Motsatsen till massutdöende skulle kunna vara "artexplosion". "Snabbt ökad biodiversitet" är kanske ett korrektare uttryck. "Adaptiv radiering" är säkert mest korrekt men jättesvårt att stava tíll. Detta sista uttryck ska i alla fall ge en bild av hur anpassning leder till att det evolutionära trädet grenar ut sig så kraftigt att det liksom strålar ut grenar åt alla håll. Givetvis finns då även "icke-adaptiv radiering", fundera på det medan jag går vidare med att försöka göra en lista över artexplosioner.
Den kambriska artexplosionen för 540 miljoner år sedan är startpunktern för mångfald av komplext flercelligt liv. Den står i många referenser som den "kambriska explosionen" vilket visar hur etablerad explosionsmetaforen är. Ökad syrehalt i haven har ansetts vara en möjlig förklaring till detta förlopp, men det har ifrågasatts, se här en artikel i Nature från 2016. Frågan diskuterades idag i på Vetenskapsradion i Sverigs Radio P1 med geobiologen Emma Hammarlund. Hennes tes är att artbildningen delvis berodde på mekanismer för att hantera den ökade syrehalten.
Den "stora ordoviciska biodiversiteteshändelsen" (GOBE) är en till kandidat för en artexplosion. Cirka 460 miljoner år sedan.
Ammoniter är en slags bläckfiskar som utvecklades under devon för drygt 400 miljoner år sedan. Man har hittar över 5000 olika arter av ammoniter. Lite får man notera att kvaliten på fossilerna avgör vad som går att forska på, uppenbarligen är "arta ammoniter" en fungerande syssla.
Den ömsesidiga artutvecklandet mellan insekter och blommande växter började under Krita för 120 miljoner år sedan.
Men egentligen är det kanske fel att sätta artexplosioner som motsats till massutdöende. Över tid utvecklas nya arter och tittar man på de artrikaste miljöerna idag så är det ekosystem som fått vara stabila över lång tid, som regnskogar och korallrev. Det vill säga att motsatsen till massutdöende är långsamt ökande biodiveristet som får sådana villkor att den har den tid som behövs på sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar