Sri Lanka Polonnaruwa

Spår av de första människorna på Sri Lankas har hittats i grottor som den gigantiska Fa Hien-grottan, 7 mil sydöst om Colombo. Man tror att människor funnits här minst 100 000 år men de äldsta daterade skeletten är ca 33 000 år gamla. 

Wannila-ätto eller Vedda-folket är ett ursprungsfolk som under lång tid påverkats av senare inflyttade singalesiska folkgrupper och mycket få personer finns kvar som inte är assimilerade in i storsamhället.  En svenska har gjort mycket för att uppmärksamma deras situation, antropologen Wiveka Stegeborn. Hon har skrivit i tidskriften Sydasien om ursprungsbefolkningens situation på Sri Lanka.

UNESCOs världsarv på Sri Lanka är de gamla huvudstäderna Anuradhapura, Sigiriya, Polonnaruwa och  Kandy, grott-templet Danbulla, hamnen Galle och naturområdena i Centrala Höglandet samt Sinharja naturreservat. Det är ett urval av extremt viktiga platser, inte en representativ bild av en historisk utveckling. Arkeologin söker sig gärna till dessa "högreståndsplatser" först, när resurserna är begränsade och rikedomen av fynd är oerhörda. Motsvarande för Sverige skulle kanske ha varit om främst Slottet och Gamla Stan och Uppsala domkyrka varit våra världsarv. (Sverige har 15 världsarv, varav många visar på vanligt folks miljöer. Men att Gamla Stan inte är världsarv är nog mest för att svenska politiker inte vill satsa på att bevara den miljön tillräckligt bra). 

 Perioden ca 1070-1215 är det Polonnaruwa som är i centrum. I mitt inlägg 7 november 2012 nämner jag staden i en uppräkning av den tidens större städer. Åren kring 1000 invaderade den tamilska dynastin Chola det område i Sri Lanka som kallas Rajarata och den gamla huvudstaden Anuradhapura ödelades och övergavs. Ett tempel till Shiva byggdes i Polonnaruwa som blev en centralort för deras styre. När man i en militär kampanj kring 1070 lyckas häva Cholas ockupation (Chola hade interna strider som försvagade dem) behöll man  Polonnaruwa som centralort men byggde upp en rad buddhistiska helgedomar. Detta beskrivs t.ex. i liten film på Unescos hemsida. 

Buddhismen sprids till Sri Lanka redan 300 f.Kr genom kontakter med Ashokas imperium, Ashoka ska ha haft goda kontakter med kungahuset i Rajarata. Sri Lanka har traditionellt varit tredelat, Rajarata i norr och de centrala delarna, i Malaya Rata i bergen och kusten i väst och och Ruhunu Rata i sydöst.

Men efter 1215 förlorade Polonnaruwa i betydelse. Det politiska läget på Sri Lanka inför 1220 e.Kr var komplicerat. Regerande drottning Lilavati av den dominerande singalesiska dynastin, som kallas ätten Vijauhabahu, kom till makten i flera omgångar under perioden 1197-1212, men angreps både av krafter lierade med Chola och andra kopplade till Pandya-dynastin. Även personer från Kalinga-dynastin kom till makten i perioder. En viss Kalinga Magha (som anges tillhöra Östra Ganges-dynastin) erövrade norra Sri Lanka och skapade ett rike kring Jaffa år 1220, med Nallur på Sri Lankas nordspets som huvudstad och med hinduism som priviligierad religion. Detta gjorde att många flyttade söderut. Så år 1220 hette huvudstaden Dambadeniya i Malaya Rata. 

Dynastin som etablerar sig kallas Siri Sanga Bo. Från 1244 fick de åter kontroll över Polonnaruwa, men staden återfick inte sin betydelse. Från 1255 hade man kontroll över hela ön. Deras ättlingar förekommer i kungalistan fram till 1597. Några senare noteringar: platsen för huvudstad flyttar runt, t.ex. Kotte och Kandy blir huvudstäder. Sen kommer portugiserna 1597, holländarna 1640 och engelsmännen 1815. 1948 frigör man sig från kolonialmakten, och 1970 bildas republiken, 

Att Polonnaruwa kunde växa så snabbt till en stor stad trots alla maktskiften visar att det fanns en grundläggande rikedom baserad både på den lokala produktionen och handeln. Genom att etableras som ett buddhistisk centrum drog man också till sig många människor. Intressant är att alla de historiska huvudstäderna (utom Kotte) låg i inlandet, främst i Rajarata-flodområdet, och inte vid kusten. Viktiga bevattningssystem byggdes upp från 60 e.Kr och kom att ha stor betydelse för området. Bevattningssystemet i Polonnaruwa utvecklades ännu mer under Parakramabahus I styre (r. 1153-1186) och man byggde ut ett damm-system som kom att kallas Parakrama Samudra - Parakramas hav. Arean är 22,6 kvadratkilometer, dvs ungefär lika stor som sjön Erken i Roslagen.

Den historiska källan till detta är främst en text som heter Culavamsa, skriven på språket pali. Pali är den prakrit som utgör buddhismens källspråk. Utöver det finns en del inskriptioner och ett rikt arkeologiskt material. Culavamsa skrevs av bikkhu, buddhistmunkar och betonar de religiösa gärningar och dåd som utförs. Det finns även ett mått av heroisering av kungar, särskilt de som byggde många buddhistiska tempel. En kommenterad översättning gjord av Wilhelm Geiger finns på nätet med en inledning som beskriver en del av begränsningarna med denna källa. (över 400 sidor så det tar en stund att öppna dokumentet).

Det är å andra sidan kanske den viktigaste aspekten av denna period i Sri Lankas historia, ön blev ett centrum för den inriktning  av buddhism som kallas theravada, som hade inflytande i stora delar av Sydostasien. 

Enligt berättelserna ska Ashokas dotter planterat det Bodhiträd i Anuradhapura år 288 f.Kr. som ännu idag finns kvar och vördas som ett heligt träd. Tillsammans med en relik (en tand) har det bidragit till en kontinuitet för buddhismen på Sri Lanka. Ätten Lambakanna som styrde från 65 e.Kr och i 400 år framåt förvaltade denna tradition. En senare ätt från ca 700 e.Kr. benämns också Lambakanna och namnet står därför på kartor över Sri Lanka fram till Cholas ockupation kring år 1017.

Avstickare: Min resa 1220 ska vidare mot Sydostasien. Men jag noterar att både Ibn Batuta och Ma Huang på sina resor gjorde en rundtur ut till Maldiverna. Ögruppen var betydelsefull för sin produktion av kaurisnäckor som användes som betalningsmedel. En art av dessa porslinssnäckor har det latinska namnet Monetaria moneta. (på engelska money cowrey). En annan viktig produkt var kokosnötter, vars yttre skal användes för att ta fram fibrer för de rep som man surrade ihop båtar med. (På engelska coir och lashed-lug boats, från början en austronesisk båtbyggarteknik).

Oavslutad resa - ännu ett försök att nå fram till Sri Lanka

 Bloggen heter Oavslutat, inte i meningen ofullbordat utan snarare ofärdigt - tiden är kort och ingen tanke tänker jag klart. Själva idén om en jordenruntresa vid ett visst årtal tappar jag bort också. Nu påmindes jag av att det plötsligt dök det upp fina bilder på en fantastisk plats i min dator, bilder från den antika staden Sigirya i Sri Lanka. Den gamla huvudstaden från kung Kasyapas styre 477-495 e.Kr är numera ett Unesco världsarv och turistmål. (ex https://sigiriya.net/). Sigirya betyder Lejonets berg.

13 maj 2021  hade jag en sådan känsla, att jag tappat spåret, och ville plocka upp det genom att skriva om min favoritkartograf, Al-Idrisi. Där står att jag tänkte fortsätta till Sri Lanka. Den 14 mars 2020 var jag snarare på väg förbi Sri Lanka, jag ville komma fram till Angkor Vat och Srivijaya på Sumatra. Sommaren 2022 var jag nära att skriva om Sri Lanka, jag hade läst flera kapitel i en bok som heter "Metoder i Världshistoria" och nästa kapitel handlade om Sri Lanka. Men det blev inte av.

Så nu lånade jag en bok om kartor för att komma in i stämning igen. Jag brukar börja med kartor och språk när jag kommer till en ny plats. Detta är verklighetsflykt. Jag mår bra av att få skriva ner lite osammanhängande funderingar även om det blir ofärdigt. Boken heter "Kartornas historia" av Thomas Reinersten Berg (utgiven av Lind&Co, 2021). TRB är en norsk journalist och författare, boken kom på norska 2017, orginaltiteln är "Verdensteater: kartenes historia". TRB skriver i boken (sid. 91) om peregrinato in stabilitate, en pilgrimsfärd utan att resa. Matthew Paris karta från 1250 ritades i ett sådant syfte, genom att bläddra från sida till sida i en bok med kartor kunde en munk sitta i sitt kloster och resa via London och Rom till Jerusalem. I detta ingick för munken att föreställa sig de åtagande de hade haft om de rest på riktigt, med de rätta bönerna för varje plats osv. Jag reser inte så, jag är bara en intresserad turist som vill förstå lite om hur världens historia har förlöpt.

Min första rundresa år 600 missade Sri Lanka. Jag skrev lite om den "södra Sidenvägen" den 9 april 2011 och då var jag mest imponerad av Mahabalipuram som var Pallava-dynastins viktigaste hamn. Jag nämnde dock Kola-amba-thota, dagens Colombo, som blev huvudstad 1815 och numera är det kommersiella centrumet medan Sri Lankas formella huvudstad är Kotte (Sri Jayawardenepura Kotte) som ligger som en förort till Colombo. Kotte betyder fort och var huvudstad i kungariket Kotte (1412-1597).

Ön Sri Lanka har funnits med på de tidiga kartor som TRB tar upp. TRB är mera intresserad av hur Norge hamnade på gamla kartor, men han noterar att Eratosthenes (276-194 f.Kr) i sin Geographika använde åtta breddgrader. Den nordligaste var Thule och den sydligaste var vid Sri Lanka, den ö som kanelen kom från. Att Thule låg bortom det mer kända Britannien beskrev Pytheas ca 320 f.Kr. Många menade att han hittade på, för så långt norrut kunde ingen leva (ansåg t.ex. Strabon, 64 f.Kr - 24 e.Kr, och Polybios). Men Pytheas noterade t.ex. att de i Thule tillverkade en dryck av korn och honung. Låter trovärdigt. Kanelen från Sri Lanka var dock något mera påtagligt. Även här trodde grekerna att man befann sig vid världens utkant, Herodotos (484-425 f.Kr) trodde att allt bortom Indien var obebodd öken. På Erathosthenes karta heter Sri Lanka Taprobane. Strabon nämner utöver kanel och andra kryddor att därifrån kom elfenben och sköldpadds-skal. På alla dessa gamla kartor är ön för stor, den avbildas som lika stor som Britannien fast den bara är en tredjedel så stor. (Sri Lanka är mindre än Irland).

Klaudios Ptolemaios (90-170 e.Kr) är den som beskrev världen på det vis som gick till historien, och hans karta sträckta sig fram till Korea. På hans karta (dvs de kartor som ritats baserat på hans beskrivning i text) finns inte Thule med, medan Taprobane är jättestor och den Indiska halvön är för liten. Taprobane (eller Taprobana) är från prakrit sanskrit tamraparni som betyder kopparblad eller kopparfärgad jord. Det är kung Ashokas (304-232 f.Kr) benämning på ön, och det verkar rimligt att grekerna anammade den dåtida stormaktens namn. 

Lanka betyder ö i de gamla episka sanskrit-skrifterna. Sri betyder glänsande, en hedersbenämning som även betyder rikedom. Sri Lanka - Den rika ön. Detta namn blev officiellt 1972 men vad jag förstår har det gamla rötter på singalesiska. Språket (på engelska sinhala) är ett indo-europeiskt språk, med en skrift hämtad från norra Indien kring 300 f.Kr.

Om jag nu nämner att på Al-Idrisis karta heter ön Serandip och att det har att göra med en persisk saga som gjorde att Voltaire skrev Zadig, som i sin tur gett upphov till det engelska ordet serendipity så står det klart varför allt jag skriver blir ofärdigt. Ursprunget anses vara ett ord för ö på sanskrit: : Simhaladvipah.

Anm: Vill man ha en beskrivning av det aktuella läget i Sri Lanka kan man se en brittisk dokumentär på SVT som sändes 29 oktober: "Bombdåden i Sri Lanka".

Rapportering enligt CBAM har börjat gälla 1 oktober 2023

 Jag skrev tidigare om CBAM, i ett inlägg augusti 2022. Nu noterar jag till min glädje att professor John Hassler i sin utredning om Sveriges kommande klimatstrategi har med CBAM som en viktig komponent. Hassler kallar det för klimattullar fast han noterar att det inte i juridisk mening är tullar för då kan de anses som handelshinder. Jag menar som jag tidigare skrivit att om EU på gemensam och nationell nivå lyckas genomföra något av alla de strategier som föreslås, så är en framgång för dessa CBAM eller liknande lösning helt avgörande för att få den globala miljöeffekt som är helt nödvändig. Från 1 oktober i år gäller rapporteringsplikt enligt CBAM, hoppas nu att det går att hitta praktiska vägar att få detta att fungera.

Sverker Sörlin om historia och miljö - nya planetära gränsvärden

 År 2017 höll Sverker Sörlin ett tal på ett nordiskt möte för historiker som blev till en uppmaning om en "hoppets historia" - en uppmaning att studera och skriva historia för att bidra till lösningen på de allvarliga problem som det globala samhället står inför. "Antropocen och historiens villkor" hette talet när det publicerades på svenska och i Danmark översatte man talet och beskrev det som ett historiskt manifest. Vill man hellre läsa på engelska finns en översättning "Reform and responsibility - the climate of history in time of transformation".

Sverker Sörlin propagerar för en integrativ, samarbetande humaniora. Det är främst naturvetenskapen han vill integrera. Han redogör för Earth System Science framväxt och tar upp planetära gränsvärden som en sammanfattning att utgå ifrån. Sverker Sörlin kallar sitt bidrag till det arbetet ett temporaliseringsarbete - nya tolkningar av tidens gång på samhällsnivå. Historia är att förstå förändring och Sörlin menar att de metoder som lämpar sig för att studera det förflutna också har tillämpning på förståelse av framtiden.

Många av tankarna i det talet återkommer i ett kapitel i Natur och Kulturs Globalhistoria från 2022. I denna globalhistoria har man valt ett upplägg som bygger på 30 olika tematiska kapitel och Sverker Sörlin har skrivit tema Miljö. Jag ska återkomma till detta med teman, nu fortsätter jag med just Sörlins inlägg.

Jag hade trott att Sverker Sörlin skulle använda sitt begrepp "infrapolitik" för att uppmana historiker att studera hur infrapolitiken påverkats av antropocen och vilka slutsatser som kan dras av det. Lite som han skrev i sin bok "Antropocen" från 2017 och som han gör när han problematiserar den nya gröna omställningen i norra Sverige. Men här formulerar han det annorlunda, han talar om tre vågor av synkronisering. Begreppet "synkronisering" framstår för mig som mera abstrakt men det kan vara för att jag försökt lära mig använda det nog så abstrakta "infrapolitik". Synkroniseringsbegreppet refererar till en teori av en norsk historiefilosof som heter Helge Jordheim. Man kanske först kan tolka det mera spontant som den första bild som kommer upp för en när man hör ordet synkronisering - en grupp som synkroniserar sina klockor för att kunna genomföra sin plan. Men här tror jag det ska förstås som ett slags samhällelig synkronisering av olika förlopp som kan sägas ha befunnit sig i var sin egen tid.

Helge Jordheim har skrivit "Läsningens vetenskap. Utkast till en ny filologi", 2013, och "Multiple Times and the Work of Synchronization", 2014. I en historisk metodhandbok hamnar detta i kapitlen för textanalys, begreppshistoria och diskursanalys. Det måste finnas metod i detta. Sörlin säger till sina kollegor: "Vi utför vårt arbete utifrån en uppsättning normer och dygder".

Globaliseringen har i flera vågor gett upphov till behov av sådan synkronisering av miljöns olika tider, menar Sverker Sörlin. Han tar upp tre sådana. En när handeln tog de nya globala sjövägarna, en med industrialiseringen och nu en med den globala miljökrisen. Sörlin kopplar det till namn för att skapa exempel: Columbus och den erövring från 1492 som innebar en biologisk omvandling och enorm smittspridning, Humboldts jordsystem 1802 som får står för förståelsen av jorden som system (Humboldtian science) och Barbara Ward som genom författandet (med Rene Dubos) av "Only one earth" till konferensen 1972 får stå för försöken att hantera den globala förändringen.

Jag tänker (utifrån de begrepp som jag hittade hos Rolf Torstendahl - att professionella historiker har gemensamma minimikrav men olika optimumnormer), att här har Sverker Sörlin redogjort för sina optimumnormer. Han vill påverka "global governance" genom idéernas genomslag och då krävs att historikerna mejslar fram de rätta begreppen. Men som sagt, jag hade hoppats mer på en inriktning mot begreppet infrapolitik utifrån en förståelse av hur makt har fungerat och fungerar. Kanske ligger även detta inbakat i "synkronisering" men jag förstår inte det, med det lilla jag läst i alla fall. Jag inser dock att om jag googlar "infrapolitics" så finns en mängd referenser som jag inte begriper mig på så det ordet kan jag nog ge upp också, ungefär som när jag insåg att "paradigm" inte heller går att definiera begripligt.

30 maj 2023 publicerade Johan Rockström et.al. en uppdaterad version av planetära gränsvärden i Nature. I denna version har man döpt om gränserna till ESB, Earth System Boundaries, eftersom logiken i beräkningarna ändrats. 

Man har skapat nya typer av gränser som väger in att skador ska drabba människor mera rättvist. Sen kombineras dessa rättvisekriterier med historiska analyser, internationella hälsostandarder, jordsystemmodellering och expertbedömningar för att kvantifiera säkra och rättvisa ESB:er som minimerar mänsklig exponering för betydande skada (no significant harm (NSH)) från jordsystemförändringar. På nyheterna rapporterades detta främst som att de sänkt klimatgränsen från 1,5 grader till 1,0 grader, men det rör sig alltså om åtta olika gränser varav sju överskrids. Fem av dessa gränsvärden är av samma kategorier som de tidigare nioplanetära gränsvärdena från 2009. Dessa vägde inte in sociala aspekter utan utgick enbart från att räkna på naturvetenskapligt baserade ”tipping points”.

https://rdcu.be/ddQf8

https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1330528/FULLTEXT01

Permanent link to this version: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:kth:diva-254317

https://baggrund.com/2020/01/01/historiens-vilkaar-i-en-brydningstid/

https://www.idunn.no/doi/10.18261/issn.1504-2944-2018-01-02

https://www.earthsystemgovernance.activedevelopment.nl/research-centres/

P.O. Enquist om hopp

"Hoppas man inte är man väl inte människa. Och någon slags människa är man väl ändå."

Citatet nämns i slutet av Lundströms bokradio i P1.  Marie Lundström, Marie Göransson och Olof Wretling har bokcirkel som är fantastiskt kul att lyssna till. De läser Kapten Nemos bibliotek.

Jag jämför med "Det finns inte någon anledning att hoppas. Så man får hoppas utan anledning". Jag har inte säker källa på det citatet.

Eller P.O. Enquist igen: "Mot bättre vetande är ett bra sätt att inte ge upp. Visste vi bättre gav vi upp."

Nutidsnoteringar

 IPCC kom med sin sjätte så kallade syntesrapport efter möte 13-19 mars 2023. Den fick mycket uppmärksamhet i medierna, till exempel i P1 Vetenskapsradion Klotet. Läget i Sverige följdes sedan upp med Klimatpolitiska rådets rapport 29 mars 2023. 

Hur det går globalt kan följas på climate action tracker. I januari 2017 angav den att löften (pledges) hade en prognos på minst 50 % risk för 2,8 graders ökning till 2100 samt policy gav 3,6. Nu ligger pledges på 2,0 och policy på 2,7. Keelingkurvan fortsätter uppåt.

Rörande biologisk mångfald finns motsvarande processer. Ett globalt avtal kom med COP15 i december 2022. I Sverige ska det arbetet avrapporteras av Naturvårdsverket 1 oktober 2023 till regeringen om en svenska strategisk nationell handlingsplan för att uppfylla målen. Sedan rapporteras detta till något som heter NBSAPs. 

Mätningar av global biologisk mångfald är svårt. Living Planet Index har en hel sida som förklarar varför deras resultat hela tiden missförstås.

AI har ännu inte fått något globalt avtal. EU och USA diskuterar avtal kring integritetsskydd i något som jag tror kallas Privacy Shield 2.0. Ett förslag till ett sexmånaders frivilligt moratorium för AI labb publicerades nyligen. Tanken är att skapa tid för att regelarbete ska få en liten chans att hinna med.

Tillägg: 21 april. Världens meteorologer kom nu med en rapport för 2022. 14 maj: Rörande AI pågår något i USA som kallas "Blueprint for an AI bill of rights". Och EU har ett mer omfattande regelarbete där man graderat risker med AI i tre nivåer, AI Act.

Ur Historieskrivningen i Sverige - lite om Hjärnetraditionen, ännu mindre om Weibullska skolbildningen

 Jag läser i "Historieskrivningen i Sverige" (red. G. Artéus och K: Åmark, 2012), för att lära mig lite om hur historiker ser på sitt forskningsområde. Det blir några nedslag bara för att få en överblick. I förra inlägget tog jag upp kapitlet om exempelhistoria. Sen följer ett kapitel om Geijer (1783-1847) och några andra som skrev historia på 1800-talet. Kapitel 3 handlar om Hjärne-traditionen. Det är skrivet av docenten i historia vid Södertörns högskola Ragnar Björk. Här klargör han först att den svenska traditionen kring slutet av 1800-talet och början av 1900-talet skiljer sig från andra länders, genom att man haft mindre motsättningar mellan olika skolbildningar och att inslaget av kopplingar till samhällsvetenskaper var mindre. Han jämför då till exempel med föregångare till den franska Annales-skolan som växte fram från 1928. En efterföljare till Harald Hjärne som nämns ha en mer samhällsvetenskaplig inriktning var ekonom-historikern Eli Heckscher (1879-1952) som tidigt mejslade ut ekonomihistoria som ett eget ämne. Inte för att han ansåg ekonomi vara den viktigaste faktorn för att skriva historia men för att visa att nationalekonomin var bunden till historiska förhållanden. Torvald Höjer (far och son med samma namn) är också viktiga inom Hjärne-traditionen. Den yngre Höjer (1906-1962) skrev om Karl IV Johan, noggrant men med en del sannolikhetsresonemang för att fylla i när källorna sinade, (enligt Torbjörn Normans beskrivning i "Svenska historiker"). 

Ragnar Björk skriver att Harald Hjärne (1848-1922) var den förste som kan sägas ha skapat en skolbildning för historieforskning i Sverige. Han menar att "en skolbildning fungerar antingen genom en programskrift, eventuellt en installationsföreläsning eller genom lärarens praktik" (sid. 80). Björk kallar detta för att arbetet är paradigmatiskt och att Hjärne åstadkom detta i den "karolinska frågan". Det startar i blygsam skala, ett biblioteksrum på Uppsala universitet upplåts till några av Hjärnes elever. Källstudier premierades, långa sittningar i arkiven där man samlat in diplomatiskt material på olika språk, har gett upphov till begreppet "arkivmartyrer". Hjärne själv gjorde annat också, han var en intellektuell som skrev ledare i nystartade Svenska Dagbladet, och som aktiv politiker företrädde han liberala åsikter som krav på allmän rösträtt. 

Det bok av Hjärne som Ragnar Björk nämner, "Karl XII, Omstörtningen i östeuropa", (1902), är "ironiskt nog otypisk för Hjärne". Själva greppet att fokusera på Karl XII var i tidens patriotiska anda, och det säger något att han valde den tyranniske kungen som ett fokus för att beskriva utvecklingen av staten och rättsväsendet. Det fanns ändå i detta en öppenhet för internationella sammanhang och ett rättskulturellt perspektiv, men det ambitiösa anslaget om att inleda ett europeiskt forskningssamarbete lyckades inte. 

Ragnar Björk skriver att det svenska historieämnet saknar riktningsgivande klassiker. Men han noterar att vissa frågeställningar blivit klassiska historiska problem. Beskrivningen av Engelbrekt och hans tid är en sådan, det blir som ett testfall för något som han kallar "skolornas slagfält". 

Det var Weibull-inriktningen som kom att bilda ny skola, och som blev känd för att omvärdera gestalter i svensk historia. Lauritz Weibull (1873-1960) publicerade "Kritiska undersökningar 1911" och lade grunden för ett annat arbetssätt. Han satte upp höga minimikrav för källkritiken på ett vis som utmönstrade en rad källor som osäkra och därmed oanvändbara. 

En metodhandbok som det nämns (se sid. 112) att L. Weibull hänvisar till var Langlois & Seignosbos "Introduktion till historiska studier" från 1898, samt Ernst Bernheims "Lärobok om historiska metoder" från 1889. Rolf Torstendahl utvecklar detta i ett kapitel i "Historievetenskap som teori, praktik, ideologi" från 1988. Här tar han upp sina begrepp minimikrav och optimumnormer i en uppsats som redogör för om det funnits en weibullsk skolbildning och vad den skulle ha bestått av. Han sammanfattar det som att två saker kan sägas utgöra en weibullsk skola: ett skarpare utformat minimikrav på källkritik och regler för historisk rekonstruktion och en gemensam kritik mot en mer tolkande historism, så som den utformats i kretsen kring Harald Hjärne. Etiketten som Torstendahl sätter på bröderna Weibulls metod är "bevisningspositivism". Däremot ser inte Torstendahl någon skola kring det han kallar optimumnormer utan där tar olika historiker ut nya inriktningar. Minst intressanta är de historiker som samlar in mängder av belägg för händelser med noggrann metod men sedan bara staplar dem på varandra utan analys. Intressantare är de som skapar sammanhang. Som exempel tar han främst upp Erik Lönnroth (1910-2002) som arbetade med en teoretisk modell för det politiska systemet som förebådade hur amerikanska sociologer senare skulle använda funktionalistiska analysmodeller på politiska förhållanden. Erik Lönnroth fick professuren i Uppsala 1942 i konkurrens med Torvald Höjer, en händelse som "skakade" den svenska historikervärlden. 

Peter Englund skriver mycket positivt om Erik Lönnroth i "Svenska historiker". Han målar upp bilden av en lärdomsgigant som kom att skapa breda helhetsbilder med bibehållen stram källkritik. Englund anser att Lönnroths "Statsmakt och statsfinans i det medeltida Sverige" (1940) var ett banbrytande verk. Englund menar också att Lönnroth tog tag i det han kallar "weibullskolans blinda fläck" - rationalitetsfrågan. Tolkar man källorna med krav på rationella förklaringar till händelser är det lätt att det blir historikerns egen rationalitet som avgör tolkningen, och inte en inlevelse i aktörernas tidsbundna rationalitet samt det irrationella som också ska beskrivas. Englund skriver "Historikern blickar då ut över led efter led av föregångna generationer och ser föga annat än sin egen sorgliga skepnad". Detta är hans tal när Englund tar över stol nr 10 år 2002.

Rolf Torstendahl är på denna punkten lite oväntat mera gladlynt. I en uppsats "Historikerns bundenhet av sin samtids intellektuella liv" medger han ett sådan bundenhet är inte möjlig att undvika, men "inget att sörja utan mer att glädjas åt". Genom att äldre tiders historiker alltid kan omprövas med senare tiders minimikrav och begreppsapparat, så tar jobbet inte slut tror jag han menar.

Englund tycker att Lönnroth hittar fram till ett mer tolkande synsätt. t.ex. i "Den Stora Rollen", en biografi över Gustav III, som påbörjades på 1950-talet men inte var klar förrän 1986. Sverige irrationella krig mot Ryssland under sent 1780-tal kan inte förklaras utan att förstå kungens personlighet. Englund menar att Den Stora Rollen är en av de finaste historiska biografierna som skrivits på svenska språket.

 Torstendahl är skeptiskt till att kalla de olika inriktningarna för paradigm. Thorsten Nybom, som är den andra författaren till den nämnda "Historievetenskap som teori, praktik, ideologi" från 1988, tar i en uppsats upp Ragnar Björks avhandling från 1983 som bland annat handlar om förklaringsresonemang hos Erik Lönnroth. Nyboms uppsats är för mig närmast obegriplig pga sin teoretiska nivå men jag uppfattar att han anser att det finns en "lönnrothsk" ambition att finna en medelväg som förenar teori med berättande, och att undvika både ideologiserande å ena sidan och ohistorisk systemteori å andra sidan. Med systemteori menar Nybom vad jag förstår att man skriver historia i sociologiska termer, dvs att man grupperar ihop individer till kollektiva aktörer. Att sådant blir ohistoriskt skulle då vara att man inte inser att sådana grupperingar bara är giltiga inom sin avgränsade tidsepok och samhällsformation. 

Sammanfattningsvis så blev historikerna allt mer professionella. Man enas kring minimikraven och börjar allt mer att vidga sina perspektiv. Några befinner sig utanför en "lönnrothsk" medelväg. Torstendahl skulle säga att de har olika optimumnormer. Vissa klarar inte minimikraven eller väljer att anpassa dem till olika syften. Historiografi är ett brokigt ämne.

"Historieskrivningen i Sverige" fortsätter fram till 2010. Sista kapitlet heter "Internationalisering och världshistoria - men ändå svensk historia". Jag noterar här bara att det står att historiografiska arbeten om detta har skrivits av Peter Aronsson och Stefan Eklöf Amirell.

Just Erik Lönnroth skriver roligt nog om paradigm i "Tidens flykt" i ett kapitel från 1984, "Om historieforskning i Norden i nyare tid". Han noterar att en speciell mode-fluga är paradigm-teoretiserande. Han menar att tillämpning av paradigm-begreppet på historisk vetenskap beror på ett grovt missförstånd av Kuhn, som Lönnroth menar enbart syftade på heltäckande kausala förklaringssystem inom t.ex. fysik. När paradigmbegrepp tillämpas på andra områden har det släppt lös "en ström av allt fladdrigare påhitt". Han citerar Tore Frängsmyr: "Medan paradigmen växer, dör Kuhn".

Lönnroth menar att paradigmprat, liksom modellplatonism och teoriproklamationer, kan tjäna till att legitimera ovetenskapligt godtycke. Han kritiserar även det han kallar dataismen som består av överdriven kvantifiering, som kan missbrukas eller bli "förkrossande likgiltigt".  Det Lönnroth vill se inom historieforskningen är att man "benar upp moment efter moment med konditionala slutledningar". Och det tror han görs bättre i samarbete där man kan se  tvärvetenskapliga förklaringar och stora utvecklingsförlopp. Vilket för mig inte låter så enkelt att åstadkomma samtidigt.

 

Exempelhistoria

"Den pålitligaste uppfostran och övning för politisk verksamhet utgöres av den lärdom man får av historien, att det som tydligast och ensamt lär oss att med värdighet bära ödets växlingar är att ihågkomma andras olyckor ." Polybios, Historierna, Bok1, Del 1. (Ivar Heikels översättning från grekiska 1942)

Antikens och medeltidens historieskrivare skrev annaler, legender och skönmålningar som t.ex. helgonteckningar och kungahyllningar. Man får inse att någon kritisk historia som upprörde samtida makthavare var inte lätt att skriva, man kunde bli av med privilegier eller bli fängslad eller avrättad.

Ett sätt att skriva mera neutralt var att som Polybios (200-118 f.Kr) välja att visa på lärdomar som kunde dras av historiska händelser. Cicero (106-43 f.Kr) kallade det "historia som livets läromästare". Goda och dåliga exempel skulle fostra läsarna. Polybios ville inte skriva lärorika fabler utan han ansåg att verkliga händelser skulle vara nyttigare att läsa om, särskilt för hans grekiska läsare som han tänkte kunde lära av romarna. Polybios behandlade Roms framväxt i 40 volymer och beskriver även händelser under erövringskrig i Kartago, Grekland, Makedonien, Anatolien och Egypten. Den sjätte boken behandlar det romerska statsskicket. Jag imponeras av omfattningen av författarskapet, jag gissar att hans roll som rådgivare åt Scipio gav en viss ekonomisk trygghet.

Det Polybios skrev kan kallas exempelhistoria läser jag i ett kapitel skrivet av Bo Lindberg, professor vid Göteborgs universitet, i "Historieskrivningen i Sverige" (red. G. Artéus och K: Åmark, 2012). Exempelhistoria var ofta skildringar av personliga dygder och brister eller politiskt smart agerande. Dessa exempel återkom i senare historieskrivning. Lindberg noterar att för att antika exempel skulle vara allmängiltiga när de återgavs för senare tiders läsare måste man haft ett antagande om att människan var sig lik genom alla tider.

I den traditionen arbetade t.ex. Olaus Petri (1493-1552). Lindberg tror att Olaus Petri hade läst Polybios. Olaus Petri blev dömd till döden men benådades. Efter hans död beordrade Gustav Vasa att alla hans arkiv och manuskript skulle förstöras. Nu var det väl inte bara värvet som historieskrivare som innebar risker, många av dessa uppbar positioner i samhället som var utsatta. Andra tidiga historieskrivare i Sverige var far och son Messenius, den äldre dömdes till döden 1616 men det omvandlades till livstids fängelse i Kajaneborgs fästning där han skrev sin historia, den yngre dömdes till döden och halshöggs 1651.

Säkrare då att bara kommentera gamla antika texter. Bo Lindgren skriver att ute i Europa blev Tacitus föremål för ett 80-tal tryckta kommentarer mellan 1580 och 1680. Tacitus (55-120 e.Kr) skrev bland annat Germania men var också den som står för det tidigaste utomkristna belägget för att nämna avrättningen av Kristus i skrift. Sådant kan skapa material för många kommentarer.

Jag skulle vilja placera in San Isidorus av Sevilla (560-636) i denna traditionen men han var nog mera av en kopiator än en kommentator. Hans val av vad som skulle kopieras kom att bli nog så betydelsefullt. Inte är det omöjligt att hans gotiska historia bidragit till att jag håller visigoterna som betydelsefullare än vandalerna och sveberna.

Bo Lindgren skiljer mellan historieskrivare och senare tiders professionella historiker. Enligt kategoriseringen jag beskriver i inlägget 26 december 2022  är detta proto-vetenskap när det söker beskriva olika skeenden korrekt. Mycket är ideologiskt/religiöst motiverat. Lindgren skriver att det kom att kallas "pragmatisk historia" under 1700-talet. Historiestudiet var inte skilt från sin pedagogiska användning. Detta ger intryck av en slags samhällsvetenskaplig inriktning, men Lindgren skriver att man uppställde inte hypoteser som man ville belägga från källor utan man läste sina klassiska texter och tog sina rön från dem.

 Som en slutpunkt i Sverige innan en mer professionell akademi tar över nämner Lindgren den siste rikshistoriografen (och riksantikvarien) Jonas Hallenberg (1748-1834). Även den i Åbo verksamme Henrik Gabriel Porthan (1739-1804) lyfter Lindgren fram som en lärd som tydligt formulerat den pragmatiska historietraditionen.

Utanför de professionella historikernas krets fortgår det exempelhistoriska skrivandet. Skillnaden är att nuförtiden kan man dra nytta av referenser till de professionella historikernas mer stringenta verk.

Världshistoria förstådd med paradigm och kategorier - en skiss

De två senaste inläggen (18 och 26 december 2022) handlade om paradigm och kategorier av kunskaps- och trossystem. Min tanke är att det skulle gå att bättre förstå vad världshistoria är genom att beskriva det med dessa begrepp som bakgrund. Det hela ryms inte i ett kort inlägg och jag har inte tänkt klart, så det blir mera en skiss inför fortsatta funderingar. Upplägg: Först en kort repetition av kategorierna, sen lite mer om paradigm för att avsluta med tre punkter att följa upp.

Kategorierna:

1. Konst och kultur. Historiska romaner och filmer med historisk bakgrund mm. Är detta bra gjort kan det ge djupare insikter men syftet är annorlunda och spännvidden mellan bra och dåligt är stor. Få romaner har dock en världsomspännande ambition. Jag har mycket dålig koll, detta ämne får jag återvända till senare.

2-4. Paradigm-relaterad historia. Jag måste läsa på om hur pass väletablerade typexempel man kan hitta inom världshistoria och hur olika forskargrupper presenterar sina resultat. I juli 2022 började jag med några inlägg om metoder i världshistoria, men då refererade jag mest en bok i ämnet utan att fundera i dessa termer.

5. Ideologiskt baserad historia. Ett historiebruk kan ha uttalat ideologiska syften och då tenderar typexemplen väljas så att de stödjer de värderingar man vill sprida. Världshistoria som akademisk disciplin uppkom delvis som reaktion mot att så mycket nationell historia tidigare var uttalat nationalistisk. 

6. Pseudovetenskap, till exempel historia som är konspirationsteori. Mera oskyldigt är att goda anekdoter tenderar att få fortleva även om de saknar historisk relevans, men oftast framgår då av sammanhanget att det är hittepå. Anekdoterna har dessutom sitt eget liv som blir en annan historia.

Paradigm:

Vad jag förstår övergav Kuhn själv begreppet paradigm, när han insåg att det användes på många olika odefinierbara vis. Det kan vara förfelat att fäkta för att det ordet ska användas på ett visst vis, som jag provade i inlägget 26 december. Kuhn själv ersatte paradigm med en "disciplinär matris" som omger "typexempel". Jag ser att man i vissa fall på svenska använder Kuhns ord "exemplar" men jag kallar det typexempel som det står i den boken jag lånade, i en översättning av Jim Jakobsson. Jag tycker bilden av att det i läroboken finns typexempel som definierar vad en viss forskning handlar om är bra. Återstår att visa sådana typexempel i framtida inlägg och förstå hur de relaterar till olika forskargrupper.

Tre punkter: kunskapsteori, kriterier för historia och avgränsningar/prioriteringar.

1.  Kunskapsteori. Jag har skrivit om epistemologi tidigare utifrån att våra sinnen och vårt tänkande utformats genom en evolutionär anpassning som gör att vi har en rimlig bild av verkligheten, t.ex. i inlägg 26 mars 2017.  Anpassning sker momentant i alla sammanhang. Historia är en slags kollektiv efterrationalisering av dessa anpassningar. Vår förståelse av hur vi får kunskap är begränsad, vi har ingen fungerande teori om hur medvetandet fungerar. Jag tror att forskningsområden som biosemiotik och bio-antropologi kan bidra med viktiga resultat här. Men skulle dessa forskningsområden få genomslag skulle det i sig kunna vara ett paradigmskifte. Jag tror det går att undvika den determinism som naturvetare hamnar i utan att övergå i total relativism som vissa former av humanistisk forskning verkar resultera i. Detta kan bli ämne för fler inlägg framöver. Jag har inte skrivit så mycket om detta förut men de inlägg som nämner Gregory Bateson relaterar till bio-semiotiken.

2. Kriterier för historia. Kuhn har sina fem kriterier (accuracy, consistency, scope, simplicity and fruitfulness) för naturvetenskap som jag tog upp i inlägget 18 december 2022.  Historia kan inte ha samma kriterier men vissa överlappar. Historia bör vara "motsägelsefri" och  "presentera fenomen på ett ordnat och sammanhängande vis". I detta ligger källkritik med flera minimikrav. Är det världshistoria kan man begära att den ska ha "stor räckvidd". Men historia förväntas inte presentera teorier som är "precisa i sina förutsägelser". Tvärtom, ser man försök till att skapa "historiska lagar" i någon enkel "orsak-verkan"-modell bör man ta fram sin kritiska ådra. Samband kan historia klarlägga, men definitionsmässigt blir det någon annan samhällsvetenskap om man sedan vill gå vidare med förutsägelser.

Inte heller är enkelhet ett kriterium, i alla fall inte primärt. Möjligen kan man önska att historia ska leda till "fruktbara" resultat. Historievetenskapen lyfter andra kriterier. I svensk historiografi har dessa kommit att kallas "optimum-normer" myntat av historikern Rolf Torstendahl. Ett fult ord om jag får tycka till men bra att känna till. Exempel på kriterier är konkretion, kontinuitet och kontext, ord hämtade från "Historien är nu, En introduktion till historiedidaktiken", på sid. 50 i ett kapitel av globalhistorikern Klas-Göran Karlsson. (Ref. Rüsen). Här finns material till framtida inlägg.

3. Avgränsningar och prioriteringar. Världshistoria är väldigt mycket, särskilt om man inkluderar "Big History" som gör att alla tider omfattas. Relevanta avgränsningar och prioriteringar är alltså nödvändiga. Här blir ett kriterium vad det är man vill kommunicera, och hur det ska göras på ett begripligt vis. Möjligen kan detta kriterium kallas "style of reasoning", med Ian Hacking som referens. Min tanke är att titta på några olika världshistorier och jämföra hur de resonerat.

Många lösa trådar blev detta. Grundidén är att jag ska lära mig mer om biosemiotik och om världshistoria och se om jag kan få ihop det på något vis.