23 februari 2016

Indisk översikt fram till 1220

Eftersom jag skriver ner en tänkt båtresa runt Indien 1220 så tenderar jag att fastna i detaljer kring kuststäderna. Men innan jag fortsätter med det tänkte jag göra en kort översikt. Indiska halvön är en stor del av världshistorien. Arean på dagen Pakistan, Indien, Bangladesh och Sri Lanka är 4,3 miljoner kvadratkilometer, samma som EUs area på 4 325 000 kvadratkilometer. Variationen av klimat och befolkningar är enorm. Till Sydasien räknas (enligt Cambridge Encyklopedia) även Bhutan, Nepal och Maldiverna. Jag har använt etiketten "Indien".

På den indiska halvön har mer än en femtedel av världens befolkning levt.

Här finns ursprunget för flera betydande religioner och vetenskapliga framsteg varav det viktaste var Nollan.

I en kortversion av den indiska historien börjar man med Induskulturerna, Harappa och Mohenjo-Daro. Sen kommer en komplicerad utläggning om tidig vedisk tid, aryas och sanskrit som ett indo-europeiskt språk i relation till dravidiska språk som finns kvar i syd. Från 600-talet f.Kr etableras små kungariken runt Ganges som kan ses som de första statsbildningarna. Från ett rike i norr kom prinsen Siddhārtha Gautama som grundade buddhismen. Exakt när han levde är oklart, någon gång mellan 570 - 400 f.Kr bör det ha varit. Ungefär vid samma tid utvecklades även jainism som en tydlig religion jämte de etablerade formerna av hinduism.

Indien har inte som Kina en erkänd lista av klassiska historiska huvudstäder. Istället lyfts sju heliga städer fram, av dem är den mest kända Varanasi i Kasi vid Ganges. Några huvudstäder vill jag nämna. Den tidiga huvudstaden Rajagriha (kungahuset) överglänstes snart av närbelägna Pataliputra, som låg vi floden Gandaks sammanflöde med Ganges. Pataliputra blev huvudort i Mayraimperiet (322-125 f.Kr). Stor betydelse fick Ashoka (regent 270-232 f.Kr) som erövrade nästan hela Indiska halvön, han blev sedan buddhist och blev betydligt fredligare. Hans chakra är hjulet i Indiens flagga. I den utmärkta "A history of India" av Hermann Kulke och Dietmar Rothermund (Routledge, 3:e utgåvan 1998) står att Ashokas "fredlighet" var en klok insikt att inte överexpandera imperiet, men att makten upprätthölls med en kombination av buddhistiska ideal, inkluderande av hinduiska brahminer och olika sekter (ex. Ajivika) samt statsmannaskap i Kautilyas mera osentimentala modell.

I centrala Indien låg staden Ujjain (också en av de sju heliga städerna, i riket (janapadan) Avanti 600-300 f.Kr). Handelsvägen från Pataliputra över Vindhya-bergen till Ujjain och sedan sydväst längs Narmadafloden till hamnstaden Bharukacha (Borach/Bharuch). Ännu viktigare var "the grand trunk road" till Punjab i Indusdalen och handelsstaden Taxila . I söder var tre riken viktiga: Chola i Tamil Nadu, Pandya längst i söder och Chera i Kerala. Handel med Romarriket fick ökad betydelse kring 100 e.Kr men avtog sedan och handeln österut med Sydostasien och Kina växte.

Nästa stormakt efter Mayra blev Gupta-riket (320 e.Kr - 550 e.Kr). Guptariket var under en tid det mäktigaste riket i världen och dess organsation (ett centralt styre som hade kontroll över omgivande småkungar, så kallade samantas) kom att bli modell för senare indiska kungariken. Riket försvagades av interna konflikter och från norr anföll heftaliterna som etablerade ett rike i nordöstra Punjab år 515. Ett tredje stort men kortvarigt imperium i Gangesområdet var Harshariket (606-657) med Kannauj som huvudstad. Flera tidigare inlägg kring juni 2011 beskriver övriga riken vid den tiden, men viss betoning på Pallavariket i Tamil Nadu.

Herrmann Kulke beskriver det kulturella inflytandet av Pallavas i Sydostasien, hinduiska tempel byggdes i Pallavastilen från Kanchipuram och Mahabalipuram. Men hinduismen var inte allenarådande. Den kinesiske munken Xuanzang reste 17 år i Indien och såg Nalanda men besökte även Pallava och skrev att det fanns mer än 100 buddhistiska kloster där.

Harshariket var det sista stora "inhemska" imperiet i Gangesområdet. En rad mindre kungariken etablerades som krigade inbördes men var starka nog att avvärja de allt svårare angreppen från norr. Men olika mamluk-baserade militärt välorganiserade dynastier från områdena runt dagens Afghanistan riktade allt allvarligare angrepp söderut och år 1206 vann de en avgörande seger som innebar att det så kallade Delhi-sultanatet grundades. Jag har skrivit om det i ett inlägg som handlade om Razia Sultana, en kvinna som blev regerande sultan under en period i Delhi. Flera olika dynastier i Delhi följde som klarade angrepp från mongolerna fram till Mogulriket 1526. Denna del av norra Indiens historia skildras på ett lättläst vis i Sören Wibecks "Indiens historia" från 2012.

Hermann Kulke beskriver hur splittringen i olika kungariken också åtföljdes av en process där lokala språk fick större betydelse jämfört med den sanskrit som varit gängse brahminspråk i de stora imperierna. Under samma period som folkspråk började ersätta latin i Västeuropas kyrkor så skedde något liknande i Indien.

Stor regional betydelse fick kontakterna österut. Hinduiseringen eller Indifieringen av Sydostasien började på 600-talet och ökade fram till 1200-talet. Som exempel byggdes Angkor Wat som ett hinduiskt tempelkomplex av khmererna under 1100-talet. Hermann Kulke menar att denna indifiering är en av de mest betydande kulturspridningarna som skett i världshistorien utan krig och erövringar.


14 februari 2016

Etapp 3 Bagdad till Sindh 1220

Nästa etapp i den tänkta 1220-talsresan gick från Bagdad till Sindh (stavas även Sind). På kartan är det landvägen en resa på cirka 340 mil. Sjövägen är enklare, från Basra till en hamn i Indusdeltat. Jag har skrivit om Sindhavet år 600 i inlägg 21 augusti 2011, då hette hamnstaden Debal. Den hamnen bör ha varit Banbhore, som övergavs, sannolikt före 1220, då floden ändrade sitt lopp. Den nya hamnen kallas i länken innan för Lahori.

Sevärdhet på vägen: Bahla-fortet i Oman. Oman regerades från 1154 till 1400-talet av en inhemsk dynasti, Nabhani-dynastin. De kontrollerade handeln med ren rökelse från harts av trädet Boswellia sacra så kallad olibanum eller på engelska frankincense. Den viktigaste hamnen var Sohar. Staden anser sig vara födelsestad för den mytologiske Sinbad Sjöfararen, och en dhow med namnet Sohar har fått resa i Sinbads spår till Kina. Deras första stopp var inte förrän i Calicut nere i Kerala, men jag tänkte mig flera stopp, med början i Sindh i dagens Pakistan.

Sindh erövrades redan 711 av araberna, under umayyadernas styre. Araberna besegrade brahminen Chachs styrkor , en historia som nedtecknades i boken Chach-Nama. Även området uppströms Indus, runt den gamla staden Multan, kom under muslimskt styre, men där avstannade denna första fas av expansion. Under ghaznaviderna och senare turkiska muslimska dynastier (Ghurider m.fl) från norr kom lokala så kallade muslimska rajput-dynastier att få betydelse i Sindh, den viktigaste av dem var Soomra-dynastin 1024-1351.

Rajput var en beteckning på en hinduisk krigarkast. Ordet kommer från sanskrit, raja-putra, som betyder "son till en kung". De hinduiska rajputernas viktigaste område var Rajastan, öster om Sindh. De muslimska rajputernas huvudstad fram till ca 1025 var Mansura, som idag heter Brahmanabad in Sanghar Sindh. Staden byggdes efter en cirkulär stadsplan likt den som senare användes i Bagdad och anses ha varit en magnifik stad. Efter att staden förstörts av ghaznavider kom Tharri och sedan Thatta att vara huvudstäder enligt denna mycket Soomrapositiva källa. Jag hittade en kvinnlig regent i Soomra-dynastin, Zainab Tari Soomro (regent 1092-1102), som hade Tharri som huvudstad och Tharri borde ha haft den rollen även 1220. Ytterligare en "soomrasida" på internet betonar sufismens betydelse för islam i Sindh. Många sufiska heliga platser, så kallade dargah, finns runt om i regionen. Dessa två bloggar skrivs av personer som heter Soomro i efternamn, vilket kan förklara deras intresse i sin dynastis historia. En mer känd klan med rötter från rajputs i Sindh bär familjenamnet Bhutto.

Vissa historiker hävdar att hamnstaden Debal låg vid dagens megastad Karachi. Säkert är att Karachi blev en viktig hamn från 1500-talets mitt. Den andra stora staden i Sindh, Hyderabad, grundades 1768.

6 februari 2016

Etapp 2 - från Sicilien till Bagdad år 1220

Från kejsar Fredriks Sicilianska rike hade det varit praktiskt att följa med skepp från republiken Pisa till Cypern. Men på Cypern styrde John av Ibelin, hertigen av Beirut, en ledande moståndare till Fredrik. Möjligen hade det ändå gått bra, det var ännu inte inbördeskrig, det (War of the Lombards) började 1228. Cypern var bas för det femte korståget från 1217, ett storskligt angrepp på det ayybidstyrda Egypten, så för vidare resa in i muslimska områden var det kanske ingen bra startpunkt.

I Damaskus satt en gren av det ayyubidiska styret (Al-Mu'azzam, Saladins brorson) som från 1218 till 1238 var relativt oberoende från sultanen al-Kamil i Egypten. Det hade kanske gått att resa raka vägen från Beirut till Bagdad, ca 95 mil. Det hade nog varit säkrare då än att göra den resan idag. Men denna vägen är mycket öken.

I mitt googlande hittar jag en kvinnlig ayybidisk regent, Dayfa Khatun styrde i Aleppo 1237-1244. År 1220 var hennes son Al-Aziz emir i Aleppo. Både han och hans mor framstår som sympatiska arkitekturintresserade personer, värda ett besök. Aleppo är italienska, staden heter Haleb på arabiska. Från Aleppo följer man närbelägna Eufrats floddal på väg mot Bagdad.

Just idag är nyheterna från Aleppo om möjligt värre än någonsin, staden är belägrad av regeringsstyrkor och människor flyr mot Turkiet men gränsen är stängd.

Men jag håller mig till 1220. Jag tror bästa resvägen då hade varit att åka från Antiokia via Edessa (dagens Sanli-urfa), Mardin, Nisibis, (Nusaybin) och Mosul till Bagdad, en resväg på 125 mil. Det innebär att resa något norr om dagens Turkiska gräns bort mot Tigris och sedan följa den flodens dalgång mot Bagdad.

Den resan skulle ha börjat i det armeniska riket Kilikien (på engelska Cilica) som etablerades som kungadöme 1198/99 med kröningen av Levon A Metsagorts. Huvudorten var Sis men 1216 lyckades hans trupper erövra Antiokia. Levon dog 1219 och då blev hans dotter Isabella (Zabel) regent, fast hon var bara 3-4 år gammal. Hon var regent till 1252. Styret kom efter en del turer att leda fram till en dynasti kallad den hetumidiska. Kilikien utgjorde  en brygga mellan den kristna och den muslimska världen och mycket handel passerade denna väg. En viktig hamnstad norr om Antiokia var Aegeae, av italienska handelsmän kallat Laiazzo, idag heter staden Yumurtalık. Huvudstaden Sis, som låg längre inåt landet åt norr nära dagens Kozan, förstördes 1375 av mamluker och Kilikien upphörde att existera.

Norr om Kilikien höll seldjukturkarna sultanatet Rum. Österut, på den väg mot Mosul som jag tänkt mig, styrde en turkmenisk dynasti kallad Artuqid (Ortokid), som vasaller under ayyubiderna. Diyarbakir var deras huvudort men dit blir omväg, bättre raka vägen från Edessa till Nisbis. Dessa två klassiska städer var mycket små.  På Colin McEvedys karta över städers befolkningar 1212 syns de inte, Kairo och Bagdad är markerade som de största städerna (50-125 000), medan Antiokia, Damaskus och Basra är markerade som 23000 - 49000 invånare, och i intervallet 15000-22000 finns Aleppo, Mosul och en stad nedströms Bagdad som hette Wasit.

Framme i Mosul kunde vi beskådat al-Nuri moskén, färdigbyggd 1173, berömd för sitt lutande minaret. (Jämför lutande tornet i Pisa som började byggas 1173 men inte var klart förrän 1360. Pisatornet började visserligen luta innan det var klart men redan 1220 kan det inte lutat så mycket.)  Vi hade även kunnat träffa historikern Ali ibn al-Athir, som skrev en komplett historia, al-Kamil fi'l Tarikh, den var dock klar först 1231. Här ett utdrag med den kända texten om hur en enda mongol kunde sätta skräck i hela sällskap.

Väl i Bagdad var vi i den abbasidiske kalifens stad. Abbasiderna kom till makten år 750 e.Kr. (år 132 AH) och den andre kalifen al-Mansur etablerade huvudstaden Bagdad 762. Storhetstiden under 800-talet grundlades under kalifen Harun al-Rashid från 786. Kalifatets nedgång kulminerade med att de persiska (shiitiska) buyiderna tog över staden 946. Kalifatet fanns dock kvar. Seldjukturkarna under sunnimuslimen Togrul Beg tog på den dåvarande kalifens inbjudan över makten i Bagdad från 1055. Senare kalifer försökte vara självständigare, kalifen slog tillbaka en seldjukisk belägring av Bagdad 1157.

År 1220 var Al-Nasir li-Din Allah kalif (kalif 1180-1225). Han räknas som en av de sista mäktiga kaliferna innan mongolerna krossar Bagdad 1258. Han byggde det enda abbasidiska palats som ännu finns kvar i Bagdad, i en stil som även återfinns i Samarkand. Palatset liknar den skola som byggdes något senare, madrasen al-Mustansiriya, och vissa anser att palatset var en madrasa, al-Sharabiya.

Som en del av försöket att omorganisera kalifatet stödde Al-Nasir en militarisering inom ett slags skråväsende som kallades futuwwa. Dessa skrån utgick från sufism, men hur det kunde leda till organisering av beridna soldater vet jag inte. Klart är att kalifen likt påven var tvungen att ha en tillräckligt stark militär på sin sida för att behålla makten. Kanske det abbasidiska kalifatet under al-Nasir var på väg att hitta nya former för att ena arabiska, turkiska och persiska intressen. Men inför mongolernas framfart så räckte det inte.

Den mest betydande skola som fanns i Bagdad 1220 var al-Nezamiyeh, grundad 1065 av  statsmannen Nizam al-Mulk (1018-1092). År 1220 kan man där ha träffat poeten och författaren Saadi från Shiraz, (ca 1200-1292) som bland annat skrev anektodsamlingen Golestan (Rosengården). Jag skrev tidigare mer om sufiska författare. År 1220 skulle man kunnat träffa Ibn Arabi som reste runt i området. Eller så skulle man åkt till Nishapur för att möta en gammal Farid ud-Din Attar.

Ett av Saadis poem "Bani Adam" står idag i FN-byggnaden:

Translation by Iraj Bashiri:                                 Translation by H. Vahid Dastjerdi:

Of One Essence is the Human Race,               Adam's sons are body limbs, to say;
thus has Creation put the Base.                        For they're created of the same clay.
One Limb impacted is sufficient,                       Should one organ be troubled by pain,
For all Others to feel the Mace.                         Others would suffer severe strain.
The Unconcern'd with Others' Plight,                Thou, careless of people's suffering,
Are but Brutes with Human Face.                      Deserve not the name, "human being".