Städers storlek, Angkor år 1220

 Jag skrev ett inlägg om städers storlek år 1150 för länge sedan. Den största staden då var Hangzhou, Songdynastins södra huvudstad, även om jag ville visa att det fanns en teoretisk möjlighet att Merv hade kunnat vara störst en liten tid. Då räknade jag på en storlek kring 200 000 invånares som mest, dvs just år 1150 fanns inga riktigt stora städer. I uppräkning från öster till väster var dessa på listan: Angkor i Khmer-riket, Polonnaruwa på Sri Lanka, Patan i Gujarat, fatimidernas Kairo, Bagdad med kalif al-Nasir, Konstantinopel och Fès, almohadernas religiösa centrum. 

Gör man ett försök till uppskattning för 1220 så står klart att "stor-Angkor" hade växt sen 1150. Efter stridigheter med Champa på 1170-talet så etablerades khmerernas imperium med full kraft och Angkor Thom är dess huvudstad. Nya studier visar att det bodde 700-900 000 invånare i hela området.

Bortsett från Hangzhou som kanske låg på 400 000 - 600 000 invånare tror jag att ingen av de övriga städerna på listan kan visa på en större ökning från 1150 till 1220. Som jag skrev om i december 2023 rörande Sri Lanka så fick de flytta sin huvudstad 1215. Patan led av att ghuriderna expanderade från norr och Delhisultanatet ökade i betydelse. Fatimiderna föll 1171 och Damaskus växte i betydelse på bekostnad av Kairo. Bagdad skövlades av mongolerna 1258 men hade stor betydelse fram till dess, kan ha växt något mellan 1150 och 1220. Konstantinopel skövlades av korsfarare 1204. Möjligen växte Fès i betydelse, almohaderna tappade fotfäste i Spanien och det kan ha gynnat Fès. Staden blev sedan huvudstad för den marinidiska dynastin år 1244. Enligt olika tabeller är dock alltid Kairo större än Fès.

Hangzhou är störst i Kina och döljer möjligen i statistiken att även de stora hamnstäderna i söder är stora: vi denna tid främst Quanzhou, (Zaiton) men även Fuzhou och Guangzhou (Kanton). Janet L. Abu-Lughod nämner Hangchow (som hon stavar det) som världens största stad fram till att London blir störst på 1800-talet, men i en fotnot skriver hon att hon hellre skulle ha skrivit om hur Zayton var organiserat men det fanns för få källor att utgå ifrån. 

Nya kandidater som börjat växa till större städer 1220 kan vara Bagan (i riket Bagan/Pagan), Delhi, Kataka (Cuttack) i Orissa vars östra Ganga-dynasti gynnades av samarbete med Cholas, (innan  Vijayanagar senare blir södra Indiens största stad) och Paris i Europa, Gyllene Hordens Saraj vid Volga och Tenayuca i Mexico, (10 km nordväst om centrala Mexico city). Källa: https://irows.ucr.edu/cd/appendices/worregs/worregsapp.htm (I denna källa är Beijing störst staden i världen från 1600 tills London tar över). Se även https://www.nature.com/articles/sdata201634

Angkor har gemensamt med det gamla Merv och Saraj att dessa städer övergavs helt. De flesta städer jag tar upp har haft en nyckelroll som handelsplatser med lägen som gör att även om den politiska kulturen växlat så har de fortsatt ha stor betydelse. Det bygger också på att de har ett omland som kan försörja staden med vatten, mat och folk. Reglering av vatten hade stor betydelse för Angkor.

 Det finns många frågor här kring vad stadsbildningar betyder. Angkor är ett mycket spännande fall. Angkor Thom etablerades som huvudstad inom det mycket större området Angkor vars mest kända tempel är det äldre Angkor Wat. Tyvärr finns inte så många källor att gå på. Det är de arkeologiska utgrävningarna, med ett antal inskriptioner. Inskriptioner på vers skrivna på sanskrit som berättar om kungar och andra makthavare, och inskriptioner på khmer på prosa om annat, som antalet slavar per tempel. Givetvis skrevs på rispapper, skinn eller andra material, som inte finns kvar. Det finns en bevarad reseskildring av en kines, Zhou Daguan, som var i Angkor 1296-1297 på uppdrag av Temur Khan. Se wikipedia "The Customs of Cambodia". Angkors höjdpunkt var just kring år 1220. Den stad som Zhou Daguan beskrev befann sig i den långsamma nedgång som blev definitiv på 1400-talet då Khmer-hovet flyttade till Phnom Penh.

Städernas betydelse som en del av det framväxande handelsnätverken i perioden 1000-1300 e.Kr nämns i David Christians "Maps of Time" (sid 368) med just Janet Abu-Lughod som en av referenserna. Så detta får plats i denna introduktion till "Big History". En siffra finns på att 10 procent av befolkningen i Södra Song skulle ha bott i städer. Kina var den tidens mest urbaniserade område. För Europa så uppges att antalet städer med en befolkning över 20000 invånare ökade från 43 till 103. (Ref. Paul Bairoch, "Cities and Economic Development", 1988). I denna trend framstår Angkor som en central plats mellan Kina och Indien.

Mot Sumatra

 Från Sri Lanka tänker jag att resan år 1220 kunde gå vidare med buddhistiska handelsmän till khmerernas rike. Angkor var huvudområdet i ett stort imperium som dominerat Sydostasien från 800-talet och deras mäktigaste härskare hade övergått från hinduism till buddhism vid denna tid. Resan går via Sumatra och Temasek på Malackas sydspets till Oc Eo nära Mekong-deltat och sedan uppför floden.

Buddhistiska samhällen hade funnits i området tidigare, främst kopplade till folkgruppen Mon (t.ex. Dvaravati och Harapunchai). Buddhistiska lärda byggde upp ett munkväsende som understödde bildningsresande. Stewart Gordon skriver i "When Asia was the World" att buddhisterna skapade ett elitstött system för resor och studier som sedan inspirerade till liknande upplägg inom den islamska världen. I en fotnot (sid 103) står att även inom den judiska gruppen fanns en sådan tradition av resande lärda. De var inte missionerande på samma vis.

Det buddhistiska munkväsendet växte först fram i Indien men från 300 f.Kr spred det sig både norrut till Centralasien och sedan Kina och söderut till Sydostasien. Den ikoniska buddhistiska resenären var den kinesiske munken Xuanzang (602-664 e. Kr) men han nådde inte fram till Sri Lanka, han var i Nalanda många år och gjorde också en resa ner till de områden som idag är Tamil Nadu. 

Munken Shin Uttarajiva (död 1191) var en sådan resenär. Han bidrog till att den mer ortodoxa theravada buddhism som fått namn efter de religiösa centrum som kallas mahavihara spreds från Sri Lanka till det som är dagens Myanmar/Burma. Utöver de grundläggande texterna som kallas tipitaka eller Pali- kanonen, skrev en munk Buddhagosa på 400-talet e.Kr texter som Visuddhimagga som utgör grund för denna skola. Totalt blir det 40-55 volymer av böcker, eller ca 80 000 sidor, beroende på hur mycket som tas med av senare tillägg. Detta skrevs ner för första gången på Sri Lanka och det kan vara en bidragande förklaring till att mahaviharat i Anuradhapura fick sådan betydelse.

En resväg skulle alltså ha kunnat vara längs kusten i Bengaliska bukten. Den viktigaste hamnen här, Chittagong, låg under styre av en hinduisk dynasti, så istället hade målet varit Thaton. Dess hamn låg vid denna tid i Pagan-riket som varit buddhistiskt sen 1000-talet. År 1220 hade Pagan-rikets storhetstid börjat passera, riket var betydelsefullt åren 1050-1250. Pagan stavas också Bagan, t.ex. av Unesco. Se videon, tempelområdet är en magnifik syn.

Men om vindarna tillät kunde man åka raka vägen över till Sumatra eller Malackahalvön (Kedah, för mer info om Kedahs arkeologi, sök på Bujang Valley, se även Kalah-bar). Rekommenderad avresa var i september. På Sumatra och områden däromkring hade det betydande riket Srivijaya varit ett buddhistiska centrum mellan 670 och 1025. Sedan attackerades de av Chola-dynastin i en för indiska dynastier ovanligt aggressiv manöver under 20 års tid och historien därefter blir splittrad. En Mauli-dynasti nämns, lokalt kring floden Batang Hari i söder. Rimligen var nordspetsen av ön (Aceh) alltid betydelsefull för sjöfarare. Namnet Pasai står på kartor men kan syfta på det senare islamiska riket som etablerades där, troligen på 1260-talet. Perlak hette det tidigaste sultanatet som fanns redan från 900-talet och notering kan hittas att det slogs ihop med Samudera Pasai. 

Srivijaya (skrivs normalt inte Sri Vijaya, vijaya betyder "segerrik") räknas som en tallassokrati och hade stor betydelse för uppbyggandet av ett nätverk av kontakter i regionen. Srivijaya var det största buddhistiska rike som funnits i det som idag är Indonesien. Huvudorten Palembang är idag den näst största staden på Sumatra. Få större arkeologiska efterlämningar finns att se där. Janet L. Abu-Lughod skriver att inget visar tydligare på det efemära i historien än att besöka denna typ av plats som en gång dominerade världshandelssystemet. Hon menar att det alltid kommer att finnas en plats vid Malacka-sundet som är en nyckelpunkt för världshandel men att ingen särskild plats är mer lämpad än någon annan, just nu är det Singapore som är på första plats. Abu-Lughod finner bristen på monumental indisk arkitektur runt Palembang och Jambi problematisk, och hon noterar att det råder stor oenighet kring vad Srivijaya var för typ av organisation. Srivijaya är inte ett namn på en dynasti, utan styrdes i perioder av olika dynastier, rimligen enligt den mandala-princip som jag skrev om i inlägg 1 april 2011. 

Istället är Borobodur på ön Java den mäktigaste sevärdheten. Se även till exempel Prambanan tempel-området. Även de äldsta buddhistiska strukturerna har hittats på Java, de är från ca. 500 e.Kr. Det var inte theravada buddhism som dominerade här utan mahayana. 

Under sin mäktigaste tid kontrollerade Srivijaya hamnar från Kerah till Mekongdeltats mynning. Nakhon Si Thammarat var en viktig hamn i det som idag är en provins med samma namn i södra Thailand. Där ligger ett tempel som kan bli ett Unesco-arv, en stupa i stil med de som byggdes på Sri Lanka. 

Hela denna process när hinduism och buddhism i olika varianter sprids i Sydostasien tog jag upp i ett inlägg 26 april 2011. Där nämner jag begreppet "indifiering". Jag vet inte hur meningsfullt det är att sätta en etikett på denna process. I "Big History" av David Christian refereras till Lynda Shaffer som kallar detta för "southernization" vilket jag uppfattar som ett sätt att visa att man vill sätta det i relation till den mängd av processer man kallar "westernization". Klart är att både tekniska och sociala fenomen som uppstod i Indien spreds i regionen. Ett annat vis att sätta etikett på detta är att skapa en period. Det kan vara bättre om man vill beskriva processer som mera dubbelriktade. Klart är att t.ex. buddhismen påverkades mycket av de tankesystem som redan fanns på de olika platser där den etablerades. Men jag hejdar mig här innan detta inlägg blir alldeles för rörigt. 

Anm 2024-01-06: Måste bara lägga till att den Kalinga Magha som jag nämnde i förra inlägget som grundare av Jaffna-riket på norra Sri Lanka också omnämns som regent under en period för riket Tambralinga som hade huvudorter i Nakhon Si Thammarat (som står som Ligor på vissa kartor) och Sathingpra nära dagens Songkla. Tambralinga var en lydstat under Srivijaya, sedan under Pagan och Sri Lanka, men från 1230 ska riket varit självständigt. Sathingpra var betydelsefull i handeln med främst Quanzhou i Kina.

Anm 2024-01-20: jag hittade en eazyzoom-karta baserad på wikipedia-information med karta kallad 11-12th Century Trade Routs. Den är gjord av Martin Månsson och är nog den bästa kartan hittills som jag hittat över detta.