Mats Widgren går ett steg längre i sin kritik av brister i metoder inom världshistoria, i kapitel 3 i boken. Hans rubrik är "Four myths in global agrarian history". Mats Widgren är kulturgeograf och agrarhistoriker emeritus vid Stockholms Universitet. Han menar att i sekundära källor rörande jordbrukets historia figurerar vissa tankegångar som upprepas utan belägg på ett vis som gör att de kan kallas myter. Hans fyra exempel är:
1. Det tomma eller underutnyttjade landet,
2. Historisk lagbundenhet i den ordning olika odlingsmetoder togs i bruk,
3. Att "traditionella landskap" var oförändrade över lång tid (agrarian inertia),
4. Miljömässig determinism.
Den första myten är främst ett resultat av kolonial historieskrivning. Det var bekvämt att beskriva ett område som obefolkat eller obrukat om man skulle ta över det från dem som levde där innan. Widgrens exempel är att européer och afrikanska jordbrukande folk kom ungefär samtidigt till södra Afrika. Flera äldre referenser har en beskrivning där denna samtidiga expansion skulle ha lett fram till en första konfrontation vid Great Fish River 1775. Först med forskning på 1980-talet kunde visas att afrikanska bönder brukat området i minst 500 år innan européerna kom. Notera att McEvedys befolkningskartor baserades på tidigare källor så för södra Afrika är de alltså inte korrekta. Frågorna kring detta blir snabbt många och jag får återkomma till detta.
Den andra myten är att jordbrukets historia på varje plats följer en utveckling mot intensivare jordutnyttjande, från samlande till nomadiserande djurhållning, sedan svedjebruk och till slut permanent jordbruk. (foraging - pastoralism - shifting cultivation - permanent agriculture). Sådana stadie-beskrivningar är alltid bekväma men för varje plats måste man söka belägg för vad som faktiskt skett. Widgren tar upp att olika San-folk historiskt bedrivit småskaligt jordbruk men genom att de senare marginaliserats kommit att leva i områden där de främst kunnat leva som jägare-samlare. Widgren retar sig särskilt på att många författare antar att människor levt som svedjebrukare utan att ha några egentliga belägg för det, mer än att man inte hittat några fynd som motsäger det.
Tredje myten är att man tar för givet att ett "traditionellt landskap" representerar ett långt historiskt tillstånd. Även denna myt kan ha en politisk funktion, för dem som vill införa ett "modernt" jordbruk kan det passa att hävda att andra jordbruksformer representerar något stagnerat. Men även för avancerade odlingsformer som terrass-jordbruk finns en tendens att tro att de bedrivits på samma vis över lång tid utan att man har beläggen klara.
Den fjärde myten är att det skulle finnas en enkel koppling mellan naturtyp och historiska odlingsformer. Givetvis styr förutsättningarna vilka val som kan göras men samma typer av miljö kan uppvisa helt olika odlingsmetoder. Exemplet här är en antropolog vid namn Betty Meggers som hävdade att Sydamerikas regnskogar satte en begränsning för vilka typer av kulturer som kunde uppkomma, då avkastningen var för låg. Numera har man hittat det som kallas Terra preta (svart jord eller "amazonian dark soil"), som visar att det förekom odling som gav skördar som tillät mycket högre befolkningstäthet än vad man tidigare antagit.
Mats Widgren menar att seriös forskning måste ifrågasätta dessa myter där de dyker upp. Kartor måste ritas så att de visar det man vet, utan alltför många rena antaganden. Han har med en fin referens till en karta över Amerika före 1492 med jordbruksmetoder inritade och förklarade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar