"Det rena landet" har undertiteln "Om konsten att uppfinna sina förfäder". (Prisma, 2006). Maja Hagerman ger sig i denna boken på uppgiften att reda ut det rasbiologiska och rasistiska dragen i svensk historieskivning och arkeologi under 1800-talet och fram till andra världskriget. Det är hennes fantastiskt fina språkbehandling som gör boken läsbar. Långa stunder är man bara less på alla dessa forskare som mäter långskallar och kortskallar, i vissa fall i tron att det är en vetenskaplig uppgift och i vissa fall tydligt för att använda det för att belägga någon slags germansk överlägsenhet. Det är viktig läsning. Maja Hagerman visar hur flera av de mest seriösa forskarna som grundade Nationalmuseum och Historiska museet var inbäddade i ett sammanhang där de valde att befästa rastänkandet och själva bidrog till att förstärka det. Hon noterar kopplingar till senare tiders forskning, hon skriver: "Min troskyldiga önskan är bara att det snabbt växande forskningsområdet i gränslandet mellan DNA-teknik och arkeologi måtte beträdas med försiktighet... ".
Boken inleds med en bra genomgång av historien från 50-talet f.Kr fram till 1200-talet, från Tacitus till Snorre Sturlasson. Maja Hagerman är hemma i materialet, och hennes böcker "Spårens av kungens män", (1996), och "Försvunnen värld" (2011) hör till mina favoriter. Sedan följer det som är "Det rena landets" ämne, att redogöra för hur denna historia användes för att skapa myterna om germanerna och vikingarna. Kulmen i Sverige är bildandet av Statens institut för rasbiologi 1921. Chefen för institutet var samtidigt professor i rasbiologi vid Uppsala Universitet. Han hette Herman Lundborg (1868-1943), en nazistsympatisör som Maja Hagerman skrivit ytterligare en bok om som jag ännu inte läst. Någonstans sansar sig det politiska styret i Sverige under 30-talet och 1936 så tillsätts antinazisten Gunnar Dahlberg (1993-1956) som chef för institutet. Han visade att begreppet ras saknade vetenskaplig grund vad gäller människor.
Boken ställer många stora frågor och många får inte svar, vilket är rimligt, syftet är inte att göra en bred utredning utan mer specifikt beskriva ett skeende. Men efter läsningen undrar jag hur rasbiologerna kunde blanda vetenskap och tyckande så godtyckligt? Mer referens till vetenskapsteoretisk analys om detta hade varit intressant. Strindbergs kritik var rolig men inte så relevant då Strindberg själv var usel när han försökte leka vetenskapsman. Det måste väl ha funnits en mer underbyggd kritik långt innan Gunnar Dahlberg?
Och hur ska man skriva historia utan att falla för en önskan att uppfinna en historia som passar? Kanske att Maja Hagermans andra böcker är ett slag svar, rörande hur man ska skriva historia så att den blir intressant utan att falla tillbaka på gamla misskrediterade begrepp. Och visst är det viktigt att markera att man vet om att det funnits historiska myter som dyker upp i nya format. Men det är svårt att göra det, dels för att man inte alltid tydliggjort sådant för sig själv, dels för att det kan kännas tråkigt att dra upp varje historiskt elände för att göra rätt för sig. Bra då att Maja Hagerman gjort det, men jag hade önskat att hon resonerat mer kring hur man kunde ha gjort och hur man kan hantera de olika fallgroparna.
Kommentar 2019-03-06: I Ordfront Magasin nr 1/2019 så finns en artikel av Kristian Borg: "Kampen om de finska skallarna". Artikeln handlar om att en grupp sverigefinnar begärt att få tillbaka ett antal kranium som tagits från Finland 1873 av Gustaf Retzius (1842-1919) och som nu finns på Karolinska Institutet. Gustaf var son till Anders Retzius (1796-1860) som var skallmätandets främsta förespråkare. Han följde i sin faders fotspår och blev en av den fysiska antropologin och sedan rasbiologins förgrundsgestalter, så som också Maja Hagerman beskriver i sin bok. I Ordfronts kommentarsruta citeras Paulina de los Reyes som placerar in hela detta i ett kolonialt projekt, om dominans av människor vars värld man ska erövra. DN skrev om detta 2015 vilket ledde till att "Retziusmedaljen" inte delas ut längre.
