Humanekologen Rikard Hjorth Warlenius (RHW) har tagit på sig uppgiften att reda ut hur man kan tänka kring tillväxt och kapitalism. Frågan blir otacksam ifall man inte tror att klimat- och miljöproblem går att lösa med ny teknik som på något vis kan skapa en grön tillväxt. För RHW visar också i boken att olika varianter av "nedväxt" inte löser något utan riskerar att skapa större problem. En sak som jag tar med mig från hans bok är att han är skeptisk mot olika förslag till en "ny design" av världen, där man visar hur en cirkulär miljöanpassad ekonomi fungerar, men inte hur den ska åstadkommas. RHW är marxistiskt skolad men han tror inte att det finns något fungerande sätt att ersätta kapitalismen med ett annat system, i alla fall inte inom rimlig tid. Han myntar ett roligt begrepp för vad som skulle uppkomma om man lyckades totalt reglera bort kapitalism så som vissa nedväxtförespråkare föreslår, han kallar det "modern ekofeodalism".
Boken heter "Klimatet, tillväxten och kapitalismen", verbal förlag, 2022. Jag sammanfattar inte den här. Vill man läsa kortfattat om den finns en bra recension och analys av Gunnar Rundgren i Ordfront 3/2024. Samma artikel har Gunnar Rundgren också på bloggen Trädgården Jorden.
Egentligen tycker jag Gunnar Rundgren har skrivit bättre om dessa frågor så istället för att läsa RHWs bok kan man läsa mer av honom, särskilt på hans engelska version av blogg som heter Garden Earth.
Men om man inte tror på reformer av kapitalism och inte på revolution, vad ska man tro på då? RHW föreslår "icke-reformistiska reformer", ett begrepp myntat av André Gorz (1923-2007). I RHWs tappning blir det att arbeta för en slags tillräckligt radikal "grön ny giv" som i någon mening blir samhällsomvandlande. Om jag förstår honom rätt så menar han att själva arbetet för att lyfta värderingarna bakom en sådan kraftfull "green deal" kan, ihop med andra förlopp som uppkommer pga det tryck som klimat- och miljökatastrofer kommer att utsätta samhällen för, skapa förutsättningar för en samhällsstuktur som håller sig inom de planetära gränsvärdena på längre sikt. RHW kallar detta arbete för klimatpopulism och där förstår jag inte vad han menar, men det kanske beror på att ordet populism kan tolkas väldigt olika. Själv läser jag in en tolkning av icke-reformistiska reformer som passar ihop med mina funderingar om det jag kallar tillväxtfällan, men de tankarna är direkt motsatsen till populism. Det går nog inte att popularisera tankegångar om sociala fällor på något lättsmält vis, och det gör dem kanske oanvändbara.
Rent språkligt gillar jag begreppet "icke-reformistiska reformer" på liknande vis som jag tidigare gillat "icke-materialistisk materialism". Jag tror det handlar om att det är begrepp som beskriver en slags falska motsättningar. Materialism kan hantera det icke-materiella, enligt min tanke beskrivs det av biosemiotik. Och reformer kan i ett visst läge bidra till att ta samhällen ut ur en social fälla, men jag vet inte vilken teori som kan beskriva det.
Anm: Sverker Sörlin tar upp en liknande fråga kort i sin blogg Stora idéer, i frågelåda #3. (från 2024-09-17, första frågan). Han kallar både ekomodernism och nedväxt för myter, och förklarar varför grön tillväxt inte fungerar medan nedväxt inte är politiskt genomförbart. Men han menar att de som tror på respektive myter gott kan jobba på med att utveckla sina idéer, det skadar inte tycks han mena. Den tredje hållningen är att vi kommer att anpassa samhället så gott det går till de dramatiska förändringar som kommer att ske. Vilka värderingar det för med sig återstår att se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar