En till äkta Magna Carta

 Harvard Law School meddelar att de fått veta att de har en äkta Magna Carta i sitt bibliotek. De anger årtalet till ca 1300, det är ett exemplar kopplat till kung Edvard I. De köpte dokumentet på auktion som varandes en mindre värd kopia daterad till 1327. Jag fattar nyheten som att det ska vara ett äkta dokument från runt år 1300. Av totalt 200 utgivna original mellan 1215 till 1300 ska ca 25 finnas kvar.

Professor David Carpenter som upptäckte att exemplaret hos Harvard Law School var äkta arbetade i månader med en annan Magna Carta-expert, professor Nicholas Vincent, på att jämföra olika versioner. Edvard Is version var ändrad på ett konsekvent vis i några få ordval i alla kopior som skapades år 1300, jämfört med tidigare versioner.

Från det allra första året 1215 (under kung Johns regeringstid) fanns sedan tidigare bara fem kända exemplar, samt ett skadat. Jag har sett ett av dem, i katedralmuseumet i Salisbury. Jag nämner det i ett inlägg 22 juli 2014.

Två exemplar finns i British Library och ett i Lincoln Castle. Magna Cartas betydelse finns beskrivet på många ställen. I beskrivningen av detta anges att 1225 års Magna Carta, som Henrik III skrev under i utbyte mot skatteintäkter, var den mest betydelsefulla versionen. Kung John var nödd att gå med på avtalet men Henrik III och senare Edvard I såg avtalet som ett sätt att konsolidera kungamakten.

Ibland hittas kopior, till exempel 2015 hittade man ett till exemplar i staden Sandwich. Det ska ha varit ett exemplar av årgång år 1300. Man får tänka att det var en fin 800års-jubileumsupptäckt.

Magna Carta är latin, på svenska står ibland Magna Charta, påverkat av engelskans "charter". Originalet är på latin, på hemsidan kan man höra översättarna diskutera ordval, (https://magnacartaresearch.org/read/magna_carta_1215/!all). Man inser hur oerhört mycket jobb som lagts på detta dokument. Magna Carta översattes på 1200-talet till franska men inte till engelska i någon nedskriven version, men man antar att man muntligt läste upp den på engelska så att folk visste vad som stod i den.

Jag har skrivit mer om processen när kungarnas makt kringskars i ett inlägg om Cortes de León, som hade sitt första möte 1188. Cortes som fenomen växte fram under samma tidsperiod som Magna Carta.

Man anar i Harvard Law Schools inlägg behovet av att fortsatt fritt få studera betydelsen av att lagen står över kungarna.

I Sverige finns t.ex. Tryckfrihetsförordningen från 1766 som är ett Unesco världsminne och dokument finns både på Riksarkivet och KB,  https://unesco.se/varldsminnen-i-sverige/. 

Upplandslagen som innehåller en konungabalk finns i fem medeltida exemplar (inget av dem original vad jag begriper) och den var kungligt stadsfäst 1296, av kung Birger Magnusson. Den stadsfästet både på svenska och latin, en första dokumenterad översättning av svenska. 

Magna Carta har givetvis också status som Unesco Memory of the world.

den andra boken, om världen vi skapar

 Förra inlägget rörde R&Gs bok om jordens framtid. Nu tittar jag på en annan bok, "Världen vi skapar, från Gud till marknaden" av Tomas Björkman, Fri Tanke, 2017.

Denna boken är mycket svårare för mig att begripa, eftersom Björkmans stil är annorlunda och hans ambition mycket mera omfattande. Björkman vill visa vägen mot en ny samhällelig medvetandenivå och sådant är inte enkelt. Jag får dessutom erkänna att jag läst boken för slarvigt, den är på över 500 sidor och jag ville vet hur det går på slutet och hoppade över en del.

Tomas Björkman studerade fysik men blev sedan ekonom och företagsledare. Numera är han mera av organisationskonsult/entrepenör och verkar närmast vilja bli en grundare av någon slags moderna folkhögskolor. Han driver t.ex. Stiftelsen Ekskäret. Han har tidigare samarbetat med den danska filosofen Lene Rachel Andersen.

Den världshistoriska inledningen av boken börjar som en väldigt kort "Big history" med fokus på livets uppkomst, och sedan medvetandets och självmedvetandets uppkomst. Detta beskrivs i termer av komplexitetsnivåer och senare i boken skriver Björkman om självorganiserande system på ett vis som är pedagogiskt. Både Gregory och Nora Bateson är med i referenslistan. 

Sen följer en världshistoria där bland andra far & son McNeill och Karen Armstrong är viktiga källor. Marknaden och religionerna beskrivs utifrån begreppet symbolvärldar, som allteftersom ökar i komplexitet. Förenklat redovisar Björkman fyra grundläggande tankeperspektiv: det animistiska, det religiösa, det rationella och det postmoderna. 

Björkman använder begrepp som meta-narrativ och mem. Han kan t.ex. skriva om folkhemmet att "Demokrati- och konsumentsamhället visar sig vara en effektiv mem-kombination och skyndar på en fortsatt hastigare samhällsutveckling i en alltmer komplex verklighet." Jag är för dåligt påläst på postmodernism för att förstå. Lite vagt tänker jag att det jag kallar "infrakultur" kanske täcker in samma önskan att hitta ord för bakomliggande mönster för hur samhället fungerar.

I historiedelen av boken förstår man inte riktigt hur viktig den nordiska arbetarrörelsens framväxt är för Björkmans tänkande. Men i slutet på boken lyfts Hjalmar Branting och Ellen Key fram som  föregångare. Det är deras betydelse för det medvetandegörande projekt som folkbildningsrörelsen utgjorde som Björkman betonar. Vad jag förstår kommer detta tankegods fram i boken "The Nordic Secret" av Lene Rachel Andersen. (som Björkman bidrog till, se mer om deras konflikt nedan).

Del 2 i boken går igenom tankeperspektiven och del 3 förklarar komplexitetsteorin och medvetandeforskningen. Här är Robert Kegans teori om jag-utveckling viktig. Jag känner inte till något om detta men en huvudpoäng är att man kan fortsätta utvecklas som vuxen. I ett kapitel går Björkman igenom sin kritik av marknaden, som han framfört tidigare i en annan bok "The market myth"

Björkman expanderar detta till en teori om att samhället kan utvecklas till en högre medvetandenivå. I del 4 av boken vill han (nu förenklar jag mycket) göra en syntes av religion, rationalitet och postmodernism, och bidra till skapandet av ett nytt meta-narrativ. 

Referenser till Nietsche och post-humanism möjliggör obehagliga tolkningar av detta. Björkman avser en slags bredare vuxenutbildning. Mycket av det han presenterar som underlag för den utbildningen tycker jag är läsvärt. Om Brantings radikala perspektiv kommer fram i detta så kan det vara bra. Men Björkmans bok slutar i ett svårsmält besked om att när vi förstått alltihop kan vi "kasta bort våra individuella jag" och självmedvetandet "kommer att flyttas från dig själv till "hela mänskligheten".

Klart är att Tomas Björkmans tidigare samarbete med filosofen Lene Andersen brutits. Hon har skrivit ett statement riktat mot Björkmans användning av "inner development goals". Hon förklarar att denna användning av tankegodset är antingen nonsens eller en skadlig användning av utvecklingspsykologi. 

Björkman har svarat med ett statement han också. Jag har inte lyckats hitta någon neutral text som klarar ut vad detta handlar om. För mig bekräftar Lene Andersens kritik att Björkmans text drar mot en syn på individuell utveckling som lösning på problem som i sig är problematisk. Jag får lite samma känsla som inför idéer om "den socialistiska människan".

Men detta är svårt, klart är att en rad föreställningar måste förändras för att lösa världsproblemen. Hur en sådan mera genomtänkt samhällsyn ska få genomslag under rådande maktförhållanden i det moderna samhällets informationsflöde är mera oklart. Rockström och Geffner visar i sin bok vad som krävs, på ett övergripande plan, men inte hur det ska gå till. De diskuterar inte de mekanismer som styr beteenden och makt, mer än att de hoppas att konsumentmakt, rösträtt och nätverksinflytande ska bidra till en lösning.

Björkman försöker reda i de komplexa sambanden men tycks fastna i ett individpsykologiskt resonemang som jag (kanske felaktigt) uppfattar som en företagsledares "management"-tänkande fast berikat med en brett filosofiskt underlag.

Bägge böckerna visar hur man kan efterrationalisera fram en världshistoria för att passa de teser man sedan ska driva om framtiden. Eftersom författarna är öppna med att det är vad de gör så är det inget fel i det. Det är upp till läsaren att försöka se hur mycket den historiska beskrivningen får anpassa sig till den tes som ska stödjas. Mina egna resonemang kring "framtidsfällan" är exempel på det.

Gemensamt för dessa två böcker och många andra som skrivs är att man funderar på hur man ska beskriva att "Jorden" blivit en slags politisk medaktör. För en naturvetare kan det bli en ny geologisk period. För en ledarskaps- och personlighets-utvecklare blir det ett slags försök att integrera "Jorden" i medvetandet. Även klimatförnekare tvingas definiera sin politik utifrån detta, de kan inte negligera miljöproblemen utan måste aktivt förneka dem och sabotera forskningen och debatten kring dem. Men "Jorden" kommer att återkomma allt tätare med motargument.

Det vanligaste sättet att beskriva framtiden är att visa på olika lösningar. Färre framtidsanalyser ligger lite närmare vad som skulle vara försök att beskriva fortsättning på historien, och spekulera mera realistiskt om hur vi kommer att möta alla de ökade problem som orsakas av den nuvarande utvecklingen och försöka parera dem allteftersom. Ett inlägg i oktober handlade om det.

Jorden av Rockström och Gaffney

 Två böcker som tar sig an världsproblemen tänkte jag jämföra. De är upplagda på ett vis som jag gillar, först en snabb historik över världens historia och sedan ett försök att lösa det globala krisläget. Den ena är skriven av Johan Rockström och Owen Gaffney. "Jorden, Vår planets historia och framtid", Svensk utgåva Natur & Kultur 2022.  Den andra är "Världen vi skapar, från Gud till marknaden" av Tomas Björkman, Fri Tanke, 2017.

Min jämförelse blir så kortfattad att den blir närmast en karikatyr av böckerna. Rockström & Gaffney skriver på ett vis som är lättbegripligt för mig. Deras "big history" är prydligt periodiserad från Jorden 1.0 till 4.0 med ökad komplexitet, 4.0 är flercelligt komplext liv. En huvudpunkt är att jorden haft tre huvudsakliga temperaturinställningar: drivhuset, kylskåpet och snöbollen. De stabila kylskåpsförhållandena under holocen från 12000 år sedan till 1950-talet har varit gynnsamma men nu har vi pga den stora accelerationen hamnat i en tröskelsituation. Vi närmar oss eller överskrider de planetära gränserna för att ligga kvar i holocen-lik miljö.

Gräns-tänkandet och tröskelvärdesbegreppet kommer från systemteori. De refererar till Donella Meadows och hennes beskrivning av hur komplexa system kan förändras. Carl Folke och Elinor Ostrom är också referenser till deras slutsats som sammanfattas på naturvetarvis: Planetära gränser + Globala allmänningar = Planetärt förvaltarskap. 

Sådant förvaltarskap beskrivs av FNs 17 globala mål för hållbar utveckling och av Kate Raworths "donut"-ekonomi. För detta krävs en omfattande "grön ny giv". Fyra strategier föreslås: 1) lagkrav på att nettoutsläppen av växthusgaser  ska minska till noll 2050 och naturen ska ges möjlighet till återhämtning, 2) stopp för nyinvesteringar i fossila bränslen, 3) dra in alla subventioner av fossil och naturutarmande verksamhet och 4) sätt ett pris på koldioxidutsläpp på minst 400 kr per ton inom alla sektorer överallt.

Det är ungefär detta som Greta Thunberg menar med att "vi måste lyssna på vetenskapen". Hon har skrivit förord till boken. Hon är tydlig med att vetenskapen säger "att vi måste göra det till synes omöjliga", det känns befriande att hon klargör att det inte är någon enkel övergång. Den "politiska tröskelpunkten" för denna förändring är svår att beskriva.

R&G verkar vilja undvika att gå in alltför mycket på svårigheterna. De skriver t.ex. att G20 kan ersättas med ett växande WEGo, och att vi "förhållandevis enkelt" kan införa långsiktig planering med de fyra strategierna som bas. Detta framstår för mig som att de frångår sitt vetenskapliga tänkande och övergår till önsketänkande. Men klart är att de vill se ett nytt "paradigm" där vi inte accepterar ekonomisk tillväxt på planetens bekostnad. Med konsumentmakt, rösträtt och nätverksinflytande kommer medvetna individer att skapa förutsättningarna för att nå Jorden 5.0. Bra så, och oavsett allt annat är de planetära gränserna ett avgörande bidrag till vad än som kommer att behöva hända. Och det är begripligt att de inte kan detaljera vad övergången till Jorden 5.0 innebär, det är ingen liten förändring de avser. Jorden 4.0 var hela den geologiska eonen fanerozoikum, dvs allt som hänt sedan livet gick in i kambrium för 541 miljoner år sedan. Då skedde en massiv ökning av det komplexa adaptiva livet som vi alla är en del av, där Jordens anpassning till en livsuppehållande nivå är en omedveten process. Vad R&G menar är att vi nu tvingas skapa en medvetet livsuppehållande system. Och att det skulle kvala in som en ny eon, något som får idén om antropocen som en ny geologisk epok att framstå som blygsam. Referensen till denna idé är astrobiologen David Grinspoon.

Den andra boken har en annan ansats, mer idéhistorisk än naturvetenskaplig. Jag tar upp den i nästa inlägg.

Professor Johan Rockström är en av personerna bakom utvecklandet av de planetära gränserna, och så välkänd att han inte behöver mera presentation.

Owen Gaffney är författare och analytiker som arbetar med kommunikation kring globala frågor i en mängd olika forum. Han startade som ingenjör och har en journalistutbildning. Han har arbetat med Johan Rockström både inom Stockholm Resilience Center och Potsdam Institute for Climate Impact Reasearch (PIK). 

Vågorna mot hågens strand

I ett inlägg 25 februari 2018 skrev jag om "håg" som ett ord som skulle kunna anses ha en modern betydelse för att beskriva självmedvetandet. Men i det inlägget tog jag inte upp ordets ursprungliga innebörd. Håg är ett fornordiskt ord som hade en viktig betydelse i den förkristna världen. 

Nu har jag hittat en bok som försöker beskriva detta. Den heter "Ask och Emblas barn, Vikingarnas historia" av Neil Price. (Daidalos 2024, men ursprungligen utgiven på engelska 2020). Översatt av Henrik Gundenäs.

Citatet i rubriken har Neil Price som exempel på en kenning för tanke (sid 108). Tyvärr hittar jag inte hans referens, jag får leta mer efter den. "Vågorna mot hågens strand".

Det fornnordiska ordet var "hugr". Den språkliga bakgrunden redogörs för på dialektbloggen. Enligt Jan Hellström som skriver den bloggen är det fornvästnordiska, dvs beläggen kommer från det norska och isländska nedtecknade arvet vilket är rimligt. Jag antar att vi tyvärr inte har någon runristning på fornöstnordiska som belägger ordet hugr.  Huvudbetydelsen är tänka, förstå, minnas, vilket är vanliga ord för det som självmedvetandet presenterar för vårt sinne, efter all den bearbetning som pågått i hela vårt medvetande. Den andra viktiga betydelsen är mer kopplad till känslor: tycka om, trivas, längta, våga. Även det avser den känsla som vi blir medvetna om tror jag. Ordet "håg" handlar inte om de omedvetna drivkrafterna, utan när jag väl har något i hågen så är jag medveten om det.

I Snorres Edda finns ordet håg (jag läser i förlaget Fabels utgåva från 1997). Där finns Tjalves löptävling med Huge i Gylfaginning. Tjalve förlorar givetvis, och jätten Utgårdaloke förklarar sedan för Tor att Huge var hans egen tanke som Tjalve tävlade med. I Skáldskaparmál står att en synonym till tanke är håg. (Det står också att tanken kan man kalla "trollkvinnans vind" med mera så skalderna hade stor frihet att skapa sina kenningar).

Neil Price menar att hugr beskrev en persons karaktär. Det går att förstå. Men sedan skriver han att vikingarna ansåg att hugr kunde lämna den fysiska kroppen och gå vidare efter döden. Då blir ordet mer likt det som religiösa människor kallar "själ", i alla fall inom den kristna traditionen. Och då kommer vi in på den principiella svårigheten att sätta sig in i andra människors idéer om vad som händer efter döden. Det finns många ord för det, själar, andar, vålnader, gengångare och spöken osv. Jag lämnar det och fortsätter med Neil Price beskrivning av andra delar av en vikingatida människas peronlighetsuppfattning, som han anser bestod av fyra delar.

Förutom sin hugr hade en människa sin hamr, sin yttre hamn. Och till det kommer två ytterligare delar av personligheten, en hamingja som rörde ens öde, ens lycka, och en fylgja, den skyddsande som man ärvt från sina förfäder. Neil Price skriver att "själen hade fyra delar", jag vet inte om det är ett meningsfullt sätt att beskriva detta.

Hamr, ens yttre framträdande inför omvärlden, framstår som ganska begripligt tills man inser hur radikalt man ansåg att den kunde bytas ut. Man kan kanske se sin "hamn" som ens gränssnitt mot omvärlden, man ser ut och presenterar sig på ett visst vis. Ens yttre sociala jag som varierar med situation. I vikingarnas värld hade alla sina socialt förutbestämda roller och det var nödvändigt att man uppfyllde dem. Det var t.ex. stor skillnad på att vara fri man och träl. Möjligen har alla dessa ord jag diskuterar nu inte tillämpats på trälarna som sågs som ägodelar.

Numera han man ha en alternativ hamr på internet, och i spelsammanhang även sin avatar. Den indiska ursprungbetydelsen av avatar är en gud som stigit ner på jorden, sådant gjorde även asarna och då var hamnbyten vanliga.

En vikingatida hamnbytare kunde bli varg eller björn. Alla kunde inte detta, bara vissa som hade denna gåva. Neil Price noterar att Egil Skallagrimssons farfar Ulf kallades Kvällulv. (Vilket gjorde att Egils far gick under det imponerande namnet Skallagrim Kvällulvsson).

Kvinnor kunde också byta hamn, ofta till sälar eller fåglar. Ofta nog rovfåglar. Jag tänker att de som själva ansåg att de upplevt dessa hamnskiftningar var rätt påverkade av några spännande droger. Många schamanistiska föreställningsvärldar innehåller inslag av resor i djurhamn och detta borde varit något liknande.

Neil Price citerar "Den höges tal" där Oden berättar att han ser trollpackor som rider i himlen och då kan han använda en trolldom som gör att de inte hittar hem till hamn (heimhama) och håg (heimhuga)

Ens hamingja var kopplad till ens lycka. Lyckan är som en separat inre ande som kan överge en. Neil Price menar att "your luck has run out" är ett gammalt talesätt som vikingarna såg bokstavligt. Förutom att ens hamr var socialt förutbestämd så var ens hamingja också en del av ens öde. På ett vis blir det litet utrymme över alls till det man kan kalla "fri vilja", allt var ödesbestämt.  Håg och vilja är olika begrepp. 

Slutligen fylgjan som är fjärde delen i denna komplicerade beskrivning. Fylgjan var ett kvinnligt väsen som var en slags följeslagerska som alla hade med sig, män som kvinnor. Fylgjan var en länk till anfäderna och gick i arv till senare släktled. Hon kunde bara ses i drömmen, där hon gav varningar och råd. 

Fylgjorna hade en motsvarighet i ett externt väsen - diserna. De var kvinnliga andeväsen som kunde påverka en människa på gott och ont. Till diserna blotade man. Disatinget var och är en viktig tradition i Uppland. Diserna representerade ättearvet och kunde ses i drömmar, så flera aspekter överlappar mellan diserna och fylgjorna. Utöver diserna fanns sedan en rad olika gudar och väsen: asar, vaner, valkyrior, jättar, vättar och de som på isländska kallas huldufólk, "det gömda folket" osv.

Hela denna världsuppfattning, med olika typer av väsen som fanns både innanför och utanför den egna huden, är inte lätt att sätta sig in i. Så att rycka ordet "håg" ur sitt gamla sammanhang är kanske inte så enkelt.

En liten insikt av allt detta är att uttrycket "ta gud i hågen" i betydelsen "lita på sin lycka" är välfunnet, man måste lita på sin hamingja.

Ordet håg kan gå förlorat i översättning, till exempel för att passa in i en dikt. Neil Price citerar Hervarar-sagan där Hervor ska hämta svärdet Tyrfing ur sin faders grav. Hon kväder en vers med en kenning "muntún hugar" som betyder "hågens inhägnade tun" och översätts med "hjärta". Hon vill visa att hon inte är räddhågsen för sin döde fars skepnad: "Ej får du dotter dins hjärta att darra för att du visar din vålnad i dörren". (Lönnroths översättning) eller "Ungmöns hjärta icke skälver, fast spöke hon ser stånda i dörr. (moderniserad variant av A.U. Bååths tolkning)

Jan Hellström nämner det holländska talesättet "tegen heug en meug" som betyder att göra något mot sin vilja. Varken heug eller meug används längre annat än i detta talesätt men de orden betyder ungefär glädje/längtan respektive lust. 

Det holländska heug finns kvar i ord som geheugen (minne) och verheugen (glädjas). I tyskan och engelskan hittar jag inga moderna ord som bygger på samma rot som hugr.