22 november 2015

Globalhistoria, världshistoria, tankar och referenser

Jag skrev ett inlägg 6 april 2015 om olika sätt att skriva världshistoria. Där byggde jag främst på artiklar av Janken Myrdal och Arne Jarreck. De ger en kort definition i Historisk tidskrift 130:4,  2010: "En enkel sammanfattning av vad globalhistoria är kan vara att den syftar till att avtäcka och förklara generella mönster i det mänskliga samhällets historia genom studium av hela det globala rummet över lång tid". Nu fortsätter jag på det temat inspirerad av tre böcker:

"Kritiska tankar om historia", Maria Sjöberg, Studentlitteratur, 2012.

"Globalhistoria, en introduktion." Sebastian Conrad, Studentlitteratur, 2015. Originalet på tyska från 2013.

"World History, the basics." Peter N. Stearns, Routledge, 2011.

Maria Sjöberg är professor i historia vid Göteborgs universitet. Hon är redaktören till ett nytt globalhistoriskt verk på över tusen sidor, "En samtidig världshistoria" som utkom 2014, men här vill jag lyfta fram en mycket tunnare bok från 2012. I "Kritiska tankar om historia" går hon igenom sju olika ämnesområden vilka formar sig till en kortfattad "fallbeskrivning" av världshistorien. Alla belyses utifrån tre teman som Maria Sjöberg menar är begränsningar i "normal" historieskrivning:
- eurocentrism (ett västeuropeiskt perspektiv)
- evolution (att man utgår från slutresultatet som om det var det givna målet för historien)
- könsblindhet (manliga normer betraktas som allmängiltiga).

En kritik av eurocentrism finns i all globalhistoria och i modern världshistoria, utom hos de författare som uttryckligen propagerar för västerlandets särart. Samtidigt finns nog en inbyggd eurocentrism hos de flesta västerländska författare som är svår att undvika. I ännu högre grad finns en utbredd könsblindhet som förstärks av att källmaterialet ofta utgörs av mansdominerat material. Det Sjöberg kallar evolution har jag svårare att förstå, jag tror att problemet består av flera delar. Dels finns det som brukar kallas en "teleologisk" beskrivning", dels finns en slags positiv övervärdering av ett historiskt förlopp för att det anses ha gett ett visst gott resultat. Linjär moderniseringsteori är en extrem variant av en sådan historiesyn. Jag skulle valt ett annat ord än "evolution" för detta, för jag associerar till den biologiska evolutionen, som absolut inte är teleologisk och som är full av anpassningar som inte kan värderas som positiva. Både arter och ekosystem har hamnat i återvändsgränder som lett till utrotning eller massdöd. Men sociologisk teori har ett annat klassiskt evolutionsbegrepp, där moderniteten växt fram genom att gå igenom ett antal definierade faser (jämför t.ex. Herbert Spencer). Maria Sjöberg avslutar med att ta upp begreppet "multipla moderniteter", myntat av Shmuel Eisenstadt, som ett exempel på ett försök att komma ifrån en linjär beskrivning av en "evolution" mot enbart en västerländsk modell för det moderna.

Det roliga med Maria Sjöbergs bok är att hon går direkt på olika problemställningar, och bjuder generöst på funderingar kring dem. Jag hoppas kunna återkomma till dem.

Sebastian Conrad är professor i modern historia i Berlin. Hans introduktion till gobalhistoria har fördelen att den är översatt till svenska. Kunskapshistorikern Johan Östling ger dessutom en kort introduktion till gobalhistorians ställning i Sverige i inledningen. Boken vänder sig till historiestudenter och formar sig i långa stycken till en beskrivande referenslista som blir lite frustrerande för mig som vet att jag inte har tid att läsa ens en bråkdel av detta. Men en poäng blir att han visar att det produceras mycket inom det globalhistoriska området, det är inte bara en teoretisk tanke utan ett viktig perspektiv inom historieforskningen. En tidskrift av betydelse är Journal of Global History.

Sebastian Conrad har många referenser från olika språkområden, något som verkar självklart inom ett globalt forskningsområde. Dipesh Chakrabarty är till exempel en indisk historiker som citeras ofta av Conrad, han representerar det som kallas subalterna studier. De utgör i sin tur en del av vad som kallas postkoloniala studier med palestiniern Edward Said som klassisk referens.

Conrads definition av globalhistoria innehåller inget krav på ett studium av hela det globala rummet, utan det räcker att det finns en medvetenhet om det globala sammanhanget. Det behöver alltså inte vara fråga om makrohistoria, utan även en studie av ett begränsat område kvalar in bara det globala perspektivet finns med. Interaktionens betydelse betonas, vilket gör att jämförande fallstudier måste göras med en medvetenhet om de kontakter som påverkat utfallet.

Det bästa med Conrads bok är att den avslutas med en utförligare presentation av några globalhistoriker och deras viktigaste verk. De som tas upp är Janet Abu-Lughod, C.A. Bayly, Hamashita Takeshi, Jared Diamond, Rebecca E. Karl, John F. Richards, Victor Lieberman, Erez Manela, John Darwin och Jürgen Osterhammel.

För Conrad är världshistoria ett äldre begrepp, i kontrast mot globalhistoria. Världshistorier har funnits sedan Herodotos, Polybios och Sima Qians tid. De skrev sin kända världs historia. Med mongolernas världsrike skapades kontakter som möjliggjorde en beskrivning av en större värld, som hos Rashid al-Din. Och ett steg mot en mer källkritisk världshistoria togs av Ibn Khaldun som jag skrivit flera inlägg om. Med grundandet av Manila 1571 sätts Mingdynastins Kina i direkt kontakt med Latinamerika och det går att tala om en global ekonomi. Men den historievetenskap som växer fram formas av nationella och koloniala projekt, och modern världshistoria och globalhistoria ska ses som en reaktion mot de nationellt avgränsade historiebeskrivningarna.

Den moderna "World history" som Peter Stearns skriver om kan sägas inledas med William McNeill på 60-talet, och den mest refererade världshistorian verkar vara far och son McNeills "The Human Web", från 2003. Peter N. Stearns är professor vid George Mason universitetet i Fairfax, Virginia, USA. Efter en inledning i "World History, the basics" bjuder han på en mycket kortfattad världshistoria på bara 30 sidor. Sedan följer källkritiska funderingar som Stearns kallar "habits of mind in World history" och ett mycket trevligt kapitel om periodiseringar. Jerry H. Bentley är en återkommande referens, han grundade Journal of World History. Ett annat namn som återkommer är Patrick Manning, professor vid Pittsburghs universitet.

Peter Stearns uppfattar jag använder "världshistoria" utan kontrast mot "globalhistoria". Men den akademiska striden som fördes i USA för att alls få undervisa i ett geografiskt bredare historieämne bedrevs under rubriken "World History". Det gör att det begreppet lätt kan få en koppling till "liberala anglosaxiska" beskrivningar som betonar nätverk och ekonomiskt utbyte. Men andra författare, som jag uppfattar som delvis med en annan historiesyn som mer betonar konflikt och maktfrågor, använder också begreppet "World History", till exempel Clive Pontings "World History, A New Perspective", 2001,






1 november 2015

Myternas historia


Karen Armstrongs ”Myternas historia” (Bonniers 2005) är en introduktion till ett utgivningsprojekt där olika författare fått i uppdrag att återberätta myter (Canongate Myth Series). Denna inledning formar sig till en pärla, i en liten volym ger hon oss en koncentrerad historia med myterna i fokus.

Myterna, skriver hon, är en konstform. Myterna och konsten är det som hjälper oss från ett livsstadium eller ett sinnestillstånd till ett annat. De livskraftigaste myterna handlar om ytterligheter, om extrema situationer som är giltiga för alla människor. Uppväxt, överlevnad, kärlek, sjukdom, död. Hon betonar att myterna förlorar sin kraft om de återberättas utanför det sammanhang av ritualer och kult där de ingår. För att de ska återfå sin kraft krävs att de återberättas i ny form, och hon följer hur gamla myter återuppstått i ny skepnad genom historien.

Mest utrymme får mesopotamiens myter. Här berättas om gudinnan Inanna, som färdas i underjorden för att sedan återkomma. Det kan förstås som en initiationscermoni, en upplevelse av döden som leder till nytt liv. Inanna är en av de tidiga jordbrukarnas modergudinnor: Babylonierna kallade henne Ishtar, i Syrien hette hon Astarte. Armstrong drar paralleller till grekernas myter om sädesgudinnan Demeter och hennes dotter Persefone. I Norden finns vaga spår av dessa fruktbarhetsgudinnor, som Nerthus (Njärd) i ortnamn, till exempel Närtuna.

Fotnot 20160407: Ola Wikander "I döda språks sällskap" berättar att världens första kända skönlitterära författare var Enheduanna, och att hennes mest hknda dikt är en hyllning till gudinnan Inanna. Den är skriven på en variant av sumeriska som enbart användes när kvinnliga huvudpersoner framträder i berättelserna.  
I mesopotamien finner vi sedan de första städernas myter. Babylon betyder ”gudsporten”, varje stad var ett centrum där gudarna kunde visa sig för människorna i de riter som utövades i tempel och helgedomar. Men stadskulturen gav upphov till myter där människornas egna val spelade en större roll än i de gamla myterna. Gilgamesh är ett komplext epos om en kung som terroriserar sitt folk, utsätts för prövningar, blir vän med sin fiende, möter Ishtar men försmår henne, hon dödar hans vän (älskade?) och Gilgamesh inser att även han ska dö. Han finner sig i sitt öde, återvänder till sitt rike, uppfinner skrivkonsten och försonas med tillvaron.
En till fotnot 20160407: Ola Wikander redogör för att Gilgamesheposet i vissa delar var skrivet på sumeriska och i andra delar på klassisk akkadiska/gammalbabyloniska, dvs på språk som inte talades längre i det nyassyriska riket i vars bibliotek i Nineve man hittat kilskriftstavlorna. Han lyfter fram eposets budskap att man ska söka lyckan i det liv man lever, inte i strävan efter odödlighet - carpe diem.

Karen Armstrong periodiserar myternas historia. Först ”jägarnas mytologi” 20000 - 8000 f.v.t. (före vår tideräkning, dvs f.Kr som det skrivs av Armstrong och andra som inte vill referera till Kristus fast de ändå räknar tiden som ”vi” gör, dvs enligt den Gregorianska kalendern). Hon spekulerar kring de animistiska myterna, vars främsta spår finns i grottmålningar och hällristningar. Schamanernas uppstigandeberättelser lever kvar i de många berättelserna om himmelsfärder som finns i religionerna. Armstrong menar att jägarna var tvungna att ritualisera jakten för att förmå sig att döda de djur som de såg som bärare av andar. Med den tolkningen får man känslan att människan blev jordbrukare för att slippa den moraliska påfrestningen att jaga. Jag är inte så övertygad, jaktriterna syftade nog mer till att stärka jägaren inför en farlig uppgift. Jägarnas myter kan man lära sig av från folk som fortsatt leva som jägare, fiskare, samlare i modern tid, men med reservationen att inget hindrar att de utvecklat helt andra myter än de som fanns för tiotusen år sedan.

Sedan följer jordbrukarnas mytologi (8000-4000 f.v.t) och de äldsta civilisationerna (4000 -800 f.v.t), som exemplifieras av myterna om Inanna och Gilgamesh. Eller Odysseus. För mig är detta urmyterna, det är de gamla historierna som fanns före de mer konstruerade berättelserna som profeterna skapade.

Efter den kommer ”Axialåldern” (800 – 200 f.v.t). Det begreppet är nytt för mig. Det stammar från filosofen Karl Jaspers som ansåg att denna tid gav upphov till tankesystem som bildat en axel för senare tiders tänkande att röra sig kring.

Här vidgas Armstrongs perspektiv så att det blir mer av en världshistoria, när konfucianism, taoism, hinduism, buddhism, monoteism i Mellanöstern och grekisk rationalism tas upp. Men redan i nästa period som hon kallar ”den postaxiala eran” (200 f.v.t -1500 v.t) väljer hon att koncentrera sig på Västerlandet. Jag tror inte det är eurocentrism, jag tror det låg i uppdraget att skriva en introduktion. Själva tanken att uppdra åt författare att återberätta myter låter som en västerländsk/modernistisk idé. Formatet begränsar också, Armstrong har inte utrymme för Amerikas myter, eller de myter som uppstår i Sydostasien eller Centralasien.

Armstrong vill istället koncentrera sig på konflikten mellan myten och det hon kallar logos, dvs den rationella tanken. Hon menar att det speciella med västerlandet är att de tre monoteistiska religionerna åtminstone delvis gör anspråk på att vara historiskt istället för mytiskt grundade. Monoteisterna försöker därför periodvis visa att deras tro har en rationell grund. Detta leder till nästa period; ”den stora västerländska omvandlingen” ( ca 1500-2000). Denna tid innebär en brytning mellan logos och mythos, en brytning som är fullständig i slutet av 1800-talet.

Men enligt Karen Armstrong åtföljdes logos av destruktiva moderna myter, som slutade i massakrer och folkmord. Hon hoppas att romanförfattarna och andra konstnärer kan skapa nya fungerande myter som räddar oss från nihilism och alienation. Problemet, noterar Karen Armstrong, är att myten fungerar bara i en liturgisk inramning, myten är inte profan. En roman kan man läsa vilken miljö som helst, och på bussen saknas den rätta inramningen. Hon hoppas ändå att konstnärerna ska kunna axla prästernas roll att ingjuta de värden som skapar ett hållbart samhälle.

Jag tänker själv att de bästa romanerna är de som djupast skildrar historien. De kan, likt Conrads ”Mörkrets hjärta”, visa på historiens tragedi. Författarna kan skildra en modernitet där gud är död och dygderna består av entreprenörskap och konsumtionsförmåga. Framförallt kan de skildra mänskliga konflikter i brytningen mellan olika tider. Jag ser inte hur de kan skapa de värden som myterna återgav. Men jag tror inte heller att myterna skapade värden, utan värdena fanns i föreställningar som myterna återgav. Nya föreställningar kommer att krävas för att rädda världen, och författarna kan vara de första att få syn på dem.