Tre fällor- slutversion

Senaste månaderna har det inte blivit tid att skriva några inlägg. I slutet på oktober sammanställda jag alla inläggen som jag skrev om fällor, och rensade bort de stickspår och feltänk som jag kom fram till att jag hade gjort. Denna slutversionen av texten lägger jag ut nu. Det blir ett långt inlägg, då jag lagt ihop text från flera av de tidigare inläggen, men det ger en samlad bild av den idé som jag hade kommit fram till. Länkar finns inte med här, då måste man gå tillbaka till de ursprungliga inläggen.

Tre fällor

Inledning

Samhällen kan beskrivas på olika vis. En möjlighet är att försöka ange de viktigaste politisk-ekonomiska låsningarna som styr spelreglerna i samhället. Låsningar kan beskrivas som suboptimala institutionella jämvikter, man kan tala om fällor, sociala fällor. Jag utgår från ett etablerat begrepp inom institutionell ekonomisk teori - våldsfällan. Sedan vill jag mena att det på motsvarande vis går att tala om en tillväxtfälla och att man kan spekulera i ett framtida nytt jämviktsläge, en framtida fälla som vi inte vet hur den kommer att te sig. I varje typ av samhälle kommer ledande grupperingar att skapa en ideologisk idealbild av hur samhället ska uppfattas, något som kan framstå som en utopi eller propagandabild. Jag tar med dessa propagandabilder eftersom ordet fälla är ett så negativt ord. Ingen maktkoalition skulle själv beskriva det samhälle som de dominerar med att de befinner sig i en fälla.

 Den ideologiska propagandabildens syfte är att legitimera den rådande samhällssituationen. Schematiskt kan man ställa upp det som jag ska gå igenom nedan som tre olika fällor, exemplifierade med några propagandabilder.

Fälla                           Exempel på propagandabilder 

Våldsfällan                  "Den goda fursten", Circle of Justice 

Tillväxtfällan               Liberala globaliseringsutopier, ex: "slutet på historien”. 

                                    Välfärdssamhället. 

En framtida fälla         Dataism, eller någon annan framtida efterrationalisering 

 Introduktion till våldsfällan och tillväxtfällan 

Våldsfällan (the violence trap) är ett begrepp för att klargöra hur ett relativt stabilt samhälle kan uppkomma genom att relationer mellan grupper med våldskapital regleras. Våldsfällan beskriver ett privilegiesamhälle där personliga relationer är avgörande och det är stabilt så länge var och en vet sin roll. I våldssamhället vet man sin roll, man tvingas följa sin roll genom normer och ytterst av hotet om våld. Det är mycket svårt att skapa en ny organisation oberoende av den rådande ordningen. Innovativkraften begränsas av detta, det går inte att skapa långvarig tillväxt i ekonomin. En propagandabild för ett sådant samhälle är "the circle of justice". Där målas bilden upp av den rättvise kungen som sköter sitt rike som en trädgård, där alla får sin beskärda del. Ett samhälle som lyckas ta sig ur våldsfällan med dess begränsade tillgång till möjligheter för människor att organisera sig (limited access orders) och upprätta ett samhälle där var och en har rätt att bilda en organisation (open access orders) har skapat förutsättningar för långvarig tillväxt. De två begreppen limited access och open access är grundläggande inom det ramverk för politiskt-ekonomisk tänkande som uppställts av Douglass North, J. J. Wallis och Barry Weingast. Open access order innebär att det går att skapa en ny organisation som accepteras inom den rådande ordningen. Den innovativkraft och möjlighet till effektiv arbetsdelning som öppnas upp av open access skapar ett välstånd. Efter arbetarrörelsens och andra folkrörelsers framgångar fördelas detta välstånd dessutom ut till ett flertal, organisationsrätten i det öppna samhället ger en möjlighet till välfärd. Sannolikt är det så att ett sådant samhälle måste ha tillväxt. Open access innebär att många konkurrenskraftiga alternativ har möjlighet att prövas. Omvänt, varje ekonomisk aktör som inte har tillväxt hotas, inte av våld, utan av att konkurreras ut och köpas upp. Tillväxten är inbyggd i samhällsmodellen. Jag kallar det tillväxtfällan. Ser man ständig tillväxt som något gott är detta inget problem, i själva verket ses ökad tillväxt som något man hela tiden ska optimera för att uppnå. Men om tillväxten når planetens gränser för bärkraft uppstår kraftiga störningar. En lång rad svårigheter som sötvattenbrist, syrebrist i haven och epidemier kommer att leda till stora påfrestningar. Jag ser det som en fälla att man är låst vid tillväxt även när det utarmar grundförutsättningarna för välståndet och välfärden. Propagandabilder för tillväxtsamhället finns av många slag, beroende på politisk inriktning. En klassisk sådan är Fukuyamas ”slutet på historien” som postulerade den liberala demokratiska modellen som ett slags givet slutgiltigt jämviktsläge. Tillväxt-utopierna är starkt förknippade med fortsatt globalisering. En annan variant av utopi är "välfärdssamhället", som i sin socialdemokratiska variant betonar en rättvisare fördelning av tillväxten. Vad jag läst så finns ännu ingen teori som beskriver hur ett samhälle kan gå från våldsfällan till tillväxtfällan som går att omsätta i en praktisk fungerande policy. Det finns mängder av beskrivningar av olika faktorer som påverkar. Att vi fortsatt har flertalet länder kvar i våldsfällan, trots att det nu finns förebilder med länder som tagits sig ur den, visar hur svår övergången är. Dessa två fällor existerar alltså för närvarande parallellt med varandra. Inom ett samhälle kan man se bägge fällorna skapa låsningar i regionala sammanhang. I Italien som har open access order opererar fortfarande maffian enligt våldsfällans logik. I Kina som har limited access order har man skapat en slags begränsad variant av konkurrensmöjligheter. (Kina är ett svårbeskrivet fenomen, jag vet inte om teorin medger att man beskriver isolerade öar av konkurrens i ett diktatoriskt land som styrs av ett kommunistparti som en form av innesluten open access men jag vill öppna för den tankebilden i alla fall). Ser man det globalt som ett enda system så blir frågan om det finns en gynnsam balanspunkt eller om systemet kommer att fortsätta skena tills någon nödvändig resurs saknas, alternativt att nästan alla samhällen återgår till våldsfällan. Ser man det som ett spel är frågan om vi befinner oss i ett låst läge där nästan alla förlorar eller om spelet har en möjlighet att övergå i en ny jämviktspunkt, en framtida annorlunda fälla.

Våldsfällan

De flesta samhällen från den neolitiska revolutionen fram till den industriella revolutionen har befunnit sig i våldsfällan. Ännu fram till idag befinner sig de flesta länder i denna fälla, några få har nått en annan lösning på våldsproblemet. Tyvärr är begreppet våldsfällan (the violence trap) inte lätt att sammanfatta utan kräver en något längre utläggning som jag inte klarar av att göra, detta får bli några randanmärkningar bara och med reservation för att jag inte läst och förstått tillräckligt mycket. Referenserna är främst Douglass North, J. J. Wallis, Barry Weingast och i en artikel från 2013 ” The Violence Trap: A Political-Economic Approach To the Problems of Development”, medverkade även Gary W. Cox. Barry Weingast var i Sverige 2017 och då nämndes "våldsfällan" i några tidningsartiklar men det verkar ännu inte ha blivit ett ofta refererat begrepp på svenska att döma av få sökträffar. Själva grundpremissen är att alla samhällen måste hantera riskerna med våld. En fråga är varför aktörer tillgriper våld fast de ekonomiskt skulle tjäna på att samarbeta, och en annan är den omvända, vad får aktörer som baserar sin makt på överlägsenhet i våld att ändå samarbeta? Så snart ett ekonomiskt överskott av någon betydelse skapas så kommer de aktörer som har möjlighet att vilja ta kontroll över detta. I äldre samhällen är aktören oftast någon typ av släktskapsbaserad organisation, men varje grupp som kan mobilisera våld är en potentiell aktör i detta resonemang. Tillgången till produktionsresurser begränsas av detta. Det är inte de bästa lantbrukarna som brukar marken utan det är de aktörer som lyckats få tillgång till mark, antingen genom egen våldsmakt eller genom att ha fått privilegiet att bruka mark av en mäktigare aktör. T.ex. ett munkväsende framstår som en fredlig organisation men kan enbart existera baserat på erhållna privilegier. Religionens förmåga att mobilisera våldsmakt i sina syften följer av att de mäktiga aktörerna tjänar på att få legitimitet för sin verksamhet, och i praktiken är de oftast sammantvinnade genom släktskapsband. Det erhållna privilegiet är begränsat, den mäktigare aktören kan inte låta de underordnade aktörerna bli för framgångsrika för då blir de ett hot. Inget våldsmonopol existerar som följer tydliga regler på ett opersonligt vis utan alla aktörer agerar utifrån personligt givna privilegier. Begreppet "personligt" är svårt, eftersom här avses relationer mellan koalitioner av aktörer, men det kan förstås som en allmän motsats till den typ av opersonliga relationer som finns i moderna samhällen. Hela detta privilegiemaskineri minskar våldsanvändningen till priset av att den ekonomiska utvecklingen begränsas. Aktörerna har ungefär de privilegier som motsvaras av deras våldsförmåga. Så länge situationen är statisk så behöver inte våldet synas. Olika förändringar sker dock hela tiden som förändrar läget vilket ändå leder till våld, och den ekonomiska kostnaden är relativt liten för att en aktör ska pröva sina chanser att vinna en strid. De flesta aktörer måste dessutom upprätthålla sin våldskapacitet, vilket i sig kan göras genom olika erövringsprojekt. Våldsfällan håller samhället i sitt grepp. Detta kallar författarna åtminstone i vissa publikationer för "den naturliga staten" eller "limit access orders". Jag har svårt för begreppet "naturlig stat" men också svårt att översätta "limit access". Från andra teorier kan man jämföra med begreppet "samhällen med sociocentriska relationer" vilket betonar det personliga i relationerna. Jag har inte heller hittat bekväma begrepp för de samhällen som har "open access order". Man kan tala om "moderna" eller "öppna" samhällen men det för med sig en mängd andra associationer som inte nödvändigtvis hör hemma i den här tankegången Klart är att det inte är lätt att komma ur våldsfällan. Vi ser upprepat hur även länder med en mer komplex ekonomi, där våldet orsakar betydande förluster och många aktörer i princip känner till hur en modernt fungerande rättsstat fungerar, ändå inte kan genomföra en övergång som nästan alla ekonomiskt skulle tjäna på. Detta är i sig viktigt att förstå. Det är en fälla. Det är som ett spel där alla spelare plötsligt gemensamt ska tjäna på att ändra spelreglerna på ett koordinerat vis, och lita på att de inte förlorar spelet. Och det är ett spel där man bokstavligen spelar med livet som insats. En poäng med denna teori om våldsfällan är att den tydliggör att begrepp som används för samhällen med open access inte direkt går att tillämpa med samma betydelse i naturliga stater. Det vi kallar för korruption och nepotism är delar av själva samhällsordningen vid limited access order. Utan privilegier och släktskapsbaserade relationer fungerar inte det naturliga samhället. Det hindrar inte att man kan påpeka det olämpliga i dessa företeelser men man ska inte tro att de enkelt kan reformeras bort. Det är också därför så kallade "demokratiska val" i många länder framstår som märkliga. Eftersom vi inte vet hur övergången går till mellan dessa samhällsordningar så kan vi inte säga att den ena eller andra åtgärden är rätt eller fel men vi bör i alla fall inte lättvindigt avfärda svårigheterna med alltför enkla och generaliserande förklaringsmodeller. Det gäller att förstå att våld är en del av alla samhällen och att våldsfällan inte löses genom att våldet försvinner, för våld försvinner inte, det bara utövas mer eller mindre aktivt. I det naturliga samhället skapar våldet olika former av privilegiesamhällen eller patron-klient-system. Dessa system är bättre än kaos och krig. Referens: "The Violence Trap: A Political-Economic Approach To the Problems of Development", 2013, Gary W. Cox, Stanford University, Douglass C. North, Washington University, Barry R. Weingast Stanford University.

Tillväxtfällan

Jag ska nu gå vidare till det samhälle där ett reglerat våldsmonopol har skapat förutsättningar för att lösa ut våldsfällan. Det är ett samhälle med open access. Det är det samhälle som jag menar befinner sig i tillväxtfällan. I det naturliga samhället skapar våldet olika former av privilegiesamhällen eller patron-klient-system (limited access order). Dagens situation i Libanon är ett exempel. Konstitutionen är skriven för att ge de olika maktkoalitionerna sina utmätta roller. Varje maktgruppering har sin egen våldspotential. I det moderna samhället finns också våldet, men det är reglerat på ett annat vis än i de naturliga samhällen som befinner sig i våldsfällan. Den moderna staten har ett våldsmonopol. Det har etablerats regler och normer kring detta statliga våld som gör att det öppna tillträdet (open access order) överlever. Att det inte räcker med att använda övervåld för att lösa våldsfällan visas av de försök som moderna samhällen har gjort att genom våld införa demokrati i naturliga samhällen. USAs invasion av Irak i mars 2003 är ett exempel på hur man väljer att helt bortse från våldsfällan i den förenklade retorik som går ut på att avsätter man en diktator har man löst ett problem. När media rapporterar om Libanon tar man inte upp våldsfällan utan diskussionen förs som om "ett nytt styre" på något mystiskt vis ska kunna ta över och ändra situationen. Det bär oss emot att tänka på våldsfällan som ett etablerat sätt att organisera samhällen, och det gör tänkesättet svårt att följa. På samma vis som våld är tillväxt en del av samhället. Tillväxten i de naturliga samhällena är osäker och tillfällig. I det öppna moderna samhället är tillväxten uthållig, tillväxten är en av de reglerande faktorerna. Fällan, som jag menar det, uppstår för att man inte kan organisera sig utan att ta hänsyn till risken att bli utkonkurrerad. Kreativ destruktion är en förutsättning för systemets överlevnad. Detta är väl beskrivet som den fördel som ”open access order” innebär, det öppnar en potential för en uthållig ekonomisk utveckling som leder till välstånd. Mycket av det som utgör den industriella revolutionen bygger på detta. Mänskliga rättigheter, likhet inför lagen, demokratiskt styre, allt detta är sådant som förknippas med ”open access orders”. Det går att fundera över om tillväxten i tidigt 1800-tal i vissa länder ökade kraftigt redan innan open access orders etablerades. Framväxten av den moderna vetenskapen har spelat en stor roll för de senaste århundradenas tillväxt, och detta skedde parallellt med att den moderna rättsstaten växte fram. Denna växelverkan är viktig att förstå även inför möjligheteten att det kommer att uppstå en framtida ny typ av social fälla, för den vetenskapliga och tekniska utvecklingen kommer att ha stor betydelse även i detta förlopp. Problemet är att systemet med open acces order kommer att till slut nå en begränsning där det inte kan växa vidare. Det går att hävda att detta inte är någon fälla för det finns inget hinder för att fortsätta med tillväxt. Varje enskild tillväxtkurva kan komma att brytas (jämför peak oil, peak water osv) men man kan postulera att det alltid kommer att gå att växla över i någon annan typ av tillväxt. För att tillväxt ska vara en fälla krävs att man antingen anser att det finns gränser som inte går att komma förbi, alternativt att man anser att det är en typ av tidsfälla. I det senare fallet finns det lösningar för fortsatt uthållig och evig tillväxt men vi hinner inte hitta dem i tid. En skillnad jämfört med våldsfällan är att våldsfällan har en negativ återkoppling, våldet kommer att med regelbundenhet strypa tillträdet. Tillväxtfällan har en positiv återkoppling, tillväxten växer exponentiellt fram till den punkt då fällan slår igen. På samma vis som för våldsfällan kan tillväxtfällan lösas genom att regler och normer etableras som undviker fällan. På samma vis som för våldsfällan vet vi inte hur det går till.

Andra användningar av begreppet tillväxtfälla

Begreppet growth trap används redan i olika sammanhang i andra betydelser. Jeremy Siegel (en professor i ekonomi i Philadelphia, född 1945) använder growth trap för att förklara att tillväxt hos ett företag kan lura en investerare att tro att det är lönsamt att investera i företaget. Fällan i Siegels version ligger i att man inte förstått att tillväxten redan är inräknad i priset vid köp av ett företag. Omvänt kan alltså ett företag med minskande tillväxt vara en god investering om priset hunnit hamna för lågt. Det finns även andra användningar av begreppet tillväxtfällan inom företagsekonomi som ligger långt från det som jag avser. På mer samhällsnivå talar vissa om en tillväxtfälla när man prioriterar tillväxt framför rättvis omfördelning av resurser. Dessa användningar av begreppet är alltså helt skilda från det jag avser. Närmare min användning av begreppet har en bloggare som heter Charles St. Pierre med bloggen "Another Amateur Economist". Han skrev augusti 2016 ett blogginlägg kallat "The growth trap", som sedan publicerades på hemsidan Resiliance, en sida skapad av Post Carbon Institure. Han använder begreppet på ett liknande vis som jag, men utan att referera till våldsfällan. Dvs han betonar problemet med att tillväxtekonomin inte är cirkulär eller "self-limiting", och fällan blir då att tillväxten till slut inte kan underhållas. Han för ett resonemang om relationen mellan den reella ekonomin och finansmarknaden som jag inte kan bedöma, jag kan för lite ekonomi. Men jag förstår skillnaden gentemot min beskrivning av tillväxtfällan som att jag mer betonar att fällan är att tillväxten är en nödvändig del av den sociala konstruktionen. Det vill säga att när han skriver på slutet att det finns ett val för politikerna så stämmer det inte med min beskrivning. Jag menar att politiker och andra kan bidra till kloka regleringar och förespråka goda värderingar men för att komma ur tillväxtfällan krävs en förändring i själva det sociala-ekonomiska spelets regler som de som befinner sig i fällan inte kan åstadkomma på något enkelt vis. Bägge dessa tankegångar finns säkert beskrivna tidigare många gånger men tydligen inte kopplat till begreppet "growth trap" att döma av få träffar vid sökning. Jag tycker sammanfattningsvis att min användning av "tillväxtfällan" fungerar. Jag kan inte heller komma på något annat ord som passar bättre för det jag menar. 

  Spårbundenhet är inte en fälla 

Spårbundenhet är ett begrepp som också avser en tröghet i samhälleliga förändringar. Men med en fälla menar jag i detta sammanhang en suboptimal institutionell jämvikt, man kan tala om en "social fälla". Spårbundenhet är något annat, det är en egenskap hos de institutioner som bygger ett samhälle. Varje teknik, norm eller regel, som ett samhälle etablerar, är en slags vana som skapar en spårbundenhet. Det kan i sig inte betraktas som en suboptimal jämvikt utan det är mera en rigiditet i ett system. Den teknik som gör att vi är på väg mot kraftiga klimatförändringar och massutrotande av arter, samt hotas av sjukdomar vi inte har bot emot, är vi inte tvungna att använda. Rent tekniskt är lösningen på klimatkrisen att vi kraftigt minskar utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser och satsar på trädplantering och skogsvård och ett jordbruk som binder koldioxid i jorden. Massutrotning kräver en rad anpassningar för att undvika men rent tekniskt är det enbart en fråga om att sluta använda teknik som överutnyttjar mark och hav. Överanvändning av antibiotika riskerar att förstöra ett av de främsta vetenskapliga framstegen någonsin genom att vi skapar multi-resistenta bakterier. Men det är inte en teknikfälla, det är bara att styra användningen av antibiotika. Att det är trögt att göra sådana teknikändringar är exempel på spårbundenhet. Men det är först om det är politiskt-ekonomiskt orimligt att göra det som det är en fälla. I den mån vi inte slutar använda teknik på ett skadligt vis så är det för att vi befinner oss i tillväxtfällan eller i våldsfällan. Det är inte tekniken i sig som är fällan, det är den sociala konstruktionen som gör att vi fortsätter använda tekniken på fel sätt. Vad tekniken gör är att den förstärker de befintliga sociala fällorna. Kraftfull teknik ger större möjligheter till stora misstag. Ju kraftfullare teknik, desto viktigare med korrekt riskbedömning och riskreglering innan den används. Här finns ett juridiskt problem, som kan orsaka suboptimala lösningar. Problemet är att tekniken kommer först och reglerna för dess användning kommer senare och reglerna blir beroende av den spårbundenhet som tekniken redan hunnit skapa. Är det en ”teknikfälla”? Nej, det begreppet leder tanken fel. När jag provar begreppet "teknikfälla" tänker jag främst på det faktum att så många debattörer som inte ser tillväxtfällan som ett problem har som sin lösning att det alltid finns en ny teknik som löser varje restriktion som tillväxten möter. Det är inte en teknikfälla, det är ett tankefel, eller en myt. Myten om det tekniska framsteget. Det viktiga är att förstå att vetenskaplig metod och praktiskt kunnande är bra men att det inte finns något inbyggt löfte om att allt kan lösas. Den tekniska utmaningen i ett tillväxtsamhälle som närmar sig de planetära gränsvärdena är att varje teknisk lösning på ett problem kan behöva skalas upp till en skala som skapar andra problem. Exempelvis, när vi ska bygga vallar för att skydda oss mot översvämningar kommer vi att använda ännu mer cement som orsakar mer klimatutsläpp. Elbilar kan minska användningen av fossila bränslen men kräver mängder med råvaror till batterier, något som kräver omstridd gruvbrytning och leder till spridning av ytterligare ämnen i ekosystemen, om vi inte lyckas skapa en mycket effektiv batteriåtervinning. Ett annat exempel är att biogeokemiska flöden ändrats i stor skala för flera ämnen, främst för kväve och fosfor, på ett vis som inte kan hanteras. De gröna näringarna ska leverera mängder med nyttigheter men det griper ofta in i ekosystemens funktion. Främst är det risken för syrebrist i haven (anoxi) som förts fram. Men regionalt innebär även övergödning av sötvatten stora risker. Och utrotningen av arter bara fortsätter. Sammantaget krävs sociala styrmekanismer som förebygger eller tar oss ur dåliga tekniklösningar. Tillväxtsamhällets "open access order" behöver justeras till någon smartare och mer anpassad form av "access". Men som man lär sig av beskrivningen av våldsfällan, det finns ingen enkel väg att justera en social fälla. Det finns ingen aktör som har rollen att ”justera” ett felaktigt fungerande system utan det är ett spel där utfallet påverkas av en rad samtidiga händelser som ingen har kontroll över. Det som kommer att hända är en rad anpassningar när tillväxtsamhället närmar sig olika omvärldsrestriktioner. Vad som då sker blir ett utfall som är svårt att förutse. Vissa samhällen som haft open access order kommer att återgå till våldsfällan, de starkaste koalitionerna av mäktiga kommer att ta kontroll över de begränsade resurserna. Vissa samhällen kan hamna i kaos och flykt. Men det går att tänka sig att det finns andra utfall. Mer om det i stycket om framtida fällor.

Fällor av olika logisk typ

Begreppet våldsfällan har en teoretisk underbyggnad. Det är ett etablerat begrepp som byggts upp över tid främst av dem jag refererar till tidigare; North, Wallis och Weingast. I en publikation från 2009 redogör de för den naturliga statens logik utan att direkt använda begreppet våldsfällan. Om jag förstår rätt skapade de senare begreppet violence trap för att sätta det i relation till andra teoriers användning av begreppet fattigdomsfälla, poverty trap. Fattigdomsfälla är en typ av fälla som, i olika varianter, går ut på att har man inte tillräckligt mycket kapital från början så är det svårt att skaffa sig mera kapital. En sådan teori motiverar olika typer av kapitalöverföringar för att lösa problem men har svårt att förklara varför det extra kapitalet (om det så är resurser eller försök att överföra socialt kapital) inte skapar långsiktig tillväxt i en naturlig stat på det vis som det gör i ett modernt open access order- samhälle. Våldsfällan förklarar varför ett samhälle fångas i en suboptimal institutionell jämvikt som inte försvinner bara för att resurser tillförs utifrån. Att våldsfällan som begrepp inte fått större genomslag kan man undra över, men antagligen är det för att den är svår att omsätta till en användbar policy eftersom den inte erbjuder någon enkel lösning. Fälla är ett begrepp som är grundläggande inom både systemteori och spelteori. Det finns många sorters fällor så fältet är ganska öppet för att hitta på namn. Jag tror inte tillväxtfällan är ett nytt begrepp, det som möjligen är nytt här är att sätta tillväxtfällan i relation till våldsfällan. Tillväxtfällan är en variant på allmänningens tragedi. Om allmänningen vore en oändlig resurs skulle det inte vara någon tragedi. Skillnaden är att i allmänningens tragedi så är problemet att ingen äger allmänningen så en lösning är att stycka upp den och låta var och en sköta sin bit. I tillväxtfällan sitter ett antal aktörer redan på var sin bit men måste hela tiden utnyttja den så resurseffektivt som möjligt för att inte bli utkonkurrerade av dem som sitter på bitarna bredvid, givetvis med maximalt utnyttjande av de allmänningar som eventuellt återstår. I bägge fallen krävs någon form av gemensamt fastställda normer och regler för att lösa ut fällan. Sammanfattningsvis, våldsfällan och tillväxtfällan är olika begrepp rent logiskt. Det ena är en negativ feedback, det andra är en positiv feedback som möter en restriktion. Men de tillhör samma klass av begrepp, "fällor". Själva fenomenet att resurser kan vara begränsade kallas "limits of growth" eller i en modern variant, planetära gränsvärden. Malthus gamla fälla är kanske den mest kända formuleringen. Det faktum att den gick att kringgå genom teknisk utveckling har av flera debattörer verkat bevisa att tillväxtfällor inte existerar. Men tillväxtfällans poäng är främst att själva samhällsordningen är fångad i sin tillväxt, den kan inte existera utan den. Att bevisa att det är så i en ekonomisk-politisk teori är inte självklart enkelt. Det måste visas att den "suboptimala institutionella jämvikten" är att den positiva feedbacken av tillväxt är nödvändig för organisationernas existens. Men om ett delsystem hamnar i en förstärkande loop som inte gynnar hela systemet är det en suboptimering. Tillväxt som skapar välfärd är bra. Fällan består i att tillväxten är ett villkor för samhällsordningen och inte går att reglera i ett läge där reglering krävs för att hela systemet ska fungera optimalt. I ett demokratiskt samhälle är det bland annat valet av styrande som ska till för att komma ur fällan, val av styrande som kan sätta ett regelverk som anpassar tillväxten till planetära gränsvärden. Och de "styrande" måste ha tillräcklig legitimitet inom mäktiga grupper för att kunna styra. Det liknar våldsfällan så till vida att ett flertal maktspelare måste övertygas om att flertalet tjänar på förändrade spelregler. Når jag skriver detta i oktober 2020 brinner det i Kalifornien och Oregon i USA och i Amazonas och Paraná i Brasilien. Pantanal i Paraná är ett gigantiskt våtland som inte brukar brinna. Bränderna i Paraná är fyra gånger så stora som de i Kalifornien. Sådana händelser kan ses som symtom på ett förändrat klimat och ändrad markanvändning. Våldsfällan orsakar mängder av negativa symtom och i sådana samhällen saknas en fungerande demokratisk mekanism för att lösa dem. Brasilien befinner sig i våldsfällan och måste ta sig ur den för att komma vidare. Alla viktiga spelare ska tro att de tjänar på en förändring, inklusive de stora jordägarna. Latinamerikas historia och maktförhållanden gör uppgiften svår. USA och Sverige befinner sig i tillväxtfällan. I teorin borde tillväxtfällan ha högre sannolikhet för att kunna få en lösning, till en del genom demokratisk styrning, men tidsbristen gör det svårt. Även här ska spelpjäserna falla på plats, alla spelare ska tro att de har fördelar av en lösning. Och fortsätter tillväxten att leda till snabba och kaotiska förändringar är det troligt att många samhällen reagerar på det genom att ramla tillbaka in i våldsfällan.

Spekulationer om en framtida fälla

Om AI och andra nya tekniker baserade på informationsbehandling kan ta fram lösningar som gör att vi kan fortsätta med open access order kommer vi kanske att hamna i sådana lösningar oavsett vilka andra följder som det för med sig. Det är den fällan som diskuteras av Yuval Noah Harari kopplat till det han benämner dataism. Enligt dataismen kan man sikta på att maximera mängden information vilket inte nödvändigtvis behöver vara en tillväxt som hela tiden använder mer naturresurser. Det skulle kunna bli en ny slags fälla, en informationsteknisk tillväxtfälla som optimerar användning av natur-resurser, inklusive människor, för fortsatt överlevnad men till priset av att algoritmer tar över en hel del beslutfattande. För att spekulera kring en framtida fälla måste man antyda något om vilka de mäktiga koalitioner är som spelar. Transnationella företag, USA, EU och Kina anmäler sig som storspelare men mängder av nationer och företag och organisationer bildar mäktiga koalitioner som i sin tur påverkas av sociala rörelser och organisationer i en extremt komplex värld. För att förenkla tar jag bara upp EU som ett exempel. Det går att hävda att enbart individer är aktörer. Douglass North med medförfattare skriver på ett ställe att de vet att "samhällen inte är aktörer". Men de skriver att de måste få förenkla och använda sig av förtingligande (reification) och metonymi, när det inte leder till förvirring. Metonymi är ett ord som betyder namnbyte, som när man skriver ”Sverige” men menar svenska regeringen eller svenska fotbollslandslaget eller något annat som man begriper av sammanhanget.

EU som en bra aktör

Jag tycker att EUs ministerråd fattade ett bra beslut om långtidsbudget med extra coronastöd. Det är en kompromiss som innehåller några bra inriktningar, och många oklarheter. Jag gillar att det finns skrivningar om rättsstaten och om klimat, med mera, i en grön giv, även om det är otydligt vad det blir av det i praktiken. Det är också givetvis bra att den akuta pandemin med sammankopplad ekonomisk kris hanteras. Resultatet av de åtgärderna lär inte kunna tydligt utvärderas, inte nu och knappast efteråt heller, men med tanke på pandemins härjningar var det nödvändigt att EU visade på en gemensam ambition att lindra krisen. Jag är på inget vis insatt i detaljer utan min åsikt bygger bara på vad som stått i några dagstidningar. Min grundläggande inställning är att EU behövs och är en viktig aktör för att lösa svåra problem. Men jag ser inte fördelar med att EU blir alltför mäktigt, bristerna i enskilda lösningar får vara priset för att EU fortsatt ska vara en så svag aktör att EU inte kan agera som en hotfull centralstyrd makt. Det viktiga är att på ett globalt plan och gentemot transnationella företag kan EU agera oerhört mera kraftfullt än de enskilda länderna. Jag tar ett exempel från Kommissionens meddelande om EUs gröna giv från december 2019. "Om skillnader i ambitionsnivå i världen kvarstår, samtidigt som EU ökar sina klimatambitioner, tänker kommissionen föreslå en mekanism för koldioxidjustering vid gränsen i vissa sektorer för att minska risken för koldioxidläckage. Detta skulle säkerställa att importpriserna bättre återspeglar produkternas koldioxidinnehåll. Denna åtgärd är tänkt att utformas så att den överensstämmer med Världshandelsorganisationens regler och EU:s övriga internationella åtaganden." Detta framstår för mig som EU när det kan göra som mest nytta. Får kommissionen igenom ett beslut om fungerande klimattullar som verkligen styr mot målet att 2050 finns inga nettoutsläpp av växthusgaser då är det exempel på en mekanism som kan reglera resursanvändning på global nivå. Skulle det uppkomma normer som innebär sådan reglering på ett systematiskt vis för alla planetära gränsvärden kanske man säga att det är på väg att uppkomma en ny typ av ekonomisk-politisk styrning.

En ny fälla med satta planetära gränsvärden

Idéhistorikern Sverker Sörlin formulerar sig på detta vis i en artikel i DN: "Vi deltar alla i omgestaltningen av jorden och alla dess livsuppehållande system. Jorden själv har därmed blivit en del av oss, en politisk aktör, omöjlig att tänka bort". Här vidgar han alltså begreppet aktör till att kunna omfatta "vi alla och jordens alla livsuppehållande system". Han tänker sig vad jag förstår att begreppet "Jorden" ska kunna gå från att ha en kulturgeografisk betydelse till att bli någon form av aktör. Som jag uppfattar det så skulle det likna idémässiga övergången från Europa till EU, men även på något vis inkludera de livsuppehållande systemen. Vill man förstå vad detta betyder får man sätta sig in i de idéer som utvecklas rörande "global environmental governance". Det har jag inte gjort. Jag tror att denna typ av resonemang liknar de idéer som framfördes av upplysnings-filosofer kring hur ett demokratiskt samhälle skulle byggas. Idéerna har betydelse för hur föreställningar i samhällen förändrades. Men själva övergången från våldsfällan till tillväxtfällan i ett antal länder hade mer med hur maktförhållandena utvecklades. På liknande vis skulle då framtidens fälla uppkomma. I spelet mellan stora företag, nationer och olika sociala rörelser skulle det uppkomma nya institutioner som löser tillväxtfällans problem med ständigt ökande resursförbrukning och ödeläggande av miljö. Händer inte det så är risken att vi alla ramlar tillbaka i våldsfällan eller i något ännu värre. Att undvika ett större kaos, det är våldsfällan den enklaste lösningen på. Det är därför den kan kallas den naturliga staten. Den nya fällan ska alltså både lyckas undvika våldsfällan, dvs behålla open access order, men samtidigt reglera tillväxten inom planetära gränsvärden. ”Jorden som aktör” kan förstås som att vetenskapssamhället får möjligheter att systematiskt skapa information som används för att sätta gränser för det politiskt-ekonomiska systemet. Görs det på ett likvärdigt vis för alla aktörer kan open access behållas. Jag ser dock risken att det blir en mer begränsad lösning, kopplad till det framväxande informationssamhället. Alla de data som krävs för att behålla en maktposition i framtida varianter av open access order kommer att vara koncentrerad hos de som kontrollerar den modernaste AI-tekniken. Det finns en språklig parallell till den ekonomiskt-politiskt definierade öppnade tillträdet till organisationsbildning. ”Open access” är ett begrepp i vetenskapliga sammanhang för att värna fri tillgång till publikationer och i datavärlden betecknar open access en öppen tillgång till källkoder. Det hindrar inte att vissa aktörer kan skapa sig maktpositioner inom vetenskap och AI-utveckling. Om det kan leda till en ny spelplan för det globala politiskt-ekonomiska spelet återstår att se.

Propagandabilderna

Jag vill kort tydliggöra lite mer vad jag syftade på med mina exempel på propagandabilder som följer med de olika fällorna. Tanken är att det låter negativt när man definierar samhällsordningar utifrån sociala fällor. Då kan det vara bra att visa på de positiva bilder som varje samhälle skapar kring sin modell. Jag börjar med en gammal poetisk bild av den naturliga staten.

Världen är en trädgård - rättvisecirkeln

"The world is a garden, hedged in by sovereignty

Sovereignty is lordship, preserved by law

Law is administration, governed by the king

The king is a shepherd, supported by the army

The army are soldiers, fed by money

Money is revenue, gathered by the people

The people are servants, subjected by justice

Justice is happiness, the well-being of the world.

Ur Ahlâk-i Alâ’î av Kinalizade Ali. Stycket kallas "Circle of Justice" eller "Circle of Equity". Rättvise-cirkeln kallas den för att den ska läsas så att man i slutet återvänder till orden "Världen är en trädgård". En annan titel är "Åtta meningar". Versionen ovan skrevs av den osmanske juristen och författaren Kinalizade Ali (1511-1572) och citeras av Linda T. Darling i "A History of Social Justice and Political Power in the Middle East". Själva grundtemat återkommer i texter ända tillbaka från Hammurabis styre i Mesopotamien (1792-1750 f.Kr). Det är en ideologisk formel för att upprätta kungamakten men också ett verktyg för att påpeka för kungen att det rättvisa styret är en förutsättning för hans makt. Respekten för traditionella värderingar som av många betraktas som heliga kan bidra till legitimitet i ett samhälle med limited access order. Idén om en god furste är det traditionella samhällets bästa giv. Det är också en enkel propagandabild för olika typer av populister att använda sig av.

Liberala globaliseringsutopier, Välfärdssamhället.

” Artikel 1. Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.”

”Artikel 7. Alla är lika inför lagen och är berättigade till samma skydd av lagen utan diskriminering av något slag. Alla är berättigade till samma skydd mot alla former av diskriminering som strider mot denna förklaring och mot varje anstiftan till sådan diskriminering."

Idén om mänskliga rättigheter och likhet inför lagen är det liberala open access order-samhällets bästa giv. Men beroende på politisk uppfattning kan sedan propagandabilden bli väldigt olika. För en individualistisk liberal är tanken på en gemensam utopi en styggelse. Men idén om att det liberala tillväxtsamhället på global nivå är historiens naturliga slutpunkt är ändå ett slags utopi. Den bygger på tanken att de ekonomiska resurser som åstadkoms av exponentiell tillväxt i sig är gott, oavsett övriga följder. Genom rikedomen som skapas kan allt ordnas, åtminstone för de som blir rika. Idén om välfärdsstaten betonar mer den rättvisa fördelningen av tillväxten, åtminstone på nationell nivå. Själva tillväxten är en förutsättning, även detta samhälle befinner sig i tillväxtfällan, men med större acceptans för föreställningar om gemensam styrning.

Framtidens propagandabild

Teknik-optimister skapar diverse framtidsbilder. Om man antar att det finns en framtida ny propagandabild som tas fram för att legitimera ett avancerat AI-baserat styre, så kan det vara inom dataismen man hittar den. Men det kan säkert bli något helt annat. Det är svårt att sia om framtiden.