Semestertider leder till en kort koll på några städer i det som idag är Italien, jag skriver som vanligt mest om tiden kring de utvalda åren 600 och 1220 e.Kr. Mellan Venedig och Pisa är det 33 mil. Över bron till Mestre, via Padua, över floden Po vid Ferrara, och vidare till Bologna, det är 15 mil. Från Bologna ska man upp i bergen som skiljer Emilia-Romagna från Toscana och sedan kommer man ner nära Florens men viker av i Prato för att komma till Lucca. Lucca ligger bara 2 mil norr om Pisa. Jag börjar med Venedig, så får de övriga städerna egna inlägg.
Venedig
Kanske var Venedig den plats på jorden som förändrade sig mest mellan år 600 och år 1220. År 600 var området en obygd av små öar i lagunen som bildas av alpflodernas delta (främst Po men norr därom t.ex. floderna Brenta och Piave). År 1220 var republiken Venedig ett imperium som styrde över tre åttondelar av det erövrade Bysantinska riket, och med rikedomar som bland mycket annat byggt Markusplatsen, med den vackra piazzan och katedralen San Marco (klar 1070).
Under orostider hade människor flyttat ut på öarna, till exempel när visigoter härjade år 400-410 och under hunnernas framfart. Staden Aquilea skövlades totalt av Attilas män år 452. Den låg på fastlandet norr om ön Grado, längst upp i Adriatiska havet. Många flydde till Grado och där etablerades ett biskopsdöme med en patriark. Längre söderut flydde man till öar som Lido, Torcello, Burano och Olivolo (numera den stadsdel i Venedig som heter Castello bakom Markus-katedralen). Ännu fler kom dit från Padova och Altino under trycket från Lombarder som erörade Norditalien från 568. Eftersom lombarderna stannade så kunde de som flytt inte åter komma till fastlandet. De fick istället organisera sig ute på öarna och den första enkla hertigdömet bildades enligt traditionen år 697. En "dux" valdes men på lokal dialekt blev det en doge. Totalt kom det att väljas 118 doges i republiken Venedigs historia, från år 697 till år 1797. Men, enligt Thomas F. Maddens vars "Venice, a new history", (Penguin 2012) jag nyttjar som referens, så var en doge inte en hertig. Han var mera en mycket mäktig ordförande för de valda ledarna, (fria män i ett råd kallat "Concio", som från 1143 blev Consilium Sapientium, även kallat Maggior Consiglio; "Venedigs stora råd"). Formellt var Venedig underställt exarkatet i Ravenna och relaktionerna med Bysans var mycket viktiga, men Venedig blev allt eftersom mer självständigt. När karolingerna tog över (vilket även ledde till att Kyrkostaten bildades) så lyckades de inte erövra Venedig men under angreppen kom man att fly till Rialto-området. Det blev sedan huvudstaden från 811, som byggdes ut med stöd från kejsaren i Konstantinopel. Här ligger grunden till Venedigs särart. Detta var inte ett feodalt samhälle med jordegendomar utan ekonomin baserades på sjöfart med handel, och försäljning av eget tillverkat salt. Och relationen med Bysans gjorde att påvens roll blev försvagad. Stölden av aposteln Marukus (San Marcos) reliker från Alexandria var ett propagandanummer som säkrade Venedigs status inom kristendomen och slutligen bröt patriarken i Aquileas anspråk på överhöghet. Den helige Markus ville verkligen vila i Venedig, relikerna brann upp vid en inbördes konflikt 976 men återfanns mirakulöst i en kyrkvägg. Venedig lyckades också genomföra sin egen investiturstrid snabbt och med tydligt resultat. Detaljerna finns på sidorna 80-84 i Thomas Maddens bok, jag nöjer mig med hans slutsats att från 1148 var separationen mellan kyrka och stat större i Venedig än någon annanstans i världen.
Jag tror mig inte om att kunna sammanfatta Venedigs väg till centralstyrd republik, det kan skrivas lika mycket om det som om grekernas antika politiska utveckling. Eventuella kopplingar däremellan skulle vara spännande att förstå eftersom Venedig hade så mycket kontakt med Bysans. Thomas Madden lyfter fram händelser kring år 1171 som avgörande. Då kejsaren av Bysans, Manuel I Komnenos, av olika skäl beslöt gynna Pisa och Genoa framför Venedig, genomförde Bysans ett koordinerat anfall mot Venedigs intressen i olika hamnar den 12 mars 1171. 20000 venetianer blev tillfångatagna. Doge Vitale II Michiel (doge mellan 1156 och 1172) och hans råd ville gå diplomatiskt fram men hela folkrepresentationen samlades i ett så kallat arengo och denna krävde en militär hämndaktion mot Bysans. Doge Michiel fann sig tvungen att följa den allmänna meningen men det skedde så halvhjärtat att Bysans vann sjökriget. Värre ändå, en pest drabbade flottan som sedan spred den vidare i Venedig när de återvände i reträtt. Missnöjet ledde till att Michiel knivmördades, medan hans råd valde att försiktigt kliva åt sidan. Ångern efteråt, skriver Thomas Madden (sid. 91) ledde till att det stora folkrådet inte utsåg en ny doge utan istället ett litet elvamannaråd av elektorer (utvalda bland de så kallade sapienti, "visa män") som fick mandat att välja ny doge. Thomas Madden kallar detta en revolution styrd av de rikaste familjerna för att uppnå en mer centraliserad och stabiliserande maktstruktur, något som passade för framgångsrik handel. Madden menar att här brösts "Myten om Venedig" - en plats där mäktiga doger styrde över självständiga människor. Istället skapades en mindre maktelit, som dock inte var en oligarki, utan det framstår som en liten regelstyrd byråkrati skapad för att gynna handeln. Jag fattar detta som att Venedig blivit en "stabil naturlig stat" enligt den indelning som jag tidigare redogjort för enligt en tidig Douglass North. Jämför de svaga stater som de andra stats-staterna i Italien uppvisade, med ständiga dramatiska fejder mellan olika familjer.
Med den interna organisationen på plats kunde Venedig spela en internationell roll som plattform för diplomati. År 1177 skedde det i stor skala, några av världens mäktiga kom till staden. Ett fredsavtal skrevs mellan tyskromerska kejsaren Fredrik I Barbarossa (r. 1155-1190) som en part och den andra parten var påven Alexander III (1159-1181), med deltagande av representanter för den normandiske kungen av Sicilien (William II, r. 1166-1189) och den lombardiske kungen. Även patriarken av Aquilea Ulrich II von Treven deltog bredvid Venedigs patriark Dandolo. Värd var doge Sebastiano Ziani (r. 1172-1178). Avtalet följde på slaget vid Legnano (nära Milano) 1176 där Fredrik I förlorat mot den Lombardiska stadsalliansen. Avtalet innebar att Fredrik gav upp sitt stöd till en antipåve och påven Alexander lyfte då sin bannbulla av Fredrik. Kyrkostaten och lombardiska ligans relation till tyskromerska imperiet reglerades. Lite senare (1183) bekräftades även freden med Siciliens normandiska styre. Venedig gynnades av fred på fastlandet och att handa med produkter från bland annat Milano. År 1200 hade Venedig cirka 100000 invånare, enligt Thomas Madden.Venedig spelade en betydelsefull roll i korstågen, främst som transportör av trupper. Detta urartade 1204 i skövlandet av Konstantinopel under det fjärde korståget. En kort översikt över korstågen finns i inlägg 28 juni 2013. Jag tycker inte Thomas Madden lyckas förmedla den tragedi som erövringen av Konstantinopel var, det känns som han ser det från Venedigs synvinkel. Han noterar att ett oräkneligt antal antika föremål förstördes, men den mänskliga och kulturella förödelsen var större än så. Miljonstaden Konstantinopel förvandlades till ett samhälle med cirka 40000 invånare (skriver Madden, jag tror han räknar med en stor omgivande befolkning i så fall. Mer rimligt är att invånarantalet låg kring 200000 år 1200. Det minskade rejält efter 1204 hursomhelst). Bokskatter i de stora biblioteken föröddes. Den bysantinska kulturen förödmjukades, säkert mer av frankernas framfart än av ventetianarnas men den skillnaden är svår att dra när de agerade som allierade.
Men ur Venedigs synvinkel; deras blinde doge Enrico Dandolo (r. 1192-1205), som anförde deras anfall, måste efter Marco Polo vara den mest märkliga personlighet som staden uppvisat, och de konstskatter och böcker som rövades till Venedig skapade ett kulturellt lyft där. (Det ska väl noteras att Venedigs bibliotek haft många andra tillfällen att skaffa sig böcker. Thomas Madden nämner särskilt en donation av metropolitanen av Nicea, kardinal Bessarion (1403-1472), som i sitt testamente lämnade över manuskript som blev grunden till biblioteket Marciana. Detta skedde då turkiska trupper under Mehmet II erövrat Konstantinopel 1453 och många greker fann för gott att fly till Venedig). Venedig blev efter 1204 ett imperium med Kreta som sin viktigaste utpost på andra sidan havet. För att se kartor över Venedigs besittningat, sök på "stato da mar". Palatsen längs Canal Grande byggdes. Det äldsta som finns kvar är Ca´ Farsetti. Och jag avslutar inlägget med att notera att Venedigs guldålder inleddes på 1200-talet. I en tid där tre extrema våldsapparater opererade - riddartidens korstågsfarare, de egyptiska mamlukerna och mongolerna - så blomstrar det framgångsrika Venedig genom handel över Medelhavet och Svarta havet. Först när sjövägarna runt Afrika och till Amerika upptäcktes bröts Venedigs roll som supermakt till havs.
Nästa inlägg ska handla om Bologna som är känt som platsen för västerlandets första universitet. Venedig tycks inte haft eget universitet men i närbelägna Padua (på italienska heter staden Padova) grundades ett universitet redan 1222. Notervärt är deras botaniska trädgård som fått status inom Unesco. Vid universitetet i Padova verkade bland andra Galileo Galilei (1564-1642) och här utbildades William Harvey (1578-1657) som var den förste som redogjorde för blodomloppet. Harvey drog slutsatsen att på något vis tar sig blodet från artärerna till venerna men kapillärerna upptäcktes för senare, år 1661, av Marcello Malpighi, men denne hör till inlägget om Bologna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar