisk kolonisationsprojekt över Östersjön

Nu blir det ännu ett inlägg om nordisk historia. Arkeologen och författaren Jonathan Lindström har skrivit en bok som heter "Biskopen och korståget, 1206 - Om krig, kolonisation och Guds man i Norden". Utgiven på Norstedts 2015.

Biskopen ifråga är ärkebiskop Andreas Sunesen Hvide (1160-1228), och boken är en detaljerad skildring av hans liv från barndom till bortgång. Parallellt är boken en delvis arkeologiskt baserad skildring av hur 40 bondefamiljer flyttades från norra Öland till Ormön utanför Hapsal i Estland. Det hela är ett projekt organiserat av ärkebiskop Andreas i Lund, genomfört för att skapa ett brohuvud för vidare kristen kolonisation.

Jonathan Lindström har personliga skäl att intressera sig för hur svenskbygderna uppkom på Ormsön. Hans farfar flydde med sin familj från Ormsön 1943, bland dem Lindströms då 16-årige far. Att det fanns en svensktalande befolkning där var en följd av att det bildats koncentration av svensktalande i området runt Hapsal och Ösel. Det Lindström vill visa i boken är att detta troligen inleddes i större skala med kolonisationen av Ormsön år 1206.

I sig är detta ett tydligt exempel på hur den danska makten kunde organisera mer än bara handel och räder i vikingastil. Den kombinerade kunga- och ärkebiskops-makten hade levererat korståg i österled under Andreas föregångare, den militante ärkebiskopen Absalon Hvide. Andreas ville gå mer systematiskt till väga och skapa en bofast befolkning av ölänningar i Estland.

Det är också ett exempel på hur sammanflätad den nordiska utvecklingen var. Hvide-ätten var nära lierad sedan länge med de danska kungarna Valdemar I ("den store", regent 1157-1182) och hans söner Knud VI (r 1182-1202) och Valdemar Sejr (regent 1202-1241). Hvide-ätten var också lierad med den Sverkerska ätten. Ärkebiskop Andreas var en av nordens mäktigaste män när Sverker den yngre satt vid makten (regeringstid 1196-1208). Andreas brorsdotter Benedikta Ebbesdotter Hvide var gift med Sverker den yngre och alltså svensk drottning, 1196-1200. Lunds domkyrka stod över de övriga nordiska kyrkorna och ärkebiskop Andreas ville styra även över den framväxande kyrkan i Estland.

Jonathan Lindström beskriver hur Andreas var född in i maktens centrum. Inte blev det sämre av att han under sina studier i Paris lärde känna och bli förtrogen med den blivande påven Innocentius III, känd som alla tiders mäktigaste påve.

Kyrkan stärkte sin ställning under denna tid, Sverker den yngre utfärdade privilegier som innebar att kyrkan befriades från kungliga skatter. En som bidrog till detta var Andreas kollega i Uppsala, ärkebiskop Olof Lambatunga (ärkebiskop 1198-1206).

Slaget vid Gestrilen 1210 blev dock ett avbräck för Sverkarna då Erikska ätten åter stärkte sin ställning. Koloniseringsprojektet i öster avtog för svensk del. Nya möjligheter erbjöds då Sverkers son Johan blev kung 1216. Han var då bara 15 år. Makten höll allt mer på att övergå till Bjälboätten, som sedan Birger Brosas tid som jarl (1174-1202) skapat sig en allt viktigare position. Efter Bendiktas död år 1200 så gifte sig kung Sverker med Birger Brosas dotter Ingegerd, mor till Johan. Den unge kung Johan styrdes av Linköpings biskop Karl Magnusson och jarl Karl döve, bägge av Bjälboätten. De beslöt att genomföra korståg i Estland år 1220 och fick stöd av ärkebiskop Andreas för detta. Det hela ledde fram till en militär katastrof. Jonathan Lindström skildrar detaljerat hur ester i slaget vid Leal 1220 lyckas tända eld på borgen som svenskarna befäst sig i och sedan övermanna dem när svenskarna tvingades ut från borgen. Biskop Karl och jarl Karl döve föll och med dem hela den starka trupp som de tagit med från Eketorpsborgen på Öland. Eketorpsborgen förföll efter detta, och alla svenska ambitioner i Estland låg nere i flera århundraden.

Istället var det danskar och tyskar som fortsätter att strida om vem som skulle kristna de olika baltiska folken. De danska korstågen hade pågått länge i området. Den mest mytologiska händelsen i ärkebiskop Andreas liv blev kopplat till detta, det är historien om hur den danska flaggan föll ner från himlen. Denna sägen skapades på 1500-talet och var då knuten till ett slag vid borgen Fellin år 1208. Senare flyttades händelsen till den mera kända danska segern vid Reval 1219. Reval är dagens Tallin, platsen hette först Lindanäs. Det viftades säkert med rödvita flaggor i Reval 1219 men säkra belägg för en rödvit flagga kopplad till Danmark finns först från mitten av 1300-talet.

Jonathan Lindström skriver om ärkebiskops Andreas historiesyn. Han menar att Andreas ansåg att historien har en riktning, att den följer en av Gud utstakad stor plan. Viktigast för ärkebiskopen var att försäkra sig om att så många människor som möjligt blev kristna och kunde få del av himmelriket i livet efter detta. Korstågsivrandet var en del i detta men även den vanliga kristna utbildningen. Andreas skrev en lärobok kring år 1200 med titeln Hexaëmeron, en titel som syftar på de sex skapelsedagarna. Den består av 8040 rader hexameter på latin, och ett enda exemplar finns kvar idag på Det Kongelige Bibliotek. En riktig "prästepina" citerar Lindström.

På sidan 101 redogör han för de fyra tolkningsnivåerna av bibeln som Andreas lärt sig i Paris. Det är först den bokstavliga, sedan den allegoriska, en tredje är tropologisk/moralisk och slutligen är det den fjärde nivån: anagogin/mystiken/andligheten. Den bibliska historien sammanfaller med världshistorien och Andreas samtid uppfattade domedagen som nära förestående. Påven Innocentius III kallade det för "denna världens aftonstund" och omvändelsearbetet var akut. Detta motiverade att hänsynslösa metoder användes i missionsarbetet.

Jonathan Lindströms bok tas upp i ett inslag i Vetenskapsradion historia. I radioinslaget betonas själva frågan om när estlandssvenskarna först kom till Estland. Arkeologen Anders Kaliff får avsluta med att berätta att det kan ha funnits en kontinuerlig bebyggelse av skandinaviskt ursprung från järnåldern, och han har stöd av utgrävningar på Ormöns grannö Nuckö.

Det kan för min del spela mindre roll. Mera intressant är att fundera över vad detta fall av organiserad kolonisering och den detaljerade redovisningen av ärkebiskop Andreas liv visar av organisationsgraden i Skandinavien vid denna tid.

Jag jämför gärna mellan 1200-talets Lund med ärkebiskop Andreas och 600-talets Sevilla, där ärkebiskop Isidorus huserade i visigoternas rike, som jag skrivit om förut.  Skånelagen och västgötalagen tycks inte så mycket mera avancerade än den visigotiska lagen. Visigoterna hade draghjälp av romerska jurister, medan skandinavien kunde dra nytta av katolska kyrkans juridiska kunnande. På 600-talet var katolska kyrkan inte någon centralt organiserande makt, Isidorus hade inte mycket med påven Gregorius att göra. Istället gav det allmänna romerska arvet grunden till utbildningsgången och Isidorus utvecklade de katolska tankegångarna i konflikt med den arianska kristendomen som var stark bland visigoterna. Andreas däremot studerade i Paris och Bologna och tog direkta instruktioner från påven. Någon subtilare utveckling av religionen var det här inte frågan om som jag ser det, utan det handlade om strid mot hedningar, muslimer och judar.

Visigoternas samhälle var ett slavägarsamhälle, där visigoterna hade ersatt de gamla romerska patricierfamiljerna på den högsta samhällsnivån. Skandinavien hade börjat avskaffa träldomen vid kristendomens intåg, men korstågen i öst hade många bevekelsegrunder varav slavhandel ingicks som en del, och särskilt kvinnor var en viktig handelsvara.

Arkitektur kan man jämföra. Lunds domkyrka var mer imponerande än de kyrkor visigoterna åstadkom. Absiden i Lunds domkyrka räknas som ett romanskt mästerverk, en byggnadsstil som utvecklades på 900-talet. Men Sevilla, som på 600-talet kallades Hispalis, stod nog inte 1200-tals Lund efter som stad även om Sevillas storhetstid skulle komma när Andalusien införlivades i det umayyadiska riket.

Överlag fanns det fortfarande få städer i Skandinavien på 1200-talet. Köpenhamns ursprung räknas till exempel till ett borgbygge av Andreas föregångare ärkebiskop Absalon Hvide.

Visigoternas rike led av inbördes maktstrider inom de mäktiga familjerna och stred också regelbundet mot omkringliggande maktgrupperingar. De kungar som försökte etablera katolicismen som enda religion fick också bekämpa arianska uppror. I Skandinavien 600 år senare pågick liknande strider mellan de mäktiga familjerna, men utan någon ideologiskt färgad stridslinje som finns dokumenterad. Men korstågen var däremot starkt ideologiskt motiverade, även om de byggde på en tradition av vikingatåg i liknande stil.

Min känsla är att den senare kungamakten i Sverige, från Magnus Ladulås som blev kung 1275, var mer konsoliderad och välorganiserad än något visigoterna åstadkom. Visigoterna hade nog nått dit om inte de hade krossats totalt efter 711. Det var frankerna som skapade grundmodellen för det katolska kungadömet, och det är den typen av organisation som via tyska och engelska förebilder når Skandinavien.

Kanske man kan tala om en 600-årig process av diffusion av romerska och sedan katolsk organisation, som till slut når Skandinavien och sedan vidare österut tills den möter den motsvarande diffusionen av Östroms ortodoxa organisation.

Senare tillägg: Vetandets värld på SVT den 16 oktober 2017 hade ett fint inslag om koloniseringen av Ormön.








20 september 2015

Den långa medeltiden


Jag har läst en bok av Fredrik Charpentier Ljungqvist (FCL) som heter "Den långa medeltiden", Dialogos, 2015. Den bjuder på en utmärkt introduktion till Nordens historia mellan 500-talet till 1500-talet. Redan undertiteln "De nordiska ländernas historia från folkvandringstid till reformation" klargör två poänger som FCL har med boken. En är att skapa en mental bild av en medeltid i Norden som motsvarar den som finns för övriga Europa. Vendeltid och vikingatiden integreras i denna beskrivning i den långa medeltiden. Det liknar det som Peter Heather (och säkert många andra) gör i sina böcker, vikingarna blir en av många exempel på processer kopplade till olika former av migration. FCL gör detta för första gången på svenska på ett lättläst och bra vis. Hans andra huvudpoäng är att det är en nordisk medeltidshistoria. Parallella handlingar i Norden knyts samman. Han skriver om periodiska inbördeskrig i Danmark och Norge från 1130 till 1170 respektive 1240 och närmast konstant inbördeskrig i det blivande Sverige från 1000-talet fram till början av 1300-talet. Birger jarl nämns jämte Valdemar I och Sverre Sigurdsson. Särskilt dramatiskt är en kort skildring av hur Danmark upplöses helt 1332-1340 när hertigar från södra Jylland tar makten. Landet var satt i pant till tyska grevar av Holstein. Valdemar IV Atterdag lyckas återerövra landet. I en vanlig svensk historia dyker han upp först när Skåne och Gotland anfalls 1360-1361 men hans roll i Nordisk historia är långt mer betydelsefull.

Det är en kort historik med tyngdpunkt på allmänna förhållanden så personliga öden får litet utrymme. Jag saknar författaren Snorre Sturlasson. Men jag hittar en kort men bra beskrivning av litteratur som skrivits på folkspråk och på latin. Här nämns Konungs skuggsiá, den norska konungaspegeln från 1250-talet och den hundra år senare svenska Konungsstyrelsen. FCL anser den retoriskt mest framstående politiska skriften är den norska Ett tal mot biskoparna från ca 1200.

Förutom medeltidshistoriker är Fredrik Charpentier Ljungqvist också  klimathistoriker. Jag har tidigare tagit upp hans arbete, bland annat i inlägg 6 november 2012. Klimatets roll, och andra naturförutsättningar för samhällets utveckling, får en tydlig del av den historiska beskrivningen. Att Grönland får ta upp utrymme i boken beror nog på att skeendet där är så tydligt klimatstyrt. Den lilla istiden inleds i mitten av 1300-talet, med kallaste sommaren 1453. Analyser av tandemalj från begravda nordbor i den grönländska Österbygden visar att årsmedeltemperaturen sjönk med 5 grader från den första till den sista generationen på platsen.

Tidigare kallår i Norden var 530-575 och 1120-1130. 500-talet och 1300-talet spreds också pest, det var dåliga år.

Aktuella arkeologiska rön är med. Spännande är till exempel Salmefynden, en forntida roddbåt med resterna av sju nordbor från tidigt 700-tal. Ytterligare fynd belade att skepp från östra Sverige begav sig till Estland på krigståg före det som kallas vikingatiden.

Ett gammalt fynd som lyfts fram är Mästermyrkistan, en verktygslåda från ca år 1000 som hittades på Gotland 1936. Verktyg, lås med mera finns på Historiska museet.

FCL avslutar med en notering om hur länge medeltiden satte sin prägel på Norden. Medeltida lagar med vissa justeringar fanns kvar fram till 1680-talet i Norge och Danmark, och Magnus Erikssons landslag från 1350 var i kraft fram till 1734 års svenska lag.

I epilogen går FCL igenom vissa av de skillnader som växte fram inom Norden. Att en större andel bönder kom att äga egen jord i Sverige gjorde att de var representerade som ett eget stånd i riksdagen, något de inte var i det dansk-norska riket. Kristnandet kom först till Danmark och Norge och det samt närhet till kust, jämfört med Sveriges mer splittrade geografi, kom att leda till starkare central kungamakt där. Norge och Islands kontakter med England gynnade att man började skriva på folkspråk.

FCL betonar sex omvälvningar under den långa medeltiden: krisen vid mitten av 500-talet, segelfartygens utveckling vid vikingatidens början, kristnandet och europeiseringen av kulturen, slaveriets avskaffande och ståndssamhällets framväxt, digerdöden och senmedeltida agrarkrisen och reformationen.



11 september 2015

Climate Action Tracker

Pär Holmgren höll föredrag i Uppsala, tillsammans med Staffan Lindberg, på en så kallad miljö-öl. Pär berättade bland annat om en intressant sida som redovisar vad olika länder lovat göra vad gäller klimatpåverkande utsläpp, och vad de verkligen gör. Den heter Climate Action Tracker.

Infrias löftena landar prognosen på + 3 grader, medan nuvarande trend slutar på + 4 grader Celsius, jämfört med förindustriell temperatur. Notera detta, att här alltså inte jämförs med den meteorologiska "standardnormaltemperatur" som beräknas utifrån de 30 åren mellan 1960 och 1990. Nästa standardperiod kommer att vara 1991-2020, dvs vad som anses normalt kommer att stiga.

Någon motsvarande "tracker" för utrotade arter har jag inte hittat, men en holländare som heter Peter Maas har en sida där han sammanställt mängder av uppgifter.

2 september 2015

Återblick 1000 f.Kr. Eurasien

Hågahögen anlades ca.1000 f.Kr, under höjdpunkten av den uppländska bronsåldern. Låt oss göra en kort överblick över resten av världen vid den tiden. Jag börjar med Eurasien och får återkomma med övriga världsdelar.

Hela Europa befolkades av olika hövdingadömen och några jägare-, samlare- och fiskare-folk. Baserat på språk kan en uppdelning göras i samer, proto-germaner, finsk-ugriska folk, kelter, iberier, basker, etrusker, sardinska nuragh-byggare, proto-slaver och balter (eller balto-slaver?). I sydöstra Europa talar man om illyrier och thrakier. Listan är inte komplett, flera "proto-folk" går att hitta och hela övningen innehåller en massa oklarheter.

För Europas del är bronstillverkning tidigast belagd i de illyriska områden (Anatolien) ca 2500 f.Kr. Från 1800 f.Kr var tenngruvorna i Cornwall betydelsefulla för bronstillverkningen. Tenngruvor fanns även i norra Portugal. Järnhantering inleddes i Europa ca 1000 f.Kr. De äldsta fyndplatserna med järnslagg under bronsålder finns i Ukraina, på Balkan, i Centraleuropa och i Skandinavien. (Stig Welinder, Sveriges Historia). Runt Mälaren finns fynd från omkring 1200 f.Kr. Men först kring 800 f.Kr blev järnföremål vanliga i Skandinavien.

Eupedia innehåller flera kartor (och en massa annat material av varierande seriositet):
http://www.eupedia.com/europe/neolithic_europe_map.shtml

De arkeologiska begreppen på de europeiska kartorna illustrerar att vi inte har några historiska källor. Höggravskulturen ersätts av kremering under urnefältskulturen, med typfyndorter som det keltiska Hallstatt och senare under järnåldern La Tène. I öster (ungefär dagens Polen) hittar man Lusatian-kulturen.

Men längre söderut finns det civilisationer som kan bjuda på skriftliga källor; assyrier, greker, judar, egyptier, fenicier med flera.

Vi kan börja med bibelns kung David, vars regeringstid i Israel dateras till cirka 1010-970 f.Kr. Klassiskt upplägg med dynasti som grundläggs av en krigarkung som intar en huvudstad - Jerusalem ca 990 - och som följs upp av den gode byråkraten Salomo (regent cirka 965-928).

Samtidigt, ca år 1000 f.Kr, i feniciernas Gebal, av grekerna kallat Byblos, 4 mil norr om dagens Beirut, låter kung Ithobaal göra en inskription över sin far Ahiram. Denna inskription är den första kända texten skriven med den feniciska abjadern, dvs det alfabete med enbart konsonanter som sedan inspirerade till de arameiska och hebreiska abjaderna och det grekiska alfabetet. Ortnamnet Byblos har gett upphov till ordet bibeln. Papyrus var en av hamnstadens storsäljare och grekerna döpte materialet efter staden.

I Egypten går det utför efter 20 dynastier av faraoner. Det nya riket (1550 - 1070) var en storhetstid med flera kända Ramses som faraoner. Efter interna strider tog den 21:a dynastin över i det som egyptologerna kallar "den tredje mellanperioden". År 1000 f.Kr. hette faraon Amenemope  (regent 1001-992). Hans grav i Tanis var ovanligt liten för en farao men den bräcker ju onekligen Hågahögen.

Söder om Egypten låg riket Kush med huvudorten Napata som ligger i nuvarande Nubien. Kush hade utvecklat en civilisation i samspel med Egypten, med en rikedom bland annat baserad på guldfyndigheter. Under perioder hade Egypten kontrollerat Kush. Runt år 1000 verkar det vara höga Amon-präster som tagit över styret där. Senare kom nubiska Kushkungar att erövra Egypten under en kort period, den 25:te dynastin (760-656 f.Kr) kom från Kush.

På andra sidan Röda havet (eller på bägge sidor enligt vissa) låg riket Saba. (Se inlägg kring 22/8 2011 för fler inlägg rörande detta område).

Den grekiska övärlden upplevde en nedgång efter att den mykeniska kulturen upplösts före år 1100. Skälet till detta verkar det inte finnas någon enighet om. Ökad dorisk dominans i området, medan mykenarna tycks sammansmälta med jonisktalande folkgrupper på det som idag är Turkiets västkust.

Lågkonjunktern för storcivilisationerna runt år 1000 f.Kr tycks gälla även Assyrien, Babylon och Elam. Elam låg i sydvästra Iran med huvudorten Susa och var centralt placerat för handeln med Indusdalen och med tenn och ädelstenar från Afganistan. Elamitiskan var inte vare sig semitisk eller indo-europeisk, det är oklart

I Assyrien hette kungen Aššur-rabi II (regent 1012-972) med huvudstaden Assur (Aššur). Hans tillnamn betyder "den store", men ingen vet vad han gjorde som skulle ha förtjänat honom det namnet mer än att han regerade väldigt länge. Möjligen klarade sig assyrien relativt bra under en svår period och sedan gjorde man en neo-assyrisk återexpansion från 911 f.Kr då man till och med erövrade Egypten. Araméerna vandrade in i Syrien från 1200 f.Kr med Damaskus som huvudort och deras och flera andra folks expansion kan delvis förklara Assyriens relativa nedgång.

I Babylon var det också turbulent. Där övertogs styret av den sjätte dynastin ca år 1004 f.Kr och deras förste regent bar namnet Eulmash-shakin-shumi. Läget var så pressat att under hans regering flyttades huvudstaden från Babylon till Kar-Marduk, där han begravdes. Babylon kommer inte igen som stormakt förrän ca 615 f.Kr.

Den persiska viken hade en viktig regional makt i Dilmun med centrum på den ö som nu är Bahrain.

Hettiterna kommer igen något efter sin upplösning redan ca 1180 f.Kr. Kring år 1000 upprättas de så kallade nyhettitiska furstendömena, i sydöstra Anatolien och norra Syrien. Frygiska folk kallas de som bor i de tidigare hettitiska områdena. Öster om dem hittar vi Urartu som kommer att ge upphov till det som i bibeln kallas Kungadömet Ararat.

Kring denna samling av tidiga civilisationer fanns det många olika folk. I söder Arabiska och sahariska pastoralnomader, och i nordafrika boskapsskötande imazighen (berber). Söder om Sahara fanns boskapskötande folk, bland dem främst bantu, och ännu längre söderut olika khoisanfolk.

Norr om svarta och kaspiska havet levde kimbriska och skytiska pastoralnomader, och flera folk som talade indoiranska språk. Andra folk finns i texterna, för vissa vet man inte vilka språk de talade.

Öster om Urartia låg Minni (Mannea) där man talade hurri. Det finns en hurro-urartisk språkgrupp, som varken är indo-europeisk eller semitisk. Eller man kanske ska skriva att den fanns, det är en utdöd språkgrupp.

Inför fortsatt läsning av detta inlägg kan lämpligen Talessmans utmärkta karta för 1000 f.Kr. konsulteras. Jag jämför den med John Haywoods "Historisk världsatlas", Könemann, svensk utgåva från år 2000.

I området som är dagens Iran och Turkmenistan anger Haywoods karta iranska hövdingadömen, Talessman kallar dem "Iranian pastoral peoples". Här hittar vi bland annat föregångarna till sogdierna.

Sen kommer vi till nästa civilisation, den vediska i norra Indien. Den gamla Induscivilisationen föll samman kring år 2000 f.Kr. Någon gång ca 1500 f.Kr. flyttar boskapsskötande indo-européer från Centralasien ner till norra Indien och från 1200 f.Kr dominerar de gangesslätten. Här sker en kulturblandning mellan boskapsskötare och jordbrukare. Dravidiska språk förskjuts söderut. Sanskrit är språket i de heliga Vedaskrifterna (Mahabharata  och Ramayana) som traderas muntligt och inte nedtecknades förrän ca 500 f.Kr. Järnhantering etableras och kring år 1000 f. Kr är risodling huvudförsörjningen. Hinduismen utvecklas till den viktigaste trosföreställningen.

Använder man Mahabharata som källa kan man för år 1000 tala om kungadömet Kuru efter den mytologiske kungen Kuru. Här krävs nog mycket lyckosam arkeologi för att få mera konkreta uppgifter att få på. Den arkeologiska beteckningen på perioden är Painted Grey Ware culture (PGW).

I södra Indien talar man om en megalitisk järnålder med fyndorter som Hallur i Karnataka och Adichanallur i Tamil Nadu.

Hela frågan om hur indo-europeiska språk spreds i Indien är mycket omdebatterad, kopplat till det laddade begreppet "arier". Jag kan kort bara nämna att Clive Ponting i "World History", (Pimlico 2000) refererar till arkeologen Colin Renfrew som menar att det kan ha funnit ett proto-indo-europeiskt språk i Anatolien som talades av de första jordbrukarna runt samhällen som Catal Hüyük. Ponting skriver att inget utesluter att de språket påverkat de språk som talades i Induskulturens Harappa och Mohenjo Daro, och då krävs ingen invandring från norr för att förklara sanskrits utbredning.

Fortsatt österut hamnar vi i sydostasien, med proto-burmeser, mon-khemer,  proto-thai och proto-tibetaner på kartan. Norr om dem proto-turk-mongoler (proto-altaik om man godkänner altaic som en språkgrupp). I det som är södra Kina Yue folk (yue som i senare kring 200 f.Kr riket Nanyue). Men väl framme vid Huang He hittar vi Kinas tidigaste civilisationer.

De första bronsföremålen i Kina redan kring 1900 f.Kr under den mytiska Xia-perioden. Shangdynastin ca 1555-1045 är däremot belagd då man funnit de berömda orakelbenen. Västra Zhoudynastin tog över med huvudstaden Fenghao i Shaanxi (nära dagens Xian, dvs den klassiska huvudstaden Changan). Nu finns det historiska detaljer som att slaget vid Muye 1045 (Haywood anger 1122) skulle ha beseglat Shangdynastins öde. Makten togs över av Kung Wu av Zhou. Hans sonson kung Kang av Zhou satt vid makten ca 1020 - 996 f.Kr. Enligt hans historiker blomstrade riket under hans regeringstid (vågar jag tro, så borde hans historiker ha skrivit).

Någon sporadisk kontakt kan ha funnits mellan Kina och Indien vid denna tid. Indien hade sedan länge haft mera kontakter via Elam och Dilmun till tvåflodslandet. Man kan alltså säga att den Eurasiatiska kontinenten hade sina allra första mycket tunna transkontinentala kontakter kring år 1000. Zhou var en långlivad dynasti, den förlorar himmelens mandat först 256 f.Kr. I praktiken var dock dynastin mycket instabil från ca 770 f.Kr då den drevs österut från Shaanxi av nomader och rebeller. Den senare tiden kallas "östra Zhou", och indelas i Vår och Höst-perioden (770-464)och sedan "De stridande staterna" . Den kinesiska skriften etableras under Zhou och nu skapades Kinas klassiska poesi (Shijing, The book of Odes). Oroligheterna under östra Zhou bidrog till behovet av teorier om ordning och det tänkande som med tiden förfinas till konfucianismen.

I Korea 1000 f.Kr. kallas den arkeologiska perioden Mumun. Sparsamt används bronsföremål men det verkar inte finnas några Hågahögar, snarare byggde de megaliter.

I södra Japan betecknas den arkeologiska tiden som Jomon-perioden. De hade världens tidigaste belagda krukmakeri, krukor med mönster gjorda med rep från ca 8000 f.Kr. Dessa jägare och samlare började bli bofasta vid ca 5000 f.Kr (Japans historia av I. Ottosson och T. Ekholm). Man tycks ha flyttat säsongsvis, med bostäder i bergen på sommaren och vid kusten på sommaren, vilket låter trivsamt. Senast omkring år 1000 f.Kr började ris odlas. Ris hade odlats i Kina och Korea minst sedan 5000 f.Kr. så det tog tid för den kunskapen att ta sig ut till Japan.

I ett inlägg 23 mars 2013 funderar jag över periodisering av historien. Då tyckte jag inte år 1000 f.Kr var någon bra brytpunkt. Jag föreslog en period från 9000 f.Kr -320 f.Kr som perioden för jordbruket och civilisationernas framväxt.

Civilisationerna är framväxten av städer, skriftspråk och byråkrati. Den förbättrade organisationen gjorde att man kunde bygga kanaler och organisera arméer som kunde kontrollera upproriska bönder och trygga områden från angrepp från militanta boskapsskötande folk. I Eurasien fanns det flera civilisationer i områdena som vattnas av Nilen, Eufrat och Tigris och Indusdalen. McNeills kallar hela det området för Nilen-Indus-korridoren, för att betona de tidiga kontakterna. Helt separat utvecklades den kinesiska civilisationen kring Huang He.

Kan år 1000 f.Kr räknas som en viktig brytpunkt i historien? Nilen-Indus-korridoren upplevde en lågkonjunktur från 1200 f.Kr till 1000 f.Kr, men sådana oroliga perioden fanns både förr och senare. I Kina skedde övergången från Zhang till Zhou men den känns inte lika viktig som Handynastins etablerande kring 206 f.Kr. Lite vagt kan man sätta övergången från brons till järn till åren 1100-900 f.Kr och det är en arkeologiskt tydlig förändring men det är inte enkelt att koppla det till särskilt betydelsefulla samhälleligt organisatoriska förändringar.














12 augusti 2015

Hågahögen

Hågahögen söder om Uppsala har jag återvänt till många gånger. Högen ligger i norra delen av en smal dalgång som stäcker sig ner till den del av Mälaren som heter Ekoln. Högen är från bronsåldern och har alltså inget med högarna i Gamla Uppsala att göra. Inte direkt i alla fall, men högen i Håga har ju funnits där i alla tider. Säkert stod Vendeltidens människor på Hågahögen och funderade på gamla tider. Även om jag inte skriver särskilt mycket om bronsålder i denna blogg så får Hågahögen vara min utsiktspunkt.



Vid högen har man hittat lämningar av stenar från två så kallade kulthus. Ett mindre som ligger några hundra meter från högen byggdes ca år 1300 f.Kr. Ett större kulthus byggdes nära högen någon gång 1200-1100 f.Kr. Lämningarna av detta hus är lätta se, och finns beskrivet i äldre texter. Det mindre kulthuset upptäcktes vad jag förstår vid utgrävningar år 2000.

Stig Welinder förklarar (i första delen av Norstedts Sveriges historia från 2009) att det som kallas kulthus var stenramar utan tak och utan dörr, som användes för ritualer kopplade till eld. I väggarna hittade man krukskärvor, bränd lera, knackstenar, mortelstenar och brända ben. I det lilla huset fanns en klangsten, dvs en sten som gav en klang ifrån sig när man slog på den.

Samtidigt som det stora kulthuset byggdes raserades det lilla och klangstenen vältes omkull. Det kan tolkas som att nya makthavare tagit över området, skändat de gamla kulthuset och byggt ett nytt. Kanske var det denna nya maktgruppering som sedan byggde högen. Hågahögen byggdes kring 1000 f.Kr. Vid denna tid var tillgången på brons och guld som bäst i Uppland. Welinder skriver att denna tid var det "redistributiva hövdingadömets" mest karakteristiska tid.

I graven i högen fann arkeologerna 52 gulddekorerade föremål. Det är det rikaste fyndet av guld som hittats i Skandinavien. Man fann ett bronssvärd med guldbeläggning på svärdsfästet och ett guldbelagt dräktspänne av brons. Ett kvinnligt mantelspänne, det kan ha legat ett par i graven, skriver Maja Hagerman. Men två rakknivar och två pincetter talar för två män, tycker Stig Welinder. I graven fanns också guldspiraler, två hängen, bronsknappar mm. Kistan hade inte bränts utan askan från kremeringen hade lagts i kistan med föremålen. Man har återfunnit en bit av en trästock som togs till vara vid utgrävningen.

Tre kilometer söder om Hågahögen ligger en fornborg, kallad Predikstolen efter ett karakteristiskt stup i landskapet. Stig Welinder beskriver två inhägnader, en som byggdes 1300-1100 f.Kr och en som byggdes senare 900-800 f.Kr. Huvudborgen var ca. 400 meter gånger 250 meter, ett stort bygge med tjocka murar. Welinder kallar fornborgarna för "vallanläggningar" eller "hägnade platser", och anser att de inte i första hand varit befästningar. Lämningarna inom vallarna liknar de man fann i kulthusen, dvs rester från eldande, matoffer och begravningar. Maja Hagerman beskriver fornborgen mer i termer av försvarsanläggning, och ser man dess läge i landskapet är det svårt att inte tänka att den inte haft en sådan funktion också. Michael Olausson utreder detta om de olika tolkningarna av de fornminnen som kallats för fornborgar i sin avhandling från 1995. Läs mer om fornborgar här. 




Stenvallen syns i skogen, särskilt om man går inåt skogen från själva Predikstolen, snarare än längs branten ner mot dalen. Tillsammans visar fornborgen och Hågahögen och övriga fynd i området att detta var en central bygd under bronsåldern.

Sättet som Hågahögen byggdes och fynden i den vittnar om kontakter med områden som idag är Danmark och Nordtyskland. Maja Hagerman skriver om detta i "Försvunnen värld". Liknande högar finns i Lusehøj på sydvästra Fyn och i Seddin i Nordtyskland (i landskapet Prignitz som ligger ungefär mitt emellan Hamburg och Berlin).

Jämförbara fornminnen i Sverige är högen vid Sagaholm utanför Jönköping med hällristningar på kantställda sandstenar och den sannolikt ännu äldre Kiviksgraven.

Håga betyder nog helt enkelt "Högen".

Att bygga högar hade varit vanligt i Nordeuropa från 2000 f.Kr men börjat bli omodernt framåt år 1200 f.Kr då kremering blev det vanliga vid begravning. Stig Welinder skriver att högen var "anakronistisk" som gravkonstruktion även om innehållet i graven var "toppmodernt".

I Upplands fornminnesförening och hembygdsförbunds årsbok "Uppland 1993" (med den lite märkliga titeln "Kärnhuset i Riksäpplet") finns en uppsats av Barbro Johnsen och Stig Welinder som heter "Hågahögen". I den betonas att de slumpvis förekommande praktgravarna under bronsåldern  tyder på en ritualiserad instabil stabilitet. Självständiga hövdingadömen balanserade varandra och endast undantagsvis kunde någon bli så mäktig att det resulterade i en praktgrav. Här finns en längre katalog av praktgravar i Skandinavien som förutom de ovan nämnda tar upp Skallerup på Själland (med en fin kittel på hjul), Mjeltehaugen i Møre, Norge, Blåtickerör på Gotland (menas Digarojr eller Uggarde rojr? Det är Gotlands två största bronsåldersrösen. Snarare avses Blå rör på Öland för där fann man ett svärd), Lydshøj (Store Ludshøi) på Själland och Korshøj på Fyn.

Mer om Predikstolen läser man bäst i Michael Olaussons avhandling från 1995, "Det inneslutna rummet - om kultiska hägnader, fornborgar och befästa gårdar i Uppland från 1300 f.Kr. till Kristi födelse".

Mer om att hitta bronsålderssvärd kan man läsa om i en text från Kalmar museum.

Slutligen måste jag citera lite ur den arkeologiska monografin från utgrävningen 1902-1903, som går att låna på Uppsala stadsbibliotek: Oscar Almgrens "Kung Björns Hög och andra fornlämningar vid Håga". Almgren sammanfattade: "Under bronsålderns fjärde period - hvilken enligt Montelius på ingående jämförelser med sydeuropeiska förhållanden grundade kronologi ungefärligen motsvarar de båda århundradena närmast före och efter år 1000 f.Kr - har på åsen vid det nuvarande Håga en likbegängelse ägt rum, så storartad och under deltagande av så många arbetskrafter, att den ej kan ha gällt annat än en mäktig höfding öfver en folkrik stam".

Redan Almgren noterade att det var speciellt att man inte lagt askan i en urna utan i en kista som under äldre bronsåldern, och att de talrika fynden också tydde på att gamla seder levde kvar.

Almgren skriver också om den "kung Björn vid Håga" som omtalas i isländska skrifter, främst Hervarasagan. Särskilt kul tycker jag det är att det i Egil Skallagrims saga står att  Egil vart uppmanad att dikta "Huvudlösen" av en dotterdotterson till Brage med orden "Så gjorde min frände Brage, när han råkade ut för Björn Sveakonungs vrede". Men Almgren citerar sin professorskollega
H. Hjärne som skriver: De isländska uppgifterna om våra hednakungar anser jag vara mycket tvifvelaktiga. Deras Björn at Haugi torde blott innebära att sagoskrifvarne haft någon aning om att Haugr i Sverige betydde kungsgård, och att Björn hos oss var ett gammalt konunganamn."

Tillägg 2019-08-11: I boken "Tempel och kulthus i det forna Skandinavien" av Anders Kaliff och Julia Mattes (Carlssons bokförlag, 2017) finns ett helt kapitel om Hågahögen. Och ett till kapitel som handlar om klangstenar. De kallar den typ av hus som det lilla kulthuset utgör för ett "Brobyhus", efter en fyndplats i Broby i Börje socken. Kullen där lilla kulthuset låg kallar de för Hågahagen. Det är en fin ekhage och en enligt pollenanalyser hade den ungefär samma växtlighet på bronsåldern. Det står också att klangstenen från Håaghagen ger olika toner ifrån sig när man knackar på olika ställen, vilket styrker tanken att den användes i samband med olika riter. En teckning av klangstenen med skålgropar och slagytor finns på sidan 122 i boken. 

9 augusti 2015

Systemteori enligt Meadows, del 2, samt något om koppling till ekonomisk teori

Jag fortsätter referera Donella Meadows "Thinking in systems". Se del 1 den 7 augusti 2015 för första delen av introduktionen. Meadows fortsätter med att ta upp olika problem som kan uppkomma i system och har sedan en lista på vad hon kalla "leverage points", hävstångspunkter, som går från de som påverkar systemen minst till de som hon anser betydelsefullast. Men hon kommer fram till att för komplexa system misslyckas man ofta med att häva dem i rätt riktning eller värre, man styr dem ihärdigt i fel riktning. Slutligen sammanfattar hon hur hon tycker man ska gripa sig an en analys av ett system man inte känner till.

En komplex respons i ett system är olika typer av fusk eller andra åtgärder för att undvika en avsedd styrning. Ett visst delsystem kan uppfatta att det överordnade systemets styrning inte ska följas. Detta i sig är en feedback, som det överordnade systemet måste ta hänsyn till. Exempelvis kan höjda skatter leda till olika oönskade beteenden för att undvika skatt. De stränga alkohollagarna under förbudstiden i USA avskaffades för att minska maffians inflytande, det kan ses som ett fall där minskad styrning var en respons på en negativ feedback.

Typfallet är att man sätter fel mål, till exempel ett "antal insatser-mål" istället för ett resultatmål. Ett exempel på det är när polisen satte mål att göra ett visst antal alko-test, som då gjordes vid tidpunkter då det var lätt att göra tester, inte då folk körde onyktert. Termostaten måste styras av önskad rumstemperatur och inte av ett mål för hur mycket ved som ska eldas i pannan.

BNP är ett sådant felaktigt mängdmål noterar Meadows. Men vad jag vet har inte systemteoretikerna  lyckats ta fram ett allmänt accepterat resultatmål för samhällelig nytta, även om många försök har gjorts. Index of Sustainable Economic Welfare (ISEW) och Human Development Index (HDI) är de reslutatmått som kanske nått längst. Alternativ till index är att använda separata indikatorer: SDI

Meadows fortsätter med att ange att komplexa system har punkter där en mindre ändring kan ge stor utdelning, hon kallar det hävstångspunkter (leverage point). Sådana är svåra att finns, ofta nog är kunskap om detta baserat på beprövad erfarenhet. Hon räknar upp flera exempel på sådana hävstångspunkter, men det är inte lätt för mig att förstå. I princip verkar alla faktorer i ett system vara hävstångspunkter, som kan justeras med vanliga grepp som att ta bort flaskhalsar, räkna med korrekta ledtider, sätta rätt priser osv. Meadows fortsätter i ett exempel med att räkna upp en lång rad regleringar som kan användas för att styra marknader (anti-monopol-lagar, marknadsföringslagstiftning, utsläppsavgifter osv) och alla dessa är hävstångspunkter. Därför måste det finnas feed back-loopar som kontinuerligt balanserar alla dessa värden mot önskvärda resultat. Ytterst är det demokratiska beslutsregler som ska kunna åstadkomma detta. Meadows påpekar också att det är bra om det finns feed back-mekanismer så att de som fattar beslut också får uppleva resultatet av de beslut som fattas.

Meadows betonar flera gånger att oreglerade förstärkande loopar på sikt alltid är skadliga för systemet. Befolkningstillväxt och konventionell ekonomisk tillväxt är exempel på det. Hon kallar även själva tillväxten för en leverage point.  Jag begriper det bara om jag uppfattar det som att det går att styra själva tillväxtmålet, vilket väl inte är så enkelt.

Enligt Meadows kan enskilda personer ha stor betydelse för hur övergripande mål för samhälleliga system sätts. Hon menar att Ronald Reagan personligen lyckades ändra synen på regeringens roll genom att konsekvent upprepa sin slogan get government off our backs. Även detta har jag lite svårt att begripa. Reagan lyftes fram av en omfattande nyliberal rörelse, även om han var en skicklig kommunikatör och kunde hantera motsägelserna mellan minskade resurser för regeringen och samtidigt en stor satsning på militär styrka och nationell säkerhet. Meadows tanke är att vissa ledargestalter verkligen kan ändra på systemet, en klassisk fråga om individens betydelse för historien.

Meadows menar att man kan ändra hela paradigm i samhället genom att visa fram nya paradigm och ihärdigt visa hur de är fungerar bättre. (Hennes referens här är Thomas Kuhn).  Ett sätt är att göra modeller av systemet och visa att de fungerar bättre. Meadows lista över hävstångspunkter slutar i ett crescendo där hon lyfter sig över alla paradigm och frigör sig från alla begränsningar i systemen.

Men sedan kommer hon ner på systemnivå igen och konstaterar att ofta nog misslyckas man med att häva systemen i rätt riktning.

Viktigt att tänka på när man funderar över ett system är först dess historik, en korrekt beskrivning av förändringar över tid, och sedan att man gör en modell av systemet som är så tydlig att den går att förklara och visa upp för kritik. Modellen är inte verkligheten, den måste justeras. Det språk man använder för att beskriva systemet måste vara ärligt menat och öppet för feedback.

Meadows betonar att man måste studera system över lång tid. Hon menar att diskontering som leder till att framtida effekter nedvärderas är fel. Vissa feedback-loopar aktiveras inte med mindre än att vissa parametrar i ett system långsamt ändrats utanför ett känt tillstånd. Neo-klassiska ekonomiska modeller som både diskonterar och som anser att olika faktorer är monetärt utbytbara är därmed helt oförenliga med systemteoretiska modeller, ifall de inte bygger in externa faktorer som hanterar detta.
Meadows avslutar med uppmaningen "Don’t erode the Goal of Goodness". Hon konstaterar att systemteori inte kan säga något om vad vi ska göra, bara förklara vilka effekter som olika handlingar har. Själva valet beror på våra värderingar.

Hennes text avslutas med en checkliste-sammanfattning av hennes punkter samt av matematiska beskrivningar av de enkla modellsystem hon tagit upp.
 
Min slutsats av att läsa Meadows introduktion är att systemteorin leder till ett tänkande kring att "man borde ändra mål" (som BNP) eller "diversifiering" mm som lösning på "vinnaren tar allt-problemet". Systemteorin leder in tankarna på "systemjusterings"-lösningar. Som grund för ekologisk ekonomi är det bättre än neoklassisk ekonomisk teori som i princip inte kan hantera frågor utanför den matematiska modellen som "homo economicus" lever i.

Men Meadows slutsatser blir väldigt idealistiska. Justeringen av systemet ska främst ske genom att vi gemensamt sätter upp rätt mål för systemet. Hon verkar dessutom ha åsikten att centrala mål för samhället kan sättas rätt genom att viktiga ledargestalter kliver fram och ihärdigt uppmanar till att detta sker. Detta liknar "management" och det är i hyllan för sådan litteratur som hennes bok sorteras i bokhandeln.

Men många mänskliga organisatoriska problem är svåra att justera. Det är ingen tillfällighet att det inte gått att överge BNP som målbild för en tillväxtekonomi. Meadows skriver också tydligt om det i kapitlet "Living in a World of Systems" där hon skildrar olika tillkortakommanden inom expertgruppen för systemteori på MIT.

Spelteorin ger en annan bild av problemen och lösningarna, mer av att systemet måste fås att "tippa över" i ett annat spelteoretiskt läge, något som inte kan planeras fram utan snarare uppkommer som ett (ibland mindre sannolikt) utfall av en viss spelsituation. Min (kanske felaktiga) bild av detta är att spelteori som stödvetenskap mer har haft betydelse för ny institutionell ekonomisk teori och att dessa teorier bättre kan beskriva konfliktsituationer och hur organisationer uppkommer och förändras.

Jag har sett att Peter Söderbaum i "Bortom BNP, nationalekonomi och företagsekonomi för hållbar utveckling" (Studentlitteratur, 2011) för ett långt resonemang om det inomvetenskapliga läget för ekonomisk vetenskap. Som svensk portalfigur för ekologisk ekonomi har han i många sammanhang framfört vikten av pluralism inom nationalekonomin. I denna bok lyfter Söderbaum fram Douglass North och Stefan Hedlund som två ekonomer inom ny institutionell ekonomi som kritiserar neoklassisk teori, men han efterlyser att de ska kritisera målet om tillväxt i BNP-termer på det vis som ekologiska ekonomer gör. Peter Söderbaum kallar sig själv institutionell ekonom, i Gunnar Myrdals tradition om jag förstår honom rätt.

En bild jag får av allt detta (som jag inte har någon referens till) är att systemteorin och den ekologiska ekonomin beskriver verkligheten analogt (flöden, kretslopp, feedback mm) medan spelteorin och den nya institutionella ekonomin är mer digital (hökar/duvor, dilemman, kontrakt/konflikt mm). Överlappande beskrivningar av samma verklighet. Analog och digital är nog fel begrepp, eftersom kontinuerliga respektive diskreta variabler studeras inom alla disciplinerna.

Föregångaren som Peter Söderbaum nämner när det gäller att kombinera ekologisk ekonomi och institutionell ekonomi är Karl William Kapp (1910-1976).

Se vidare inlägg kirng 2020-09-20 om "tillväxtfällan".

7 augusti 2015

Systemteori enligt Meadows, del 1

I inlägget om spelteori 30 juli 2015 noterade jag att Wallis skrev om "organisationer av organisationer". Att använda spelteori för att analysera uppkomsten av komplexa organisationer är att starta från de enskilda spelarna och försöka räkna ut hur hela bygget sitter ihop. En annan ingång till analysen är att använda systemteori.

Många introduktioner till systemteori börjar med en beskrivning av en modell för hur en termostat fungerar. Så gör till exempel Donella Meadows i Thinking in systems, Earthscan, 2009. (2001). Nedan är ett referat av första hälften av denna text.

En termostat är en anordning i en byggnad som genom en balanserande feedback-loop ser till att temperaturen går mot ett viss inställt värde även om yttertemperaturen ändras. Givet att det finns en källa som tillför värme eller kyla, något som kräver energi, kan systemet styra sig självt mot det inställda värdet med en viss tidsfördröjning. Värdet, i detta fall temperaturen i rummet, kallar Meadow för systemets lager (på engelska"stock"). Systemet styrs av skillnader i olika värden, i detta fall rummets temperatur och det inställda önskade värdet på termostaten. En andra loop påverkas av vädret, dvs skillnaden mellan rummets temperatur och ute-temperaturen. De diagram som Meadows använder sig av för att visa detta kallar hon "stock and flow-diagrams".

Termostatmodellen innehåller alltså två balanserande feedback-loopar, en från värmekällan till rummet och en mellan rummet och uterummet.

En annan modell är "populationsmodellen" som innehåller en förstärkande loop, ju fler som föds desto fler finns som kan föda, och en balanserande mortalitetsåterkoppling. Meadows har en "kapital-modell" som är uppbyggd som populationsmodellen, där investering av kapital utgör den förstärkande loopen och kapitalförslitning utgör den balanserande loopen.

Systemteori beskriver olika sådana feedback-mekanismer för alla typer av öppna system, till exempel IT-system, olika levande organismer, hela ekosystem eller organisationer av människor.

En god historia från systemteorins tidiga år beskriver hur Alan Turing 1946 skrev till Ross Ashby, som höll på att konstruera en mekanisk maskin som skulle uppnå homeostas. Turing förklarade att detta kunde Ashby studera i Turings "automatiska räknemaskin" istället. William Ross Ashby (1903-1972) var psykiatriker med intresse för cybernetik. Alan Turing (1912-1954) var matematiker och kryptolog, berömd för sitt arbete med att lösa tyskarnas Enigma-schiffer och för att ha lagt grunden för hur datorer ska programmeras.

Tidiga systemteoretiker var biologen Ludwig von Bertalanffy (1901-1972, känd för matematisk modell för tillväxt) och ekologen Howard Thomas Odum (1924–2002, en av grundarna av systemekologin). Matematikern John Von Neumann måste nämnas även i detta sammanhang, även om han är mer känd för sina bidrag till spelteorin.

En viktig egenskap hos system är fördröjning, dvs att information tar tid att ge upphov till feedback, något som kan ge upphov till oscillationer, till exempel konjunktursvängningar. Donella Meadows beskriver två system där kapitalsystemet kopplats ihop med en resursutvinningsloop. I det ena fallet är resursen ändlig, i det andra är det en förnyelsebar råvara. Hon analyserar hur olika förlopp leder till svängningar till nya jämviktslägen eller till ett allt snabbare överutnyttjande av resursen. Detta är hennes eget område, hon är mest känd som en av delförfattarna av Romklubbens "The limits to growth" från 1972.

Hon går vidare med att notera att en av tre egenskaper normalt finns hos väl fungerande system: resiliens, själv-organisation eller hierarki. Resiliens uppkommer när det finns många balanserande loopar. Statisk stabilitet är inte resiliens. Meta-resiliens uppstår i system som innehåller loopar som kan laga sig själva. Själv-organisation är en ännu högre form av meta-resiliens, då kan systemet lära sig av utfall och skapa nya balanserande loopar. Ett sådant system utvecklas. Själv-organisation är ett systems förmåga att göra sig självt allt mer komplext. Kristallisation är den enklaste formen av själv-organisation. DNA-kodens förmåga att i rätt miljö kopiera sig självt visar på möjligheterna i sådana processer! Självorganisation kan uppstå utifrån enkla grundpremisser men det utesluter inte att komplexa system bygger på komplexa orsaker.

Hierarkier innebär strukturer där enklare system kan byggas ihop till mer komplexa system. Som exempel så består flercelliga organismer av celler som bygger olika typer av organ som bygger hela organismen. Varje delsystem har ett tätare nätverk av balanserande loopar men mellan nivåerna i systemen finns också viktiga informationsflöden. Om ett delsystem hamnar i en förstärkande loop som inte gynnar hela systemet, till exempel en cancer, kallas det för en suboptimering. Om systemet översta hierarki skapar loopar som inte tillåter de olika delsystemen att utföra de funktioner som krävs för helhetens bästa (till exempel en hormonstörning) innebär det också risker för hela systemet.

Denna uppdelning i delsystem gör det möjligt att specialisera sig på ett område, bara man kommer ihåg att titta på delsystemets interaktion med andra delsystem. Denna fråga om var gränserna går mellan olika system och de särskilt krångliga loopar som kan uppkomma i gränsområden utgör ett skäl till komplexitet i systembeskrivningar.

Ett annat problem är att korrekt beskriva system där människors beslut ingår, som inom ekonomin, och där dessa beslut baseras på felaktig information. Meadows refererar till ekonomen Herbert A. Simon (1916-2001) som kallat detta bounded rationality  (begränsad rationalitet).

Allmänningens tragedi är ett exempel på begränsad rationalitet. I en systemteoretisk analys är det ett exempel på ett system som saknar en balanserande feedback som hindrar den enskilda från att överutnyttja en allmän resurs.

Meadows betecknar vissa typer av system som perversa, de är arketyperna för problematiskt beteende. Tre exempel är beroende (addiction), system som söker lägsta möjliga nivå (drift to low performance), och eskalering. En variant på eskalering är "vinnaren tar allt", vilket förklarar varför det normalt endast finns en art inom varje ekologisk nisch på en viss plats. Monopoltendenser i en marknadsekonomi är ett annat exempel på det. Diversifiering är en lösning på "vinnaren tar allt"-problemet, en annan lösning är att "jämna ut spelplanen" genom omstart av systemet eller regleringar eller att de "många förlorarna" kan enas om en strategi mot vinnaren.





 

30 juli 2015

Spelteori - folkteorem


Spelteori – folkteorem och organisationer av anhängare

Spelteori handlar om att analysera valmöjligheter matematiskt, i fall där flera aktörer är inblandade. Spelteorin är därmed en viktig utgångspunkt för försök att konstruera teorier om vilka val som är rationella i olika situationer. Institutionella ekonomer hänvisar till exempel till spelteori för sin grundläggande beskrivning av hur organisationer uppkommer. Jag använder mig här av  en introduktion till ämnet av Ken Binmore, ”Kort om spelteori”, Fri tanke 2012, (Game theory, a very short introduction, Oxford UP, 2007) samt en artikel av John Joseph Wallis från 2010 som lyfter fram de spel som kallas folkteorem i en analys av hur organisationer uppkommer.
Kenneth "Ken" Binmore (född 1940) är professor emeritus vid University London College i matematik, ekonomi och spelteori.  
Olika fallstudier inom spelteorin får roliga namn som ska beskriva vilket spel som avses. Ett enkelt spel är ”bilkörningsspelet”, där bägge spelarna vinner om bägge antingen väljer strategin att köra på vänster sida eller höger sida, men förlorar om de väljer att göra olika (då de krockar eller måste väja om de möts). En så kallad ”blandad strategi” är inte heller så smart i detta spel, dvs att ibland köra på vänster och ibland köra på höger sida. Ken Binmore noterar att de inte finns något rationellt skäl för att välja vänster eller höger, det rationella här är bara att alla måste göra lika. Lösningen för att välja vänster eller höger är att upprätta en konvention, i detta fall en trafikregel som godtyckligt avgör vilken sida som ska gälla. Just denna trafikregel är rätt lätt att få efterföljd på eftersom kostnaden för att göra rätt är så låg. Andra trafikregler kan vara svårare att få spelarna att följa.

Ett annat spel uppkommer när vägen smalnar av så att man måste mötas, en trafikteknisk lösning som blir allt vanligare i Uppsala. Detta spel kallas ”chicken race”, även om det i vanlig trafik inte förväntas vara en så prestigefull seger att komma först (Att komma först motsvarar att komma närmast stupet när spelet spelas i filmen Ung rebell.) Valet står mellan att köra sakta eller fort. För ett enstaka spel är det rationellt om den ene kör fort och den andre sakta. Det finns en lösning där båda kör sakta men då är utfallet sämre för den deltagare som istället kunnat köra fort. Om båda väljer att köra fort förlorar bägge.

Upprepar man mötet flera gånger får man ett bättre underlag för vem som ska välja vilken strategi. Detta kallas evolutionär spelteori. Enligt den matematiska modellen kommer den spelare som oftast kör fort att allt oftare väja att köra fort tills han eller hon alltid gör det och omvänt, den som kör långsammare bör då alltid göra det. Möjligheten att man kör varannan gång fort och varannan gång sakta är liten. Detta illustreras av ett diagram på sidan 38 i ”Kort om spelteori” som visar olika startpunkter för strategier och hur de utvecklas mot ett jämviktsläge. Alla de startpunkter som leder till samma slutliga jämvikt kallas ett attraktionsområde. Mellan dessa områden finns en diagonal linje. Att det är osannolikt att man kör varannan gång formulerar Ken Binmore som att ”attraktionsområdet för den blandade jämvikten består enbart av diagonalen självt”. Tunt som ett streck, alltså.

De jämvikter som talas om här är så kallade Nash-jämvikter. Spelteorins pionjärer var John Von Neumann (1903-1957, född i Ungern som János Neumann), Oskar Morenstern (1902-1977, född i Tyskland, uppväxt i Wien) och John Nash (1928-2015), alla tre verksamma vid Princeton University i USA.

Det mest kända spelet är ”fångarnas dilemma”. Ken Binmore redogör för en lättbegriplig variant av spelet. Där är reglerna att två spelare får välja på att antingen ge den andre spelaren två pengar eller själv få en peng. De kan inte tala med varandra, de är fångar, dvs spelledaren håller dem skilda åt. Bägge skulle tjäna på att de båda två gav bort två pengar men eftersom de inte vet om den andre kommer att göra det så är den rationella strategin att ta den enda pengen som man är säker på att få. En variant av fångarnas dilemma med flera spelare är ”allmänningens tragedi”. Varje enskild spelare tjänar på att överutnyttja allmänningen men den sammanlagda effekten är att alla förlorar på att agera på det vis som för den enskilde är rationellt.

Ken Binmore insisterar på att man måste förstå att den enskilde spelaren är rationell i dessa spel. Eftersom spelarna enligt reglerna är fångar kan de inte se att det finns en gemensam lösning som är bättre än den som var och en väljer. Detta har kallats ”rationalitetsparadoxen”.

Binmore menar att fångarnas dilemma beskriver ett fall som inte är betydelsefullt för att förstå mänsklig samverkan. Han skriver att det är ett spel som är maximalt vinklat för att undvika att samverkan uppstår.

Flera olika förslag att lösa rationalitetsparadoxen bygger enligt Ken Binmore på önsketänkande. Han påpekar särskilt att han tycker att Immanuel Kant aldrig lyckades motivera sitt kategoriska imperativ, dvs ange skälet för att det skulle vara rationellt att göra mot andra det du vill att alla andra ska göra mot dig. Som jag minns det så upphörde aldrig Kant själv att förundra sig över sitt samvetes röst.

Altruism är dock inte uteslutet enligt spelteori. Men den behandlas lite oromantiskt. I ett räkneexempel i "Kort om spelteori" sätts den  altrustiske helige Franciskus av Assisi till värdet 3 och hans motsats Attila till värde 9 i en skala som går mellan 3 till 9. (Detta sätt att analysera problem genom att tilldela spelarna olika typer utvecklades av ungraren John Harsanyi.)

För att gå vidare med dessa frågor är det de så kallade folkteoremen som är mest relevanta. Ett enkelt sådant spel är ”lilla tillitsspelet”. Fallet är att en spelare betalar för något som den andra spelaren sedan levererar. Ekonomer kallar detta ”hold up”-problemet. Spelarna får i detta spel förhandla innan spelet genomförs men det finns ingen tredje part som straffar en spelare ifall man inte följer det avtal man kommit överens om, spelarna måste kontrollera sig själva. För ett enda spel är det rationellt för den som tagit emot betalningen att inte leverera. I ett upprepat spel finns det fler rationella lösningar, det som spelteoretikerna kallar fler jämviktslägen. Dessa jämviktslägen uppnås genom att spelaren som betalar hotar med en bestraffning i senare spel ifall inte spelaren som ska leverera följer sin del av avtalet.
 
Det finns flera strategier för hur bestraffningen ska utformas, även dessa har fått roliga namn av spelteoretikerna. Den tydligaste är den så kallade GRIM-strategin, där en spelare erbjuder möjligheten att nå jämviktsläge enda tills den andra spelaren avviker från avtalet, om så sker tillgriper den betalande spelaren största möjliga bestraffning.
Vad är då det värsta som kan användas som bestraffning i detta spel? På den frågan svarar Ken Binmore att ”det värsta är att avkräva den andra spelaren dennes minimax-utfall."

Detta är vad som i vardagsspråk är ett utbyte av tjänster. Jag gör dig en tjänst mot att du gör mig en tjänst, men om du inte gör det så slutar jag göra dig tjänster eller erbjuder en otjänst. Jag behöver inte använda GRIM-strategin. Även subtila sociala bestraffningar kan räcka för att åter nå jämviktsläget, ifall hotet om värre bestraffningar finns i bakgrunden. En tydlig strategi kallas LIKA FÖR LIKA, då bestraffningen inte är maximal utan så fort den andra spelaren återgår till jämvikt så gör den bestraffande spelaren det också.

Folkteoremen utgår från att en spelare kan observera att den andra spelaren avviker. I en grupp där samma spelare möts upprepat fungerar detta. På sidan 111 i ”Kort om spelteori” förklarar Binmore att en version av folkteoremen gäller för det som kallas delspelsperfekta jämvikter. Delspel är de spel som man går igenom när man reder ut vilken strategi som är bäst genom baklängesräkning. Genom delspel kan man visa att den bestraffning som ska utkrävas inte behöver genomföras av den förfördelade, utan det kan ske av någon annan i gruppen. Binmore skriver att ”om man har ett ändligt antal aktörer är den här sortens ansvarskedjor med nödvändighet slutna”.

Men i sammanhang där det är nya spelare som möts krävs antingen att det går att få information om hur en viss spelare agerat i tidigare spel eller någon form av tredje-parts kontroll. Folkteoremen säger bara att det kan gå att uppnå samarbete i en upprepad situation, inte att det måste ske. Spel med tredje parts-kontroll är en annan sorts spel, mera likt spel med trafikregler och en polis (en typ av våldsspecialist) som kan stoppa dig om du bryter mot reglerna.

Folkteoremen heter så för att spelteoretikerna hade klart för sig följderna av upprepade spel även innan detta formellt publicerades av Robert Aumann. Han tyckte därför att det skulle betraktas som en ”folklig insikt”. Enligt Binmore hade redan David Hume år 1739 (A treatise on human nature)förklarat hur ömsesidighet fungerar. I den mån det handlar om ”tjänster och gentjänster” kan det nog anses vara en folklig insikt sedan urminnes tider. Binmore skriver att det var först 1984, med utgivningen av Bob Axelrods ”Evolution of Cooperation” ”som idén slutligen upphörde att upptäckas på nytt – ungefär på samma sätt som Amerika slutgiltigt upphörde att upptäckas efter Columbus resa 1492”.

I en artikel av Roger B. Myerson (Game Theory: Analysis of Conflict, 1991, Harvard University Press.) föreslås att folkteoremen ska kallas ”general feasability theorems”. Folkteorem låter ju trevligare.

John Joseph Wallis artikel ”Institutions, Organizations, Impersonality, and Interests” får vara ett exempel på hur referenser görs till folkteoremen. Wallis skriver (i min översättning) att en startpunkt för en teori om organisationer är folkteoremens intuition att två individer kan upprätthålla en relation över tid om båda individerna erhåller en avkastning från relationen. (Avkastning är min översättning av ordet ”rent”). Wallis kallar sådana organisationer för “adherent organizations”, de hålls ihop av det intresse som finns att vara med I organisationen utan att det finns kontrakt som binder medlemmarna samman. Små grupper av jägare och samlare, där alla känner alla och främlingar betraktas med stor misstänksamhet, är exempel på sådana ”adherent organizations”. Tyvärr är översättning av "adherent" inte så enkelt, ordet betyder "anhängare".  En synonym till anhängare är "vapendragare", vilket kanske ger lite mer av känsla av De strategier som används i sådana små grupper för att reglera relationerna varierar oerhört, ofta är de strikt ritualiserade. Det går att i Lasse Bergs anda beskriva dessa grupper som i huvudsak internt fridsamma, men med en aktiv social kontroll genom att alla skvallrade om alla. Men folkteoremet förutsätter att det fanns en bestraffnings-strategi. Ytterst tillgreps en GRIM-strategi, som att någon blev utfrusen ur gruppen.
Så snart gruppen växer och möten med andra grupper ökar i antal så måste man hantera relationer med människor man inte säkert har ett upprepat spel med. Varje lokal grupp kommer att en begynnande hierarki för att hantera sådana spel. Wallis beskriver då hur de ledande representanterna inom varje grupp (Wallis kallar dem i artikeln våldsspecialister, men jag antar att det även kan vara andra med auktoritet) kan finna former för regelbunden interaktion enligt folkteoremen. En dominant koalition av våldsspecialister från olika grupper kan på så vis skapa en ”adherent organization”. Detta ger dem ökade resurser att skapa tydligare fördelar i sin egen grupp, och en ännu mer hierarkisk ordning uppkommer. Dessa större grupper bygger på en kontraktbaserad organisation, som inte ska beskrivas med hjälp av folkteorem. Kontraktbaserade organisationer har en tredje part som kan se till att reglerna efterföljs. Den dominerande koalitionen kan utnyttja sina kontakter för att skapa sådan tredje-parts kontroll.

Vad har detta med 600-talet och 1200-talet att göra? Jo, det Wallis beskriver är uppkomsten av det han kallar en naturlig stat (begreppet har tagits fram tillsammans med North och Weingast, se t.ex. Violence and Social Orders). Den naturliga staten är den typ av organisation av organisationer som funnits och fortfarande finns i de flesta samhällen sen historiens början.
 

Ken Binmore, ”Kort om spelteori”, Fri tanke 2012, (Game theory, a very short introduction, Oxford University Press, 2007)

John Joseph Wallis, ”Institutions, Organizations, Impersonality, and Interests: The dynamics of Institutions, February 2010, University of Maryland, and  National Bureau of Economic Research.