Andra artikeln i "Methods in World History" är skriven av Janken Myrdal, professor emeritus i agrarhistoria vid SLU, samt halvbror till arkeologen Eva Myrdal som också skrivit i denna boken. Janken Myrdals kapitel heter "On source criticism in world history". Han har en indelning i två sätt att skriva världshistoria.
1) Det ena är att försöka göra en generell syntes (hitta generella mönster) som är giltig för en större del av världen genom att jämföra olika nyckelfaktorer. Sådan historia (som Janken Myrdal väljer att kalla makrohistoria) består ofta av berättelser med urval av fakta och exempel. Ett sätt att testa en sådan generell syntes är att försöka mäta om exemplen verkligen stödjer syntesen.
2) Det andra sättet att skriva världshistoria är att kombinera olika regionala studier till en komparativ historia, som i sin tur kan användas för en generell syntes (en "grand theory"). Här blir de källkritiska problemen flera, och de tas upp i senare kapitel i boken så jag återkommer till detta. Myrdal tar upp skillnader i källkritisk metod beroende på om det rör primära, sekundära eller tertiära källor. I denna artikel betonar han olika kvantitativa metoder att testa en hypotes.
I praktiken undrar jag om inte metod 2 är det som historiker främst håller på med. Metod 1 är nog något som personer som kommer från annan bakgrund tar till när de vill lyfta sin nyckelfaktor till en global betydelse. Myrdals exempel på metod 1 är religionsfilosofen Karl Jaspers teori om en "axialtid" då alla de viktiga religiösa och filosofiska inriktningarna framträdde. För att testa Jaspers teori räknar Myrdal filosofer och längd på publikationer och kommer fram till att det finns perioder med högre filosofisk aktivitet, t.ex. kring framväxten av romarriket och de stora kinesiska dynastierna något senare än vad Jasper föreslog. Men hans metodologiska slutsats är att en kvalitativ analys är nödvändig. Min fundering är att "de första filosoferna" rent kvantitativt framstår som få eller ensamma och först senare syns en kvantitativ ökning. Men här finns också ett mått av efterrationalisering, de senare filosoferna kan ägna sig åt att lyfta fram en viss föregångare av olika skäl.
Innan Myrdal går in på det tar han dock upp några mera praktiska funderingar kring problem med källor och hur historiska förlopp presenteras. Jag har redan tagit upp hans synpunkter på synkronoptiska grafer i inlägg 5 juli. Han tar även upp hur storlek på olika riken och imperier ritas in i olika kartor. Han menar att från 1978 kom en ny generation historiska atlaser som bättre återgav länder men först efter 2000 började man tydligt skilja på områden som en statsbildning hade direkt kontroll över och områden som var mera löst influerade. Ett exempel på det ska vara "Der Neue Pauly" från 2007, men den har inte jag tillgång till. I tabell 1 har Myrdal använt två atlaser från 1997 resp 1999 som visar att år 500 e.Kr kontrollerar stater cirka 13-21 % av totala landmassan medan år 1900 kontrolleras 97 %.
En rolig övning kan vara att jämföra Thomas Lessmans kartor för en given tidpunkt och område med en karta ritad av några med detaljkunskaper över området. Jag tar år 600 e.Kr. och år 300 e.Kr och de kartor som finns i Jonathan Lindströms bok "Sveriges långa historia".
År 600 har Thomas Lessman (v. 7-13-2008) ritat in Swedes och East Gotar i ett område, med en gräns mot West Gotar och en gräns i norr vid Dalälven med Saami som enda rubrik norr därom. På Gotland står det Varangier. Lindströms bok har en karta för 560-650 (sid. 421) som har fokus på det han kallar Sveariket. Den är uppdelad i ett kärnområde runt Uppsala, Vendel och Helgö, ett område med "dominerade bundsförvanter" längs Östersjökusten från Högom till båtgraven i Augerum i Blekinge, och även gutarna ingår som beroende bundsförvant. Västgötarna står inte med på kartan men Lindström har i förordet förklarat varför de inte fått plats i denna boken. Vidare finns områden markerade som tributländer som benämns Finland, Estland och Kurland, i områden där Lessman skriver bland annat Tchuds och Livonians. "Chuds" tycks vara ett ord som slaviska folk använde om olika finska eller baltiska grupper. År 300 har Thomas Lessman bara ritat in den romerska limes som en riktig gräns, vilket verkar rimligt, och uppe i Skandinavien står det Finns, Sviones och Heruls. Lindström har en karta (sid. 345) med fornborgsområden inritade, inte heller han har med några gränser. Det kan kännas handfast med att rita in arkeologiska fynd, men begreppet fornborgar är ganska spretigt. Gutar och svear figurerar i bildtexten, och kungliga guldmedaljonger nämns som är funna i Bohuslän vilket kan bero på kontakt med heruler. Lindström skriver om skridfinnarna, en referens som kan förklara varför Lessman skrivit Finns på sin karta.
Slutsats av denna övning är att man måste läsa på när man använder Thomas Lessmans kartor men att de sätter en på ett rimligt spår till vad man kan hitta i ett område. Under kartorna i worldhistorymap står också de referenser som Lessman använt, vilket är utmärkt.
Myrdal fortsätter med att säga att bara storlek på en karta inte säger så mycket, man behöver ta med fler indikatorer för samma fenomen. En mätbar sådan indikator är befolkningsmängd. Hans figur 5 (sidan 62) har staplar över befolkningsmängden hos de två geografiskt största rikena vid olika tidpunkter. Här behövs dock tillgång till de data som använts till diagrammet för utan förklaring blir det rätt obegripligt. Men en slutsats är att under perioden 200 f.Kr - 200 e.Kr dominerade imperier mera folk och en liknande dominans fanns under perioden 1500-1900. Detta har betydelse i sig när man väljer indikatorer då Romarriket och Kina lätt kan dominera all statistik, (eller Brittiska imperiet för senare tid). Vill man se effekter i randstater måste man titta på indikatorer som passar för det.
Trevligt är att Myrdal refererar positivt till Colin McEvedys & Jones arbete. McEvedy använde jag när jag skrev om städers storlek, t.ex. ett inlägg 7 november 2012. McEvedy ligger lågt i sina bedömningar av populationers storlek, vilket kan vara rimligt, det har nog alltid varit lätt att överdriva antalet människor i olika sammanhang.
Svårigheterna ökar om man väljer mera komplexa indikatorer att räkna på. Myrdal tar upp olika försök att räkna antalet uppror. Att göra statistik över antalet konflikter är något som flera olika forskningsinstitut ägnar sig åt. Här finns definitionsproblem, svårigheter med vinklade källor, avsaknad av källor osv.
Myrdal avslutar med att säga att han inte menar att berättande historieskrivning i sig är fel, utan bara att berättelser som går att testa, och klarar dessa test, har högre trovärdighet. Och så citerar han Popper.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar