28 oktober 2012

Kvinnliga sultaner 2



Razia Sultana (Raziyya al-Din eller Radiyya Begum, 1205-1240) var av seldjukturkisk bakgrund, och regerade som sultan i Delhi under fyra år 1236-1240 i det nordindiska mamluk-sultanatet. Hennes far Shams-ud-din Iltutmish (regent 1211-1236) hade varit slav åt sultan Qutb-ud-din Aibak men gifte sig med en av hans döttrar och kunde ta makten vid Aibaks död. Iltumish hade flera söner men han ansåg dem odugliga som sultanämnen utan han utsåg istället sin dotter Raziyya till efterträdare.

Qutb-ud-din Aibak  (regent 1206-1210) var den förste sultanen i det som kallas Ghulam-dynastin, en dynasti som behöll makten under tio regenter från 1206-1290. Ghulam är ett annan ord för mamluk, och betyder muslimsk slavsoldat. Aibak köptes av en högt uppsatt slavhandlare i Nishapur som utbildade honom till militär och sedan sålde honom vidare till Muhammed av Ghuri.

Ghuriderna var en persisktalande sunnimuslimsk, med huvudorten Fîrûzkûh (det turkosa berget) en numera försvunnen stad i provinsen Ghor i  Afghanistan. Dessa hade i sin tur ca 1150 besegrat en tidigare slavsoldatbaserad dynasti, de mäktiga Ghaznaviderna. 

När Muhammed av Ghuri dog utsåg hans i huvudsak turkiska armé Aibak som sultan och han beslöt att flytta huvudstaden till Delhi. Aibak lät bygga ett 72 meter högt minaret i Delhi, som markering att han nu etablerat sig i staden. Minaretet kallas Qutub Minar och är världens högsta minaret byggt av tegelsten. När Aibak dog i en olycka 1210 tog Iltumish över makten.

Iltumish konsoliderade mamlukernas position i Delhi, med stöd av de mäktigaste mamlukerna kallade Chilganis. De skapade ett elitgarde av slavsoldater och införde Iqta-systemet modellerat efter seldjuk-imperiets förebild. Djingis Khan valde att inte angripa Delhisultanatet i sin jakt på den flyende Khwarezmiske Shah Jalal ad-Din Mengübirti. Denne shah med resterna av sin armé fick inte stanna inom Dehlisultanatet utan fick fly vidare, och det är dessa flyktingar som senare dyker upp och erövrar Jerusalem 1244.

Iltumish framgångsrika regeringstid (sett ur den styrande mamlukgruppens synvinkel) och Raziyya al-Dins egna ledaregenskaper gjorde att hon kunde regera som Sultan med egen makt från 1236. Silvermynt med hennes namn finns bevarade. I motsats till situationen i Egypten tycks inte kalifen i Bagdad ha haft sådant inflytande i Indien att hon kunde tvingas att abdikera. Klädd i manliga kläder kunde Raziyya agera offentligt och hon var militärt tränad och ledde sin armé i fält. Men givetvis hade hon manliga konkurrenter om makten och 1240 blev hon avsatt och i ett misslyckat försök att återta makten dödades hon.

Efter henne kom några av hennes bröder till makten men de var inte särskilt framgångsrika, så som Iltumish förutsett. Dynastin tappade makten till en annan turkisk slavgruppering, Khiljis, som talade den ovanliga dialekten Khalaj, ett språk som anses ligga nära urturkiskan.

Att två kvinnor kunde nå högsta makten i Kairo respektive Delhi visar att turkiska mamluker hade en delvis annorlunda syn på kvinnans roll i det muslimska samhället. De abbasidiska kalifatet hade etablerat en tolkning av islam där kvinnans möjligheter till offentlig makt var närmast obefintliga, en arabisk-persisk tolkning som förstärktes av det utbredda accepterande av slavinnor som konkubiner och undergivna hustrur i harem. De arabiska aristokratiska kvinnornas maktställning försvagades, enligt Maria Göransdotter som skriver i "Vidgade vyer" om kvinnans plats under abbasiderna. Under 800-talets mitt blev det en statussymbol att ha många slavinnekurtisaner. En del av de turkiska män som tog makten i olika muslimska riken följde dessa seder. Att kvinnor som Razia Sultana och Shajar al-Durr kunde bli sultaner var undantag.  Men i det Osmanska riket hade sultanens mor i vissa perioder en stark ställning, eventuellt en turkisk influens.

Inom andra kulturgrupper var det inte heller vanligt med kvinnor i högsta maktpositionen. En av de mest kända mäktiga kvinnorna i Europa var Eleonora av Akvitanien (1122-1204), hertiginna i Akvitanien och i praktiken regent under hennes sons Rikard I Lejonhjärtas frånvaro under tredje korståget 1189-1192. Under andra korståget (1145-1149) träffade hon en annan drottning med makt, Melisenda av Jerusalem (dr. 1131-1153 med Fulko och sedan regent 1153-1161 i sin sons frånvaro).  

I mongolriket fanns Sorghagtani Beki (1198-1252), fru till Djingis Khans yngste som Tolui och Töregene Khatun, änkan efter Ögedei Khans död 1241. Georgiens drottning Tamar (regent 1184-1213) hör också till denna periodens mäktiga kvinnor.


27 oktober 2012

Kvinnliga sultaner 1

Under 1200-talet kom två kvinnor till makten och fick titeln Sultana. Det var Sultaninnan Shajar al-Durr i Kairo och Raiza Sultana i Dehli. Deras öden utspelas mot bakgrunden av en storskalig utveckling under 1200-talet där turkiska muslimska slavsoldater (mamluker) tog makten söder om de tidigare turkisk-dominerade områden. I Egypten tog mamlukerna makten 1250. I norra Indien kom mamlukerna att etablera en dynasti 1206. Skälet var främst mamlukernas militära organisation. I Egypten och Syrien kunde de vinna segrar över både korstågens upprepade attacker och mot mongolerna. I Afghanistan och norra Indien (inklusive dagens Pakistan) övertog mamlukerna makten från "persisk-arabiska" dynastier och vann sedan segrar mot mongolerna i norr och mot flera Indiska dynastier i söder.

Shajar al-Durr (hennes namn skrivs även Shagaret el-Dorr) var bara sultaninna i några månader 1250 men det var vid den avgörande tiden då mamlukerna tog över makten från den dynasti som grundats av den kände Saladin. (Ṣalāḥ ad-Dīn ibn Ayyūb, 1138-1193). Hon var först slavinna och konkubin och sedan hustru till den siste av Ayyubernas sultaner, Al-Malik Al-Salih Ayyub (1205-1249, regent i Egypten och Syrien från 1240 till sin död). Hans militära stödgrupp var Kipchak-turkiska slavsoldater. Kipchak-Cuman-khaganatet var ett omfattande "rike" norr om Kaspiska havet från 900 fram till mongolerna invasion 1220. De hade försett en rad krigsherrar med soldater och dessa hade efterhand fått allt större makt. Al-Salih Ayyub var även lierad med de Khwarezmiska soldater som flytt undan Djingis Khan och som bildat ett militärt garde mest känt för att år 1244 återerövrat Jerusalem från korstågsfarare under Fredrik II. I striderna som följde var den mamlukiske officeren Rukn al-Din Baibars (1223-1277) den viktigaste härföraren. Han hade sålts som slav av mongolerna, blivit Al-Salih Ayyubs livvakt och sedan hans general. Al-Salih köpte även för 1000 gulddinarer en slav vid namn Qalawun. Både Baibars och Qalawun skulle komma att bli sultaner.

År 1249 pågick det sjunde korståget, lett av Ludvig IX ("Ludvig den helige"), och de hade erövrat staden Damietta vid ett av Nilens utflöden. Sultan Al-Salih dog av tidigare skador när han samlat trupper i en näraliggande befäst stad. Hans död hemlighölls och Shajar al-Durr tog makten tillsammans med överbefälhavaren. Korsfararna ser en chans och anfaller men slås ner av mamluk-trupperna. Dessa erkänner sedan inte Al-Salihs son som Sultan utan han mördas och Shajar al-Durr får behålla makten, och blir formellt sultan 2 maj 1250. Hennes namn ropas ut i fredagsbönen och hon låter prägla mynt i sitt namn.  Däremot kunde hon inte rida på sultanernas motsvarighet till Eriksgata då hon som kvinna inte fick visa sig ute på det viset.
Kalifen i Bagdad accepterade inte en kvinnlig sultan utan utsåg den turkättade Izz al-Din Aybak till Sultan. Han och Shajar gifte sig och hon tryggade därmed en fortsatt maktposition. I praktiken styrde hon i Kairo medan Sultanen styrde över armén och befann sig i fält. Aybak tog sig en andra hustru 1257 vilket inte gillades av Shajar som lät mörda honom. Men så stark var inte hennes maktposition att detta kunde accepteras utan vice-Sultanen beslöt att avrätta Shajar al-Durr under förödmjukande former och han själv blev ny sultan. 

Denne sultan och befälhavaren Baibars mötte mongolerna under Hülagü Khan i slaget vid Ain Jalut 1260. Detta är första gången som en mongolisk armé permanent slås tillbaka i ett slag och utgör en vändpunkt för den mongoliska expansionen. Mamlukerna behåller sedan makten i Egypten, fram till 1517. Sultan-ämbetet ärvdes normalt inte utan den som hade starkast stöd av armén tog makten. Baibars lät mörda sultanen direkt efter slaget vid Ain Jalut och det är Baibars som konsoliderar mamlukernas ställning. De ledande mamlukerna blev fria män vid 18 års ålder, men gruppen fortsatte att rekrytera nya mamluker på ett vis som gjorde att den styrande klassen blev en helt avskild gruppering i det egyptiska samhället. Även om mamlukerna behöll en egen turkisk särart, var de övertygade sunni-muslimer och följde i spåren av ayyubidernas och seldjuk-turkarnas kamp mot shia-islam.

Shajar al-Durr lät bygga ett mausoleum där hon blev begraven. Att bygga mausoleum var en fatimidisk (dvs shia-islamsk) tradition, som fortsatte under mamlukerna. Shajar al-Durrs mausoleum finns kvar i centrala Kairo, i sig ett faktum att begrunda. Det mest berömda mausoleumet i Kairo byggdes av den tredje av Al-Salih Ayyubs slavar som blev sultan, det kallas Qalawun-komplexet.




25 oktober 2012

Demografi 600 jmf 1200



ARVE groups demografiska data använde jag i en notis i oktober 2011. ARVE står för Atmosphere Regolith Vegetation. Regoliten är det skikt på jordens yta som avsätts eller bildas ovanpå urberget. ARVE gör olika beräkningar över avskogning med mera och för jämförelsen skull har de sammanställt data över befolkningsutveckling. Här använder jag deras diagram för att ange jordens befolkning år 600 och 1200. Jag väljer en punkt ungefär mitt i intervallet som anges, så mina värden är inte den punkt som ARVE själva anger. Osäkerheterna är hursomhelst stora.

http://grkapweb1.epfl.ch/pub/ARVE_tech_report3_pop_methods_2010.pdf

                                          År 600                        År 1200
Nordamerika                      2 (0,2-4)                        3  (0,5-6)
Sydamerika                       20 (5-30)                      25   (8-50)
Europa                              25                                 45 (43-47)
Fd Sovjet                            7 (5-10)                      12 (10-15)
Sydvästra Asien                 28 (20-35)                    24 (20-26)   
Nordafrika                           7   (6-9)                       7    (4-9)
Subsahara                          14 (12-16)                   28 (22-36)
Indiska regionen                 50 (30-100)                 80 (60-100)
Kina                                  53 (50-55)                  110 (100-120)
Japan                                  4 (3-5)                          9    (7-11)
Sydostasien                         9 (8-10)                      20  (10-30)
Oceanien                             1                                  1,5  (1-2)

Totalt:                             230 (166 - 300)             365  (285-452)

Regionerna som kallas Sydvästra Asien och Nordafrika avviker från övriga genom att inte ha en befolkningsökning under tidsperioden.

Sydvästra Asien inkluderar Cypern, Turkiet i Asien, Mellanöstern bort till Afghanistan. Nordafrika är länderna från Egypten till Marocko och Kap Verde.

Jämfört med befolkningsökningen i de omgivande områdena Europa, Fd Sovjet och Indien så utgör detta en konkret illustration av den relativa försvagningen av detta område, från en tredjedel av befolkningen (35/107) till under en femtedel (31/168). En förklaring kan vara att Tvåflodslandet och Nordafrika nådde ett maximalt jordutnyttjande mycket tidigare än andra områden, redan kring år 0 syns ett befolkningsmaximum i diagrammen.

Mest dramatisk är Kinas befolkningsutveckling, först en stadig ökning under Tangdynastin och sedan en mycket tydlig ökning från år 1000 fram till 1330.

Sedan kom digerdöden, som reducerade världens befolkning från ca. 450 miljoner till 350 miljoner människor från 1330-talet till 1400. Nästan en tredjedel av Europas befolkning avled i pesten, och den kan ha drabbat Kina lika hårt även om den kraftiga befolkningsminskningen där även kan ha haft andra orsaker. Pesten passerade Centralasien, som i denna statistik delvis hamnar i området "Fd Sovjet" men leder inte till en så dramatisk nedgång av befolkningen. Indien tycks ha klarat sig.

En referens med alla totalsiffror för jordens befolkning i en tydlig tabell finns här:
https://spreadsheets.google.com/pub?key=pbb0aoD3hdM-HgD-knTGXIA
Den har sammanställts av amatörhistorikern Scott Mannings.

20 oktober 2012

Suigetsus 50000 år av ordnade avlagringar


Tydliga varv av avlagringar i botten av en sjö, det blir som årsringarna i ett träd. På radio nyligen berättades att man hittat en sjö i Japan som har ordnade varv som sträcker sig 50 000 år tillbaka i tiden. Sjön heter Suigetsu.

http://www.suigetsu.org/embed.php?File=index.html

Projektet Lake Suigetsu 2006 Varved Sediment Core arbetar med att kalibrera en rad olika tidsskalor, C-14, diatomiter, pollen, vulkanaska med mera. Det kan ge bättre dateringar av en rad olika händelser och ha betydelse för klimathistorisk forskning.


14 oktober 2012

Ibn Khaldun om var Merv låg

I motsats till den kristna mappamundi-traditionen utvecklades inom den muslimska världen en kartografi som utgick från Ptolemaios idéer om hur en världskarta ska ritas.

Jag fortsätter att klicka mig fram på http://cartographic-images.net/  Nummer # hänvisar till den sidan.

Al-Istakhri (#211, - 957) och Ibn Hawqal (#213, - 977) var två geografer som arbetade med en atlas i flera delar. Kartboken bestod av en världsatlas, kartor över de tre haven (Medelhavet, Persiska havet (dvs indiska oceanen) och Kaspiska havet) och 19 kartor över olika områden, som "Maghreb" och "Khurasan". På dessa kartor är Aralsjön utmärkt och Khurasan beskrivs med karavan-lederna utmärkta. Dessa kartor ingick i en tradition som kallas Balkh-skolan. De olika kartorna gick inte att foga ihop till en hel bild.

I Egypten fanns duktiga geografer och deras arbete finns bevarat i ett märkligt dokument kallat "Boken om märkvärdiga ting". http://cosmos.bodley.ox.ac.uk/

Al-Idrisis (#219) kartor från 1150-talet byggde på en mera genomtänkt projektion. Ibn Khalduns beskrivning bygger på al-Idrisis karta och han refererar även till Ptolemaios. Beskrivningen i löpande text skrev han på det traditionella sättet med sju zoner som går efter latitud från söder till norr och tio sektioner efter longitud från väster till öster.

Detta gör att Ibn Khaldun återkommer tre gånger till området runt Khorasan. Jag ska nedan försöka återge hur detta sätt att skriva geografi fungerar.

Först nämns i tredje zonens sjunde sektion staden Surakh, och sedan beskrivs i åttonde sektionen städerna Herat och Balkh och hur Oxus rinner upp i Badakhshan som gränsar till Indien. Enligt Ibn Khadlun flyter sedan Oxus rakt norrut till Aralsjön i den femte zonen. Han noterar flera bifloder, den viktigaste är Wakhshab (Surkhob-floden) som kommer från Tibet.

Senare kommer texten fram till fjärde zonen. Tabaristanhavet (Kaspiska havet) sträcker sig från fjärde zonen och norrut upp till sjunde sektionen (dvs ut i den norra oceanen). Femte zonens sjunde sektion rymmer öknen mellan Fars och Khurasan. Sedan följer ungefär följande text: "På Astarabas-bergets östra sluttningar utbreder sig Nishapur-området som tillhör Khurasan. Söder om bergen och öster om ökenområdet ligger Nishapur, följt av Marw ash-Shahijan (Merv) vid slutet av sektionen. Norr om det och öster om Jurjan (Gorgan) har vi Mihrajan (dagens Esfarayen?), Khazarun och Tus vid sektionens östra ände. Alla dessa platser ligger norr om bergen. Långt norr om dem utbreder sig landet Nasa, som omges av ödsliga öknar i sektionens nordöstra hörn. Den fjärde zonens åttonde sektion rymmer i väster Oxus, som flyter från söder mot norr. På dess västra strand finns Zamm och Amul som tillhör Khurasan, liksom at-Tahhiriya och Gurganj som tillhör Khuwarizm. Sektionens sydvästra hörn omges av Astarabads berg, som redan nämnts i sjunde sektionen. ... I tredje zonen passerar bergen mellan Herat och al-Juzajan och förenar sig slutligen med Buttam-bergen. Öster om Oxus i den södra delen av denna sektion ligger Bukhara-regionen, följt av landet Sogd med Samarkand som sin huvudort. ... Det är i denna del av den nionde sektionen som Tasjkentfloden (SyrDarja) har sin källa.. och flyter slutligen ut i Oxus."

Kanske inte helt lätt att följa detta. Astrabads-berget är bergen sydöst om Kaspiska havet. Astrabad är ett annat namn för Gorgan i området Golestan som på äldre grekiska kartor hette Hyrcania. Bergskedjan heter idag Kopet Dag. Här märks skillnad mot kristna Europeiska kartor som länge hade grekernas Hyrcania som provinsen bortom Fars i Persien, medan de arabiska kartorna givetvis hade namn på områdena längs sidenvägarna.

När sedan texten i femte zonen åter når sjunde sektionen märks att allt blir vagare. Här talas om Volga, och öknar där Ghuzz-turkarna lever och Shiyah-bergen (persiska för Svarta bergen) som skiljer Sarir-folket (avarer?) från khazarer. Nordväst om Aralsjön uppger Ibn Khaldun att det ligger en ännu större sjö som han kallar Ghurghun-sjön. Det skulle möjligen kunna syfta på Balkash-sjön som ligger 100 mil österut, men den var inte större än Aralsjön på den tiden. Möjligen är den större nu eftersom Aralsjön håller på att försvinna.

Ibn Khaldun har klart för sig att Volga är en stor flod som rinner till Kaspiska havet. Han redogör för folk som petcheneger, bashkir- och bulgar-turkar, som lever i sjätte zonens sjunde sektion..

Den sjunde zonen är längst norrut. England omnämns som en ö vars södra del ligger i sjätte zonen och som innehåller ett stort antal städer och är ett magnifikt rike. Bortom England ligger Raslanda (Irland?, Island?) och österut hittar man Polen. I havet norr om Polen finns enligt Ibn Khaldun en stor rund ö, som förbinds med Polen med ett smalt näs.  Norr därom ligger ön Barqagha (Skandinavien?). Den fjärde sektionens södra del rymmer i väster Faymazak-folkets land (Finland?). Öster därom Tavastland, följt av Raslindha som är täckt av evig snö och föga civiliserat. Det gränsar till Ryssland.

På kartan som finns inlagd i Ibn Khalduns bok (en version av Al-Idrisis karta) står inget norr om "Jarmaniya" (Germania).  Khorasan, Khorezm, Tashkent och Sogdia är utsatt. Nyckeln till de geografiska namnen har referens till  Franz Rosenthals översättning till Engelska från 1958. Ibland har arabiska geografiska namn anses kända och översatts medan andra lämnas oöversatta. I Rosenthals version står till exempel "Norway" där det i den svenska översättningen står Barqagha.




13 oktober 2012

Kartan som symbol och som vägvisare

Efter 300-talet blir kristendomen allt mer betydelsefull i Romarriket och Bibeln därmed viktigare för hur kartor skulle ritas. I Seabolds sammanställning av kartor kommer en lång räcka med så kallade T-O-kartor. Det var den vanligaste formen av det som kallades "Mapa Mundi", kartor som var en symbolisk bild av världen. T står för en uppdelning av kontinenterna Asien, Afrika och Europa, där strecken i T är Medelhavet, Nilen och Don. Runt detta ritas en cirkel, O, som är den omgivande oceanen. Sedan placeras normalt Jerusalem i centrum och Paradiset och andra viktiga platser ritas in. Öster placeras uppåt så att det vidsträckta Asien ligger överst, ofta med Paradiset någonstans i toppen. Detta sätt att beskriva världen använde Biskop Isidorus (San Isidoro de Sevilla, 556-636), (Seabold # 205). Tillsammans med "klimatzonindelningen" utgjorde detta ett slags diagram över hur världen var ordnad: http://www.henry-davis.com/MAPS/EMwebpages/205II.html

Schemat kunde sedan fyllas i med olika detaljer. Notera till exempel att på en av "kartorna" i Seabolds #205.2 ligger paradiset bortom de asiatiska bergen, i ett avlägset område där man kanske hade väntat sig "Kina", och bortom paradiset ligger den mytiska ön Taprobana.

En variant på temat är så kallade Beatus-kartor som är döpta efter munken San Beatus de Liébana (ca. 730 – ca. 800, Asturien). "Kartan" nämner delar av Persien men når inte Margiana.

En ännu mera religiöst symbolisk "karta" var så kallade Orosian-Isidorian-kartor, (#223). Paulus Orosius (375- c. 418) var teolog och student till kyrkofadern Augustus i Hippo (idag Annaba i östra Algeriet). På dessa kartor ritas odjuren Gog och Magog in bakom en mur bortom Kaspiska havet. Där skulle Alexander den store har spärrat in dessa monster, tills de enligt Bibeln och Koranen skulle slippa ut och angripa de trogna under apokalypsen. Ibn Khaldun talar om en damm där Gog och Magog finns, utestängda av berg som utgör gränsen mot den obebodda världen. De hamnar i sjunde zonens nionde sektion, den tionde täcks helt av havet.

Dick Harrison klargör i "Skapelsens geografi" (från 1998) att syftet med dylika mappamundi var helt annorlunda än syftet med en modern världskarta. En mappamundi skulle visa Guds skapelse inom en på förhand given kosmologi. Harrison skiljer på ett känt "mikrorum" där en människa har en konkret bild av geografin och hur platser hänger ihop, och ett "makrorum" som är en människas mentala bild av hela kosmos, inklusive olika fantasivärldar som kan vara nog så väl beskrivna i sagor, myter eller religiösa texter.

Dick Harrison redogör mer i detalj för Herefordkartan som tillverkades omkring 1290 och är 132 cm i diameter. Den nämns av Siebold i #223 som ett exempel på en karta av typen Orosian-Isidorian och beskrivs i detalj under # 226: http://www.henry-davis.com/MAPS/EMwebpages/226mono.html


Andra typer av kartor var mer praktiskt tänkta men även de laddade med betydelse. Två typer av tidiga kartor var portolankartor och itinerarier.

Portolankartor var sjökort som noga angav hamnar och kustlinjer, och kända segelfarleder och kompassriktningar är inritade. Sådana började ritas på 1200-talet, i Italien och i Aragonien, och främst då på Mallorca som erövrades av Jaime den förstes trupper 1229. Föregångare till dessa sjökort var så kallade periplus, som var beskrivningar i löpande text av sjövägar.

http://www.bodley.ox.ac.uk/guides/maps/mapcase.htm

Ett Itinerarium var en vägbeskrivning för pilgrimer och andra som färdades på land. Då vissa tidiga kartor i princip bara visade vägar och avstånd kallades äve de itinerarier. De kan liknas vid en modern tunnelbanekarta, avstånd och viktiga punkter finns angivna men komprimerat till ett nätverk utan försök att beskriva geografin mellan orterna.
Ett viktigt exempel på detta är vad som kallas Peutingerkartor (#120) som visas detaljerat här:
http://www.hs-augsburg.de/~harsch/Chronologia/Lspost03/Tabula/tab_pe00.html
Längst till höger i sektor XIV syns Baktrien.

Peutingerkartan är namngiven efter en manuskriftjägare på 1500-talet, men kan baseras på tidiga original från 800-talet som i sin tur måste bygga på kartor ritade i Romarriket ca 350-450. På kartan finns Konstantinopel med, och kartan sträcker sig från Iberiska halvön till Indien.

Dick Harrison lyfter fram Matthew Paris (1200-1259, verkade i St Albans 3 mil norr om London, #225). Han ritade både en egen variant av mappamundi och itinerarier från England via Italien till Jerusalem.
Slutligen finns komplicerade kombinationer av olika traditioner. Ett spännande exempel är en karta som kallas The Cottoniana eller Anglo-Saxiska kartan:

Det är en liten karta (21x17 cm) från 1000-talet, som visar England mer än andra mappamundi. http://www.bl.uk/onlinegallery/onlineex/unvbrit/a/001cottibb00005u00056v00.html