Exempelhistoria

"Den pålitligaste uppfostran och övning för politisk verksamhet utgöres av den lärdom man får av historien, att det som tydligast och ensamt lär oss att med värdighet bära ödets växlingar är att ihågkomma andras olyckor ." Polybios, Historierna, Bok1, Del 1. (Ivar Heikels översättning från grekiska 1942)

Antikens och medeltidens historieskrivare skrev annaler, legender och skönmålningar som t.ex. helgonteckningar och kungahyllningar. Man får inse att någon kritisk historia som upprörde samtida makthavare var inte lätt att skriva, man kunde bli av med privilegier eller bli fängslad eller avrättad.

Ett sätt att skriva mera neutralt var att som Polybios (200-118 f.Kr) välja att visa på lärdomar som kunde dras av historiska händelser. Cicero (106-43 f.Kr) kallade det "historia som livets läromästare". Goda och dåliga exempel skulle fostra läsarna. Polybios ville inte skriva lärorika fabler utan han ansåg att verkliga händelser skulle vara nyttigare att läsa om, särskilt för hans grekiska läsare som han tänkte kunde lära av romarna. Polybios behandlade Roms framväxt i 40 volymer och beskriver även händelser under erövringskrig i Kartago, Grekland, Makedonien, Anatolien och Egypten. Den sjätte boken behandlar det romerska statsskicket. Jag imponeras av omfattningen av författarskapet, jag gissar att hans roll som rådgivare åt Scipio gav en viss ekonomisk trygghet.

Det Polybios skrev kan kallas exempelhistoria läser jag i ett kapitel skrivet av Bo Lindberg, professor vid Göteborgs universitet, i "Historieskrivningen i Sverige" (red. G. Artéus och K: Åmark, 2012). Exempelhistoria var ofta skildringar av personliga dygder och brister eller politiskt smart agerande. Dessa exempel återkom i senare historieskrivning. Lindberg noterar att för att antika exempel skulle vara allmängiltiga när de återgavs för senare tiders läsare måste man haft ett antagande om att människan var sig lik genom alla tider.

I den traditionen arbetade t.ex. Olaus Petri (1493-1552). Lindberg tror att Olaus Petri hade läst Polybios. Olaus Petri blev dömd till döden men benådades. Efter hans död beordrade Gustav Vasa att alla hans arkiv och manuskript skulle förstöras. Nu var det väl inte bara värvet som historieskrivare som innebar risker, många av dessa uppbar positioner i samhället som var utsatta. Andra tidiga historieskrivare i Sverige var far och son Messenius, den äldre dömdes till döden 1616 men det omvandlades till livstids fängelse i Kajaneborgs fästning där han skrev sin historia, den yngre dömdes till döden och halshöggs 1651.

Säkrare då att bara kommentera gamla antika texter. Bo Lindgren skriver att ute i Europa blev Tacitus föremål för ett 80-tal tryckta kommentarer mellan 1580 och 1680. Tacitus (55-120 e.Kr) skrev bland annat Germania men var också den som står för det tidigaste utomkristna belägget för att nämna avrättningen av Kristus i skrift. Sådant kan skapa material för många kommentarer.

Jag skulle vilja placera in San Isidorus av Sevilla (560-636) i denna traditionen men han var nog mera av en kopiator än en kommentator. Hans val av vad som skulle kopieras kom att bli nog så betydelsefullt. Inte är det omöjligt att hans gotiska historia bidragit till att jag håller visigoterna som betydelsefullare än vandalerna och sveberna.

Bo Lindgren skiljer mellan historieskrivare och senare tiders professionella historiker. Enligt kategoriseringen jag beskriver i inlägget 26 december 2022  är detta proto-vetenskap när det söker beskriva olika skeenden korrekt. Mycket är ideologiskt/religiöst motiverat. Lindgren skriver att det kom att kallas "pragmatisk historia" under 1700-talet. Historiestudiet var inte skilt från sin pedagogiska användning. Detta ger intryck av en slags samhällsvetenskaplig inriktning, men Lindgren skriver att man uppställde inte hypoteser som man ville belägga från källor utan man läste sina klassiska texter och tog sina rön från dem.

 Som en slutpunkt i Sverige innan en mer professionell akademi tar över nämner Lindgren den siste rikshistoriografen (och riksantikvarien) Jonas Hallenberg (1748-1834). Även den i Åbo verksamme Henrik Gabriel Porthan (1739-1804) lyfter Lindgren fram som en lärd som tydligt formulerat den pragmatiska historietraditionen.

Utanför de professionella historikernas krets fortgår det exempelhistoriska skrivandet. Skillnaden är att nuförtiden kan man dra nytta av referenser till de professionella historikernas mer stringenta verk.

Världshistoria förstådd med paradigm och kategorier - en skiss

De två senaste inläggen (18 och 26 december 2022) handlade om paradigm och kategorier av kunskaps- och trossystem. Min tanke är att det skulle gå att bättre förstå vad världshistoria är genom att beskriva det med dessa begrepp som bakgrund. Det hela ryms inte i ett kort inlägg och jag har inte tänkt klart, så det blir mera en skiss inför fortsatta funderingar. Upplägg: Först en kort repetition av kategorierna, sen lite mer om paradigm för att avsluta med tre punkter att följa upp.

Kategorierna:

1. Konst och kultur. Historiska romaner och filmer med historisk bakgrund mm. Är detta bra gjort kan det ge djupare insikter men syftet är annorlunda och spännvidden mellan bra och dåligt är stor. Få romaner har dock en världsomspännande ambition. Jag har mycket dålig koll, detta ämne får jag återvända till senare.

2-4. Paradigm-relaterad historia. Jag måste läsa på om hur pass väletablerade typexempel man kan hitta inom världshistoria och hur olika forskargrupper presenterar sina resultat. I juli 2022 började jag med några inlägg om metoder i världshistoria, men då refererade jag mest en bok i ämnet utan att fundera i dessa termer.

5. Ideologiskt baserad historia. Ett historiebruk kan ha uttalat ideologiska syften och då tenderar typexemplen väljas så att de stödjer de värderingar man vill sprida. Världshistoria som akademisk disciplin uppkom delvis som reaktion mot att så mycket nationell historia tidigare var uttalat nationalistisk. 

6. Pseudovetenskap, till exempel historia som är konspirationsteori. Mera oskyldigt är att goda anekdoter tenderar att få fortleva även om de saknar historisk relevans, men oftast framgår då av sammanhanget att det är hittepå. Anekdoterna har dessutom sitt eget liv som blir en annan historia.

Paradigm:

Vad jag förstår övergav Kuhn själv begreppet paradigm, när han insåg att det användes på många olika odefinierbara vis. Det kan vara förfelat att fäkta för att det ordet ska användas på ett visst vis, som jag provade i inlägget 26 december. Kuhn själv ersatte paradigm med en "disciplinär matris" som omger "typexempel". Jag ser att man i vissa fall på svenska använder Kuhns ord "exemplar" men jag kallar det typexempel som det står i den boken jag lånade, i en översättning av Jim Jakobsson. Jag tycker bilden av att det i läroboken finns typexempel som definierar vad en viss forskning handlar om är bra. Återstår att visa sådana typexempel i framtida inlägg och förstå hur de relaterar till olika forskargrupper.

Tre punkter: kunskapsteori, kriterier för historia och avgränsningar/prioriteringar.

1.  Kunskapsteori. Jag har skrivit om epistemologi tidigare utifrån att våra sinnen och vårt tänkande utformats genom en evolutionär anpassning som gör att vi har en rimlig bild av verkligheten, t.ex. i inlägg 26 mars 2017.  Anpassning sker momentant i alla sammanhang. Historia är en slags kollektiv efterrationalisering av dessa anpassningar. Vår förståelse av hur vi får kunskap är begränsad, vi har ingen fungerande teori om hur medvetandet fungerar. Jag tror att forskningsområden som biosemiotik och bio-antropologi kan bidra med viktiga resultat här. Men skulle dessa forskningsområden få genomslag skulle det i sig kunna vara ett paradigmskifte. Jag tror det går att undvika den determinism som naturvetare hamnar i utan att övergå i total relativism som vissa former av humanistisk forskning verkar resultera i. Detta kan bli ämne för fler inlägg framöver. Jag har inte skrivit så mycket om detta förut men de inlägg som nämner Gregory Bateson relaterar till bio-semiotiken.

2. Kriterier för historia. Kuhn har sina fem kriterier (accuracy, consistency, scope, simplicity and fruitfulness) för naturvetenskap som jag tog upp i inlägget 18 december 2022.  Historia kan inte ha samma kriterier men vissa överlappar. Historia bör vara "motsägelsefri" och  "presentera fenomen på ett ordnat och sammanhängande vis". I detta ligger källkritik med flera minimikrav. Är det världshistoria kan man begära att den ska ha "stor räckvidd". Men historia förväntas inte presentera teorier som är "precisa i sina förutsägelser". Tvärtom, ser man försök till att skapa "historiska lagar" i någon enkel "orsak-verkan"-modell bör man ta fram sin kritiska ådra. Samband kan historia klarlägga, men definitionsmässigt blir det någon annan samhällsvetenskap om man sedan vill gå vidare med förutsägelser.

Inte heller är enkelhet ett kriterium, i alla fall inte primärt. Möjligen kan man önska att historia ska leda till "fruktbara" resultat. Historievetenskapen lyfter andra kriterier. I svensk historiografi har dessa kommit att kallas "optimum-normer" myntat av historikern Rolf Torstendahl. Ett fult ord om jag får tycka till men bra att känna till. Exempel på kriterier är konkretion, kontinuitet och kontext, ord hämtade från "Historien är nu, En introduktion till historiedidaktiken", på sid. 50 i ett kapitel av globalhistorikern Klas-Göran Karlsson. (Ref. Rüsen). Här finns material till framtida inlägg.

3. Avgränsningar och prioriteringar. Världshistoria är väldigt mycket, särskilt om man inkluderar "Big History" som gör att alla tider omfattas. Relevanta avgränsningar och prioriteringar är alltså nödvändiga. Här blir ett kriterium vad det är man vill kommunicera, och hur det ska göras på ett begripligt vis. Möjligen kan detta kriterium kallas "style of reasoning", med Ian Hacking som referens. Min tanke är att titta på några olika världshistorier och jämföra hur de resonerat.

Många lösa trådar blev detta. Grundidén är att jag ska lära mig mer om biosemiotik och om världshistoria och se om jag kan få ihop det på något vis.