22 april 2016

Hur uttalas Nfr.t.jj.tj ?

Fördjupningen i indisk grammatik som jag tog upp i förra inlägget gav mig en anledning att läsa två av Ola Wikanders utmärkta böcker. Förutom "I döda språks sällskap", som har ett helt kapitel om sanskrit, så läste jag "Orden och evigheten", (utgiven 2010 på W&W). Den boken handlar om diverse språkfrågor, ibland helt utanför vad jag intresserar mig för, men han skriver så bra svenska att det är ett nöje att fortsätta läsa vad det än handlar om.

Ett kapitel handlar om uttal av historiska namn. Här har sanskrit en speciell fördel, för den store grammatikern Panini skrev även ner fonetiska beskrivningar av de olika ljuden ca 400 f.Kr. Sanskrit har också en lästradition, verser har lästs och sjungits genom tiderna. Men lästraditioner kan utvecklas olika, så är det med hebreiska som fått många olika traditioner, till exempel en sefardisk i Spanien, en orientalisk och en östeuropeisk.

Samtida transkriptioner till andra språk kan ge ledtrådar till uttal. Ola Wikander har exemplet "Caesar" som på antik grekiska skrivs Kaisar, vilket visar att namnet uttalades med k på hans tids latin. I senare tiders latin, sådant latin som man t.ex. döpt blommor med, ändrades uttalet av C till s, och i en modern text ska namnet uttalas "se:sar".

Komparativa studier och allmän kunskap om språkutveckling ger också ledtrådar till gamla tiders uttal.

Ola Wikanders huvudexempel är egyptiska. Problemet är att liksom många av de semitiska språken så skrevs fornegyptiska (när man använde hieroglyftecken som bokstäver) utan att använda vokaler. Så vi vet inte hur den berömda drottning Nefertitis (1380-1330 f.Kr.) namn egentligen uttalades. Det troligaste var enligt Wikander att det uttalades Nafratita eller Nafteta. "Nfr.t" är egyptiska för god, och i en akkadisk transkription skrivs det "napa". Av detta kan man dra slutsatsen att första vokalen bör ha varit ett a och inte det e som man som konvention använt.

Här måste jag lägga in lite uppsaliensisk kuriosa. Johan David Åkerblad var diplomat och språkforskare som år 1802 var först med att tyda flera av personnamnen i den fonetiska skriften på Rosettastenen. Han lyckades klura ut halva det demotiska alfabetet genom jämförelser med koptiska. Men han trodde att alla tecken i skriften skulle motsvaras av ljud och körde fast. Den som till slut redde ut den komplicerade blandningen av symboler var fransmannen Jean Francois Champollion.

Ola Wikander ställer frågan om det spelar någon roll vilket uttal man väljer. Han anser givetvis att man ska låta som "de gamle", men i hans fall är det tämligen självklart. Om man ska forska på utdöda språk måste man försöka förstå uttalet. Men för oss andra?

Oftast spelar det mindre roll. Bara man kommer ihåg att moderna eller svenska namnkonventioner inte alltid stämmer med det "rätta" uttalet så är det praktiskt att hålla sig till ett etablerat uttal. "Morse-alfabetet" ska inte uttalas som kommissarie Morse, men jag minns hur fånigt det kändes när jag sent omsider insåg att "Morse" var ett engelskt namn.

Det går givetvis bra att skriva Rikard Lejonhjärta fast han hette Richard Cœur de Lion. Jag gillar att skriva Saint Louis istället för Ludvig den helige men risken är att jag stavar fel. Och de hedrande tillnamnen som historiskt används för olika personer behöver inte vara så rättvisande.

Ola Wikander tycker det är bisarrt att vi använder namnet Sitting Bull, men "Sittande tjuren" var betydelsen av hans namn som vuxen, Tȟatȟáŋka Íyotake. Under sin ungdom kalldes han Húŋkešni som betyder långsam. Jag har inga problem att referera till honom som Sitting Bull. Däremot är det jobbigt att inse att när jag som barn slukade Erik "Uncas" Englunds böcker var mitt uttal av sioux lite väl bokstavstroget.

Det är möjligt att Tȟatȟáŋka Íyotake inte gillade att bli kallad namn på fiendernas språk. Eftersom Sitting Bull är en direktöversättning så framstår det inte som nedsättande, men det kanske man inte kan ta gör givet. I vissa fall är det inte enkelt. Berber är ett ord som anknyter till barbar, som användes nedsättande av romarna. Amazigh, i plural Imazighen, har jag försökt skriva i inläggen men då känner jag ändå att jag måste förklara varje gång.

Valet eller uttalet av ett namn vara kopplat till mycket komplexa historiska skeenden. Staden Jerusalem heter Al-Quds (ibland stavat Al-Kuds) på arabiska och det skulle kanske vara korrekt att skriva om staden med  namnet Al-Quds om man behandlar de långa perioder som staden varit under arabiskt styre, men det riskerar att bli förvirrande för dem som inte har det arabiska namnet aktuellt för sig.  Ursprungligen så kommer namnet Jerusalem från ett av Ola Wikanders favoritspråk, ugaritiska. Staden hette Ursalim (eller något liknande), en stad helgad åt den ugaritiska guden Shalim (aftonstjärnans gud).

3 april 2016

De första indiska grammatikskrifterna

De första grammatikerna man känner till var från indiska halvön. Sanskrit fick tidigt sin etymologi och formlära beskriven. Redan från cirka 800-talet före Kristus finns belägg. Även tamil har tidiga grammatiktexter, från ca 300 f.Kr. Och eftersom den lärde Hemachandra som jag tog upp i förra inlägget var grammatiker så passar det nu med en kort översikt över den äldsta indiska grammatikens historia.

Jag har tidigare skrivit om kartor och om kalendrars historia, men inte om grammatikböckernas. Jag inledde bloggen med biskop Isidorus Etymologia (skrivet 622-633 e.Kr) men det var inte en grammatik utan en uppslagsbok med många språkhistoriska utläggningar. Det är inte så tydligt avgränsat vad som är en text om grammatik, eftersom det kan ingå i en text som har ett bredare innehåll.

Det tar tid att skriva en grammatikbok. Svenska Akademin avsåg att skriva en grammatik redan 1786 när den grundades men "Svenska Akademins grammatik" utkom inte förrän 1999. Det gäller nog för många grammatiktexter att de närmast är pågående projekt som utvecklas över tid.

Ordet grammatik har sin egen etymologi, det kommer av grekiskans "grámma" = bokstav och "techne" = konst, hantverk.

Etymologi betyder språkhistoria och kommer av grekiskans "étymon" = den sanna betydelsen av ett ord. Jämför ethos, som inom retoriken avser trovärdigheten hos en talare.

Ytterligare ord som fångar in vad språkintresserade forskare sysslar med: filologi, semantik och lingvistik. Filologi (= kärlek till ord) handlar om textanalys och förståelse av kulturhistoriska samband. Semantik (av grekiskans sēmantikós = betydelse) är studiet av ord och symbolers mening. Lingvistik (= från latinets lingua, språk) är språkvetenskap.

Den förste indiske språkvetaren man vet namnet på hette Śākaṭāyana. Han ingick i en tradition av lärda som tänkte kring språket sanskrit.  Han omnämns av Yaska, som på 500-talet f.Kr. skrev kommentarer till ordlistor. Yaskas kommentarer är de äldsta bevarade etymologiska texterna och benämns med det ord som betyder etymologi på sanskrit: nirukta.

Texter om nirukta finns här. Den engelska översättningen börjar efter 428 sidor förklaringar.

Eftersom tolkningen av Rigveda och andra veda-skrifter var central för brahmanerna, var det inte någon tillfällighet att språkhistoria utvecklades som en viktig verksamhet. Övriga centrala områden för studier var fonetik, grammatik, verslära, astronomi/kosmologi/astrologi, matematik och ritualer (de sex vedangas).

Efter Yaska följer sanskrits mest kände grammatiker, Pāṇini Aṣṭādhyāyī, (som betyder "Åtta kapitel") är namnet på hans grammatik som skrevs cirka 400 - 350 f.Kr. Den består av nästan 4000 regler för sanskrits morfologi (formlära) samt till en mindre del syntax (satslära) och semantik. Panini kom troligen från Peshawardalen i det som idag är norra Pakistan.

Paninis sutras finns på nätet, se till exempel sanskritdocument. Eftersom Paninis grammatik fick stor betydelse för det religiösa tänkandet kom man att anse att vissa av reglerna hade gudomlig inspiration. Till exempel kallas hans sutras som grupperar olika symboler/ljud på ett systematiskt vis för Shivas sutras. Om jag förstår rätt så skapade Panini ett system där han efter en viss symbol kunde ange (nu tar jag svenska bokstäver som exempel": "a å" och då mena "a o u å" medan om han skrev "a ö" så avsåg han "a o u å e i y ä ö". Intrycket av detta när man tittar på några sutras är att det är ett kodat symbolspråk för språk. Mina exempel är kanske inte så bra då de trivialt sorterar hårda och mjuka vokaler, läser man på mera (till exempel på Kiparsky Stanford University) förstår man att Paninis system innebar möjligheter till generalisering av grammatiken på ett systematiskt vis.

Två av Paninis viktigaste efterföljare inom grammatiken var Katyayana (ca 300 f:Kr) och Patañjali (ca 150 f:Kr). Deras verk sammantaget är grunden för klassisk sanskrit.

Även språket tamil fick tidigt grammatiska tolkningar: Tolkāppiyam. Det är oklart när den skrevs (300 f:Kr - 300 e:Kr) men tamil får räknas in bland de klassiska språken med antik dokumentation av grammatiken. Dit räknas förutom sanskrit också till exempel klassisk grekiska, latin, kinesiska, persiska och arabiska. I Indien räknas även kannada, telugu, malayam och odia som klassiska indiska språk, något jag får återkomma till när jag skriver om södra och östra Indien.

De klassiska språken bevarades inom religionernas liturgi men folkspråken utvecklades vidare från dem. Acharya Hemachandra som levde i Gujarat på 1100-talet e.Kr. skrev grammatik för en rad "dialekter" av sanskrit (så kallad prakrit) som sedan blev egna språk, viktigast var hans bidrag till grammatiken för föregångaren till gujarati.

Ola Wikander har ett kapitel om sanskrit i sin bok "I döda språks sällskap", W&W, 2006. Kapitlet heter "Det fulländade". Ordet sanskrit betyder "det förfinade" eller "det välordnade", det betraktades av indierna som en förfinad variant av fornindiska och skilt från vulgärspråket prakrta, "det allmänna". Ola Wikander redogör för att vedaskrifternas språk är en ännu äldre form av detta indo-europeiska språk. Språket i den iranska Avesta liknar veda-skriften och de ingår i den indo-iranska språkgruppen, en grupp som även innehåller t.ex. sogdiska och skytiska.

Kapitlet innehåller flera exempel på sanskrits extrema formrikedom. Bland annat kan ord kombineras fritt så att om man har två ord som har åtta synonymer vardera går det att skapa 64 olika kombinerade synonymer av dessa. Exemplet är guda-epitetet "lotusögd".

Märkligt är också att det går att skriva klassisk poesi så att det går att läsa samma text både åt höger och vänster. Enligt Ola Wikander finns ett poem som kort sammanfattar eposet Mahabharata  vid läsning i ena riktningen och Ramayana om man läser i den andra. Jag har försökt söka fram detta och hittade ett palindrom när jag sökte på poeten Daivagya Surya Pandita. Jag hittade även här en text som beskriver diverse märkliga skrivövningar på sanskrit. Vissa av exemplen visar på hur språket sanskrit bjuder in till ett matematiskt tänkande, så det var ingen tillfällighet att Hemachandra som poet också var framstående matematiker. Osannolikt nog finns ett exempel där ett tamilskt helgon löst Eulers problem med springarens väg över ett schackbräde (springarproblemet), men i form av ett poem som hyllar Ramas träsandaler!