Namnet Córdoba vet man inte vad det betyder. Den enklaste förklaringen skulle vara att de gamla ibererna kallade floden Guadalquivir för Oba (guldälven), och då skulle Córdoba betyda "staden vid floden Oba". Romarna kallade floden för Baetis, vilket även var provinsens namn (Hispania Baetica). Flodens nuvarande namn har sitt ursprung i arabiska för "stora dalen" eller "stora floden", al-wadi al-kabir.
La Mesquita fullständiga namn är "La Mesquita - Catedral de Córdoba". Och det är till stor del en katedral. Det är katolska kyrkan som äger anläggningen och väldigt mycket inne i katedralen är katolskt. Dels ligger det en kyrka insprängd i byggnaden men dessutom finns det krucifix och andra katolska attiraljer i nästan varje valv. Jag har sett fina TV-program om La Mesquita under kalifatet där man lyckats välja bildvinklarna så att man inte ser alla katolska inslag. Men det är inte alls det intrycket man får när man är där. På det viset är Alhambra i Granada en mycket starkare upplevelse.
Med viss tankekraft kan man ändå uppleva det ursprungliga syftet med arkitekturen. Man kommer in från den vackra apelsinträdgården till en skog av pelare. På samma vis som de intrikata mosaikmönstren så bildar pelarna och de dubbla valvbågarna ett abstrakt mönster som syftar mot oändligheten. Jag associerar till komplexa kristaller eller Eschers bilder.
Grundmönstret skapades redan under emiren Abd ar-Rahman I (r. 756-788). Den påkostade utbyggnaden med den nuvarande mihraben i riktning mot Mecca är den del av La Mesquita som är minst påverkad av de katolska inslagen.
För att få en bild av Córdobas äldre historia rekommenderas ett besök på det arkeologiska museet. Förutom allt romerskt och muslimskt finns det även några få föremål från den visigotiska perioden (c.418-720). Jag skrev om visigoter när jag började blogga främst för att jag fascinerades av biskop Isidorus av Sevilla, och hans projekt att skriva ned sin tids vetande. Här en detalj från museet, en form som användes för att skapa mönster i byggnader.
Min favoritguide till Andalusien är John Gills "Andalucía - a cultural history", Oxford UP, 2009. John Gill var förutom författare till reseguider en konst och musik-journalist med stort historiskt kunnande, och han kombinerade dessa kapaciteter på ett inspirerande vis i sin bok som är en del i en serie som kallas "Landscapes of the imagination".
Det var i hans bok jag först mötte biskop Isidorus. Där kan man också läsa om Ali Ibn-Nafi, kallad "Ziryab" (koltrasten, 789-857). Han var en multikonstnär som egenhändigt förde över mycket av persisk kultur till hovet i Córdoba. Han bidrog bland annat till utvecklingen av stränginstrumentet "ud" (oud) och han populariserade schackspelet i Europa.
I kapitlet om den gyllene staden Madinat al-Zahra (strax utanför Córdoba, vars ruiner jag inte hann besöka), så räknar John Gill upp grödor som muslimerna införde i Andalusien: aprikoser, kronärtskocka, aubergine, banan, morot, bomull, dadlar, durumvete, citron, apelsin, palsternacka, päron, granatäpple, saffran, hirs, spenat, sockerrör och vattenmelon. Även ris fördes in, och kompletterade det jordbruk som tidigare baserats på spannmål, vin och olivträd. Idag kan man finna ännu fler grödor i trädgårdarna runt Malaga, som mango och cherimoya. Och givetvis enorma odlingar av tomat, gurka och paprika.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar