Nytt år och tid för några förhoppningsfulla funderingar. Det tycker i all fall Peter Englund som skriver i DN den 26 december 2020 att det får räcka med dystopier. Jag är inte så bra på optimism men skrev i alla fall ett inlägg i bloggen den 26 november 2017 om "best case scenarios" för klimatkrisen. Där hamnade jag dock i rent önskedrömmande. Ska jag idag formulera mig optimistiskt på basis av mina inlägg om sociala-ekonomiska fällor så får jag försöka visa att det jag kallar framtidsfällan inte är en dystopi.
Stefan Edman är på samma linje som Peter Englund i DN den 21 december 2020, han letar aktivt efter ljuspunkter. Han får svar av Jonathan Jeppson den 4 januari 2021, ett svar med titeln "Klimatkrisen kan inte lösas med gott humör". Jeppsons utmärkta bok "Åtta steg mot avgrunden" är rekommenderad läsning om man inte vill bli på gott humör. Kvarstår att även aldrig så pessimistiska insikter och dåligt humör inte heller löser några problem. Istället behövs en förståelse av hur politisk-ekonomisk förändring sker och tyvärr finns ingen etablerad kunskap som riktigt kan redogöra för det, som jag känner till.
Utifrån förra inlägget om tillväxtfällan och framtidsfällan kan jag föra några resonemang, men först så vill jag ta upp exempel på optimism jag inte tror speglar verkliga möjligheter.
Jag läste Johan Norbergs bok "Framsteg" (Volante, 2017) som på ett tydligt vis redogör för mycket som går bra. Jag trodde att Norberg skulle stå för den enkla principen att med tillräckligt hög tillväxt så går alla problem att lösa. Men jag fann att även Norberg föreslår en global skatt på koldioxid eller någon motsvarande ekonomisk mekanism som reglerar utsläpp på global nivå. Det finns studier som visar att skulle en global skatt sättas på en nivå som är något lägre än den Sverige har idag skulle det räcka för att bringa ner utsläppen på en hanterbar nivå.
Ett annat exempel, i DN refererades 2020-10-16 till forskning om att det skulle gå att till en kostnad av cirka 1,3 tusen miljarder dollar årligen i fem år genomföra nödvändiga energiinvesteringar som håller klimatförändringarna inom Parisavtalet. Vilka antaganden som ligger bakom den beräkningen lämnar jag till studier av Marina Andrijevics artikel i Science 16 oktober 2020 "Covid-19 recovery funds dwarf clean energy investment needs".
Bägge dessa exempel bygger på att man skulle kunna styra politisk-ekonomisk utveckling åt detta hållet på ett kraftfullt vis under relativt kort tid.
Utifrån mitt resonemang om tillväxtfällan tidigare så faller detta på att inga beslutsmekanismer kan finnas inom nuvarande världsordning som kan leverera detta.
Men för att tänka optimistiskt, det går att tänka sig en folklig opinion för att ett antal ganska abstrakta styrfunktioner kommer på plats inom den befintliga ordningen som gynnar en förändring. Det skulle närmast vara EU som skulle kunna föra klimatpolitiska förhandlingar i handelsavtal och tvinga omgivningen till höjda ambitioner för att få tillträda till EUs marknad. Ett positivt exempel på det kan vara att EU - UK Cooperation and Trade Agreement innehåller sådana klausuler. (Argumentet är lite svagt då UK hade EUs regelverk som startpunkt innan Brexit, det medges).
Det behövs alltså ett demokratiskt grundat stöd för smart genomförda klimatpolitiska förhandlingar, som av motståndarna kan uppfattas som ett handelskrig. Svårigheten i detta ligger i att skapa en situation där man kan åstadkomma geopolitisk makt utan resursövertag i form av ständigt ökat resursutnyttjande. EU måste råka agera så att det skapas en spelplan där USA, Kina och ett antal mäktiga företag också finner att bästa utfallet är något som tar oss ur tillväxtfällan utan att vi hamnar i våldsfällan. EU, som också det är en aktör med tillväxt inbyggt i regelverket, skulle då hamna i samma nya fälla, där en mekanism finns inbyggd att resurstillväxt inte får hota att överskrida planetära gränsvärden. Detta sker alltså genom en kontinuerlig anpassning till en föränderlig situation. Det är detta nya jag kallar framtidsfällan, ett dåligt namn, men eftersom jag inte vet vad den kan tänka bestå i, så får det heta så tills det klarnat vilken mekanism som skapats. Det är detta som är efter-rationalisering, det går inte att i förväg se vilken ordning som faller ut.
Jag kan föreställa mig ett scenario där ny digital teknik ändrar förutsättningarna för hur ekonomisk makt skapas samtidigt som det sätts en oerhörd press på USA och Kina när de drabbas ekonomiskt hårt av effekter av miljöförstöring. Det är den nya världsordning som då kanske uppkommer som jag kallar framtidsfällan. Det kommer inte att vara någon utopi, men inte heller en dystopi. På något vis har man hamnat i en världsordning där makt kan upprätthållas endast inom ett resursutnyttjande som inte hotar livsuppehållande system på jorden. Det kommer inte att vara ett lika fritt samhälle som nu eftersom tillträde till marknaden kommer att vara styrt mot någon form av (sannolikt digitalt reglerad) försäkringslösning eller vad man ska kalla det, där aktiviteter som hotar planeten regleras. Men det är ett bättre samhälle än det som skapas inom våldsfällan, där tillträde till marknaden är begränsat. Historien fortsätter, genom ständig förändring.
