30 april 2017

Valborg Glada Vappen!

Blandat från dagen före:


Den apporterande hunden tog en andhämtningspaus. LW, NoN 29/4.

Ska man dricka något från ett mikrobryggeri måste man ha förstoringsglas!
Thomas v Gegerfelt, NoN. 29/4 2017.



"Namnet Valborg härstammar från den anglosaxiska missionären och abbedissan Walburga (710–779 e Kr). Hon blev helgonförklarad den 1 maj, som då fick benämningen Walpurgistag, Valborgsmässan.
Ordet ’Vappen’ är en finlandism, en översättning av Vappu, som är namnet Valborgs finska motsvarighet (finska språket saknar bokstaven b, vilken i stället uttalas som p)."
Franciska Mouyem, DN, 3/5 2012.
Walburga kommer av tyskans wald som betyder härskare och burg som betyder borg.


"They sought it with thimbles, they sought it with care;
  They pursued it with forks and hope;
They threatened its life with a rail-way share;
  They charmed it with smiles and soap."

"For the Snark was a Boojum, you see."

The hunting of the Snark, Lewis Carrol, ca 1875.



I december 1972 genomfördes den sista månlandning. Fotot "Den blå pärlan" togs på vägen dit. En annan berömd bild på jorden, "The pale blue dot", togs av Voyager 1 1990.


Matematiska par (från Axess TVs serie Matematikens historia med Marcus du Sautoy):
Gödel och Einstein tillsammans i Princeton.
Julia Robinson och Jurij Matiyasevich om Hilberts 10:de problem.
Henri Poincaré och Grigorij Perelman, om Riemanngeometri.
samt André Weil och Alexander Grothendieck.

Ett matematiskt par till sedan jag börjat läsa om Schrödinger (20170930):
David Hilbert och Hermann Weyl.

och utan försök till parbildning:
John von Neumann.

15 april 2017

Vidare in i Karnataka

Min ursprungliga resplan var att åka längst Indiens västkust men det har visat sig att jag hamnar i inlandet. Bergen i västra Ghats avskärmar kusten från ett rikt inland och de viktiga huvudorterna låg där på Deccan. Nu ska jag alltså söderut från Maharashtra in i Karnataka. Här passeras en språkgräns, från sanskritrelaterade språk in i det dravidiska området. I Karnataka är det viktigaste språket kannada. Den moderna huvudorten, Bangalore/Bengaluru, grundlades blygsamt först 1537, i södra delen av regionen. Idag har staden över 8 miljoner invånare.


Flera av de betydande dynastiernas huvudorter låg i norra delen av Karnataka, nära Krishnafloden lopp. Badami, 26 mil söder om Pandharpur, var huvudort för den första Chalukya-dynastin (540-757). Nära Badami låg Aihole som var ett centrum för monumental arkitektur. Rashtrakutas (753-982) hade sin huvudort i Manyakheta (dagens Malkhed) längre in i landet och där låg också den senare Chalukya-dynastin Kalyani (dagens Basavakalyan). Den verkliga stormakten Vijayanagara (1336-1646) hade sitt centrum bara 14 mil öster om Badami. Staden som på 1500-talet kan ha haft 400000 invånare är idag en by som heter Hampi.


Men år 1220 var maktcentrat långt söderut, 40 mil söder om Badami, i Belur och sedan Halebidu, två platser som ligger bara 14 km från varandra vid floden Tungabhadra, ett sydligt biflöde till Krishnafloden.
Här härskade Hoysaladynastin (1026-1343 men fram till 1187 vasaller under Chalukyas). År 1220 dog den mäktige kungen Veera Ballala II. (r. 1173-1220). Ett kunganamn man inte kan undgå att notera. Det var under hans period som dynastin blev oberoende. Men sydindiens historia handlar om en kamp mellan många riken. Fortsatt konkurrens rådde med Seuna Yadavas i norr (som jag nämnt tidigare, huvudort Devagiri), med Kakatiyas i väst och Pandyas i syd. Samt Delhi-sultanaten som från 1211 etablerade sig i Gangesområdet och sedan expanderade söderut i olika perioder. Dynastierna kunde gå upp i varandra, även på avstånd. I Bengalen fanns det en Sena-dynasti (1070-1230) som hävdade härstamning från Karnataka, och det verkar troligt då deras fjärde kung hette Ballala Sena (r.1160-1179).


Men på 1200-talets Deccan; många riken, många nya tempel, en hinduisk väckelse, poeter som skriver på lokala språk. Men vad hände på andra sidan de västra Ghats? De är inte så höga, ca. 1000-2000 meter. På andra sidan finner vi Malabarkusten.

Anm: Det blev så att först i oktober 2018 kom jag fram till Malabarkusten.











10 april 2017

Pandharpur och diktarhelgonen


Resan genom Indien 1220 fortsätter så sakteliga. Senast var jag i Paithan, Maharashtras gamla huvudstad, (2/2 2017 och om födelseort för Nimbarka 7/3 2017) och nu åker jag vidare söderut mot Karnataka. Att det går långsamt beror på att Indiens historia inspirerar till grubblerier om hur filosofi bedrivits i en för mig annorlunda kultur, och försök att jämföra det med nyare västerländskt tankegods. Därav inlägg om evolutionär kunskapsteori och etik.

På vägen söderut kommer vi till den heliga staden Pandharpur, i södra delen av Maharashtra. Bhakti-rörelsen inom hinduismen, som betonar den enskildes hängivelse och ett mer personligt gudsförhållande, spreds från syd-indien norrut. Pandharpur, som ligger 20 mil väster om Basavakalyan, var ett huvudcentrum för en viktig kult. Här helgas guden Vishnu i form av Vitthala. Det finns något progressivt över just detta tempel, det första med kvinnliga och låg-kastiga präster. Knut A. Jacobsen skriver i ”Hinduismen (NoK, 2014) om så kallade diktarhelgon som är förbundna med denna riktning av bhakti-rörelsen. Den första var Jnanesvara (1275-1296) som skrev på språket marathi. Han kallas Dnyaneshwar på Wikipedia och omnämns som en slags Shakespeare för marathispråkiga. En senare mycket berömd diktare var Tukaram (1608-1649).

Vishnuismen är den dominerande formen av hinduism, ca 70 % av dagens hinduer kan räknas som vishnuiter. Redan under Guptaperioden fanns en separat vishnuistisk  inriktning. Det fanns en tillbedjan av Vishnu, Krishna och Rama som uppfattades som en egen identitet kallad vaisnava.

Jacobsen uppger vidare att ca 28 % av dagens hinduer är shivaiter och ca 2 % har gudinnans Shakti som den viktigaste guden. Shivaism återkommer jag till när jag hunnit till tamilerna längst ner i södra Indien och shaktismen kommer jag inte till förrän jag är i Bengalen och Assam. Det finns även en inriktning kallad Smarta-traditionen som dyrkar fem huvudgudar. Alla traditionerna har givetvis mängder med gudar utöver sina huvudgudar, monteism är det enbart vissa lärda som försöker ägna sig åt.

Hindusimen är baserat på sedvänjor, ritualer och offer. De äldsta veda-texterna skildrar detta detaljerat. En viktig ritual är att upprepa hymner, även långa partier som man inte längre förstår vad det betyder. Det blir till rituella ljud. Offren var av tre slag, matoffer, berusande dryck (soma) och djuroffer. Hästen var det viktigaste djuret i vedisk tradition. Kon blir helig senare, kon är Krishnas heliga djur. Kastväsendet (varna) är en integrerade del av detta, och stipulerar i detalj var och ens roll inom samhället.

Den vediska traditionen mötte på ett tidigt stadium den asketiska tradition som fanns i Gangesdalen. Om veda är en handlingsinriktad tradition så var den så kallade sramana-rörelse inriktad på meditation och eremit eller munkväsende. Vedatexterna kom att influeras av detta. Upanishaderna som sammanställdes under ca 600 f.Kr har inte livet som fokus utan hur man ska bli fri från döden. Inre insikt, karma, och yoga betonas. Detta kom att räknas som en del av Veda.

Under Gupta (320-500 e.Kr) konsoliderades hinduismen. Dharma (läran om plikter och rättigheter) blir samhällsideologi. Lagböcker med regler för social etik och korrekt rituell praxis skrivs, Dharmasutras.

Den tidiga bhakti stöder den etablerade samhällsordningen. Enligt Bhagavadgita ska alla plikter som tillhör ens roll utföras för Krishnas skull som en tillbedjan. Skildringen av hur Arunja övertygas om att utföra sin plikt som krigare även när det är hans släkt han krigar mot (ett klassiskt krigiskt vedamotiv) blir i Bhagavadgita en allegori över allas plikt att utföra sin uppgift som en ritual till Krishna.

Jag förstår nu att hinduismen helt omtolkades under perioden 300- 1400 e.Kr. De gamla gudarna som Brahma och Indra ersätts i hög grad av Vishnu, Shiva m.fl. Mycket mera betoning av ”gör din plikt och bli belönad med ett bättre nästa liv” är en anpassning till det mera tätbefolkade och hierarkiska samhället. Jag får släppa tanken att det skulle finnas något slags äldre innehåll i hinduisk Dharma, här har skett en utveckling precis som på andra ställen.

Knut A. Jacobsen skriver att det skedde en nytolkning av Maharashtras mystiktradition i slutet av 1800-talet. Mahadev Govind Ranade lyfte fram diktarhelgonen som exempel på en folkligare hinduism som kontrast till den brahmanska traditionen. Ranade ska ha dragit paralleller till protestantismens uppror mot katolicismen.


Jnanesvara dog 1296, innan Seunadynastin föll under det muslimska Khilji-sultanatet.



 

3 april 2017

Evolutionär etik kan man inte tala om, eller?

Evolutionär epistemologi som jag kort beskrev i förra inlägget menar jag är en hållbar inställning till kunskapsteori. Evolutionär etik kan man däremot inte tala om.
Kenan Malik skriver (på sidan 317 i "The quest for a moral Compass" från 2014) att samma typ av dilemma drabbar de som hänvisar till Gud som källa för moral och de som menar att det går att vetenskapligt avgöra moraliska frågor.

Det är återigen "Eutyfrons fråga" som kan ställas. I Sofokles ursprungsversion är frågan ungefär "Är det goda gott på grund av att gudarna säger att det är gott, eller är det gudarna som väljer det goda för att det är gott?"

Ersätt "Gud" med "vetenskapen" (och då kanske specifikt neurovetenskap) eller "resultatet av evolutionen" och du får samma resultat. Evolutionen kan producera "goda handlingar", till exempel altrusim, men att det är gott avgörs inte av evolutionen. Även bestialiska handlingar kan ha överlevnadsvärde. Att värdera evolutionärt överlevnadsvärde som "gott" leder till att Djingis Khan blir ett moraliskt föredöme eftersom han hade väldigt många efterlevande släktingar. (Och Kublai khan skulle men den måttstocken varit ännu godare).
Hjärnforskning kan beskriva tillstånd som upplevs som goda, men det behöver inte betyda att de är goda i en etisk mening. Möjligen kan en mycket enkelspårig hedonist nöja sig med det. Visst är det viktigt att förstå varför hjärnan ibland belönar oss med en känsla av godhet men i vilka syften det varit evolutionärt framgångsrikt är en fråga, vad som är etiskt rätt är en annan.

Denna boskillnad mellan vetenskap och värderingar ligger till grund för modern byråkrati. Bra riktlinjer för hur beslut ska fattas innehåller en tydlig del som rör det vetenskapliga underlaget för ärendet, och en annan del som rör de politiskt beslutade riktlinjerna, där etik och ekonomi och andra samhälleliga värderingar läggs in i beslutsunderlaget. Givetvis kan vetenskapspersonerna ha synpunkter på den praktiska hanteringen av ett beslut, men då gör de det tydligt skilt från när de lägger fram själva faktaunderlaget (idealt sätt ska det fungera så). Jämför till exempel den vetenskapliga "risk assessment" med den policybaserade "risk management" i valfri riktlinje från Codex Alimentarius.

David Hume (1711-1766) skrev om vad som är och vad som borde vara. Hans kommentar i slutet av "A Treatise of Human Nature" rörande övergången från att man skriver faktapåstående med "is" till att man gör normativa utsagor med "ought" är en viktig referenspunkt i filosofins historia, likt Eutyfrons dilemma. En enkel tolkning av vad Hume menade är att det är bra att förstå att det inte går att vetenskapligt bevisa att vissa värderingar är "sanna". Detta är inte enkelt, det finns massor skrivet om "is-ought" problemet.

Däremot ska man ha goda skäl för sina moraliska val. Och i det ingår att bygga sina resonemang på ett vis som inte strider mot fakta. Men vare sig gud eller vetenskapen bjuder på ett moraliskt facit. Existentialisterna gjorde stor sak av detta, de lyfte fram valet som en livsprincip. Men utifrån resonemanget ovan så borde individens egna ansvar för moralen vara det enklaste sättet att se på detta.

Men sedan tillkommer att etik inte bara handlar om den enskildes moral, utan också om frågan om hur man organiserar ett samhälle som på bäste vis koordinerar människor som lever med helt olika uppfattningar. Här kan man tänka sig vetenskapliga och evolutionära ansatser. Hur kan man få samordning mellan människor som bär på så olika värderingar att de kanske inte ens kan begripa varandras ståndpunkter?


Jag har inte läst hela Kenan Maliks bok ännu och har inte sett om han skrivit om den kompass som han har i bokens titel. I ett samhälle med fri organisationsrätt så kan olika grupperingar bildas för att främja olika värderingar. I någon mening sätter organisationen upp ett riktmärke i Norr i sina policydokument och sedan förväntas den verka i den riktningen. Men både enskilda och hela organisationer kan förlora sin moraliska kompass, som bekant. Så inte nog med att norr inte ligger åt samma håll för alla, vi letar dessutom efter kompassen.