18 februari 2017

icke-förståelse och agnosticism

Jag skrev förut att det inte går att veta vad grottkonstnärerna tänkte. I inlägget 12 december 2016  refererar jag goda skäl till att tro att konstnärerna hade olika schamanistiska tankevärldar. Men det betyder inte så mycket. Min förståelse av vad det innebär att tänka som en schaman är mycket begränsade.

Samma känsla av icke-förståelse kommer när jag läser om hinduismen. Här finns ett principiellt problem. Detta skulle kunna bli ett skeptiskt inlägg om problemen med att alls förstå andras tankevärldar. Istället tänkte jag bara redovisa några tankar kring problemet med begriplighet och icke-förståelse samt fundera lite över ordet "agnosticism".

Konrad Lorenzs "Das sogenannte böse" (i en engelsk utgåva från 1966) inleds med en läsanvisning. Lorenz klargör att det är svårt att förstå delar av de resonemang som framförs innan man satt sig in i helheten. Naturvetenskaperna har ett systematiskt sätt att säkerställa att slutsatser är logiska och i princip tillgängliga för förståelse oberoende av person. Inom etologi och beteende-ekologi krävs en stor noggrannhet med hur begrepp används för att slutsatser ska bli giltiga. Han skriver att det är nästan omöjligt att i text redogöra för funktionen hos ett system som består av många delar som relaterar till varandra på ett sådant sätt att alla delar kan påverka alla andra delar. Konrad Lorenz vill lösa detta genom att detaljerat beskriva iakttagelser av djurs beteenden och sedan steg för steg foga detta till en helhetsbild. Med någonstans går en gräns för vad vetenskapen kan yttra sig över. Ett strikt krav på vetenskaplighet innebär också en inskränkning i vad man kan yttra sig över. Frågan om hur Konrad Lorenz klarade att dra den gränsen kan ställas. Hans nazistiska sympatier och intresse för eugenetik/rashygien talar för att hans populärvetenskapliga arbete måste bedömas mycket försiktigt. Att korrekt kunna beskriva djurs beteenden räcker inte för att förstå människor.

Alasdair MacIntyre inleder "A short history of ethics" (1967) med en lektion i hur olika begrepp ändrat betydelse. Det grekiska ordet för "god", agathos, används av Homeros tar 2-3 sidor att beskriva. Redan under antiken kom ordets betydelse sedan att förskjutas. I "After Virtue" (1981) har MacIntyre ett tanke-experiment för att förklara hur den moderna människan helt förlorat förmågan att begripa ordet "dygd". Han beskriver en framtida värld där en katastrof gjort att all teknik förfallit. Folk kan fortfarande tala om  naturvetenskapliga begrepp på ett sätt som verkar sammanhängande men ingen vet längre hur man får något att fungera utifrån de beskrivningarna. I denna tänkta värld kan man tala om elektroteknik men man vet inte hur elektricitet kan användas. På samma vis menar MacIntyre att vi inte förstår att det moraliska språket vi använt de senaste århundradena helt tappat kontakten med en fungerande moralisk världsåskådning. Första gången jag läste detta upplevde jag en sådan "sense of wonder" som jag som ung fick av bra science fiction. MacIntyres tankeexperiment är ett led i hans försök att upprätta dygdetiken, men oavsett om han lyckas med det är det nyttigt att tänka sig in i att vi skulle kunna leva i en tid av grundläggande etisk icke-förståelse.

En annan typ av "icke-förståelse" är vad den djupa religiösa insikten innebär (för oss som inte bär på en sådan). I vissa heliga texter står det uttryckligen att den som inte lever i tron kan inte förstå texten. Bhagavad-gita säger i vers 53 och 54 av kapitel 11 "Den världsomfattande skepnaden" att det inte går att förstå Krishnas gestalt genom Vedastudier och tempelbesök, man måste delta i "odelad hängiven tjänst". Sufiska texter har liknande förbehåll.

Gnosticism är ett samlingsbegrepp för främst kristna mystiska rörelser med anspråk på sådan direkt religiös förståelse eller insikt. Gnosis är grekiska för kunskap och det är lite speciellt att det fått betydelsen av sådan dold kunskap som endast invigda har tillgång till. Utifrån språklig logik skulle då agnosticism betyda motsatsen, dvs ett förnekande av möjligheten till direkt gudsförståelse (eller vad man nu tror man förstår). När biologen Thomas Henry Huxley (1825-1895) använde begreppet agnosticism kring 1888 menade han nog den gräns som vetenskapen sätter, och att det finns områden som inget vetenskapligt vetande kan yttra sig över. Numera finns många tolkningar av ordet, varav den vanligaste nog är att  man anser att frågan om huvudvida Gud finns eller inte är omöjlig att besvara.






11 februari 2017

Kusinernas tyranni i Indien

Förra inlägget var ett kort försök att ge en ram för en beskrivning av Maharashtras historia. Vad kan man dra för slutsatser av det? En sak man kan notera är att dynastierna är kortlivade men tycks ha en förmåga att återkomma i maktposition. Chalukyas återfinns flera gånger i kungalängderna. Och Seunas som kom till makten 1189 hade en kungalängd som startade redan 850. Då var de vasaller till Chalukyas. Och efter 1334 blev de i sin tur vasaller till det muslimska Khilji-sultanatet. Jag nämnde även Rashtrakutas, en dynasti som låg i konflikt med Gurjara Pratiharas och Palas i ett tre-partskrig som ingen kunde vinna.

Varför har indisk historia så många dynastier som dessutom fortlever parallellt med varandra? Tidigare har jag skrivit om Ibn Khalduns dynastiteori men den beskriver en situation med externa maktövertag från nomadiska grupper, något som inte gäller för Indien annan än i norr. Jag ska titta lite på olika förklaringar till den indiska historien och börjar med Fukuyamas.

Francis Fukuyama skriver i "The origins of political order" (2011) att Mauyra-riket varade bara i 146 år och att sedan fanns inget rike av den storleken i Indien styrt av indier förrän den Indiska republiken bildades 1947. Mauyrariket (322-184 f.Kr) var det rike som Ashoka styrde över, en kontroll som inte innebar att lokala kungadynastier ersattes av andra makthavare. Fukuyama menar att den modell för styre som utvecklades var baserat på tributer från lokala rajor, utan att någon direkt central makt utövades. Bristen på skriftliga källor är inte bara på grund av att arkiven var förgängliga utan det fanns ingen betydande tradition av nedskriven maktutövning. Ashokas steninskriptioner är ett undantag i en dominerande muntlig tradition, kopplad till en religiös tradition. Dharma är de religiösa plikterna, och "Dharma-sutras" är verser som beskriver dessa. Nedtecknade finns de bland annat som Manava-Dharmasastra, eller på engelska "Laws of Manu". (Manava är sanskrit för människa, manu är den första människan). Fukuyama menar att Dharmasastra är lagar som inte tagits fram för att legitimera politisk maktutövning utan tvärtom, för att klargöra att kungar existerar för att bevara varnasystemet. (sid 161, med referens Ram S. Sharma, "Aspects of political ideas and institutions in ancient India, 1968).

Fukuyama diskuterar varnas och jatis. Kastsystemet i Indien består av två komponenter, en övergripande från Veda hämtad indelning i varnas (brahminer, krigare, vaishya (handelsmän, bönder) och shudra (lantarbetare, tjänare mm) samt en social indelning efter yrkesgrupp (jati) med stränga regler kring giftermål vilket innebar att jatis också utgjorde en släktskapsgrupp. Sammantaget ledde detta till två fenomen: att de religiösa ledarna (brahminerna) hade ett enormt inflytande över de politiska makthavarna (kshatriyas, krigarna), samt att den rigida sociala organisationen på lokal nivå där olika jatis sammarbetade var relativt svår att rå på för utomstående maktutövare.

Här menar Fukuyama att han kan ta hem poängen att idéer kan var väl så viktiga som ekonomiska intressen för hur makten i ett samhälle fördelas. Brahminernas makt var främst grundad i en religiös idé. Fukuyama jämför, likt så många andra, Indien med Kina, och noterar att det kinesiska centralstyret inte hade någon motsvarighet i Indien. Kina genomgick storskaliga krig som endast kunde hejdas genom extremt centralstyre. I Indien fördes inte krig på det viset. Det visar att det måste inte finnas en automatisk kraft som driver fram centralstyrda imperier. Om vi kan tala om en indoeuropeisk gemensam kulturell rot så är det dessutom snarare med Iran och Europa vi ska jämföra den indiska utvecklingen. Och i den jämförelsen menar Fukuyama att Indien led av "tyranny of cousins".

Kusinernas tyranni beskriver han i ett tidigare kapitel, kopplat till den sociala kontrollen i egalitära familjegrupper och lokala grupper. Begreppet har han lånat av historikern David Gilmartin vid North Carolina State University. David Gilmartin menar att begreppet sva-dharma relaterar till ens plikter gentemot familj, kast och lokalsamhälle medan sadharana Dharma plikter som rör mera övergripande sociala regelverk, universella regler.

Jag begriper inte varför Fukuyama vill använda samma begrepp, kusinernas tyranni, för maktfördelning inom samlar, jägar- och fiskar-samhällen och för de svaga staterna i det indiska jordbrukarsamhällena. Rimligen är släktskapsband och sociala regler kring det viktigt i alla typer av samhällen men de tar si mycket olika uttryck. Att prata om "kusinernas tyranni" i för-neolitiska samhällen kan vara ett sätt att lyfta upp att även icke-våldsamma egalitära samhällen styrs via ett visst mått av tyranni. Som jägare är du tvungen att dela med dig av bytet enligt reglerna i gruppen annars blir du socialt fördömd. Jag får inte många träffar på "kusinernas tyranni", men inte heller när jag söker på andra begrepp som försöker fånga samma fenomen, som "fiercely egalitarian" eller "violently egalitarian" (våldsamt egalitära). För att koppla till de tidigare inläggen om stenåldersetik så menar jag att någon form av tidig omsorgsetik återspeglar de dygder som gällde i detta samhälle.

När sedan jordbruk och boskapsskötsel uppkommer och samhällena blir mer hierarkiska förändras de föreställningar som styr. Krigarnas hjältedygder lyfts fram som i de äldsta Veda-texterna. I en välbekant form hittar vi dessa föreställningar i de nordiska vikingarnas sagor eller den homeriska epiken. Sådana våldsamma samhällen var inte enkla att leva i och olika religiösa och filosofiska idéer utvecklades för att mildra våldsnivån. Det är detta som Karen Armstrong kallar "axialåldern". Av dessa tycks hinduismen/buddhismen/jainismen bära på de föreställningar som bäst lyckas med att ritualisera våldsanvändning på ett vis som minskade rajornas möjligheter att mobilisera för storskaligt våld och imperiebygge.

Fukuyama tycks mena att i de indiska byarna levde uppfattningar kvar som härrörde från jägare-samlare-stadiet och skapade en integritet som rajorna inte rådde på och att detta skulle kunna kopplas till kastsystemets jatis. Jag förstår inte hur en struktur skulle kunna leva kvar genom så många sociala förändringar. Men om det ligger något i detta så skulle sva-dharma berätta något om gamla etiska system, och det är ett spår att följa upp.











2 februari 2017

Åter till Maharashtra

Innan jag snöade in på stenåldersetik så var projektet att resa genom Indien år 1220 och jag hade hunnit fram till Maharashtra, området runt dagens Mumbai. Det känns lugnande i oroliga tider att grubbla över indisk geografi och kungadömen jag aldrig hört talas om.

Mumbai/Bombay grundades av portugiserna så det var ingen referens på 1200-talet. Platsen hade dock betydelse innan portugiserna kom dit. Elefantgrottorna är bevis på det. En hamn i närheten hette Honar. (Källa: When Asia was the World, av Stewart Gordon. På A-Idrisis karta från 1154 finns en hamn som heter Sandan i detta område). Nala Sopara var också en viktig antik hamn som numera ligger inom Mumbais storstadsområde. Här hittar man ett av Ashokas 33 inskrifter. Den berömde härskaren Ashoka regerade 259-222 f.Kr.  över ett större rike i Indien,

Staden Paithan har en lång historia. Under 400 år kring år noll var Paithan huvudstad i ett rike som namngetts efter dynastin Satavahana. Paithan var huvudorten på Deccan, mer än 30 mil från kusten. Här gick vägen från Ujjain i Madhya Pradesh i norr till Suvarnagiri i Karnataka i söder. Den geologiska beteckningen på området är lava-trappa. Och ordet trappa är faktiskt utlånat till engelskan, det heter "Deccan lava trap". Ordet deccan kommer av sanskrit dákṣiṇ, landet i söder.

Bergskedjan längst kusten heter "de vänliga bergen" Sahyadri, eller västra Ghats. Här finns en enorm biologisk mångfald, bland annat bevarat genom Chandolis nationalpark och Koynas naturreservat.

Paithan ligger 5 mil söder om den stora staden Aurangabad, en stad som grundades av mogulhärskarna i början av 1600-talet. Norr om ligger de berömda buddhistiska grott-templen i Ellora och Ajanta. I Ellora finns även hinduiska och jainistiska monument. Dumar Lena-grottan i Ellora liknar Elefantgrottan, som båda har betydelsefulla statyer av Shiva.

Två större städer ligger cirka 16 mil inåt landet från Mumbai, Nashik åt nordöst och Pune åt sydöst. Pune är regionens näst största stad, men fick större betydelse först från 1500-talet. Staden Nashik vid den heliga floden Godavari har däremot en lång historia och är en av hinduismens (i detta fall vishnuismens) heliga platser. Här firas vart tolfte år en enorm festival till Vishnus ära kallad Kumbh mela.

Under flera perioder styrdes området från dynastier som härstammade söderifrån. En stormakt var Rashtrakutas (753-982). En annan dynasti kallas i historieböckerna för "de västra Chalukyas". Under deras senare maktperiod ( ca 973-1157) härskade de från huvudorten Basavakalyan (Kalyani). Bägge dessa dynastiers viktigaste maktbas låg i inlandet söder om Maharashtra i regionen som heter Karnataka.

Chalukyas från Kalyani förlorade i maktstrider med sina underlydande mindre riken och i Maharashtra var de mest framgångsrika de som benämns  Seuna eller Yadava (ca 1189-1334) med Devagiri (dagens Daulatabad) alldeles nära Ellora-grottorna som huvudort. På vissa kartor (t.ex. i Janet Abu-Lughods bok "Before European Hegemony") står Devagiri angett som Deogir. Under regenten Simhana (r. ca. 1210-1246) hade Seuna/Yadava-riket sin största utbredning.

En översikt över Maharashtras dynastier finns på en hemsida som kallar sig The Custodians. Där finns också flera fina bilder.

Devagiri är känt för sin borg, som är byggt som en kombination av en befästning på ett berg och ett muromgärdat borgområde runt berget. Bilden är hämtad från en sida om grundaren av Marthariket, ett stort rike som existerade mellan 1674 och 1818. Borgen byggdes ut kraftigt under Seunadynastin. Seunas hade det lokala språket marathi som hovspråk, och det kom därmed att börja dominera över det tidigare utbredda dravidiska språket kannada. Marathi är ett indoariskt språk som idag talas av över 70 miljoner människor vilket gör det till ett lika stort språk som franska, tamil eller telugu. Konkani är en dialekt av marathi som talas på Goa.