Grottor med gamla människoben

Vintern 2016-2017 skrev jag flera inlägg om den tidiga människans utveckling inspirerad av frågan om när de första etikerna levde, samt av en julbok av Frans de Waal. Slutsatsen pös ut i att det är svårt att definiera etiskt medvetande och svårt att tala om en kognitiv revolution utan det rör sig troligen om en mängd olika små steg som samverkar i en utveckling över hundratusen år.

Årets julbok är mera konkret fokuserad på ett tema - vad kan ny DNA-forskning säga om människans utveckling i det tidiga Europa. Boken heter ""A short history of humanity" och är skriven av arkeo- och paleo-genetikern Johannes Krause och journalisten Thomas Trappe. (WH Allen 2021, från tyska "Die Reise unsere Gene" från 2019, den tyska titeln är bättre). 

Johannes Krause var Svante Pääbos elev och sedan 2020 är även han direktör för Max Planck-institutet för evolutionär biologi i Leipzig. Krause var ansvarig för analyserna av DNA från denisova-flickan och boken tar sitt avstamp där. 

Denisova-grottan ligger i Altaj-bergen i Centralasien, i den ryska regionen som betecknas Altai Krai. Huvudorten heter Barnaul och ligger vid floden Ob. Därifrån får man åka 35 mil söderut upp i bergen mot gränsen till Kazakstan för att komma till grottan. Närmaste kända större stad är Novosibirsk 23 mil norr om Barnaul.

2008 hittade ryska arkeologer ett fingerben som var cirka 70 000 år gammalt. När DNA analyserats (först från mitokondrierna, mtDNA, och senare från kärnan) fann man att detta DNA skilde sig från Homo sapiens sapiens men också från neandertalare. Denna nyupptäckta människotyp kallar man nu denisova-människa. När dess DNA jämfördes med DNA från mycket äldre ben från neandertalare som levt för 420 000 år sedan i vad som idag är norra Spanien, fann man att deras mtDNA mera liknade denisovamänniskors än senare tiders neandertalare i Europa. Slutsatsen är att en gemensam förmänniska till denisova och neandertal vandrade ut ur Afrika för ca 600 000 år sedan och sedan splittrades upp i denisova-grenen i öster och neandertalare i väster. Tidiga Homo sapiens sapiens fanns då parallellt i Afrika men vandrade ut ur Afrika senare och nådde Europa någon gång mellan 400 000 år sedan och 220 000 år sedan men utan att sprida sig särskilt mycket. Alla dessa tre människotyper kunde få barn med varandra och vi bär på en viss andel neandertal eller denisova-gener, olika mycket beroende på vilken bakgrund vi har. DNA från människor i södra Afrika kan vara utan sådana gener, medan t.ex. i Europa kan andelen neandertalgener var högre och i Papua Nya Guinea och Australien hittar man högre andel denisova-gener. (sid. 34).

Neandertal är namnet på en dal i Tyskland där man i ett kalkbrott hittade ben i några grottor. Redan 1857 bedömdes dessa ben vara förhistoriska människoben av naturhistorikern Johann Carl Fuhlrott (1803-1877). Först 1886, efter att Darwins teorier etablerats och hela skelett hittats, var det helt klart att detta var en tidig människotyp skild från moderna människor.  Genom dalen rinner floden Düssel, fynden gjordes 25 km öster om Düsseldorf.

Då boken fokuserar på migration in i Europa så redogör den inte för den tidigare utvecklingen i Afrika och nämner bara kort hur Homo erectus framgångsrikt spred sig över hela världen innan senare Homo vandrade ut ur Afrika. Boken fortsätter med den moderna människans etablering i Europa. Fynd i en grotta i Rumänien som heter bengrottan på rumänska, Pestera cu Oase, var 40 000 år gamla ben från människor med ca 10 % neandertalgener. Grottan ligger nära staden Anina i sydvästra Rumänien nära gränsen till Serbien.

I boken nämns inte de grottor där man hittat grottmålning som gjorts av neandertalare, som Ardalesgrottan nordväst om Malaga, daterat till 65 000 år sedan, kanske pga att detta bekräftats så sent som 2021.

En annan grotta av betydelse för tiden när moderna människor ökade i antal och neandertalarna blandades upp med dem är Bacho Kiro-grottan i Bulgarien och fler lär tillkomma. DN hade som ett av 2021 års viktiga vetenskapliga framsteg att man kan utvinna DNA ur jord i grottor och visa att det kommer från neandertalare.

Med nuvarande kunskap anses neandertalarna som egen grupp ha försvunnit från Europa för ca 39 000 år sedan.

När grottorna innehåller grottkonst öppnas möjligheter till att diskutera olika kulturell utveckling på ett annat vis än vad enbart ben, DNA och bearbetade stenar ger möjlighet till. En tidig period har fått namn efter Aurignac-grottan i södra Frankrike, 8 mil söder om Toulose, som först utforskades på 1860-talet. DNA från ben förknippade med Aurignac-kulturen har bara analyserats från två platser, den så kallade Markina Gora-mannen från en plats i sydvästra Ryssland och ben från en plats i Belgien. Dessa DNA finns det spår av i moderna människors DNA. 

Jag skrev om grottkonst i ett inlägg 12 december 2016. Flera av de tidigaste fynden från tiden 42000-32000 år sedan är förknippade med Aurignac-kulturen, viktigast kanske Hohle Fels i sydvästra Tyskland (9 mil sydöst om Stuttgart i Schwaben). Där har man bland annat hittat en venusfigur, en fallos, en flöjt och en lejonmänniska som liknar den berömda från Hohlenstein-Stadelgrottan (som ligger 6 mil från Hohle Fels).

Chauvetgrottan i Frankrike tycks ha använts både av människor som hörde till Aurignac-kulturen och till en annan tidig kultur - Gravettia-kulturen. Målningarna skapades mellan 37000 och 32000 år sedan under Aurignac-perioden medan Gravettia-kulturens människor bodde i grottan för ca 27-25 000 år sedan. Varför Gravettia-kulturen ersatte Aurginac kan man spekulera i, det kan ha varit ett kallare klimat som gynnade dem av någon anledning. Krause och Trappe skriver att de troligen kom från öster och etablerade sig i Europa under  en 10000-ård period men sedan blev de helt utraderade av den tilltagande istiden (LGM, last glacial maximum). Inga genetiska spår av dem finns i senare material. En känd gravplats heter Dolni Vestonice, i sydöstra Tjeckiska republiken. Vissa referenser använder begreppet Pavlovia-kulturen för denna östra utbredning efter orten Pavlov. Gravettia-kulturen är döpt efter La Gravette 14 mil öster om Bordeaux. Det mest kända föremålet från denna kultur är den ikoniska Venus från Villendorf, men flera sådana kvinnofigurer har hittats på olika ställen.

Aurignac-kulturens människor överlevde istiden på den iberiska halvön. Deras DNA återfinns i fynd som är 18000 år gamla. Efter istiden kom deras DNA att blandas med ett DNA som hittats i fynd från Balkan, (sid. 53) från en grupp som Johannes Krause inte ger någon beteckning på. Resultatet blir den centraleuropeiska jägar-samlar-fiskar kultur som beskrivs som att de hade blå ögon (dvs. icke-pigmenterad ögonfärg) och mörk hud. Balkan-gruppens gener har hittats även i fynd från Anatolien men Krause menar att det härrör från en vandring från Balkan till Anatolien före den sista istiden. I SVTs "De första svenskarna", (del 1, cirka 4 minuter in i programmet) berättar genetikforskaren Mattias Jakobsson och arkeologen Jonathan Lindström om dessa människor när vissa grupper vandrade norrut till Skandinavien när isen drog sig tillbaka här för 11000 år sedan. Häruppe fortsätter berättelsen med en annan invandring av jägare-samlar-fiskare från norr, medan Krause fortsätter med det centraleuropeiska perspektivet. I senare inlägg ska jag följa upp detta.

Förut när jag läste om sådant här kallades tidiga moderna människor för Cro Magnon-människor. Numera heter det "Early European Modern Humans", EEMH. Cro Magnon är en plats, som ligger i Vézère-dalen i Frankrike där många av de mest berömda grottorna med grottmålningar ligger. Tydligen har man ansett att definitionen av "Cro Magnon"-människa blev för otydlig för att det begreppet ska kunna användas utan istället pratar man om anatomiskt moderna människor. 

Som jag tidigare hänvisat till så är Bradshaw Foundations Rock Art Network-hemsida en mycket bra källa till information. 

Vill man sitta i sin stol och ändå se hur det ser ut i och kring grottorna finns en rolig hemsida av Don Hitchcock som heter Dons Maps. Det ser seriöst ut och finns referenser och det är massor med bilder och kartor att ta del av. Till exempel kan man bespara sig en resa till La Gravette genom att kolla här, och Chauvettegrottan är inte öppen för besök men här finns massor med bilder därifrån.

Man kan även lära sig att den kvinnostaty som hittats i Dolni Vestonice är världens äldsta keramik, bränd för cirka 30000 år sedan. 

Anm. SVT2 hade ett program om Denisova-människor 21/11 2022.

Lista över olika fall av samarbeten - snålskjutsproblemet

 I DN den 26 november skriver Peter Wolodarski:

"Vad vi bevittnat är en närmast perfekt illustration av allmänningens tragedi. Alla säger sig gilla när trapphuset och gården i flerfamiljshuset är i fint skick. Men när det är dags för gemensam städning dyker nästan ingen upp. Man bryr sig bara om att den egna lägenheten ska skina."

Bostadsrättsföreningen är en intressant företeelse som jag tycker är bra. En Brf är en ekonomisk förening med syfte att upplåta lägenheter till medlemmarna som köpt en bostadsrätt. Medlemmarna själva förväntas sköta föreningen. Varje medlem har en röst och ett visst ansvar för föreningen. Bostadsrättslagen kom 1930 men först 1969 släpptes priskontrollen och andelen bostadsrätter ökade upp mot hälften av flerbostadshusen.

De flesta Brf jag sett är inte en illustration av allmänningens tragedi, tvärtom är Brf ofta exempel på att samarbete fungerar under reglerade former. Däremot är det nog lätt att visa att många Brf lider av "free rider-problemet", dvs några medlemmar får tillgång till gemensamma fördelar utan att ta del av alla kostnader som finns i form av gemensamt arbete och engagemang för föreningen. Hålls free-rider problemet på en acceptabel nivå för dem som faktiskt bidrar till gemenskapen är det hanterbart, men hamnar man i den situation som Wolodarski beskriver måste något göras. 

En Brf köper normalt in ett antal tjänster, det är en mindre del som man kan sköta med frivilligt arbete. Det intressanta är att det ändå alltid krävs en rimligt välfungerande styrelse, vilket innebär att medlemmarna måste engageras för att välja en sådan. Om medlemmarna inte har koll på sin styrelse utan låter den komma undan med bedrägeri kan hela föreningen gå i konkurs. Det kan nog kallas en tragedi.

I ""Why Cooperate?" (Oxford UP, 2007) beskriver Scott Barett vad han kallar  en "astonishing demonstration of free riding behavior." (sid 124, referensen är Fenner et.al. 1988). WHO tog 1959 fram ett program för att utradera smittkoppor som man uppskattade skulle kosta ca 98 miljoner dollar. Smittkoppor var en mycket dödlig virussjukdom, och de som överlevde fick svåra kvarstående skador som blindhet, dövhet och vanställt utseende. Under 1900-talet dog minst 300 miljoner människor av smittkoppor. När WHO tog fram sitt program fanns sjukdomen i minst 63 länder. Sverige hade eliminerat smittkoppor redan 1895 men 1963 kom en smittad sjöman att skapa ett antal återfall. 

Fram till 1966 satsade åtta länder totalt 27345 dollar. Övriga hoppades att någon annan skulle betala. De var alla "free riders". Detta projekt hade kunnat sluta där. Men 1965 satsade USA på ett begränsat anti-smittkoppsprojekt i Afrika och WHO förnyade sin uppmaning att gå vidare för att nå fram till att utradera sjukdomen globalt. Fram till 1974 lyckades FN få olika frivilliga bidrag. Sverige kom att göra en extra stor insats då man valde att omdisponera bistånd som skulle gå till Indien till att särskilt gå till detta program. Men för att lyckas krävdes i princip en global uppslutning, om inte med finansiering så med organisering av själva vaccineringen och testning och spårning för att till slut eliminera smittspridningen . 1980 meddelade WHO att smittkoppor var utrotat.

Det gick alltså att åstadkomma internationellt samarbete fast starten var dålig. Smittkoppsexemplet är ett fall där även ett fåtal free-riders kan förstöra för hela gruppen. Scott Barret kallar denna typ av samarbetsfall för "weakest link". I andra fall räcker det att någon eller några löser problemet utan att övriga hindrar dem. Det kan vara så att värdet för att få problemet löst är så högt att det lönar sig för en enskild att hjälpa hela gruppen. Ett dramatiskt exempel som Scott Barret diskuterar i detalj är försvar mot en asteroid som är på väg att krocka mot jorden där eventuellt USA ensamt (med lite symbolisk hjälp av EU) skulle ta på sig uppgiften avleda den. Detta kallar Barret för "Single Best Effort". Många samarbetsproblem ligger däremellan, det kallar han "Aggregate Efforts". En Brf är en sådan kollektiv lösning men som lutar lite åt "single best"-hållet då organisationsformen stöder att medlemmar bidrar efter förmåga, bara tillräckligt många bidrar tillräckligt mycket. I sin taxonomi över internationella samarbetsformer har Scott Barret två typfall till: Mutual Restraint (att alla kommer överens om att inte göra något, t.ex. inte använda kärnvapen) och Coordination (t.ex. när man tar fram gemensamma standarder för att få något att fungera överallt).

Dessa exempel handlar i huvudsak om samarbetsproblem där målet är någorlunda gemensamt, det finns en anledning att samarbeta. I de fall det finns en grundläggande skillnad i synen på målet får vi mera renodlade konflikter. Scott Barret diskuterar inte det så mycket i sin bok. Han nämner i samband med arbetet med smittkoppor att det funnits grupper av människor som aktivt undvikit vaccinering. (sid. 15). Sådant menar han ska lösas med "institutioner som omstrukturerar relationerna mellan medlemmarna i samhället, genom att förändra reglerna för spelet som utgör deras interaktioner", och inte helt överraskande är då referensen D.C. North. 

Lagar för bostadsrättsföreningar och stadgar utgör sådana regler, tillsammans med de föreställningar och normer om samarbete i en förening som medlemmarna bär på. Samarbetsproblemen är därför relativt lättlösta och samarbetsformerna stabila. Scott Barrets bok behandlar global public goods, där det finns färre regler att luta sig emot. Boken tar inte upp konflikter där aktörerna har mera oförenliga mål och motstridiga regler och normer. Man kan säga att den handlar om globala samarbetsproblem men inte om konfliktproblem där olika etiska värden står i konflikt. Bokens titel är inte riktigt bra, den borde nog heta "How cooperation works", inte "Why cooperate?". 

Framtidsfällan förklarad

Förra året skrev jag flera inlägg om våldsfällan, tillväxtfällan och en okänd framtida fälla jag i brist på bättre insikt kallat framtidsfällan. Tyvärr har jag svårt att i ett vanligt samtal förklara vad jag menar. Hela idén är baserad på analogitänkande. Våldsfällan är ett etablerat begrepp som jag anser vara mycket relevant och då tänker jag mig att man kan prata om liknande fällor fast i andra samhällsordningar.

Först måste den jag pratar med acceptera tanken att historien inte är kontinuerlig utan att det finns olika perioder som har en i grunden olika typ av organisation. För mig är det en tacksam modell, jag tänker i termer av periodisering av historien. Men många tänker mera linjärt och då blir allt en kontinuerlig förändring. Demokratin i en linjär modell växer sakta fram, i en periodiserad tankevärld måste det till ett fundamentalt brott mot icke-demokratiska strukturer för att det ska ske. Givetvis tar allt tid, men periodiseringen avser att lyfta fram grundläggande ändringar av mönster.

Även om man accepterar periodisering så blir ordet "fälla" som begrepp för olika perioder svårt i ett vanligt samtal. Eftersom hela idén är att jag vill mynta ett begrepp analogt med "våldsfällan" så måste det heta fälla. Med "fälla" menar jag en suboptimal institutionell jämvikt. Det är alltså ett stabilt läge som kan förändras så att man hamnar i ett annat jämviktsläge. Min triviala mentala bild för detta är enkla energinivådiagram där olika tillstånd finns som kan uppnås via att man passerar övergångsfaser från ett jämviktsläge till ett annat. Det är en naturvetares bildspråk. Men för att beskriva historiska förlopp menar jag att man måste använda en spelteoretisk modell. I detta sammanhang är fällan Nash-jämvikter, som brukar illustreras i rut-diagram. I upprepade spel (jag återkommer till denna länk från 30 juli 2015, jag tycker jag fick till ett bra inlägg) kommer aktörer att välja en dominant strategi som krävs för att maximera deras intressen. Eller snarare, med många aktörer kommer de aktörer som håller sig till vissa dominanta strategier att vara de som överlever. Det är vad jag kallar anpassning. Det är denna nödvändighet att hålla sig till den lyckade strategin som blir en fälla. De segrande aktörerna kommer att beskriva detta på ett vis som passar dem, som inte nödvändigtvis är en korrekt bild av vad som skett, det är vad jag kallar efterrationalisering. Detta tankesätt är inte helt lätt att få fram i ett vanligt samtal.
OK, anta att den jag pratar med accepterar tanken på olika perioder i historien som kan karakteriseras som fällor. Vad ska då dessa fällor heta?


Våldsfällan är ett etablerat begrepp men ganska okänt. Douglass North, J.J. Wallis och B.R Weingast är ekonomer/ekonomhistoriker som i publikationer talat om ”the violence trap”. Jag tycker de på ett bra vis förklarar varför det är svårt att starta tillväxt i samhällen som är fattiga och organiserade med vad de kallar "limited access orders". På ett komplext vis har några samhällen tagit ett kliv ut ur våldsfällan. Denna nya jämvikt kallar de "open access orders". Men de kan inte fullständigt beskriva hur de gamla maktförhållandena kunde tillåta detta. Idag provas mängder av olika lösningar för samhällen som styrs av våldsfällans principer utan att det tycks ändra på de grundläggande villkoren. Det senaste exemplet är Afghanistan. Någonstans inser man att det går att pumpa in stora resurser i ett samhälle men om det organiseras enligt våldsfällans principer kommer resurserna inte att förändra förhållandena på ett linjärt vis.


Våldsfällan heter så för att det är våldet som regleras av fällan, det är kontroll av våldet som är den styrande principen och reglerar makt. Redan det är inte så lätt att förmedla i ett vanligt samtal eftersom det alltså betyder att våldfällan är en stabil jämvikt, som är bättre än kaos där alla slåss med alla och våldet är mera omfattande. Våldsfällan är i sina mera balanserade versioner en fungerande stat som minimerar våldsanvändning. Jämför maffiagrupperingar som delat upp områden mellan sig och kan undvika våldsamma uppgörelser under vissa perioder. Detta är ett statiskt samhälle, som förändras långsamt över tid då varje utveckling motverkas av att den hotar den rådande maktbalansen.


Nästa steg är att - analogt med våldsfällan - fråga sig i vilken fälla befinner sig de samhällen som kommit ur våldsfällan? Det är de moderna samhällena, sådana som vi lever i här i Västeuropa, och som förändras i hög fart. Jag har kallat dessa samhällens fälla för tillväxtfällan, ett ord som redan finns med andra betydelser men som jag tycker blir rätt i detta sammanhang.


I tillväxtfällan regleras våldet av ett våldsmonopol enligt "rule of law" som gäller lika för alla. Istället är det tillväxten som är den styrande principen, det är kontroll av tillväxt som reglerar makt. Tillväxtfällans samhälle uppkom genom att det etablerades en open access order, dvs allas lika möjlighet att organisera sig inom lagens regler och utveckla sina intressen på bästa vis i konkurrens med andra. Den som inte lyckas slås ut. Fortsatt tillväxt är ett överlevnadskrav. Detta är inte ett statiskt samhälle, utan jämvikten är dynamisk, i ständig förändring. Jag har inga referenser på denna användning av ordet tillväxtfälla.


Det går kanske att visa att ett samhälle som befinner sig i tillväxtfällan är stabilt över över tid. Nationalekonomer tror det. Även de som erkänner att ständigt ökat uttag av naturresurser orsakar problem menar att med rätt prissättning kan dessa lösas. Till exempel argumenterar John Hassler i DN för att internationell beskattning och utsläppshandel rätt utformad kan begränsa koldioxidutsläppen till en hållbar nivå. I en vetenskaplig artikel visar han med medförfattare att även med stigande energipriser är långsiktig tillväxt möjlig.

Jag menar att skulle man införa ett regelverk som verkligen satte rätt pris på naturresurser skulle det leda till en ny typ av samhällsorganisation, där tillväxtfällan ersatts av en ny fälla. Jag menar också att det är det bästa möjliga framtidsscenariot. Det är mycket troligare att samhällen utsatta för omfattande miljökatastrofer och svårkontrollerade sjukdomar faller tillbaka i våldsfällan. Men jag vill alltså fortsätta med mitt analogitänkande och mena att det kan uppkomma en situation där tillräckligt många mäktiga koalitioner befinner sig ett läge där deras dominanta strategi blir att reglera uttaget av naturresurser med kraftfulla medel som på något vis är integrerade i beslutsfattandet och globalt omfattande. Jag vet inte hur detta ska ske och har därför bara kallat detta "framtidens fälla". Jag tänker mig att det kommer att gå att skapa ett analogt begrepp för den fällan när den uppkommit. De analoga begreppet blir då möjligen att "open access" ersätts av någon form av "equal but regulated access". Lagstiftningen baseras på rule of law som integrerats med någon form av försäkring mot överutnyttjande av naturresurser och respekt för livsuppehållande system.

Den spelteoretiska tankegången ovan syftar till att visa att det inte går att politiskt reglera fram en sådan förändring på något enkelt vis. Istället handlar det om att en situation uppkommer där "spelet" medger en sådan övergång. De dominanta strategierna kommer då inte att vara maximera tillväxt utan att ha reglerad tillväxt inom planetära gränsvärden och andra gränsvärden som kan behövas.

Stämmer John Hasslers analys så kan man ha en omfattande reglering av resursutvinnande och ändå ha ekonomisk tillväxt. Om jag förstår honom rätt är hans position en variant av teknikoptimism som menar att rejäla styrmedel kompenseras av att ny teknik tas fram. Han ser vad jag förstår inte detta som en ny organisering som skulle motivera att man anser det vara en ny period och det är väl den normala nationalekonomiska positionen. Det är frågan om skillnad mellan att tro att det räcker med kvantitativa förändringar, eller som jag tror, att ska det vara tillräckligt långtgående för att lösa miljöproblemen leder det till en kvalitativ förändring.

Vid det här skedet i resonemanget är inte bara den jag pratar med förvirrad utan jag har självt svårt att följa analogitänket om en framtida fälla till en begriplig slutsats. Jag kan ju inte säga vad som skulle utgöra maktbasen för den framtida fällan. Jag kan räkna upp ett antal aktörer och försöka gissa vilket spel som skulle uppkomma i ett skede av alltmer akut miljöförstöring. Men om forskning inte kan beskriva övergången från våldsfällan till det jag kallar tillväxtfällan på ett fullständigt vis så är det än mindre möjligt att redogöra för den framtida fällan med det vi vet idag.

Poängerna med detta synsätt är ändå några stycken:

Kritiker av tillväxtfällan riskerar att förespråka lösning som leder tillbaka till våldsfällan. Det är en återvändsgränd, som leder till dubbelt elände.

Försvarare av open acccess orders har fullt jobb med det och litet intresse av att leta bristerna i det moderna samhällets fälla. Faran är att försvaret av upplysningens vinningar slår över i allsköns försvar av moderna övergrepp och överutnyttjanden. Synsättet klargör också att välmenande policydokument blir rätt meningslösa om de inte tar hänsyn till våldsfällans mekanismer.

En begränsning med synsättet är att det betonar de mäktiga koalitionernas betydelse för förändring. Folkligt engagemang påverkar, och folklig mobilisering kan skapa en part som är en mäktig koalition. Att tala om en oklart definierad framtida fälla är dock inte något som mobiliserar engagemang eller politiskt intresse. Men är detta en bild av möjliga mekanismer för hur framtiden kan komma att gestaltas är det ändå värt att fundera vidare på.

Mandelblom och andra smarta växter

Såg mandelblom på senaste hundpromenaden vid gula stigen i Valsätra. Våren kantas av blommor. Första tussilagon 14 mars (men fann en tussilago blommande även 1 maj), blåsippa 1 april, gullviva 25 april, och i mängder kring 20 maj. Kungsängsblomma. Och nu mandelblom och midsommarblomster. Häggen har blommat ut men syrenerna blommar som bäst.

Stefano Mancuso är professor i växternas neurologi vid universitetet i Florens. Jag läser med glädje hans bok "Växtrevolutionen", utgiven på svenska av Bazar förlag 2019, i ett fint utförande. Originalet är från 2017, med undertiteln "Le piante hanno già inventato il nostro futuro".

Det roligaste med boken är de fina porträtten av de märkliga aktörerna. Det är Mimosa pudica som lär sig att spara på krafterna och inte slå ihop sina blad i onödan när upprepade störningar visar sig vara ofarliga. Chimären Florens-Bizzarria som är en genetisk kombination av suckatcitron och pomerans, och på samma planta kan få tre olika frukter, beskriven redan 1674 och sedan försvunnen. Men återupptäckt i Toscana och kan idag beskådas i de historiska trädgårdarna i Florens. I själva verket är alla knoppar hos växter genetiska kombinationer även om de inte skiljer sig åt så tydligt. Ett träd är en koloni av upprepade likartade byggstenar och inte en individ på det vis som ett djur är.

Ännu roligare är lianen Boquila trifoliata, som härmar bladen på den växt den klättrar på. Samma växt kan till och med ha olika form på bladen om den klänger omkring på flera olika växter. Fenomenet är ett exempel på mimikry, att härmas som en kameleont. Många växter gör det, som vitplister som liknar brännässla (Bates mimikry) men få växter kan anpassa sina blad medan de växer. Mancuso spekulerar i att boquilan har ett slag synsinne, och kan använda det för att synas så lite som möjligt och rent statistiskt kommer då en växtätare att välja värdväxtens blad och inte kunna specialisera sig på ett äta boquila.

En annan form av mimikry är Vavilos mimikry. Vavilov var en framstående rysk botaniker (1887-1943) som beskrev hur växter som förekommer bland kulturväxter kan selekteras att likna dem för att bli odlade. Råg var tydligen ett ogräs från början, vars frön hamnade bland vete och korn och då sorterades bort. Bara de rågfrön som liknade vetekorn blev kvar. Först när bönderna flyttade norrut kom den härdigare rågen att ses som ett sädesslag i egen rätt. 

Huvudpunkterna i boken är två. Den ena är lite batesonsk. Mancuso menar att det går att beskriva växters beteenden med begrepp som tydliggör hur deras typ av intelligens leder till anpassning, fast på ett decentraliserat vis utan en centralt placerad hjärna som styr. Han skriver t.ex. om växters minne. Jag tycker att han lyfter fram att alla självorganiserande system kan beskrivas som ett "mind" på det vis som Gregory Bateson gjorde.

Den andra punkten är att växter kan bidra med olika typer av lösningar på problem. Dels visar han hur man kan härma växters lösningar inom t.ex. robot-teknik, arkitektur och decentraliserat beslutsfattande. Han avslutar med att diskutera att salttåliga växter kan bidra med lösningar kring hur saltvatten kan användas, och så propagerar han för odling på havet i anläggningar som avsaltar vatten av sig själva. Mancuso är teknikoptimist men på ett väldigt trevligt vis.

Anmärkning 2021-08-13. Det finns en tidigare bok av Stefano Mancuso som är översatt till svenska, från en italiensk utgåva 2013: "Verde brilliante". Det är rätt mycket samma tankegods som boken ovan. Det som jag minns bäst av denna boken är beskrivningen av ett rotsystems förmåga att sprida ut sig som en svärmintelligens i stil med hur en stor flock starar kan styras av att varje individ följer några enkla instruktioner. I roten är det rotspetsarna som fungerar som fristående styrpunkter. Mancuso och medförfattaren Alessandra Viola gör även historiska utblickar där Darwin är föregångare. Charles Darwin var först med att beskriva rotspetsarnas sinnesorgan och formulerade det som nu kallas "the root-brain hypothesis", tillsammans med sin son botanikern Francis Darwin, i boken "The power of movements in plants" från 1880. Redan Linné skrev en liten avhandling 1755 om växternas sömn men var då för tidigt ute för att få gehör för tankar om växters beteende.

Mandelblomman (Saxifraga granulata L.) är väl inte smartare än någon annan växt. Jag förstår att Mancuso valt begreppet "växters intelligens" för det som är exempel på vad komplexa adaptiva system kan åstadkomma, det som Gregory Bateson kallar för "mind". Det blir mer säljande att tala om intelligens och särskilt intressant blir det när det rör sig om modulära interaktioner, likt det som sociala bin och myror har. För mig är "intelligens" ett kulturellt begrepp, kopplat till olika typer av mätningar som inte alls är relevanta för växter.

Just mandelblommans kulturella styrka ligger nog i dess poetiska namn. Men jag gillar blommor i släktet Saxifraga, det är vackra växter. Saxifraga betyder stenkrossare och kommer av att man ansåg att extrakt av dessa växter kunde bota njursten. Det var mest gammalt dåligt analogitänkande - den så kallade signaturläran - man tyckte bladen såg njurformade ut och att det skulle vara ett budskap om läkekraft. Stenbräcka för släktet och mer specifikt knölbräcka är dock kraftfulla namn för mandelblomman, som gärna växer så till att man tror den spräckt en berghäll.

Anm 2022-07-23: Radioprogrammet Besserwisser i P1 hade ett program 2022-07-14 om växternas sinnen. Det är väldigt populärt populärvetenskapligt men bra lyssning. Och på P1s sida finns flera länkar till referenser.

Hela resan på Al-Idrisis karta

Denna bloggen spårar ofta ut från sitt huvudsyfte som är att sitta hemma och resa genom världen under en historisk period och se vad jag träffar på. Den nuvarande resan startade för fem år sedan och var tänkt att gå kring året 1220 från Uppsala till Songdynastins huvudstad Lin'an, dagens Hangzhou. Jag har bara kommit till Indien ännu. Jag kollar här upp vilka ortnamn som fanns med på Al-Idrisis karta (i den version som wikipedia har) med Konrad Millers text som hjälp.

Etapp 1, 24/1 2016 : Uppsala, Visby, Roskilde, Brygge, Bordeaux, Coimbra i Portugal, Cagliari på Sardinien, Fredriks hov i Capua.

Av dessa är Bordeaux, Coimbra, Cagliari (på kartan som Kalmira) och Capua med på Al-Idrisi-kartan.

Etapp 2, 6/2 2016: Capua, Aleppo, Antioka, Edessa, Nisibis, Mosul, Bagdad.

På Al-Idrisis karta är namnen Haleb, Antakiu, Harran (som är den antika staden intill Edessa, inritad med en liten ring av berg omkring sig), Nisibin, al Mosul och Bagdad, i Irak och Al-Gezira som står för provinserna Irak och Al-Jazira.

Etapp 3, 14/2 2016 Bagdad, Basra, Sohar, till Debhal/Banhore i Sindh.

På Al-Idrisis karta finns Bagdad, Basra och Sohar. Konrad Miller skriver om Daibal, den stora hamnen. På kartan ligger den vi mynningen av floden Indus, uppströms ligger den berömda vallfartsorten Multan vid ett tillflöde (Chenabfloden). Själva Indus ritar Al-Idrisi in som om den rann upp i berg nära Persiska viken vilket ser märkligt ut. Över lag har floder lite märkliga lopp på kartan.

Etapp 4, 7/3 2016: Debhal till Dwarka i Gujarat.

Mellan Daibal och Kanbaia där Dwarka ligger, har kartan bara en stad som heter Daika Banija, av okänd betydelse. Utanför kusten har kartan ett antal öar som inte finns i verkligheten. Konrad Miller spekulerar i att en ö som heter Mand motsvarar nutida staden Mandvi som ligger på fastlandet. Om det stämmer så har kartan en ort som heter Tulam som ligger mittemot den ön, på samma vis som Mandvi ligger mittemot Dwarka på andra sidan Kutch-viken. Men det tror inte Konrad Miller. Han placerar Tulam vid dagens Veraval där Somnath-templet ligger. Klart är att här börjar kartan bli lika osäker som runt Skandinavien.

Etapp 5, 11/3 2016: Dwarka, via templet Somnath, till hamnstaden Bharuch. Närbelägna hamnarna Cambay och Surat. Staden Anhilwara, Solanki-dynastins huvudstad (idag Patan).  

Cambay är Kanbaia på kartan, så den hamnen är viktigare än Bharuch för Al-Idrisis sagesmän. Eller så avses hela Cambay-viken, där båda hamnarna ligger. Bharuch var den viktigare hamnen under Solankidynastin. På kartan finns en plats som heter Subara som nog är Surat. Tyvärr ingen stad på kartan som kan vara Anhilwara, som jag lyfte fram som ett betydelsefullt centrum. Men Indiens inland är väldigt komprimerat så mycket fattas.

Etapp 6, 2/2 2017: Från Bharuch till hamn nära dagens Mumbai i Maharashtra. Helig stad Pandharpur. Samt staden Paithan nära filosofen Nimbarkas födelseplats. Seuna/Yadavariket med staden Devagiri/Deogir.

På kartan heter hamnen vid dagens Mumbai Sandan. Övrigt finns inte med.

Etapp 7, 15/4 2017: Från Maharashtra till Karnataka. Huvudstäder i tidigare dynastier som Badami och Kalyani. Hoysaladynastins (1026-1343) med huvudorterna Belur och Halebidu (Dwarasamudra) vid floden Tungabhadra.

Inget av detta går att hitta på Al-Idrisis karta.

Etapp 8: 28/10 2018: Malabarkusten, de berömda hamnarna i Calicut och Kollam/Quilon.  Gulbarga i inlandet.

På kartan finns en stor ö som heter Kulam mali, det skulle kunna tolkas som Kollam. Av något skäl som jag inte begriper har sedan Konrad Miller tolkat namnet Fandarina som att det skulle kunna vara Calicut, men det ligger väldigt långt ner mot Sri Lanka för att jag ska tycka att det stämmer.

Etapp 9: 25/11 2018: Helt inlägg om Kollam, och Venadu/Chera-dynastin. Och 2/1 2019 om templet Sabarimata.

Konrad Miller nämner att Al-Idrisi skrivit att det tar två dagar att resa från ön Kollam till ön Rameswaram. Det är dryga 40 mil så det stämmer, även om Kollam inte låg på någon ö.

Etapp 10: 9/2 2020: Fem heliga platser längs Koromanderkusten, i ordning söderifrån: Rameswaram,  Thanjavur (Cholas första huvudstad) och Srirangam vid floden Kaveri, Mahabalipuram och Tirupati.

Se mitt förra inlägg där jag försökt pussla ihop dessa platser på Al-Idrisis karta. 

Etapp 11 har jag inte skrivit ännu, men tänker att jag ska skriva om platser på Sri Lanka.

Sri Lanka heter Sarandib på kartan och där har Al-Idrisi lagt in 14 ortnamn. Konrad Miller verkar inte ha försökt reda ut vad de skulle ha kunnat vara. Det två stora städerna Polonnaruwa och Anuradhapura står inte med sina namn i alla fall.

Kalmar och Kalkaian (Kanchipuram?), två platser i Al-Idrisis kartbok

SVT visar "Vikingarnas riken" i en produktion från 2017. Kristina Ekero Eriksson är berättaren i en ganska grundläggande genomgång av vikingatiden, utan något kritiskt nytänk. Men lite originellt är att hon avslutar med att åka till Sicilien. Där får vi se det vackra palatinska kapellet i det normandiska slottet. Och så går hon in i en bokhandel och köper "Tabula Rogeriana", och visar att Kalmar och Sigtuna finns med på kartan. Lite kul att koppla kartan till vikingar, men ännu roligare att läsa på om kartverket. 

Roger II (1095-1154), regent av Sicilien från 1112, (kung från 1130), hade beställt kartverket av Al-Idrisi. Riktigt hur han hamnar i en skildring av vikingar kan man undra över. Hans farfar Tankred av Hauteville (c. 980-1041) var normand, han bodde på Coteninhalvön. Kanske att Tankreds far var viking. Farmor Fressenda var troligen normand i flera led, kanske att hon var ättling till Rollo (död ca. 930).

Palazzo dei Normanni var ett arabiskt slott som byggdes om under ledning av Roger I och hans formidabla fru Adelaid del Vasto. Hon var en frankisk kvinna och var regent på Sicilien 1101-1112. Som framgår i TV-programmet så var det mycket normandiska, grekiska och arabiska byggnadsstilar som fick styra utformningen. Det vikingar kan ha bidraget med kanske bara är en del i en tradition av stridskonst som gjorde att normander kunde erövra Sicilien och samla de rikedomar som behövdes.

Och Roger II hade inga problem med att beställa ett kartverk av en arab. Al-Idrisi föddes 1100 (493 AH) i Ceuta som en i släkten Alawi Idrisids. Han använda 17 år för att sammanställa olika resenärers berättelse i det som till slut blev två kartböcker, en större klar 1154 och en mindre som gjordes senare. Jag har skrivit om kartorna förut, i inlägg september 2012. Mer om hans arbete kan man läsa om i artiklar (se referenser nedan). Det finns även en förteckning av vad som finns bevarat i olika former av kopior. Tyvärr blev den världskarta som graverades in i silver förstörd rätt omgående. 

Kartan som visas i TV är en sentida ritad världskarta som kombinerar de många olika mindre kartorna i den stora kartboken. Denna karta från 1929 är det som wikipedia har på bild. Den är gjord av den tyske kartografen Konrad Miller och baserad på hans Mappae Arabicae från 1927 som finns tillgänglig på Humbolt-universitets hemsida.

I band 2 nämns Norden (sidan 147) med namn som "bilad Zuada, saktun, falmar. Detta är Sueonia med Sigtuna och Kalmar, fast det ligger inritat efter halvön Danmark (gezire Danmarsa) ungefär som om man landvägen skulle kunna ha fortsatt dit.

Leta sedan efter bilad Finmark med åland?, abreza (Åbo) och ard tebast (tavastehus), som ligger bortanför med en ort kallad faimia emellan som Konrad Miller tror kan vara dagens Klaipeda i Litauen (tidigare Memel). Det finns även en ö utanför som kan vara Norge men namnen där är obegripliga enligt Miller. 

På kartan är detta längst ner eftersom den är ritad med syd uppåt. Längst upp i vänstra delen (under romersk VIII, Al-Idrisi konstruerade karten i ett rutsystem enligt mönster från Ptolemaios) hittar man Indien (al-Hind). enklast genom att söka ön Sri Lanka som på kartan heter gezira sarandib. Denna del av kartan beskrivs i del 3. En bit upp längst kusten ligger en ort kallad Kalkaian som enligt Konrad Miller låg när dagens Chennai (Madras). Det borde då vara Kanchipuram tänker jag eller om det var en kuststad Mahabalipuram. Närmare Sarandib ligger på kartan först två orter intill varandra som heter Kaikasar och Sang, som Miller tolkar som Pondicherry och Gudalur (?). En stor flod rinner ut där men den är tyvärr inte namngiven. Och sedan ännu längre söderut en stad kallad Garbatan.

Nära dagens Pondicherry ligger den arkeologiskt viktiga platsen Arikamedu vid flodens Gingees norra utlopp, kanske en kandidat men det var en hamn känd från romersk tid och kanske inte viktig på 1100-talet. Den stad som borde finnas på kartan är Cholas huvudstad Thanjavur vid den stora floden Kaveri. Även Cholas hamnstad Nagapattinam är en kandidat att vara med på karten, den staden låg vi kusten utanför Thanjavur. Konrad Miller tror att Garbatan står för Nagapattinam. Då skulle Kaikasar och Sang kunna vara Thanjavur och närliggande Srirangam.

Hursomhelst är det kul att någon på Sicilien hade koll både på Kalmar och städer längs Koromandelkusten (Cholomandalam) vid år 1154.

Referenser:

Konrad Miller, Mappae Arabicae, 1927 

Ahmad Maqbul, Cartography of aI-SharIf aI-Idrisi, Iraq Academy, Bagdad 1951.

https://press.uchicago.edu/books/HOC/HOC_V2_B1/HOC_VOLUME2_Book1_chapter7.pdf

Fyra artiklar om tillväxt och miljö

DN har haft en artikelserie om tillväxt och miljö. Fyra tänkare har fått presentera sina idéer: Kate Raworth, (28 mars), John Hassler (2 april), Julia Steinberger (5 april) och Andrew McAfee (9 april). De korta artiklarna ger kanske inte rättvisa åt dessa personers idéer och här presenterar jag dem ännu mera kortfattat.

Ekonomen och författaren Kate Raworth förespråkar en begränsad tillväxt som en slags försiktighets-princip. Hennes modell kallar hon "Doughnut Economics" med både sociala gränsvärden och ekologiska/planetära gränsvärden. Många fina digitala presentationer. 

Ekonomiprofessor John Hassler menar att det för varje naturresurs finns en gräns som vi inte kan överskrida men att det kan regleras genom korrekt beskattning. Det som förvånar i hans artikel är att han menar att skatten för att begränsa koldioxidutsläppen är relativt låg och enklare att förhandla fram på global nivå än ett vanligt frihandelsavtal. Detta verkar vara något i Johan Norbergs anda, se mitt inlägg från 6 mars 2021.

Fysikern och socialekologen Julia Steinberger försöker räkna ut på vilken nivå av resursutnyttjande ett samhälle skulle kunna vara stabilt och kommer fram att det krävs minskad resursförbrukning vilket hon kopplar till minskat BNP. Hennes projekt heter "Living Well Within Limits" och tycks vara systemtänkande med småskalighet som ledstjärna. En referens är Manfred Max-Neef.

MIT-forskaren Andrew McAfee är rakt av en teknikoptimist. Hans ekonomiska poäng är att god ekonomi innebär hushållning med resurser så ju mer ekonomi, desto mer hushållning. Han har ett utmärkt exempel i att materialet till ölburkar har minskat från 85 g till 10 g. Men främst tänker han sig att AI ska leda till resurssnål teknikutveckling.

Att döma av dessa artiklar är ingen inne på spåret med en tillväxtfälla. Raworth och Steinberger diskuterar frågan som ett systemteoretisk problem där det går att begränsa systemet. John Hassler är väl bevandrad i spelteori och har sannolikt en mer komplex idé om hur man ska kunna komma fram till en global skatt än vad som framgår av artikeln. 

Andrew McAfee är senior IT-forskare på MITs ekonomiska institut MIT Sloan och författare till "More from less", (Simon&Schuster, 2019). Bokens huvudpoäng är att ny teknik åstadkommer något som han kallar dematerialisering. Hans teknikoptimistiska inriktning hindrar inte att han skriver begripligt t.ex. om  smogen i Donora 1948, Earth Day 1970 och Montrealprotokollet 1987. McAfee menar på allvar att tillväxt numera kommer att ske med minskad resursanvändning men som stöd för det har han bara några trender i USA och Storbritannien. Positivt är att han vill reglera både utsläpp och skydda biologisk mångfald. 

McAfee gillar att presentera fyra punkter för olika saker. Miljöproblemen sammanfattas med I=PAT, där I är impact och P befolkningsstorlek, A är affluence (BNP) och T är teknik. Miljörörelsens lösningar sammanfattas som CRIB: konsumera mindre, recirkulera, reglera (impose limits) och B är att gå tillbaka till jorden och bygga lokal uthållig produktion. (back to the land).

Av dessa fyra är det reglering som McAfee tror fungerar. Hans fyra lösningar är: Kapitalism, Ny teknik, Gott styre (responsive government) och Folkliga påtryckningar (public awarness). McAfee tror helt enkelt att folk kommer att begära att det finns tillräckligt bra regleringar för att ny teknik ska komma fram som löser problemen.

Jag tror som framgått i inlägg om tillväxtfällan att det inte finns någon sådan enkel koppling mellan dessa fyra punkter. Vilket inte hindrar att bra regleringar vore bra. Det verkar alla fyra tänkarna vara överens om.

Anmärkning: I DN 2021-09-01 och i sin replik 2021-09-13 argumenterar John Hassler (tillsammans med Robert Boije) mer detaljerat för sin tes att internationell beskattning eller utsläppshandel rätt utformad är de viktigaste mekanismerna för att begränsa koldioxidutsläppen. De tror inte som jag att genomförs detta fullt ut (för alla viktiga gränssättande system, inte bara klimatet) är det en systemförändrande mekanism som uppstått utan de menar att de kan visa med nationalekonomisk teori att detta kan ske inom ramen för nuvarande ekonomiska spelregler.

Öppen, sluten, av Johan Norberg

 

”Jag förenar lärdomar från historievetenskapen med insikter från evolutionspsykologin för att utforska hur vi bemöter denna öppenhet" skriver Johan Norberg i inledningen till sin bok "Öppen, sluten, Hur människan skapar och förstör framsteg", Volante 2020.

Det låter som en bok man måste läsa, så det har jag gjort. Särskilt efter att ha skrivit inlägg om "open access orders" kändes det som nästa bok på läslistan. Men i denna boken är ”öppen” inte en del av den sortens institutionell ekonomisk teori som jag skrivit om, utan Norbergs ”öppen” är ett mycket vidare, närmast metafysiskt, begrepp.

I Johan Norbergs beskrivning är öppenhet något som kan hittas i alla samhällen och är mera av en personlig egenskap. Som samhällsfenomen är Norbergs öppenheten kopplad till handel, öppenhet att möta nya människor och nya idéer.  Denna öppenhet är lite besläktat med det nätverkande som far och son McNeill  har som tema i sin globalhistoria "Mänskliga nätverk". Nu är detta inte riktigt en globalhistoria utan det är mera så att Norberg väljer ut exempel ur historien som illustrerar hans tes att öppenhet är bra. Det finns en öppenhet i alla tidperioder, men den öppenhet som uppstår under den industriella revolutionen är annorlunda. Norberg nämner Karl Poppers "öppna samhälle" som begrepp, men han har själv en bredare definition av öppenhet som jag uppfattar det.

I den här boken går Johan Norberg vidare från hans tidigare bok "Framsteg" där han enbart visade grundligt att samhället är rikare och mer välmående än för 200 år sedan. Han noterar i inledningen att hans bok "Framsteg" knappt "mer än snuddade vid frågan varför  vi plötsligt åstadkom fler framsteg under de senaste tvåhundra åren än under alla de föregående tjugotusen."

Norberg menar att "Öppen, sluten" är en globalhistoria skriven med den drivande idén att globalisering är en källa till framsteg. Det är dock snarare så att boken är ett förespråkande av globalisering med illustrationer från globalhistorien.  Ska jag formulera det kritiskt så tycker jag att han ägnar sig åt körsbärsplockning, alla hans exempel stödjer hans tes. Det blir lite enahanda. Ibland går han till överdrift. Men jag kanske missförstår hans humor, det måste plockas ut vissa fakta för att få till det. Djingis Khan kan då beskrivas som en öppenhetens föregångare och proto-latte-liberal. Lite svårsmält för mig. Jag skriver en blogg som har med staden Merv i rubriken som symbol för hur kunskap kan raderas ut. Djingis Khans arméer kanske var föredömligt effektiva tack vare öppenhet och meritokrati men för Mervs del ledde mötet med dem till stadens utplåning.

 

Men det är ofta bra läsning. Inledningen om ismannen Ötzi är medryckande och illustrerar det omfattande utbyte av produkter som fanns redan för 5300 år sedan. Och det våld som förekom, Ötzi blev dödad på ett våldsamt vis. 

Norbergs beskrivning av Songdynastins Kina är intressant. Han landar i att de var nära att starta en industriell revolution men att först mongolernas invasion och sedan digerdöden var yttre påfrestningar som gjorde att en tidigare öppenhet ledde till slutenhet under Ming-dynastin. 

 

Jag tycker en del av de evolutionspsykologiska forskningsresultaten han refererar är viktiga. Det är tydligt att han läst en hel del av Jonathan Haidt som jag skrivit om tidigare.

 

Jag får för läsningen skulle också accepterar att han skriver med det uttryckliga motivet att visa att liberal, demokratisk kapitalism och global frihandel är den bästa samhällsordningen vi känner till. En begränsning är att han verkar se detta som ett slags resultat av olika personlighetsdrag. Vissa människor är "nollsummespelare" och kan inte se "vinn-vinn situationer". Jag saknar ett resonemang om hur enskilda människors psykologi står i förehållande till hur samhällsordningar organiseras. 

 

Jag uppfattar Johan Norberg som en idealist, han menar att hur folk tänker utgör grunden till hur samhället organiseras. De mer strukturella och materialistiska orsakerna till hur samhällen är beskaffade blir underordnade. Det hindrar inte att jag gillar hans beskrivning av hur upplysningen kunde uppkomma genom att de oupplysta despoternas samhällen (de "slutna samhällena") av en slump misslyckades med att hålla tillbaka de öppna krafterna. Även i en strukturell beskrivning av hur de moderna samhällena uppstod tror jag slumpen spelar en ganska stor roll. Jag har svårare för att han undervärderar betydelsen av uppkomsten av opersonliga relationer och respekt för gemensamma regelverk. Kanske passar inte vikten av den reglerande byråkratin in i Norbergs bild av det "öppna samhället". 

Det hindrar inte att Norberg förespråkar en koldioxidskatt som lösning på klimatfrågan. En dag, menar han, kommer tillräckligt många att inse att en global koldioxidskatt är en "vinn-vinn"-situation. Det är fördelen med en idealistisk syn, bara tillräckligt många övertygas så kan det bli så. 

Globalt optimalt

Nytt år och tid för några förhoppningsfulla funderingar. Det tycker i all fall Peter Englund som skriver i DN den 26 december 2020 att det får räcka med dystopier. Jag är inte så bra på optimism men skrev i alla fall ett inlägg i bloggen den 26 november 2017 om "best case scenarios" för klimatkrisen. Där hamnade jag dock i rent önskedrömmande. Ska jag idag formulera mig optimistiskt på basis av mina inlägg om sociala-ekonomiska fällor så får jag försöka visa att det jag kallar framtidsfällan inte är en dystopi.

Stefan Edman är på samma linje som Peter Englund i DN den 21 december 2020, han letar aktivt efter ljuspunkter. Han får svar av Jonathan Jeppson den 4 januari 2021, ett svar med titeln "Klimatkrisen kan inte lösas med gott humör". Jeppsons utmärkta bok "Åtta steg mot avgrunden" är rekommenderad läsning om man inte vill bli på gott humör. Kvarstår att även aldrig så pessimistiska insikter och dåligt humör inte heller löser några problem. Istället behövs en förståelse av hur politisk-ekonomisk förändring sker och tyvärr finns ingen etablerad kunskap som riktigt kan redogöra för det, som jag känner till. 

Utifrån förra inlägget om tillväxtfällan och framtidsfällan kan jag föra några resonemang, men först så vill jag ta upp exempel på optimism jag inte tror speglar verkliga möjligheter.

Jag läste Johan Norbergs bok "Framsteg" (Volante, 2017) som på ett tydligt vis redogör för mycket som går bra. Jag trodde att Norberg skulle stå för den enkla principen att med tillräckligt hög tillväxt så går alla problem att lösa. Men jag fann att även Norberg föreslår en global skatt på koldioxid eller någon motsvarande ekonomisk mekanism som reglerar utsläpp på global nivå. Det finns studier som visar att skulle en global skatt sättas på en nivå som är något lägre än den Sverige har idag skulle det räcka för att bringa ner utsläppen på en hanterbar nivå.

Ett annat exempel, i DN refererades 2020-10-16 till forskning om att det skulle gå att till en kostnad av cirka 1,3 tusen miljarder dollar årligen i fem år genomföra nödvändiga energiinvesteringar som håller klimatförändringarna inom Parisavtalet. Vilka antaganden som ligger bakom den beräkningen lämnar jag till studier av Marina Andrijevics artikel i Science 16 oktober 2020 "Covid-19 recovery funds dwarf clean energy investment needs".

Bägge dessa exempel bygger på att man skulle kunna styra politisk-ekonomisk utveckling åt detta hållet på ett kraftfullt vis under relativt kort tid.

Utifrån mitt resonemang om tillväxtfällan tidigare så faller detta på att inga beslutsmekanismer kan finnas inom nuvarande världsordning som kan leverera detta. 

Men för att tänka optimistiskt, det går att tänka sig en folklig opinion för att ett antal ganska abstrakta styrfunktioner kommer på plats inom den befintliga ordningen som gynnar en förändring. Det skulle närmast vara EU som skulle kunna föra klimatpolitiska förhandlingar i handelsavtal och tvinga omgivningen till höjda ambitioner för att få tillträda till EUs marknad. Ett positivt exempel på det kan vara att EU - UK Cooperation and Trade Agreement innehåller sådana klausuler. (Argumentet är lite svagt då UK hade EUs regelverk som startpunkt innan Brexit, det medges).

Det behövs alltså ett demokratiskt grundat stöd för smart genomförda klimatpolitiska förhandlingar, som av motståndarna kan uppfattas som ett handelskrig. Svårigheten i detta ligger i att skapa en situation där man kan åstadkomma geopolitisk makt utan resursövertag i form av ständigt ökat resursutnyttjande. EU måste råka agera så att det skapas en spelplan där USA, Kina och ett antal mäktiga företag också finner att bästa utfallet är något som tar oss ur tillväxtfällan utan att vi hamnar i våldsfällan. EU, som också det är en aktör med tillväxt inbyggt i regelverket, skulle då hamna i samma nya fälla, där en mekanism finns inbyggd att resurstillväxt inte får hota att överskrida planetära gränsvärden. Detta sker alltså genom en kontinuerlig anpassning till en föränderlig situation. Det är detta nya jag kallar framtidsfällan, ett dåligt namn, men eftersom jag inte vet vad den kan tänka bestå i, så får det heta så tills det klarnat vilken mekanism som skapats. Det är detta som är efter-rationalisering, det går inte att i förväg se vilken ordning som faller ut.

Jag kan föreställa mig ett scenario där ny digital teknik ändrar förutsättningarna för hur ekonomisk makt skapas samtidigt som det sätts en oerhörd press på USA och Kina när de drabbas ekonomiskt hårt av effekter av miljöförstöring. Det är den nya världsordning som då kanske uppkommer som jag kallar framtidsfällan. Det kommer inte att vara någon utopi, men inte heller en dystopi. På något vis har man hamnat i en världsordning där makt kan upprätthållas endast inom ett resursutnyttjande som inte hotar livsuppehållande system på jorden. Det kommer inte att vara ett lika fritt samhälle som nu eftersom tillträde till marknaden kommer att vara styrt mot någon form av (sannolikt digitalt reglerad) försäkringslösning eller vad man ska kalla det, där aktiviteter som hotar planeten regleras. Men det är ett bättre samhälle än det som skapas inom våldsfällan, där tillträde till marknaden är begränsat. Historien fortsätter, genom ständig förändring.