20 september 2015

Den långa medeltiden


Jag har läst en bok av Fredrik Charpentier Ljungqvist (FCL) som heter "Den långa medeltiden", Dialogos, 2015. Den bjuder på en utmärkt introduktion till Nordens historia mellan 500-talet till 1500-talet. Redan undertiteln "De nordiska ländernas historia från folkvandringstid till reformation" klargör två poänger som FCL har med boken. En är att skapa en mental bild av en medeltid i Norden som motsvarar den som finns för övriga Europa. Vendeltid och vikingatiden integreras i denna beskrivning i den långa medeltiden. Det liknar det som Peter Heather (och säkert många andra) gör i sina böcker, vikingarna blir en av många exempel på processer kopplade till olika former av migration. FCL gör detta för första gången på svenska på ett lättläst och bra vis. Hans andra huvudpoäng är att det är en nordisk medeltidshistoria. Parallella handlingar i Norden knyts samman. Han skriver om periodiska inbördeskrig i Danmark och Norge från 1130 till 1170 respektive 1240 och närmast konstant inbördeskrig i det blivande Sverige från 1000-talet fram till början av 1300-talet. Birger jarl nämns jämte Valdemar I och Sverre Sigurdsson. Särskilt dramatiskt är en kort skildring av hur Danmark upplöses helt 1332-1340 när hertigar från södra Jylland tar makten. Landet var satt i pant till tyska grevar av Holstein. Valdemar IV Atterdag lyckas återerövra landet. I en vanlig svensk historia dyker han upp först när Skåne och Gotland anfalls 1360-1361 men hans roll i Nordisk historia är långt mer betydelsefull.

Det är en kort historik med tyngdpunkt på allmänna förhållanden så personliga öden får litet utrymme. Jag saknar författaren Snorre Sturlasson. Men jag hittar en kort men bra beskrivning av litteratur som skrivits på folkspråk och på latin. Här nämns Konungs skuggsiá, den norska konungaspegeln från 1250-talet och den hundra år senare svenska Konungsstyrelsen. FCL anser den retoriskt mest framstående politiska skriften är den norska Ett tal mot biskoparna från ca 1200.

Förutom medeltidshistoriker är Fredrik Charpentier Ljungqvist också  klimathistoriker. Jag har tidigare tagit upp hans arbete, bland annat i inlägg 6 november 2012. Klimatets roll, och andra naturförutsättningar för samhällets utveckling, får en tydlig del av den historiska beskrivningen. Att Grönland får ta upp utrymme i boken beror nog på att skeendet där är så tydligt klimatstyrt. Den lilla istiden inleds i mitten av 1300-talet, med kallaste sommaren 1453. Analyser av tandemalj från begravda nordbor i den grönländska Österbygden visar att årsmedeltemperaturen sjönk med 5 grader från den första till den sista generationen på platsen.

Tidigare kallår i Norden var 530-575 och 1120-1130. 500-talet och 1300-talet spreds också pest, det var dåliga år.

Aktuella arkeologiska rön är med. Spännande är till exempel Salmefynden, en forntida roddbåt med resterna av sju nordbor från tidigt 700-tal. Ytterligare fynd belade att skepp från östra Sverige begav sig till Estland på krigståg före det som kallas vikingatiden.

Ett gammalt fynd som lyfts fram är Mästermyrkistan, en verktygslåda från ca år 1000 som hittades på Gotland 1936. Verktyg, lås med mera finns på Historiska museet.

FCL avslutar med en notering om hur länge medeltiden satte sin prägel på Norden. Medeltida lagar med vissa justeringar fanns kvar fram till 1680-talet i Norge och Danmark, och Magnus Erikssons landslag från 1350 var i kraft fram till 1734 års svenska lag.

I epilogen går FCL igenom vissa av de skillnader som växte fram inom Norden. Att en större andel bönder kom att äga egen jord i Sverige gjorde att de var representerade som ett eget stånd i riksdagen, något de inte var i det dansk-norska riket. Kristnandet kom först till Danmark och Norge och det samt närhet till kust, jämfört med Sveriges mer splittrade geografi, kom att leda till starkare central kungamakt där. Norge och Islands kontakter med England gynnade att man började skriva på folkspråk.

FCL betonar sex omvälvningar under den långa medeltiden: krisen vid mitten av 500-talet, segelfartygens utveckling vid vikingatidens början, kristnandet och europeiseringen av kulturen, slaveriets avskaffande och ståndssamhällets framväxt, digerdöden och senmedeltida agrarkrisen och reformationen.



11 september 2015

Climate Action Tracker

Pär Holmgren höll föredrag i Uppsala, tillsammans med Staffan Lindberg, på en så kallad miljö-öl. Pär berättade bland annat om en intressant sida som redovisar vad olika länder lovat göra vad gäller klimatpåverkande utsläpp, och vad de verkligen gör. Den heter Climate Action Tracker.

Infrias löftena landar prognosen på + 3 grader, medan nuvarande trend slutar på + 4 grader Celsius, jämfört med förindustriell temperatur. Notera detta, att här alltså inte jämförs med den meteorologiska "standardnormaltemperatur" som beräknas utifrån de 30 åren mellan 1960 och 1990. Nästa standardperiod kommer att vara 1991-2020, dvs vad som anses normalt kommer att stiga.

Någon motsvarande "tracker" för utrotade arter har jag inte hittat, men en holländare som heter Peter Maas har en sida där han sammanställt mängder av uppgifter.

2 september 2015

Återblick 1000 f.Kr. Eurasien

Hågahögen anlades ca.1000 f.Kr, under höjdpunkten av den uppländska bronsåldern. Låt oss göra en kort överblick över resten av världen vid den tiden. Jag börjar med Eurasien och får återkomma med övriga världsdelar.

Hela Europa befolkades av olika hövdingadömen och några jägare-, samlare- och fiskare-folk. Baserat på språk kan en uppdelning göras i samer, proto-germaner, finsk-ugriska folk, kelter, iberier, basker, etrusker, sardinska nuragh-byggare, proto-slaver och balter (eller balto-slaver?). I sydöstra Europa talar man om illyrier och thrakier. Listan är inte komplett, flera "proto-folk" går att hitta och hela övningen innehåller en massa oklarheter.

För Europas del är bronstillverkning tidigast belagd i de illyriska områden (Anatolien) ca 2500 f.Kr. Från 1800 f.Kr var tenngruvorna i Cornwall betydelsefulla för bronstillverkningen. Tenngruvor fanns även i norra Portugal. Järnhantering inleddes i Europa ca 1000 f.Kr. De äldsta fyndplatserna med järnslagg under bronsålder finns i Ukraina, på Balkan, i Centraleuropa och i Skandinavien. (Stig Welinder, Sveriges Historia). Runt Mälaren finns fynd från omkring 1200 f.Kr. Men först kring 800 f.Kr blev järnföremål vanliga i Skandinavien.

Eupedia innehåller flera kartor (och en massa annat material av varierande seriositet):
http://www.eupedia.com/europe/neolithic_europe_map.shtml

De arkeologiska begreppen på de europeiska kartorna illustrerar att vi inte har några historiska källor. Höggravskulturen ersätts av kremering under urnefältskulturen, med typfyndorter som det keltiska Hallstatt och senare under järnåldern La Tène. I öster (ungefär dagens Polen) hittar man Lusatian-kulturen.

Men längre söderut finns det civilisationer som kan bjuda på skriftliga källor; assyrier, greker, judar, egyptier, fenicier med flera.

Vi kan börja med bibelns kung David, vars regeringstid i Israel dateras till cirka 1010-970 f.Kr. Klassiskt upplägg med dynasti som grundläggs av en krigarkung som intar en huvudstad - Jerusalem ca 990 - och som följs upp av den gode byråkraten Salomo (regent cirka 965-928).

Samtidigt, ca år 1000 f.Kr, i feniciernas Gebal, av grekerna kallat Byblos, 4 mil norr om dagens Beirut, låter kung Ithobaal göra en inskription över sin far Ahiram. Denna inskription är den första kända texten skriven med den feniciska abjadern, dvs det alfabete med enbart konsonanter som sedan inspirerade till de arameiska och hebreiska abjaderna och det grekiska alfabetet. Ortnamnet Byblos har gett upphov till ordet bibeln. Papyrus var en av hamnstadens storsäljare och grekerna döpte materialet efter staden.

I Egypten går det utför efter 20 dynastier av faraoner. Det nya riket (1550 - 1070) var en storhetstid med flera kända Ramses som faraoner. Efter interna strider tog den 21:a dynastin över i det som egyptologerna kallar "den tredje mellanperioden". År 1000 f.Kr. hette faraon Amenemope  (regent 1001-992). Hans grav i Tanis var ovanligt liten för en farao men den bräcker ju onekligen Hågahögen.

Söder om Egypten låg riket Kush med huvudorten Napata som ligger i nuvarande Nubien. Kush hade utvecklat en civilisation i samspel med Egypten, med en rikedom bland annat baserad på guldfyndigheter. Under perioder hade Egypten kontrollerat Kush. Runt år 1000 verkar det vara höga Amon-präster som tagit över styret där. Senare kom nubiska Kushkungar att erövra Egypten under en kort period, den 25:te dynastin (760-656 f.Kr) kom från Kush.

På andra sidan Röda havet (eller på bägge sidor enligt vissa) låg riket Saba. (Se inlägg kring 22/8 2011 för fler inlägg rörande detta område).

Den grekiska övärlden upplevde en nedgång efter att den mykeniska kulturen upplösts före år 1100. Skälet till detta verkar det inte finnas någon enighet om. Ökad dorisk dominans i området, medan mykenarna tycks sammansmälta med jonisktalande folkgrupper på det som idag är Turkiets västkust.

Lågkonjunktern för storcivilisationerna runt år 1000 f.Kr tycks gälla även Assyrien, Babylon och Elam. Elam låg i sydvästra Iran med huvudorten Susa och var centralt placerat för handeln med Indusdalen och med tenn och ädelstenar från Afganistan. Elamitiskan var inte vare sig semitisk eller indo-europeisk, det är oklart

I Assyrien hette kungen Aššur-rabi II (regent 1012-972) med huvudstaden Assur (Aššur). Hans tillnamn betyder "den store", men ingen vet vad han gjorde som skulle ha förtjänat honom det namnet mer än att han regerade väldigt länge. Möjligen klarade sig assyrien relativt bra under en svår period och sedan gjorde man en neo-assyrisk återexpansion från 911 f.Kr då man till och med erövrade Egypten. Araméerna vandrade in i Syrien från 1200 f.Kr med Damaskus som huvudort och deras och flera andra folks expansion kan delvis förklara Assyriens relativa nedgång.

I Babylon var det också turbulent. Där övertogs styret av den sjätte dynastin ca år 1004 f.Kr och deras förste regent bar namnet Eulmash-shakin-shumi. Läget var så pressat att under hans regering flyttades huvudstaden från Babylon till Kar-Marduk, där han begravdes. Babylon kommer inte igen som stormakt förrän ca 615 f.Kr.

Den persiska viken hade en viktig regional makt i Dilmun med centrum på den ö som nu är Bahrain.

Hettiterna kommer igen något efter sin upplösning redan ca 1180 f.Kr. Kring år 1000 upprättas de så kallade nyhettitiska furstendömena, i sydöstra Anatolien och norra Syrien. Frygiska folk kallas de som bor i de tidigare hettitiska områdena. Öster om dem hittar vi Urartu som kommer att ge upphov till det som i bibeln kallas Kungadömet Ararat.

Kring denna samling av tidiga civilisationer fanns det många olika folk. I söder Arabiska och sahariska pastoralnomader, och i nordafrika boskapsskötande imazighen (berber). Söder om Sahara fanns boskapskötande folk, bland dem främst bantu, och ännu längre söderut olika khoisanfolk.

Norr om svarta och kaspiska havet levde kimbriska och skytiska pastoralnomader, och flera folk som talade indoiranska språk. Andra folk finns i texterna, för vissa vet man inte vilka språk de talade.

Öster om Urartia låg Minni (Mannea) där man talade hurri. Det finns en hurro-urartisk språkgrupp, som varken är indo-europeisk eller semitisk. Eller man kanske ska skriva att den fanns, det är en utdöd språkgrupp.

Inför fortsatt läsning av detta inlägg kan lämpligen Talessmans utmärkta karta för 1000 f.Kr. konsulteras. Jag jämför den med John Haywoods "Historisk världsatlas", Könemann, svensk utgåva från år 2000.

I området som är dagens Iran och Turkmenistan anger Haywoods karta iranska hövdingadömen, Talessman kallar dem "Iranian pastoral peoples". Här hittar vi bland annat föregångarna till sogdierna.

Sen kommer vi till nästa civilisation, den vediska i norra Indien. Den gamla Induscivilisationen föll samman kring år 2000 f.Kr. Någon gång ca 1500 f.Kr. flyttar boskapsskötande indo-européer från Centralasien ner till norra Indien och från 1200 f.Kr dominerar de gangesslätten. Här sker en kulturblandning mellan boskapsskötare och jordbrukare. Dravidiska språk förskjuts söderut. Sanskrit är språket i de heliga Vedaskrifterna (Mahabharata  och Ramayana) som traderas muntligt och inte nedtecknades förrän ca 500 f.Kr. Järnhantering etableras och kring år 1000 f. Kr är risodling huvudförsörjningen. Hinduismen utvecklas till den viktigaste trosföreställningen.

Använder man Mahabharata som källa kan man för år 1000 tala om kungadömet Kuru efter den mytologiske kungen Kuru. Här krävs nog mycket lyckosam arkeologi för att få mera konkreta uppgifter att få på. Den arkeologiska beteckningen på perioden är Painted Grey Ware culture (PGW).

I södra Indien talar man om en megalitisk järnålder med fyndorter som Hallur i Karnataka och Adichanallur i Tamil Nadu.

Hela frågan om hur indo-europeiska språk spreds i Indien är mycket omdebatterad, kopplat till det laddade begreppet "arier". Jag kan kort bara nämna att Clive Ponting i "World History", (Pimlico 2000) refererar till arkeologen Colin Renfrew som menar att det kan ha funnit ett proto-indo-europeiskt språk i Anatolien som talades av de första jordbrukarna runt samhällen som Catal Hüyük. Ponting skriver att inget utesluter att de språket påverkat de språk som talades i Induskulturens Harappa och Mohenjo Daro, och då krävs ingen invandring från norr för att förklara sanskrits utbredning.

Fortsatt österut hamnar vi i sydostasien, med proto-burmeser, mon-khemer,  proto-thai och proto-tibetaner på kartan. Norr om dem proto-turk-mongoler (proto-altaik om man godkänner altaic som en språkgrupp). I det som är södra Kina Yue folk (yue som i senare kring 200 f.Kr riket Nanyue). Men väl framme vid Huang He hittar vi Kinas tidigaste civilisationer.

De första bronsföremålen i Kina redan kring 1900 f.Kr under den mytiska Xia-perioden. Shangdynastin ca 1555-1045 är däremot belagd då man funnit de berömda orakelbenen. Västra Zhoudynastin tog över med huvudstaden Fenghao i Shaanxi (nära dagens Xian, dvs den klassiska huvudstaden Changan). Nu finns det historiska detaljer som att slaget vid Muye 1045 (Haywood anger 1122) skulle ha beseglat Shangdynastins öde. Makten togs över av Kung Wu av Zhou. Hans sonson kung Kang av Zhou satt vid makten ca 1020 - 996 f.Kr. Enligt hans historiker blomstrade riket under hans regeringstid (vågar jag tro, så borde hans historiker ha skrivit).

Någon sporadisk kontakt kan ha funnits mellan Kina och Indien vid denna tid. Indien hade sedan länge haft mera kontakter via Elam och Dilmun till tvåflodslandet. Man kan alltså säga att den Eurasiatiska kontinenten hade sina allra första mycket tunna transkontinentala kontakter kring år 1000. Zhou var en långlivad dynasti, den förlorar himmelens mandat först 256 f.Kr. I praktiken var dock dynastin mycket instabil från ca 770 f.Kr då den drevs österut från Shaanxi av nomader och rebeller. Den senare tiden kallas "östra Zhou", och indelas i Vår och Höst-perioden (770-464)och sedan "De stridande staterna" . Den kinesiska skriften etableras under Zhou och nu skapades Kinas klassiska poesi (Shijing, The book of Odes). Oroligheterna under östra Zhou bidrog till behovet av teorier om ordning och det tänkande som med tiden förfinas till konfucianismen.

I Korea 1000 f.Kr. kallas den arkeologiska perioden Mumun. Sparsamt används bronsföremål men det verkar inte finnas några Hågahögar, snarare byggde de megaliter.

I södra Japan betecknas den arkeologiska tiden som Jomon-perioden. De hade världens tidigaste belagda krukmakeri, krukor med mönster gjorda med rep från ca 8000 f.Kr. Dessa jägare och samlare började bli bofasta vid ca 5000 f.Kr (Japans historia av I. Ottosson och T. Ekholm). Man tycks ha flyttat säsongsvis, med bostäder i bergen på sommaren och vid kusten på sommaren, vilket låter trivsamt. Senast omkring år 1000 f.Kr började ris odlas. Ris hade odlats i Kina och Korea minst sedan 5000 f.Kr. så det tog tid för den kunskapen att ta sig ut till Japan.

I ett inlägg 23 mars 2013 funderar jag över periodisering av historien. Då tyckte jag inte år 1000 f.Kr var någon bra brytpunkt. Jag föreslog en period från 9000 f.Kr -320 f.Kr som perioden för jordbruket och civilisationernas framväxt.

Civilisationerna är framväxten av städer, skriftspråk och byråkrati. Den förbättrade organisationen gjorde att man kunde bygga kanaler och organisera arméer som kunde kontrollera upproriska bönder och trygga områden från angrepp från militanta boskapsskötande folk. I Eurasien fanns det flera civilisationer i områdena som vattnas av Nilen, Eufrat och Tigris och Indusdalen. McNeills kallar hela det området för Nilen-Indus-korridoren, för att betona de tidiga kontakterna. Helt separat utvecklades den kinesiska civilisationen kring Huang He.

Kan år 1000 f.Kr räknas som en viktig brytpunkt i historien? Nilen-Indus-korridoren upplevde en lågkonjunktur från 1200 f.Kr till 1000 f.Kr, men sådana oroliga perioden fanns både förr och senare. I Kina skedde övergången från Zhang till Zhou men den känns inte lika viktig som Handynastins etablerande kring 206 f.Kr. Lite vagt kan man sätta övergången från brons till järn till åren 1100-900 f.Kr och det är en arkeologiskt tydlig förändring men det är inte enkelt att koppla det till särskilt betydelsefulla samhälleligt organisatoriska förändringar.