Jag läser i "Historieskrivningen i Sverige" (red. G. Artéus och K: Åmark, 2012), för att lära mig lite om hur historiker ser på sitt forskningsområde. Det blir några nedslag bara för att få en överblick. I förra inlägget tog jag upp kapitlet om exempelhistoria. Sen följer ett kapitel om Geijer (1783-1847) och några andra som skrev historia på 1800-talet. Kapitel 3 handlar om Hjärne-traditionen. Det är skrivet av docenten i historia vid Södertörns högskola Ragnar Björk. Här klargör han först att den svenska traditionen kring slutet av 1800-talet och början av 1900-talet skiljer sig från andra länders, genom att man haft mindre motsättningar mellan olika skolbildningar och att inslaget av kopplingar till samhällsvetenskaper var mindre. Han jämför då till exempel med föregångare till den franska Annales-skolan som växte fram från 1928. En efterföljare till Harald Hjärne som nämns ha en mer samhällsvetenskaplig inriktning var ekonom-historikern Eli Heckscher (1879-1952) som tidigt mejslade ut ekonomihistoria som ett eget ämne. Inte för att han ansåg ekonomi vara den viktigaste faktorn för att skriva historia men för att visa att nationalekonomin var bunden till historiska förhållanden. Torvald Höjer (far och son med samma namn) är också viktiga inom Hjärne-traditionen. Den yngre Höjer (1906-1962) skrev om Karl IV Johan, noggrant men med en del sannolikhetsresonemang för att fylla i när källorna sinade, (enligt Torbjörn Normans beskrivning i "Svenska historiker").
Ragnar Björk skriver att Harald Hjärne (1848-1922) var den förste som kan sägas ha skapat en skolbildning för historieforskning i Sverige. Han menar att "en skolbildning fungerar antingen genom en programskrift, eventuellt en installationsföreläsning eller genom lärarens praktik" (sid. 80). Björk kallar detta för att arbetet är paradigmatiskt och att Hjärne åstadkom detta i den "karolinska frågan". Det startar i blygsam skala, ett biblioteksrum på Uppsala universitet upplåts till några av Hjärnes elever. Källstudier premierades, långa sittningar i arkiven där man samlat in diplomatiskt material på olika språk, har gett upphov till begreppet "arkivmartyrer". Hjärne själv gjorde annat också, han var en intellektuell som skrev ledare i nystartade Svenska Dagbladet, och som aktiv politiker företrädde han liberala åsikter som krav på allmän rösträtt.
Det bok av Hjärne som Ragnar Björk nämner, "Karl XII, Omstörtningen i östeuropa", (1902), är "ironiskt nog otypisk för Hjärne". Själva greppet att fokusera på Karl XII var i tidens patriotiska anda, och det säger något att han valde den tyranniske kungen som ett fokus för att beskriva utvecklingen av staten och rättsväsendet. Det fanns ändå i detta en öppenhet för internationella sammanhang och ett rättskulturellt perspektiv, men det ambitiösa anslaget om att inleda ett europeiskt forskningssamarbete lyckades inte.
Ragnar Björk skriver att det svenska historieämnet saknar riktningsgivande klassiker. Men han noterar att vissa frågeställningar blivit klassiska historiska problem. Beskrivningen av Engelbrekt och hans tid är en sådan, det blir som ett testfall för något som han kallar "skolornas slagfält".
Det var Weibull-inriktningen som kom att bilda ny skola, och som blev känd för att omvärdera gestalter i svensk historia. Lauritz Weibull (1873-1960) publicerade "Kritiska undersökningar 1911" och lade grunden för ett annat arbetssätt. Han satte upp höga minimikrav för källkritiken på ett vis som utmönstrade en rad källor som osäkra och därmed oanvändbara.
En metodhandbok som det nämns (se sid. 112) att L. Weibull hänvisar till var Langlois & Seignosbos "Introduktion till historiska studier" från 1898, samt Ernst Bernheims "Lärobok om historiska metoder" från 1889. Rolf Torstendahl utvecklar detta i ett kapitel i "Historievetenskap som teori, praktik, ideologi" från 1988. Här tar han upp sina begrepp minimikrav och optimumnormer i en uppsats som redogör för om det funnits en weibullsk skolbildning och vad den skulle ha bestått av. Han sammanfattar det som att två saker kan sägas utgöra en weibullsk skola: ett skarpare utformat minimikrav på källkritik och regler för historisk rekonstruktion och en gemensam kritik mot en mer tolkande historism, så som den utformats i kretsen kring Harald Hjärne. Etiketten som Torstendahl sätter på bröderna Weibulls metod är "bevisningspositivism". Däremot ser inte Torstendahl någon skola kring det han kallar optimumnormer utan där tar olika historiker ut nya inriktningar. Minst intressanta är de historiker som samlar in mängder av belägg för händelser med noggrann metod men sedan bara staplar dem på varandra utan analys. Intressantare är de som skapar sammanhang. Som exempel tar han främst upp Erik Lönnroth (1910-2002) som arbetade med en teoretisk modell för det politiska systemet som förebådade hur amerikanska sociologer senare skulle använda funktionalistiska analysmodeller på politiska förhållanden. Erik Lönnroth fick professuren i Uppsala 1942 i konkurrens med Torvald Höjer, en händelse som "skakade" den svenska historikervärlden.
Peter Englund skriver mycket positivt om Erik Lönnroth i "Svenska historiker". Han målar upp bilden av en lärdomsgigant som kom att skapa breda helhetsbilder med bibehållen stram källkritik. Englund anser att Lönnroths "Statsmakt och statsfinans i det medeltida Sverige" (1940) var ett banbrytande verk. Englund menar också att Lönnroth tog tag i det han kallar "weibullskolans blinda fläck" - rationalitetsfrågan. Tolkar man källorna med krav på rationella förklaringar till händelser är det lätt att det blir historikerns egen rationalitet som avgör tolkningen, och inte en inlevelse i aktörernas tidsbundna rationalitet samt det irrationella som också ska beskrivas. Englund skriver "Historikern blickar då ut över led efter led av föregångna generationer och ser föga annat än sin egen sorgliga skepnad". Detta är hans tal när Englund tar över stol nr 10 år 2002.
Rolf Torstendahl är på denna punkten lite oväntat mera gladlynt. I en uppsats "Historikerns bundenhet av sin samtids intellektuella liv" medger han ett sådan bundenhet är inte möjlig att undvika, men "inget att sörja utan mer att glädjas åt". Genom att äldre tiders historiker alltid kan omprövas med senare tiders minimikrav och begreppsapparat, så tar jobbet inte slut tror jag han menar.
Englund tycker att Lönnroth hittar fram till ett mer tolkande synsätt. t.ex. i "Den Stora Rollen", en biografi över Gustav III, som påbörjades på 1950-talet men inte var klar förrän 1986. Sverige irrationella krig mot Ryssland under sent 1780-tal kan inte förklaras utan att förstå kungens personlighet. Englund menar att Den Stora Rollen är en av de finaste historiska biografierna som skrivits på svenska språket.
Torstendahl är skeptiskt till att kalla de olika inriktningarna för paradigm. Thorsten Nybom, som är den andra författaren till den nämnda "Historievetenskap som teori, praktik, ideologi" från 1988, tar i en uppsats upp Ragnar Björks avhandling från 1983 som bland annat handlar om förklaringsresonemang hos Erik Lönnroth. Nyboms uppsats är för mig närmast obegriplig pga sin teoretiska nivå men jag uppfattar att han anser att det finns en "lönnrothsk" ambition att finna en medelväg som förenar teori med berättande, och att undvika både ideologiserande å ena sidan och ohistorisk systemteori å andra sidan. Med systemteori menar Nybom vad jag förstår att man skriver historia i sociologiska termer, dvs att man grupperar ihop individer till kollektiva aktörer. Att sådant blir ohistoriskt skulle då vara att man inte inser att sådana grupperingar bara är giltiga inom sin avgränsade tidsepok och samhällsformation.
Sammanfattningsvis så blev historikerna allt mer professionella. Man enas kring minimikraven och börjar allt mer att vidga sina perspektiv. Några befinner sig utanför en "lönnrothsk" medelväg. Torstendahl skulle säga att de har olika optimumnormer. Vissa klarar inte minimikraven eller väljer att anpassa dem till olika syften. Historiografi är ett brokigt ämne.
"Historieskrivningen i Sverige" fortsätter fram till 2010. Sista kapitlet heter "Internationalisering och världshistoria - men ändå svensk historia". Jag noterar här bara att det står att historiografiska arbeten om detta har skrivits av Peter Aronsson och Stefan Eklöf Amirell.
Just Erik Lönnroth skriver roligt nog om paradigm i "Tidens flykt" i ett kapitel från 1984, "Om historieforskning i Norden i nyare tid". Han noterar att en speciell mode-fluga är paradigm-teoretiserande. Han menar att tillämpning av paradigm-begreppet på historisk vetenskap beror på ett grovt missförstånd av Kuhn, som Lönnroth menar enbart syftade på heltäckande kausala förklaringssystem inom t.ex. fysik. När paradigmbegrepp tillämpas på andra områden har det släppt lös "en ström av allt fladdrigare påhitt". Han citerar Tore Frängsmyr: "Medan paradigmen växer, dör Kuhn".
Lönnroth menar att paradigmprat, liksom modellplatonism och teoriproklamationer, kan tjäna till att legitimera ovetenskapligt godtycke. Han kritiserar även det han kallar dataismen som består av överdriven kvantifiering, som kan missbrukas eller bli "förkrossande likgiltigt". Det Lönnroth vill se inom historieforskningen är att man "benar upp moment efter moment med konditionala slutledningar". Och det tror han görs bättre i samarbete där man kan se tvärvetenskapliga förklaringar och stora utvecklingsförlopp. Vilket för mig inte låter så enkelt att åstadkomma samtidigt.
