Syrebrist i hav. På en gång ett mycket välbekant fenomen - algblomning i Östersjön - och samtidigt som globalt miljöproblem helt i skuggan av klimatfrågan och artutrotningen. Men titta på diagrammet över de planetära gränsvärdena, där framstår överbelastning med kväve och fosfor som den mest kritiska sektorn.
Principen är att övergödning med näringsämnen som kväve och fosfor leder till ökad biologisk produktion som förbrukar syre. I vissa fall kan det leda till att mer fosfor frigörs i den syrefria miljön och så får man en positiv feedback som driver processen vidare.
I Östersjön är normalt inte syrebristen total, det kallas hypoxi. Mexikanska golfen är ett annat hav som lider av detta problem.
Fullständig syrebrist kallas anoxi. Sker det i global skala får vi ett geologisk skikt avsatt i havsbottnarna. På engelska kallas det "Oceanic anoxic event", OAE. Sådana OAEs har skett flera gånger i jordens historia, till exempel i övergången från Perm till Trias.
Gränsvärdet för kväve har Rockström och Steffen et.al. satt till att den tillförda mängden fixerat kväve från industri och jordbruk ska begränsas till 35 Mt per år. Om jag förstår rätt ligger det nuvarande värdet på 210 Mt per år.
Det finns andra effekter också av ökad tillförsel av kväve och fosfor som sammanfattas som "minskad resiliens" i miljön. Osäkerhetsfaktorerna kring förståelsen anses vara stora.
Det jobbiga med denna typ av miljöproblem är att det inte är en förorening som orsakar problemet, en förorening som man kan minska, utan det är just de ämnen som ett ökat industriellt jordbruk drivs av som orsakar problemet. Rätt utformade kretsloppsbaserade lösningar är vad som krävs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar