Klockan sex på kvällen hade månen hunnit förbi söder, den var ungeför i 210 grader. I öster höll just Orion på att komma upp över horisonten och Plejaderna syntes alltså ganska högt på himlen. Sen vart det molnigare och hela observationsarbetet förföll.
Men fortsatta iakttagelser skulle kunna avslöja ett viktigt mönster, rörande hur månen och Plejaderna kan användas för att fastställa viktiga datum under våren. Detta beskrivs i boken "Himmelsskivan från Nebra" av Harald Meller och Kai Michel (Daidalos, 2018). Himmelsskivan hittades i Tyskland på ett ställe 65 km väster om Leipzig, och den är daterad till 1800-1750 år f.Kr, dvs till bronsåldern.
Jag ska inte i detta inlägg berätta mer om bakgrunden utan går direkt på en aspekt av himmelsskivans astronomiska betydelsen. På skivan syns bland annat en månskära och sju prickar som föreställer stjärnhopen Plejaderna. Astronomen Rahlf Hansen kom med en förklaring till vad skivan kunde visa med detta (sid. 116). Månskärans tjocklek på himmelsskivan motsvarar en måne som är 4,5 dagar efter nymånen. Det motsvarar ungefär den måne som syntes idag, 22 procent syntes enligt denna månkalender . Men idag låg alltså plejaderna i ett annat väderstreck. Längre fram på våren kommer plejaderna att synas nära den tilltagande månen. (Det som kallas att de är i konjunktion).
Enligt min tolkning av en stjärnkarta (en planisfär ur en Stjärnguide av Robin Kerrod) kommer Plejaderna att närma sig månen kring 20 mars. 2020 års nymåne vid den tiden är den 24 mars och 5 dagar efter det blir då den 29 mars. Motsvarande tilltagande nymåne år 2019 inföll 11-12 mars och den därefter 10 april.
I ett inlägg 28 februari 2013 gjorde jag en översikt om olika kalendrar. Enligt den babyloniska lunisolära kalendern innehöll ett år 12 måncykler, och sedan infördes med vissa mellanrum en skottmånad för att justera månaderna gentemot årstiderna. Rahlph Hansens tes är att himmelsskivan visar ett sätt att se när skottmånaden ska införas. Den första månaden i den babyloniska kalendern startade vid den första månskäran i det vi kallar mars. Babylonierna kallade månaden för Nisañu, eller "nisannu". Judarna tog över denna kalender under fångenskapen och den hebreiska kalendern kallar sin första dag Nisan 1, som infaller den 26 mars i år. Förra året (2019 enligt gregoriansk kalender) var Nisan 1 den 6 april.
12 måncykler tar totalt ungefär 354 dygn. Det fattas alltså 11 dygn för att få ett solår om 365 dagar, Lägger men till en extra måncykel vart tredje år så kompenserar man nästan för detta fel, man får ett fel på cirka 3,5 dag. Rahlf Hansen hittade, som det beskrivs i boken, en beskrivning av detta i babylonisk kilskrift från 600-200 f.Kr. Texten skulle lyda ungefär: Om månen och Plejaderna står i konjunktion den 1 nisannu är allt i ordning det året. Om månen skulle visa sig vid Plejaderna först den 3 nisannu var detta år ett år då en skottmånad ska infogas.
Under bilden som ska illustrera detta i boken står att månskäran drar förbi Plejaderna. Som jag fattar detta så menas att om man en vår tror att nyårsdagen ska infalla cirka det vi med vår kalender kallar 10 mars så ser man att månskäran som passerar Plejaderna är tjock, lika tjock som på himmelsskivan, och då lägger man till en skottmånad och väntar till nästa nymåne. Jag får återkomma i mars med observationerna.
Det bör noteras att eftersom detta leder till ett fel på flera dagar så krävs ett mer komplicerat upplägg för att få en lunisolär kalender att fungera över lång tid. De synodiska måncyklerna går jämt upp med solåret över en period på 19 år. Detta upptäcktes i Mesopotamien och grekerna lärde sig det och en sådan cykel kallas numera en Metonisk cykel efter atenaren Meton som levde kring 430 f. Kr. I en sådan kalender ska man ha sju skottperioder över en nittonårsperiod.
Men himmelsskivan är alltså minst 1000 år tidigare. Och den hittades långt från Mesopotamien.
Anm: Med den gregorianska kalenderns för långa månader så blir det alltså så att i vissa månader infaller två fullmånar. Nästa gång en sådan fullmåne syns är 31 oktober 2020. En sådan måne kallas på engelska av någon anledning för "blue moon".
Anmärkning 20200514: En alternativ enklare förklaring till Nebraskivans betydelse är att den skulle visat på vinterblotet, som var första fullmånen efter första nymånen efter vintersolståndet. Det menar arkeologen Jonathan Lindström, i en artikel i Populär arkeologi nummer 1/2020. Stämmer det skulle skivan syftat på 10 januari år 2020. Han menar också att skivan kan ha varit en kosmisk bild utan kalenderinslag. Jag får medge att mina försök att följa upp bokens teori i mars påvisade ett problem, nämligen att det ofta är molnigt i Europa. Ett stort beroende av himmelsobservationer som kräver att man kan mäta månskärans bredd vid vissa tillfällen kan inte ha varit så smart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar