"Methods in World History, A Critical Approach", redigerad av Arne Jarrick, Janken Myrdal & Maria Wallenberg Bondesson, utgiven av Nordic Academic Press och författarna 2016, är min sommarläsning. Den riktar sig till globalhistoriker och studenter av världshistoria med ett antal uppsatser. Men de är begripliga även för den icke insatte. Jag tog upp Janken Myrdals funderingar kring synkronoptiska grafer i inlägg den 5 juli 2022 och ska referera till några till av artiklarna här nedan och framöver.
Arne Jarrick och Janken Myrdal skrev om globalhistoria i Historisk tidskrift 130:4, 2010, vilket jag refererat till i ett tidigare inlägg. I den artikeln anger de både moraliska, politiska (förståelse av globaliseringen och dess motreaktioner) och inomvetenskapliga skäl (det begränsande i "nationella" eller eurocentriska historiestudier) för att det behövs globalhistoria. Här framförs också en kritik mot att reducera historia till berättelser, författarna letar efter systematiska metoder för att studera långa historiska förlopp. I "Methods in World History" behöver de inte längre motivera ämnets existens, i denna boken är det fokus på att höja stringensen inom området.
Som referens för en översikt över världshistoriker uppger de Johan Galtung & Sohail Inayatullah (ed.), 1997, "Macrohistory and macrohistorians". (som med priset 1700 kr ligger utanför vad jag kommer att följa upp).
Första artikeln är skriven av J R McNeill, miljöhistoriker, och tillsammans med sin far William H McNeill författare till den bästa introduktionen till världshistoria; "The Human Web" från 2003. På svenska "Mänskliga nätverk" från 2006, se inlägg 23 mars 2013.
Artikelns rubrik är "Historians, superhistory and climate change". Med superhistoria menar J R McNeill att historikerna kombinerar skrivna källor med nya metoder, som DNA-sekvensering och isotopanalyser. Historiker har alltid använt fler källor än skriven text - arkeologi, arkitektur, språkvetenskap osv, men här tar man det ett steg längre och arbetar med en nästan kriminalteknisk ansats, vilka bevis finns utöver det skrivna vittnesmålet? För att väga in klimatets betydelse eller olika sjukdomars effekt på historien är det självklart. Sverker Sörlins förord till "Mänskliga nätverk" beskriver detta bra. Men i princip all historieskrivning har nytta av en tvärvetenskaplig ansats. Jag vet inte om jag tycker begreppet "superhistoria" tillför så mycket men det kan finnas inomvetenskapliga skäl för McNeill att lyfta ett sådant begrepp.
Som primär källa till historiska data är givetvis alla korrekta uppgifter användbara. Men på nästa nivå där man börjar fundera över hur olika händelser hänger ihop blir det genast svårare. McNeill tar som exempel de klassiska funderingarna kring vad det var som orsakade olika nomadiska stäppfolks plötsliga spridning ut från sina normala stäppland. En rad olika push- och pull-faktorer har föreslagits ända sedan Ibn Khaldun skrev sin analys de cykliska förloppen hos olika dynastiers framväxt och tillbakagång. Tydligen har nu visats att det var ovanligt regnigt under åren 1211-1225 i mongoliska trakter som Orchon-dalen. (Neil Pedersen et.al. 2014, "Pluvials, Droughts, the Mongol Empire and modern Mongolia".) Mera regn, mera gräs, mera hästar, mera mäktigare mongoler. Men McNeill har en annan tvist på klimatets roll, i ett senare skede av mongolisk expansion. Ovanligt kalla vintrar när den medeltida värmeperioden tar slut ca 1250 kan ha påverkat isläggning, och gett mongolerna möjligheter att, likt Karl X, ta sig fram över is på oväntade ställen och göra överraskande angrepp i Kina och östra Europa. Som hypotes verkar denna idé bräcklig, möjligen vill McNeill provocera läsaren till att tänka att varje klimatfundering behöver även andra belägg. Och denna kritiska inställning måste man ha med sig när man läser om alla de uppgifter som bygger på olika DNA-analyser. Det är som inom kriminaltekniken, DNA-teknik är ett av många verktyg. Nya verktyg ger nya möjligheter men McNeill betonar att historiker måste lära sig hur man väger av alla dessa uppgifter mot varandra.
Två historiker jag vill nämna som jag tycker gör detta bra är Peter Heather och Fredrik Charpentier. Och vad gäller DNA-forskning så tycker jag arkeo- och paleo-genetikern Johannes Krauses bok var bra, den som jag skrev om i inlägg i julas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar