Vågorna mot hågens strand

I ett inlägg 25 februari 2018 skrev jag om "håg" som ett ord som skulle kunna anses ha en modern betydelse för att beskriva självmedvetandet. Men i det inlägget tog jag inte upp ordets ursprungliga innebörd. Håg är ett fornordiskt ord som hade en viktig betydelse i den förkristna världen. 

Nu har jag hittat en bok som försöker beskriva detta. Den heter "Ask och Emblas barn, Vikingarnas historia" av Neil Price. (Daidalos 2024, men ursprungligen utgiven på engelska 2020). Översatt av Henrik Gundenäs.

Citatet i rubriken har Neil Price som exempel på en kenning för tanke (sid 108). Tyvärr hittar jag inte hans referens, jag får leta mer efter den. "Vågorna mot hågens strand".

Det fornnordiska ordet var "hugr". Den språkliga bakgrunden redogörs för på dialektbloggen. Enligt Jan Hellström som skriver den bloggen är det fornvästnordiska, dvs beläggen kommer från det norska och isländska nedtecknade arvet vilket är rimligt. Jag antar att vi tyvärr inte har någon runristning på fornöstnordiska som belägger ordet hugr.  Huvudbetydelsen är tänka, förstå, minnas, vilket är vanliga ord för det som självmedvetandet presenterar för vårt sinne, efter all den bearbetning som pågått i hela vårt medvetande. Den andra viktiga betydelsen är mer kopplad till känslor: tycka om, trivas, längta, våga. Även det avser den känsla som vi blir medvetna om tror jag. Ordet "håg" handlar inte om de omedvetna drivkrafterna, utan när jag väl har något i hågen så är jag medveten om det.

I Snorres Edda finns ordet håg (jag läser i förlaget Fabels utgåva från 1997). Där finns Tjalves löptävling med Huge i Gylfaginning. Tjalve förlorar givetvis, och jätten Utgårdaloke förklarar sedan för Tor att Huge var hans egen tanke som Tjalve tävlade med. I Skáldskaparmál står att en synonym till tanke är håg. (Det står också att tanken kan man kalla "trollkvinnans vind" med mera så skalderna hade stor frihet att skapa sina kenningar).

Neil Price menar att hugr beskrev en persons karaktär. Det går att förstå. Men sedan skriver han att vikingarna ansåg att hugr kunde lämna den fysiska kroppen och gå vidare efter döden. Då blir ordet mer likt det som religiösa människor kallar "själ", i alla fall inom den kristna traditionen. Och då kommer vi in på den principiella svårigheten att sätta sig in i andra människors idéer om vad som händer efter döden. Det finns många ord för det, själar, andar, vålnader, gengångare och spöken osv. Jag lämnar det och fortsätter med Neil Price beskrivning av andra delar av en vikingatida människas peronlighetsuppfattning, som han anser bestod av fyra delar.

Förutom sin hugr hade en människa sin hamr, sin yttre hamn. Och till det kommer två ytterligare delar av personligheten, en hamingja som rörde ens öde, ens lycka, och en fylgja, den skyddsande som man ärvt från sina förfäder. Neil Price skriver att "själen hade fyra delar", jag vet inte om det är ett meningsfullt sätt att beskriva detta.

Hamr, ens yttre framträdande inför omvärlden, framstår som ganska begripligt tills man inser hur radikalt man ansåg att den kunde bytas ut. Man kan kanske se sin "hamn" som ens gränssnitt mot omvärlden, man ser ut och presenterar sig på ett visst vis. Ens yttre sociala jag som varierar med situation. I vikingarnas värld hade alla sina socialt förutbestämda roller och det var nödvändigt att man uppfyllde dem. Det var t.ex. stor skillnad på att vara fri man och träl. Möjligen har alla dessa ord jag diskuterar nu inte tillämpats på trälarna som sågs som ägodelar.

Numera han man ha en alternativ hamr på internet, och i spelsammanhang även sin avatar. Den indiska ursprungbetydelsen av avatar är en gud som stigit ner på jorden, sådant gjorde även asarna och då var hamnbyten vanliga.

En vikingatida hamnbytare kunde bli varg eller björn. Alla kunde inte detta, bara vissa som hade denna gåva. Neil Price noterar att Egil Skallagrimssons farfar Ulf kallades Kvällulv. (Vilket gjorde att Egils far gick under det imponerande namnet Skallagrim Kvällulvsson).

Kvinnor kunde också byta hamn, ofta till sälar eller fåglar. Ofta nog rovfåglar. Jag tänker att de som själva ansåg att de upplevt dessa hamnskiftningar var rätt påverkade av några spännande droger. Många schamanistiska föreställningsvärldar innehåller inslag av resor i djurhamn och detta borde varit något liknande.

Neil Price citerar "Den höges tal" där Oden berättar att han ser trollpackor som rider i himlen och då kan han använda en trolldom som gör att de inte hittar hem till hamn (heimhama) och håg (heimhuga)

Ens hamingja var kopplad till ens lycka. Lyckan är som en separat inre ande som kan överge en. Neil Price menar att "your luck has run out" är ett gammalt talesätt som vikingarna såg bokstavligt. Förutom att ens hamr var socialt förutbestämd så var ens hamingja också en del av ens öde. På ett vis blir det litet utrymme över alls till det man kan kalla "fri vilja", allt var ödesbestämt.  Håg och vilja är olika begrepp. 

Slutligen fylgjan som är fjärde delen i denna komplicerade beskrivning. Fylgjan var ett kvinnligt väsen som var en slags följeslagerska som alla hade med sig, män som kvinnor. Fylgjan var en länk till anfäderna och gick i arv till senare släktled. Hon kunde bara ses i drömmen, där hon gav varningar och råd. 

Fylgjorna hade en motsvarighet i ett externt väsen - diserna. De var kvinnliga andeväsen som kunde påverka en människa på gott och ont. Till diserna blotade man. Disatinget var och är en viktig tradition i Uppland. Diserna representerade ättearvet och kunde ses i drömmar, så flera aspekter överlappar mellan diserna och fylgjorna. Utöver diserna fanns sedan en rad olika gudar och väsen: asar, vaner, valkyrior, jättar, vättar och de som på isländska kallas huldufólk, "det gömda folket" osv.

Hela denna världsuppfattning, med olika typer av väsen som fanns både innanför och utanför den egna huden, är inte lätt att sätta sig in i. Så att rycka ordet "håg" ur sitt gamla sammanhang är kanske inte så enkelt.

En liten insikt av allt detta är att uttrycket "ta gud i hågen" i betydelsen "lita på sin lycka" är välfunnet, man måste lita på sin hamingja.

Ordet håg kan gå förlorat i översättning, till exempel för att passa in i en dikt. Neil Price citerar Hervarar-sagan där Hervor ska hämta svärdet Tyrfing ur sin faders grav. Hon kväder en vers med en kenning "muntún hugar" som betyder "hågens inhägnade tun" och översätts med "hjärta". Hon vill visa att hon inte är räddhågsen för sin döde fars skepnad: "Ej får du dotter dins hjärta att darra för att du visar din vålnad i dörren". (Lönnroths översättning) eller "Ungmöns hjärta icke skälver, fast spöke hon ser stånda i dörr. (moderniserad variant av A.U. Bååths tolkning)

Jan Hellström nämner det holländska talesättet "tegen heug en meug" som betyder att göra något mot sin vilja. Varken heug eller meug används längre annat än i detta talesätt men de orden betyder ungefär glädje/längtan respektive lust. 

Det holländska heug finns kvar i ord som geheugen (minne) och verheugen (glädjas). I tyskan och engelskan hittar jag inga moderna ord som bygger på samma rot som hugr.