31 december 2014

Iberiska halvön 1220

Konfliktlinjerna under medeltiden gick kors och tvärs över den iberiska halvön. Slutresultatet var som vi vet en "återerövring" av halvön. La reconquista pågick enligt den vanligaste efterrationaliserade beskrivning från en mytologiserad start med visigoten Pelayo 718 till "morens sista suck" 1492. I de moderna beskrivningarna kompliceras bilden, otaliga konflikter kan inte passas in i ett mönster av kristen återerövring av muslimskt kontrollerade områden utan hade andra motiv. När korstågstiden inleddes från 1000-talet skapades en mer tydlig ideologisk överbyggnad i termer av kristen offensiv. 1064 kunde Fernando III av Kastilien och León begära tribut av taifastaterna Toledo, Sevilla och Badajoz. Men flera dramatisk konflikter var mellan kristna maktspelare, som det framväxande Portugal och de andra aspiranterna till kungadömen i norr. Avtalet i Zamora 1143 innebar ett erkännande av en fyrdelning av den norra iberiska halvön i Portugal, Kastilien och León med Galicien, Navarra (som separerat från Aragonien 1134) och Aragonien med Barcelona. I söder var det också konflikter mellan olika muslimska maktgrupper, och Almohaderna tog över från Almoraviderna 1147. Många muslimska ledare som förlorade mot de sektliknande almohaderna kom att liera sig med kristna i försök att återta makten.Samma år 1147 fick Portugal stöd av en passerande korsfararflotta med att erövra Lissabon, en massaker på korsfararvis.

En kortfattad sammanställning av denna historia finns i Michael Nordbergs "Diktaren på tronen" (Hjalmarson&Högberg, 2011).

Jaume I "el Conqueridor" blev kung i Aragonien efter Pedro II 1213. Pedro II (som kallas Pere I i Barcelona) var mycket framgångsrik militärt, han var en ledande kraft i slaget vid Las Navas de Tolosa 1212. Även i södra Frankrike vann han segrar fram till det att han valde att stödja de jordägare som lierat sig med katarerna i södra Frankrike. De franska trupper som stått för massakern på katarerna vann även över aragonerna. Detta innebar ett allvarligt bakslag för albigenserna. Katarernas sista borg föll först 1255. Michael Nordberg skriver mer om katarerna i boken jag tidigare refererat, den som handlar om Ramond Llull (se inlägg 9 november 2014). (Detta skedde alltså i dagens Sydfrankrike, som då delvis tillhörde Aragonien och därför får vara med i detta "iberiska" inlägg).

Under Jaume I (regent 1213-1276) och hans söner expanderar Aragonien-Katalonien till en stormakt på medelhavet och fick stort ekonomiskt inflytande över handeln i städer som Konstantinopel, Alexandria och Tunis. Genom giftermål hade Montpellier blivit en del av kungariket, där låg medicinska och juridiska skolor som fick status som universitet från 1289.

Samtidigt expanderade Kastilien och León söderut, under Fernando III regeringstid 1217-1252 erövrades Cordoba och år 1248 Sevilla som blev ny huvudstad. Universitetet i Salamanca anses grundat 1218, och är därmed bland de tio första på listan över universitet i Europa. Det fick status som universitet av påven 1254.

Michael Nordbergs "Diktaren på tronen" handlar främst om näste kung, Alfonso X "den vise", regent 1252-1284. Hans visdom låg kanske mest i det omfattande lagstiftningsarbete som bedrevs: Codigo de las siete partidas. Efter Justinianus sammanställning av romersk lag så var detta den största europeiska lagstiftning som skapats före modern tid. Nordberg lyfter fram hans diktning, mest känd är Cantiga De Santa Maria. Boken innehåller dessutom mängder av fina bilder på folk som spelar schack! Spelarna är kristna, judar och muslimer, kvinnor och män, bilderna ger en detaljerad inblick i hur man kunde klä sig och hur man kunde mötas över ett parti schack..

Kungariket Navarra kommer genom ingifte att styras av de franska grevarna av Champagne. Den förste av dessa hade en märkligt tillnamn: Theobald I den "postume". Dennes ätt regerar Navarra fram till att Joan I gifter sig med franske kungen Filip IV "den vackre" 1284. Navarra behöll länge en egen lagstiftning: Cartulario Magno.

I Portugal regerade Sancho I i Coimbra 1154-1212, följt av hans son Alfonso II. Landets ställning etablerades genom beslut av påven med resultat att kyrkan fick en mycket starkt ställning, något som Alfonso försökte justera, varpå han blev bannlyst. Hans son Sancho II gick ännu längre vilket fick till följd att han tvingades att abdikera 1247 av den mäktige påven Innocent IV. Näste kung, Alfonso III, regent 1248-1279, får också balanserna sin makt mellan lokala intressen och påvens tryck.
1255 blir Lissabon Portugals huvudstad.

Den intressantaste politiska aspekten med tiden runt 1220 tycker jag är framväxten av Cortes som en ny institution. Kungariket León hade det första Cortes redan 1188. Det är det första kända fallet av ständer-representation där städernas representanter får vara med. Kung Alfons IX av León lovade då att inte börja krig eller sluta fred om inte samråd hade hållits med biskopar, adel och "valda medborgare från städerna. När sedan kungarikena León och Kastilien förenades 1230 kom Cortes att finnas kvar som en mekanism för maktfördelning och beslut rörande skatter. 1254 hålls det första Cortes i Portugal, 1283 i Aragonien. Eftersom dessa Cortes utgjorde ett embryo till parlamentarism så ska jag återkomma till deras utveckling.

27 december 2014

Att översätta och tänka nytt

Både Ramon Llull och Leonardo från Pisa/Fibonacci kunde arabiska och gjorde avgörande insatser för överföringen av kunskap från det islamiska kulturområdet till det kristna västeuropa under 1200-talet. De två var dessutom nytänkare i egen rätt. De mest dynamiska miljöerna för tidig forskning fanns i anslutning till institutioner med uppdraget att översätta och skriva ner.

Toledo (erövrat 1085) var ett centrum för arbetet med översättningar från arabiska, liksom Venedig och hovet på Sicilien. Enskilda resenärer i korstågens skugga gjorde också stora insatser, till exempel Adelard från Bath (1080-1152) som översatte Euklides Elementa till latin.

Vill man läsa om vad som fanns att överföra inom det naturvetenskapliga området kan jag rekommendera "Nytänkarna, Den arabiska vetenskapens gyllene tid" av Jim Al-Khalili (2010, Bonniers 2012). Al-Khalili ska skrivas med stort A, så skrivs hans namn förklarar han i en fotnot. Al-Khalili  är professor i fysik vid Surreys universitet i Guildford, 5 mil sydöst om London. Han växte upp i Bagdad och boken innehåller även några korta fina beskrivningar av hans släkts öden.

Al-Khalili lyfter fram miljöer från 700-talet och framåt där en begynnande rationell vetenskap kan sägas ha bedrivits. Han kallar det "arabisk" vetenskap, analogt med "grekisk filosofi", dvs språket får styra klassificeringen. Många av de lärda hade inte arabiska som första språk, men de var verksamma inom det arabiska språkområdet. Jag vill dela in området i fyra regioner: Bagdad, Kairo, Khorasan och Andalusien, något som inte Al-Khalili gör så tydligt. Han lyfter istället fram särskilda personer som får karakterisera olika områden som alkemi, matematik, fysik eller medicin.

1) I vishetens hus i Bagdad (Bayt al-Hikma) organiserades den första vågen av översättningar till arabiska av klassiska texter från grekiska, persiska och indiska, i mindre skala under abbasidernas 5:te kalif Harun al-Rashid och sedan i stor skala under kalifen al-Maʾmūn (regent 813-833). Mervs roll i detta nämnde jag i inlägg 4 maj 2013. Vishetens hus i Bagdad motsvarar alltså för den arabiska gyllene eran vad översättningsrörelsen i Toledo och Sicilien var för 1200-talets skolastiker och sedan renässansen i Europa.

Matematikern mm al-Khwarizmi är mest känd av de som verkade i Bagdad. Han var den förste som systematiskt löste matematiska problem med en obekant storhet som man kan variera värdet av. Al-Khalili skriver att "det obekanta har blivit ett föremål, inte en positionering av tal. Det är vad man kan kalla verklig algebra." Det obekanta x kallade al-Khwarizmi för "shay´" ( generell) då hans formler var skrivna i ord. Hans förklaring i ord talar om hur man löser problemet. Detta kallas algoritm efter hans namn. Grekiska matematiker använde inte algebra på detta vis (algoritmer använde de givetvis). En Euklides skulle ha löst ett problem med geometri (passare och linjal) och Diofantes skulle ha löst det med en beräkning med tal (aritmetik). För al-Khwarizmis roll för införandet av det indiska positionssystemet och nollan, se inlägg 6 november 2011 eller bättre givetvis MacTutor.
Al-Khwarizmis intresse var praktisk användning av matematik, i allt från astronomi till arvstvister, men han lade grunden till stora delar av den teoretiska matematiska utvecklingen som skulle komma.

Betydande föregångare i Bagdad inom det som kommer att bli vetenskaper var:
- Jābir ibn Hayyān, latiniserat som Geber (721-776), som gjorde viktiga bidrag inom kemin. Han och alla pseudo-Gebers bidrag måste jag dock reda ut i separat inlägg då alkemins historia är höljd i mystik. Jābir ibn Hayyān själv betonade vikten av experiment, men var också av många betraktad som en sufimästare. Hans efterföljare inom kemin, den berömde persiske medicinaren al-Razi, kallade sin bok om alkemi för Kitab al-Asrar (ca 900), hemligheternas bok, vilket visar på hur man såg på kemistens sysslor.
- Alla astronomerna i Bagdad räknar jag inte upp. Vishetens hus har ett kapitel i Ulrika Engströms "Himlens väktare, astronomin före teleskopet", (Leopard förlag 2011).
- Bröderna Banū Mūsā (Moses söner), mest kända för deras bok om sinnrika mekanismer (ca 850). En senare efterföljare inom mekaniken var al-Jazari från Turkiet (1136-1206), som bland mycket annat beskrev vevaxeln.
-Al-Jahith, (på engelska al-Jāḥiẓ, den glosögde)  författare med stort intresse för biologi, skrev "Djurens bok" som på folkloristisk grund grupperar olika djur och har idéer om hur djur och människor är anpassade till sin miljö . Något slags "proto-evolutionär" beskrivning dyker också upp senare hos filosofen Ibn Miskawayh. Detta är inte nära vetenskap, men roligt att känna till.

Jämte al-Khwarizmi är det främst den arabiske filosofen al-Kindi (ca 800-873) som ska nämnas, den förste av de stora förvaltarna av Aristoteles tankegångar och den som grundar de rationella skolbildningarna inom det arabiska tänkandet, även om han senare inte direkt citeras av de stora filosoferna Ibn Sina och Ibn Rushd. al-Kindi lämnade även bidrag till matematik, kryptografi, medicin och musikteori mm. Bertrand Russel nämner honom i "Västerlandets filosofi" vilket är ett erkännande, men Russel följer direkt upp med att ta upp att al-Kindi felaktigt översatte neo-platonisten Plotinos Enneader under  namnet Aristoteles teologi, något som orsakade förvirring. Detta visar dock på den miljö som översättningsarbetet försegick i, av olika praktiska eller politiska skäl kunde inte allt bli rätt. Russels avfärdande av arabiska tänkare är trist men signifikativt för en eurocentrisk syn, möjligen ska kritiken av Russel modifieras av att han avfärdar mängder av tänkare i samma stil.

2) Ett andra och större vishetens hus i Kairo (Dar al-Hikma) byggdes under fatimidernas styre ca 1005. Här verkade en av de tre som Al-Khalali rankar högst bland den arabiska vetenskapens föregångare, Ibn al-Haytham (965-1040, född i Basra). Han var som alla dessa lärda en mångsysslare, men främst är han känd som en föregångare inom optik och oftalmologi. Hans namn latiniserades till Alhazen. Al-Khalili anser att al-Haytham var den störste fysikern mellan Arkimedes och Newton. Eftersom han hade en teori för hur experiment och teori hängde ihop, och åsikten att teorier kunde falsifieras. Al-Khalili redovisar ett citat där al-Haytham klargör att Ptolemaios inte var en profet, utan han hade fel i många avseenden och att dessa fel kunde redovisas med skäl för varför det var fel.
Då han givetvis var matematiker finns ett inlägg på MacTutor. "Alhazens problem" uppställdes av Ptolemaios, och motsvarar frågan om hur en biljardboll skulle studsa på ett cirkelrunt biljardbord,. Alhazen löste det geometriskt och visade att lösningen var en fjärdegradsekvation, den algebraiska lösningen kom först 1997. Al-Haythan ska bli föremål för UNESCO-kampanj 2015.

Andra naturfilosofer verksamma i Kario var t.ex. ibn Ridwan som beskrev supernovan SN 1006, den starkaste nova som beskrivits. Ibn al-Nafis (1213-1288) var läkare i Kairo. Han beskrev att blod från hjärtat går via lungorna tillbaka till hjärtat. Han hade därmed hälften klart för sig av det som Harveys upptäckte - blodomloppet 1616. Al-Khalili påpekar att inte heller Harvey kunde beskriva funktionen. Först kemisten Lavoisier (1743-1794) kunde redogöra för detta i termer av syre och koldioxid. Då kanske vi kan tala om modern vetenskap, först nu är vid framme vid sådant som Lagen om massans oförstörbarhet från 1783.

Filosofen och den judiske teologen Maimonides (född 1135 i Cordoba) verkade i Kairo och inom samhällsvetenskapen har vi den berömde Ibn Khaldun (1332-1406), från Tunis och verksam på många platser, men han dog i Kairo. Han har jag refererat till många gånger, se etiketterat sökord längst ner.

3) Den tredje region jag vill lyfta fram är "stora Khorasan", ungefär norra Persien och delar av Centralasien. De två andra stora i Al-Khalilis kanon, Ibn Sina och al-Bīrūnī, kom därifrån.

I "Kort om den vetenskapliga revolutionen" av Lawrence M. Principe (Oxford UP, 2011, Fri Tanke 2013) nämns bara Ibn al-Haytham (Alhazen) och Ibn Sina (Avicenna, 980-1037) av alla arabiska och persiska forskare. I en vanlig högstadielärobok i historia har jag också sett Ibn Sina nämnas, endast följd av Ibn Rushd som utvald att läras in. Ibn Sina föddes i en rik familj nära Buchara, och kom att verka i flera städer som Hamadan och Isfahan. Samaniderna styrde men läget var komplicerat, se inlägg 17 juni 2012 för mer om de olika dynastierna. Ibn Sina är mest känd för sin "Kanon" om läkekonsten, men han var ett universalgeni som gjorde viktiga insatser inom många områden. "Avicennismen" försöker förena Aristoteles och neo-Platonism med islamisk teologi, bland annat med hjälp av logik.

Al-Khalili håller al-Biruni (973-1048, från Khwarezm) för en mer betydande naturvetare, för att han lade större vikt vid iakttagelser och experiment, men också för att han var en mycket bättre matematiker. (Åter får jag referera till MacTutor). al-Biruni ska också uppmärksammas särskilt för sitt arbete inom geografi och geologi och hans indiska resor som resulterade i en betydande "Indisk historia". Antropologi och jämförande teologi finns därmed med på al-Birunis långa meritlista. Det var Mahmud av Ghazni som tvingade al-Biruni till Ghazna och sedan tog med honom på krigståg till Indien, kanske inte bästa förutsättningarna för objektiva iakttagelser.

Ibn Sina och al-Biruni brevväxlade. Frågor som vad ljus består av eller varför is flyter diskuterades. De kan även ha varit vid hovet i Gorganj i Khwarezm (idag Kunja-Urgentj i Turkmenistan) samtidigt ett tag, men någon institution av betydelse fick de inte möjlighet att bygga upp. De kom inte så bra överens, den arrogante Ibn Sina uppfattades som oförskämd av al-Biruni som kom från enkla förhållanden. Men viktigare var att de tjänade olika härskare och var beroende av de olika hovens nycker, så som andra tjänstemän under kungarna.

Till tänkare från stora Khorasan räknas även Omar Khayyam, geografen Ibn Sahl al-Balkhi, astronomerna al-Farghani (Alfraganus), Abū al-Wafāʾ, Sharaf al-Tusi och den mest berömde Nasr al-Tusi. Al-Tusi föddes 1201 i Tus som erövrades av mongolerna och hans liv beskrivs i kapitlet "Maragha-revolutionen" och givetvis även i Ulrika Engströms "Himlens väktare". Denna "revolution" var ifrågasättandet av den heliocentrisksa världsbilden, ett uppror som Kopernikus fortsatte med. Av de uppräknade är min favorit Omar Khayyam, se inlägg 26 februari 2013.

En filosof som nämns som viktig länk mellan al-Kindi och Ibn Sina är al-Farabi (872-950). Han kan ha varit från Khorasan men han var verksam i Bagdad och Damaskus. Och så vill jag nämna den självlärde geografen Yaqut al-Rumi, verksam i Merv till mongolerna kom, sedan i Mosul och Aleppo, se sökordslistan för mer om honom.

4) Andalusien. Här var det jag började skriva, om visigoternas encyklopedist biskop Isidorus. Från 711 erövrat av araberna. Den förste forskaren som al-Khalili nämner är ibn Firnas (810-887, född i Ronda), en uppfinnare som är berömd för att han flög, och störtade men överlevde. Sedan följer ett antal namn som inte riktigt når den nivån som kollegorna i öst hade, namn som astronomerna Al-Zarqai och Ibn Bayya (Avenpace), fler räknas upp här. Judar spelade en viktig roll främst för översättningsarbetet i Andalusien. Nämnas kan visiren i Cordoba Hasdai ibn Shaprut (915-970) som ordnade en översättning från grekiska till arabiska av det farmakologiska verket Materia Medica. något som beredde vägen för botanikern al-Nabatis arbete (cirka 1200, Sevilla). Senare var judar mycket viktiga för översättningsrörelsen i Toledo.

Ett lite udda namn att nämna (vilket inte al-Khalili heller gör) är Ibn Tufayl (1105-1185), en visir och naturforskare som skrev en filosofisk roman som på latin kallades Philosophus Autodidactus, som anses vara en föregångare till Robinson Crusoe.

Den andalusiska eran kan sägas avslutas med den mest berömde av alla filosoferna, Ibn Rushd (Avveroës, 1126-1198, från Cordoba). I väst blev han "Kommentatorn", den som skrivit de viktigaste kommentarerna till Aristoteles.

I ett kapitel diskuterar Al-Khalili den arabiska vetenskapens nedgång. Han nämner några teorier.
1. En religiös motreaktion mot rationalism.
2. Mongolernas och andra folks erövringar.
3. Motståndet mot (och praktiska svårigheter med) att använda tryckpressar.

Den första punkten är viktig, eftersom de religiösa kritikerna av rationalismen hade en mycket logisk poäng. God religion är baserad på tro, och ska inte enbart motiveras av rationella skäl. I förlängningen kom vissa katolska lärdas acceptans av aristotelism/averroismen att skapa utrymme för sekulära strömningar, något som inte låg i de religiösas intresse.

Al-Khalili menar att en rent filosofisk tvist om rationalitetens påverkan på religionen inte borde ha påverkat utvecklingen av matematik eller medicin. Men han för inget resonemang om behovet av organisationer som skapar den miljö där forskningen kan verka.

Att mongolerna erövring av Bagdad 1258 innebar en enorm förödelse står klart. De stora biblioteken förstördes i en skala som kan jämföras med den katastrof som fjärde korståget 1204 var för Konstantinopel. Al-Khalili menar att det fanns många andra platser där forskning kunde fortsätta att utvecklas. Men av de fyra områden jag valt ut var det bara Kairo som klarade sig. Hela Khorasan föröddes av mongolerna, och den persisk/arabiska högkulturen där hade svårt att hämta sig efter det. Motreaktionen var delvis en flykt in i en innerlig tro som också innebar ökad irrationalism. Mongolerna tog upp vissa aspekter av den arabiska lärdomen, särskilt inom astronomi, men deras samhällsbygge stabiliserades inte på lång sikt. Även Andalusien erövrades och varför sedan det rationella tänkandet inte fullföljdes i den spanska kulturen kan få vara en fråga för ett annat inlägg.

Återstår Kairo. Här fanns rikedom och organisation - det stora Al-Azhar universitetet tjänar som exempel men det hade ingen inriktning mot naturvetenskap. Mamlukerna som tog över styret efter segern över mongolerna 1260 satsade mycket på universitetet som lockade till sig lärda både från öst och från Andalusien. Teologin stärktes, men vad hände egentligen med kunnandet inom till exempel optiken? Mamlukernas dynastier är kända för sin militära styrka och satsningar på arkitektur, men de var militärdiktaturer med en isolerad elit rekryterad från importerade slavar. De såg kanske alltför välutbildade undersåtar som ett hot mot sin makt.

Slutligen teorin om motståndet mot tryckpressarna. Den liknar teorier om att de kinesiska tecknen skulle ha varit en nackdel, kineserna uppfann boktryckarkonsten men kunde inte utveckla den fullt ut. Detta har betydelse för kunskapsspridning på 1500-talet men inte för 1200-talet. Men i respekten för det vackert handskrivna ligger kanske en annan faktor, en överdriven respekt för det redan nedskrivna.

Något ligger det i de tre teorierna. Al-Khalili är fysiker, och kan inte förväntas ha svar på svåra frågor inom vetenskaps-historia. Jag hade mycket glädje av hans bok.

Kommentar 6 januari 2014: Jag såg ett TV-program om religion och vetenskap (SVT 4/1 2015: Finns det någon Gud?), och följande fundering dök upp. Många vetenskapsmän är religiösa och deras tro ger dem också inspiration till att forska efter hur Guds vilja manifesterar sig i naturen. Moderna vetenskapsmän kan, eller ska kunna, skilja på religion och vetenskap, något som man inte kan begära av medeltida naturforskare. Även Newton var en mystiker och alkemist. När man skriver om den "rationella" sidan av olika tidiga filosofers arbete får man se detta relativt den djupa inbäddning i religion som samhället befann sig i. Men detta gällde givetvis alla samhällets institutioner, det går inte att skilja ut den organiserade religionen från statens sätt att fungera. Statens roll var att upprätthålla ordning och gynna den koalition av mäktiga som hade kontroll över staten, och i detta ingick normalt att undertrycka alltför nya och omstörtande idéer. Den rationella forskaren måste ofta ha framstått som en farlig figur. Som icke-religiös är det lätt för mig att tycka att den oerhört långsamma utvecklingen av vetenskapliga tankegångar var religionens fel, eftersom förtrycket av rationella tankegångar ofta skedde i religionens namn. Det är nog mera korrekt att se det som att staterna under medeltiden med nödvändighet var väldigt konservativa för att alls kunna upprätthålla någon stabilitet, och att religionen i sin samhälleliga roll var sammantvinnad med detta.
Med ett sådant synsätt ska aristotelism/averroismens framgångar i Västeuropa närmast förstås utifrån hur staterna fungerade, och inte som en funktion av vilka religioner som var i bruk.

 

9 november 2014

Ramon Llull och valet av den rätta abbedissan

Idag, när Katalonien går till omröstning om självständighet, kan det passa att skriva om Ramon Llull och hans arbete med system för valprocedurer. Ramon Llull var en föregångare på många områden, hans systematiska teorier om hur Gud ordnat allting ("Den Llulliska konsten") har inspirerat senare tiders systemvetare.

Ramon Llull räknas som det katalanska språkets första författare av betydelse, och därmed en av de första medeltida europeiska poeter och romanförfattare som skrev på sitt modersmål.

Han levde ca. 1232-1316, föddes i Palma  på Mallorca av föräldrar från Barcelona. Han avancerade som ung till de högsta posterna under kung Jaume I (r. 1213-1276), men genomgick en religiös omvändelse och avsade sig sina uppdrag för att bli lekmannabroder inom det som kallas Franciskanordens tredje gren.

Men det som gör honom så spännande var att han var mångsysslare i bildningsämnen på det vis som är svårt att ringa in med moderna kategorier; filosof, teolog, missionär,osv. Han skrev om medicin, militärvetenskap, juridik, organisationsteori med mera.

Ofta uppges också att han var alkemist,  fast han tog avstånd från alkemin. Det beror på att flera senare pseudo-Llulls använde hans namn på alkemistiska skrifter, och dessa texter länge accepterades som genuina fram till 1700-talet. Att Llulls namn lånade sig till detta beror nog på att hans "Konst" innehöll element med geometriska figurer och metoder som liknade alkemisternas försök att ordna materian, men Llulls syfte var inte materiellt, utan han letade efter säkra bevis på den katolska trons överlägsenhet. Llull hade en idé om att mission inte skulle ske med våld utan med argument.

Flera av Ramon Llulls texter med teorier för rättvisa val upptäckts först på 1900-talet. Tidigare känt var enbart den korta beskrivningen som finns med i romanen "Boken om Evast och Blaquerna", (på svenska utgiven av Lind&Co 2002, översatt av Michael Nordberg). Kapitel 30  beskriver hur syster Cana väljs till abbedissa enligt ett tvåstegssystem. Först väljs sju elektorer i en hemlig omröstning bland alla nunnorna. Sedan får dessa sju i ett slags matchningsprocedur rösta fram den värdiga ledaren för nunneklostret. Grundtanken är att Gud måste ha ingivit i en majoritet av nunnorna en insikt om vem som är mest lämpad, och metoden syftar till att finna fram till detta val.

Under 1900-talet och senast år 2001 har fler mera tekniska beskrivningar hittats som anses skrivna av Ramon Llull. Matematiker och statsvetare i Augsburg har publicerat arbeten om detta. Llull hade beskrivit de system som "först" utarbetades av Borda och Concordet under franska revolutionen.

Det finns olika versioner av alla texter också. Augsburgmatematikerna har lagt ut denna version av texten om nunnevalet.

Men i vilken historisk kontext kunde Llull utveckla tankegångar som inte blev etablerade förrän under upplysningstiden i Frankrike? Det är omöjligt att sammanfatta här, det finns hela forskningsinstitut som sysslar med detta. Jag vill bara nämna att Llull hade gjort till sin stora livsuppgift att visa att muslimer kunde förmås att konvertera till kristendom genom övertygande argument istället för korståg. Han kunde arabiska och skrev en bok (Boken om hedningen och de tre vise) som på ett förhållandevis sakligt vis gick igenom argument för och emot de tre viktiga religionerna, islam, judendom och kristendom. Enligt Michael Nordberg inspirerades Ramon Llull också av sufism, han kände till al-Ghazalis verk, och i "Boken om Evast och Blaquerna"  finns  "moraliska metaforer" i sufisk anda. Ändå är allt han skriver ett försvar för katolsk kristendom, och i långa stycken blir det en präktig uppräkning av fördelarna med kristna dygder.

Denna tankevärld låg långt från upplysningens idéer. Valsystem är en sak, demokrati är något annat. Men Llulls verk öppnar unika inblickar i 1200-talets religiösa och moraliska tänkande,. Hans böcker var populära redan i hans samtid och lästes under hela medeltiden, så han kom att få ett visst inflytande.

På svenska finns en introduktion på 50 sidor till Ramon Llull som en essä i Michael Nordbergs bok "Eldsjälen från Mallorca och andra medeltida skribenter", Rabén Prisma 1998.

Michael Nordberg konstaterar om "Llulls konst" att i detta verk "där han trodde sig ha löst alla problem", där var han "den stora feltänkaren". Vad det än var han trodde sig göra ter det sig obegripligt.

25 oktober 2014

Fibonacci

Leonardo Pisano, filius Bonacci, i historieböckerna kallad Fibonacci, levde ca 1170-1240. Han var den förste som försökte införa användandet av decimalsystem med siffran noll i Europa. (Se inlägg 6 november 2011). Han är mest känd för talserien som fått hans namn: "Fibonacci-talen": 1,1,2,3,5,8,13,osv.

Mängder av hemsidor tar upp de olika vackra effekter som ligger förborgat i dessa tal. En introduktion finns i plusmagazine och givetvis presenteras han i MacTutor, från vilken jag tar mest material till texten nedan.

Läser man på där får man reda på att utöver den berömda boken Liber abaci som kom 1202  skrev han bland annat Practica geometriae 1220 och ett matematiskt mycket viktigt verk i talteori Liber quadratorum 1225MacTutor refererar Liber quadratorumsom det bästa inom talteorin fram till Fermat, (som levde ca 1601-1665). Och i länken nedan anses Leonardo Pisano som den mest talangfulle europeiska matematikern mellan Pappus från Alexandria (ca. 290-360) och Regiomontanus (Johannes från Königsberg i Bayern, 1436–1476).

Leonardo lever i centrum av ett dynamiskt 1200-tal. Hans far var diplomat och tulltjänsteman för Pisa i Nordafrika. De bodde i Bugia/Bougie (nu Bejaia i Algeriet) och reste till Egypten, Syrien, Grekland och till Sicilien och Provence. Från år 1200 var Leonardo tillbaka i Pisa. Fredrik II blir kejsare av det heliga tysk-romerska riket 1220 och han stödde Pisa i konflikterna med de mäktigare stadsstaterna Genua och Florens. Fredrik grundande universitet i Neapel 1224. Det verkar inte ha varit en direkt succé men det faktum att Thomas av Aquino några år senare studerade där som tonåring innan han åkte till Paris visar på viss kvalitet i grundkursen. Vid Fredriks hov i Palermo fanns lärda män som kunde arabiska, några fick dedikationer av Leonardo, och det verkar vara skälet till att de hamnat i historieböckerna. En av dem var astronomen Dominicus Hispanus, som föreslog att Fredrik skulle träffa Leonardo i Pisa när hovet var där 1225. Leonardo fick några matematikproblem som test. Ett av dem hade hämtats från Omar Khayyam (se inlägg 26 februari 2013). 10x + 2x2 + x3 = 20. Leonardo löste problemet, inte som Omar Khayyam med en geometrisk lösning, utan med en beräkning som var rätt till nionde decimalen, men där innehöll ett märkligt fel. Det framgår inte hur han bar sig åt, en klassisk matematikhistorisk utmaning. För den som vill läsa hur matematiska gåtlösare tar sig an detta finns svaret här. I svaret ingår att de tror att Leonardo gjorde felet för att dölja hur han bar sig åt, mycket ville han lära ut men vissa saker ville han ha för sig själv. En detalj till i detta är att Leonardo använde 60 som bas för sin utredning, dvs sexagesimala talsystemet. Sannolikt berodde det på att det var mycket populärt av handelsmännen på marknaden (se MacTutors uppsats om matematikern Al-Samawal al-Maghribi, ca1130-1180)

Klart är att Leonardo hade tillgång till kunnande från många kulturer. Läs till exempel om Ibn al-Haytham (Alhacen, Kairo, 965-1040, optikern mm, inom talteorin arbete med primtal), indiern Bhaskaracharya (Ujjain, 1114-1185, talteori och trigonometri) , kinesen Jia Xian,1010-1070, Pascals triangel). Nästan samtida med Leonardo var al-Tusi (1201-1274) och Yang Hui  (1238-1298).

Klart verkar det också vara att det inte blev något bredare genomslag för de mer teoretiska delarna av Leonardos verk. Som ett praktiskt sätt att räkna rätt på vikter och priser på marknaden fick dock Leonardos arbete stor betydelse, om än även det gick rätt långsamt.

22 oktober 2014

Stål i Merv

I en krönika om järnet i Sverige skriven av Hatte Furuhagen (Mercurius och Vulcanus, Jernkontoret 1997) så står det kort om järntillverkning i Merv.

Vid utgrävningar i Merv har man hittat rester av deglar av eldfast lera med spår av järn. Det var fynd från smedjor från 900-talet. I dessa deglar har man kunnat uppnå temperaturer på 1550 grader, och producerat järn med olika kolhalt. Från Indien hade araberna lärt sig tekniken att framställa gjutet stål genom att i deglar med träkol smälta samman gjutjärn med smidesjärn eller återvunnet järn från skrot.

I Europa utvecklades metoden långt senare av Benjamin Huntsman i Doncaster år 1740 (the crucible steel process). Han höll sin metod hemlig men lyckat industrispionage ledde till att tekniken blev allmänt känd.

I deglarna kunde man tillverka två typer av stål. Vid de högsta temperaturerna smälte allt järn samman och man fick ett stål som användes till verktyg. Men vid en något lägre temperatur fick man inte en komplett sammansmältning utan de olika lagren av stål bildade synliga skikt. Sådant stål användes för svärd, och det mest berömda var de äkta damaskus-svärden.

Damaskering av stål är något annat, det är när man smider samman olika stålkvaliteter ungefär som man tvinnar ett rep av flera trådar.

Men åter till Merv. Under den period då staden hette Sultan Kala, under abbasidernas och senare seldjukernas styre, tillverkades stål av hög kvalitet. Platsen är osannolik. Varken järnmalm, råvara till kol eller den kvalitet av lera som krävdes för att dreja deglarna fanns i närheten. I en artikel av Griffiths och Feuerback beskrivs hur man utvecklade teknik för att använda materialet så effektivt som möjligt och att återvinna det.

Experimentella arkeologer försöker upprepa det som skedde i Merv. En artikel som beskriver det finns på CeROARTs hemsida. Det är inte känt vilka metoder som använts historiskt. I artikeln används en metod som tagits fram av en nutida georgisk expert. Det intressanta med den tekniken är att den är självreglerande. I bild 3 visas hur lager av glas i degeln gjorde att järnet låg kvar tills det vid rätt kolhalt smälte och rann ner genom "filtret". Tekniken gjorde det möjligt att lyckas utan att kunna räkna på kolhalter i råvaran, vilket en modern stålmakare skulle göra.

Se även Wikipedias referens för en jämförelse mellan Indisk och Centralasiatisk teknik för ståltillverkning. 

18 oktober 2014

Secretum secretorum

Kitāb Sirr al-asrār är den arabiska titeln på den bok som i Europa blev känd som Secretum secretorum. Boken är en furstespegel som troligen skrevs på arabiska, men med det säljande greppet att den påstods vara en översättning från grekiska via syriska av Aristoteles läroplan för Alexander den store. Inga grekiska eller syriska versioner har dock hittats, medan det finns bortåt 50 arabiska versioner bevarade.

När boken översattes till latin på 1200-talet blev den en succé, och den kan ha varit en av de mest kopierade böckerna vid sidan av de kyrkliga standardverken. På nätet beskrivs den bland annat här och texten finns i en ålderdomlig engelsk variant från 1528 här.

Författaren betecknas "pseudo-Aristoteles" (se inlägg om pseudoförfatteri 18 september 2014). Det rör sig alltså om en förfalskning, även om visst material är taget från texter som Aristoteles eller hans lärjungar hade skrivit. I sitt ursprungliga sammanhang kanske det var självklart att det var ett litterärt grepp, arabiska läsare kanske tog det för ett roande upplägg. I Europa kom man att tro att det verkligen var en text av Aristoteles, från 1130-talet då den först översattes i Toledo fram till 1500-talet då mera källkritiska metoder kom i bruk som gjorde klart att detta var en förfalskning.

Det betyder alltså att under flera århundraden, då Aristoteles räknades som en stor auktoritet i Europa, så var en förfalskning ett viktigt verk för många som studerade statskonst och andra konster.

Förutom praktiska och hälsosamma råd innehåller Secretum secretorum en del fysionomik, alkemi och astrologi.

I praktiken kanske det inte spelade så stor roll. I de delar som rör statskonst verkar det mest vara allmänna goda råd. Ett citat från stycket om "Hur folket ska styras" (i egen översättning): Ge folket goda styresmän som inte vill göra dem illa, utan vill styra dem väl, rättvist och lugnt. Och se till att dina styresmän är visa, uppför sig väl och har tålamod."

Även på andra områden är texten ganska jordnära: "But yf wyne be outrageously taken many inconvenyences come therby. It troubleth the brayne, the mynde, the wyttes, the understondynge" (citerat från David Lintons hemsida http://www.colourcountry.net/secretum/node66.html).

Rabarber och vin beskrivs i Secretum secretorum som en bra kombination. Rabarber användes tidigt i Kina, som medicinalväxt. Det är roten som använts som laxativ. Det var en kulturväxt av betydelse längs Sidenvägen och det latinska Rheum ska ha sin rot från det antika namnet på Volga (på skytiska Rha). Och Rabarber från "barbar". Denna tolkning ska först ha förts fram av Rabelais. Hela detta stycke är ett sidospår.

Men inledningen till Secretum Secretorum inbjuder till att följa diverse sidospår, eftersom "pseudo-Aristoteles" påstår att i texten finns dolt hemligheter som den som är invigd kan förstå. Karma Lochri skriver i "Covert Operations, The medieval uses of secrecy", 2011, ingående om hur man kan utnyttja påståenden om hemlig kunskap för att utöva makt. Hon konstaterar att texten i sig framstår som oskyldig men att du som läsare inte kan veta om där finns ytterligare djup eftersom du sannolikt inte hör till de invigda. Hon menar att detta kommer från en tradition av "islamic esoteric sciences". Hon hänvisar inte direkt till sufism men det är var jag kommer att tänka på.

Franciskanermunken Roger Bacon (omkring 1214-1292) var mycket intresserad av Secretum secretorum. Han studerade i Oxford, kanske för professor Grosseteste. Mycket har skrivits om huruvida dessa två utgör de första som kan anses använda ett "experimentellt vetenskapligt tänkande". Roger Bacons intresse för arabiskt kunnande och för Aristoteles kan ha påverkat honom i den riktningen, men till övervägande delen verkar han ha varit en medeltida mystiker. Bertrand Russel skriver i "Västerlandets filosofi", 1945, att "Roger Bacon åtnjöt i sin samtid inte något större anseende men har i senare tider prisat långt mer än han förtjänar". Russel nämner inte Secretum secretorum. Klart är att Roger Bacon var en av dem som betydde mest för att sprida intresset för den inte så hemliga texten.


Likt i inlägget om pseudoepigrafi 18 september så infinner sig en koppling till Umberto Ecos böcker. Romankaraktären William av Baskerville i Rosens namn hänvisar ofta till sin vän Roger Bacon. Och till Aristoteles.

12 oktober 2014

Skogsbonaden i domkyrkan

Skogsbonaden visas i Uppsala domkyrka i utställningen "Himlen är här". Skogsbonaden är en av de medeltida textilier i Sverige som finns bevarade, som är i samma tradition som Bayeuxtapeten som jag skrev om i inlägg 22 juli 2014. Baueuxtapeten är broderad med läggsöm medan Skogsbonaden är vävd i det som kallas soumakteknik eller snärjväv. Samma teknik används i de mycket större Överhogdalsbonaderna, som finns på Jamtli i Östersund. Skogsbonaden hittades i Skogs kyrka i Hälsingsland och den är daterad till 1200-talet. Överhogdalsbonaderna gjordes något tidigare, de är daterade till mellan 1040-1170.

Utställningen "Himlen är här"som står i koren och mitt i domkyrkan innehåller flera andra fina verk. Mest gripande tyckte vi var Mats Hjelms neonlysande röda text "WHERE ONE IS THE OTHER MUST BE" under ett krucifix med den lidande Jesus från Bollnäs kyrka.

Utställningen pågår till 16 november 2014.

18 september 2014

Pseudoepigrafi

Epigrafik är inskriftsforskning. På engelska heter det epigraphy,. På engelska finns även ordet pseudepigrapha, texter som hänförs till en författare som inte direkt skrivit dem.

På svenska finns ordet "pseudepigrafer", som mera specifikt syftar på skrifter som står de gammaltestamenteliga apokryferna nära. Ordet syftar på judiska skrifter som helt saknar kyrklig auktoritet, medan apokryferna numera åter står med i Bibeln 2000, under rubriken "Tillägg till gamla testamentet". Den mest kända pseudepigrafen enligt Wikipedia är Genesis Apocryphon, en av texterna i Döda havsrullarna. Forums Religionslexikon nämner Henoksböckerna och Jubiléerboken.

Jag nämner detta mest för att visa på att mycket energi har lagt under historiens lopp på att vaska fram gamla bibelrelaterade texter, försöka identifiera autentiska versioner och fastställa deras status inom den kyrkliga traditionen. Men frågan om texter som skrivits under falskt namn och sedan fått historisk betydelse är inte i sig kopplad till just Bibeln. Inom alkemin var det mycket vanligt med pseudo-författeri (exempelvis pseudo-Geber) och förra inlägget handlade om de omfattande förfalskningar av texter som kallas pseudo-Isidorus. Aristoteles namn var mycket gångbart, och under medeltiden fanns det hundratals texter som tillskrevs Aristoteles varav den mest lästa var Secretum Secretorum.

På wikipedia, under pseudepigrapha finns en praktisk gradering av olika typer av texter som skrivits i författarens namn. Referensen är Mark A.Powell, Introducing the New Testament, 2009. Författarna som behandlas är kyrkoledare som skriver brev, men graderingen kan användas för alla texter. Då blir graderingen så här:  

1. Egentligt författarskap. Författaren skriver själv och texten är oförvanskad.
2. Diktering. Författaren dikterar sin text som skrivs ner ordagrant.
3. Delegerat författarskap. Författaren beskriver innehållet i en text som sedan utformas av en medarbetare.
4. Postumt författarskap. Författaren dör, och medarbetare avslutar en text i författarens namn.
5. Lärlingsförfattarskap. Medarbetare till en författare fortsätter att skriva i författarens namn och anda efter författarens död.
6. Hedrande pseudepigrafi. Författaren har dött och beundrare hedrar författaren genom att fortsätta skriva i författarens namn för de anser att den tradition de skriver i tillhör författaren.
7. Förfalskning. Författarens namn används för att legitimera texter som mer eller mindre avviker från de texter som författaren skrev.

En spökskrivare är ett modernt exempel på delegerat författarskap. David Lagercrantz torde vara vår mest kände författare till nutida "pseudo-epigrafi", då Zlatan Ibrahimovic delegerat författande till honom. Kommer Lagercrantz ut med fjärde delen i Millenniumserien tar han även ledningen inom området postumt författarskap.

Förleden "pseudo" används också i betydelsen "mindre viktigt", som i det aktuella begreppet "pseudo-debatt". Men medeltida "pseudo-epigrafi" togs ofta på allvar, och som framgår var det en glidande skala från texter som var mycket nära den ursprungliga författarens verk till texter som i mindre eller större grad var förfalskningar. 

Umberto Ecos "Baudolino", från år 2000, är en roman som leker med olika förfalskade texter. Baudolino är ett språkgeni som blir adopterad av kejsar Fredrik Barbarossa (regent 1155-1190) och får studera i Paris. Baudolinos texter åstadkommer mycket, Karl den store blir helgonförklarad, de tre vise männens reliker kommer till Köln, och den påhittade Prästen Johannes skickar brev från sitt mytiska rike. I det sista fallet är det ännu mera pseudo, eftersom Prästen Johannes dessutom var en fiktiv figur helt och hållet. Dick Harrison skriver om den mystiske Prästen i sin blogg på SvD den 16 september 2014.

Umberto Ecos roman väver samman historien och fiktionen. Men historien själv är full av fiktion som blir till etablerad sanning, särskilt när det passar någons syften. Vilka texter tror vi på idag som kommer att visa sig vara pseudo-texter?






7 september 2014

pseudo-Isidorus

Collectio Isidori Mercatoris är namnet på en omfattande förfalskning av kyrkliga dokument. Någon Isidorus "Handlaren" har aldrig funnits, ändå finns 700 sidor av dokument som bär hans namn.

"Pseudo" är grekiska för falskt, och dokumenten betecknas numera pseudo-Isidorus. De skrevs sannolikt av kyrkomän i norra Frankrike under första halvan av 800-talet. De består mest av förfalskade brev från gamla påvar, som i sina utläggningar i sin tur refererar till en mängd urkunder. Långa stycken är korrekta, det är bara i detaljer det är ändrat, vilket gjorde dokumenten mycket trovärdiga. För den som är intresserad finns en mycket insatt blogg av Eric Knibbs.

Men hur kan det ha gått till? Var det några munkar som föresatt sig att sammanställa en praktisk kyrkojuridisk handbok men under arbetet kom på att det inte var fel att bättra på? Först bara ren uppdatering av latinet till den karolinskt korrekta versionen. Och sedan bättra på lite till för att stärka biskoparna ställning gentemot omvärlden, främst mot kejsaren och hans ärkebiskopar. Vidare inkluderades prydligt en tidigare förfalskning, Konstantins donationsbrev, som var nyckeln till att påveämbetets status kunde höjas över kejsarens och gav en starkare legal grund till kyrkostaten. Att brevet var en förfalskning avslöjades först på 1400-talet av en språkforskare, Lorenzo Valla.

Peter Heather redogör för hur pseudo-Isidorus fick stor betydelse på många vis som inte var de ursprungliga förfalskarnas avsikt. När påven Gregorius VII (dvs Hildebrand med investiturstriden) och hans efterföljare på 1000-talet skulle skapa en ny katolsk kanon utgjorde pseudo-Isidorus en viktig och passande källa.

Påvedömet stärktes och med arbetet av de katolska juristerna i Bologna kom sedan under 1100-talet en ny sammanhängande kyrklig lag att tas fram som fick status i egen rätt, utan direkt stöd i de gamla förfalskningarna.

Detta är ett ovanligt tydligt fall av det jag kallar "efterrationalisering". Hur viktigt är det inte att historien tillrättaläggs. Medvetet eller omedvetet faller de bitar på plats som passar in i ens föreställningar om hur det borde ha varit.

Vilket alltså stämmer på mig också . Självklart bekräftas mina föreställningar om hur ett ideologiskt imperium byggs upp av en berättelse om hur kyrkostaten så smidigt kunde utnyttja en storskalig förfalskningsverksamhet i de maktstrider de ville föra.

Slutligen måste biskop Isidorus av Sevilla helt frias i detta fallet, det var bara hans goda namn och rykte som förfalskarna ville åt.



24 augusti 2014

Att återupprätta Rom del 3 påvedömet

Del 4 i Peter Heathers "The restoration of Rome", (Macmillan 2013) handlar om hur påvedömet på 1100-talet etablerar sig som det nya romerska imperiet.

Att Rom skulle vara kristenhetens huvudort var inte självklart från början. När kejsar Konstantin beslöt att kristendomen skulle vara romersk statsreligion blev kejsaren också Guds högsta ställföreträdare på jorden (på engelska "Gods vicegerent on Earth"). Det var den romerske/bysantinske kejsaren som utsåg de högsta befattningarna inom kyrkan, betalade för de stora kyrkomötena och fällde det slutgiltiga avgörandena i de många religionstvisterna. På 400-talet var Konstantinopel, Ravenna, Alexandria och Antiokia vid Orontes säte för de mäktigaste ärkebiskoparna. Andra viktiga orter var givetvis Jerusalem samt Kartago och Thessaloniki. Rom bar på viktiga historiska arv, i Rom fanns gravarna för apostlarna Petrus och Paulus, men biskopen i Rom hade inte mycket högre status än andra biskopar.

Så det krävdes många steg för att nå fram till 1100-talets mäktiga påvar som kunde hävda sin makt gentemot kejsare och kungar i väst och skicka ut arméer på korståg.

 Ett första steg var att efter västroms undergång lyckades vissa av påvarna i Rom upprätthålla en förvaltning med viss kvalité, baserad på strukturer och rutiner från det romerska riket. Peter Heather lyfter fram påvarna Leo I (440-461) och  Gelasius I (492-496). Leo ville stärka påveskapets juridiska grund och klargjorde att påveämbetet var direkt överfört från Petrus, inte ett arv från den föregående påven. Detta gjorde ämbetet mindre personberoende.

Gelasius, en av tre imazighen (berber) från Nordafrika som varit påvar, var påve när Theoderic hade makten. Han utgav dekretet  "Deo Sunt", ( som betyder "det finns två"), som argumenterade för att det finns två auktoriteter, kyrkan och kungen. Detta var alltså investiturstridens huvudfråga som togs upp redan 500 år innan det skarpa läget 1075.

Viktigare än dessa två var påven Gregorius den I, (590-604), den första munken som blev påve, som skapade den gregorianska mässan. Han skickade ut missionärer till norra Europa, och skapade därmed en viktig länk mellan de nya kyrkorna och klostren och påven i Rom. Heathers favoritmissionär är Teodor från Tarsus, en syrier som vid 66 års ålder fick i uppdrag att bli ärkebiskop i Canterbury.

Fram till slutet på 600-talet var Rom ett bysantinskt ducate och imperiets "dux" (jämför senare titlar som doge och duce) var Roms mäktigaste man. Men allt mer resurser krävdes i striderna mot araberna och Rom fick sköta sig självt. Jordägarna i Rom fick rätt att utse påven. År 722 höjdes skatterna kraftigt av kejsaren när Konstantinopel hotade att falla, och de romerska jordägarna skattevägrade. När skatteindrivarna från Ravenna anföll så slogs de tillbaka av Rom. Det som skulle bli Kyrkostaten grundades. För att överleva sökte man stöd hos Karolingerna och år 754 fick man ett slags gåvobrev av Pippin den lille som gav viss legitimitet åt det nya riket. Karl den store satsade sedan avgörande ekonomiska bidrag för att gynna kyrkans spridning.

Men att grunda Roms företräde på legala argument var inte så enkelt, då inget i Bibeln gav stöd för det. För att lösa detta skapades en rad dokument i efterhand som skulle ge de rätta lagstödet. Viktigast var "Konstantins donationsbrev", som Peter Heather kallar för "ett av historiens viktigaste förfalskningar". Detta edikt skrevs ihop på 700-talet. Konstantin den store skulle enligt detta ha ställt hela västerlandet under påvens styre och gjort Rom till den ledande staden inom kristenheten. 

För att bättre på detta ytterligare skapades en rad dokument som påstods vara skrivna av biskop Isidorus och som numera kallas "pseudo-Isidorus". Då detta är en så bra historia måste jag återkomma till den. Här räcker det att konstatera att man tror att de karolingiska kyrkomännen som skrev ihop detta gjorde det för att stärka sin egen makt i förhållande till frankernas kejsare och hans utsedda ärkebiskopar (sid 358). Men sedan kom pseudo-Isidorus att utnyttjas av olika parter som alla hade ett intresse av att öka påvemakten på kejsarmaktens bekostnad.

Under 900-talet utses påvarna i Kyrkostatens för det mesta av de lokala romerska aristokratfamiljerna. Det leder till att släktingar gynnas på ett vis som leder till ett brutalt förfall. Lågvattenmärken är påvar som Stefan VII (896-897), ökänd för kadaversynoden, och  Johannes XII (955-964) som med fog beskylldes för att ha drivit en bordell i Lateranpalatset. Det var denne Johannes som smorde Otto I till kejsare av det tysk-romerska riket 962. Och det var denna mekanism som var hävstången ut ur det lokalt romerska kaoset till ett påvedöme med makt, något som Johannes självt inte alls begrep. Han intrigerade mot Otto och avsattes omgående.

De tysk-romerska kejsarna började aktivt se till att nordeuropéer blev valda till påvar. Otto III (regent 996-1002) gjorde tydligt att han visste att Konstantins donationsbrev var en förfalskning och att det var kejsaren som var det heliga imperiets regent. Han utsåg sin kusin som påven Gregory V, den förste tyske påven (han kom från det som idag är södra Österrike), och när denne dog utsåg han år 999 den förste frankiske påven. Det var Gerbert d'Aurillac som blev påven Silvester II, känd för att han studerat matematik och astronomi hos araber i Spanien och vid al-Karaouine-universitet i Fes, ett universitet som räknas som det äldsta ännu fungerande universitet.

Men det heliga tysk-romerska riket var inget nytt romarrike, eftersom stora kristna områden i Västeuropa inte hade en tanke på att låta sig styras av den tyske kejsaren. Detta öppnade för att påvedömet skulle kunna stärka sin roll. Det var en tysk påve som skulle bli vad Peter Heather kallar "den störste barbariske påven någonsin", Leo IX (1049-1054). Denne Leo rekryterade en elit av likasinnade kyrkliga dignitärer, och satte upp ett klart mål att stärka påvedömet. Bland dem märktes italienarna Hildebrand från Soana och dominikanermunken Peter Damian. Leo angrep kraftigt det utbredda köpslåendet med kyrkliga poster och reste runt i Europa för att klargöra för lokala biskopar vad som gällde. Leo hade inte heller några problem med att använda sig av Konstantins donationsbrev för att bestrida Konstantinopels makt över områden i södra Italien. När Bysans patriark inte rättade sig efter detta blev han sonika bannlyst, något som skapade en avgörande schism mellan den katolska och den ortodoxa kyrkan.

I södra Italien stötte dock Leo IX på annat motstånd. Där hade ättlingar till vikingar, normanderna, etablerat sig sedan 1000-talet och de var på väg att skapa Kungariket Sicilien. Leo tillfångatogs och dog kort efter sitt frigivande. Senare påvar kom att sluta avtal med normanderna, för att kunna utnyttja dem som militära stödtrupper, något som ytterligare bidrog till påvedömets militarisering i germansk tradition.

Men reformgruppen hade nu makt i Rom att se till att deras likar kunde utses till påvar. Efter några turer (inklusive fyra påvar) kom Hildebrand att bli utsedd till påven Gregorius VII (1073-1085). Därmed är vi framme vid investiturstriden och kejsar Henrik IVs Canossavandring (se inlägg 15 juli 2013). Hildebrand/Gregorius gick för hårt fram, och förlorade. Det var inte möjligt för kejsarna och kungarna att ge upp kontrollen över alla de jordinnehav som låg i utnämnandet av biskopar (dvs själva investituren).
Formellt reglerades maktbalansen i Konkordatet i Worms 1122, något som kyrkan kungjorde med det första Lanterankonciliet där för första gången västeuropas biskopar och abbotar sammankallats till stormöte (över 300 biskopar och 600 abbotar skrev på.)

Maktstriden fortsatte men kungarnas våldsmonopol avgjorde. Henry II Plantagenet lät mörda biskop Becket 1170, och behöll makten över sina biskopar, även om han fick ingå en kompromiss med påven.

Istället var det en mer långsiktig strategi att bygga påvedömets administrativa styrka som skulle bli betydelsefull (sid 393). Själva begreppet påvedöme (papacy) myntades av en tysk reformpåve 1047. Påven Urban II (1088-1099) byggde upp en sund ekonomi baserad på rutiner från det mäktiga klostret i Cluny. Från det styrkepositionen startade han sedan första korståget vid talet i Clermont 1095. Peter Heather noterar att resultatet var splittrat, så mäktig hade inte påven blivit att han sedan kunde styra över den process som inleddes. (se vidare inlägg 28 juni 2013)

Och sedan vidare, hundra år senare, har vi nått ett påvedöme som kan göra anspråk på att vara det nya romerska imperiet. Påven Innocentius III (1198-1216) var den mäktigaste påven som någonsin funnits. Det fjärde Laterankonciliet 1215 definierade sakramenten och klargjorde vad som räknas som kätteri. Judar och katarer låg särskilt illa till. En kyrklig domstol inrättas. Inkvisitionen tog form. Kyrkans lag hade formaliserats genom juristernas arbete i Bologna (se förra inlägget). Från 1234 publicerades Liber Extra, påvarnas samlade 2000 dekret som studenterna i Bologna och Paris kunde roa sig med att läsa på. Ett imperium ska med lag byggas.

Var påvedömet nu det nya romerska imperiet?

Ja, på de tre punkter Peter Heather satte upp: romersk tradition och lag, geografisk utbredning, central makt inom kristenheten.

Men nej, skriver Peter Heather, (sid 403), det skilde sig från det romerska imperiet, och han betonar två punkter:
- makten hade förflyttats till norra Europa, staden Rom var bara imperiets symboliska centrum,
- Roms makt hade i grunden varit baserad på militär styrka. Kyrkan styrde bara indirekt över våldsmakten, den var en "ideologisk auktoritet". Romerska riket fanns bara för att det gynnade en romersk elit, du kunde bli medborgare om du fullgjorde dina plikter utan att du blev särskilt romersk i övrigt. Påvedömet i sin ideologi byggde på att alla skulle omvändas och vara goda katoliker. Och kyrkan hade effektiva institutioner för att ta reda på om man följde deras påbud, låg som hög kunde avslöjas och tvingas till rättning om det passade.

Det finns fler skillnader att fundera över, såsom ägande, skattesystem och kultur. Hela upplägget med förläningar som bas för makt över jord var annorlunda. Det romerska medborgarskapet var ersatt av trosbekännelse och nattvard. Kyrkans skattesystem var uppbyggt på tionden. Och den klassiska romerska kulturen var svår att känna igen i den katolska kyrkan. Låt avsaknaden av badhus symbolisera detta, varken den romerska renligheten eller sexslaveriet var en del av den officiella katolska kulten.

Mer generellt kan man fundera över påvedömet som en stat. Påvedömet var en koalition av mäktiga som styrde och fördelade makt och resurser. I någon mening var den mindre personberoende än kungarikena där olika dynastier avlöste varandra enligt komplicerade arvsregler och som resultat av krig. Efter det att allt fler kardinaler som utsåg påve kom från utanför den lokala romerska aristokratin blev institutionen mer meritbaserad. Meriten var väl främst att man var en skicklig maktmänniska som kunde säkra stöd bland kardinalerna. Men skillnaden var stor mellan 900-talet, då påven i princip bara var kungen av den lokala Kyrkostaten med lite extra symbolvärde påhängt, till 1100-talet då påven var en viktig maktfaktor i hela det katolska imperiet. Som stat får påvedömet anses väldigt stabilt. Om påvedömet som imperieliknande institution dateras till cirka 1050 så har den nu funnits i snart tusen år.

Denna vecka firar Skara stift tusenårsjubileum. Den förste kände biskopen var Thurgot från Hamburg-Bremen. Och Uppsala ärkestift firar 850-årsjubileum idag. År 1164 blev Gamla Uppsala kyrka domkyrka. Ärkebiskop blev den engelske cistercienmunken Stefan som kom från Alvastra. Det nya romerska imperiet hade expanderat i norr.


  








16 augusti 2014

Att återupprätta Rom del 2 Justinianus och Charlemagne

Peter Heathers "The restoration of Rome" tar upp fyra försök att återupprätta Rom. Efter att ha skildrat goternas öden under Theoderik, fortsätter han med att följa två andra försök att återskapa det romerska riket, bysans och det karolingiska riket. Efter goternas försök i väst kommer ett i öst, Justinianus i Konstantinopel och sedan ett i norr, Karl den store i Aachen. Slutligen beskriver han hur påvedömet i Rom stärks och blir ett slags imperium.

En sak framgår klart, en aspekt av det romerska riket som återkommer är makthavarnas skoningslösa grymhet både mot yttre och inre fiender. Jag påminns om Anatolij Kuznetsovs "Babij Jar", där  skildras  Stalins och Hitlers grymheter i Kiev under kriget. Kuznetsov skrev att alla tyranner som kallas "stora män", från Alexander den store och framåt, blivit berömda på bekostnad av vanliga människors lidande. "Babij Jar" är den starkaste och plågsammaste skildring jag läst av hur krig och förtryck föröder livet för vanliga människor.

Som jag skriver om historia förvandlas dessa historiens tyranner till "post-it"-lappar för minnet, de blir namnskyltar som symboliserar olika epoker och händelseförlopp på en överblickskarta. Det är inte för att förminska deras grymhet. Ibland anförs argumentet att de var infogade i sin tid, och att det är anakronistiskt att döma dem efter senare tids moral. Men det förklarar inte varför man skulle skriva överslätande om brotten. Förklaringen är mera praktisk, skulle man skildra alla illdåd genom historien som de förtjänar att framläggas så blir det väldigt tungläst. Men läs "Babij Jar", och kom ihåg.
 
Justinianus I (483-565, regent från 527) grymheter skildras oväntat nog av hans historieskrivare Prokopius, men då i dennes "hemliga historia" (på grekiska "Anekdota"). I den officiella historieskrivningen "Justinianus krig"  hyllas kejsaren men i den hemliga finns en skräckskildring, både av kejsaren och hans hustru Theodora. För historikerna är den "hemliga historien" ett svårtolkat dokument. Peter Heather anser att en del av Prokopoius beskrivningar är satir, medan jag sett andra historiker som anser att Prokopius verkligen trodde att Justinianus var besatt av djävulen.

Säkert är att Justinianus med kraftfullt stöd av sin hustru beordrade en omfattande slakt av den egna befolkningen i samband med de uppror som de "blå" och "gröna" fraktionerna startade 532. Bortåt fem procent av Konstantinopels befolkning dödades (ca 30000 människor av en befolkning på dryga 500 000). Peter Heather konstaterar att "By Roman, or indeed any standards, Justinian was an autocratic bastard of the worst kind".

Justinianus har också beskyllts för att vara den som orsakade Västroms slutliga förödelse genom det stora gotiska kriget (535-554).  Heather beskriver det elände kriget orsakade, men han menar att ekonomiska data visar att förödelsen inte var större än andra romerska inbördeskrig. Han menar att Justinianus inte kan lastas för de yttre processer som omöjliggjorde ett nytt starkt romarrike, främst det senare kriget mot sassaniderna, avarernas anfall i norr (orsakat av västturkarnas expansion och i sin tur en faktor som bidrog till slavernas migration i Balkan) och framför allt islams framväxt i syd.

Utfallet i termer av ett återupprättat romarrike blev att vandalerna i Nordafrika krossades och att det så kallade "bysantinska påvedömet" (537-752) upprättades i Rom och Ravenna. År 560 ser det ut på en karta (sid 182) som att romarriket återuppstått men redan år 600 är italienska halvön till stora delar under langobardernas kontroll och runt Donau styr slaver och avarer.

Justinianus namn förknippas också med ett elände han inte själv kan skyllas för. Den "justinianska pesten" var en pandemi som nådde Bysans 541. Det var samma Yersinia pestis som orsakade digerdöden. Från 541 till 700 kan totalt 25 miljoner människor ha dött av pest.

Men från Justinianus Post-It lapp kan man rita några viktiga pilar in i framtiden. Han beslöt om byggandet av Hagia Sophia och restaurering av Hagia Irene, som återges på hemsidan "Byzantium 1200" i ett skick som om de underhållits och upprustats fram till år 1200. Från den minneslappen kan ritas pilar framåt för den grekisk-ortodoxa kyrkan och vidare till den rysk-ortodoxa (se inlägg 17 september 2013).

Från Konstantinopels bibliotek och de utbildningsinstitutioner som kallas Universitetet i Konstantinopel kan pilar ritas till Vishetens hus i Bagdad, där många av antikens grekiska klassiker översattes till arabiska, och vidare därifrån kan pilar ritas ut i kalifatet, mot Persien och Transoxianien, mot Indien och till Spanien. Och från Cordoba och Toledo kan sedan pilen peka vidare mot Paris och Europa, när de arabiska texterna översattes till latin. Samma texter i grekisk version kom sedan direkt från Bysans till Venedig och Paris efter korståget 1204 som slutade med erövringen av Konstantinopel.

Justinianus lagar är dock det viktigaste arvet från hans regeringstid. En första version lades fram 529. På bara ett år hade den tidigare Codex Theodosianus från 439 omarbetats. Sedan vidtog ett mera grundligt arbete som ledde fram till hela Corpus Juris Civilis 534. Den ersattes i Bysans först 892 av den så kallade Basilikan.

Peter Heather skriver att arbetet med lagen var både ett juridisk och ett politiskt projekt. Att utfärda lag och få andra mäktiga att acceptera det var en viktig stödjepunkt i ett maktbygge. De så kallade "50 besluten" innebar lösningar på juridiska konflikter där några parter var förlorare och de måste antingen kompenseras eller med maktmedel fås att inse att de var tvungna att acceptera läget. Samma år som upproret i Konstantinopel kvästes presenterades Digest, som innehöll de viktigaste lagarna. Och då kunde även segrar över vandalerna i Kartago firas. Justinianus maktställning blev ointaglig. De är först efter detta som beslut tas som leder vidare mot invasionen av Italien. Någon grandios plan fanns från början inte att återskapa imperiet, men när väl möjligheterna fanns där så kom retoriken också på plats.

Lagarna och kanske ännu viktigare, de organisationer som förvaltade dem, var ett av det romerska rikets viktigaste framgångsfaktorer. Pilarna framåt i tiden är dock inte enkla att rita upp. En pil pekar på mot påvens kyrkostat och de kyrkliga lagar som skrevs där, även om de givetvis främst utgick från Bibeln och kyrkofädernas texter såsom Augustinus "Guds stad".

En pil går till Pisa, där Digest låg i en avskrift från 600-talet utan att användas under 500 år tills den började kopieras upp och spreds i Europa under 1100-talet.

Peter Heather återger (sidan 397) den märkliga historien om hur Justinianus lagar blev föremål för omfattande analys i Bologna från 1100-talet. I en introduktion till lagen hade Justinianus låtit skriva att dessa lagar inte innehöll några motsägelse, och om man ändå hittade sådana skulle man vid en omläsning förstå att de inte var någon motsägelse. Heather har mycket nöje åt detta citat, och kallar det för kejserlig propaganda som skulle dölja att man inte haft tid och möjlighet att lösa alla problem. I Bologna tog juristerna dock detta på allvar och gick igenom hela lagtexten, och försökte lösa alla motsägelser i kommentarer kallade glossa. Främst av dessa var Accursius som mellan 1220 och 1240 skrev Glossa ordinaria. Något tidigare hade juristen Gratian gjort något liknande med de kyrkliga lagarna och olika beslut som påvar fattar genom tiderna, Gratians Decretum. Pilen från den romerska rätten fortsätter sedan fram till dagens EG-förordningar och direktiv.

Från post-It-lappen "Karolingerna 751-911/987" går flera pilar. Charlemagne, Karl den store, är själva urbilden för den västerländske medeltida kungen. Men i termer av att återskapa det romerska riket så var det i huvudsak två punkter som var avgörande:
1) kejsaren ska vara kristendomens ledare,
2) det mytiska Rom måste ha en roll.

Karolingerna spelade en viktig roll i den kristna kyrkans utbredning. Kyrkor och kloster byggdes (över 600 kloster fanns det), och den så kallade "karolingiska renässensen" var i huvudsak ett kristet projekt. Men imperiet byggdes med våld, kristendomen spreds med hjälp av svärdet. Saxarna och avarerna tog stryk.  Langobarderna tog stryk, från 774 var Karl kung över frankerna och langobarderna. Det hela var en mycket blodig historia, men i senare hjältesånger, som Rolandssången från 1100-talet, mytologiserades de heroiska inslagen i riddarlivet.

År 800 hade Karl kontroll över ett imperium (från Ebro till Elbe) och han lät sig krönas till kejsare av påven Leo III i Rom. De två punkterna var uppfyllda.

Men det var inte ett romerskt imperium. Här fanns inget effektivt skatteuppbördssystem, inga administrativa områden (civitates), inga stående arméer kunde därmed få sold, inga romerska bad kunde underhållas. Detta var ett germanskt kristet imperium, med en personlig maktutövning och en central byråkrati på bara ett fåtal personer. Makt byggde på en koalition mellan mäktiga aristokrater, stormän som var riddare, biskopar eller abbotar. Ett komplicerat nätverk rådde mellan olika herrar och deras vasaller, mellan "längivare" och läntagare.

Peter Heather menar att ett skäl till att karolingernas dynasti kunde växa sig så mäktig var att den hade turen att under fyra generationer bara ha en arvinge. Från Karl Martell, via Pippin och Karl den store till Ludvig "den fromme", så kunde man undvika en uppdelning av mark och makt på flera arvingar. Det kan också noteras att både Pippin och Ludvig var lika hårdföra krigare som de två Karl. Ludvigs fromhet bestod mest av att han rensade upp en del i det något okristeliga leverne som förekommit i hovet i Aachen. Ludvig hade växt upp i Akvitanien och hade sin personliga maktbas där, det tog honom 10 år att etablera sig i Aachen och "fromheten" var en maktmedel. Ludvig hade flera söner, och redan innan hans död börjar uppdelningen av förläningar till dessa att leda till ett västra Frankerrike och ett eller två riken i öster. Och sedan gick fragmenteringen vidare, de riktigt stora imperiernas tid i västra Europa var över.

Karl den store stödde spridningen av kristendomen men också, sannolikt oavsiktligt, kom han att lägga grunden för ett mäktigare påvedöme. Peter Heather menar att kröningen till kejsare i Rom år 800 var ett propagandagrepp från Karl, som sedan såg sig själv som kristendomens ledare. Han krönte också själv sin son Ludvig. Men bilden av påven som kröner kungen kom att utnyttjas för att stärka påvemakten. Peter Heather menar att det var påvedömet som kom att bli det nya romerska riket.


3 augusti 2014

John of Salisbury

John of Salisbury (1120-1180) var född i Old Sarum nära Salisbury, studerade i Paris och var sedan en kort period i Rom hos den engelske påven Adrian IV. Han blev sekreterare åt ärkebiskopen av Canterbury och ett tag alltså sekreterare åt Thomas Becket. 1176 blev han biskop i Chartres, 10 mil sydväst om Paris. John skrev Policraticus som är mest känt som ett av de första medeltida filosofiska verken i Europa som behandlade statsvetenskapliga frågor. Hans andra kända verk Metalogicon är ett exempel på hur Aristoteles logik återupptäcktes i Paris.
 
John of Salisbury hade en anglo-saxisk bakgrund och kallade sig själv blygsamt för Johannes Parvus, lille John.

Policratus inleds med en satir i klassisk stil över de bristande dygderna hos de rika och mäktiga. Sedan följer hans argument för att riket ska styras av en kung, men att denna ska vara en rättskaffens sådan och att Guds lag är viktigare än den världsliga. Det mest kontroversiella är att det framstår som att John accepterar kungamord ifall det är tydligt att det är Guds vilja att tyrannen ska dö. John ser staten och samhället som en kropp och om det är uppenbart att huvudet är sjukt så måste kroppen byta huvud.

John var inte någon nytänkare vare sig inom politiken eller logiken, utan han argumenterade med exempel och vädjade till läsaren att tillämpa sunt förnuft. Han kan sägas gå i biskop Isidorus fotspår som en duktig dokumentatör av vad som fanns i tiden, i Paris efter Abelard och i Canterbury under kung Henry II.


31 juli 2014

Att återupprätta Rom del 1 Theoderik

Peter Heathers nya bok The restoration of Rome låg i pocketversion i bokhandeln i England, marknadsförd som en bästsäljare. Peter Heather är professor i medeltidshistoria vid Kings College i London. Hans stil och sätt att redovisa sina tankegångar gör hans böcker mycket läsvärda. Han har även medverkat i läroböcker, på biblioteket kan man låna den utmärkta "History of Europe, From the dark ages to the Renaissance", förlag Mithchell Beazley, 2006.

Den nya boken går igenom tre försök att återupprätta det romerska imperiet som inte lyckas. De är ledda av respektive goten Theoderik, den bysantinske kejsaren Justinianus och frankernas Karl den store. Sedan avslutas den med att se på påvedömets konsolidering som ett slags arvtagare till det romerska imperiet.

Om man för allitterationens skull tar fram tre nyckelord för historiska framställningar: Makt, Migration och Marknad, så handlar denna boken om makt medan Peter Heathers tidigare bok "Empires and barbarians" fokuserade på migration. Tidsperioden som behandlas är ungefär densamma, från 400-talet fram till 1100-talet, i den nya boken även 1200-talet.

Gemensamt för böckerna är att de handlar om det Peter Heather kallar "The birth of Europe". En grundläggande drivkraft är den utjämning av produktionsresurser och handel som skedde från medelhavsområdet till nordligare delar av Europa. Genom att allt rikare samhällen organiserade sig i norr, och genom persernas (sassanidernas) och sedan arabernas framgångar, minskade möjligheterna att upprätthålla ett romerskt imperium. Empires and barbarians redogör för olika germanska  folks öden men också för hur den slaviska expansionen i öst ledde fram till allt stabilare samhällen. Den dominoeffekt som hunnernas och avarernas anfall åstadkom uteblev när magyarerna/ungrarna erövrade territorium på 900-talet. Vid det laget hade de lokala samhällena investerat så mycket på plats att det inte lönade sig att flytta på sig som man gjort under folkvandringstiden.

En egen fundering som kopplar till tidigare inlägg om Kina är att man kan jämföra med den omfördelning som skedde från norr till söder, särskilt under Song-dynastin. Men det territoriet hade hela tiden varit en del av imperiet Kina, medan enbart västra Europa var en del av det romerska riket. Kanske en bättre jämförelse i det fallet är det ekonomiska skifte från västra till östra Medelhavet som gör att Konstantinopel grundas 324. Randområden till Kina hade inga naturliga förutsättningar att kunna bli lika rika som Kina, medan uppodlingen av norra Europa innebar en reell maktförskjutning.

I The restoration of Rome har Peter Heather valt ut tre försök som han anser vara nära att återskapa det romerska riket. På sidan 282 förklarar han att de kan anses göra detta i en eller flera av tre dimensioner:
1) den romerska traditionen (Theoderik och Justinianus)
2) den geografiska utbredningen (Theoderik och Karl den store)
3) betydelse som kristendomens centralmakt (Justinianus och Karl den store)

Med de kriterierna kvalar inte det heliga tysk-romerska riket under Otto-dynastin (919-1024) in, inte heller den senare bysantinska storhetstiden (867-1025) under den makedoniska dynastin.

Både Theoderik och Justinianus var skolade i romersk tradition. Theoderik (av amalernas dynasti, se inlägg 7 november 2010) var uppfostrad i Konstantinopel som gisslan, med syfte att han skulle bli en lojal general. Med en typisk Heathersk formulering så konstaterar han att "något gick fel i den uppfostran". År 482 kontrollerade Theoderik en gotisk armé på över 20000 man, sedan två gotiska grupper förenats under hans ledning. Det gjorde att han kunde ställa krav mot kejsaren Zeno i Konstantinopel. Theoderik blev romersk konsul och fick kontrollen över Italien. Skildringen av vägen dit är en studie i maktspel. Peter Heather skriver om Zenos agerande (sid 38) "as a textbook case study in human nastiness and the vanity of ambition this could hardly be bettered". Dick Harrison skriver att Theoderiks egenhändigt utförda mord av Odovakar i Ravenna 493 är ett av de mest ökända politiska morden i västeuropeisk historia.

Peter Heather lyfter fram det brev Theoderik skickade till kejsaren i Konstantinopel 507, där han hävdar att han själv med Guds försyn blivit utsedd att föra de romerska idealen vidare i väst. Samarbetet med den romerska aristokratin fungerar relativt bra. Peter Heather menar att teorier om att viktiga grupper motarbetade Theoderiks styre inte stämmer. Den mest berömde, Boethius, fick många viktiga uppdrag av Theoderik och att han sedan fängslades kan ha varit resultat av vanliga palatsintriger, inget i källorna tyder på någon systematisk konspiration mot Theoderiks styre.

År 511 står Theoderik på höjden av sin makt. Han har slutit allians med visigoterna i Spanien och kuvat vandalerna och burgunderna, bara frankernas Klovis står utanför hans kontroll i Västeuropa. Även med den ortodoxa kyrkan har han goda relationer även om han själv behållit goternas icke-niceanska (arianska, fast Peter Heather menar att ingen vet vad Arius tänkte, inte heller goterna) variant av kristendom. Schismen (den acaciuska schismen, det är känt vad Acacius tänkte) mellan påven i Rom och kejsaren i Konstantinopel klarades upp 520, i förhandlingar där Theoderik utgjorde en viktig part.

För att stärka banden med visigoterna hade Theoderik gift bort sin dotter Amalasuintha med en prins Eutharik (Flavius Eutaricus Cillica om vi ska gå på linjen att goterna ville bli mer romerska). Han vart utsedd till konsul jämte kejsar Justin I och skulle ha blivit kung över ostrogoternas och visigoternas rike. Men Eutharik dör 522, 42 år gammal. Theoderik var då 68 år gammal och skulle komma att leva till år 526. Peter Heather liknar honom under dessa år vid en "lame duck president". Han hade ingen son och dottersonen dog ung. Amalsuintha tycks ha varit en driftig kungamoder men hon mördas. Och så vidare, det blir ingen ordning på ostrogoternas styre. Först med kung Totila (regent 541-552), en visigot som gift in sig i den amaliska släkten, blev det någon styrfart men då var redan det stora kriget med Bysans igång.

I en kontrafaktisk historia hade Eutaricus blivit kejsare av det nya västromerska riket, styrt av romaniserade goter, ungefär som Kublai Khan kunde grunda en kinesisk dynasti. Men istället bröt goternas välde samman i inbördes konflikter. Sannolikt hade det gjort det även om Eutharik överlevt sin svärfar. De ekonomiska förutsättningarna var inte bättre för goterna än för de romare som styrt innan, så även om goterna hade lyckats få med sig den romerska eliten på att administrera ett rike (och det var nog inte omöjligt) så hade de behövt hitta ett sätt att finansiera ett fortsatt imperium. Där hade mongolerna en fördel, de hade kontrollen över sidenvägen som en egen ekonomisk motor. Goterna hade ingen möjlighet att kontrollera handelsvägarna norrut, där stod frankerna i vägen. Och i öster Bysans.

Men Theoderik gick till historien som Theoderik den store. Många myter skapades, några rörande Rökstenen reds ut här.

Dick Harrison har några fler anmärkningar med skandinavisk koppling i "Krigarnas och helgonens tid". Han påminner om att Codex argenteus troligen skrevs på order av Theoderik och han återger berättelsen om herulerna. Theoderik hade en allians med herulerkungen Rodulf men kunde inte hindra langobarderna från att angripa dem. Herulerna flydde och en grupp tog sig, enligt historikern Prokopios, till "Thoule".
Var i Thule de hamnade diskuteras givetvis, men att herulerna passerade danernas land på vägen klargör att "Thoule" inte bara stod för något land långt borta.






24 juli 2014

Hemresa

Hemresan gick via campingar vid Evreux i Eure och vid Freneuse  (i den gamla regionen Vexin vid Seine) där vi hamnade på väg mot Giverny och Paris. Sen skulle vi hemåt till Uppsala och det blev via Amsterdam och sedan färja över Elbe vid Glücksburg.

Paris, år 600 och 1220. De keltiska parisii erövrades av romarna 52 f.Kr. De byggde en gallo-romansk stad, Lutetia Parisiorium, på vänstra (södra) stranden av Seine. På ön där Notre-Dam står idag byggdes en tempel till Jupiter.

Merovingernas kung Klodvig (Clovis) gjorde staden till sin huvudstad 508. Merovingernas begravningskyrka var Saint-Germian-des-Prés.

Clothar II, kung av Neustrien, erövrade Paris 596 i krig med sina släktingar, och när han säkrat makten över alla frankiska territorier fastställde han sin maktställning i relation till övriga baroner i "Edict of Paris" 615. Även relationen till kyrkan reglerades och kyrkor och kloster fick större möjlighet att utvecklas.

Merovingernas makt eroderade under kommande generationer till fömån för deras major domus, som var ett slags borgmästare. Den mäktigaste släkten, karolingerna, kom att ta över. Deras främsta maktbas låg längre österut i den del av frankerriket som hette Austrasien. Karl den store hade Aachen som huvudstad.

Efter fyra generationer av enkla maktövertagande så startade karolingernas interna strider. Ett försök att reda ut dem var fördraget i Verdun 843 där "Västra Frankrike" skapades, första gången något som liknar dagens Frankrike på kartan.

Paris attackerade av vikingar från 845. Det är inte så svårt att föreställa sig vikingaskeppen vid Seine strand när man står vid floden där den meandrar runt Freneuse.

885 beslöt hertig Odo (Eude) att bygga en borg på Île de la Cité. Odo var en av de allt mer oberoende lokala härskarna i västra Frankrike. Karolingerna under Karl den fete prioriterade inte Paris försvar vilket ökade behovet av lokala makthavare. Karl den rättframme (Charles le simple, översatt som Karl "den enfaldige" men Peter Heather menar att det är fel, det ska vara "straightforward") skrev avtal med Rollo (Rolf) om skydd mot vikingaangrepp, det avtal 911 som grundlade Normandie.

Peter Heather redogör för detaljerna i karolingernas historia i "The restoration of Rome", 2013. Den boken ska få egna inlägg.

Av de lokala makthavarna är det en Hugh Capet som tar makten i Paris med omnejd. Han får stöd av hertigarna av Anjou, Blois och Soissons, och lyckas grundlägga en ärftlig ätt, Capetingerna, som behåller kungatitel genom arv fader till son fram till 1328. Men i praktiken kontrollerar de mindre områden jämfört med dagens Frankrike. I "A concise history of France", Roger Price, CUP, 1993, finns det kartor som visar framväxten. Före 1180 är det bara området runt Paris som kungen har makt över. Under Filip Augustus (regent 1180-1223) är kanske en tredjedel av dagens Frankrike under kungens kontroll. (Se inlägg 28 juni 2013 rörande korståg och Filips tidiga återtåg för att ta kontrollen i Frankrike). Efter förluster i hundraårskriget vid Crécy och Poitiers så innebär freden i Bretigny 1360 att riket krymt igen. Även vid Agincourt 1415 förlorar fransmännen men sedan vänder krigslyckan. Paris återtas 1436 och från Karl den VII (regent 1422-1461) och Louis XI sker en betydande politisk stabilisering av Frankrike. Först 1528 blir Paris huvudstad igen.

Agincourt ligger i Pas-de-Calais på vägen mot Abbeville. På skyltarna står det Azincourt. Ett fint litet museum visar upp riddarnas utrustning och har en modell över slagfältet.

År 1220 blomstrade dock Paris. På bilder i Notre-Dame ser man att katedralen var nästan färdigbyggd 1220, bara översta delen av de två tornen fattades. Universitetet grundlades år 1200 men redan innan dess var skolorna viktiga i Paris, till exempel hade påven Innocent III avlagt examen där 1182. Robert de Sorbon var en teolog som skapade Maison den Sorbonne 1257. Paris som universitetsstad beskrevs av den långväga gästen Rabban Sauma 1287 (se inlägg 5 juli 2013).

År 1229 strejkade studenterna i Paris, vilket ledde till att universitetet år 1231 fick egna rättigheter och ställdes direkt under påven, enligt en bulla kallad Parens scientiarum.

Amsterdam. Amsterdam fanns inte år 1220. Floden Amstel dämdes upp någon gång på 1200-talet och ett samhälle började byggas som fick stadsrättigheter 1306. För städer som fanns i Nordeuropa år 600, se inlägg 2 januari 2012. År 1220 var Utrecht den viktigaste staden i området, och söderut låg de ännu större städerna Gent och Brügge.

Färjan över Elbe var en fin avslutning på resan. Vi hade dock tur, från andra hållet var köerna timslånga. Elbe betyder helt enkelt älv.


22 juli 2014

I västerled år 600 och 1220 del 1

En semesterresa ger anledning till en koll hur läget var i Colchester, Cambridge, Salisbury Chichester, Bayeux, Paris och Amsterdam de klassiska åren 600 och 1220.

Colchester fanns som stad redan innan romarnas invasion av de brittiska öarna. Staden var benämnd efter den keltiske krigsguden Camulus och fungerade som huvudort för catuvellaunierna. Romarna kallade staden Camulodunum. Efter Claudius armés seger år 42 byggdes en romersk stad kallad "segerstaden", Colonia Victicensis, komplett med mur och tempel. Delar av muren finns kvar idag men där templet står är nu den normandiska borgen.

År 600 måste flera av romarnas byggnader ha funnits kvar, till exempel badhuset, men anglo-saxarna som tagit över staden byggde enkla grophus och träkyrkor. Colchester låg då i riket Essex med huvudorten London.

Borgen i Colchester byggdes på order av Wilhelm Erövraren själv. Normandiska borgar byggdes först av trä på en uppskottad förhöjning, så kallad "motte and bailey" men sedan anlades stora borgar i sten. Mest känt är givetvis Tower of London (byggt av sten från Caen) men jämför även med borgar i Rochester, Bayeux, Caen och Wilhelms födelseort Falaise.

Borgen i Colchester byggdes av återanvända romerska stenar som ett fyrkantigt torn, (en keep) och omges idag av en fin park.

1189 gav Richard Lejonhjärta stadsrättigheter. Idag är det en stad på över 100 000 invånare och en av de snabbast växande städerna i England.

Fram till år 1204 var Hertigen av Normandie och Kungen av England samme person, ett styre som från 1154 kom från Huset Anjou/Plantagenet (med Henry II). Colchester låg alltså i den norra delen av ett rike vars tyngdpunkt låg mellan London och Rouen, och sedan utvidgades med hela Akvitanien ner till Bordeaux då Henrik II gifte sig med Eleonora. År 1204 förlorade kung Johan (John Lackland, regent 1199-1216) sin normandiska hertigtitel och i de senare förvecklingarna kom han år 1215 att belägra och inta borgen i Colchester innan han störtades och staden skövlades av hans motståndare.

År 1220 styrdes England av förmyndare till Johns son den pietetsfulle Henry III, (Henrik III, regent 1216-1272). Henrik grundade stadens "townwatch" och år 1300 uppgick befolkningen till cirka 3500 personer. Detaljerna finns här: British History Online

Finchingfield. På småvägar från Colchester till Cambridge passerade vi Finchingfield, en vacker by som behållit det anglo-saxiska upplägget med bebyggelse runt en bro över en å med en damm.

Cambridge, bron över floden Cam, var ett mindre anglo-saxiskt samhälle på 600-talet, av biskop Bede (672-735) beskriven som en liten ruinerad stad. Danelag från 878. Normandisk borg 1068, lätt igenkänd rund kyrka, mitt i centrum idag, byggd ca 1138. Stadsrättigheter 1131. Sen flyr några studenter från Oxford och stadens berömda universitet kan dateras till 1209.

Efter det händer saker vid detta universitet:
CU noterar på sin tidslinje bland andra Erasmus av Rotterdam, Newton, Babbage, Tennyson, Darwin, Russel och Wittgenstein, Hopkins (vitamin), Rutherford, Keynes, Crick och Watson (Rosalind Franklin var vid Kings College i London), Joseph Needham (se inlägg om Kina), Sanger (insulin), Perutz och Kendraw (protein), Sanger igen för DNA-sekvensering.

CU Press publicerade sin första bok 1584.

Salisbury. År 600 fanns en bosättning i Salisbury vid floden Avon. Men huvudorten låg på en höjd norrut, där nu ruinerna av Old Sarum ligger. Betydelsen av Salisbury är oklart, kanske "sälgborgen"? År 600 hörde området till det anglo-saxiska kungariket Wessex.

Just år 1220 flyttade kyrkan sitt biskopssäte till Salisbury och katedralen började byggas. Det liknar Uppsalas flytt från Gamla Uppsala. Men till skillnad från i Uppsala så byggde man färdigt snabbt, huvudbyggnaden tog bara 38 år att bygga och 1280 var man helt klara. Katedralen är därför enhetlig, byggd i gammal engelsk gotisk stil. Större och högre än Uppsalas domkyrka är katedralen också, med några meters marginal. Det enda tornet är 123 meter högt, högst i England. Den trevlige lite äldre guiden visade på att det lutar något. Han tog sig även tid med att förklara mönstret i ett av de vackra fönstren, skapade av Gabriel Loire 1980. Fönstret heter "Prisoners of Conscience", dvs det begrepp som Amnesty använder för politiska fångar som till exempel Dawit Isaak.

Normanderna hade byggt flera katedraler i romansk stil (som Lunds domkyrka), mest typisk är katedralen i Durham, söder om Newcastle.  Den gotiska stilen tog sedan över, Salisburys katedral byggdes under Henry III: s regeringstid. Här ligger William Longespee begraven. Han var halvbror till kung John, och en av riddarna som förlorade vid slaget vi Bouvins 1214, något som ledde till att kung Johns makt underminerades.

Än mer betydelsefull i Englands historia var Roger of Salisbury, död 1139, och begravd i katedralen. Han var en biskop från Caen som kom att styra England under det att Henry I krigade på kontinenten. Roger inledde det juridiska enandet av det normandiska England. Hans skattesystem lever kvar i att Englands "tax year" slutar i mars. (Jag läser i Simon Jenkins "A short history of England", från 2011).

Henry I:s son dog ung och ett inbördeskrig kallat "The Anarchy"vidtog. Segrande ur detta kom Henrys I:s dotterson Henry II. Under hans regeringstid bildades det "mini-imperium" som det sedan krigades om i hundra år och mer. Först med Tudor kan kanske England anses vara stabilt. Henry II var den kung som gav order om mordet på biskop Tomas Becket i Canterburys katedral 1170, ett extremt exempel på maktstriden mellan stat och kyrka.

Salisburys katedrals viktigaste historiska sevärdhet är ett exemplar av Magna Carta. Detta dokument från 1215 var kung Johns försök att hitta en maktbalans som skulle hålla honom kvar på tronen, och den maktbalansen utgjorde grund för de parlament som senare sammankallades, första gången 1264 av baronerna ledda av Simon de Montfort. I Magna Carta regleras hur adeln ("baronerna") vid arvsskifte får tillbaka sin mark av kungen som dittills personligen delat ut rättigheterna. Med Norths språkbruk, en skör naturlig stat börjar få lagar som kvalificerar den som en "basic natural state".

New Forest. William Erövraren skapade "Nova Foresta" nära Southampton som ett reservat för kungliga jakter. Idag är det ett naturreservat med många bra campingplatser. Williams son kung William II Rufus dog här år 1100 av en pil i halsen. Hans bror Henry blev kung Henry I.

Chichester. Staden i västra Sussex antas vara döpt efter den anglo-saxiske kungen Cissa, som ska ha varit med vid en invasion år 477. Detta är dock nedtecknat under Alfred den stores regeringstid (871-899). Alfred gjorde staden till en av sina viktigaste borgar. Katedralen byggdes 1075 men fick byggas om efter en brand 1199 och den blandar normandiska och gotiska drag.

Vårt stopp berodde dock på tidigare historia, nära Chichester ligger Fishbourne Roman Palace. Det är ett av Englands viktigaste romerska arkeologiska platser. Guidningen här var mycket professionell och mycket brittisk. Under det berömda mosaikgolvet hade man funnit ett annat mosaikgolv, så vi fick en livlig redogörelse för hur man flyttar en mosaik och sedan lägger tillbaka den. Allt utfört i en grop dessutom, eftersom under alltihop låg en gammal sophög från ett romerskt härläger som sjunkit ihop med åren.

Bayeux. Från början en gallisk-romersk bosättning, med namnet härlett från den galliska folkgruppen Bodiocassi. Ligger  två mil från Omaha beach i Calvadosdistriktet av Normandie.

År 600 styrdes Bayeux av den merovingiska ätten, i det västra frankiska riket Neustria. Kung Clothar II (regerade 597-629) låg i krig med sina släktingar och efter segrar var han kung över alla franker 613 med Paris som huvudort. (se inlägg 27 december 2010)

Bayeux är berömt för sin tapet som i själva verket är en 70 meter lång bildserie broderad med tråd på tyg på 1070-talet: Bayeuxtapeten. Den är ett UNESCO-världsminne. (Silverbibeln är ett av världsminnena i Sverige). Guidning på svenska i hörlurar gjorde det lätt att begripa berättelsen som skildras på tapeten, om Harald Godwinsons svek och Wilhelms erövring av England 1066.



Bilden visar turistversion klippt ur scen 38: HIC WILLELM[US] DUX IN MAGNO NAVIGIO MARE TRANSIVIT ET VENIT AD PEVENESAE

Tapeten har stildrag från vikingakonst. Det finns motsvarande bonader funna i Oseberg och Hedmark (Baldishol-tapeten) i Norge, och så har vi Skogsbonaden från Hälsingland.

Bayeux låg i normandernas hjärtland. Williams halvbror Odo (1030-1097) var biskop där, men som den krigare han egentligen var så blev han andre man bakom William och utnämndes till Earl av Kent när England erövrats. Odo tros ha beställt tapeten och den hängdes upp i katedralen i Bayeux för att framgångarna skulle kunna beskrivas för menigheten. Den nuvarande romansk-normandiska katedralen byggdes 1077. Innan dess fanns där den byggnad där Harald Godwinson svor den ed han senare bröt, löftesbrottet som gav William anledning till invasion. Haralds far hade varit Earl av Kent under kung Knut, så Odo fick ta över den titeln. Kent är området i sydöst, med Canterbury och Dover.

Något som kan ha bidragit till tillfället för invasionen var att Harald G just haft fullt upp långt norrut där Harald hårdråde härjade. Harald G mötte Harald H i slaget vid Stamford bridge i östra Yorkshire den 25 september 1066, slaget vid Hastings började 14 oktober.

Vieux-la-Romaine
Vieux-la-Romaine. Söder om Caen i Normandie ligger en större arkeologisk utgrävning av en romersk stad. Muséet och den restaurerade villan är fint men den mesta informationen är på franska. En större utgrävning pågår av det gamla forumet, vi kunde se arkeologerna stå och diskutera. Även det på franska förstås.

Innan hemresan som får bli nästa inlägg, kan jag konstatera att det är lätt att se romerska lämningar och normandiska borgar och gotiska katedraler, men svårare att se något av det anglo-saxiska och merovingiska 600-talet. Vi besökte inte Sutton Hoo som ligger 5 mil norr om Colchester, den mest berömda anglo-saxiska fyndplatsen. Några kyrkor och kloster finns det kvar, vi besökte till exempel inte Chapel of St Peter on the Wall i Essex som är vad som är kvar av ett kloster som byggdes på 650-talet.  Merovingiska byggnader finns det några få kvar, men de ligger i södra Frankrike.

Sammanfattningsvis, för vanliga bönder var kanske inte skillnaden så stor mellan 600 och 1220 men det är dramatiskt hur rikedom skapades och koncentrerades till kyrka och stat, vilket resulterade i de imponerande normandiska byggnaderna och de höga och ljusa gotiska katedralerna.