Månen 28 mars 2020

På natthimlen ikväll 28 mars 2020 kl 22:30 i Uppsala så ser man månskäran snett under Venus som lyser starkt som aftonstjärna. På en hemsida gjord av André Franke som heter astroinfo kan man under rubriken "trevliga konjunktioner" se en bild av detta.

På bilden ser man också att månen och Venus ligger något under Plejaderna. Man kan alltså anse att månen och Plejaderna är någorlunda nära en konjunktion. Månen är växande, cirka 17 procent. Lite för tunn för att vara den måne som visas på Nebras månskiva. Och den är till vänster om plejaderna, inte till höger som på månskivan. Imorgon natt är månskäran lite tjockare men då är den inte lika nära Plejaderna. Jag vet dock inte hur nära den ska vara för att man ska anse att detta är vad Nebraskivan visar. Och skivan var gjord i Tyskland, jag är en bit norrut. Kanske är detta ett år då skivan visar att skottmånad ska läggas till. (Anm 20200514: Se inlägget 31 december 2019 där jag tagit in en alternativ förklaring till Nebraskivans betydelse, nämligen att den skulle visat på vinterblotet, som var första fullmånen efter första nymånen efter vintersolståndet).

Den hebreiska (judiska) kalendern hade sin första dag (Nissan 1) den 26 mars 2020. Vad jag förstår var det  skottmånad Adar Sheni (eller Adar II) 2019 och kommer att vara om två år, 2022.

Den islamiska hijri-kalendern hade dagen Shaban 1, (år 1441 efter Hijra) den 25 mars 2020. Shaban är den åttonde månaden i denna månkalender. Den första månaden heter Muharram, och första dagen i år 1442 e.H. är den 20 augusti 2020.

Enligt den traditionella kinesiska kalender (Yin kalendern eller Xia-kalendern) är 2020 året Geng Zi. Den kinesiska lunisolära kalendern har 13 månader under det gregorianska år 2020. Året Geng Zi började 25 januari och slutar 11 februari 2021. Det är råttans år.

Den persiska solkalendern har sitt nyår vid vårdagjämningen. Den första dagen, 1:a farvardin, var den 20 mars. Den astronomiska tidpunkten för vårdagjämningen var 20 mars klockan 04:50.

Och i natt är det omställning till sommartid.

För detaljer, se här.

Ramanuja

Jag har tidigare skrivit om två hinduiska filosofer, Adi Shankara och min egen favorit Nimbarka. Här kommer ett inlägg om ännu en av de mest kända tänkarna, Ramanuja. Sri Bhagavad Ramanujacharya (1017–1137) var en av de viktigaste teoretiska företrädarna för vaishnavism och för den spirituella rörelse som kallas bhakti. Han verkade under Choladynastin. Han levde i Kanchipuram där han studerade under en guru som han sedan bröt med och han börjde leva ett liv som fritt verkande munk. Han genomgick den viktiga riten pancha samskara under överinseende av en guru utvald av Alavandar, och detta skedde under ett vakula träd (Mimusops elengi). Jag nämner det särskilt då det spelar stor roll vilken guru som lämnar sitt uppdrag till nästa och vad jag förstår är det också viktigt vilket träd som är ens symboliska träd. Jämför Buddhas bodhi-träd (Ficus religiosa). Ramanuja blev senare präst i templet Varadharaja Perumal i Kanchipuram.

Jag ska inte här försöka reda ut Ramanujas variant av vedanta. Om Adi Shankara var konsekvent monist (och shivaist till skillnad från de övriga vishnuister jag nämner här) och Madhva från Karnataka (1238-1317) renodlad dualist (dvaita) så befann sig Nimbarka och Ramanuja i några slags skilda mellanpositioner. Ramanujas filosofi presenteras av IEP här. Ett begrepp som används om denna typ av verklighetsbeskrivning är panenteism.

Bhakti-rörelsen hade en lång tradition i Tamil Nadu med poet-helgon kallade alvars (azhwars) som verkat sedan 500-talet, och som använt även tamil och inte bara sanskrit som heligt språk. Denna rörelse bröt delvis mot regler inom kastväsendet och Ramanujas stöd till detta gjorde honom mindre populär i vissa läger. Ramanuja var också öppen kring läror som av hävd ansågs skulle hållas hemliga för icke invigda, han menade att även om han själv skulle dömmas för att sprida dessa läror så var det viktigare att flera fick lära och kunna uppnå högre insikter.

Enligt en historisk tradition ville Choladynastins kung att Ramanuja skulle fastställa att Shiva var den enda eller högsta guden. Två av Ramanujas lärjungar mötte rajans hejdukar och den ene, Kuresa, utgav sig för att vara Ramanuja. När Kuresa vägrade erkänna Shivas överhöghet beordrade kungen att hans ögon skulle stickas ut och hans följeslagare avrättades. Kuresa ska då ha sagt att han inte behövde de ögon som sett en sådan usel kung. Må vara hur som helst med det historiskt korrekta i sådana berättelser, de visar på en anti-auktoritär ådra och en uppskattning av personlig uppoffring.

Ramanuja flyttade till Hoysala för att undvika Cholakungen och kom där att omvända den jainistiske kungen till vaishnavism. Kanske tog Ramanuja även intryck av jainismen, alla olika religiösa riktningar påverkade varann. Senare fick Ramanuja återkomma till Chola-riket och hans lärjungar fick betydande positioner i många tempel, bland annat det viktiga Ranganathanswamitemplet i Srirangam. Ramanujas version av bhakti var inte helt omstörtande utan kvinnor fick behålla sin underordnade roll och sanskrit som var brahminernas språk kvarstod som det heliga språket.

Ett intryck är att bhakti-rörelsen har en liknade roll som sufismen haft inom islam. Över tid kom bhakti-rörelsen och sufismen att påverka varandra i Indien. En skillnad kan vara att sufismen behållit sina läror inom slutna kretsar i högre grad än vad bhakti-rörelsen gjort. Över lag har toleransen för olika läror varit stor i södra Indien. Jag bör notera här att det fanns en shiva-bhakti-rörelse också, detta var inte bara något som skedde inom vaishnavismen. Även buddhismen fick ett tillfälligt uppblomstrande under Chola, kanske genom att kontakterna med nuvarande Sri Lanka ökade. Men efter 1400-talet avtog buddhismen markant.

Ramanuja skapade en teoretisk plattform för att göra bhakti-rörelsen mer etablerad. Han sammanfattade det i sitt kommenterande verk Sri Bhasya som han skrev med hjälp av sin minnesgode vän Kuresa. Ramanuja framstår som en engagerad väckelsepredikant som ville öppna upp templen mer för alla kaster, och även ge harijans (daliterna) vissa rättigheter, typ tillgång till templen tre dagar per år. Bilden jag ser är alltså att det tidiga Cholakungarna (Rajaraja I, regent 985-1014, med flera) odlade en stark shivakult med militanta drag, men att när Choladynastins makt stabiliserades så kom man att gynnas mer av att hålla templen öppna för många tankeriktningar.

Ramanuja framstår som både betydande filosof och ett helgon bland människor. Jag skulle säga att han verkar vara en kombination av Thomas av Aquino (1225-1274) och Franciskus av Assisi (1181-1226). I Global history of philosophy (John C. Plott, 1984)  jämförs han med Al-Ghazali, Al-Suhrawardi, Anselm av Canterbury, Pierre Abélard och Bernhard av Clairvaux.

Den roll som den innerliga religionen spelar för ett sociocentriskt samhälle är enorm. Den omsorgsetik som omfattas av äkta  inlevelse i tro har en sammanhållande kraft som gör att människor i alla nivåer av dessa mycket hierarkiska samhällen får mening i sina liv och sänker konfliktnivån betydligt. För den styrande koalitionen av mäktiga är detta viktigt, kan man tillåta en lagom nivå av äkta religiöst liv, minskar behovet av att kontrollera folk med andra medel. Men samtidigt är det en balansgång eftersom den äkta religionen inte nödvändigtvis låter sig styras av makthavarna och ofta ställer krav på ett måttfullt liv som de ledande inte tänker begränsa sig till.

Den monoteistiska tolkningens fördel ligger, när man ser det ur "kungens" eller "påvens" synpunkt, främst i att den underlättar argumentationen för endast en stark ledare inom den mäktiga koalitionen. Däremot är det ingen självklar fördel utifrån uppgiften att alla i en befolkning ska vara nöjda. Jag har tidigare noterat att den katolska kyrkan är den organisation som överlevt längst över tid. Men som tradition hos en befolkning måste nog "hinduismen" i dess brokiga mångfald anses vara den äldsta som fortfarande har stor betydelse. Idag med över 1,1 miljard anhängare.

Upheavel - hur nationer klarar en kris

I dessa dagar är lästipset Jared Diamonds "Upheavel - how nations cope with crises and change", Penguin 2019. Eller lyssna på boken som uppläst heter "Upheavel - turning points for nations in crisis", Recorded Books. Jag har bara börjat på boken och även om jag tycker det är lovande så noterar jag att en del kritik har den fått, jag får återkomma med synpunkter när jag läst/lyssnat klart.

För den som vill gå mer rakt på vad Jared Diamond skrivit om smitta finns t.ex. en uppsats om smittspridning, skriven 2007 av Nathan B. Wolfe, Claire P. Dunavan och Jared Diamond. Världshistoriker har tagit upp smittspridningens betydelse genom historiens gång. DNs Karin Bojs skrev om det 11 februari, en artikel som visar att då var det fortfarande inte så tydligt att vi var på väg in i en pandemi. Officiellt deklarerades pandemin den 11 mars, innan dess (från 30/1) var coronaviruset klassat som "internationellt hot mot människors hälsa".

Upheavel betyder ungefär omvälvning eller omstörtande händelse.

Fyra tankelinjer att försöka följa

Förra inlägget innehåller några tanketrådar som man kan följa vidare:
1) De lokala dravidiska släktskapsreglernas utformning och relation till andra släktskapsregler och språk.
2) Denna sorts reglers betydelse för hur ett samhälle organiseras i större skala.
3) Vad betyder de många gudarna inom hinduismen för att få stöd för centralstyrning?
4) Handelsvägarnas betydelse, sjövägen vidare mot Srivijaya.

Jag har bläddrat i "Deep History" av Andrew Shryock och Daniel Lord Smail (University of California Press 2011) och hittat diverse saker att fundera vidare på.

1) Släktreglerna i Tamil Nadu innehåller regler om "selektivt släktskap". Dessa släktregler kallas ibland för "dravidian kinship", men man kan även hitta artiklar som hävdar att det begreppet är feltänkt. Eller kanske man ska säga, felbenämnt, dvs det går att ange olika typer av breda klassificeringar av släktregler men de borde lämpligen benämnas efter funktion och inte efter någon särskild befolkningsgrupp eftersom det kan leda till onödiga missförstånd. Släktregler är en antropologisk paradgren, som även haft stor betydelse för sociologin. "Deep kinship" diskuteras i kapitel 7 i "Deep History" med hela perspektivet från primaterna fram till modern släktforskning på internet. En tanke är att språksystem och släktsystem är väldigt konservativa system som går att följa över lång tid. Här skulle då mötet mellan en sydindisk kultur  och en nordindisk (vedisk) kultur kunna visa på intressanta jämförelser. Men allt detta är händelser för så länge sedan, i verklig mening djupt liggande historia, så det blir väldigt svårt att dra slutsatser. Jag läste "Källan på botten av tidens brunn" av Anders Kaliff (2018). Han har höga ambitioner att visa på djupt liggande gemensamma indo-europeiska särdrag. Mycket är bra men jag blev besviken när jag insåg hur svårt det är att förstå vad som kan begripas av bronsålderns olika indoeuropeiska utlöpare. Det finns gemensamma idéer om t.ex. eldens betydelse och hästens betydelse. Kaliff som är arkeolog skriver mycket om begravningsrituler, men det verkar vara en stor spridning mellan traditionerna.  I hinduiska tempel idag reciteras gamla texter ur Rigveda men betydelsen är man inte enig om, och det är själva det korrekta reciterandet som är viktigt, inte den exakta betydelsen. Det kan vara så att kastväsendet har sin rot i den vediska traditionen men de verserna är omtvistade. Och det finns en skapelsemyt där en kosmisk jätte styckas, i en första offer-rit som utformas av Manu (människan). Jämför Ymer som diar urkon, och sedan offras av sina egna barn (Woden, Vile och Ve, eller Oden, Höner och Lodur) för att världen ska skapas. Lite speciellt är det att den fornnordiska text som delar in människorna i trälar, fria män och jarlar heter Rigstula, men någon enkel språklig koppling finns tydligen inte. Rig i Rigstula är Heimdals alias (avatar?) och betyder rik eller rike. "Rig" i rigveda betyder hymner eller riter.
I ett sociocentriskt samhälle är det rimligt att seder fortlever mycket länge eftersom de är så invävda i hela samhällets funktion. Inbyggt i det sociocentriska samhället är att vem man gifter sig med i hög grad bestäms av den sociala gruppn, och främst då ens föräldrar. Men kanske många förändringar sker ändå, mera som en samhällerlig markering av förändring snarare än individers behov att hitta nya seder. Språk ändras på det viset hela tiden, men det intressanta med språk är att där kan man sätta upp regler för hur förändring sker. Försök har gjorts att hitta liknande regler för hur släktskapsregler ändras. (Bernhard Chapais, Nick J. Allen, Claude Lévi-Strauss). Intressant men bra om man tar invändningen ovan på allvar att de olika släktreglernas benämningar inte növändigvis stämmer med någon enkel historisk bakgrund. Jag lämnar dock denna tråden för nu, den är svår att reda i och mycket ligger i ett odokumenterat förflutet.

2) En given tanke är att de tidiga sammhällenas organisation var baserade på att släktskapsregler fördes över på större sammanhang. I "Deep History" resonerar de kring att de tidiga samhällena som var byggda kring cirka 150 sociala realationer (Dunbars antal) kunde skalas upp genom att kategorier bildades, så att tusentals människor kunde sammanfattas i en gemensam roll som de enskilda människan kunde hantera. Detta är en tråd jag tycker är mycket spännande och den återkommer jag till i kommande inlägg.

3) En motivering till monoteismens framgång anses vara att den hegemoni som en ensam kejsare vill etablera kan stödjas mer effektivt av att det bara finns en gud. Konstantin I och kristendomen. Fram till Ludvig XIV. Men hur hanterade då en indisk raja att det fanns så många gudomligheter? Jag hoppas att mera läsning om filosofen Ramanuja som hamnade i opposition till de ledande Cholas ska bringa lite reda i denna tanketråden.

4) Sen vill jag vidare på min tänkta resa. Chola skapade ett handelsimperium som sträckte sig bort mot dagens Java. Där fanns en mäktig malaysisk talassokrati som hette Srivijaya. Och Khmererna med Angkor Vat, och bortom dem Champafolket och den mäktiga Songdynastin.