25 februari 2018

Den fria viljan att slå något ur hågen

Håg är ett gammalt fornnordiskt/germanskt ord med svårfångad betydelse. Det är något man kan ha, för har man den inte så är man håglös. Hågad, eller hugad, det är ett ord som fångar upp en vilja, men kopplad till en mer allmän sinnesstämning. Håg kan översättas med sinne, tanke, eller engelskans "mind". Jag vill lyfta fram detta gamla ord för att skapa associationer kring hur vi skapar begrepp för de svårfångade processer som vi alla kan iakttaga inombords. Klart är att man med en viljeyttring kan blockera det som man är hågad att göra, man kan "slå något ur hågen". Ibland vet man inte vad man vill, då är man tvehågsen. Ibland är man glad i hågen.

Finns det någon "fri håg"? Den "fria viljan" är ett omdiskuterat  begrepp, men aldrig har jag hört någon fundera om man är fri att välja sin håg. Hela resonemanget framstår som lustigt. Hågforskningen befinner sig i sin linda. Men det kan vara nyttigt att försöka tala om hågen, om inte annat så för att få ett annat ord än "vilja" att sortera tankarna med.

Min utgångspunkt är att olika mentala processer har en materiell grund och att det inte finns någon "själ" eller "ande" som inte är en funktion av hjärnan och nervsystemet. Den ursprungliga användningen av håg var kanske en förkristet begrepp för något som uppfattades som en "själ".  Men när jag i detta inlägg använder ordet håg så menar jag mera vardagsspråkligt att man har en känsla för att man vill göra något, och den är ett resultat av både omedvetna och självmedvetna processer inombords. Och starkt påverkad av yttre intryck, ens håg påverkas givetvis av biologiska och sociala faktorer. Mycket sammanflätat så finns alltså fyra olika system som samverkar, och som man behöver bra ord för. Jag tycker det blir konstigt när man med medvetande bara menar de tankar som ens självmedvetna jag har. Övriga delar av hjärnan och nervsystemet uppfattar jag som medvetet, det tar in information om omgivning och reagerar på det, minns saker osv. Att kalla det för "det omedvetna" känns språkligt fel, men det är vad jag förstår det vanliga ordet. Det "undermedvetna" är för starkt kopplat till vissa psykologiska teorier för att kunna användas neutralt. Man kan tala om "primära processer" eller "Systemnivå 1" även om det blir språkligt trist. Då blir ens självmedvetande betecknat som "systemnivå 2". Och hjärnans biologiska miljö blir "systemnivå 3" (gener, blodsockerhalt, virus osv)  medan den externa sociala miljön blir "systemnivå 4" (normer, vanor, osv). En numrering är ju alltid praktisk. Jag skriver "systemnivå" för jag menar att olika system verkar med relationer på de olika nivåerna, men på varje nivå finns en viss typ av interaktion samlad. Det gör att flera system påverkas av en inlärning som förändrar hur systemnivån arbetar. Detta ger en bild av "ihopvävda loopar".

Jag återkommer till Jonathan Haidts bild av medvetandet som en elefant som trögstyrt påverkas av sin förare. Elefanten är vårt omedvetna systemnivå 1, föraren som försöker få någon slags riktning på det hela är det självmedvetna systemnivå 2. Och de påverkas av sina biologiska förutsättningar (systemnivå 3) och av vad andra elefanter/förare gör (systemnivå 4).

Jag kan ta ett vardagsexempel. Jag uppträder håglöst, för att inte säga lättirriterat och ogint. Mitt självmedvetna jag reagerar på mycket negativa signaler från mitt omedvetna men väljer att tro att obehaget beror på något fel i omgivningen, därav diverse arga reaktioner från min sida. Mitt självmedvetna jag har dock tidigare planerat för situationen genom att köpa en chokladkaka. När det biologiska systemet skickar signaler om låg blodsockerhalt bearbetas de av det omedvetna systemet. Av någon anledning begriper dock inte mitt självmedvetna jag orsaks-sammanhanget förrän mitt omgivande sociala nätverk upplyser mig om, (mer eller mindre artigt) att jag måste ta och äta något. Varpå chokladkakan kommer väl till pass. (Exemplet är lite tillrättalagt, i många fall tvingas omgivningen fixa fram något ätbart för att få mig lugn).

Notera att hela exemplet handlar om signalering av information om en bristsituation, som leder till handling som återställer någon form av jämvikt i systemen. Alla system påverkar varandra i olika återkopplingar för att uppnå jämvikten. Det är inte så att det omedvetna styr, det bara bidrar med sin del efter sin förmåga. Det finns inte heller något deterministiskt i detta. Mitt självmedvetna jag spelar en viktig roll (om än inte ärofull) i att styrning uppnås. Framförallt finns en inlärning eller erfarenhet som gör att det självmedvetna jaget begriper vad som pågår efter att ha fått några tydliga anvisningar från närstående personer. Varpå det självmedvetna jaget lägger ner de onödiga konflikterna med sig själv och andra som är på väg att uppstå och äter choklad istället.

Minnet är alltså också en viktig komponent i detta. Det är därför det heter att man "kommer ihåg".


23 februari 2018

Yuval Noah Harari om fri vilja

Yuval Noah Harari skriver på sid 257 i Homo Deus (svenska utgåvan) om att liberaler sätter frihet högt för att de tror att människor har en fri vilja. Påstående att vi har en fri vilja utger sig för att vara ett faktautsaga, men (menar Harari) det motsägs av livsvetenskapernas senaste rön. Referensen är Gazzaniga "What is in charge?" Ecco 2011. Gazzaniga är känd för sin forskning om att hjärnhalvorna har olika syn på världen, vilket märks tydligt hos patienter där man skurit av kopplingen mellan dem.

I just detta sammanhang fokuserer Harari på liberalism men givetvis är den fria viljan en förutsättning för många tankesystem. Att påstå att vetenskapen på något vis bevisat att den fria viljan inte finns är väldigt långtgående. Grundfelet, som jag ser det, är att man antar att på grund av att hjärnan består av materia så måste den följa deterministiska lagar, men då begriper man inte vad ett komplext adaptitvt informationssystem kan göra. Om materian bara är bäraren av informationssystemet kan den rimligen åstadkomma en fri vilja. Men jag får återkomma till det, detta är krångligt.

Harari beskriver det som att en viss mänsklig handling kan reduceras till en kombination av deterministiskt bestämda processer i hjärnan i kombination med slump. Sen skriver han "den sista spiken i frihetens kista slås av evolutionsteorin". Han får det att låta som att det naturliga urvalet inte kan verka om inte alla val är uttryck för något i organismens genetiska kod. Han hänvisar till forskning om att handlingen sker innan vi tänkt ut den (Referens Chun Siong Soon et al, Nature neuroscience, samt Daniel Wegener The illusion of concious will" 2002 och Benjamin Libet.)
Sen går han vidare med militär utveckling av tDCS som Sally Adeee skrivit om i  New Scientist. 30 mars 2012.
Vidare gör han en poäng av att vi har "flera jag" så som Gazzanigas forskning visat, samt Kahnemans kallvatten-experiment om att bara sista upplevelsen räknas. Det "berättande jaget" skulle alltså vara mindre relevant än det "upplevande" jaget.
Han ser det som att vi kommer att uppge tanke på en fri vilja till följd av teknisk utveckling, sid 277, och undrar om "demokrati, fri marknad och mänskliga rättigheter" kan överleva detta?

Frågan om självmedvetande och fri vilja är filosofins "hårda fråga". Innan jag rör till detta allt för mycket vill jag lägga fram två enkla invändningar. Den ena är pragmatisk. Uppfattningen att den fria viljan finns fungerar och motsägs inte av att det pågår deterministiska och slumpmässiga processer i hjärnan. Utan att påstå att det finns ett jag som är "något annat" (t.ex. en själ) så går det mycket bra att föreställa sig att den efterrationalisering som sker i hjärnan som leder fram till självmedvetande, och som sedan via "det berättande jaget" kan reglera vad det "upplevande jaget " gör, att det är en fri vilja. Och detta motsägs inte av evolutionen, utan detta är en anpassning som visat sig ha överlevnadsvärde. Detta är en analogt med den pragmatiska verklighetsuppfattningen jag tog upp i inlägg om evolutionär epistemologi tidigare.

Den andra invändningen är en filosofisk definitionsfråga - hur ska vi definiera vad som kan utgöra "en fri vilja"? Jag förstår inte varför en komplex bild av hjärnan, där det finns flera olika processer igång samtidigt, som kan resultera i flera olika "jaguppfattningar" inte går att förena med uppfattningen att det finns en människa, som givet alla sociala och miljömässiga (biologiska) begränsningar, ändå är moraliskt ansvarig för sina val och har en fri vilja. Vi kan inte välja fritt, men det tror jag ingen som talar om fri vilja menar att vi kan. För att ta ett enkelt exempel, vårt självmedvetande kan inte välja att sluta andas, då tar djupare lager av hjärnan över kontrollen och tvingar fram ett andetag. Men det går att välja. För att vara drastisk, det går att välja att ta sitt liv. Det är ett val att fortsätta leva, på ett vis som det inte är för andra djur.

Jag associerar till en av det fria valets filosofer, Albert Camus. I en absurd värld kan en människa i en livskris tvingas göra ett val. Delar av ens medvetande vill fortsätta leva, men det kan finnas starka skäl att välja att avsluta livet och självmedvetandets fria vilja står då inför ett avgörande beslut.


7 februari 2018

Harari del III många frågor blir det

Yuval Noah Harari (YNH) bjuder in till att fundera över många frågor med sin "Homo Deus". Hans kategoriska stil talar på ett sätt emot det, han är inte den som redovisar olika förklaringar till historiska fenomen. Men istället blir det till provokationer, och det är nog hans syfte.

Så här följer några funderingar.

Varför tror han att frågor om svält, epidemier och konflikt är lösta? Behövs det för att kunna driva tesen om de nya frågorna, evigt liv, lycka och gudastatus? Det YNH kallar gudastatus syftar på olika former av uppgraderingar av mänskliga förmågor genom hopkoppling mellan människor och teknik (transhumans) eller genom genteknik.

Och varför tar han upp klimatfrågan och djurrättsfrågor inklusive artutrotning men han ger ingen överblick över alla de miljöhot som påverkar framtiden? Ganska enkelt kunde han hänvisat till de planetära gränsvärdena och fått ett helhetsgrepp på framtidens miljökriser. Kväve/fosfor-frågan och felaktig markanvändning är två områden som redan passerat kritiska gränsvärde som han borde tagit upp.

Djurrättsfrågorna har en särskild betydelse för YNH eftersom han vill tydliggöra det etiska problemet med att människan betraktar sig som "en högre stående art" som tar sig rätt att utnyttja andra arter - hur ska vi förhålla oss till nya transhumana organismer eller AI-system som är intelligentare än vi? Eller tvärtom, hur kommer de att förhålla sig till oss? Givet att de är intelligentare, kanske de kommer att vara mera humana än vad vi är djurvänliga?

YNH beskriver en övergång från animism till hierarkisk gudatro och sedan humanism i tre varianter: liberalism, socialism och "evolutionär humanism", för att slutligen hamna i teknohumanismen och dataismen . Detta skulle kunna karakteriseras av olika former av infrapolitik, om man utvecklar det begreppet. Är det meningsfullt att försöka göra det?

Varför kallar han det "evolutionär humanism" när han menar olika övermänniskoideologier? Jag tycker varken "evolutionär" eller "humanism" passar  bra. Jag förstår att han använder "humanism" för varje ideologi som utgår från människors egna värderingar (upplevelser x sensititivet), inte någon förment gudagiven regelbok. Jag ser dock inte någon fördel med att förknippa rasbiologiska idéer, även om det kommer i modern form, med ord som evolution och humanism, det riskerar bara att skapa förvirring.

Och varför inför han idén om att den fria viljan inte finns som om det vore någon slags etablerat vetenskaplig ståndpunkt? Vad blir då kvar av hans fina beskrivning av "intersubjektiva fenomen"? Och hans funderingar kring djur-rättigheter?. Hans hejiga sätt att skriva utan att ta upp olika synsätt blir uppenbart svagt här, särskilt som han är klar över att medvetandeforskningen inte på något vis har löst frågan om den fria viljan, eller ens vet hur den frågan ska kunna lösas.

Jag kan inte se att "dataismen" eller "teknohumanismen" som idéer är beroende av att den fria viljan inte finns. Däremot kanske flera förespråkare för dataism finner stöd i argument som framförs av de filosofer som hamnat i ståndpunkten att den fria viljan är en illusion. En del gör detta med det ärliga syftet att prova olika tänkbara världsbilder. Men det kan nog finnas de som har rätt obehagliga agendor. Möjligen lyfter YNH fram väldigt grumliga idéer till en ställning de inte förtjänar? Jag kan dock inte annat än tycka att han verkar vilja få oss att ställa många nyttiga frågor.